om anställningsskydd (Betänkande 1985/86:AU3 Arbetsmarknadsutskottet)

Arbetsmarknadsutskottets
betänkande

1985/86:3

om anställningsskydd 1985/86:3

Sammanfattning

I betänkandet behandlas nio motioner rörande anställningsskyddslagen
(LAS) avlämnade under allmänna motionstiden föregående riksmöte. De
frågor som tas upp i motionerna är i sammanfattning följande:

1. Utvärdering av LAS effekter på arbetsmarknaden

2. Begränsning av LAS tillämpningsområde

3. Utredning om arbetstagarbegreppet i den arbetsrättsliga lagstiftningen

4. Ändring av turordningsreglerna vid uppsägning

5. Utredning om saklig grund vid uppsägning

6. Utökat skadestånd vid ogiltigförklarad uppsägning

7. Ändring av reglerna för provanställning

8. Ändring av reglerna för anställning vid arbetsanhopning

9. Permitteringslöneersättning till oorganiserade företag

10. Begränsning av den statliga lönegarantin vid konkurs.

Utskottet har avstyrkt samtliga motionsyrkanden. Reservationer har avlämnats
av- moderata samlingspartiet (punkterna 1 — 5 och 7—10), centerpartiet
(punkt 1) och vpk (punkt 6).

Bakgrund

Anställningsskyddslagen (1982:80), ofta förkortad LAS, omfattar i princip
alla arbetstagare i såväl allmän som privat tjänst. Endast ett fåtal kategorier
arbetstagare är undantagna.

I likhet med den ordning som gäller för andra arbetsrättsliga lagar kan
det genom kollektivavtal fastställas regler som medför avvikelser från anställningsskyddslagens
bestämmelser. De grundläggande bestämmelserna
om skydd för arbetstagarna är dock tvingande, dvs. de kan inte sättas ur
spel genom avtal.

Lagen utgår från att anställning tills vidare är den normala anställningsformen.
Tidsbegränsade anställningar får endast ske med stöd av regler i
lagen eller i kollektivavtal. De fall som avses i lagen är tidsbegränsade
anställningar på grund av ”arbetets särskilda beskaffenhet” samt vikariat,
praktik- och feriearbeten och tillfälliga arbetstoppar. Tidsbegränsade anställningar
får vidare beredas arbetstagare som antingen väntar på att börja
värnplikts- eller motsvarande tjänstgöring eller har uppnått pensionsåldern.
Slutligen ger lagen möjlighet till provanställning i högst sex månader.

1 Riksdagen 1985/86. 18 sami. Nr 3

En anställning tills vidare upphör genom att den sägs upp av arbetsgiva- AU 1985/86:3
ren eller arbetstagaren. En tidsbegränsad anställning upphör utan uppsägning
när anställningstiden löper ut eller arbetet har slutförts. I vissa fall —
det gäller bl. a. vid provanställning — skall arbetsgivaren i förväg lämna
besked om att anställningen inte kommer att fortsätta.

För uppsägning från arbetsgivarens sida krävs saklig grund. Motsvarande
krav ställs inte för de besked som lämnas när tidsbegränsade anställningar
inte skall fortsätta. När det gäller begreppet saklig grund finns två typfall
med olika rättsverkningar och procedurregler. Det ena fallet är arbetsbrist,
det andra är uppsägning på grund av en arbetstagares personliga förhållanden.
I det senare fallet skall skälen vara starka. Ännu starkare skall skälen
vara om anställningen skall upphöra genom avskedande med omedelbar
verkan. Avskedande får tillgripas enbart i mycket allvarliga fall.

Oavsett om en uppsägning sker på grund av arbetsbrist eller arbetstagarens
personliga förhållanden krävs att arbetsgivaren först har prövat möjligheterna
till omplacering. 1 annat fall anses det inte föreligga saklig grund
för åtgärden.

Vid uppsägning från arbetsgivarens sida skall iakttas vissa uppsägningstider.
Dessas längd är beroende av arbetstagarens ålder. För arbetstagare
under 25 år är uppsägningstiden en månad, för dem som fyllt 25 år två
månader, 30 år tre månader etc. Längsta uppsägningstid är sex månader
och gäller arbetstagare som är 45 år eller äldre. Det är att märka att om
anställningen pågått mindre än ett halvår är uppsägningstiden oavsett åldern
en månad. För en arbetstagare som vill sluta sin anställning är uppsägningstiden
också en månad.

Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall fastställas en turordning där
huvudprincipen är att den som senast anställts blir den som får gå först.

En tillsvidareanställd arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist
har företrädesrätt till återanställning. En motsvarande återanställningsrätt
gäller för arbetstagare som under en längre period haft en tidsbegränsad
anställning.

Oriktiga uppsägningar och avskedanden kan ogiltigförklaras av domstol.

De kan också leda till att arbetsgivaren åläggs att betala skadestånd.

De lokala fackliga organisationerna har medinflytande genom rätt till
insyn i och överläggningar om arbetsgivarens beslut beträffande uppsägningar,
avskedanden och permitteringar.

Slutligen föreskriver lagen att arbetstagare som permitteras har rätt till
lön och andra anställningsförmåner som om arbetstagaren hade fått behålla
sina arbetsuppgifter. Denna rätt inträder numera från första permitteringsdagen
enligt en ny regel som antogs hösten 1984 samtidigt med att
statsbidrag infördes till arbetsgivarnas kostnader för permitteringslöner.

Motionsyrkanden

1984/85:544 av Lars-Ove Hagberg m. fl. (vpk)

1 motionen yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om anställningsskydd
som förhindrar arbetsköpare att köpa sig fria från arbets- 2

kraft och att skadeståndsbeloppen räknas upp enligt vad i motionen an- AU 1985/86:3
förts.

Yrkandena 1 och 2 behandlas i betänkandet AU 1985/86:2.

1984/85:781 av Anna Wohlin-Andersson m. fl. (c, m, fp)

I motionen yrkas

1. att riksdagen beslutar att hänvisningen till 6 § utgår i 2 § anställningsskyddslagen.

Yrkande 2 behandlas i betänkandet AU 1985/86:1.

1984/85:1122 av Gunnar Thollander m. fl. (s)

I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om ändringar i lagen om anställningsskydd.

1984/85:1442 av Nic Grönvall (m)

I motionen yrkas

1. att liksdagen begär att regeringen framlägger förslag om sådan ändring
av lagen om statlig lönegaranti vid konkurs att statlig lönegaranti blott kan
tas i anspråk under en uppsägningstid av 4 månader från konkursutbrottet,

2. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om sådan ändring
av arbetsgivaravgiften för finansiering av statlig lönegaranti som motsvarar
den nedsättning som blir följden av den här föreslagna förkortningen av
garantitiden.

1984/85:1449 av Stig Josefson m. fl. (c)

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att hänvisningen till 6 § utgår i 2 §
anställningsskyddslagen.

1984/85:1454 av Göthe Knutson (m)

1 motionen yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av
1 § lagen om anställningsskydd i syfte att undersöka behovet av en utvidgning
av den s. k. frikretsen i mindre företag.

1984/85:2216 av Tage Sundkvist m. fl. (c)

I motionen yrkas

I. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av lagen om anställningsskydd,
LAS, i vad gäller dess effekter på arbetsmarknad och i vad
gäller byråkrati.

Yrkande 2 behandlas i betänkandet AU 1985/86:4.

Motiveringen till yrkandena återfinns i motion 1984/85:2214.

1984/85:2656 av Marianne Karlsson (c)

I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådana ändringar av
SFS lagen (1984:1009) om beslutanderätt för bolag eller annan juridisk
person med uppgift att lämna permitteringslöneersättning att i motionen
påtalade brister kan undanröjas.

1984/85:2715 av Alf Wennerfors m. fl. (m)

I motionen yrkas

II. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av tolkningen av arbetstagarbegreppet
i lagen (1974:12) om anställningsskydd i enlighet med vad
som i motionen anförts,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i AU 1985/86:3
motionen anförts om utvidgning av de kategorier som undantas från lagen

(1974:12) om anställningsskydd,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i lagen
(1974:12) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts,

14. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för saklig
grund för uppsägning i lagen (1974:12) om anställningsskydd,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i lagen
(1974:12) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts
angående anställningar vid arbetstoppar,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i lagen
(1974:12) om anställningsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts
angående generella regler för sex månaders provanställning,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utvidgning av möjligheterna till provanställning.

Yrkandena 1 — 10 samt 18 — 21 behandlas i betänkandena AU 1985/86:1
och 5.

Utskottet

Den nuvarande lagen, vars huvudsakliga innehåll beskrivits inledningsvis,
tillkom år 1982 (prop. 1981/82:71, prop. 1981/82:90, AU 1981/82:11). Lagen
byggde på erfarenheter av bl. a. en lag från år 1974.

Utvärdering av anställningsskyddslagen (LAS)

Utvärdering av LAS när det gäller effekter på arbetsmarknaden m. m. krävs
i motion 1984/85:2216 av Tage Sundkvist m. fl. (c). Motionärerna anför att
lagstiftningen i fråga skyddar dem som är väl etablerade på arbetsmarknaden
och har lång anställningstid och att den i motsvarande mån hindrar
nytillträdande — främst ungdomar. Vidare anförs att möjligheterna till
provanställning upplevs som krångliga och otillräckliga samt att LAS turordningsregler
i den praktiska tillämpningen ofta frångåtts vid personalminskningar.

Lagen om anställningsskydd är en av de viktigaste lagstiftningsreformerna
på det arbetsrättliga området i Sverige under de senaste decennierna.

Genom lagen får arbetstagarna ett rättsligt skydd för sin anställning. Lagens
närmare utformning har redovisats i inledningen till detta betänkande.

De grundläggande reglerna till skydd för arbetstagarna är tvingande rätt.

På vissa punkter får dock träffas kollektivavtal om andra regler än lagens,
detta gäller bl. a. de i motionen nämnda turordningsreglerna.

De frågor som tas upp i motionen var väl kända när den nya lagen tillkom
år 1982 och prövades i det sammanhanget. Erfarenheterna sedan år 1982
skiljer sig i dessa hänseenden enligt utskottets mening inte från dem som
gjordes vid tillämpningen av den tidigare lagstiftningen. Vissa ändringar
gjordes i LAS så sent som år 1984 (AU 1984/85:4). Utskottet finner mot
bakgrund av vad nu sagts att en utvärdering av LAS från de utgångspunkter

som anges i motionen inte bör ske. Motion 2216 avstyrks därför av utskottet. 4

LAS tillämpningsområde

AU 1985/86:3

LAS gäller i princip alla arbetstagare. Det fåtal kategorier som undantas
anges i lagens 1 §. Dit hör arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj
eller är anställda för arbete i arbetsgivarens hushåll. Vidare undantas arbetstagare
som har anvisats beredskapsarbete, skyddat arbete eller arbete i
ungdomslag. Slutligen görs undantag för arbetstagare som med hänsyn till
arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha företagsledande eller
därmed jämförlig ställning.

Två motioner tar upp frågan om LAS tillämpningsområde, nämligen
1984/85:1454 av Göthe Knutson (m) och 1984/85:2715 av Alf Wennerfors
m. fl. (m). I den senare motionen anförs att avgränsningen av de kategorier
arbetstagare som undantas från lagens tillämpning är för snäv. Motionärerna
pekar bl. a. på de särskilda problem som kan uppstå vid rekryteringen av
högt kvalificerade befattningshavare med specialistfunktioner och föreslår
en utredning av möjligheterna att vidga den krets av anställda som med
hänsyn till sina arbetsuppgifter och därmed förenat ansvar bör undantas
från lagen och ges ett begränsat skydd. 1 motion 1454 förs fram ett liknande
förslag men med inriktning på mindre företag.

Utskottet vill först erinra om att när 1982 års lag antogs skedde en precisering
av undantagsreglerna som gjorde dem mera restriktiva än tidigare.
Detta gällde bl. a. definitionen av arbetstagare i företagsledande ställning.
Syftet härmed var att ge så många arbetstagare som möjligt det skydd för
anställningen som lagen erbjuder. Att undanta nya grupper av arbetstagare
från lagens tillämpning skulle därför stå i direkt strid med de intentioner
som gäller för denna lagstiftning, vilket utskottet inte vill medverka till. I
fråga om specialister som nämns särskilt i motion 2715 torde det när så är
motiverat vara möjligt att träffa kollektivavtal om tidsbegränsade anställningar.
Det anförda innebär att utskottet avstyrker motion 1454 och motion
2715 i aktuell del.

I motion 1984/85:2715 av Alf Wennerfors m. fl. (m) tas i anslutning till
behandlingen av LAS tillämpningsområde också upp frågan om definitionen
av begreppet arbetstagare i den arbetsrättsliga lagstiftningen. 1 motionen
erinras om att begreppet har stor räckvidd även utanför arbetsrättens
område och att det är väsentligt att det finns entydiga regler för bedömningen
av om en person är att betrakta som anställd eller företagare. Det framhålls
vidare att fackliga organisationer har en ambition att vidga arbetstagarbegreppet
och att detta får vittgående konsekvenser för enskilda personer.
Man erinrar om att eftersom lagreglerna är allmänt hållna överlåts åt
rättspraxis att tolka arbetstagarbegreppet. Motionärerna menar därvid att
arbetsdomstolen i vissa domslut givit begreppet en så vid tolkning att det
kan ifrågasättas om den står i samklang med de avsikter lagstiftaren troligen
hade ursprungligen. I motionen föreslås mot denna bakgrund en utredning
av arbetstagarbegreppet i den arbetsrättsliga lagstiftningen.

Utskottet behandlade ett förslag om översyn av arbetstagarbegreppet förra
hösten (AU 1984/85:3) och lämnade då en redogörelse för arbetstagarbegreppets
utveckling samt hänvisade bl. a. till pågående utredningsarbete
inom socialavgiftsutredningen. Utredningen har numera slutfört sitt arbete
i denna del.

I * Riksdagen 1985/86. 18 sami. Nr 3

Rättelse: S. 20, de två sista raderna Står: Motion 1984/85:2656 Rättat till: Motion
1984/85:1442

Arbetstagarbegreppet definieras inte direkt i den arbetsrättsliga lagstift- AU 1985/86:3
ningen bortsett från att det i 1 § medbestämmandelagen (MBL) finns en
tilläggsföreskrift som innebär att s. k. beroende uppdragstagare skall jämställas
med arbetstagare. Med arbetsgivare och arbetstagare åsyftar lagen
dem som är arbetsgivare och arbetstagare i civilrättslig mening. I förarbetena
till lagen (prop. 1975/76:105, bil. 1) angavs vissa grundläggande förutsättningar
som måste vara uppfyllda för att ett arbetstagarförhållande i
civilrättslig mening skall anses föreligga. Förhållandet mellan parterna
skall vara grundat på avtal. Avtalet skall gå ut på att ena parten skall prestera
arbete för den andra partens räkning, och den part som åtar sig att
prestera arbete skall själv delta i detta. Det civilrättsliga arbetstagarbegreppets
innehåll i övrigt bestäms i rättstillämpningen. MBL avsågs inte medföra
någon principiell rubbning av den dåvarande rättstillämpningen när det
gäller det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Ett drag hos denna rättstilllämpning
beskrivs som en fortgående utveckling mot en mer vidsträckt
tillämpning av begreppet. Det anfördes i propositionen att denna utveckling
är önskvärd och att den också hade stöd i förarbetena till den tidigare
lagen om anställningsskydd (prop. 1973:129).

Utskottet menar för sin del att det finns flera skäl att inte härutöver göra
några särskilda preciseringar av arbetstagarbegreppet. Ett skäl är att det
alltid kommer att uppstå gränsdragningsproblem av det slag som anges i
motionen och där en uttolkning slutligen likväl måste överlåtas åt rättspraxis.
Ett annat skäl är att arbetslivet undergår ständiga förändringar som
skulle leda till att definitioner av arbetstagarbegreppet som nu upplevs som
entydiga och preciserade om en tid skulle framstå som överspelade. Utskottet
vill tillägga att det är väsentligt att lagstiftningen om anställningsskydd
liksom om föreningsrätt, förhandlingsrätt och kollektivavtal, med dess centrala
betydelse för ordnade förhållanden på arbetsmarknaden, har ett vidsträckt
tillämpningsområde. Preciseringar av arbetstagarbegreppet som
skulle leda till att de arbetsrättsliga lagarnas tillämpningsområden minskas
kan utskottet mot den bakgrunden inte acceptera. Med det anförda avstyrker
utskottet motion 2715 i denna del.

Turordning vid uppsägning

I LAS (22 §) finns turordningsregler som skall iakttas vid uppsägningar på
grund av arbetsbrist. Huvudregeln är att arbetstagarnas plats i turordningen
bestäms av deras sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren. Arbetstagare
med längre anställningstid har med andra ord företräde framför arbetstagare
med kortare tid (principen ”sist in — först ut”). Vid lika anställningstid
ger högre ålder företräde. De arbetstagare som är 45 år eller äldre
får dessutom tillgodoräkna sig extra anställningstid. Arbetstagare över 57
och ett halvt år fick år 1984 ett förstärkt anställningsskydd (AU 1983/84:22).

Då bestämdes att avtal om avvikelser från turordningen i fråga om sådana
arbetstagare får tillämpas bara om den centrala fackliga organisationen ger
sitt medgivande.

Turordningsreglerna tas upp i motion 1984/85:2715 av Alf Wennerfors
m. fl. (m) i vilken anförs att utvecklingen visar att lagen lett till såväl mins- 6

kad rörlighet på arbetsmarknaden som svårigheter vid driftsinskränkning- AU 1985/86:3
ar. Vid inskränkningar av driften vid ett företag är det enligt motionärerna
av avgörande betydelse att verksamheten såväl under nedskärningen som
därefter kan bedrivas effektivt, vilket förutsätter att arbetsstyrkan har en
lämplig sammansättning. Likaså innebär en förändrad produktion ofta nya
krav på personalens sammansättning och kompetens. 1 motionen framhålls
att en strikt tillämpning av turordningsreglerna enligt LAS i många fall kan
innebära att fortsatt drift omöjliggörs, eftersom företaget inte kan behålla
eller nyanställa den personal som fordras för att bedriva en konkurrenskraftig
verksamhet. Dessa problem är särskilt stora vid driftsinskränkningar
vid mindre och medelstora företag. Motionärerna menar att turordningsreglerna
i LAS bör ändras så att arbetsgivaren ges möjlighet att vid omläggning
av verksamheten dels behålla arbetstagare med särskilt yrkeskunnande
eller annan kompetens, dels upprätta särskild turordning för arbetstagare
med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Den ekonomiska
grundtryggheten för äldre friställd arbetskraft bör i första hand lösas inom
ramen för en reformerad arbetslöshetsförsäkring.

Liknande ändringsyrkanden framställdes när den nya anställningsskyddslagen
antogs år 1982 samt i motioner från allmänna motionstiden
påföljande år (se AU 1981/82:11 s. 17—18 och AU 1984/85:4 s. 16-18). Vid
behandling av dessa frågor föregående höst framhöll utskottet att det är
viktigt att man håller fast vid anställningsskyddslagens syfte att värna om i
första hand de äldre arbetstagarna och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga
och anförde följande:

Det bör vidare understrykas att den princip lagen utgår från — att de med
längre anställningstid har företräde till fortsatt arbete framför dem med
kortare tid — inte är avsedd att vara undantagslös. Avsteg från principen
kan göras genom att utnyttja den möjlighet som står öppen att träffa avtal
om avvikelser från lagens regler. Detta innebär att arbetsgivarna och de
fackliga organisationerna i samråd skall försöka komma fram till lösningar
som är anpassade till vad situationen kräver i de särskilda fallen. Enligt
utskottets mening är denna väg att föredra med hänsyn till lagens syfte att
skydda äldre och handikappade arbetstagare. När undantag görs bör dessa
sålunda grunda sig på samförståndslösningar och inte, som motionärerna
förespråkar, på beslut som ensidigt fattas av arbetsgivaren.

Inga nya omständigheter har tillkommit sedan detta uttalande gjordes som
motiverar ett ändrat ställningstagande. Motion 2715 avstyrks alltså i här
aktuell del.

Saklig grund vid uppsägning

Enligt 7 § LAS skall en uppsägning från arbetsgivarens sida vara sakligt
motiverad. Alf Wennerfors m. fl. (m) anför i motion 1984/85:2715 att förutsättningarna
för uppsägning behöver utredas närmare eftersom reglerna i
lagen om anställningsskydd har fått en oklar tillämpning. Till grund för
uppsägning bör enligt motionärerna ligga en mer nyanserad avvägning av
arbetsgivar- och arbetstagarintressen än som hittills skett. Vid bedömningen
bör i högre grad än nu beaktas såväl arbetsgivarens som arbetskamraternas
berättigade intresse av att en enskild arbetstagare inte uppträder på ett

sådant sätt att arbetsresultatet eller atmosfären på arbetsplatsen försämras. AU 1985/86:3
Motionärerna menar att den enskildes rätt att behålla sitt arbete förutsätter
att detta motsvarar rimliga krav på en arbetsinsats. Hänsyn bör också kunna
tas till de krav som följer med innehav av vissa anställningar antingen på
grund av tjänsteställningen eller på grund av verksamhetens art.

Utskottet vill här erinra om att synpunkter av det slag som läggs fram i
motion 2715 prövades redan vid den nuvarande lagens tillkomst. Den tidigare
lagens grundläggande regel om saklig grund vid uppsägning ändrades
emellertid inte, men uttalanden gjordes om den syn som bör prägla rättstilllämpningen
i vissa fall av uppsägningar och avskedanden, nämligen vid
onykterhet i tjänsten, brottsliga förfaranden och samarbetssvårigheter. I det
sammanhanget prövades även ett motionsyrkande om en översyn av begreppet
saklig grund med i huvudsak samma inriktning som nu aktualiserats.
Detta yrkande avstyrktes av utskottet, och vann inte heller riksdagens
bifall. Utskottet kan inte finna att motionärerna nu har anfört skäl som ger
riksdagen anledning att frångå de tidigare ställningstagandena och avstyrker
sålunda motionen i den behandlade delen.

Skadestånd vid ogiltigförklarad uppsägning m. m.

I 39 § LAS behandlas de fall då en arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en
domstols dom som innebär att en uppsägning eller ett avskedande har ogiltigförklarats.
I så fall skall anställningsförhållandet anses vara upplöst. Arbetsgivaren
blir skyldig att — utöver tidigare utdömda skadestånd — betala
ett särskilt skadestånd som beräknas med hänsyn till arbetstagarens sammanlagda
anställningstid. Är denna tid mindre än fem år skall skadeståndet
motsvara 16 månadslöner. Vid en anställningstid mellan fem och tio år är
skadeståndet 24 månadslöner och för ännu längre anställningstid 32 månadslöner.
För arbetstagare som har fyllt 60 år är skadeståndet minst 24 och
högst 48 månadslöner. För kortvariga anställningar finns en jämkningsregel.
Vad månadslönen beträffar beräknas den efter den lön som utgick när
anställningen upphörde.

I två motioner framhålls att de nuvarande skadeståndsbeloppen ger ett
otillräckligt skydd mot uppsägning som inte är sakligt grundad. Lars-Ove
Hagberg m. fl. (vpk) kräver i motion 1984/85:544 att skadeståndsbeloppen
räknas upp så att ett företag inte skall kunna köpa sig fri från arbetskraft.

Vidare förordas en sådan ändring av LAS att om ett avsked har ogiltigförklarats
genom domstolsutslag skall den avskedade själv kunna välja mellan
återanställning eller skadestånd.

Gunnar Thollander m. fl. (s) påpekar i motion 1984/85:1122 att skadeståndet
inte ger förmånsrätt i en arbetsgivares konkurs och ingen rätt till
lönegaranti. Tas skadeståndet till för högt utan att förmånsrätten ändras
kan skadeståndet försvinna genom att företaget går i konkurs. Motionärerna
föreslår därför ändrad förmånsrätt vid konkurs samt att det normerade
skadeståndet skall kombineras med någon typ av lönegaranti.

Vad först gäller motion 544 behandlade utskottet hösten 1984 (AU 1983/

84:4) ett likalydande yrkande och anförde att det inte kan vara en praktiskt

genomförbar ordning att som motionärerna föreslår låta arbetstagaren väl- 8

ja mellan skadestånd och att återgå i arbetet. Det sistnämnda skulle i sista
hand medföra att arbetstagaren genom exekutiva åtgärder bereds tillträde
till arbetsplatsen. Därför har lagstiftaren stannat för den lösningen att om
arbetsgivaren inte böjer sig för en domstols dom och för det ekonomiska
tryck som det särskilda skadeståndet utgör, får anställningsförhållandet
anses upplöst så att den ohållbara situationen kan bringas ur världen. Mot
denna bakgrund föreslog utskottet inte något initiativ till lagändring i det
avseende det här gäller och ansåg det inte heller vara aktuellt att öka skadeståndets
storlek. Till följd av det särskilda skadeståndets konstruktion ökar
för övrigt skadeståndsbeloppen automatiskt i takt med höjningarna av lönenivåerna.
Utskottet avstyrkte motionsyrkandet. Utskottet avstyrker av
samma skäl nu motion 544 i aktuell del.

Utskottet avstyrker vidare den utbyggnad av lönegarantisystemet som
föreslås i motion 1122 och som förutsätter bl. a. förstärkt förmånsrätt för
arbetstagare när det gäller ådömda skadestånd enligt 39 § LAS bl. a. med
hänvisning till det utredninngsarbete som pågår rörande lönegarantin vid
konkurser (A 1982:04)

Provanställning

LAS medger i 6 § provanställningar med en prövotid av högst sex månader.
Om arbetsgivaren inte vill att anställningen skall fortsätta skall arbetstagaren
få besked härom senast vid prövotidens utgång. Annars övergår provanställningen
i en anställning tills vidare (”fast anställning”). Bestämmelserna
om provanställning är enligt 2 § dispositiva, dvs. de kan ändras genom
kollektivavtal.

I tre motioner förordas att reglerna om dispositivitet inte skall omfatta
provanställning. Yrkande härom återfinns i motionerna 1984/85:781 av
Anna Wohlin-Andersson m. fl. (c, m, fp), 1984/85:1449 av Stig Josefson
m. fl. (c) och 1984/85:2715 av Alf Wennerfors m. fl. (m). I den senare motionen
konstateras att redan innan reglerna om provanställning fördes in i
LAS fanns möjligheter till provanställning genom kollektivavtal mellan
parterna på arbetsmarknaden. På en större del av arbetsmarknaden gällde
emellertid en betydligt kortare tidsgräns än sex månader. Motionärerna
anför vidare att riksdagen vid beslutet om sex månaders provanställning
utgick från att parterna på arbetsmarknaden skulle respektera riksdagsbeslutet
och anpassa avtalen till den beslutade sexmånadersgränsen, men att
någon sådan anpassning i många fall inte har ägt rum samt att en stor del av
de positiva effekter som sexmånadersregeln väntades få på arbetsmarknaden
därigenom uteblivit.

Liknande argumentation förs fram i motionerna 781 och 1449.

I motion 2715 anförs vidare att svårigheterna för framför allt nytillträdande
att få en fast fot på arbetsmarknaden leder till att möjligheterna till
provanställning under ett år bör övervägas. En sådan förlängd provanställning
bör enligt motionärerna förenas med en viss uppföljning från arbetsförmedlingens
sida.

När den nya anställningsskyddslagen trädde i kraft den 1 april 1982 fanns
i olika kollektivavtal bestämmelser om provanställning. Som motionärerna

AU 1985/86:3

påpekar var dessa kollektivavtal i inånga fall mer restriktiva än den nya AU 1985/86:3

lagen beträffande prövotidens längd. Sedan dess har avtalen löpt ut och
parterna har vid ingående av nya avtal möjlighet att göra de anpassningar
till lagen som de finner påkallade, eftersom lagens bestämmelser är dispositiva.
Utskottet anser det inte vara motiverat att slopa dispositiviteten eller
att inskränka parternas handlingsutrymme genom att sätta en form av nedre
gräns för den. Utskottet finner heller inte anledning stödja förslaget i
motion 2715 att sträcka ut tiden för provanställning till ett år. Motionerna
781, 1449 och 2715 i aktuella delar avstyrks alltså av utskottet.

Anställning vid arbetsanhopning

Sorn redovisats ovan är en av LAS utgångspunkter att anställning tills vidare
är den anställningsform som normalt skall användas. 1 lagen anges ett
antal fall i vilka undantag från huvudregeln får ske — ytterligare undantag
kan göras i kollektivavtal. Ett av de i lagen angivna undantagen är tidsbegränsad
anställning vid arbetsanhopning. Enligt lagens bestämmelser får
en och samma arbetstagare anställas på detta sätt i sammanlagt sex månader
under två år.

Enligt motion 1984/85:2715 av Alf Wennerfors m. fl. (m) ter det sig omotiverat
att en arbetsgivare under återkommande arbetstoppar som under en
tvåårsperiod sammanlagt varar mer än sex månader inte kan anställa en
och samma arbetstagare om anställningarna är motiverade av tillfällliga
arbetstoppar. Arbetsgivaren åsamkas onödiga upplärningskostnader och
produktivitetsförluster. Tidsgränsen försvårar också möjligheterna för
t. ex. studerande att skaffa sig den erfarenhet som kan utgöra ett avstamp
för fortsatt yrkesliv. I motionen föreslås att tvåårsgränsen tas bort och att
rätt införs att träffa anställningsavtal för en tid av upp till sex månader vid
tillfällig arbetsanhopning.

Utskottet behandlade hösten 1984 ett motsvarande yrkande och anförde
då att lagens regler ger arbetsgivarna tillräckligt utrymme för tillfälliga anställningar
vid arbetstoppar. Detta utrymme kan f. ö. utvidgas eller inskränkas
genom kollektivavtal om detta bedöms erforderligt i en viss bransch.

Vidare påpekades att vid lagregelns konstruktion har man avvägt å ena
sidan behovet av enkelhet i tillämpningen och å andra sidan behovet att dra
upp en bestämd gräns för vad som skall anses som ett legitimt utnyttjande
av anställningsformen. Yrkandet avslogs vilket bör ske även med nu aktuellt
motionsyrkande.

Permitteringslöneersättning

Sedan den 1 januari i år gäller mellan SAF och LO ett nytt permitteringslöneavtal
som ger arbetstagarna rätt till full lön från första permitteringsdagen.
Arbetsgivarna får bidrag till de löner som betalas ut under permitteringen.
Bidraget benämns permitteringslöneersättning.

Permitteringslöneersättningarna finansieras av ett statsbidrag om 300 kr.

— i vissa fall 230 kr. — per permitteringsdag. Detta bidrag har beräknats

motsvara statens tidigare kostnader för arbetslöshetsersättningar vid per- 10

mitteringarna. Dessutom skall arbetsgivarna bidra kollektivt genom att
skjuta till en avgift om 0,05 % av lönesumman för arbetare i företag som är
anslutna till anordningen med permitteringslön. Dessa medel tillförs en
särskild stiftelse som förvaltas av Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag
(AFA).

Bestämmelserna i 21 § LAS har anpassats till den nya ordning som SAF
och LO har kommit överens om. Lagändringen innebär att den nya principen
om full lön från första permitteringsdagen blir gällande även för icke
kollektivavtalsbundna arbetsgivare med rätt att permittera. Dessa arbetsgivare
har möjlighet att ansluta sig till ersättningssystemet och via detta få del
av statsbidraget till permitteringslöner.

Marianne Karlsson (c) påtalar i motion 1984/85:2656 att den nya arbetsgivaravgiften
visserligen endast uppgår till 0,05 %, men de oorganiserade
arbetsgivare som vill ingå i ersättningssystemet måste samtidigt ansluta sig
till övriga av SAF och LO tillskapade arbetsmarknadsförsäkringar. Därmed
debiteras de en avgift om sammanlagt 5,86 % på lönesumman. Motionären
anser att den nya, på överenskommelsen mellan SAF och LO grundade,
lagstiftningen på ett cyniskt sätt drabbar de små företagen och gynnar
de stora. Dessa brister föreslås bli undanröjda genom ändring i den särskilda
lag (1984:1009) som antogs i samband med ändringarna i LAS som gör
det möjligt att överlåta på bolag eller andra enskilda organ att besluta om
statsbidrag till permitteringslönerna.

Utskottet noterar att motionären särskilt vänder sig mot att de oorganiserade
arbetsgivare som vill få del av det nya stödet till kostnaderna för permitteringslöner
även skall ansluta sig till de arbetsmarknadsförsäkringar
som gäller på resp. avtalsområde. Som framgått av redogörelsen ovan svarar
staten för en betydande del av finansieringen av den nya stödformen.
Det arbetsmarknadspolitiskt motiverade stöd som ges till näringslivet brukar
regelmässigt vara förenat med krav på att löner och andra anställningsförmåner
skall utgå enligt kollektivavtal eller ligga på en därmed jämförbar
nivå. Detta föreskrivs exempelvis i förordningarna om äldrestödet inom
tekoindustrin, rekryteringsstöd, arbetsmarknadsutbildning i företag och
om introduktions- och lönebidrag. Motsvarande villkor gäller också för
regionalpolitisk! stöd. Det är rimligt att samma princip hävdas även i den
nya stödform det här gäller. Därför avstyrker utskottet att man vidtar en
åtgärd av det slag som begärs i motion 2656.

AU 1985/86:3

Begränsning av den statliga lönegarantin

Enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs svarar staten för
betalningen av de anställdas fordringar på löner och pensioner vid arbetsgivarens
konkurs. Förutom redan innestående fordringar omfattar garantin
även lön under en uppsägningstid av högst sex månader.

Den statliga lönegarantin finansieras av en arbetsgivaravgift enligt lagen
om sociala avgifter. Denna lönegarantiavgift uppgår för närvarande till
0,2% av lönesumman. Garantisystemet är sedan hösten 1982 föremål för
översyn genom lönegarantiutredningen.

Med syftet att begränsa förvaltningstiden vid konkurser och minska de

stegrade kostnaderna för lönegarantin föreslår Nic Grönvall (m) i motion AU 1985/86:3
1984/85:1442 en inskränkning i statens åtaganden. Motionären förordar
beträffande lön under uppsägningstid att garantin begränsas till lön under
längst fyra månader från konkursutbrottet. Regeringen föreslås få i uppdrag
att lägga fram förslag till lagändring. Den kostnadsminskning som
härigenom blir möjlig och som motionären uppskattar till 200 milj. kr. per
år bör tillgodogöras näringslivet genom att lönegarantiavgiften sänks i motsvarande
mån.

Lönegarantin är enligt utskottets mening ett betydelsefullt komplement
till den lagstadgade anställningstryggheten. I denna ingår att arbetstagarna
skall ha rätt till lön och andra anställningsförmåner under uppsägningstiden.
Denna uppgår för arbetstagare under 40 år till 1 —4 månader. Enligt
motionsförslaget kommer arbetstagare i denna ålder att fortfarande vara
omfattade av den statliga lönegarantin fullt ut. Däremot försämras situationen
för arbetstagare som är 40 år och äldre att därmed ha laglig rätt till fem
eller sex månaders uppsägningstid. Den försämring av anställningsskyddet
som innefattas i motionsförslaget kommer sålunda i första hand att rikta sig
mot medelålders och äldre arbetstagare. En sådan åtgärd bör inte genomföras.
Utskottet avstyrker därför motion 1442.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utvärdering av anställningsskyddslagens (LAS) effekter
på arbetsmarknaden m. m.

att riksdagen avslår motion 1984/85:2216 yrkande 1,

2. beträffande LAS tillämpningsområde

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:1454 och 1984/85:2715 yrkande
12,

3. beträffande utredning av arbetstagarbegreppet i den arbetsrättsliga
lagstiftningen

att riksdagen avslår motion 1984/85:2715 yrkande 11,

4. beträffande turordningen vid uppsägning

att riksdagen avslår motion 1984/85:2715 yrkande 13,

5. beträffande saklig grund vid uppsägning

att riksdagen avslår motion 1984/85:2715 yrkande 14,

6. beträffande skadestånd vid ogiltigförklarad uppsägning m. m.
att riksdagen avslår motionerna 1984/85:544 yrkande 3 och 1984/

85:1122,

7. beträffande reglerna för provanställning

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:781 yrkande 1, 1984/

85:1449 och 1984/85:2715 yrkandena 16 och 17,

8. beträffande tidsbegränsad anställning vid arbetsanhopning
att riksdagen avslår motion 1984/85:2715 yrkande 15,

9. beträffande permitteringslöneersättning

att riksdagen avslår motion 1984/85:2656, 12

10. beträffande begränsning av den statliga lönegarantin AU 1985/86:3

att riksdagen avslår motion 1984/85:1442.

Stockholm den 5 november 1985

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Marianne Stålberg (s),
Alf Wennerfors (m), Lahja Exner (s), Börje Hörnlund (c), Gustav Persson
(s), Bengt Wittbom (m), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s), Charlotte Branting
(fp), Sonja Rembo (m), Inge Carlsson (s), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c)
och Lars-Ove Hagberg (vpk).

Reservationer

1. Utvärdering av anställningsskyddslagens (LAS) effekter
på arbetsmarknaden m. m. (mom. 1)

Börje Hörnlund (c) och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Lagen om”
och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Som nu anförs i motion 1984/85:2216 av Tage Sundkvist m. fl. (c) medför
de arbetsrättsliga reglerna mycket byråkrati utan att alltid stärka den enskildes
ställning. Vissa utvärderingar av LAS pekar på att nytillträdande —
främst ungdomar — har allt svårare att få fäste på arbetsmarknaden. Vidare
är det uppenbart att möjligheterna till provanställning är otillräckliga. De
erfarenheter som här gjorts vid tillämpningen av LAS under senare år och
som exemplifierats ovan samt de ändrade förhållanden som inträtt på arbetsmarknaden
sedan LAS antogs i början av 1980-talet motiverar att en
utvärdering av lagens effekter på arbetsmarknaden nu bör göras. Det bör
gälla effekterna för både anställda och företag.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande utvärdering av anställningsskyddslagens (LAS) effekter
på arbetsmarknaden m. m.

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2216 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Utvärdering av anställningsskyddslagens (LAS) effekter
på arbetsmarknaden m. m. (mom. 1 — motiveringen)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser att den del
av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Lagen om” och slutar med
”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening visar erfarenheterna entydigt att förändringar AU 1985/86:3

måste göras på det arbetsrättsliga området så att en väl fungerande arbetsmarknad
kan återskapas. Den utvärdering som efterfrågas i motion 1984/

85:2216 riskerar att försena reformarbetet. Moderata samlingspartiet anger
i motion 2715 hur översyns- och utvecklingsarbete måste inriktas. Byråkratisering
och centralstyrning måste undvikas. Ett genomgående drag i hela
den arbetsrättsliga lagstiftningen är att den övervärderar enskilda arbetsgivares
och fackliga företrädares juridiska kompetens. Reglerna måste därför
utformas så klart och entydigt att arbetstagarna, fackliga representanter och
arbetsgivarna på arbetsmarknaden på förhand kan avgöra vilken rätt de
har. Där lagstiftning inte är nödvändig av rättssäkerhetsskäl bör lagstiftning
undvikas. Möjligheterna att lösa uppkommande frågor avtalsvägen
bör vara så vida som möjligt. På många områden bör därför ändringar av
lagstiftningen ske i syfte att återge arbetstagare och arbetsgivare möjligheterna
att träffa avtal, individuellt och kollektivt.

Den enskildes lagstadgade rättigheter på arbetsplatsen får inte göras beroende
av huruvida den enskilde arbetstagaren är medlem i en facklig organisation
eller ej. Medlemskapet är endast den enskildes angelägenhet. Ett
oavvisligt krav är att den enskildes integritet respekteras.

Utskottet behandlar i det följande ett antal förslag från moderata samlingspartiet
till ändringar i LAS som följer de riktlinjer som beskrivits ovan
och som utskottet ansluter sig till. Mot bakgrund av det anförda avstyrks
motion 2216 i denna del.

3. LAS tillämpningsområde (mom. 2)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels&XX den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Utskottet vill”
och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Till de kategorier arbetstagare som undantas från anställningsskyddslagens
tillämpning hör personal i företagsledande eller därmed jämförlig
ställning. Som framhålls i motion 1984/85:2715 är den snäva gränsdragning
som gäller vid tillämpningen av detta begrepp otillfredsställande, särskilt
när det gäller mindre företag.

Anställningsskyddslagen syftar till att öka tryggheten för arbetstagare i
gemen. På högre befattningshavare och personer som skall fullgöra specialistfunktioner
måste man, som anförs i motionen, kunna ställa särskilda
krav. Om det hos sådana befattningshavare brister i detta avseende blir det
snabbt till allvarligt men för företaget, och på de mindre företagen kan
situationen utvecklas till ett hot mot sysselsättningen för övriga anställda.

Den starka position anställningsskyddslagen ger den anställde kan i här
berörda fall bli ett svårbemästrat problem. Det finns också skäl att anta att
dessa förhållanden förhindrar att personal anställs. Det synes därför motiverat
att utreda möjligheterna att vidga den krets av anställda som med
hänsyn till sina arbetsuppgifter och därmed förenat ansvar bör undantas
från lagen eller ges ett begränsat skydd. Det bör då också övervägas att 14

medge undantag från lagen i sin helhet under förutsättning av att särskilt AU 1985/86:3
avtal träffas mellan parterna.

Vad utskottet anfört med anledning av motion 1984/85:2715 bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande LAS tillämpningsområde
att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:1454 och 1984/

85:2715 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

4. Utredning av arbetstagarbegreppet i den arbetsrättsliga
lagstiftningen (mom. 3)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet
menar” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet förordar i likhet med motion 1984/85:2715 att en utredning
görs om arbetstagarbegreppet i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Det är
väsentligt att entydiga regler finns för bedömningen av huruvida en person
är att betrakta som anställd eller företagare.

Fackliga organisationer har som ambition att vidga arbetstagarbegreppet,
och de fackliga bedömningarna kan få vittgående konsekvenser för
enskilda. En tvist om kollektivavtal baserad på skilda bedömningar av arbetstagarbegreppet
kan t. ex. resultera i omfattande blockadaktioner.

Reglerna i lagen är allmänt hållna, och det har överlåtits åt rättspraxis att
tolka arbetstagarbegreppet. Detta begrepp har därvid givits en så vid tolkning
att det kan ifrågasättas om den står i samklang med de avsikter lagstiftaren
troligen hade men inte gav uttryck för.

Den strukturomvandling som arbetsmarknaden för närvarande genomgår
som en följd av den tekniska och ekonomiska utvecklingen leder till nya
företags- och arbetsformer. Nyföretagandet måste uppmuntras och olika
former av samarbete ges utrymme att utvecklas. Inom vården är det önskvärt
att anhöriga ges möjligheter att medverka. Det bör också finnas stort
utrymme för frivilliga insatser inom såväl den offentliga sektorn som inom
exempelvis ideella organisationer. En alltför vid tolkning av arbetstagarbegreppet
medför orimliga ekonomiska konsekvenser och utgör hinder för en
dynamisk utveckling.

Det utredningsarbete om arbetstagarbegreppet inom skatterättslig och
socialförsäkringsrättslig lagstiftning som slutförts (Ds S 1985:1) lämnar inget
bidrag till lösningen av här beskrivna problem. En särskild utredning bör
därför tillkallas med det snaraste. Utredningsarbetet bör bl. a. utgå ifrån att
elever i grundskolan och gymnasieskolan, vilka arbetar vid olika företag
eller institutioner som ett led i sin utbildning, liksom praktikanter skall
undantas från arbetstagarbegreppet. Regeringen bör underrättas om vad
utskottet anfört här med bifall till motion 1984/85:2715. 15

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: AU 1985/86:3

3. beträffande utredning av arbetstagarbegreppet i den arbetsrättsliga
lagstiftningen

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2715 yrkande 11 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Turordningen vid uppsägning (mom. 4)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Liknande
ändringsyrkanden” och slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

Vid driftinskränkningar är det angeläget för både företaget och dess anställda
att den arbetsstyrka som skall bli kvar får en sammansättning som
gör en fortsatt effektiv verksamhet möjlig. Det kan exempelvis vara av avgörande
betydelse att någon eller några befattningshavare som är nyckelpersoner
stannar inom företaget. Lika viktigt kan det vara att den återstående
personalen besitter en sådan kompetens eller sammansättning som ger
de bästa förutsättningarna för fortsatt drift. Tillämpningen av LAS har visat
att de turordningsregler som skall gälla enligt lagen i många fall inte medger
den flexibilitet som är nödvändig vid strukturförändringar. Den möjlighet
lagen ger till avvikelse från reglerna genom kollektivavtal har därför utnyttjats
flitigt i kombination med utnyttjande av arbetslöshetsförsäkringen och
förtidspension.

För företag som saknar kollektivavtal erbjuds i liknande fall inga möjligheter
att genomföra en smidig personalreduktion. Här gäller lagens turordningsregler
utan undantag. 1 sådana fall ger konkurs enda möjligheten att
upplösa arbetsstyrkan och ombilda företaget.

En strikt tillämpning av turordningsreglerna i LAS försvårar anpassningen
till en ny teknik och nya produktionsformer. Det är därför nödvändigt
att reglerna utformas så att de medger nödvändig flexibilitet. De behöver då
kompletteras med åtgärder som ger äldre arbetslösa varaktig ekonomisk
trygghet.

Mot bakgrund av det anförda bör turordningsreglerna ändras så att arbetsgivaren
ges möjlighet att vid omläggning av verksamheten dels behålla
arbetstagare med särskilt yrkeskunnande eller annan kompetens, dels att
upprätta särskild turordning för arbetstagare med i huvudsak jämförbara
arbetsuppgifter. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till
lag enligt dessa riktlinjer.

Det anförda, som innebär tillstyrkan av motion 1984/85:2715 i denna
del, bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande turordningen vid uppsägning

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2715 yrkande 13 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Saklig grund vid uppsägning (mom. 5) AU 1985/86:3

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”behandlade delen” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion 1984/85:2715 att en skyndsam
översyn bör göras av begreppet saklig grund för uppsägningar. En sådan
översyn bör utgå från en mer nyanserad avvägning av arbetsgivar- och
arbetstagarintressena än som ligger till grund för nuvarande lagstiftning.
Översynsarbetet bör inledas omgående. Regeringen bör underrättas om
detta ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande saklig grund vid uppsägning

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2715 yrkande 14 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Skadestånd vid ogiltigförklarad uppsägning m. m.

(mom. 6)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”Vad först”
och på s. 9 slutar med ”aktuell del” bort ha följande lydelse:

En arbetsgivare kan med nuvarande ordning trotsa en domstols ogiltigförklaring
av en uppsägning eller ett avskedande och hindra den anställde
att återgå i arbete. Arbetsgivaren har i ett sådant fall att betala ett antal
månadslöner till den anställde som s. k. särskilt skadestånd. Utskottet delar
vpk:s uppfattning att arbetsgivaren inte bör ha denna möjlighet att köpa sig
fri från anställningsförhållandet. Det är i stället den förfördelade arbetstagaren
som skall ha rätten att välja mellan skadestånd och återgång i arbetet.
För att öka trycket på arbetsgivarna i de situationer som det här är fråga om
bör dessutom det särskilda skadeståndet höjas avsevärt. Regeringen bör
lägga fram förslag till ändring av anställningsskyddslagen enligt dessa riktlinjer.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande skadestånd vid ogiltigförklarad uppsägning m. m.
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:544 yrkande 3 samt med
avslag på motion 1984/85:1122 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

8. Reglerna vid provanställning (mom. 7)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "När den” och
på s. 10 slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

I 1982 års anställningsskyddslag infördes möjlighet till provanställning AU 1985/86:3
med en prövotid upp till sex månader. När lagen trädde i kraft fanns i olika
kollektivavtal bestämmelser om provanställning. Dessa avtalsbestämmelser
gav som regel ett snävare utrymme för provanställning än lagen — i en
del fall var avtalen utpräglat restriktiva på denna punkt. Även om en del
avtal sedan dess anslutit sig till lagen finns det anledning anta att avtal även
i fortsättningen kommer att inskränka de möjligheter till provanställning
som lagstiftaren har angett en norm för. Detta är, som framhålls i motionerna,
till förfång för framför allt grupper med svag ställning på arbetsmarknaden.
Lagens regler om provanställning bör sålunda göras generellt verkande.
Regeringen bör få i uppdrag att välja en lagtekniskt lämplig form för
detta och återkomma till riksdagen med förslag i ämnet. Därvid bör också
presenteras lagregler för en till ett år utökad provanställning i vissa fall
enligt riktlinjer som anges i motion 1984/85:2715. En sådan förlängd provanställning
avser att ge inte minst ungdomar möjlighet att upparbeta den
kompetens som behövs för en arbetsuppgift.

Med det anförda är motionerna 1984/85:781 och 1984/85:1449 i allt väsentligt
tillgodosedda. Motion 1984/85:2715 i aktuella delar tillstyrks av
utskottet. Regeringen bör underrättas om detta.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande reglerna för provanställning

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2715 yrkandena 16 och
17 samt med anledning av motionerna 1984/85:781 yrkande 1 och
1984/85:1449 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

9. Tidsbegränsad anställning vid arbetsanhopning (mom. 8)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Utskottet
behandlade” och slutar med ”aktuellt motionsyrkande” bort ha följande
lydelse:

Anställningsskyddslagen medger att en arbetstagare anställs på grund av
tillfällig arbetsanhopning under högst sex månader under en period av två
år. Denna ramtid har syftet att hindra missbruk men innebär i praktiken en
onödig begränsning av möjligheten att utnyttja anställningsformen. Bestämmelsen
om en tvåårig ramtid bör utgå ur lagen. Förslag till lagändring
läggs fram i hemställan.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande anställning vid arbetsanhopning

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:2715 yrkande 15 antar
följande lagförslag:

Förslag till AU 1985/86:3

Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1982:80) om anställningsskydd skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

5§

Avtal om tidsbegränsad anställ- Avtal om tidsbegränsad anställning
får träffas i följande fall: ning får träffas i följande fall:

1. Avtal för viss tid, viss säsong 1. Avtal för viss tid, viss säsong

eller visst arbete, om det föranleds eller visst arbete, om det föranleds

av arbetets särskilda beskaffenhet. av arbetets särskilda beskaffenhet.

2. Avtal för viss tid som avser vi- 2. Avtal för viss tid som avser vikariat,
praktikarbete eller feriearbe- kariat, praktikarbete eller feriearbete.
te.

3. Avtal för viss tid, dock sam- 3. Avtal för viss tid, dock högst

manlagt högst sex månader under sex månader, om det föranleds av

två år, om det föranleds av tillfällig tillfällig arbetsanhopning.

arbetsanhopning.

4. Avtal som gäller för tiden till dess arbetstagaren skall börja värnpliktstjänstgöring
eller annan därmed jämförlig tjänstgöring, som skall pågå mer
än tre månader.

5. Avtal för viss tid som avser anställning efter pensionering, om arbetstagaren
har uppnått den ålder som medför skyldighet att avgå från anställningen
med ålderspension eller, om någon sådan avgångsskyldighet inte
finns, när arbetstagaren har fyllt 65 år.

:nna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

10. Permitteringslöneersättning (mom. 9)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser

att den del av utskottet yttrande på s. 11 som börjar med ”Utskottet noterar”
och slutar med ”motion 2656” bort ha följande lydelse:

Som framhölls i en partimotion från moderata samlingspartiet när ändringarna
gjordes i 21 § LAS förra hösten (AU 1984/85:4) är det i och för sig
av värde att de centrala arbetsmarknadsparterna öppnat möjlighet även för
icke organiserade arbetsgivare att ansluta sig till de permitteringslöneanordningar
parterna har träffat överenskommelse om. Denna möjlighet bör
dock kunna utnyttjas utan den numera gjorda ändringen i 21 § anställningsskyddslagen.
Denna ändring får till effekt att de icke organiserade arbetsgivarna
tvingas in i den nya ordningen trots att konsekvenserna för dessa
arbetsgivares del inte i något avseende har blivit belysta, bl. a. i avsaknad av
de förutsatta branschavtalen. Från rättssäkerhetssynpunkt är detta så mycket
mer betänkligt som det här gäller en lagändring som utgår från en överenskommelse
mellan två parter men i praktiken uteslutande riktar sig mot
en utanförstående part. Det är vidare otillfredsställande att som villkor för

det statsbidrag som utgår till permitteringslöneersättningarna gäller att 19

företaget i fråga är anslutet till ett enskilt försäkringssystem i sin helhet. AU 1985/86:3
Motsvarande villkor för erhållande av statligt bidrag torde inte förekomma
i något annat sammanhang. Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet
att 21 § i LAS skall ha den lydelse som gällde före den av riksdagen beslutade
ändringen hösten 1984. Ett lagförslag läggs nedan fram härom. Genom
denna ordning tillgodoses syftet med motion 1984/85:2656 som inte behöver
föranleda någon åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. att riksdagen med avslag på motion 1984/85:2656 antar följande
lagförslag:

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1982:80) om anställningsskydd skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Arbetstagare som under anställningstiden
blir permitterad har rätt
till lön och andra anställningsförmåner
under permitteringstiden.

Har en
Rätten till

Reservanternas förslag

En arbetstagare som under anställningstiden
har varit permitterad mer
än två veckor iföljd eller sammanlagt
mer än 30 dagar under samma kalenderår
har rätt till lön och andra
anställningsförmåner för ytterligare
permitteringstid. Förmånerna får
inte understiga vad som normalt
skulle ha utgått om arbetstagaren
hade fått behålla sina arbetsuppgifter.

första stycket,
till sin natur.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

11. Begränsning av den statliga lönegarantin (mom. 10 —
motiveringen)

Alf Wennerfors, Bengt Wittbom och Sonja Rembo (alla m) anser att den del
av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Lönegarantin är” och slutar
med ”motion 1984/85:1442” bort ha följande lydelse:

Som redovisats tidigare är den statliga lönegarantin föremål för utredning
sedan hösten 1982. Utskottet utgår ifrån att de frågor som tas upp i
motionen kommer att behandlas i det sammanhanget. Motion 1984/

85:1442 behöver därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd. 20

Särskilt yttrande

AU 1985/86:3

Reglerna för provanställning (mom. 7)

Börje Hörnlund och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (båda c) anför:

Vi utgår från att parterna på arbetsmarknaden med hänsyn till bl. a. angelägenheten
av att förbättra sysselsättningsmöjligheterna för ungdomar efter
hand ändrar avtalen så att provanställningstiden inom resp. avtalsområde
blir minst de sex månader som anges i lagen. Vi har också tidigare i betänkandet
reserverat oss för en samlad utvärdering och översyn av LAS. Därvid
skall också reglerna för provanställning ses över.