om anslag till utredningar m. m. (prop. 1986/87:100, bil. 4, A 3, jämte motioner) (Betänkande 1986/87:JuU34 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande

om anslag till utredningar m. m.

(prop. 1986/87:100, bil. 4, A3, jämte motioner)

JuU

1986/87:34

ANDRA HUVUDTITELN

Justitiedepartementet m. m.

Utredningar m. m. Regeringen har i proposition 1986/87:100 bilaga 4
(justitiedepartementet) under punkt A 3 (s. 32) föreslagit riksdagen att till
Utredningar m. m. för budgetåret 1987/88 anvisa ett reservationsanslag av
21530000 kr.

I motion 1986/87:Ju410 av Allan Ekström (m) hemställs, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om en verklighetsanpassning av påföljdssystemet (yrkande 2).

I motion 1986/87:Ju506 av Gunilla André (c) hemställs, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs dels om forskning och utvärdering av olika behandlingsmetoder
(yrkande 4), dels om könsrollernas betydelse för brottsligheten (yrkande 5).

I motion 1986/87:Ub43 av Bertil Fiskesjö m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om forskning kring skillnaden i brottsbenägenhet hos
kvinnor och män (yrkande 5).

I motion 1986/87:Ju602 av Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära förslag till en ändring av nödvärnsreglerna
i brottsbalken, innebärande att rätten till nödvärn förstärks, så att straffrihet
blir det normala i stället för undantaget, även för s. k. nödvärnsexcess.

I motion 1986/87:Ju603 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att bötesstraff skall kunna verkställas genom uppbörd.

I motion 1986/87:Ju606 av Göran Ericsson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om ett system med fakultativ frigivning som
kan kopplas till motprestation i form av studier eller yrkesutbildning.

I motion 1986/87:Ju607 av Carl Bildt m. fl. (m) hemställs med hänvisning till
vad som anförts i motion 1986/87:K206 att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om tidpunkten för
lagstiftning om straffansvar för tjänstefel.

Motioner

1 Riksdagen 1986187. 7sami. Nr34

I motion 1986/87:Ju618 av Mona Saint Cyr (m) hemställs att riksdagen
beslutar om sådan ändring i betalningsordningen för böter, vitén och vissa
rättshjälpskostnader att analoga kravrutiner med ordningsboten tillämpas.

I motion 1986/87:Ju624 av Maja Bäckström m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
påföljd vid upprepade våldsbrott.

I motion 1986/87:Ju627 av Blenda Littmarck (m) och Ingvar Eriksson (m)
hemställs att riksdagen begär att regeringen snarast framlägger förslag om
återinförande av ämbetsmannaansvaret för samtliga tjänstemän i offentlig
förvaltning.

I motion 1986/87:Ju632 av Margit Gennser (m) och Olle Aulin (m) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen dels om statens ansvar att skydda medborgarna från en allt grövre
våldsbrottslighet (yrkande 1), dels om strängare straff vid vanebrottslighet
och skärpta regler vid villkorlig frigivning (yrkande 2).

I motion 1986/87:Ju633 av Bengt Harding Olson (fp) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvärnsrätten (yrkande 1).

I motion 1986/87: Ju635 av Ulla Tillander (c) hemställs, såvitt nu är i fråga, att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om skärpta regler vid villkorlig frigivning och om strängare straff vid
upprepad brottslighet (yrkande 2).

I motion 1986/87:Ju636 av Bo Lundgren (m) och Rolf Clarkson (m)
hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts beträffande reglerna för sluten psykiatrisk
vård (yrkande 4).

I motion 1986/87:Ju703 av Bengt Harding Olson (fp) hemställs att riksdagen
beslutar om sådan ändring i 30 kap. 13 § rättegångsbalken att rättelse av dom
kan ske vid förbiseende av tillgodoräknande av häktningstid.

I motion 1986/87: Ju704 av Bengt Harding Olson (fp) hemställs att riksdagen
beslutar om sådan ändring i 35 § lagsökningslagen (1946:808) att utgångspunkten
för återvinningstalan i mål om betalningsföreläggande preciseras.

I motion 1986/87:Ju717 av Knut Wachtmeister m.fl. (m) hemställs med
hänvisning till vad som anförts i motion 1986/87:Sk723, såvitt nu är i fråga, att
riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av straffansvar för
tjänstefel (yrkande 1).

I motion 1986/87:Ju801 av Hugo Hegeland (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning av de totala kostnaderna för samhället i vad
gäller brott mot enskilda.

I motion 1986/87:Ju802 av Carl Bildt m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i fråga,
dels att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om statens ansvar för att skydda medborgarna mot brott

JuU 1986/87:34

(yrkande 1), om allmänpreventionens brottsavhållande betydelse (yrkande
2) och om strängare straff vid vanebrottslighet (yrkande 9), dels att riksdagen
beslutar att ändra brottsbalken och lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt så att den obligatoriska villkorliga frigivningen upphävs (yrkande 10),
dels att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om stramare skyddstillsyn (yrkande 11) och dels att
riksdagen hos regeringen anhåller om utredning i avsikt att klarlägga de
totala kostnaderna för brott mot enskilda (yrkande 14).

I motion 1986/87:Ju808 av Olof Johansson m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga, dels att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om påföljd för våldsbrott (yrkande 10), dels att riksdagen
beslutar att de före den 1 juli 1983 gällande reglerna för villkorlig frigivning
skall återinföras (yrkande 11).

I motion 1986/87:Ju816 av Yngve Wernersson (s) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om åtgärder
för att begränsa kriminaliteten (delvis).

Utskottet

Medelsberäkningen

Regeringens förslag under detta anslag innebär en ökning med drygt 2 milj.
kr. i förhållande till vad som hittills anvisats för innevarande budgetår. Totalt
föreslås drygt 21,5 milj. kr. för nästa budgetår.

Under år 1986 har fem kommittéer slutfört sina uppdrag medan en ny
kommitté — juristkommissionen med anledning av mordet på Olof Palme —
har tillsatts; se härom även utskottets betänkande JuU 1986/87:19 s. 7 ff och
proposition 1986/87:109 bilaga 1, JuU 28.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.

Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare

I två motioner tas upp frågan om påföljder för psykiskt störda lagöverträdare,
främst dem som begår allvarliga våldsbrott. I den ena motionen (624) görs
gällande att det finns fall där en psykiskt störd våldsverkare anses kunna
dömas varken till sluten psykiatrisk vård eller till fängelse. Ibland anses då
inte heller häktning kunna ske. Enligt motionärerna bör en lagändring ske så
att det i sådana fall alltid döms till en vårdpåföljd. — I den andra motionen
(636) förespråkas bl. a. att den som har dömts till sluten psykiatrisk vård skall
få avtjäna också ett fängelsestraff efter vårdtidens slut.

Enligt 31 kap. 3 § brottsbalken (BrB) kan rätten förordna att den dömde
skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård, om föreskriven medicinsk
utredning visar att han kan ges vård med stöd av lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). LSPV förutsätter
bl. a. att vård på sjukhus skall vara oundgängligen påkallad till följd av att det
föreligger vissa i lagen angivna omständigheter i fråga om den psykiskt sjuke.
Om den dömde visserligen är psykiskt störd vid tillfället för domen men inte
begick själva gärningen under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet

JuU 1986/87:34

eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom, får överlämnande till sluten psykiatrisk vård
ske bara om det föreligger särskilda skäl till det (31 kap. 3 § andra punkten
BrB).

Enligt 31 kap. 4 § BrB får rätten, om mera ingripande åtgärd av särskilda
skäl inte är påkallad, förordna att den som har begått brott och är i behov av
psykiatrisk vård eller tillsyn skall överlämnas till öppen psykiatrisk vård.

Enligt föreskrift i 33 kap. 2 § BrB får för brott som någon har begått under
inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av
så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom inte
tillämpas andra påföljder än överlämnande till särskild vård eller, under vissa
förutsättningar, böter eller skyddstillsyn. Bl. a. fängelse är alltså uteslutet
som påföljd.

Frågan om påföljder för psykiskt störda lagöverträdare har efter BrB:s
tillkomst övervägts i flera olika sammanhang utan att det hittills skett några
genomgripande lagstiftningsåtgärder. År 1971 tillsattes den s. k. Bexeliuskommittén
för att utreda frågan om påföljder för psykiskt avvikande
lagöverträdare m. m. och föreslå åtgärder för att avhjälpa brister i det
rättspsykiatriska utredningsväsendet. Kommittén föreslog i betänkandet
(SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare en rad åtgärder, främst i fråga
om ett förändrat användningsområde för sluten psykiatrisk vård resp.
fängelse som påföljd för brott. Kommitténs förslag, som remissbehandlades,
har inte lett till lagstiftning. — I februari 1981 avgav en arbetsgrupp inom
socialstyrelsen (den s. k. ASV-gruppen) en rapport innehållande ett förslag
till rättspsykiatrisk regionvård. Rapporten tog upp förslag bl. a. till en ökad
samverkan mellan den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten och
verksamheten med vård av de psykiskt störda lagöverträdarna. Förslaget
som har remissbehandlats är alltjämt föremål för överväganden. — Därefter
har frågan om påföljder för de psykiskt störda lagöverträdarna övervägts av
socialberedningen (S 1980:07). I betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin,
tvånget och rättssäkerheten har beredningen föreslagit bl. a. en ny påföljdskombination.
Det bör enligt kommittéförslaget vara möjligt för domstolen
att samtidigt som den dömer en psykiskt störd lagöverträdare till fängelse
förordna att den dömde tills vidare skall genomgå rättspsykiatrisk vård. När
den dömde inte längre behöver sådan psykiatrisk vård ”dygnet runt” skall
han enligt förslaget kunna föras över till fängelse för att avtjäna återstoden av
strafftiden. Socialberedningens betänkande har remissbehandlats.

På grundval av bl. a. det här redovisade utredningsmaterialet pågår nu
inom regeringskansliet överväganden både om en helt ny psykiatrisk
tvångslagstiftning men också om ett förändrat påföljdssystem för psykiskt
störda lagöverträdare och om en förändrad rättspsykiatrisk undersökningsorganisation
(jämför JuU 1986/87:1 y). Arbetet bedrivs i samarbete mellan
social- och justitiedepartementen. Det har från regeringskansliet upplysts att
arbetet är inriktat på att ett lagförslag under hösten 1987 skall remitteras till
lagrådet.

Utskottet konstaterar att frågan om påföljder för psykiskt störda lagöverträdare
sedan åtskilliga år är föremål för uppmärksamhet och att det också
vid flera tillfällen har lagts fram förslag till ändringar. Frågan är en av de

JuU 1986/87:34

svåraste och mest grannlaga inom straffrätten, något som utgör en förklaring
till den tid översynsarbetet har tagit. Det är enligt utskottets mening
angeläget att även på detta område erhålla ett regelsystem som är anpassat
till tidens förutsättningar och krav. Utskottet utgår därför från att de
pågående övervägandena inom regeringskansliet snart leder till förslag till
riksdagen. Mot den bakgrunden ser utskottet inte något skäl för riksdagen att
nu ta några initiativ i de frågor som motionärerna har tagit upp. Motionerna
624 och 636 i här berörd del bör därför avslås.

Övriga påföljdsfrågor

I detta avsnitt behandlas ett antal motionsvägen väckta frågor rörande det
straffrättsliga påföljdssystemets utformning och innehåll.

Samma frågor behandlades av utskottet förra året, och då lämnades i
utskottets betänkande en utförlig redogörelse för gällande regler i påföljdssystemet
och för lagstiftningsarbetet på området under senare tid (JuU
1985/86:35 s. 3—7). Här får hänvisas till denna redogörelse.

I ett par av de nu aktuella motionerna berörs påföljdssystemet från mer
allmänna utgångspunkter. Sålunda framhålls allmänpreventionens betydelse
för brottsbekämpningen i motionerna 410 och 802. Den sistnämnda motionen
betonar också, liksom motion 632, det ansvar som vilar på staten att på
olika sätt hålla ned brottsligheten.

De nuvarande reglerna för villkorlig frigivning kritiseras i ett flertal
motioner. I motionerna 606, 632, 635, 802, 808 och 816 krävs skärpta regler
för villkorlig frigivning; en återgång till den ordning som gällde före 1983 års
ändringar föreslås i flera av motionerna. I motion 606 förordas ett system
med fakultativ villkorlig frigivning kombinerad med krav på någon form av
motprestation från den dömdes sida t. ex. i form av arbete eller utbildning.

Frågan om straffmätning vid återfall tas upp i motionerna 632,635, 802 och
808. I motionerna görs uttalanden till förmån för att återfall i princip bör
föranleda strängare straff.

De frågor som de nu behandlade motionerna aktualiserar har varit föremål
för behandling av utskottet vid tidigare tillfällen, senast, som är nämnt, i
samband med budgetbehandlingen förra året. I sitt av riksdagen godkända
betänkande avstyrkte utskottet vid det tillfället motioner rörande nu aktuella
frågor med att hänvisa till fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande (SOU
1986:13—15) Påföljd för brott, som då nyligen hade framlagts.

Sedan utskottsbehandlingen förra året har fängelsestraffkommitténs förslag
remissbehandlats och är för närvarande föremål för fortsatta överväganden
inom justitiedepartementet. Enligt vad utskottet inhämtat bedrivs
arbetet med sikte på att förslag skall avges i två etapper. Enligt dessa planer
skall under innevarande år avges förslag beträffande påföljdsval och
straffmätning och nästa höst i återstående frågor, bl. a. om straffskalor och
villkorlig frigivning.

Beträffande frågan om påföljdsbestämning vid återfall vill utskottet i
sammanhanget anföra följande.

För att beakta återfallets betydelse vid ådömande av fängelsestraff finns
två alternativ för domstolen. Den skärpta reaktionen för återfallet kan

JuU 1986/87:34

1* Riksdagen 1986187. 7sami. Nr34

åstadkommas antingen genom förverkande av villkorligt medgiven frihet
eller genom förhöjd straff mätning. Domstolen kan använda båda dessa
alternativ antingen vart för sig eller samtidigt. Rättsläget i vissa sådana
återfallssituationer synes vara mindre tillfredsställande. En sådan situation
är när fängelse har ådömts och det sedan blir fråga om att för nya brott döma
till ytterligare fängelsestraff. Då kan det vara oklart vilken inverkan den
tidigare brottsligheten skall ha på straffmätningen (SOU 1986:14 s. 424).

Tidigare fanns i BrB (26 kap. 3 §) en bestämmelse om förhöjt straffmaximum
vid vissa fall av återfall i brott. Denna bestämmelse upphörde att gälla
den 1 april 1976. Uttalanden av departementschefen i den proposition som
låg till grund för ändringen (prop. 1975/76:42) har ansetts som ett påpekande
att ändringen innebar att återfall framgent skall ha minskad betydelse även
vid straffmätning inom den vanliga straffskalan. Utskottet har för närvarande
inte underlag för att uttala huruvida domstolarna vid straffmätningen tar
hänsyn till tidigare brottslighet men utskottet vili inte utesluta att benägenheten
att ta hänsyn av denna art skiftar mellan olika domare och domstolar. I
vart fall lär praxis i denna fråga vara oklar.

Det är enligt utskottets mening väsentligt med en klar reglering av denna
centrala fråga som är av stor betydelse för en enhetlig praxis. Inte minst av
rättssäkerhets- och rättviseskäl utgår utskottet från att denna fråga beaktas i
det arbete som pågår inom justitiedepartementet.

Som framgått av den tidigare redogörelsen är de i motionerna aktuella
frågorna för närvarande föremål för överväganden inom regeringskansliet
med sikte på att förslag skall kunna avges i år och nästa år.

Därmed avstyrker utskottet vad som yrkas om påföljdssystemet i allmänhet
i motionerna 410, 632 och 802.

Utskottet anser vidare såvitt gäller villkorlig frigivning att yrkandena
härom i motionerna 606, 632, 635, 802, 808 och 816 bör avslås.

Enligt utskottets mening bör inte heller yrkandena i motionerna 632, 635,
802 och 808 om straffmätning vid återfall vinna riksdagens bifall.

Vissa frågor om forskning på det kriminalpolitiska området

I motion 506 förordas att det kommer till stånd forskning och utvärdering av
olika behandlingsmetoder. Utgångspunkten är att skilda synsätt under årens
lopp har lett till en rik flora av behandlingsmetoder, beträffande vilkas
effektivitet vi i dag borde ha goda kunskaper.

I motion 506 tas vidare upp könsrollernas betydelse för brottsligheten.
Enligt motionären är den låga kvinnokriminaliteten ett faktum som borde
kunna ligga till grund för slutsatser om hur det brottsförebyggande arbetet
bör bedrivas generellt. Liknande synpunkter ligger bakom önskemålet i
motion Ub43 om att det bör komma till stånd forskning kring skillnaderna i
brottsbenägenhet mellan kvinnor och män.

Frågan om vilka behandlingsformer som - från olika utgångspunkter - är
de mest fördelaktiga har sedan länge varit en huvudfråga inom kriminalpolitiken.
Att så alltjämt är fallet framgår t. ex. av att frågan ägnas uppmärksamhet
i såväl frivårdskommitténs som fängelsestraffkommitténs nyligen avgivna
huvudbetänkanden. Även inom den rättsvetenskapliga och kriminologiska

JuU 1986/87:34

forskningen har frågan rönt intresse, och den är ständigt aktuell inom den
pågående forskningen.

Ett problem för forskningen på detta område är att det — av naturliga skäl
— i princip inte låter sig göra att med försök pröva olika behandlingsmetoders
effektivitet. Inom kriminalvårdsstyrelsen sker emellertid fortlöpande en viss
utvärdering av de olika behandlingsformer som används inom kriminalvården,
och så långt det är möjligt söker man dra slutsatser också av annan
verksamhet som pågår i syfte att rehabilitera kriminellt belastade personer
inom ramen för t. ex. lokala projekt eller annan försöksverksamhet.

Även fortsättningsvis är det enligt utskottets mening av stor betydelse att
uppmärksamhet i skilda sammanhang ägnas åt principerna för behandlingen
av kriminalvårdens klienter. Med hänsyn till den betydelse för påfölj dssystemet
och strafflagstiftningen i stort som dessa frågor har kan man också utgå
ifrån att berörda myndigheter och institutioner följer utvecklingen och vid
behov vidtar de åtgärder som den fortsatta utvecklingen kräver. Någon
ytterligare riksdagens åtgärd med anledning av motion 506 i nu berörd del är
enligt utskottets mening inte erforderlig.

Inom den juridiska forskningen har under de senaste åren kunnat
förmärkas ett ökat intresse - såväl internationellt som här i landet - för
frågan om de olika könens betydelse för brottsutvecklingen. Att frågan nu
för tiden är föremål för särskild uppmärksamhet framgår t. ex. av att två av de
senaste häftena av brottsförebyggande rådets tidskrift APROPÅ har innehållit
artiklar som gällt frågan om ”kvinnor och brott”. Något forskningsprojekt
med just den inriktning som avses i motionerna lär, enligt vad utskottet
inhämtat, inte för närvarande vara aktuellt men man kan räkna med att
frågan fortlöpande är föremål för uppmärksamhet vid berörda institutioner.
Detta är också enligt utskottets mening angeläget.

Utskottet har förståelse för tankegångarna bakom de nu redovisade
motionerna men finner med hänvisning till nyss redovisade uttalanden att
någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida med anledning av de aktuella
motionerna inte erfordras. Motionerna 506 och Ub43 i här behandlade delar
avstyrks således av utskottet.

I motionerna 801 och 802 begärs en utredning av samhällets totala
kostnader för brott mot enskilda.

Enligt utskottets mening torde det föreligga en rad svårigheter att på ett
tillförlitligt sätt beräkna de totala samhällskostnaderna för denna brottslighet.
Såvitt utskottet känner till finns det inte heller någon aktuell officiell
kartläggning av dessa kostnader. Att kostnaderna måste vara betydande är
dock ställt utom allt tvivel.

Även om det i och för sig kan finnas intresse av att närmare få belagt vilka
kostnader för det allmänna och för det enskilda som brott riktade mot de
senare orsakar, ställer sig utskottet dock tveksamt till motionsönskemålet.
Genom brottsstatistiken får man en god uppfattning om brottslighetens
omfattning. Enligt utskottets mening måste också andra faktorer än de rent
ekonomiska tillmätas betydelse när det gäller att bedöma behovet av
brottsförebyggande insatser. Brottslighetens skadeverkningar spänner över
ett synnerligen vidsträckt område och varierar i hög grad beroende på vilken
typ av brott det gäller. Att mot den bakgrunden koncentrera intresset till de

JuU 1986/87:34

rent ekonomiska skadeverkningarna och samhällskostnaderna kan från
kriminalpolitisk synpunkt vara olyckligt. I sammanhanget förtjänar det
också att beaktas att en forskning av det slag som motionärerna förespråkar
torde vara tämligen resurskrävande med tanke på ämnets omfattning.

Utskottets slutsats blir således att de nu behandlade yrkandena i motionerna
801 och 802 bör avslås.

Uppbörd av domstolsböter m. m.

I motionerna 603 och 618 kritiseras den nuvarande ordningen i fråga om
betalning av bl. a. böter som ådömts av domstol. Motionärerna efterlyser en
möjlighet för den bötfällde att frivilligt kunna betala böterna utan att
indrivning företas av kronofogdemyndigheten.

Böter ådöms av domstol. Bötesstraff kan också åläggas av åklagare genom
strafföreläggande och av polisman genom föreläggande av ordningsbot.

Enligt 1§ bötesverkställighetslagen (1979:189) verkställs bötesstraff genom
uppbörd eller indrivning. Regeringen bestämmer i vad mån verkställighet
skall ske genom uppbörd.

Uppbörd innebär att den bötfällde frivilligt erlägger betalning till den
myndighet som regeringen bestämmer (4 §). Uppbörd får ske så snart det
ifrågavarande avgörandet har meddelats (2 §).

Om uppbörd inte sker skall kronofogdemyndigheten driva in böterna
(6§). Indrivningen inleds genom att den bötfällde avkrävs betalning (7 §).
Utmätning kan sedan tillgripas (9 §). Indrivningen får inte ske förrän domen
har vunnit laga kraft eller föreläggandet har godkänts (2 §).

Regeringen har som nyss sagts befogenhet att bestämma i vad mån
uppbördsförfarandet skall användas (1§). I 3§ bötesverkställighetsförordningen
(1979:197) har regeringen föreskrivit att uppbördsförfarandet skall
användas vid verkställighet av bötesstraff på grund av föreläggande. Någon
föreskrift om att uppbörd får ske även i fråga om böter som ådömts av
domstol har inte meddelats.

Vad nu sagts innebär att böter som ådömts av domstol kan betalas endast
genom indrivning av kronofogde. Samma ordning tillämpas beträffande
vitén och vissa rättshjälpskostnader.

Vid bötesverkställighetslagens tillkomst år 1979 fanns redan i tillämpning
ett särskilt uppbördsförfarande för böter som ålagts inom ordningsbots- och
strafföreläggandesystemen. Förfarandet innebär att den misstänkte i samband
med att föreläggandet utfärdas ges tillfälle att frivilligt betala böterna
till rikspolisstyrelsen över postgiro. Vid arbetsrutinerna används ADBteknik.
I förarbetena till bötesverkställighetslagen (se prop. 1978/79:40 s.
23 f) berörde departementschefen fördelarna med uppbördssystemet. Bl. a.
uttalades att det ligger helt i linje med de strävanden man sedan länge haft
inom straffprocesslagstiftningen och även kriminalvårdslagstiftningen att
verkställigheten av en påföljd kommer så snabbt som möjligt efter brottet.
Det sades vidare att man genom uppbördssystemet kan reducera sådan
ofrivillig ”kreditgivning” från statens sida som förekommer inom indrivningssektorn.
Vidare underströks att användning av ADB för all bötesuppbörd
leder till rationalisering av verkställigheten. Riksdagen har också ställt

JuU 1986/87:34

sig bakom ett uttalande av chefen för justitiedepartementet vid bötesverkställighetslagens
tillkomst enligt vilket den centrala uppbörden när den är
fullt utbyggd i princip bör inbegripa även böter, vitén m. m. som har ådömts
av domstol, i den mån systemtekniska eller kostnadsmässiga skäl inte lägger
hinder i vägen (prop. 1978/79:40 s. 23 f, LU 10, rskr. 159).

Utskottet har i maj 1985 och i maj 1986 behandlat motionsyrkanden av i
stort sett samma innebörd som de föreliggande (JuU 1984/85:38 s. 17ff och
JuU 1985/86:35 s. 12 ff). Utskottet, som år 1985 i sitt av riksdagen godkända
betänkande avstyrkte bifall till motionsyrkandet under hänvisning till
pågående överväganden inom regeringskansliet, uttalade då följande.

Det är enligt utskottets mening närmast en självklarhet att den som av
domstol döms till ett bötesstraff bör kunna på ett enkelt sätt frivilligt betala
böterna. Utskottet vill särskilt framhålla att den dömde har ett berättigat
krav på att med minsta möjliga krångel kunna göra rätt för sig gentemot det
allmänna. En bötfälld bör inte heller i onödan bli föremål för en sådan åtgärd
som indrivning, vilken otvivelaktigt för den enskilde kan framstå som en
ingripande och obehaglig åtgärd. Till vad nu har sagts kommer det
förhållandet att ett förenklat system för inbetalning av domstolsböter på sikt
synes vara ekonomiskt mer fördelaktigt för staten än nuvarande ordning. Det
sagda innebär att utskottet delar motionärens uppfattning om behovet av en
reform för betalning av böter som ådömts av domstol.

Vid behandlingen av denna fråga förra året upplystes att det inom regeringskansliet
övervägdes ett förslag från samarbetsorganet för rättsväsendets
informationssystem (SARI) om ett ADB-baserat system för uppbörd av
domstolsböter m. m. Förslaget gick ut på att den som av allmän domstol har
ådömts böter eller ålagts att betala vite eller ett rättsverkansbelopp skall
kunna frivilligt betala in beloppet till rikspolisstyrelsen. Om betalning skedde
på det sättet skulle någon registrering av domen eller beslutet inte komma att
ske i utsökningsregistret. Det återstod dock en del systemutvecklingsarbete
innan förslaget kunde genomföras.

Utskottet, som inte hade ändrat sin inställning till behovet av en reform på
området, utgick från att det pågående arbetet med att åstadkomma en
lämplig ordning bedrevs med största skyndsamhet. Utskottet förutsatte att
förhållandena på området skulle komma att förbättras inom en nära framtid
och avstyrkte den då aktuella motionen med hänvisning till det pågående
arbetet.

När utskottet nu ånyo har att pröva frågan om uppbörd av domstolsböter
m. m. måste utskottet med beklagande konstatera att den av utskottet
efterfrågade nyordningen ännu inte kunnat införas. Utskottet har inhämtat
att arbetet inom SARI bedrivs med sikte på att nya uppbördsrutiner skall
kunna tas i bruk den 1 juli 1988. Utskottet vill med skärpa understryka att
arbetet nu måste inriktas på att få en nyordning till stånd i enlighet med den
gällande planeringen. Utskottet förutsätter sålunda att någon ytterligare
fördröjning av en reform vad gäller uppbörden av domstolsböter m. m. nu
inte blir aktuell. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till
motionerna 603 och 618.

JuU 1986/87:34

Rättelse av dom

JuU 1986/87:34

I motion 703 hemställs om en sådan ändring i rättegångsbalken att rättelse av
dom kan ske vid förbiseende i fråga om tillgodoräknande av häktningstid
enligt de särskilda reglerna härom i 33 kap. 5§ brottsbalken.

Frågan om rättelse av dom regleras för brottmålens del i 30 kap. 13 §
rättegångsbalken (RB). Enligt denna bestämmelse får en dom rättas om den
till följd av skrivfel, missräkning eller annat sådant förbiseende innehåller
uppenbar oriktighet. Innan rättelse sker skall parterna beredas tillfälle att
yttra sig.

Bestämmelsen om rättelse av dom kan inte tillämpas om domstolen
förbisett ett lagstadgande eller observerat stadgandet men tillämpat det
felaktigt. I detta fall är parten i stället hänvisad till att överklaga domen om
den inte vunnit laga kraft eller, om domen har vunnit laga kraft, att ansöka
om resning hos högsta domstolen enligt 58 kap. RB. I sistnämnda fall har
högsta domstolen möjlighet att, om resning beviljas till den tilltalades förmån
och saken finnes uppenbar, omedelbart ändra domen. Eljest förordnar
högsta domstolen att målet skall återupptas av den domstol som sist dömde i
målet. Möjligheterna till resning till den tilltalades nackdel är dock mer
begränsade. Om å andra sidan domen inte vunnit laga kraft och denna alltså
överklagas för att rättelse skall ske kommer målet i princip att handläggas
enligt de regler som gäller för brottmål i hovrätt. Härvid är att märka att
hovrätten får avgöra mål utan huvudförhandling bl. a. om prövningen inte
avser själva saken. Detta gäller t. ex. om prövningen avser tillgodoräknande
av häktningstid (se NJA 1973 s. 749).

Om förutsättningarna för rättelse inte är uppfyllda kan i vissa fall besvär
över domvilla enligt 59 kap. RB i stället föras om domen vunnit laga kraft.
Besvär över domvilla förs hos den domstol dit talan mot domen skulle ha
fullföljts. Även om domvilla förelegat skall talan i första hand föras mot
domen enligt gängse regler för överklagande.

Rättelseförfarandet kan användas såväl om domen innehåller felaktighet
som när en del av domen av misstag helt utelämnats (se t. ex. JO 1981/82 s.
47).

I den situation som tas upp i motionen — nämligen att domstolen av
förbiseende inte tillgodoräknat den tilltalade häktningstid — är rätten till
avräkning som regel uppenbar. Beroende då på om domstolen fattat ett
beslut i avräkningsfrågan eller ej får ändring ske antingen genom rättelseförfarandet,
genom vad, eller, om domen vunnit laga kraft, genom resning.
Problemet är således inte som befaras i motionen att rättsmedel i denna
situation saknas mot en sådan felaktighet utan att förfarandet i vissa fall kan
synas onödigt komplicerat.

Frågan om ändring av ett felaktigt avräkningsbeslut har tidigare behandlats
av utskottet i betänkandet JuU 1982/83:1. Med anledning av utskottets
hemställan där beslöt riksdagen att hos regeringen begära en översyn av
ordningen för ändring av sådana beslut. Denna översyn pågår för närvarande
inom justitiedepartementet (Ju 1986:G). En promemoria kan förväntas vid
årsskiftet. Utskottet finner därför inte anledning att nu ta några initiativ i den
genom motion 703 aktualiserade frågan utan avstyrker bifall till motionen.

Återvinningstalan i mål om betalningsföreläggande

JuU 1986/87:34

I motion 704 begärs att utgångspunkten för återvinningsfristen i mål om
betalningsföreläggande preciseras.

Mål om betalningsföreläggande är en summarisk processform som syftar
till att snabbt ge en borgenär en exekutionstitel i de fall gäldenären inte
bestrider betalningsskyldighet. Förfarandet regleras i 18—37 §§ lagen
(1946:808) om lagsökning och betalningsföreläggande.

Ansökan om betalningsföreläggande görs skriftligen eller muntligen vid
tingsrätt. Ansökan skall innehålla uppgifter om parterna samt om fordringens
belopp och den ränta som yrkas. Fordringen får inte grunda sig på
skriftligt fordringsbevis och den får inte avse skadestånd. I ansökan skall
borgenären vidare tydligt och fullständigt ange grunden för fordringen och
tiden för dess tillkomst samt de omständigheter som betingar rättens
behörighet, om denna inte eljest framgår. Rätten har att själv pröva sin
behörighet.

Föreligger hinder mot ansökans upptagande skall rätten avvisa ansökan.
Eljest föreläggs gäldenären att inom viss kortare tid från det han har fått del
av ansökningen inkomma med bestridande till rätten, vid påföljd att
utmätning eljest får ske hos honom. Om borgenären har yrkat ersättning för
sina kostnader anges också i föreläggandet vilka kostnader som gäldenären
riskerar att få ersätta borgenären. I stället för att förelägga gäldenären att
inkomma med skriftligt bestridande kan rätten, om det är lämpligt och
borgenären begär det, kalla gäldenären att framställa sitt bestridande vid
sammanträde inför rätten. Bestämmelsen om muntligt sammanträde i mål
om betalningsföreläggande utnyttjas dock så gott som aldrig i praktiken.

Lämnas ansökningen obestridd utfärdar rätten utan att företa någon
materiell prövning av saken ett s. k. slutbevis enligt vilket utmätning
omedelbart får äga rum för fordringen och kostnaderna i målet. Bestrider
däremot gäldenären ansökningen har borgenären en månad på sig att begära
att målet såsom tvistigt hänskjuts till rättegång. Gör han inte det förfaller
ansökningen och målet avskrivs från vidare handläggning. Skulle gäldenären
bestrida kravet partiellt jämkas slutbeviset och hänvisningen till rättegång
därefter. Någon skyldighet för gäldenären att motivera sitt bestridande finns
inte.

Har slutbevis meddelats kan gäldenären söka återvinning vid tingsrätten.
Ansökan om återvinning skall göras skriftligen. Återvinningsfristen räknas
från utmätning på grund av beviset eller från frivillig betalning med förbehåll
om rätt för gäldenären att söka återvinning. Återvinningsfristen är en
månad. Enligt rättspraxis (se bl. a. NJA 1968 s. 121) medför ett resultatlöst
utmätningsförsök inte att återvinningsfristen börjar löpa. Också en ansökan
om återvinning medför att målet kommer att prövas i princip i den för
tvistemål stadgade ordningen.

Den här beskrivna ordningen innebär att rättsförhållandet mellan parterna
under lång tid kan komma att stå öppet i de fall gäldenären saknar
utmätningsbara tillgångar och inte heller frivilligt betalar fordringen helt
eller delvis. Detta kan vara till nackdel för borgenären som, måhända långt
senare när hans möjligheter att bevisa sin ståndpunkt kanske blivit försämra -

de, kan bli tvungen att processa om fordringen. En sådan situation kan
inträffa om t. ex. ett utmätningsförsök lyckas först flera år efter det att
slutbevis utfärdats, och gäldenären i det läget ansöker om återvinning.

Borgenären har inte heller möjlighet att efter det att slutbevis utfärdats få
frågan om fordringens bestånd prövad och rättskraftigt avgjord i annan
ordning. Det förhållandet att gäldenären har möjlighet att ansöka om
återvinning i målet om betalningsföreläggande utgör hinder mot rättegång
mellan parterna i den för tvistemål stadgade ordningen beträffande samma
fordring (se 13 kap. 6§ rättegångsbalken och NJA 1975 s. 200). Det
rättegångshinder som det ej lagakraftvunna slutbeviset sålunda utgör kan
borgenären inte genom egna åtgärder få undanröjt. Han saknar nämligen, i
överensstämmelse med en allmän civilrättslig regel av innebörd att endast
yrkanden som objektivt sett är till den överklagandes förmån upptas till
prövning, möjlighet till återvinning mot tingsrättens beslut att utfärda
slutbevis. Han kan inte heller återkalla sin talan i målet om betalningsföreläggande
efter det att tingsrätten genom att utfärda slutbevis skilt målet från sig.

Från gäldenärens synpunkt sett innebär den gällande regleringen däremot
knappast några nackdelar i nu aktuellt hänseende. Om denne önskar få
frågan om sin betalningsskyldighet rättskraftigt avgjord har han alltid
möjlighet att med förbehåll för sin rätt till återvinning göra en delbetalning
till borgenären. Härigenom börjar återvinningsfristen löpa, och frågan om
fordringens bestånd är efter fristens utgång rättskraftigt avgjord om återvinning
inte sökts (se NJA 1983 s. 723).

De olägenheter som kan uppstå för borgenären på grund av den nuvarande
regleringen har uppmärksammats vid en rad tillfällen, och olika lösningar har
därvid förespråkats; se t. ex. lagberedningens betänkande (SOU 1963:28)
Utsökningsrätt II s. 56, 102 ff och 107 ff, departementspromemoriorna (Ds
Ju 1972:20) Summarisk betalningsprocess s. 53 ff och (Ds Ju 1977:5)
Summarisk process s. 81 ff samt rättegångsutredningens delbetänkande
(SOU 1982:26) Översyn av rättegångsbalken I Processen i tingsrätt del B s.
549 f. Frågor rörande den summariska processen är nu ånyo föremål för
överväganden inom justitiedepartementet, och en promemoria kan förväntas
till hösten. Utskottet förutsätter att det här behandlade spörsmålet får sin
lösning i detta sammanhang. Någon åtgärd från riksdagens sida är alltså inte
erforderlig, och utskottet avstyrker bifall till motionen.

Tjänsteansvaret

I motionerna 607 , 627 och 717 efterlyses förslag till lagstiftning om
straffansvar för tjänstefel. Särskilt betonas vikten av att ett sådant förslag
läggs fram utan dröjsmål.

Frågan om en skärpning av straffansvaret för offentliga tjänstemän
behandlades av utskottet och riksdagen senast för ett år sedan (prop.
1984/85:117, JuU 1985/86:34, rskr. 1985/86:296). För en redogörelse för
äldre ordning, nu gällande ordning och reformkrav hänvisas till utskottets
betänkande JuU 1985/86:34 s. 3f.

I det nämnda betänkandet konstaterade utskottet att kraven på en
skärpning av straffansvaret för offentliga tjänstemän inte kan lämnas

JuU 1986/87:34

obeaktade och att därför frågan om tjänsteansvaret snarast borde ses över på
nytt. En utgångspunkt för denna översyn skulle, enligt vad utskottet
uttalade, vara att en reell utvidgning av straffansvaret kommer till stånd; en
ledstjärna för arbetet borde vara att tillgodose medborgarnas intresse av att
den offentliga verksamheten utan ovidkommande hänsyn fullgörs på ett
riktigt sätt. Utskottet anlade också ytterligare synpunkter på det förordade
översynsarbetet. Vad utskottet — enhälligt — anfört beträffande översyn av
tjänsteansvaret gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.

Det av utskottet initierade översynsarbetet pågår för närvarande inom
regeringskansliet; en departementspromemoria i ämnet är inom kort färdig
och kommer att sändas på remiss över sommaren.

I överensstämmelse med vad utskottet uttalade förra året kan utskottet i
och för sig ansluta sig till motionärernas uppfattning om att det är angeläget
att förberedelsearbetet i detta lagstiftningsärende bedrivs skyndsamt. I det
läge saken nu befinner sig saknas dock skäl till någon riksdagens åtgärd med
anledning av motionsyrkandena. De bör därför avslås.

Nödvärnsrätten

I två motioner (602 och 633) begärs ändring av brottsbalkens regler om
nödvärn. Båda motionärerna menar att allmänhetens kunskaper om rätten
till nödvärn är för dåliga och att domstolarna är för njugga i sin bedömning av
om det har förelegat en nödvärnssituation eller inte. Bristerna bör avhjälpas
genom lagstiftningsåtgärder.

Så sent som i november 1986 behandlade utskottet ett motionsyrkande
med samma innebörd som de nu aktuella. I sitt betänkande (JuU 1986/87:5)
lämnade utskottet en utförlig redogörelse för gällande rätt och för högsta
domstolens praxis i fråga om nödvärn. Vidare redovisades att riksdagen vid
två tidigare tillfällen, senast år 1982 efter en omfattande remissbehandling,
hade avvisat krav på en översyn av nödvärnsreglerna.

Utskottet — som inte fann skäl att förorda sakliga ändringar i bestämmelserna
— konstaterade att två motiv bar upp den då aktuella motionen:
behovet av information till allmänheten och intresset av en riktig rättstilllämpning.

Utskottet sade sig i frågan om information till allmänheten dela motionärens
uppfattning att det är viktigt att allmänheten känner till vilken rätt till
självförsvar som nödvärnsreglerna ger. Bristande kunskap härom kan leda
till oönskade effekter. Okunnigheten kan å ena sidan medföra en omotiverad
underlåtenhet att ingripa mot brottsliga angrepp. Å andra sidan kan den leda
till ett ökat våld genom att vapen och andra tillhyggen används i oträngt läge.

Utskottet anförde att det inte är uteslutet att många saknar tillräckliga
kunskaper om sina rättigheter att ingripa och om dessa rättigheters gränser.
Bristande kunskap avhjälps dock, menade utskottet, inte genom lagstiftning
utan genom lämpliga informationsåtgärder.

I frågan om rättstillämpningen hänvisade utskottet år 1986 till sina tidigare
överväganden och ansåg att det därefter inte framkommit något som visade
på några egentliga brister i rättstillämpningen. Utskottet vidhöll därför den
uppfattning som utskottet redovisade år 1982.

JuU 1986/87:34

Utskottet hänvisade till fängelsestraffkommitténs överväganden i fråga
om de allmänna ansvarsfrihetsreglerna och förutsatte att kommittén i detta
arbete skulle kunna överväga hur allmänhetens behov av information om
nödvärnsrättens innehåll och gränser kunde mötas på ett lämpligt sätt.
Samtidigt skulle också kunna undersökas om det finns något ytterligare
behov av informationsinsatser riktade till rättstillämpande organ. Med dessa
uttalanden avstyrkte utskottet bifall till den då aktuella motionen. Riksdagen
följde utskottet.

Brottsförebyggande rådet har därefter helt nyligen i en informationsbroschyr
till allmänheten (Goda råd för brottsförebyggare) redogjort för bl. a.
innebörden i nödvärnsreglerna.

Utskottet saknar anledning att nu frångå sina nyligen gjorda ställningstaganden
i frågan om nödvärnsreglerna. Utskottet avstyrker bifall till motionerna
602 och 633 i här aktuell del.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen till Utredningar m. m. för budgetåret 1987/88 anvisar ett
reservationsanslag av 21530000 kr.,

2. beträffande påföljder för psykiskt störda lagöverträdare

att riksdagen avslår motion 1986/87 :Ju624 och motion 1986/87:Ju636 i
denna del (yrkande 4),

3. beträffande påföljdssystemet

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju410 i denna del (yrkande 2),
motion 1986/87:Ju632 i denna del (yrkande 1) och motion 1986/
87:Ju802 i denna del (yrkandena 1 och 2),

4. beträffande villkorlig frigivning

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju606, motion 1986/87:Ju632 i
denna del (yrkande 2 delvis), motion 1986/87:Ju635 i denna del
(yrkande 2 delvis), motion 1986/87:Ju802 i denna del (yrkande 10),
motion 1986/87:Ju808 i denna del (yrkande 11) och motion 1986/
87:Ju816 (delvis),

5. beträffande straffmätning vid återfall

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju632 i denna del (yrkande 2
delvis), motion 1986/87:Ju635 i denna del (yrkande 2 delvis), motion
1986/87:Ju802 i denna del (yrkandena 9 och 11) och motion 1986/
87:Ju808 i denna del (yrkande 10),

6. beträffande olika behandlingsmetoder

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju506 i denna del (yrkande 4),

7. beträffande könsrollernas betydelse

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju506 i denna del (yrkande 5) och
motion 1986/87:Ub43 i denna del (yrkande 5),

8. beträffande kostnaderna för brott mot enskilda

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju801 och motion 1986/87:Ju802 i
denna del (yrkande 14),

JuU 1986/87:34

9. beträffande uppbörd av domstolsböter m. m.

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju603 och motion 1986/87 :Ju618,

10. beträffande rättelse av dom

att riksdagen avslår motion 1986/87 :Ju703,

11. beträffande åter v innings talan i mål om betalningsföreläggande
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju704,

12. beträffande tjänsteansvaret

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju607, motion 1986/87:Ju627 och
motion 1986/87:Ju717 i denna del (yrkande 1),

13. beträffande nödvärnsrätten

att riksdagen avslår motion 1986/87: Ju602 och motion 1986/87: Ju633 i
denna del (yrkande 1).

Stockholm den 12 maj 1987
På justitieutskottets vägnar
Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Björn Körlof (m),
Helge Klöver (s), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m),
Birthe Sörestedt (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Eva Johansson (s), Lars Sundin
(fp), Rune Backlund (c), Lennart Holmsten (s), Jerry Martinger (m) och
Sven-Olof Nordlund (s).

Reservationer

1. Påföljdssystemet (morn. 3)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Därmed
avstyrker” och slutar med ”och 802” bort ha följande lydelse:

Även om ett regeringsförslag grundat på fängelsestraffkommitténs betänkande
är att vänta i höst anser utskottet emellertid att riksdagen nu bör ta
ställning till de i motionerna 410, 632 och 802 berörda frågorna om bl. a.
allmänpreventionens betydelse i straffsystemet.

En av grundtankarna i den svenska straffrätten har varit att tillgodose
allmänpreventionens krav. Men brottsbalken ger tydligt anvisning om att
avgörande vikt också bör fästas vid behovet av behandling av den som har
begått ett brott. På senare tid har denna behandlingsteori i olika sammanhang
visat sig vara inte bara principiellt ohållbar som grund för ett
straffsystem utan dessutom visat sig i praktiken inte kunna ge några påtagliga
effekter för att förhindra återfall i brott. Jämsides med denna utveckling har i
modern kriminologisk litteratur de allmänpreventiva hänsynen skjutits i
förgrunden.

Utskottet vill ansluta sig till den nyssnämnda kritiken av behandlingsteorin
och uttala att utvecklingen nu får anses ha gått därhän att allmänpreventionen
bör ges den framträdande rollen i straffsystemet. Detta innebär i och för

JuU 1986/87:34

sig inte att utskottet förespråkar hårdare eller längre straff. Däremot måste
möjligheterna att upptäcka brott öka, lagföringen bli effektivare och
straffverkställigheten inträda snabbare. Det är vidare viktigt för den
allmänna laglydnaden att påföljdsbestämningen i de enskilda fallen görs med
fasthet och konsekvens. Härvid bör också beaktas vad utskottet fortsättningsvis
anför om straffmätning vid återfall i brott. Nu redovisade synpunkter
bör beaktas i det pågående reformarbetet.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna 410,632 och 802 bör
ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande påföljdssystemet
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju410 i denna del
(yrkande 2), motion 1986/87:Ju632 i denna del (yrkande 1) och motion
1986/87:Ju802 i denna del (yrkandena 1 och 2) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

2. Villkorlig frigivning (mom. 4)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m)och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”bör avslås” bort ha följande lydelse:

Även om regeringen nästa år kan komma att ta ställning till de förslag som
fängelsestraffkommittén framlagt om villkorlig frigivning anser utskottet att
riksdagen nu bör uttala sin uppfattning i denna kriminalpolitiskt viktiga
fråga.

Utskottet vill i anslutning till vad som anförs i motionerna 606,632 och 802
först konstatera att de år 1983 införda reglerna om halvtidsfrigivning har
utsatts för berättigad kritik. Det är därför i och för sig tillfredsställande att
fängelsestraffkommittén har föreslagit att villkorlig frigivning skall få ske
först sedan två tredjedelar av strafftiden verkställts. Detta är emellertid som
utskottet ser det inte tillräckligt. Även ordningen med obligatorisk villkorlig
frigivning bör avskaffas i enlighet med vad som förordas i de nämnda
motionerna. Systemet med obligatorisk villkorlig frigivning är nämligen inte
acceptabelt med hänsyn till att det innebär att de egentliga rättsverkningarna
av en straffdom kommer att väsentligen skilja sig från vad domen enligt sin
lydelse går ut på.

Enligt utskottets mening bör som huvudregel i stället gälla att hela det
utdömda straffet skall avtjänas. Detta bör föranleda en översyn av straffskalorna
för att inte en sådan reform i sig skall leda till generellt hårdare straff. I
enskilda fall bör emellertid - måhända efter prövning av domstol - villkorlig
frigivning kunna ske, t. ex. som en belöning för gott uppförande men inte
förrän större delen av strafftiden har verkställts. Villkorlig frigivning bör
också vara möjlig i samband med att den slutliga frigivningen är nära
förestående och den dömde har ordnat med arbete och bostad. Ett ytterligare
krav i sådana fall skall dock vara att det skall framstå som fördelaktigt för den
dömdes återanpassning att villkorlig frigivning sker. Här finns för övrigt

JuU 1986/87:34

anledning erinra om att syftet med villkorlig frigivning inte sällan kan uppnås
också genom t. ex. placering utom anstalt med stöd av 34 § lagen om
kriminalvård i anstalt.

Dessa synpunkter bör beaktas i det pågående reformarbetet och ligga till
grund för det förslag till ändringar i reglerna om villkorlig frigivning som
regeringen kan komma att förelägga riksdagen nästa år.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 606, 632 och
802 bör ges regeringen till känna. Därmed tillgodoses i viss mån också syftet
bakom motionerna 635, 808 och 816.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande villkorlig frigivning
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju606, motion 1986/
87:Ju632 i denna del (yrkande 2 delvis), motion 1986/87:Ju635 i denna
del (yrkande 2 delvis), motion 1986/87:Ju802idenna del (yrkande 10),
motion 1986/87:Ju808 i denna del (yrkande 11) och motion 1986/
87:Ju816 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende.

3. Villkorlig frigivning (mom. 4)

Gunilla André (c) och Rune Backlund (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”bör avslås” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i anslutning till motionerna 635 och 808 först konstatera att
de år 1983 införda reglerna om halvtidsfrigivning har utsatts för berättigad
kritik. Det är därför i och för sig tillfredsställande att fängelsestraffkommittén
har föreslagit att villkorlig frigivning skall få ske först sedan två
tredjedelar av strafftiden har verkställts.

Härigenom åstadkoms en bättre överensstämmelse mellan utmätt straff
och det som verkligen avtjänas av den dömde. Enligt utskottets mening är
emellertid den föreslagna ändringen inte tillräcklig. Även ordningen med
obligatorisk villkorlig frigivning bör nu avskaffas i lin je med vad som förordas
i de nämnda motionerna. Villkorlig frigivning bör således i stället ske
fakultativt - efter prövning i varje särskilt fall - dvs. samma system som gällde
före 1983 års ändringar.

Utskottets nu framförda uppfattning bör beaktas i det pågående reformarbetet
och ligga till grund för det förslag till ändringar i reglerna för villkorlig
frigivning som regeringen kan komma att förelägga riksdagen nästa år.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna 635 och 808
bör ges regeringen till känna. Detta tillgodoser i viss mån också syftet med
motionerna 606, 632, 802 och 816.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

JuU 1986/87:34

motion 1986/87:Ju808 i denna del (yrkande 11) och motion 1986/
87:Ju816 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende.

4. Straffmätning vid återfall (mom. 5)

Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m), Rune Backlund (c)
och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”riksdagens bifall” bort ha följande lydelse:
Utöver vad utskottet nyss anfört om straffmätning vid återfall i allmänhet
vill utskottet också - i linje med vad som anförs i motionerna 632, 635, 802
och 808 - framhålla att utvecklingen numera får anses ha gått därhän att
omedelbara åtgärder måste vidtas för att få bukt med den allvarliga
återfallsbrottsligheten, särskilt vad gäller återfall i grova våldsbrott.

Det är från den kriminologiska forskningen väl dokumenterat att en
relativt liten grupp vanebrottslingar svarar för en stor del av den grövre
brottsligheten. För att bryta dessas brottskarriärer är det nödvändigt att
skärpa samhällets straffrättsliga sanktioner.

Insatserna från samhällets sida måste därför på detta område bli klara och
konsekventa, och utskottet vill framhålla att upprepad brottslighet måste
bestraffas hårdare än enstaka lagöverträdelser. Denna uppfattning skall
beaktas i det pågående reformarbetet och ligga till grund för ändrade regler
för påföljdsbestämning vid återfall.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av de nämnda motionerna bör
ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande straffmätning vid återfall
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju632 i denna del
(yrkande 2 delvis), motion 1986/87:Ju635 i denna del (yrkande 2
delvis), motion 1986/87:Ju802 i denna del (yrkandena 9 och 11) och
motion 1986/87:Ju808 i denna del (yrkande 10) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

5. Olika behandlingsmetoder (mom. 6)

Gunilla André (c) och Rune Backlund (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ”Även
fortsättningsvis” och slutar med ”inte erforderlig” bort ha följande lydelse:
Visserligen kan man utgå ifrån att frågorna om olika behandlingsmetoder
vad gäller kriminalvårdens klienter kommer att ägnas uppmärksamhet i
skilda sammanhang också i fortsättningen. Med hänsyn till den betydelse för
påföljdssystemet och strafflagstiftningen i stort som dessa frågor har är det
emellertid enligt utskottets mening nödvändigt att sådan forskning och
utvärdering av olika behandlingsformer som förordas i motion 506 nu
kommer till stånd. Detta bör ges regeringen till känna.

JuU 1986/87:34

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande olika behandlingsmetoder

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju506 i denna del
(yrkande 4) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

6. Könsrollernas betydelse (mom. 7)

Karin Ahrland (fp), Gunilla André (c), Lars Sundin (fp) och Rune Backlund
(c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Utskottet har”
och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Detta är i och för sig en tillfredsställande ordning men inte tillräckligt.
Eftersom det kan visa sig ha stor betydelse för det brottsförebyggande
arbetet i allmänhet anser utskottet - i linje med vad som anförs i motionerna
506 och Ub43 - att forskning med mera direkt inriktning på skillnaderna i
brottsbenägenhet mellan kvinnor och män nu bör komma till stånd. Detta
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande könsrollernas betydelse

att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju506 i denna del
(yrkande 5) och motion 1986/87:Ub43 i denna del (yrkande 5) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

7. Kostnaderna för brott mot enskilda (mom. 8)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med ”1 motionerna”
och slutar på s. 8 med ”bör avslås” bort ha följande lydelse:

En utredning av samhällets totala kostnader för brott mot enskilda begärs i
motionerna 801 och 802.

Utskottet vill först framhålla att det föreligger tämligen välgrundade
uppskattningar av de kostnader för det allmänna som den ekonomiska
brottsligheten orsakar. Omfattningen av dessa kostnader har ofta åberopats
som en särskild grund för intensifierade åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten. Utskottet konstaterar att det däremot inte synes föreligga
någon aktuell officiell kartläggning av de totala samhällskostnaderna för
brott som riktar sig mot enskilda personer. Det torde dock vara ställt utom
allt tvivel att dessa måste vara betydande.

Enligt utskottets mening är det av många skäl angeläget att närmare få
kartlagt vilka kostnader för enskilda och för det allmänna som brottsligheten
mot enskilda orsakar. Inte minst i övervägandena kring behovet av brottsförebyggande
och brottsbekämpande insatser måste det vara viktigt att ha
tillgång till rättvisande uppgifter om dessa kostnader. Självfallet skall vid
dessa överväganden även andra faktorer än de rent kostnadsmässiga

JuU 1986/87:34

tillmätas betydelse. Närmare kunskaper om samhällets kostnader för den
brottslighet det här gäller är också av värde för att få till stånd ett förbättrat
utnyttjande av de totala samhällsresurser som tas i anspråk med anledning av
denna brottslighet.

Den bild av brottslighetens omfattning som man får genom brottsstatistiken
anser utskottet vara otillräcklig för att närmare belysa de kostnader på
området som föreligger. För att få till stånd en analys härav anser utskottet
att det behövs mera kvalificerade forskningsinsatser. Utskottet anser att det
får ankomma på regeringen att föranstalta om att det kommer till stånd en
sådan forskning.

Vad utskottet sålunda med anledning av motionerna 801 och 802 har anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande kostnaderna för brott mot enskilda
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju801 och motion
1986/87:Ju802 i denna del (yrkande 14) som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

8. Tjänsteansvaret (mom. 12)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Jerry Martinger (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”1
överensstämmelse” och slutar med ”därför avslås” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del erinra om att utskottet redan förra året framhöll
att en översyn av frågan om tjänsteansvaret bör ske snarast. Vid det tillfället
uttalade utskottet (JuU 1985/86:34 s. 4 f) att kraven på en skärpning av
straffansvaret för offentliga tjänstemän inte kunde lämnas obeaktade.
Utskottet fann att frågan borde ses över på nytt och att en utgångspunkt för
en sådan översyn skulle vara att åstadkomma en reell utvidgning av
straffansvaret. En ledstjärna för arbetet borde enligt vad utskottet framhöll
vara att tillgodose medborgarnas intresse av att den offentliga verksamheten
utan ovidkommande hänsyn fullgörs på ett riktigt sätt. Avslutningsvis anlade
utskottet vissa synpunkter på hur en reform närmare kunde tänkas bli
utformad.

I likhet med vad som anförs i de nu aktuella motionerna vill utskottet
understryka att det är av största vikt att förberedelsearbetet i lagstiftningsärendet
bedrivs skyndsamt. Utskottet anser, i överensstämmelse med vad
som anförts i motion 607, att förslag om ett vidgat straffansvar för tjänstefel
måste läggas fram för riksdagen i sådan tid att riksdagen kan fatta beslut före
utgången av riksmötet 1987/88.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
607, 627 och 717 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande tjänsteansvaret
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju607, motion 1986/
87:Ju627 och motion 1986/87:Ju717 i denna del (yrkande 1) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

JuU 1986/87:34

Särskilda yttranden

1. Villkorlig frigivning och straffmätning vid återfall (mom. 4 och 5)

Karin Ahrland (fp) och Lars Sundin (fp) anför:

Som utskottet har anfört bör beträffande villkorlig frigivning och straffmätning
vid återfall resultatet av regeringens överväganden med anledning av
fängelsestraffkommitténs förslag avvaktas innan riksdagen tar ställning i
dessa frågor.

Vi vill dock framhålla att behovet av reformer i dessa frågor är angeläget.
Beträffande villkorlig frigivning bör en utveckling i skärpande riktning av
dessa regler eftersträvas, och vad gäller påföljdsbestämning och straffmätning
vid återfall är det önskvärt med sådana förändringar som från skilda
utgångspunkter möjliggör en mer nyanserad bedömning i vissa återfallssituationer.

2. Nödvärnsrätten (mom. 13)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m),
Lars Sundin (fp), Rune Backlund (c) och Jerry Martinger (m) anför:

Vi vill i anslutning till behandlingen av motionerna om nödvärnsrätt i detta
betänkande erinra om att vi i olika sammanhang under det innevarande
riksmötet har utvecklat vår syn på hur skadeverkningarna på grund av brott
skall kunna begränsas (se t. ex. JuU 1986/87:5 och JuU 1986/87:22). Vi har
därvid framhållit bl. a. massmediernas ansvar för en god och saklig information,
t. ex. om rätten till nödvärn. Vi har också understrukit behovet av en
snabb och radikal förbättring av ersättningsmöjligheterna enligt brottsskadelagen
(1978:413) även i fråga om nödvärnsfall.

JuU 1986/87:34

Innehållsförteckning JuU 1986/87:34

Utredningar m. m 1

Motioner 1

Utskottet 3

Medelsberäkningen 3

Påföljder för psykiskt störda lagöverträdare 3

Övriga påfölj dsfrågor 5

Vissa frågor om forskning på det kriminalpolitiska området 6

Uppbörd avdomstolsböter m. m 8

Rättelse av dom 10

Återvinningstalan i mål om betalningsföreläggande 11

Tjänsteansvaret 12

Nödvärnsrätten 13

Utskottets hemställan 14

Reservationer 15

1. Påföljdssystemet(mom.3)(m) 15

2. Villkorlig frigivning (mom. 4) (m) 16

3. Villkorlig frigivning (mom. 4) (c) 17

4. Straffmätning vid återfall (mom. 5) (m, c) 18

5. Olika behandlingsmetoder (mom. 6) (c) 18

6. Könsrollernas betydelse (mom. 7) (fp, c) 19

7. Kostnaderna för brott mot enskilda (mom. 8) (m) 19

8. Tjänsteansvaret (mom. 12) (m) 20

Särskilda yttranden 21

1. Villkorlig frigivning och straffmätning vid återfall (mom. 4 och 5)

(fp) 21

2. Nödvärnsrätten (mom. 13) (m, fp, c) 21