om anställningsskydd (Betänkande 1987/88:AU7 Arbetsmarknadsutskottet)

Arbetsmarknadsutskottets
betänkande

1987/88:7

om anställningsskydd

Sammanfattning

I betänkandet behandlas elva motioner om anställningsskyddslagen. I
motionerna föreslås bl.a. en översyn av lagen, en vidgning av lagens
undantagskrets, förutsättningarna för uppsägning och lagens regler beträffande
turordning vid uppsägning, provanställning samt anställning vid
arbetsanhopning. Samtliga motioner avstyrks av utskottet. Bl.a. hänvisas till
det fortlöpande arbetsrättsliga översynsarbetet i regeringens kansli.

Till betänkandet har fogats tio reservationer, varav sex (m), tre (vpk) och
en (m, c).

Motionerna

1986/87:A261 av Alf Svensson (c) vari yrkas

8. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en översyn av lagen om
anställningsskydd, LAS, i enlighet med vad som anförs i motionen.

1986/87:A709 av Ingegerd Anderlund m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i anställningsskyddslagen att
reglerna blir lika för utländsk och svensk medborgare vid värnpliktstjänstgöring.

1986/87:A711 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om
anställningsskydd som förhindrar arbetsköpare att köpa sig fria från arbetskraft
och att skadeståndsbeloppen räknas upp enligt vad i motionen anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om koncernansvar inom
arbetsrättens område och förslag om turordningsregler enligt vad som anförs
i motionen,

5. att riksdagen beslutar att deltagande i strejk aldrig får utgöra saklig
grund för avsked,

6. att riksdagen beslutar att lokal facklig organisation tillerkänns vetorätt
vid avsked.

Yrkandena 1 och 2 behandlas i AU 1986/87:11.

1986/87:A715 av Christer Eirefelt m.fl. (fp)

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till enhetlig definition av
begreppen arbetsgivare och arbetstagare.

Motiveringen till yrkandet återfinns i motion 1986/87:N330.

1987/88:7

1 Riksdagen 1987188.18sami. Nr 7

1986/87:A718 av Lars Wemer m.fl. (vpk) vari yrkas

4. att riksdagen beslutar att deltagande i strejk aldrig får utgöra saklig
grund för avsked.

Yrkandena 1-3 behandlas i AU 1987/88:8.

1986/87:A727 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om en översyn av 1 § lagen om anställningsskydd i syfte
att undersöka behovet av en utvidgning av den s.k. frikretsen i mindre
företag.

1986/87:A731 av Gullan Lindblad och Siri Häggmark (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad arbetsrättslagstiftning så
att avskedande kan ske om en anställd på ett flagrant sätt, t.ex. genom en vild
strejk, åsidosätter sina skyldigheter.

1986/87:A734 av Alf Wennerfors m.fl. (m) vari yrkas

15. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av effekterna av lagen
om anställningsskydd i enlighet med vad som anförs i motionen,

16. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av regelsystemet i lagen
om anställningsskydd (1982:80) och förslag till ändringar i syfte att åstadkomma
förenklingar,

17. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av arbetstagarbegreppet
i lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen
anförts,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i 1 § lagen
(1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts
angående utvidgning av de kategorier som är undantagna i lagen,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
(1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts
angående ändring av de s.k. turordningsreglerna,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i lagen om
anställningsskydd (1982:80) i enlighet med vad som i motionen anförts om
saklig grund för uppsägning,

21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i lagen
(1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts
angående anställningar vid arbetstoppar,

22. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i lagen
(1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts
angående generella regler för sex månaders provanställning,

23. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i lagen
(1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts
angående möjligheter för provanställning i upp till 12 månader för vissa
kategorier.

Motionen behandlas i övriga delar i AU 1987/88:2, 3, 5 och 8 samt AU

1986/87:18.

1986/87:A748 av Stig Josefson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att
hänvisningen till 6 § utgår i 2 § anställningsskyddslagen.

1986/87: A750 av Siri Häggmark (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att anta
följande

AU 1987/88:7

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1928:80) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:80) om anställningsskydd skall
erhålla följande lydelse.

1 §

Denna lag gäller arbetstagare i allmänhet eller enskild tjänst.

Från lagens tillämpning undantas dock:

1. arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor
får anses ha företagsledande eller därmed jämförlig ställning,

2.arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj,

3.arbetstagare som är anställda för arbete i arbetsgivarens hushåll,

4.arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete, skyddat arbete eller
arbete i ungdomslag,

5.arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor
får anses ha annan chefs- eller specialistbefattning, om berörda arbetstagare
och arbetsgivare träffat överenskommelse om att lagen inte skall gälla och att
arbetstagaren i stället skall vara tillförsäkrad minst sex månaders uppsägningstid
med bibehållna anställningsförmåner.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

1986/87:A751 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i anställningsskyddslagen
avseende former för provanställningar i enlighet med vad som
anförs i motionen.

Övriga delar av motionen behandlas i AU 1986/87:18 samt AU 1987/88:5
och 8.

Anställningsskyddslagen

Anställningsskyddslagen (1982:80), ofta förkortad LAS, omfattar i princip
alla arbetstagare i såväl allmän som privat tjänst. Endast ett fåtal kategorier
arbetstagare är undantagna.

I likhet med den ordning som gäller för andra arbetsrättsliga lagar kan det
genom kollektivavtal fastställas regler som medför avvikelser från anställningsskyddslagens
bestämmelser. De grundläggande bestämmelserna om
skydd för arbetstagarna är dock tvingande, dvs. de kan inte sättas ur spel
genom avtal.

Lagen utgår från att anställning tills vidare är den normala anställningsformen.
Tidsbegränsade anställningar får endast ske med stöd av regler i lagen
eller i kollektivavtal. De fall som avses i lagen är tidsbegränsade anställningar
på grund av ”arbetets särskilda beskaffenhet” samt vikariat, praktik- och
feriearbeten och tillfälliga arbetstoppar. Tidsbegränsade anställningar får
vidare beredas arbetstagare som antingen väntar på att börja värnplikts- eller
motsvarande tjänstgöring eller har uppnått pensionsåldern. Slutligen ger
lagen möjlighet till provanställning i högst sex månader.

AU 1987/88:7

En anställning tills vidare upphör genom att den sägs upp av arbetsgivaren
eller arbetstagaren. En tidsbegränsad anställning upphör utan uppsägning
när anställningstiden löper ut eller arbetet har slutförts. I vissa fall - det gäller
bl.a. vid provanställning - skall arbetsgivaren i förväg lämna besked om att
anställningen inte kommer att fortsätta.

För uppsägning från arbetsgivarens sida krävs saklig grund. Motsvarande
krav ställs inte för de besked som lämnas när tidsbegränsade anställningar
inte skall fortsätta. När det gäller begreppet saklig grund finns två typfall med
olika rättsverkningar och procedurregler. Det ena fallet är arbetsbrist, det
andra är uppsägning på grund av en arbetstagares personliga förhållanden. I
det senare fallet skall skälen vara starka. Ännu starkare skall skälen vara om
anställningen skall upphöra genom avskedande med omedelbar verkan.
Avskedande får tillgripas enbart i mycket allvarliga fall.

Oavsett om en uppsägning sker på grund av arbetsbrist eller arbetstagarens
personliga förhållanden krävs att arbetsgivaren först har prövat möjligheterna
till omplacering. I annat fall anses det inte föreligga saklig grund för
åtgärden.

Vid uppsägning från arbetsgivarens sida skall iakttas vissa uppsägningstider.
Dessas längd är beroende av arbetstagarens ålder. För arbetstagare
under 25 år är uppsägningstiden en månad, för dem som fyllt 25 år två
månader, 30 år tre månader etc. Längsta uppsägningstid är sex månader och
gäller arbetstagare som är 45 år eller äldre. Det är att märka att om
anställningen pågått mindre än ett halvår är uppsägningstiden oavsett åldern
en månad. För en arbetstagare som vill sluta sin anställning är uppsägningstiden
också en månad.

Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall fastställas en turordning där
huvudprincipen är att den som senast anställts blir den som får gå först.

En tillsvidareanställd arbetstagare som har sagts upp på grund av
arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning. En motsvarande återanställningsrätt
gäller för arbetstagare som under en längre period haft en
tidsbegränsad anställning.

Oriktiga uppsägningar och avskedanden kan ogiltigförklaras av domstol.
De kan också leda till att arbetsgivaren åläggs att betala skadestånd.

De lokala fackliga organisationerna har medinflytande genom rätt till
insyn i och överläggningar om arbetsgivarens beslut beträffande uppsägningar,
avskedanden och permitteringar.

Slutligen föreskriver lagen att arbetstagare som permitteras har rätt till lön
och andra anställningsförmåner som om arbetstagaren hade fått behålla sina
arbetsuppgifter. Denna rätt inträder numera från första permitteringsdagen
enligt en ny regel som antogs hösten 1984 samtidigt med att statsbidrag
infördes till arbetsgivarnas kostnader för permitteringslöner.

Utskottet

Den nuvarande lagen, vars huvudsakliga innehåll beskrivits ovan, tillkom år
1982 (prop. 1981/82:71, prop. 90, AU 11). Lagen byggde på erfarenheter av
bl.a. en lag från år 1974.

AU 1987/88:7

Översyn av anställningsskyddslagen

AU 1987/88:7

I motion 1986/87: A734 av Alf Wennerfors m.fl. (m) anförs bl.a. att LAS är
ett hinder för framför allt småföretagen att anställa ny personal. Arbetsgivarna
är rädda för att anställa någon som de inte är helt övertygade om är lämplig
för arbetsuppgifterna och kan förväntas smälta in i företagets miljö. Också de
som redan är anställda har blivit obenägna att flytta till en ny arbetsplats,
eftersom de då förlorar den plats de hade i turordningen enligt LAS.
Rörligheten på arbetsmarknaden och därmed inlåsningseffekterna har
därmed ökat.

I motionen framhålls vidare att arbetsmarknaden har delats upp i dels en
överstabil del, där den enskilde av trygghetsskäl inte vågar byta arbete, dels
en instabil del utan trygghet. Utvecklingen har också medfört att vi fått en
helt ny kategori arbetstagare som år efter år arbetar utan någon som helst
trygghet och som tvingas att vandra från den ena arbetsuppgiften till den
andra, nämligen vikarierna. Detta gäller i synnerhet kvinnorna.

Den beskrivna utvecklingen har enligt motionärerna fått negativa konsekvenser
för såväl arbetstagare som arbetsgivare. De anställda berövas
möjligheten att etablera sig på en arbetsplats vilket skapar otillfredsställelse
och går ut överkontinuiteten och kvaliteten i arbetet. Alla möjligheter att
skapa väl fungerande arbetsgrupper och en arbetsgemenskap har i det
närmaste omöjliggjorts. Arbetsgivarna ges inte rimliga möjligheter att
organisera verksamheten på ett effektivt sätt och därigenom svara upp mot
de ekonomiska kraven. På detta sätt har lagen om anställningsskydd i
kombination med annan lagstiftning och avtal kommit att utgöra ett avsevärt
hinder för att svenska företag och förvaltningar skall kunna möta en ny tids
krav.

En genomgripande analys av effekterna av LAS bör därför komma till
stånd. De inlåsningseffekter, den stelbenthet och byråkrati som lagen har
åstadkommit bör ersättas med regler som sätter arbetsmarknadens funktionssätt
främst samtidigt som arbetstagarna garanteras ett skydd mot
obillighet i anställningsförhållandet.

Slutligen i detta avsnitt pekar motionärerna på att LAS är mycket
detaljerad och ålägger arbetsgivaren en rad varierande regler att följa i olika
situationer. Lagstiftningen förutsätter därför tillgång till juridisk kompetens.
Mot denna bakgrund bör regelsystemen i LAS ses över.

Frågan om en översyn av LAS tas även upp i motion 1986/87:A261 av Alf
Svensson (c). Det framhålls att lagen var komplicerad redan från början
vilket har medfört olika tolkningar och svårigheter vid tillämpningen. Lagen
svarar mot den angivna bakgrunden inte fullt ut mot uppställda önskemål.
Den bör därför enligt motionären bli föremål för en genomgripande översyn.

Utskottet delar inte den negativa syn på LAS som kommer till uttryck i
motionerna. Tvärtom är det utskottets bestämda uppfattning att lagen i
kombination med ingångna avtal fungerar i huvudsak väl. När det gäller
behovet av förenklingar i lagen bör härutöver nämnas att denna fråga har
övervägts inom regeringens kansli. Resultatet av det arbetet presenteras i
den i dagarna publicerade departementspromemorian Ds A 1987:7 Objektanställning
m.m. Särskild uppmärksamhet har ägnats möjligheten att

1 * Riksdagen 1987/88.18sami. Nr 7

förenkla de formföreskrifter i LAS som reglerar vad en arbetsgivare har att
iaktta när han vill bryta en anställning. Med hänvisning till det anförda
avstyrks motionerna A261 och A734 i tillämpliga delar.

LAS tillämpningsområde

LAS gäller i princip alla arbetstagare. Det fåtal kategorier som undantas
anges i lagens 1 §. Dit hör arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj eller
är anställda för arbete i arbetsgivarens hushåll. Vidare undantas arbetstagare
som har anvisats beredskapsarbete, skyddat arbete eller arbete i ungdomslag.
Slutligen görs undantag för arbetstagare som medhänsyn till arbetsuppgifter
och anställningsvillkor får anses ha företagsledande eller därmed
jämförlig ställning.

I motionerna 1986/87:A734 av
Anders Björck m.fl. (m) samt 1986/87:A750 av Siri Häggmark (m) föreslås
en vidgad undantags krets i LAS. I motion A734 anförs att avgränsningen av
de kategorier arbetstagare som undantas från lagens tillämpning är för snäv.
Motionärerna pekar bl.a. på de särskilda problem som kan uppstå vid
rekryteringen av högt kvalificerade befattningshavare med specialistfunktioner
och föreslår en utredning av möjligheterna att vidga den krets av
anställda som med hänsyn till sina arbetsuppgifter och därmed förenat ansvar
bör undantas från lagen eller ges ett begränsat skydd. Undantag från lagen i
sin helhet bör kunna medges under förutsättning av att ett särskilt avtal
träffas mellan parterna. I motion A727 förs förslaget fram främst med
utgångspunkt i de mindre företagens situation.

Utskottet har behandlat frågan om en utvidgning av undantagskretsen vid
flera tillfällen alltsedan lagens tillkomst. Utskottet har därvid bl.a. erinrat om
att antagandet av LAS år 1982 innebar en precisering av undantagsreglerna
som gjorde dem mer restriktiva än tidigare. Detta gällde bl.a. definitionen av
arbetstagare i företagsledande ställning. Syftet härmed var att ge så många
arbetstagare som möjligt det skydd för anställningen som lagen erbjuder. Att
undanta nya grupper av arbetstagare från lagens tillämpning har utskottet
därför ansett stå i direkt strid med de intentioner som gäller för denna
lagstiftning. Detta har utskottet inte velat medverka till. Slutligen har
utskottet pekat på möjligheten att träffa kollektivavtal om tidsbegränsade
anställningar. Utskottet har samma inställning i dag. De i sammanhanget
aktuella motionerna bör därför avslås.

Utskottet tar härefter upp två motioner som rör arbetstagarbegreppet i den
arbetsrättsliga lagstiftningen. Alf Wennerfors m.fl. (m) i motion 1986/
87:A734 framhåller att begreppet har stor räckvidd även utanför arbetsrättens
område och att det är väsentligt att det finns entydiga regler för
bedömningen av om en person är att betrakta som anställd eller företagare.
Det anförs vidare att fackliga organisationer har en ambition att vidga
arbetstagarbegreppet och att detta får vittgående konsekvenser för enskilda
personer. Man erinrar om att eftersom lagreglerna är allmänt hållna överlåts
åt rättspraxis att tolka arbetstagarbegreppet. Motionärerna menar därvid att
arbetsdomstolen i vissa domslut givit begreppet en så vid tolkning att det kan
ifrågasättas om den står i samklang med de avsikter lagstiftaren troligen hade

AU 1987/88:7

ursprungligen. Motionärerna slår fast att en alltför vid tolkning av arbetstagarbegreppet
medför orimliga ekonomiska konsekvenser och utgör hinder
för en dynamisk utveckling. De begär mot denna bakgrund att arbetstagarbegreppet
i LAS skall utredas.

Christer Eirefelt m.fl. (fp) efterlyser i motion 1986/87:A715 en enhetlig
definition av begreppen arbetsgivare och arbetstagare.

Frågan om en precisering av arbetstagar- och arbetsgivarbegreppen i den
arbetsrättsliga lagstiftningen har behandlats av utskottet vid ett flertal
tillfällen under senare år. Utskottet har bl.a. hänvisat till att det i förarbetena
till medbestämmandelagen (prop. 1975/76:105, bil. 1) angavs vissa grundläggande
förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett arbetstagarförhållande
i civilrättslig mening skall anses föreligga. Förhållandet mellan
parterna skall vara grundat på avtal. Avtalet skall gå ut på att ena parten skall
prestera arbete för den andra partens räkning, och den part som åtar sig att
prestera arbete skall själv delta i detta. Det civilrättsliga arbetstagarbegreppets
innehåll i övrigt bestäms i rättstillämpningen. Avsikten var inte heller att
medbestämmandelagen skulle innebära någon principiell rubbning av den
dåvarande rättstillämpningen när det gäller det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.

Utskottet anser för sin del att det saknas skäl att härutöver göra några
särskilda preciseringar av arbetstagarbegreppet. Utskottet ser det som
angeläget att t.ex. lagen om anställningsskydd med dess centrala betydelse
för ordnade förhållanden på arbetsmarknaden har ett vidsträckt tillämpningsområde.
De problem som kan uppstå i tillämpningen bör det överlåtas
åt rättspraxis att komma till rätta med.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna A715 och A734 i här
aktuella delar.

Saklig grund för uppsägning m.m.

För uppsägning av en anställd från arbetsgivarens sida krävs saklig grund.
Arbetsbrist är en sådan grund. Uppsägning kan också göras på grund av en
arbetstagares personliga förhållanden. Då skall skälen vara starka. Ännu
starkare skall skälen vara om anställningen skall upphöra genom avskedande
med omedelbar verkan. Avskedande får tillgripas enbart i mycket allvarliga
fall.

I fyra motioner föreslås ändrade förutsättningar för uppsägning m.m.

I motion 1986/87:A734 av Alf Wennerfors m.fl. (m) föreslås att det till
grund för uppsägning bör ligga en mer nyanserad avvägning av arbetsgivaroch
arbetstagarintressen än som hittills skett. Vid bedömningen bör i högre
grad än nu beaktas såväl arbetsgivarens som arbetskamraternas berättigade
intresse av att en enskild arbetstagare inte uppträder på ett sådant sätt att
arbetsresultatet eller atmosfären på arbetsplatsen försämras. Den enskildes
rätt att behålla sitt arbete förutsätter att denne motsvarar rimliga krav på en
arbetsinsats. En avvägning bör vidare ske med hänsyn till arbetsplatsens
storlek, verksamhetens art, tjänsteställningen m.m.

I motion 1986/87: A731 av Gullan Lindblad och Siri Häggmark (m) begärs
ändringar i LAS med innebörd att avskedande kan ske om en anställd på ett

AU 1987/88:7

flagrant sätt, t.ex. genom en vild strejk, åsidosätter sina skyldigheter.

I vpk-motionerna 1986/87:A711 och 1986/87:A718 föreslås att lagen
ändras så att deltagande i strejk aldrig får utgöra saklig grund för avsked.
Vidare bör lokal facklig organisation tillerkännas vetorätt vid avsked.

Utskottet anser inte att det föreligger skäl att i den aktuella lagen göra
några ändringar beträffande saklig grund för uppsägning. Erfarenheterna av
lagen och dess tillämpning i här aktuellt avseende har såvitt utskottet kunnat
bedöma stämt väl överens med intentionerna bakom lagens tillkomst.
Utifrån de nu gällande reglerna får det liksom hittills ankomma på
rättstillämpningen att genom ställningstaganden i konkreta fall precisera
tolkningen av begreppet saklig grund vid uppsägning. I anslutning till vad
ovan sagts avstyrks även förslaget i motion A711 om vetorätt för den lokala
fackliga organisationen vid avsked. Motionerna A711, A718, A731 och A734
avstyrks med hänvisning till det anförda i tillämpliga delar.

Utskottet tar i detta avsnitt slutligen upp till behandling motion 1986/
87: A709 av Ingegerd Anderlund m.fl. (s), i vilken aktualiseras reglerna i LAS
vid utländsk medborgares värnpliktstjänstgöring i hemlandet. Motionärerna
föreslår att lagen bör ändras så att en utländsk medborgare skall ha rätt att
behålla sin anställning här i landet vid värnpliktstjänstgöring i sitt hemland.

Som framhålls i motionen har en utländsk medborgare inte laglig rätt att
behålla sin anställning här i landet i samband med värnpliktstjänstgöring i sitt
hemland. I allmänhet löses frågan på så sätt att en överenskommelse om
ledighet träffas mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Under förutsättning
av att tiden för ledigheten inte överstiger den normala svenska värnpliktstiden
tillämpas också i de flesta fall samma regler för utländsk medborgare som
för svensk medborgare. Situationen är mer osäker för de utländska
medborgare som begär ledighet för en militärtjänstgöring i hemlandet med
en omfattning som är okänd eller större än i Sverige. Huruvida saklig grund
föreligger vid uppsägning i dessa fall har hittills inte prövats rättsligt.
Utskottet utgår från att man inom ramen för det fortlöpande arbetsrättsliga
översynsarbetet i regeringens kansli överväger huruvida den aktuella frågan
motiverar en ändring i LAS. Med hänvisning härtill avstyrks motion A709.

Skadestånd vid ogiltigförklarad uppsägning m.m.

I 39 § LAS behandlas de fall då en arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en
domstols dom som innebär att en uppsägning eller ett avskedande har
ogiltigförklarats. I så fall skall anställningsförhållandet anses vara upplöst.
Arbetsgivaren blir skyldig att - utöver tidigare utdömda skadestånd - betala
ett särskilt skadestånd som beräknas med hänsyn till arbetstagarens sammanlagda
anställningstid. Är denna tid mindre än fem år skall skadeståndet
motsvara 16 månadslöner. Vid en anställningstid på mellan fem och tio år är
skadeståndet 24 månadslöner och för ännu längre anställningstid 32 månadslöner.
För kortvariga anställningar finns en jämkningsregel. Vad månadslönen
beträffar beräknas den efter den lön som utgick när anställningen
upphörde.

I motion 1986/87:A711 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att lagen ändras
så att arbetsgivare förhindras att köpa sig fria från arbetskraft. Har en

AU 1987/88:7

domstol ogiltigförklarat ett avsked bör den anställde själv kunna välja mellan
återanställning eller skadestånd. Härutöver föreslås att skadeståndsbeloppen
räknas upp på sådant sätt att de får verklig betydelse.

Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning att det inte kan vara en
praktiskt genomförbar ordning att som motionärerna föreslår låta arbetstagare
välja mellan skadestånd och att återgå i arbetet. Det sistnämnda skulle i
sista hand medföra att arbetstagaren genom exekutiva åtgärder bereds
tillträde till arbetsplatsen. Därför har lagstiftaren stannat för den lösningen
att om arbetsgivaren inte böjer sig för en domstols dom och för det
ekonomiska tryck som det särskilda skadeståndet utgör, får anställningsförhållandet
anses upplöst så att den ohållbara situationen kan bringas ur
världen. Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte är påkallat med
något initiativ till den föreslagna lagändringen.

Inte heller vill utskottet ställa sig bakom motionärernas förslag om en
uppräkning av skadeståndsbeloppen. Utskottet vill erinra om att skadeståndsbeloppen
ökar automatiskt i takt med höjningarna av lönenivåerna till
följd av det särskilda skadeståndets konstruktion. Utskottet utgår emellertid
från att skadeståndsbeloppens effekter är en av de frågor som är föremål för
en kontinuerlig prövning i det översynsarbete av den arbetsrättsliga lagstiftningen
som bedrivs inom regeringens kansli. Motion A711 i denna del
avstyrks med hänvisning till det anförda.

Turordning vid uppsägning

I LAS (22 §) finns turordningsregler som skall iakttas vid uppsägningar på
grund av arbetsbrist. Huvudregeln är att arbetstagarnas plats i turordningen
bestäms av deras sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren. Arbetstagare
med längre anställningstid har med andra ord företräde framför
arbetstagare med kortare tid (principen ”sist in - först ut”). Vid lika
anställningstid ger högre ålder företräde. De arbetstagare som är 45 år eller
äldre får dessutom tillgodoräkna sig extra anställningstid. Arbetstagare över
57 och ett halvt år fick år 1984 ett förstärkt anställningsskydd (AU
1983/84:22). Då bestämdes att avtal om avvikelser från turordningen i fråga
om sådana arbetstagare får tillämpas bara om den centrala fackliga organisationen
ger sitt medgivande.

Turordningsreglerna i LAS tas upp i motion 1986/87:A734 av Alf
Wennerfors m.fl. (m) i vilken anförs att utvecklingen visar att lagen lett till
såväl minskad rörlighet på arbetsmarknaden som svårigheter vid driftsinskränkningar.
Vid inskränkningar av driften vid ett företag är det enligt
motionärerna av avgörande betydelse att verksamheten såväl under nedskärningen
som därefter kan bedrivas effektivt, vilket förutsätter att arbetsstyrkan
har en lämplig sammansättning. Likaså innebär en förändrad produktion
ofta nya krav på personalens sammansättning och kompetens. I motionen
framhålls att en strikt tillämpning av turordningsreglerna enligt LAS i många
fall kan innebära att fortsatt drift omöjliggörs, eftersom företaget inte kan
behålla eller nyanställa den personal som fordras för att bedriva en
konkurrenskraftig verksamhet. Dessa problem är särskilt stora vid driftsinskränkningar
vid mindre och medelstora företag. Motionärerna menar att

AU 1987/88:7

turordningsreglerna i LAS bör ändras så att arbetsgivaren ges möjlighet att
vid omläggning av verksamheten dels behålla arbetstagare med särskilt
yrkeskunnande eller annan kompetens, dels upprätta särskild turordning för
arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Den ekonomiska
grundtryggheten för äldre friställd arbetskraft bör i första hand lösas inom
ramen för en reformerad arbetslöshetsförsäkring.

Liknande ändringsyrkanden har framställts alltsedan den nya anställningsskyddslagen
antogs år 1982. Utskottet har därvid uttalat som sin uppfattning
att det är viktigt att man håller fast vid anställningsskyddslagens syfte att
värna om i första hand de äldre arbetstagarna och arbetstagare med nedsatt
arbetsförmåga. Utskottet har vidare understrukit att den princip lagen har -att de med längre anställningstid har företräde till fortsatt arbete framför dem
med kortare tid - inte är avsedd att vara undantagslös. Avsteg från principen
kan göras genom att utnyttja den möjlighet som står öppen att träffa avtal om
avvikelser från lagens regler. Detta innebär att arbetsgivare och de fackliga
organisationerna i samråd skall försöka komma fram till lösningar som är
anpassade till vad situationen kräver i de särskilda fallen. Utskottet har
menat att denna väg är att föredra med hänsyn till lagens syfte att skydda
äldre och handikappade arbetstagare. Utskottets inställning har varit den att
när undantag görs bör dessa sålunda grunda sig på samförståndslösningar och
inte, som ibland förespråkas, på beslut som ensidigt fattas av arbetsgivaren
(se bl.a. AU 1986/87:7, s. 8).

Inga nya omständigheter har tillkommit som föranleder ett ändrat
ställningstagande från utskottets sida. Motion A734 avstyrks därför i aktuell
del.

I vpk-motionen 1986/87: A711 begärs förslag till turordningsregler i koncerner.
Motionärerna framhåller inledningsvis att en snabbt fortgående koncentrationsprocess
i näringslivet skapat nya problem för den arbesrättsliga
lagstiftningen. De arbetande och deras fackliga organisationer kommer allt
längre från de verkliga beslutsfattarna i koncernledningarna.

Det förhållandet att ”gamla” företag splittras upp i olika bolag, ”bolagiseras”,
skapar speciella problem beträffande anställningsskyddet. Ett ”gammalt”
företag på en ort kan efter bolagisering bestå av ett tiotal företag,
varvid LAS turordningsregler vid avsked kan omfattas av lika många
turordningskretsar.

Motionärerna anser mot den angivna bakgrunden att koncernbegreppet är
juridiskt, ekonomiskt och arbetsrättsligt otidsenligt. Lagstiftningen bör
därför ändras på sådant sätt att de anställda och deras fackliga organisationer
kan förhandla och utmäta ekonomiskt, moraliskt och juridiskt ansvar av de
verkliga beslutsfattarna i en koncern. När det gäller turordningsreglerna
måste det komma till en lösning där koncernledningen har det slutliga
ansvaret både arbetsrättsligt och ekonomiskt.

Utskottet delar uppfattningen i motionen att utvecklingen inom näringslivet
mot en koncentration av verksamheter till större enheter kan skapa
problem när det gäller tillämpningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Frågan aktualiserades i proposition 1981/82:71 om ny anställningsskyddslag
m.m., i vilken framhölls att kollektivavtalen framstod som den lämpligaste
metoden för att lösa de skiftande problem som ofta har sammanfattats under

AU 1987/88:7

begreppet arbetsrättsliga koncernfrågor. Utskottet instämmer i detta, och
utgår från att parterna aktivt verkar för att finna en avtalsmässig lösning på
problemen. Utskottet ser det som angeläget att man inom regeringens kansli
följer denna fråga med uppmärksamhet.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion A711 i aktuell del.

Provanställning

LAS medger i 6 § provanställningar med en prövotid av högst sex månader.
Om arbetsgivaren inte vill att anställningen skall fortsätta skall arbetstagare
få besked härom senast vid prövotidens utgång. Annars övergår provanställningen
i en anställning tills vidare (”fast anställning”). Bestämmelserna om
provanställning är enligt 2 § dispositiva, dvs. de kan ändras genom
kollektivavtal.

I motion 1985/86: A734 av Alf Wennerfors m.fl. (m) konstateras att redan
innan reglerna om provanställning fördes in i LAS fanns möjligheter till
provanställning genom kollektivavtal mellan parterna på arbetsmarknaden.
På en större del av arbetsmarknaden gällde emellertid en betydligt kortare
tidsgräns än sex månader. Motionärerna anför vidare att riksdagen vid
beslutet om sex månaders provanställning utgick från att parterna på
arbetsmarknaden skulle respektera riksdagsbeslutet och anpassa avtalen till
den beslutade sexmånadersgränsen, men att någon sådan anpassning i många
fall inte har ägt rum samt att en stor del av de positiva effekter som
sexmånadersregeln väntades få på arbetsmarknaden därigenom uteblivit.
Lagens regler föreslås därför bli generellt verkande.

Liknande synpunkter förs fram i motion 1986/87:A748 av Stig Josefson
m.fl. (c). I motion 1986/87:A751 av Börje Hörnlund m.fl. (c) understryks
betydelsen av att möjligheterna till provanställningar förbättras, vilket skulle
gynna ungdomars sysselsättning. De hinder och begränsningsregler som den
arbetsrättsliga lagstiftningen innebär i dessa hänseenden bör därför undanröjas.

Slutligen anförs i motion 1986/87: A734 beträffande provanställning också
att svårigheterna för framför allt nytillträdande att få en fast fot på
arbetsmarknaden leder till att möjligheterna till provanställning under ett år
bör övervägas. En sådan förlängd provanställning bör enligt motionärerna
förenas med en viss uppföljning från arbetsförmedlingens sida.

När den nya anställningsskyddslagen trädde i kraft den 1 april 1982 fanns i
olika kollektivavtal bestämmelser om provanställning. Som framhålls i
motionerna var dessa kollektivavtal i många fall mer restriktiva än den nya
lagen beträffande prövotidens längd. Sedan dess har avtalen löpt ut och
parterna har vid ingående av nya avtal möjlighet att göra de anpassningar till
lagen som de finner påkallade, eftersom lagens bestämmelser är dispositiva.
Utskottet anser det inte vara motiverat att slopa dispositiviteten eller att
inskränka parternas handlingsutrymme genom att sätta en form av nedre
gräns för den. Utskottet finner heller inte anledning att stödja förslaget i
motion A734 att sträcka ut tiden för provanställning till ett år. De i
sammanhanget upptagna motionerna avstyrks därför av utskottet.

AU 1987/88:7

Anställning vid arbetsanhopning

Sorn redovisats ovan är en av LAS utgångspunkter att anställning tills vidare
är den anställningsform som normalt skall användas. I lagen anges ett antal
fall i vilka undantag från huvudregeln får ske - ytterligare undantag kan göras
i kollektivavtal. Ett av de i lagen angivna undantagen är tidsbegränsad
anställning vid arbetsanhopning. Enligt lagens bestämmelser får en och
samma arbetstagare anställas på detta sätt i sammanlagt sex månader under
två år.

Enligt motion 1986/87:A734 av Alf Wennerfors m.fl. (m) ter det sig
omotiverat att en arbetsgivare under återkommande arbetstopparsom under
en tvåårsperiod sammanlagt varar mer än sex månader inte kan anställa en
och samma arbetstagare om anställningarna är motiverade av tillfälliga
arbetstoppar. Arbetsgivaren åsamkas onödiga upplärningskostnader och
produktivitetsförluster. Tidsgränsen försvårar också möjligheterna för t.ex.
studerande att skaffa sig den erfarenhet som kan utgöra ett avstamp för
fortsatt yrkesliv. I motionen föreslås att tvåårsgränsen tas bort och att rätt
införs att träffa anställningsavtal för en tid av upp till sex månader vid tillfällig
arbetsanhopning.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen anfört att lagens regler ger
arbetsgivarna tillräckligt utrymme för tillfälliga anställningar vid arbetstoppar.
Detta utrymme kan för övrigt utvidgas eller inskränkas genom
kollektivavtal om detta bedöms erforderligt i en viss bransch. Utskottet har
härutöver påpekat att man vid lagregelns konstruktion har avvägt å ena sidan
behovet av enkelhet i tillämpningen och å andra sidan behovet att dra upp en
bestämd gräns för vad som skall anses som ett legitimt utnyttjande av
anställningsformen (se bl.a. AU 1986/87:7). Utskottet har samma uppfattning
i dag, varför det aktuella yrkandet i motion A734 avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av LAS

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:A261 yrkande 8 och 1986/
87:A734 yrkandena 15 och 16,

2. beträffande vidgad undantagskrets i LAS

att riksdagen avslår motionerna 1986/87: A727,1986/87: A734 yrkande
18 och 1986/87:A750,

3. beträffande arbetstagarbegreppel i den arbetsrättsliga lagstiftningen att

riksdagen avslår motionerna 1986/87:A715 yrkande 4 och 1986/
87:A734 yrkande 17,

4. beträffande ändrade förutsättningar för uppsägning m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:A711 yrkandena 5 och 6,
1986/87: A718 yrkande 4,1986/87: A731 och 1986/87: A734 yrkande 20,

5. beträffande reglerna i LAS och utländsk medborgares värnpliktstjänstgöring
i hemlandet

att riksdagen avslår motion 1986/87:A709,

AU 1987/88:7

6. beträffande skadestånd vid ogiltigförklarad uppsägning m.m.
att riksdagen avslår motion 1986/87: A711 yrkande 3,

7. beträffande turordningsreglerna i LAS

att riksdagen avslår motion 1986/87:A734 yrkande 19,

8. beträffande turordningsregler i koncerner

att riksdagen avslår motion 1986/87:A711 yrkande 4,

9. beträffande provanställning

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:A734 yrkandena 22 och 23,
1986/87:A748 och 1986/87:A751 yrkande 5,

10. beträffande anställning vid arbetsanhopning

att riksdagen avslår motion 1986/87:A734 yrkande 21.

Stockholm den 17 november 1987
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Lahja Exner (s), Gustav
Persson (s), Bengt Wittbom (m), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s), Charlotte
Branting (fp), Sonja Rembo (m), Inge Carlsson (s), Kersti Johansson (c),
Monica Öhman (s), Erik Holmkvist (m), Karl-Erik Persson (vpk) och Ingvar
Karlsson i Bengtsfors (c).

Reservationer

1. Översyn av LAS (mom. 1)

Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 6 slutar med ”tillämpliga delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion 1986/87: A734 av Alf Wennerfors
m.fl. (m) att LAS bör ses över. Lagen om anställningsskydd (LAS) tillkom i
första hand för att skydda äldre och handikappad arbetskraft mot utslagning
från arbetsmarknaden. Det kan starkt ifrågasättas om detta syfte har
uppnåtts.

Utvecklingen visar att antalet äldre som slås ut från arbetsmarknaden
stadigt okar. Likaså accentueras problemen för de arbetshandikappade. För
småföretagarna innebär den ett hinder för utvecklingen. Arbetsgivarna är
rädda för att anställa någon som de inte är helt övertygade om är lämplig för
arbetsuppgifterna och kan förväntas smälta in i företagets miljö. Också de
som redan är anställda har blivit obenägna att flytta till en ny arbetsplats,
eftersom de då förlorar den plats de hade i turordningen enligt LAS.
Rörligheten på arbetsmarknaden har minskat och därmed har inlåsningseffekterna
ökat.

Som framhålls i motionen har arbetsmarknaden delats upp i dels en
överstabil del, där den enskilde av trygghetsskäl inte vågar byta arbete, dels

AU 1987/88:7

en instabil del utan trygghet. Utvecklingen har också medfört att vi fått en
helt ny kategori arbetstagare som år efter år arbetar utan någon som helst
trygghet och som tvingas att vandra från den ena arbetsuppgiften till den
andra, nämligen vikarierna. Detta gäller i synnerhet kvinnorna.

Den beskrivna utvecklingen har negativa konsekvenser för såväl arbetstagare
som arbetsgivare. De anställda berövas möjligheten att etablera sig på
en arbetsplats vilket skapar otillfredsställelse och går ut över kontinuiteten
och kvaliteten i arbetet. Möjligheterna att skapa väl fungerande arbetsgrupper
och en arbetsgemenskap har på många arbetsplatser i det närmaste
omöjliggjorts. Arbetsgivarna ges inte rimliga möjligheter att organisera
verksamheten på ett effektivt sätt och därigenom motsvara de ekonomiska
kraven. På detta sätt har lagen om anställningsskydd i kombination med
annan lagstiftning och avtal kommit att utgöra ett avsevärt hinder för att
svenska företag och förvaltningar skall kunna möta en ny tids krav.

Utskottet delar slutligen uppfattningen i motionerna 1986/87:A734 (m)
och 1986/87:A261 av Alf Svensson (c) att komplexiteten i lagen har medfört
olika tolkningar och svårigheter vid tillämpningen. Den förutsätter tillgång
till juridisk kompetens. Regelsystemen i LAS bör därför ses över.

Vad utskottet anfört om en översyn av LAS bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande översyn av LAS
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:A261 yrkande 8 och
1986/87: A734 yrkandena 15 och 16 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

2. Vidgad undantagskrets i LAS (morn. 2)

Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet har”
och slutar med ”därför avslås” bort ha följande lydelse:

Till de kategorier arbetstagare som undantas från anställningsskyddslagens
tillämpning hör personal i företagsledande eller därmed jämförlig
ställning. Som framhålls i de aktuella motionerna är den snäva gränsdragning
som gäller vid tillämpningen av detta begrepp otillfredsställande, särskilt när
det gäller mindre företag.

Anställningsskyddslagen syftar till att öka tryggheten för arbetstagare i
gemen. På högre befattningshavare och personer som skall fullgöra specialistfunktioner
måste man kunna ställa särskilda krav. Om det hos sådana
befattningshavare brister i detta avseende leder det snabbt till allvarligt men
för företaget. På de mindre företagen kan situationen utvecklas till ett hot
mot sysselsättningen för övriga anställda. Den starka position anställningsskyddslagen
ger den anställde kan i här berörda fall bli ett svårbemästrat
problem. Det finns också skäl att anta att dessa förhållanden förhindrar att
personal anställs. Det synes därför motiverat att utreda möjligheterna att
vidga den krets av anställda som med hänsyn till sina arbetsuppgifter och
därmed förenat ansvar bör undantas från lagen eller ges ett begränsat skydd.

AU 1987/88:7

Det bör då också övervägas att medge undantag från lagen i sin helhet under
förutsättning av att särskilt avtal träffas mellan parterna.

Vad utskottet anfört i anslutning till motionerna 1986/87:A727, 1986/
87:A734 och 1986/87:A750 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande vidgad undantagskrets i LAS
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:A727, 1986/87:A734
yrkande 18 och 1986/87: A750 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

3. Arbetstagarbegreppet i den arbetsrättsliga lagstiftningen
(mom. 3)

Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Frågan om”
och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motionerna har arbetstagarbegreppet stor räckvidd även
utanför arbetsrättens område. Det är därför väsentligt att det finns entydiga
regler för bedömningen av om en person är att betrakta som anställd eller
företagare. Det är uppenbart att fackliga organisationer har en ambition att
vidga arbetstagarbegreppet och att detta får vittgående konsekvenser för
enskilda personer. Eftersom lagreglerna är allmänt hållna överlåts åt
rättspraxis att tolka arbetstagarbegreppet. Det har därvid visat sig att
arbetsdomstolen i vissa domslut givit begreppet en så vid tolkning att det kan
ifrågasättas om den står i samklang med de avsikter lagstiftaren troligen hade
ursprungligen.

Den strukturomvandling som arbetsmarknaden för närvarande genomgår
som en följd av den tekniska och ekonomiska utvecklingen leder till nya
företags- och arbetsformer. Nyföretagandet måste uppmuntras och olika
former av samarbete ges utrymme att utvecklas. Inom vården är det önskvärt
att anhöriga ges möjligheter att medverka. Det bör också finnas stort
utrymme för frivilliga insatser inom såväl den offentliga sektorn som
exempelvis ideella organisationer. En alltför vid tolkning av arbetstagarbegreppet
medför orimliga ekonomiska konsekvenser och utgör hinder för en
dynamisk utveckling.

Eftersom arbetstagarbegreppets uttolkning har konsekvenser långt utanför
det strikt arbetsrättsliga området, är detta en fråga som inte lämpligen
kan lösas genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. Arbetstagarbegreppet
bör därför utredas. En samordning behöver ske med arbetstagarbegreppet
i den skatterättsliga och socialförsäkringsrättsliga lagstiftningen.

Utskottet delar mot den angivna bakgrunden motionärernas uppfattning
att hithörande frågor blir föremål för utredning. Detta ställningstagande -som innebär tillstyrkan av motionerna A734 och A715 i aktuella delar - bör
ges regeringen till känna.

AU 1987/88:7

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande arbetstagarbegreppet i den arbetsrättsliga lagstiftningen att

riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:A715 yrkande 4 och
1986/87: A734 yrkande 17 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

4. Ändrade förutsättningar för uppsägning m.m. (morn. 4)

Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”tillämpliga delar” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion 1986/87: A734 (m) att det till grund
för uppsägning bör ligga en mer nyanserad avvägning av arbetsgivar- och
arbetstagarintressen än som hittills skett. Vid bedömningen bör i högre grad
än nu beaktas såväl arbetsgivarens som arbetskamraternas berättigade
intresse av att en enskild arbetstagare inte uppträder på ett sådant sätt att
arbetsresultatet eller atmosfären på arbetsplatsen försämras. Den enskildes
rätt att behålla sitt arbete förutsätter att denne motsvarar rimliga krav på en
arbetsinsats. En avvägning bör vidare ske med hänsyn till arbetsplatsens
storlek, verksamhetens art, tjänsteställningen m.m.

Utskottets ställningstaganden i denna del - som bör ges regeringen till
känna - kan också sägas tillgodose motion 1986/87: A731 av Gullan Lindblad
och Siri Häggmark (m). Vad som anförs i vpk-motionerna 1986/87:A711 och
1986/87:A718 i detta avsnitt bör avslås.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande ändrade förutsättningar för uppsägning m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:A731 och 1986/
87:A734 yrkande 20 samt med avslag på motionerna 1986/87:A711
yrkandena 5 och 6 och 1986/87:A718 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Ändrade förutsättningar för uppsägning m.m. (mom. 4)
Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”tillämpliga delar” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i vpk-motionerna 1986/87:A711 och 1986/87:A718 är
strejkrätten en av de mest betydelsefulla demokratiska fri- och rättigheterna.
Strejker uppstår ur motsättningen kapital - arbete. Den kan inte lagstiftas
bort, vilket främst utvecklingen under 1970 och 1980-talet visats. Därför har
utskottets betänkande AU 1986/87:8 tagit ställning till förslag om att
fredspliktsbestämmelserna (strejkförbudet) i MBL skall utmönstras. Därmed
skulle även strejkskadestånden försvinna.

En kämpande fack- och arbetarrörelse kan aldrig godkänna inskränkningar
i strejkrätten eller att arbetare avskedas för deltagande i strejk. Mot
arbetsköparens maktposition har de arbetande och deras organisationer bara

AU 1987/88:7

att välja mellan strejk eller underkastelse. Arbetsköparna provocerar,
medvetet eller omedvetet, fram en konflikt. De kan sedan med stöd av lagen
avskeda strejkande arbetare.

Fackföreningsrörelsen i Sverige liksom i andra länder utvecklades i hård
kamp för strejkrätten och mot arbetsköparnas svartlistningar och avskedanden.
En demokratisk syn på arbetslivet och lagstiftningens uppgift kräver att
arbetsrättslagarna förändras i grunden. Utskottet anser därför i likhet med
motionärerna att strejkförbuden bör upphävas och att strejk aldrig får utgöra
saklig grund för avsked. Den lokala fackliga organisationen bör vidare
tillerkännas vetorätt vid avsked.

Vad utskottet anfört i anslutning till motionerna A711 och A718 bör ges
regeringen till känna.

Vad som anförs i de moderata motionerna 1986/87:A731 och 1986/
87:A734 står i strid med utskottets ovan redovisade uppfattning, och bör
följaktligen avslås.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande ändrade förutsättningar för uppsägning m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87: A711 yrkandena 5 och
6 och 1986/87:A718 yrkande 4 samt med avslag på motionerna
1986/87:A731 och 1986/87:A734 yrkande 20 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Skadestånd vid ogiltigförklarad uppsägning m.m. (mom. 6)
Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Utskottet
vidhåller” och slutar med ”det anförda” bort ha följande lydelse:

En arbetsgivare kan med nuvarande ordning trotsa en domstols ogiltigförklaring
av en uppsägning eller ett avskedande och hindra den anställde att
återgå i arbete. Arbetsgivaren har i ett sådant fall att betala ett antal
månadslöner till den anställde som s.k. särskilt skadestånd. Utskottet delar
vpk:s uppfattning att arbetsgivaren inte bör ha denna möjlighet att köpa sig
fri från anställningsförhållandet. Det är i stället den förfördelade arbetstagaren
som skall ha rätten att välja mellan skadestånd och återgång i arbetet. För
att öka trycket på arbetsgivarna i de situationer som det här är fråga om bör
dessutom det särskilda skadeståndet höjas avsevärt. Regeringen bör lägga
fram förslag till ändring av anställningsskyddslagen enligt dessa riktlinjer.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande skadestånd vid ogiltigförklarad uppsägning m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:A711 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

AU 1987/88:7

7. Turordningsreglerna i LAS (morn. 7)

AU 1987/88:7

Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Liknande
ändringsyrkanden” och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Vid driftsinskränkningar är det angeläget för både företaget och dess
anställda att den arbetsstyrka som skall bli kvar får en sammansättning som
gör en fortsatt effektiv verksamhet möjlig. Det kan exempelvis vara av
avgörande betydelse att någon eller några befattningshavare som är nyckelpersoner
stannar inom företaget. Lika viktigt kan det vara att den återstående
personalen besitter en sådan kompetens eller sammansättning som ger de
bästa förutsättningarna för fortsatt drift. Tillämpningen av LAS har visat att
de turordningsregler som skall gälla enligt lagen i många fall inte medger den
flexibilitet som är nödvändig vid strukturförändringar. Den möjlighet lagen
ger till avvikelse från reglerna genom kollektivavtal har därför utnyttjats
flitigt i kombination med utnyttjande av arbetslöshetsförsäkringen och
förtidspension.

För företag som saknar kollektivavtal erbjuds i liknande fall inga
möjligheter att genomföra en smidig personalreduktion. Här gäller turordningsregler
utan undantag. I sådana fall ger konkurs enda möjligheten att
upplösa arbetsstyrkan och ombilda företaget.

En strikt tillämpning av turordningsreglerna i LAS försvårar anpassningen
till en ny teknik och nya produktionsformer. Det är därför nödvändigt att
reglerna utformas så att de medger nödvändig flexibilitet. De behöver då
kompletteras med åtgärder som ger äldre arbetslösa varaktig ekonomisk
trygghet.

Mot bakgrund av det anförda bör turordningsreglerna ändras så att
arbetsgivaren ges möjlighet att vid omläggning av verksamheten dels behålla
arbetstagare med särskilt yrkeskunnande eller annan kompetens, dels att
upprätta särskild turordning för arbetstagare med i huvudsak jämförbara
arbetsuppgifter. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med
förslag till lag enligt dessa riktlinjer.

Det anförda, som innebär tillstyrkan av motion 1986/87: A734 i denna del,
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande turordningsreglerna i LAS
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:A734 yrkande 19 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Turordningsregler i koncerner (morn. 8)

Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Utskottet
delar” och på s. 11 slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i vpk-motionen 1986/87:A711 skapar en snabbt fortgående
koncentrationsprocess i näringslivet - och därmed allt fler anställda som
arbetar i företag som tillhör koncerner - nya problem för arbetsrättslagstift -

ningen. Detta gäller inte minst LAS. Det juridiska och arbetsrättsliga
ansvaret åvilar enbart företaget (bolaget), där arbetaren är anställd. De
arbetande och deras fackliga organisationer kommer med den utvecklingen
allt längre från de verkliga beslutsfattarna i koncernledningarna.

Ett särskilt problem uppstår när ”gamla” företag splittras upp i olika bolag
och alltså bolagiseras. Detta kan t.ex. innebära att ett ”gammalt” företag helt
plötsligt består av tio bolag. Därmed kommer det för LAS turordningsregler
vid avsked att uppstå tio olika turordningskretsar av ett gammalt företag som
tidigare bestod av en turordningskrets.

Utskottet delar mot denna bakgrund uppfattningen i vpk-motion A711 att
koncernbegreppet är juridiskt, ekonomiskt och arbetsrättsligt otidsenligt.
Det måste vara ett oavvisligt krav att arbetsrättslagstiftningen klarar ut
koncernbegreppet så att de anställda och deras fackliga organisationer kan
förhandla och utmäta ekonomiskt, moraliskt och juridiskt ansvar av de
verkliga beslutsfattarna i en koncern.

Utskottet anser vidare när det gäller turordningsreglerna i likhet med
motionärerna att det måste komma till en lösning där koncernledningen har
det slutliga ansvaret både arbetsrättsligt och ekonomiskt. Hur turordningsreglerna
skall utformas bör utgå från hur företagen såg ut tidigare.

Slutsatsen av det anförda är att regeringen med hänsyn till den snabba
utvecklingen bör utarbeta ett förslag till ett koncernbegrepp som innebär att
det arbetsrättsliga och ekonomiska ansvaret förläggs till koncernledningen.
Detta bör med bifall till vpk-motionen A711 i denna del ges regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande turordningsregler i koncerner
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:A711 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Provanställning (morn. 9)

Bengt Wittbom (m), Sonja Rembo (m), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist
(m) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”När den” och
slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

I 1982 års anställningsskyddslag infördes möjlighet till provanställning
med en prövotid upp till sex månader. När lagen trädde i kraft fanns i olika
kollektivavtal bestämmelser om provanställning. Dessa avtalsbestämmelser
gav som regel ett snävare utrymme för provanställning än lagen - i en del fall
var avtalen utpräglat restriktiva på denna punkt. Även om en del avtal sedan
dess anslutit sig till lagen finns det anledning anta att avtal även i
fortsättningen kommer att inskränka de möjligheter till provanställning som
lagstiftaren har angett en norm för. Detta är, som framhålls i motionerna, till
förfång för framför allt grupper med svag ställning på arbetsmarknaden.
Regeringen bör få i uppdrag att välja en lagteknisk lämplig form för detta och
återkomma till riksdagen med förslag i ämnet. Därvid bör också övervägas en
möjlighet till en utökad provanställning i vissa fall i syfte att ge inte minst

AU 1987/88:7

ungdomar möjlighet att upparbeta den kompetens som behövs för en
arbetsuppgift.

Med det anförda tillgodoser utskottet de synpunkter som framförs i
motionerna 1986/87:A734, 1986/87:A748 och 1986/87:A751 i tillämpliga
delar. Regeringen bör underrättas om detta.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande provanställning

att riksdagen med bifall till motionerna 1986/87:A734 yrkandena 22
och 23,1986/87: A748 och 1986/87: A751 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Anställning vid arbetsanhopning (mom. 10)

Bengt Wittbom, Sonja Rembo och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”A734 avstyrks” bort ha följande lydelse:
Anställningsskyddslagen medger att en arbetstagare anställs på grund av
tillfällig arbetsanhopning under högst sex månader under en period av två år.
Denna ramtid har syftet att hindra missbruk men innebär i praktiken en
onödig begränsning av möjligheten att utnyttja anställningsformen. Bestämmelsen
om en tvåårig ramtid bör utgå ur lagen. Förslag till lagändring läggs
fram i hemställan.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande anställning vid arbetsanhopning

att riksdagen med bifall till motion 1986/87:A734 yrkande 21 antar
följande lagförslag:

AU 1987/88:7

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1982:80) om anställningsskydd skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Reservanternas förslag

5 §

Avtal om tidsbegränsad anställning
får träffas i följande fall:

1. Avtal för viss tid, viss säsong
eller visst arbete, om det föranleds
av arbetets särskilda beskaffenhet.

2. Avtal för viss tid som avser
vikariat, praktikarbete eller feriearbete.

3. Avtal för viss tid, dock sammanlagt
högst sex månader under tvä
år, om det föranleds av tillfällig
arbetsanhopning.

4. Avtal som gäller för tiden till dess arbetstagaren skall börja värnpliktstjänst
eller annan därmed jämförlig tjänstgöring, som skall pågå mer än tre
månader.

5. Avtal för viss tid som avser anställning efter pensionering, om
arbetstagaren har uppnått den ålder som medför skyldighet att avgå från
anställningen med ålderspension eller, om någon sådan avgångsskyldighet
inte finns, när arbetstagaren har fyllt 65 år.

Avtal om tidsbegränsad anställning
får träffas i följande fall:

1. Avtal för viss tid, viss säsong
eller visst arbete, om det föranleds
av arbetets särskilda beskaffenhet.

2. Avtal för viss tid som avser
vikariat, praktikarbete eller feriearbete.

3. Avtal för viss tid, dock högst
sex månader, om det föranleds av
tillfällig arbetsanhopning.

;nna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

Särskilt yttrande
Provanställning (mom. 9)

Elver Jonsson och Charlotte Branting ( båda fp) anför:

Vi anser att det är beklagligt att man fortfarande i kollektivavtal har
bestämmelser om provanställning som är mer restriktiva än lagen.

Vi utgår från att parterna på arbetsmarknaden med hänsyn till bl.a.
angelägenheten av att förbättra sysselsättningsmöjligheterna för ungdomar
efter hand ändrar avtalen så att provanställningstiden inom resp. avtalsområde
blir minst de sex månader som anges i lagen. Om så inte blir fallet blir det
anledning att återkomma i frågan.

AU 1987/88:7

'V.

> ?’ Vit

■ * • f . 1

■■■-C: •*.’ V‘ ;

■

|.,C ••- pr- --;1'

gotab Stockholm 1987 13694