om anställningsskydd (Betänkande 1986/87:AU7 Arbetsmarknadsutskottet)

Arbetsmarknadsutskottets
betänkande

1986/87:7

om anställningsskydd

Sammanfattning

I betänkandet behandlas åtta motioner om anställningsskyddslagen (LAS)
och en motion om främjandelagen, avlämnade under allmänna motionstiden
föregående riksmöte. De frågor som tas upp i motionerna är i sammanfattning
följande:

1. Översyn av anställningsskyddslagen (LAS)

2. LAS tillämpningsområde

3. Turordning vid uppsägning

4. Skadestånd vid ogiltigförklarad uppsägning

5. Provanställning

6. Anställning vid arbetsanhopning

7. Permitteringslöneersättning

8. Koncernbegreppet

9. Översyn av främjandelagen

Utskottet har avstyrkt samtliga motionsyrkanden. Reservationer har
avlämnats av moderata samlingspartiet (punkterna 1-3, 5-9), centerpartiet
(punkt 1) och vpk (punkterna 4, 8 och 9).

Bakgrund

Anställningsskyddslagen (1982:80), ofta förkortad LAS, omfattar i princip
alla arbetstagare i såväl allmän som privat tjänst. Endast ett fåtal kategorier
arbetstagare är undantagna.

I likhet med den ordning som gäller för andra arbetsrättsliga lagar kan det
genom kollektivavtal fastställas regler som medför avvikelser från anställningsskyddslagens
bestämmelser. De grundläggande bestämmelserna om
skydd för arbetstagarna är dock tvingande, dvs. de kan inte sättas ur spel
genom avtal.

Lagen utgår från att anställning tills vidare är den normala anställningsformen.
Tidsbegränsade anställningar får endast ske med stöd av regler i lagen
eller i kollektivavtal. De fall som avses i lagen är tidsbegränsade anställningar
på grund av ”arbetets särskilda beskaffenhet” samt vikariat, praktik- och
feriearbeten och tillfälliga arbetstoppar. Tidsbegränsade anställningar får
vidare beredas arbetstagare som antingen väntar på att börja värnplikts- eller
motsvarande tjänstgöring eller har uppnått pensionsåldern. Slutligen ger

lagen möjlighet till provanställning i högst sex månader. j

En anställning tills vidare upphör genom att den sägs upp av arbetsgivaren

1986/87:7

1 Riksdagen 1986187.18 sami. Nr 7

eller arbetstagaren. En tidsbegränsad anställning upphör utan uppsägning
när anställningstiden löper ut eller arbetet har slutförts. I vissa fall - det gäller
bl. a. vid provanställning - skall arbetsgivaren i förväg lämna besked om att
anställningen inte kommer att fortsätta.

För uppsägning från arbetsgivarens sida krävs saklig grund. Motsvarande
krav ställs inte för de besked som lämnas när tidsbegränsade anställningar
inte skall fortsätta. När det gäller begreppet saklig grund finns två typfall med
olika rättsverkningar och procedurregler. Det ena fallet är arbetsbrist, det
andra är uppsägning på grund av en arbetstagares personliga förhållanden. I
det senare fallet skall skälen vara starka. Ännu starkare skall skälen vara om
anställningen skall upphöra genom avskedande med omedelbar verkan.
Avskedande får tillgripas enbart i mycket allvarliga fall.

Oavsett om en uppsägning sker på grund av arbetsbrist eller arbetstagarens
personliga förhållanden krävs att arbetsgivaren först har prövat möjligheterna
till omplacering. I annat fall anses det inte föreligga saklig grund för
åtgärden.

Vid uppsägning från arbetsgivarens sida skall iakttas vissa uppsägningstider.
Dessas längd är beroende av arbetstagarens ålder. För arbetstagare
under 25 år är uppsägningstiden en månad, för dem som fyllt 25 år två
månader, 30 år tre månader etc. Längsta uppsägningstid är sex månader och
gäller arbetstagare som är 45 år eller äldre. Det är att märka att om
anställningen pågått mindre än ett halvår är uppsägningstiden oavsett åldern
en månad. För en arbetstagare som vill sluta sin anställning är uppsägningstiden
också en månad.

Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall fastställas en turordning där
huvudprincipen är att den som senast anställts blir den som får gå först.

En tillsvidareanställd arbetstagare som har sagts upp på grund av
arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning. En motsvarande återanställningsrätt
gäller för arbetstagare som under en längre period haft en
tidsbegränsad anställning.

Oriktiga uppsägningar och avskedanden kan ogiltigförklaras av domstol.
De kan också leda till att arbetsgivaren åläggs att betala skadestånd.

De lokala fackliga organisationerna har medinflytande genom rätt till
insyn i och överläggningar om arbetsgivarens beslut beträffande uppsägningar,
avskedanden och permitteringar.

Slutligen föreskriver lagen att arbetstagare som permitteras har rätt till lön
och andra anställningsförmåner som om arbetstagaren hade fått behålla sina
arbetsuppgifter. Denna rätt inträder numera från första permitteringsdagen
enligt en ny regel som antogs hösten 1984 samtidigt med att statsbidrag
infördes till arbetsgivarnas kostnader för permitteringslöner.

Motionsyrkanden

1985/86: A212 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar anta
följande lagförslag:

AU 1986/87:7

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1982:80) om anställningsskydd skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Ändringsförslag

21 §

Arbetstagare som under anställ- En arbetstagare som under anningstiden
blir permitterad har rätt ställningstiden har varit permitterad

till lön och andra anställningsförmå- mer än två veckor i följd eller sam ner

under permitteringstiden. manlagt mer än 30 dagar under sam ma

kalenderår har rätt till lön och
andra anställningsförmåner för ytterligare
permitteringstid. Förmånerna
får inte understiga vad som normalt
skulle ha utgått om arbetstagaren
hade fått behålla sina arbetsuppgifter.

Har en första stycket.

Rätten till till sin natur.

1985/86 :A270 av Alf Svensson (c) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagen om anställningsskydd
LAS, i enlighet med vad som anförs i motionen.

Yrkandena 1—4 har behandlats i betänkandet AU 1985/86:11.

1985/86:A721 av Anders Björck och Olle Aulin (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om en översyn av 1 § lagen om anställningsskydd i
syfte att undersöka behovet av en utvidgning av den s. k. frikretsen i mindre
företag.

1985/86:A723 av Stig Josefson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att
hänvisningen till 6 § utgår i 2 § anställningsskyddslagen.

1985/86:A727 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om
anställningsskydd som förhindrar arbetsköpare att köpa sig fria från arbetskraft
och att skadeståndsbeloppen räknas upp enligt vad i motionen anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om koncernansvar inom
arbetsrättens område och förslag om turordningsregler enligt vad som anförs
i motionen.

Yrkandena 1 och 2 har behandlats i betänkandet AU 1985/86:14.

1985/86: A735 av Sven Eric Lorentzon m. fl. (m, fp, c) vari yrkas att riksdagen
beslutar att 21 § anställningsskyddslagen får följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

En arbetstagare som permitteras En arbetstagaren som permitteras
har rätt till samma lön och andra har rätt till samma lön och andra

anställningsförmåner som om ar- anställningsförmåner som om arbetstagaren
hade fått behålla sina betstagaren hade fått behålla sina

arbetsuppgifter. Detta gäller dock arbetsuppgifter. Detta gäller dock

AU 1986/87:7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

inte om permitteringen är en följd av

- arbetstagarens eget vållande,

- olovlig konflikt,

- semesterstängning i samband med

AU 1986/87:7

inte om permitteringen är en följd av
att arbetet är säsongbetonat eller av
andra skäl inte är sammanhängande
till sin natur.

huvudsemestern, dock högst under

de första tio permitteringsdagarna,

- offentlig myndighets beslutsom arbetsgivaren
inte bort räkna med,

- otjänlig väderlek som omöjliggjort arbete,

- att arbetet är säsongbetonat eller av

andra skäl inte är sammanhängande
till sin natur.

1985/86:A739 av Christer Eirefelt m. fl. (fp) vari yrkas att

3. riksdagen hos regeringen begär förslag till enhetlig definition av
begreppen arbetsgivare och arbetstagare.

Motiveringen till yrkandet återfinns i motion 1985/86:N307. Yrkandena 1
och 2 har behandlats i betänkandet AU 1985/86:8.

1985/86: A740 av Siri Häggmark (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att anta
följande

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 1 § (1982:80) om anställningsskydd skall erhålla
följande lydelse.

Denna lag gäller arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Från lagens
tillämpning undantas dock:

1. arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor
får anses ha företagsledande eller därmed jämförlig ställning,

2. arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj,

3. arbetstagare som är anställda för arbete i arbetsgivarens hushåll,

4. arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete, skyddat arbete eller
arbete i ungdomslag,

5. arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor
får anses ha annan chefs- eller specialistbefattning, om berörda arbetstagare
och arbetsgivare träffat överenskommelse om att lagen inte skall gälla och att
arbetstagaren i stället skall vara tillförsäkrad minst sex månaders uppsägningstid
med bibehållna anställningsförmåner.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

1985/86:A745 av Börje Hörnlund m. fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om provanställning. 4

Övriga yrkanden behandlas i andra betänkanden.

1 §

1985/86: A746 av Margareta Persson (s) och Barbro Evermo (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av främjandelagen.

1985/86: A748 av Alf Wennerfors m.fl. (m) vari yrkas

17. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av arbetstagarbegreppet
i lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen
anförts,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i 1 § lagen
(1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts
angående utvidgning av de kategorier som är undantagna i lagen,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen (1982:80)
om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts angående
ändring av de s. k. turordningsreglerna,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen (1982:80)
om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts angående
anställning vid arbetstoppar,

21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen (1982:80)
om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts angående
generella regler för sex månaders provanställning,

22. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen (1982:80)
om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts angående
möjligheter för provanställning i upp till 12 månader för vissa kategorier.

Utskottet

Den nuvarande lagen, vars huvudsakliga innehåll beskrivits inledningsvis,
tillkom år 1982 (prop. 1981/82:71, prop. 90, AU 11). Lagen byggde på
erfarenheter av bl. a. en lag från år 1974.

Översyn av anställningsskyddslagen (LAS)

I motion 1985/86:A270 av Alf Svensson m.fl. (c) framhålls att LAS har
ändrats åtskilligt under åren. Lagen var komplicerad redan från början vilket
har medfört olika tolkningar och svårigheter vid tillämpningen. Lagen svarar
mot den angivna bakgrunden inte fullt ut mot uppställda önskemål. Den bör
därför bli föremål för en genomgripande översyn.

Som framgått inledningsvis tillkom den nu gällande lagen för fyra år sedan
efter det att 1974 års anställningsskyddslag hade varit föremål för en
omfattande genomgång. Det föreligger enligt utskottets uppfattning inte
tillräckliga skäl för att ta initiativ till en genomgripande översyn av lagen.
Med hänvisning härtill samt till det fortlöpande översynsarbetet på det
arbetsrättsliga området inom regeringens kansli avstyrks motion A270 i
aktuell del.

LAS tillämpningsområde

LAS gäller i princip alla arbetstagare. Det fåtal kategorier som undantas
anges i lagens 1 §. Dit hör arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj eller
är anställda för arbete i arbetsgivarens hushåll. Vidare undantas arbetstagare

AU 1986/87:7

1 * Riksdagen 1986187.18 sami. Nr 7

sorn har anvisats beredskapsarbete, skyddat arbete eller arbete i ungdomslag.
Slutligen görs undantag för arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter
och anställningsvillkor får anses ha företagsledande eller därmed
jämförlig ställning.

I motionerna 1985/86: A748 av Alf Wennerfors m. fl. (m), 1985/86: A721 av
Anders Björck och Olle Aulin (m) samt 1985/86:A740 av Siri Häggmark (m)
föreslås en vidgad undantagskrets i LAS. I motion A748 anförs att avgränsningen
av de kategorier arbetstagare som undantas från lagens tillämpning är
för snäv. Motionärerna pekar bl. a. på de särskilda problem som kan uppstå
vid rekryteringen av högt kvalificerade befattningshavare med specialistfunktioner
och föreslår en utredning av möjligheterna att vidga den krets av
anställda som med hänsyn till sina arbetsuppgifter och därmed förenat ansvar
bör undantas från lagen eller ges ett begränsat skydd. Undantag från lagen i
sin helhet bör kunna medges under förutsättning av att ett särskilt avtal
träffas mellan parterna. I motion A721 förs förslaget fram främst med
utgångspunkt i de mindre företagens situation.

Utskottet har behandlat frågan om en utvidgning av undantagskretsen vid
flera tillfällen alltsedan lagens tillkomst. Utskottet har därvid bl. a. erinrat
om att antagandet av LAS år 1982 innebar en precisering av undantagsreglerna
som gjorde dem mer restriktiva än tidigare. Detta gällde bl. a. definitionen
av arbetstagare i företagsledande ställning. Syftet härmed var att ge så
många arbetstagare som möjligt det skydd för anställningen som lagen
erbjuder. Att undanta nya grupper av arbetstagare från lagens tillämpning
har utskottet därför ansett stå i direkt strid med de intentioner som gäller för
denna lagstiftning. Detta har utskottet inte velat medverka till. Slutligen har
utskottet pekat på möjligheten att träffa kollektivavtal om tidsbegränsade
anställningar. Utskottet har samma inställning i dag. De i sammanhanget
aktuella motionerna bör därför avslås.

Utskottet tar härefter upp två motioner som rör arbetstagarbegreppet i den
arbetsrättsliga lagstiftningen. Alf Wennerfors m.fl. (m) i motion 1985/
86:A748 framhåller att begreppet har stor räckvidd även utanför arbetsrättens
område och att det är väsentligt att det finns entydiga regler för
bedömningen av om en person är att betrakta som anställd eller företagare.
Det anförs vidare att fackliga organisationer har en ambition att vidga
arbetstagarbegreppet och att detta får vittgående konsekvenser för enskilda
personer. Man erinrar om att eftersom lagreglerna är allmänt hållna överlåts
åt rättspraxis att tolka arbetstagarbegreppet. Motionärerna menar därvid att
arbetsdomstolen i vissa domslut givit begreppet en så vid tolkning att det kan
ifrågasättas om den står i samklang med de avsikter lagstiftaren troligen hade
ursprungligen. Motionärerna slår fast att en alltför vid tolkning av arbetstagarbegreppet
medför orimliga ekonomiska konsekvenser och utgör hinder
för en dynamisk utveckling. Arbetstagarbegreppet i den arbetsrättsliga
lagstiftningen bör därför utredas.

Christer Eirefelt m. fl. (fp) efterlyser i motion 1985/86:A739 en enhetlig
definition av begreppen arbetsgivare och arbetstagare.

I ett tidigare betänkande har utskottet redovisat hur arbetstagarbegreppet
utvecklats (se AU 1984/85:3). I samband med behandlingen av ett liknande
yrkande som det nu aktuella uttalade utskottet förra året i betänkande AU
1985/86:3 följande:

AU 1986/87:7

Arbetstagarbegreppet definieras inte direkt i den arbetsrättsliga lagstiftningen
bortsett från att det i 1 § medbestämmandelagen (MBL) finns en
tilläggsföreskrift som innebär att s. k. beroende uppdragstagare skall jämställas
med arbetstagare. Med arbetsgivare och arbetstagare åsyftar lagen
dem som är arbetsgivare och arbetstagare i civilrättslig mening. I förarbetena
till lagen (prop. 1975/76:105, bil. 1) angavs vissa grundläggande förutsättningar
som måste vara uppfyllda för att ett arbetstagarförhållande i
civilrättslig mening skall anses föreligga. Förhållandet mellan parterna skall
vara grundat på avtal. Avtalet skall gå ut på att ena parten skall prestera
arbete för den andra partens räkning, och den part som åtar sig att prestera
arbete skall själv delta i detta. Det civilrättsliga arbetstagarbegreppets
innehåll i övrigt bestäms i rättstillämpningen. MBL avsågs inte medföra
någon principiell rubbning av den dåvarande rättstillämpningen när det
gäller det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Ett drag hos denna rättstilllämpning
beskrivs som en fortgående utveckling mot en mer vidsträckt
tillämpning av begreppet. Det anfördes i propositionen att denna utveckling
är önskvärd och att den också hade stöd i förarbetena till den tidigare lagen
om anställningsskydd (prop. 1973:129).

Utskottet menade för sin del att det fanns flera skäl att inte härutöver göra
några särskilda preciseringar av arbetstagarbegreppet. Ett skäl som angavs
var att det alltid kommer att uppstå gränsdragningsproblem där en uttolkning
slutligen likväl måste överlåtas åt rättspraxis. Ett annat skäl ansåg utskottet
vara att arbetslivet undergår ständiga förändringar som skulle leda till att
definitioner av arbetstagarbegreppet som nu upplevs som entydiga och
preciserade om en tid skulle framstå som överspelade. Utskottet tilläde
slutligen att det var väsentligt att lagstiftningen om anställningsskydd liksom
om föreningsrätt, förhandlingsrätt och kollektivavtal, med dess centrala
betydelse för ordnade förhållanden på arbetsmarknaden, har ett vidsträckt
tillämpningsområde. Preciseringar av arbetstagarbegreppet som skulle leda
till att de arbetsrättsliga lagarnas tillämpningsområden minskades kunde
utskottet mot den bakgrunden inte acceptera.

Utskottet, som med det anförda avstyrkte det då aktuella motionsyrkandet
om en precisering av arbetstagarbegreppet, har ingen annan uppfattning i
frågan i dag. Motionerna 1985/86:A739 och 1985/86:748 bör följaktligen
avslås i denna del.

Turordningen vid uppsägning

I LAS (22 §) finns turordningsregler som skall iakttas vid uppsägningar på
grund av arbetsbrist. Huvudregeln är att arbetstagarnas plats i turordningen
bestäms av deras sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren. Arbetstagare
med längre anställningstid har med andra ord företräde framför
arbetstagare med kortare tid (principen ”sist in - först ut”). Vid lika
anställningstid ger högre ålder företräde. De arbetstagare som är 45 år eller
äldre får dessutom tillgodoräkna sig extra anställningstid. Arbetstagare över
57 och ett halvt år fick år 1984 ett förstärkt anställningsskydd (AU
1983/84:22). Då bestämdes att avtal om avvikelser från turordningen i fråga
om sådana arbetstagare får tillämpas bara om den centrala fackliga organisationen
ger sitt medgivande.

AU 1986/87:7

Turordningsreglerna tas upp i motion 1985/86:A748 av Alf Wennerfors
m. fl. (m) i vilken anförs att utvecklingen visar att lagen lett till såväl minskad
rörlighet på arbetsmarknaden som svårigheter vid driftsinskränkningar. Vid
inskränkningar av driften vid ett företag är det enligt motionärerna av
avgörande betydelse att verksamheten såväl under nedskärningen som
därefter kan bedrivas effektivt, vilket förutsätter att arbetsstyrkan har en
lämplig sammansättning. Likaså innebär en förändrad produktion ofta nya
krav på personalens sammansättning och kompetens. I motionen framhålls
att en strikt tillämpning av turordningsreglerna enligt LAS i många fall kan
innebära att fortsatt drift omöjliggörs, eftersom företaget inte kan behålla
eller nyanställa den personal som fordras för att bedriva en konkurrenskraftig
verksamhet. Dessa problem är särskilt stora vid driftsinskränkningar vid
mindre och medelstora företag. Motionärerna menar att turordningsreglerna
i LAS bör ändras så att arbetsgivaren ges möjlighet att vid omläggning av
verksamheten dels behålla arbetstagare med särskilt yrkeskunnande eller
annan kompetens, dels upprätta särskild turordning för arbetstagare med i
huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Den ekonomiska grundtryggheten för
äldre friställd arbetskraft bör i första hand lösas inom ramen för en
reformerad arbetslöshetsförsäkring.

Liknande ändringsyrkanden har framställts alltsedan den nya anställningsskyddslagen
antogs år 1982. Utskottet har därvid uttalat som sin uppfattning
att det är viktigt att man håller fast vid anställningsskyddslagens syfte att
värna om i första hand de äldre arbetstagarna och arbetstagare med nedsatt
arbetsförmåga. Utskottet har vidare understrukit att den princip lagen har -att de med längre anställningstid har företräde till fortsatt arbete framför dem
med kortare tid - inte är avsedd att vara undantagslös. Avsteg från principen
kan göras genom att utnyttja den möjlighet som står öppen att träffa avtal om
avvikelser från lagens regler. Detta innebär att arbetsgivare och de fackliga
organisationerna i samråd skall försöka komma fram till lösningar som är
anpassade till vad situationen kräver i de särskilda fallen. Utskottet har
menat att denna väg är att föredra med hänsyn till lagens syfte att skydda
äldre och handikappade arbetstagare. Utskottets inställning har varit den att
när undantag görs bör dessa sålunda grunda sig på samförståndslösningar och
inte, som ibland förespråkas, på beslut som ensidigt fattas av arbetsgivaren
(se bl. a. AU 1985/86:3, s. 7).

Inga nya omständigheter har tillkommit som föranleder ett ändrat
ställningstagande från utskottets sida. Motion A748 avstyrks därför i här
aktuell del.

Skadestånd vid ogiltigförklarad uppsägning m. m.

I 39 § LAS behandlas de fall då en arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en
domstols dom som innebär att en uppsägning eller ett avskedande har
ogiltigförklarats. I så fall skall anställningsförhållandet anses vara upplöst.
Arbetsgivaren blir skyldig att - utöver tidigare utdömda skadestånd - betala
ett särskilt skadestånd som beräknas med hänsyn till arbetstagarens sammanlagda
anställningstid. Är denna tid mindre än fem år skall skadeståndet
motsvara 16 månadslöner. Vid en anställningstid på mellan fem och tio år är

AU 1986/87:7

skadeståndet 24 månadslöner och för ännu längre anställningstid 32 månadslöner.
För arbetstagare som har fyllt 60 år är skadeståndet minst 24 och högst
48 månadslöner. För kortvariga anställningar finns en jämkningsregel. Vad
månadslönen beträffar beräknas den efter den lön som utgick när anställningen
upphörde.

I motion 1985/86: A727 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att lagen ändras
så att arbetsgivare förhindras att köpa sig fria från arbetskraft. Har en
domstol ogiltigförklarat ett avsked bör den anställde själv kunna välja mellan
återanställning eller skadestånd. Härutöver föreslås att skadeståndsbeloppen
räknas upp på sådant sätt att de får verklig betydelse.

Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning att det inte kan vara en
praktiskt genomförbar ordning att som motionärerna föreslår låta arbetstagare
välja mellan skadestånd och att återgå i arbetet. Det sistnämnda skulle i
sista hand medföra att arbetstagaren genom exekutiva åtgärder bereds
tillträde till arbetsplatsen. Därför har lagstiftaren stannat för den lösningen
att om arbetsgivaren inte böjer sig för en domstols dom och för det
ekonomiska tryck som det särskilda skadeståndet utgör, får anställningsförhållandet
anses upplöst så att den ohållbara situationen kan bringas ur
världen. Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte är påkallat med
något initiativ till den föreslagna lagändringen. Inte heller vill utskottet ställa
sig bakom motionärernas förslag om en uppräkning av skadeståndsbeloppen.
Utskottet vill erinra om att skadeståndsbeloppen ökar automatiskt i takt
med höjningarna av lönenivåerna till följd av det särskilda skadeståndets
konstruktion. Motion 1985/86: A727 i denna del avstyrks med hänvisning till
vad utskottet anfört.

Provanställning

LAS medger i 6 § provanställningar med en prövotid av högst sex månader.
Om arbetsgivaren inte vill att anställningen skall fortsätta skall arbetstagare
få besked härom senast vid prövotidens utgång. Annars övergår provanställningen
i en anställning tills vidare (”fast anställning”). Bestämmelserna om
provanställning är enligt 2 § dispositiva, dvs. de kan ändras genom kollektivavtal.

I motion 1985/86: A748 av Alf Wennerfors m. fl. (m) konstateras att redan
innan reglerna om provanställning fördes in i LAS fanns möjligheter till
provanställning genom kollektivavtal mellan parterna på arbetsmarknaden.
På en större del av arbetsmarknaden gällde emellertid en betydligt kortare
tidsgräns än sex månader. Motionärerna anför vidare att riksdagen vid
beslutet om sex månaders provanställning utgick från att parterna på
arbetsmarknaden skulle respektera riksdagsbeslutet och anpassa avtalen till
den beslutade sexmånadersgränsen, men att någon sådan anpassning i många
fall inte har ägt rum samt att en stor del av de positiva effekter som
sexmånadersregeln väntades få på arbetsmarknaden därigenom uteblivit.
Lagens regler föreslås därför bli generellt verkande.

Liknande synpunkter förs fram i motion 1985/86:A723 av Stig Josefsson
(c). I motion 1985/86:A745 av Börje Hörnlund m. fl. (c) understryks
betydelsen av att möjligheterna till provanställningar förbättras, vilket skulle

AU 1986/87:7

gynna ungdomars sysselsättning. De hinder och begränsningsregler som den
arbetsrättsliga lagstiftningen innebär i dessa hänseenden bör därför undanröjas.

Slutligen anförs i motion 1985/86: A748 beträffande provanställning också
att svårigheterna för framför allt nytillträdande att få en fast fot på
arbetsmarknaden leder till att möjligheterna till provanställning under ett år
bör övervägas. En sådan förlängd provanställning bör enligt motionärerna
förenas med en viss uppföljning från arbetsförmedlingens sida.

När den nya anställningsskyddslagen trädde i kraft den 1 april 1982 fanns i
olika kollektivavtal bestämmelser om provanställning. Som framhålls i
motionerna A723 och A748 var dessa kollektivavtal i många fall mer
restriktiva än den nya lagen beträffande prövotidens längd. Sedan dess har
avtalen löpt ut och parterna har vid ingående av nya avtal möjlighet att göra
de anpassningar till lagen som de finner påkallade, eftersom lagens bestämmelser
är dispositiva. Utskottet anser det inte vara motiverat att slopa
dispositiviteten eller att inskränka parternas handlingsutrymme genom att
sätta en form av nedre gräns för den. Utskottet finner heller inte anledning
att stödja förslaget i motion A748 att sträcka ut tiden för provanställning till
ett år. De i sammanhanget upptagna motionerna avstyrks därför av
utskottet.

Anställning vid arbetsanhopning

Sorn redovisats ovan är en av LAS utgångspunkter att anställning tills vidare
är den anställningsform som normalt skall användas. I lagen anges ett antal
fall i vilka undantag från huvudregeln får ske - ytterligare undantag kan göras
i kollektivavtal. Ett av de i lagen angivna undantagen är tidsbegränsad
anställning vid arbetsanhopning. Enligt lagens bestämmelser får en och
samma arbetstagare anställas på detta sätt i sammanlagt sex månader under
två år.

Enligt motion 1985/86:A748 av Alf Wennerfors m. fl. (m) ter det sig
omotiverat att en arbetsgivare under återkommande arbetstoppar som under
en tvåårsperiod sammanlagt varar mer än sex månader inte kan anställa en
och samma arbetstagare om anställningarna är motiverade av tillfälliga
arbetstoppar. Arbetsgivaren åsamkas onödiga upplärningskostnader och
produktivitetsförluster. Tidsgränsen försvårar också möjligheterna för t. ex.
studerande att skaffa sig den erfarenhet som kan utgöra ett avstamp för
fortsatt yrkesliv. I motionen föreslås att tvåårsgränsen tas bort och att rätt
införs att träffa anställningsavtal för en tid av upp till sex månader vid tillfällig
arbetsanhopning.

Utskottet har tidigare vid ett par tillfällen anfört att lagens regler ger
arbetsgivarna tillräckligt utrymme för tillfälliga anställningar vid arbetstoppar.
Detta utrymme kan för övrigt utvidgas eller inskränkas genom
kollektivavtal om detta bedöms erforderligt i en viss bransch. Utskottet har
härutöver påpekat att man vid lagregelns konstruktion har avvägt å ena sidan
behovet av enkelhet i tillämpningen och å andra sidan behovet att dra upp en
bestämd gräns för vad som skall anses som ett legitimt utnyttjande av
anställningsformen (se bl. a. AU 1985/86:3). Utskottet har samma uppfattning
i dag, varför det aktuella yrkandet i motion A748 avstyrks.

AU 1986/87:7

Permitteringslöneersättning

Sedan den 1 januari 1985 gäller mellan SAF och LO ett nytt permitteringslöneavtal
som ger arbetstagarna rätt till full lön från första permitteringsdagen.
Arbetsgivarna får bidrag till de löner som betalas ut under permitteringen.
Bidraget benämns permitteringslöneersättning.

Permitteringslöneersättningarna finansieras av ett visst bestämt statsbidrag
per permitteringsdag, som har beräknats motsvara statens tidigare
kostnader för arbetslöshetsersättningar vid permitteringarna. Dessutom
skall arbetsgivarna bidra kollektivt genom att skjuta till en avgift om 0,05 %
av lönesumman för arbetare i företag som är anslutna till anordningen med
permitteringslön. Dessa medel tillförs en särskild stiftelse som förvaltas av
Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA).

Bestämmelserna i 21 § LAS har anpassats till den nya ordning som SAF
och LO har kommit överens om, vilket innebär att principen om full lön från
första permitteringsdagen gäller för icke kollektivavtalsbundna arbetsgivare
med rätt till att permittera. Dessa arbetsgivare har möjlighet att ansluta sig
till ersättningssystemet och via detta få del av statsbidraget till permitteringslönen.

Enligt gällande bestämmelser tillämpas emellertid inte de redovisade
villkoren för ersättning vid permittering då denna är en följd av att arbetet är
säsongbetonat eller av andra skäl inte är sammanhängande till sin natur.

I ett par motioner tas upp förslag till ändringar i 21 § LAS. I den ena
motionen, 1985/86: A212 av Marianne Karlsson (c), behandlas de tidsmässiga
villkoren för permitteringslön. Motionären föreslår att LAS ändras så att en
permitterad har rätt till lön och andra anställningsförmåner endast då han
varit permitterad mer än två veckor i följd eller mer än 30 dagar under samma
kalenderår. Förmånerna bör därvid inte understiga vad som normalt skulle
ha utgått om arbetstagaren hade fått behålla sina arbetsuppgifter. Motionären
anför i sin motivering bl. a. att den nu gällande ordningen fått negativa
konsekvenser för de små företagen.

Som tidigare nämnts gäller från den 1 januari 1985 att arbetstagarna ges
rätt till full lön från första permitteringsdagen. Utskottet ser ingen anledning
att - som motionären föreslår - förorda en återgång till den gamla ordningen
som innebar att lagenlig rätt till lön inte förelåg för de två första veckorna
under en permittering. Motion A212 avstyrks därför.

Som ovan nämnts utgår inte permitteringslön då permitteringen är en följd
av att arbetet är säsongbetonat eller av andra skäl inte är sammanhängande
till sin natur. I motion 1985/86: A735 av Sven Eric Lorentzon m. fl. (m, fp, c),
föreslås en utvidgning av undantagen för permitteringslön. Förslaget innebär
att permitteringslön inte heller skall utgå om permitteringen är en följd av
arbetstagarens eget vållande, av olovlig konflikt och semesterstängning i
samband med huvudsemestern - dock högst under de första tio permitteringsdagarna,
av offentlig myndighets beslut som arbetsgivaren inte bort
räkna med, samt av otjänlig väderlek som omöjliggjort arbete. 21 § LAS bör
ändras i enlighet härmed.

Motionärerna framhåller i sin motivering att de nya permitteringslönereglerna
har medfört stora problem för många små företag. Här nämns särskilt

AU 1986/87:7

små byggnadsföretag och vissa specialföretag såsom tak- och fasadentreprenörer,
som på grund av snö eller kyla inte kunnat sysselsätta sina anställda
och blivit tvungna att betala permitteringslön. De stora företagen drabbas
enligt motionärerna inte på samma sätt av dessa problem då de ofta tillfälligt
kan placera om den berörda personalen.

Som också framhålls i motionen ingår i permitteringslöneavtalet mellan
SAF och LO samtliga de undantag som förs fram i motionen utom s. k.
väderpermittering. Enligt vad utskottet inhämtat pågår för närvarande i
regeringens kansli en utvärdering av permitteringslönesystemet innefattande
bl. a. frågan om s. k. väderpermittering. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet motion A735.

Koncernbegreppet

Koncernbegreppet i den arbetsrättsliga lagstiftningen - främst LAS -aktualiseras i motion 1985/86: A727 av Lars Werner m. fl. (vpk). Motionärerna
framhåller inledningsvis att en snabbt fortgående koncentrationsprocess i
näringslivet skapat nya problem för den arbetsrättsliga lagstiftningen. De
arbetande och deras fackliga organisationer kommer allt längre från de
verkliga beslutsfattarna i koncernledningarna.

Det förhållandet att ”gamla” företag splittras upp i olika bolag, ”bolagiseras”,
skapar speciella problem beträffande anställningsskyddet. Ett ”gammalt”
företag på en ort kan efter bolagisering bestå av ett tiotal företag,
varvid LAS turordningsregler vid avsked kan omfattas av lika många
turordningskretsar.

Motionärerna anser mot den angivna bakgrunden att koncernbegreppet är
juridiskt, ekonomiskt och arbetsrättsligt otidsenligt. Lagstiftningen bör
därför ändras på sådant sätt att de anställda och deras fackliga organisationer
kan förhandla och utmäta ekonomiskt, moraliskt och juridiskt ansvar av de
verkliga beslutsfattarna i en koncern. När det gäller turordningsreglerna
måste det komma till den lösning där koncernledningen har det slutliga
ansvaret både arbetsrättsligt och ekonomiskt.

Frågan om innebörden av begreppet koncern och behovet av ett enhetligt
sådant begrepp uppmärksammades bl. a. i departementspromemorian (DsA
1981:6) Anställningsskydd. I promemorian anfördes bl. a. att det självfallet
skulle vara av värde med ett enhetligt rättsligt koncernbegrepp men att
utgångspunkten trots allt måste vara de sakliga skäl som talar för att man
väljer en regel av den ena eller andra innebörden i det ena eller andra
rättsliga sammanhanget. I proposition 1981/82:71 om ny anställningsskyddslag
m. m. uttalade det föredragande statsrådet bl. a. att kollektivavtalen
framstod som den lämpligaste metoden för att lösa de skiftande problem som
ofta har sammanfattats under begreppet arbetsrättsliga koncernfrågor.

Utskottet har för sin del ingen annan uppfattning än de nu redovisade.
Utskottet vill härutöver hänvisa till att hithörande frågor för närvarande
övervägs inom Nordiska ministerrådet. Frågorna följs även inom det
fortlöpande översynsarbetet beträffande den arbetsrättsliga lagstiftningen
inom regeringens kansli. Utskottet utgår därvid från att utvecklingen mot en
ökad bolagisering följs med uppmärksamhet bl. a. med avseende på anställningsskyddslagens
tillämpning.

AU 1986/87:7

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1985/86: A727 i
aktuell del.

Främjandelagen

Främjandelagen innehåller i första delen regler om varsel vid driftsinskränkning.
I lagens andra del finns regler om åtgärder för att främja anställning av
äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. En grundläggande
tanke i lagen är att arbetsmarknadsmyndigheterna skall överlägga
med arbetsgivare och fackföreningar om de åtgärder som kan behöva vidtas
för att äldre och arbetshandikappade skall få bättre möjligheter att behålla
eller få en anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Lagen bygger i
första hand på frivillig samverkan. Om överläggningar inte resulterar i
lösningar i samförstånd, kan arbetsmarknadsmyndigheterna meddela arbetsgivaren
anvisningar om personalrekryteringen. Följs inte dessa anvisningar
och om det är uppenbart att rättelse inte kan vinnas på annat sätt, kan AMS
som en yttersta åtgärd förordna att arbetsgivaren får anställa endast sådan
arbetstagare som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit.
Om arbetsgivaren bryter mot förordnandet kan han straffas.

I motion 1985/86:A746 av Margareta Persson och Barbro Evermo (s)
föreslås en översyn av främjandelagen. Enligt motionärerna har lagen hittills i
stort sett inte använts trots att situationen för handikappade på arbetsmarknaden
har försämrats. Främjandelagen måste därför börja tillämpas av
ansvariga myndigheter. Motionärerna utesluter emellertid inte att det
faktum att lagen inte tillämpas kan tyda på att den inte är tillräckligt klart
skriven. En översyn av lagen och dess tillämpning måste därför snarast
genomföras, slutar motionärerna.

Utskottet vill först allmänt framhålla att en given utgångspunkt för
arbetsmarknadspolitiken måste vara att målet om arbete åt alla även
omfattar de handikappade som önskar ett arbete. Utskottet redogjorde
senast i betänkandet AU 1985/86:11 för betydelsen både för den handikappade
och för samhället i stort att målmedvetna och kraftfulla insatser görs för att
underlätta för den handikappade att få ett arbete.

De olika åtgärder som står till buds för att underlätta för de handikappade
att få fäste på arbetsmarknaden har nyligen kartlagts och bedömts av
handikappkommittén, som i betänkandet Ds A 1984:12 Vägar till arbete för
handikappade har redovisat resultatet av sina överväganden. En fråga som
behandlades särskilt var hur främjandelagen används och fungerar i arbetet
för de handikappades sysselsättning. Kommittén konstaterade bl. a. att lagen
inte hade använts fullt ut, trots att de arbetshandikappades situation på
arbetsmarknaden hade försämrats. Samtidigt konstaterades att de försök
med en mer aktiv tillämpning av lagen som skett gav positiva resultat under
högkonjunkturen i slutet av 1970-talet. De första åren under 1980-talet var
emellertid arbetsgivarnas rekryteringsbehov så begränsade eller hade sådan
inriktning att en extra press på arbetsgivare att anställa handikappde inte
ansetts rimlig.

Handikappkommittén förordade bl. a. att ytterligare insatser borde göras i
syfte att nå önskat resultat med stöd av den stegvisa dialog mellan

AU 1986/87:7

arbetsförmedling och arbetsgivare och de tryck mot de senare som främjandelagen
ger utrymme för. Kommitténs förslag har slutbehandlats i regeringens
kansli.

Utskottet anser för sin del att främjandelagens betydelse inte bör
underskattas. Som framgår i handikappkommitténs betänkande har en rad
initiativ tagits i olika delar av landet i syfte att med hjälp av lagen ytterligare
öka ansträngningarna att bereda handikappade arbete. Det faktum att
främjandelagen finns torde också i sig ha betydelse i sammanhanget.
Utskottet vill slutligen stryka under betydelsen av att man i den rådande
arbetsmarknadssituationen aktivt tar till vara de möjligheter främjandelagen
ger arbetsmarknadsmyndigheterna att öppna nya vägar för de handikappade
att komma in på arbetsmarknaden.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet yrkandet i motion
A746 om en ny översyn av främjandelagen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av LAS

att riksdagen avslår motion 1985/86:A270 yrkande 5,

2. beträffande en vidgad undantags krets i LAS

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:A721, 1985/86:A740 och
1985/86:A748 yrkande 18,

3. beträffande arbetstagarbegreppet i den arbetsrättsliga lagstiftningen att

riksdagen avslår motionerna 1985/86:A739 yrkande 3 och 1985/
86:A748 yrkande 17,

4. beträffande turordningen vid uppsägning

att riksdagen avslår motion 1985/86:A748 yrkande 19,

5. beträffande skadestånd vid ogiltigförklarad uppsägning m. m.
att riksdagen avslår motion 1985/86:A727 yrkande 3,

6. beträffande provanställning

att riksdagen avslår motionerna 1985/86: A723,1985/86: A745 yrkande
3 och 1985/86:A748 yrkandena 21 och 22,

7. beträffande tidsbegränsad anställning vid arbetsanhopning
att riksdagen avslår motion 1985/86: A748 yrkande 20,

8. beträffande de tidsmässiga villkoren för permitteringslön
att riksdagen avslår motion 1985/86:A212,

9. beträffande en utvidgning av undantagen för permitteringslön
att riksdagen avslår motion 1985/86:A735,

10. beträffande koncernbegreppet

att riksdagen avslår motion 1985/86: A727 yrkande 4,

11. beträffande översyn av främjandelagen
att riksdagen avslår motion 1985/86:A746.

Stockholm den 4 november 1986

AU 1986/87:7

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Alf Wennerfors (m),
Gustav Persson (s), Bengt Wittbom (m), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s),
Charlotte Branting (fp), Sonja Rembo (m), Inge Carlsson (s), Ingvar
Karlsson i Bengtsfors (c), Lars-Ove Hagberg (vpk), Sven Lundberg (s),
Monica Öhman (s) och Görel Thurdin (c).

Reservationer

1. Översyn av LAS-motiveringen (mom. 1)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Sorn framgått”
och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion 1985/86:A270 att lagen om
anställningsskydd är behäftad med betydande brister. Dess komplexitet har
medfört olika tolkningar och svårigheter vid tillämpningen. I vissa avseenden
har lagen snarast utgjort ett hinder för en för samhällsekonomin nödvändig
expansion inom näringslivet. Det finns mot denna bakgrund skäl att företa en
samlad översyn av lagen. Utskottet har emellertid denna gång stannat för att
föreslå omedelbara förändringar i de delar av lagen som bedömts som mest
angelägna att förändra. Det gäller bl. a. reglerna beträffande turordningen
vid uppsägning, provanställning samt anställning vid arbetsanhopning. Till
dessa frågor återkommer utskottet senare i framställningen. Motion A270
bör med hänvisning härtill avslås.

2. Översyn av LAS (mom. 1)

Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) och Görel Thurdin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Sorn framgått”
och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser för sin del att de arbetsrättsliga reglerna medför mycket
byråkrati utan att alltid stärka den enskildes ställning. Vissa utvärderingar av
LAS pekar på att nytillträdande - främst ungdomar - har allt svårare att få
fäste på arbetsmarknaden. Vidare är det uppenbart att möjligheterna till
provanställning är otillräckliga. De erfarenheter som här gjorts vid tillämpningen
av LAS under senare år och som exemplifierats ovan samt de ändrade
förhållanden som inträtt på arbetsmarknaden sedan LAS antogs i början av
1980-talet motiverar att lagen ses över. Detta arbete kan lämpligen ingå i den
totala översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen som aktualiseras i bl. a.
den centerpartistiska motionen 1985/86:A745. Till den motionen återkommer
utskottet i betänkandet AU 1986/87:8.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande översyn av LAS
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:A270 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

AU 1986/87:7

3. EnvidgadundantagskretsiLAS(mom. 2)

AU 1986/87:7

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet har”
och slutar med ”därför avslås” bort ha följande lydelse:

Till de kategorier arbetstagare som undantas från anställningsskyddslagens
tillämpning hör personal i företagsledande eller därmed jämförlig
ställning. Som framhålls i de aktuella motionerna är den snäva gränsdragning
som gäller vid tillämpningen av detta begrepp otillfredsställande, särskilt när
det gäller mindre företag.

Anställningsskyddslagen syftar till att öka tryggheten för arbetstagare i
gemen. På högre befattningshavare och personer som skall fullgöra specialistfunktioner
måste man, kunna ställa särskilda krav. Om det hos sådana
befattningshavare brister i detta avseende blir det snabbt till allvarligt men
för företaget. På de mindre företagen kan situationen utvecklas till ett hot
mot sysselsättningen för övriga anställda. Den starka position anställningsskyddslagen
ger den anställde kan i här berörda fall bli ett svårbemästrat
problem. Det finns också skäl att anta att dessa förhållanden förhindrar att
personal anställs. Det synes därför motiverat att utreda möjligheterna att
vidga den krets av anställda som med hänsyn till sina arbetsuppgifter och
därmed förenat ansvar bör undantas från lagen eller ges ett begränsat skydd.
Det bör då också övervägas att medge undantag från lagen i sin helhet under
förutsättning av att särskilt avtal träffas mellan parterna.

Vad utskottet anfört i anslutning till motionerna 1985/86:A721, 1985/
86:A740 och 1985/86:A748 yrkande 18 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande en vidgad undantagskrets i LAS
att riksdagen med bifall till motionerna 1985/86: A721, 1985/86: A740
och 1985/86: A748 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

4. Arbetstagarbegreppet i den arbetsrättsliga lagstiftningen
(mom. 3)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”1 ett” och på
s. 7 slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet förordar i likhet med motionerna 1985/86:A748 och 1985/
86: A739 att en utredning görs om arbetstagarbegreppet i den arbetsrättsliga
lagstiftningen. Det är väsentligt att entydiga regler finns för bedömningen av
huruvida en person är att betrakta som anställd eller företagare.

Fackliga organisationer har som ambition att vidga arbetstagarbegreppet,
och de fackliga bedömningarna kan få vittgående konsekvenser för enskilda.
En tvist om kollektivavtal baserad på skilda bedömningar av arbetstagarbegreppet
kan t. ex. resultera i omfattande blockadaktioner.

Reglerna i lagen är allmänt hållna, och det har överlåtits åt rättspraxis att

tolka arbetstagarbegreppet. Detta begrepp har därvid givits en så vid
tolkning att det kan ifrågasättas om den står i samklang med de avsikter
lagstiftaren troligen hade men inte gav uttryck för.

Den strukturomvandling som arbetsmarknaden för närvarande genomgår
som en följd av den tekniska och ekonomiska utvecklingen leder till nya
företags- och arbetsformer. Nyföretagandet måste uppmuntras och olika
former av samarbete ges utrymme att utvecklas. Inom vården är det önskvärt
att anhöriga ges möjligheter att medverka. Det bör också finnas stort
utrymme för frivilliga insatser inom såväl den offentliga sektorn som
exempelvis ideella organisationer. En alltför vid tolkning av arbetstagarbegreppet
medför orimliga ekonomiska konsekvenser och utgör hinder för en
dynamisk utveckling.

Det utredningsarbete om arbetstagarbegreppet inom skatterättslig och
socialförsäkringsrättslig lagstiftning som slutförts (Ds S 1985:1) lämnar inget
bidrag till lösningen av här beskrivna problem. En särskild utredning bör
därför tillkallas med det snaraste. Utredningsarbetet bör bl. a. utgå ifrån att
elever i grundskolan och gymnasieskolan, vilka arbetar vid olika företag eller
institutioner som ett led i sin utbildning, liksom praktikanter skall undantas
från arbetstagarbegreppet. Regeringen bör underrättas om vad utskottet
anfört här med bifall till motionerna 1985/86:A748 och 1985/86: A739 i dessa
delar.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande arbetstagarbegreppet i den arbetsrättsliga lagstiftningen att

riksdagen med bifall till motionerna 1985/86:A739 yrkande 3 och
1985/86: A748 yrkande 17 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

5. Turordningen vid uppsägning (mom. 4)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Liknande
ändringsyrkanden” och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Vid driftsinskränkningar är det angeläget för både företaget och dess
anställda att den arbetsstyrka som skall bli kvar får en sammansättning som
gör en fortsatt effektiv verksamhet möjlig. Det kan exempelvis vara av
avgörande betydelse att någon eller några befattningshavare som är nyckelpersoner
stannar inom företaget. Lika viktigt kan det vara att den återstående
personalen besitter en sådan kompetens eller sammansättning som ger de
bästa förutsättningarna för fortsatt drift. Tillämpningen av LAS har visat att
de turordningsregler som skall gälla enligt lagen i många fall inte medger den
flexibilitet som är nödvändig vid strukturförändringar. Den möjlighet lagen
ger till avvikelse från reglerna genom kollektivavtal har därför utnyttjats
flitigt i kombination med utnyttjande av arbetslöshetsförsäkringen och
förtidspension.

För företag som saknar kollektivavtal erbjuds i liknande fall inga
möjligheter att genomföra en smidig personalreduktion. Här gäller lagens

AU 1986/87:7

turordningsregler utan undantag. I sådana fall ger konkurs enda möjligheten
att upplösa arbetsstyrkan och ombilda företaget.

En strikt tillämpning av turordningsreglerna i LAS försvårar anpassningen
till en ny teknik och nya produktionsformer. Det är därför nödvändigt att
reglerna utformas så att de medger nödvändig flexibilitet. De behöver då
kompletteras med åtgärder som ger äldre arbetslösa varaktig ekonomisk
trygghet.

Mot bakgrund av det anförda bör turordningsreglerna ändras så att
arbetsgivaren ges möjlighet att vid omläggning av verksamheten dels behålla
arbetstagare med särskilt yrkeskunnande eller annan kompetens, dels att
upprätta särskild turordning för arbetstagare med i huvudsak jämförbara
arbetsuppgifter. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till lag
enligt dessa riktlinjer.

Det anförda, som innebär tillstyrkan av motion 1985/86:A748 i denna del,
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande turordningen vid uppsägning

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:A748 yrkande 19 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Skadestånd vid ogiltigförklarad uppsägning m. m.
(morn. 5)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Utskottet
vidhåller” och slutar med ”utskottet anfört” bort ha följande lydelse:

En arbetsgivare kan med nuvarande ordning trotsa en domstols ogiltigförklaring
av en uppsägning eller ett avskedande och hindra den anställde att
återgå i arbete. Arbetsgivaren har i ett sådant fall att betala ett antal
månadslöner till den anställde som s. k. särskilt skadestånd. Utskottet delar
vpk:s uppfattning att arbetsgivaren inte bör ha denna möjlighet att köpa sig
fri från anställningsförhållandet. Det är i stället den förfördelade arbetstagaren
som skall ha rätten att välja mellan skadestånd och återgång i arbetet. För
att öka trycket på arbetsgivarna i de situationer som det här är fråga om bör
dessutom det särskilda skadeståndet höjas avsevärt. Regeringen bör lägga
fram förslag till ändring av anställningsskyddslagen enligt dessa riktlinjer.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande skadestånd vid ogiltigförklarad uppsägning m. m.
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:A727 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Provanställning (mom. 6)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”När den” och
slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

AU 1986/87:7

I 1982 års anställningsskyddslag infördes möjlighet till provanställning
med en prövotid upp till sex månader. När lagen trädde i kraft fanns i olika
kollektivavtal bestämmelser om provanställning. Dessa avtalsbestämmelser
gav som regel ett snävare utrymme för provanställning än lagen - i en del fall
var avtalen utpräglat restriktiva på denna punkt. Även om en del avtal sedan
dess anslutit sig till lagen finns det anledning anta att avtal även i
fortsättningen kommer att inskränka de möjligheter till provanställning som
lagstiftaren har angett en norm för. Detta är, som framhålls i motionerna, till
förfång för framför allt grupper med svag ställning på arbetsmarknaden.
Regeringen bör få i uppdrag att välja en lagtekniskt lämplig form för detta
och återkomma till riksdagen med förslag i ämnet. Därvid bör också
presenteras lagregler för en till ett år utökad provanställning i vissa fall enligt
riktlinjer som anges i motion 1985/86: A748. En sådan förlängd provanställning
avser att ge inte minst ungdomar möjlighet att upparbeta den
kompetens som behövs för en arbetsuppgift.

Med det anförda är motionerna 1985/86:A745 och 1985/86:A723 i allt
väsentligt tillgodosedda. Motion 1985/86:A748 i aktuella delar tillstyrks av
utskottet. Regeringen bör underrättas om detta.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande provanställning

att riksdagen med bifall till motion 1985/86: A748 yrkandena 21 och 22
samt med anledning av motionerna 1985/86:A723 och 1985/86:A745
yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

8. Anställning vid arbetsanhopning (morn. 7)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”A748 avstyrks” bort ha följande lydelse:

Anställningsskyddslagen medger att en arbetstagare anställs på grund av
tillfällig arbetsanhopning under högst sex månader under en period av två år.
Denna ramtid har syftet att hindra missbruk men innebär i praktiken en
onödig begränsning av möjligheten att utnyttja anställningsformen. Bestämmelsen
om en tvåårig ramtid bör utgå ur lagen. Förslag till lagändring läggs
fram i hemställan.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande anställning vid arbetsanhopning

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:A748 yrkande 20 antar
följande lagförslag.

AU 1986/87:7

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1982:80) om anställningsskydd skall ha
nedan angivna lydelse.

5 §

Reservanternas förslag

Avtal om tidsbegränsad anställning
får träffas i följande fall:

1. Avtal för viss tid, viss säsong
eller visst arbete, om det föranleds
av arbetets särskilda beskaffenhet.

2. Avtal för viss tid som avser
vikariat, praktikarbete eller feriearbete.

3. Avtal för viss tid, dock högst
sex månader, om det föranleds av
tillfällig arbetsanhopning.

arbetsanhopning.

4. Avtal som gäller för tiden till dess arbetstagaren skall börja värnpliktstjänstgöring
eller annan därmed jämförlig tjänstgöring, som skall pågå mer
än tre månader.

5. Avtal för viss tid som avser anställning efter pensionering, om arbetstagaren
har uppnått den ålder som medför skyldighet att avgå från anställningen
med ålderspension eller, om någon sådan avgångsskyldighet inte finns,
när arbetstagaren har fyllt 65 år.

Nuvarande lydelse

Avtal om tidsbegränsad anställning
får träffas i följande fall:

1. Avtal för viss tid, viss säsong
eller visst arbete, om det föranleds
av arbetets särskilda beskaffenhet.

2. Avtal för viss tid som avser
vikariat, praktikarbete eller feriearbete.

3. Avtal för viss tid, dock sammanlagt
högst sex månader under tvä
är, om det föranleds av tillfällig

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

9. De tidsmässiga villkoren för permitteringslön (mom. 8)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Sorn tidigare”
och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning har den ändring av 21 § LAS som vidtogs för
ett par år sedan uteslutande haft till effekt att de icke organiserade
arbetsgivarna tvingats in i den nya ordning beträffande permitteringslöneskyddet
som de centrala arbetsmarknadsparterna kom överens om. Konsekvenserna
härav för de icke organiserade arbetsgivarna och deras anställda
har emellertid inte i något avseende blivit belysta. Utskottet anser för sin del
att detta från rättssynpunkt är så mycket mer betänkligt som det här gällde en
lagändring som utgick från en överenskommelse mellan två parter men i
praktiken uteslutande riktar sig mot en utanförstående part.

Utskottet delar mot den angivna bakgrunden uppfattningen i motion
1985/86: A212 att den för ett par år sedan vidtagna ändringen i 21 § LAS bör
rivas upp.

AU 1986/87:7

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande de tidsmässiga villkoren för permitteringslön
att riksdagen med anledning av motion 1985/86: A212 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Koncernbegreppet-motiveringen (morn. 10)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Utskottet
har” och på s. 13 slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill i motsats till motionärerna framhålla de positiva effekter en
bolagisering kan innebära. Syftet med bolagiseringen är bl. a. en ökad
effektivering av verksamheten. Ett resultat av bolagiseringen är för övrigt att
besluten kan tas närmare dem som berörs. Utskottet vill sålunda inte
medverka till en uppbromsning av den utveckling som bl. a. den ökande
konkurrensen utifrån påskyndat.

Utskottet vill härutöver hänvisa till att hithörande frågor för närvarande
övervägs inom Nordiska ministerrådet. Frågorna följs även inom det
fortlöpande översynsarbetet beträffande den arbetsrättsliga lagstiftningen
inom regeringens kansli. Utskottet utgår därvid från att utvecklingen följs
med uppmärksamhet, bl. a. med avseende på anställningsskyddslagens
tillämpning.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1985/86: A727 i
aktuell del.

11. Koncernbegreppet (morn. 10)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Frågan om”
och på s. 13 slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Som framhålls i vpk-motionen 1985/86:A727 skapar en snabbt fortgående
koncentrationsprocess i näringslivet - och därmed allt fler anställda som
arbetar i företag som tillhör koncerner - nya problem för arbetsrättslagstiftningen.
Detta gäller inte minst LAS. Det juridiska och arbetsrättsliga
ansvaret åvilar enbart företaget (bolaget), där arbetaren är anställd. De
arbetande och deras fackliga organisationer kommer med den utvecklingen
allt längre från de verkliga beslutsfattarna i koncernledningarna.

Ett särskilt problem uppstår när ”gamla” företag splittras upp i olika bolag
och alltså bolagiseras. Detta kan t. ex. innebära att ett ”gammalt” företag
helt plötsligt består av tio bolag. Därmed kommer det för LAS turordningsregler
vid avsked att uppstå tio olika turordningskretsar av ett gammalt
företag som tidigare bestod av en turordningskrets.

Utskottet delar mot denna bakgrund uppfattningen i vpk-motion A727 att
koncernbegreppet är juridiskt, ekonomiskt och arbetsrättsligt otidsenligt.
Det måste vara ett oavvisligt krav att arbetsrättslagstiftningen klarar ut
koncernbegreppet så att de anställda och deras fackliga organisationer kan
förhandla och utmäta ekonomiskt, moraliskt och juridiskt ansvar av de

AU 1986/87:7

verkliga beslutsfattarna i en koncern.

Utskottet anser när det gäller turordningsreglerna vidare i likhet med
motionärerna att det måste komma till en lösning där koncernledningen har
det slutliga ansvaret både arbetsrättsligt och ekonomiskt. Hur turordningsreglerna
skall utformas bör utgå från hur företagen såg ut tidigare.
Turordningsreglerna kan t. ex. i en koncern gälla en bransch om det finns
flera branscher, verksamheter i koncernen eller ett geografiskt område.

Slutsatsen av det anförda är att regeringen med hänsyn till den snabba
utvecklingen bör utarbeta ett förslag till ett koncernbegrepp som innebär att
det arbetsrättsliga och ekonomiska ansvaret förläggs till koncernledningen.
Detta bör med bifall till vpk-motionen A727 i denna del ges regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande koncernbegreppet
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:A727 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. Översyn av främjandelagen-motiveringen (morn. 11)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”av främjandelagen” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla betydelsen av ett nära och förtroendefullt samarbete
mellan arbetsförmedlingen och företagen när det gäller de handikappades
och äldres möjligheter att få ett arbete. Här spelar den nya inriktningen
inom arbetsmarknadsverket med ökade kontakter och bättre service till
företagen en viktig roll. I de kontakterna kan i överensstämmelse med
främjandelagens primära intentioner överläggningar ske i syfte att öppna nya
möjligheter för de handikappade och äldre på arbetsmarknaden.

Utskottet vill slutligen stryka under betydelsen av att man i första hand gör
ansträngningar på de arbetsmarknadssektorer där de nya jobben finns, dvs.
inom servicesektorn.

Med den angivna inriktningen saknas anledning att - såsom föreslås i
motion 1985/86: A746 - företa en översyn av främjandelagen. Motionen bör
sålunda avslås.

13. Översyn av främjandelagen (mom. 11)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”av främjandelagen” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar besvikelsen i den socialdemokratiska motionen 1985/
86: A746 över att främjandelagen i stort sett inte använts trots att situationen
för arbetshandikappade på arbetsmarknaden har försämrats. Lagen och dess
tillämpning bör mot denna bakgrund ses över. Riksdagen bör snarast
presenteras förslag till åtgärder som syftar till att främjandelagen kan få den

AU 1986/87:7

roll för de handikappades och äldres sysselsättning som var avsikten när AU 1986/87:7
lagen kom till. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande översyn av främjandelagen
att riksdagen med bifall till motion A746 som sin mening ger
regeringen til! känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Arbetstagarbegreppet i den arbetsrättsliga lagstiftningen
(mom. 3)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (fp) anför:

För främst småföretagen är det - som framhålls i fp-motionen 1985/
86:A739 - betydelsefullt att arbetstagarbegreppet inte ges en alltför vid
tolkning. En uttolkning av arbetstagarbegreppet bör emellertid i första hand
överlåtas åt rättspraxis. Vi utgår från att man bl. a. inom ramen för en
fortlöpande översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen följer utvecklingen
beträffande arbetstagarbegreppet. Skulle det visa sig att tolkningen av
arbetstagarbegreppet förskjuts väsentligt blir det anledning att återkomma
till frågan.

2. Provanställning (mom. 6)

Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Görel Thurdin (c) anför:

Vi utgår från att parterna på arbetsmarknaden med hänsyn till bl. a.
angelägenheten av att förbättra sysselsättningsmöjligheterna för ungdomar
efter hand ändrar avtalen så att provanställningstiden inom resp. avtalsområde
blir minst de sex månader som anges i lagen. Vi har också tidigare i
betänkandet reserverat oss för en samlad utvärdering och översyn av LAS.
Därvid skall också reglerna för provanställning ses över.

3. En utvidgning av undantagen för permitteringslön
(mom. 9)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anför:

Vi har samma uppfattning som motionärerna beträffande de nya permitteringsreglernas
negativa verkningar för många små företag. Inte minst gäller
detta för små byggnadsföretag och vissa specialföretag såsom tak- och
fasadentreprenörer, som på grund av snö eller kyla inte kunnat sysselsätta
sina anställda och därför blivit tvungna att betala permitteringslön.

Med hänvisning dels till vårt förslag om ändring i 21 § LAS (reservation 9),
dels till den pågående permitteringslöneöversynen i arbetsmarknadsdepartementet
har vi emellertid inte ansett det erforderligt att yrka bifall till motion
1985/86: A735.