om anslag till utredningar m. m. (prop. 1985/86:100, bil. 4, A 3, jämte motioner) (Betänkande 1985/86:JuU35 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1985/86:35

om anslag till utredningar m. m.

(prop. 1985/86: 100, bil. 4, A 3, jämte
motioner)

JuU

1985/86: 35

ANDRA HUVUDTITELN

Justitiedepartementet m. m.

Utredningar m. m. Regeringen har i proposition 1985/86: 100 bilaga 4 (justitiedepartementet)
under punkt A 3 (s. 32) föreslagit riksdagen att till Utredningar
m. m. för budgetåret 1986/87 anvisa ett reservationsanslag av
19500000 kr.

Motioner

I motion 1985/86: Ju222 av Alf Svensson (c) hemställs, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna den kristna etikens
betydelse för en minskning av antalet brott (yrkande 1).

I motion 1985/86: Ju601 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändrad lydelse av 1 kap. 7 § brottsbalken
att allmänpreventionen tillmäts större vikt och betydelse än vad som
nu är fallet.

I motion 1985/86: Ju605 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att bötesstraff skall kunna verkställas genom uppbörd.

I motion 1985/86: Ju606 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu
är i fråga,

- att riksdagen beslutar att 8 kap. 4 § brottsbalken skall ges den lydelse
som förordats i motionen (yrkande 11),

— att riksdagen beslutar att med ändring av nuvarande regler återgå till
tidigare ordning med villkorlig frigivning från fängelse efter två tredjedelar
av strafftiden (yrkande 12),

— att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett förslag till försöksverksamhet
med samhällstjänst som alternativ till fängelsestraff (yrkande
14).

I motion 1985/86: Ju607 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga,

- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om statens ansvar för att skydda medborgarna mot brott

(yrkande 1), 1

I Riksdagen 1985/86. 7 sami. Nr 35

- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i JuU 1985/86:35
motionen anförts om allmänpreventionens brottsavhållande betydelse (yrkande
2),

- att riksdagen beslutar att ändra 8 kap. 4 § brottsbalken på sätt som
anges i motionen (yrkande 3),

- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om strängare straff vid vanebrottslighet (yrkande 9),

- att riksdagen beslutar ändra brottsbalken och lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt så att den obligatoriska villkorliga frigivningen upphävs
(yrkande 10),

- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om stramare skyddstillsyn (yrkande 11),

- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om villkorligt fängelse (yrkande 12),

- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om nya former för frivård (yrkande 13).

I motion 1985/86: Ju608 av Göran Ericsson (m) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om vikten
av att institutet villkorlig dom inte skall utgöra en fristående påföljd, utan
att den bör vara en villkorlig eftergift av en utmätt frihetsberövande påföljd.

I motion 1985/86: Ju609 av Bengt Harding Olson (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om sådan ändring i brottsbalken som i
motionen anförts om preskriptionstidsberäkning vid stöldbrott.

I motion 1985/86: Ju614 av Karin Söder m.fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga,

- att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om påföljder vid våldsbrott (yrkande 2),

- att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om införande
av försöksverksamhet i fråga om påföljden samhällstjänst i enlighet med
vad som anförs i motionen (yrkande 11),

- att riksdagen beslutar att de före den 1 juli 1983 gällande reglerna för
villkorlig frigivning åter skall gälla (yrkande 13).

I motion 1985/86: Ju622 av Bo Lundgren (m) och Hans Petersson i Röstånga
(fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
varusmugglingslagen enligt vad som anförts i motionen.

I motion 1985/86: Ju703 av Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att samhället bör ta vara på och
skydda uppgiftslämnare som hjälper myndigheterna att beivra brott och
upprätthålla god samhällsordning.

Utskottet

JuU 1985/86:35

Medelsberäkningen

Regeringens förslag under detta anslag innebär en ökning med 3 milj. kr. i
förhållande till anslaget för innevarande budgetår. Av det föreslagna anslaget
beräknas högst 0,8 milj. kr. för fortsatt utredning om rättsväsendets
informationssystem (RI).

I propositionen uppger departementschefen att tre nya kommittéer har
tillsatts under år 1985 och att under året fyra kommittéer har slutfört sina
uppdrag.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.

Påföljdsfrågor

Inledning

I detta avsnitt behandlas ett antal motionsvägen väckta frågor rörande det
straffrättsliga påföljdssystemets utformning och innehåll. Som en allmän
bakgrund till dessa frågor skall här nämnas följande.

Vid införandet av det nuvarande påföljdssystemet i brottsbalken (BrB)
var en av huvudlinjerna att söka begränsa användningen av frihetsstraff,
samtidigt som underlag skapades för en ordning som innebar att kriminalvård
i frihet skulle kunna tillämpas i största möjliga utsträckning. Detsamma
gäller de reformer beträffande påföljdssystemet som tid efter annan
har beslutats efter tillkomsten av BrB och vid vilka inriktningen i stor
utsträckning varit att avkorta längden på de frihetsberövanden som ändå
måste göras.

Enligt BrB är påföljderna för brott dels de allmänna straffen böter och
fängelse samt disciplinstraff för krigsmän, dels villkorlig dom, skyddstillsyn
och överlämnande till särskild vård. Straffskalorna för brotten omfattar
bara de allmänna straffen.

Vid val av påföljd skall domstolarna med iakttagande av vad som krävs
för att upprätthålla allmän laglydnad fästa särskilt avseende vid att påföljden
skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället (1 kap.

7 § BrB).

Böter ådöms i dagsböter eller direkt i pengar (penningböter) (25 kap. 1 §

BrB). Fängelse ådöms på viss tid eller på livstid. Fängelse på viss tid får
normalt inte överstiga tio år. Den minsta tid som får ådömas är 14 dagar (26
kap. 1 § BrB). — Den som har dömts till fängelse på kortare tid än två år
skall i princip alltid friges villkorligt när halva strafftiden har avtjänats;
minst två månader måste dock alltid ha avtjänats (26 kap. 6 § BrB). Om
straffet är fängelse i lägst två år får i vissa fall villkorlig frigivning inte ske
förrän två tredjedelar av strafftiden har avtjänats (26 kap. 7 § BrB).

Villkorlig dom får meddelas för brott som har fängelse i straffskalan, om
det inte med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns grundad
anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt
brottslighet. Sådan dom får inte meddelas om brottets svårhet eller andra
allmänpreventiva skäl hindrar det (27 kap. 1 § BrB). För den dömde gäller
en prövotid av två år. Villkorlig dom får kombineras med böter. 3

Skyddstillsyn får meddelas för brott som har fängelse i straffskalan, om JuU 1985/86: 35
det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns anledning
att anta att påföljden kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet.
Om det lindrigaste straff som är föreskrivet för brottet är fängelse i
ett år eller mera får skyddstillsyn ådömas bara om det finns särskilda skäl
till det (28 kap. 1 § BrB). Skyddstillsynen kan kombineras med böter eller
med fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader. Skyddstillsynen
fortgår under en prövotid av tre år (28 kap. 4 § BrB). Under det första året
av prövotiden skall den vara förenad med övervakning (28 kap. 5 § BrB).

Påföljden överlämnande till särskild vård innebär att den tilltalade blir
föremål för vård enligt särskild lagstiftning härom (31 kap. BrB).

Som framgår av redogörelsen i budgetpropositionen (s. 26-29) pågår
det. med utgångspunkt i överväganden inom kommittéväsendet, ett reformarbete
som gäller en tämligen betydande omvandling av påföljdssystemet.

Frågan om användningen av frihetsstraffet har varit föremål för en
allsidig översyn av fängelsetraffkommittén. Kommitténs slutliga överväganden
i de huvudsakliga frågorna har redovisats i det nyligen framlagda
huvudbetänkandet (SOU 1986: 13—15) Påföljd för brott. I betänkandet
behandlas bl. a. frågor om straffskalor, påföljdsval, straffmätning och villkorlig
frigivning.

I betänkandet redovisas ingående överväganden rörande allmänpreventionen
och individualpreventionen, och den uppfattningen framförs att
hänsyn härtill inte skall tillmätas vikt vid utformningen av straffskalorna
för de olika brotten; straffskalorna bör i stället baseras på brottens svårhet
eller förkastlighet (straffvärde). De allmänpreventiva aspekterna tillmäts
grundläggande betydelse för beslut om kriminalisering av en gärning.

I fråga om påföljdsbestämningen förordas att domstolarna inte skall
tillerkänna vare sig allmän- eller individualpreventiva hänsyn någon självständig
betydelse i det enskilda fallet. Grundtanken är härvid att öka
förutsebarheten och enhetligheten i de straffrättsliga avgörandena. Förslagen
i betänkandet kännetecknas av en strävan att få till stånd en minskad
användning av fängelsestraffet och att avkorta längden på de straff som
döms ut.

Mera i detalj omfattar förslaget i betänkandet bl. a. förändringar av
institutet villkorlig frigivning. Förslaget innebär att villkorlig frigivning
skall ske obligatoriskt för alla intagna efter en och samma kvotdel, som
skall vara två tredjedelar av strafftiden. Minimitiden för erhållande av
villkorlig frigivning skall således slopas helt. Förslaget i denna del skall ses
mot bakgrund av bl. a. att det allmänna minimum för fängelsestraff föreslås
höjt från nuvarande 14 dagar till en månad. Ett avskaffande av minimitiden
har också betydelse för den reglering som föreslås beträffande den verkan
som tidigare brottslighet skall ha vid påföljdsbestämningen för nya brott. I
detta hänseende föreslås nämligen att tidigare brottslighet inte skall få
påverka straffmätningen för det nya brottet i de fall fängelse ådöms.

Återfallet skall i dessa fall i stället regleras endast genom förverkande av
villkorligt medgiven frihet.

Den allmänna begränsningen av användandet av fängelsestraff som ef- JuU 1985/86: 35
tersträvas i betänkandet har tagit sig uttryck i framför allt förändringar i
straffskalorna. Förslaget innebär att straffskalorna i många fall sänks även
utöver vad som krävs för att inte övergången till tvåtredjedelsfrigivningen
skall orsaka längre anstaltstider.

När det gäller synen på de olika brotten anses t. ex. att straffvärdet för
de rena förmögenhetsbrotten utom skadegörelsebrotten allmänt sett är för
högt och således bör sättas lägre. Vidare förordas att straffvärdet för brott
mot den personliga integriteten, främst våldsbrotten, sätts högre än för
närvarande. — Beträffande övriga brott föreslås t. ex. att skadegörelsebrotten
uppvärderas. De allmänfarliga brotten ligger kvar på hög nivå. På
brott mot miljön anläggs en strängare syn. När det gäller narkotikabrotten
ligger straffskalorna i princip fast. De följer alltså varken med i den allmänna
sänkningen av nivån på straffen eller i den sänkning som föranleds
av övergången till tvåtredjedelsfrigivning. Detta innebär att straffvärdet
hos de grova narkotikabrotten höjs.

Den försiktiga sänkning av den allmänna nivån på straffen som förordas
tar sig till inte obetydlig del uttryck i en utvidgning av bötesstraffets
användningsområde. Sålunda föreslås att böter, ofta med höga minima,
införs som nya minimistraff i en hel del straffskalor där minimistraffet för
närvarande utgörs av allmänna fängelseminimum. Avsikten är att höga
böter skall ersätta fängelsestraff på kortare tid än en månad. Även skyddstillsyn
och villkorlig dom jämte böter kommer i vissa fall att ersättas med
enbart böter. Exempel på införande av böter i straffskalor där böter för
närvarande inte finns är stöld och misshandel. Vissa brott görs också om
till rena bötesbrott. Sådan ändring vidtas exempelvis i straffskalan för
snatteri.

Den i betänkandet framförda grundtanken om att öka förutsebarheten
och enhetligheten i de straffrättsliga avgörandena har tagit sig uttryck i
bl. a. särskilda bestämmelser om påföljds val och straffmätning som upptagits
i två nya kapitel i BrB. I fråga om straffmätningen har strävan varit att i
största möjliga utsträckning lagfästa nuvarande straffmätningspraxis. Utgångspunkten
vid straffmätningen skall vara det begångna brottets straffvärde,
vilket bestäms av brottets svårhet med särskild hänsyn till den
skada eller fara som gärningen inneburit och gärningsmannens skuld sådan
den kommit till uttryck i gärningen. Härefter skall inverka de omständigheter
som ökar resp. minskar straffvärdet. Det rör sig här om omständigheter
som är hänförliga till brottet. Vidare regleras hur gärningsmannens personliga
förhållanden och omständigheter som tillkommit efter brottet skall
påverka straffmätningen. Dessa faktorer skall vägas in i mildrande riktning
vid bestämmande av påföljden, och detta i minst samma utsträckning som i
dag.

Vad gäller återfallets betydelse innebär förslaget att återfall på samma
sätt som i dag skall kunna påverka påföljdsvalet. Vidare skall återfall
kunna verka skärpande när bötesstraff ådöms och även påverka frågan om
övergång från böter till fängelse i fall då straffskalan för ett brott inrymmer
båda dessa påföljder. Nyheten i förslaget är att när fängelse ådöms för det
nya brottet eller brotten tidigare brottslighet inte skall få påverka den nya 5

straffmätningen. Straffskärpning vid återfall bör i denna situation som JuU 1985/86: 35
förut nämnts komma till stånd endast genom förverkande av villkorligt
medgiven frihet. Fängelsestraffet för det nya brottet bör således bestämmas
utan hänsyn till den tidigare brottsligheten.

I sammanhanget bör också pekas på det arbete som förmögenhetsbrottsutredningen
har gjort. Utredningen lade redan i september 1983 fram
betänkandet (SOU 1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott
utom gäldenärsbrott. Betänkandet har dock ännu inte lett till något
reformprojekt av den omfattning som föreslagits.

Frivårdskommittén (Ju 1979:05) har avlämnat två betänkanden. Det
första, delbetänkandet (SOU 1981:90) Fri vårdspåföljder, innehöll bl. a.
förslag om att påföljden villkorligt fängelse skulle införlivas med BrB:s
påföljdssystem. Domstolen skulle enligt förslaget vid ådömande av fängelsestraff
kunna bevilja anstånd med verkställigheten av hela eller en del av
straffet under en prövotid. Ny brottslighet under denna tid skulle regelmässigt
föranleda att anståndet förverkades och straffet verkställdes. Påföljden
skulle förekomma antingen med eller utan övervakning.

I samma betänkande lämnade kommittén ett visst förslag om s. k. intensivövervakning
i samband med skyddstillsyn.

I en proposition år 1983 med förslag om bl. a. nya regler för villkorlig
frigivning och kriminalvård i frihet (prop. 1982/83:85, JuU 26, rskr. 241)
förordade justitieministern att det tills vidare borde avvaktas med att ta
slutlig ställning till om påföljden villkorligt fängelse borde införas i straffsystemet.
Som skäl anfördes att det innan både fängelsestraffkommittén
och frivårdskommittén hade slutfört sina resp. arbeten saknades möjligheter
att på grundval av ett fullständigt beslutsunderlag få överblick över hur
hela påföljdssystemet i framtiden borde vara utformat (prop. s. 62).

I samma proposition avvisades förslaget om att införa särskilda regler
om intensivövervakning. Den dömdes behov under övervakningstiden
skulle alltjämt bli avgörande för graden av övervakningens intensitet
(prop. s. 84 ff). Departementschefens nu redovisade ställningstaganden
lämnades av riksdagen utan erinran i 1983 års lagstiftningsärende.

Frivårdskommittén har därefter år 1984 avgett sitt slutbetänkande (SOU
1984: 32) Nya alternativ till frihetsstraff. I betänkandet valde kommittén att
inte på nytt lägga fram sitt förslag rörande villkorligt fängelse i dess helhet.

Som skäl anfördes att ett genomgående drag vid remissbehandlingen av
förslaget hade varit att det ansågs minska överskådligheten i påföljdssystemet
och skapa risker för en ojämn rättstillämpning. I stället behandlade
kommittén frågan om konstruktionen villkorligt fängelse kunde användas
vid utformningen av nya alternativ till frihetsstraff, dvs. samhällstjänst och
kontraktsvård.

Kommittén föreslog att kontraktsvård skall införas som en straffrättslig
reaktion i det svenska påföljdssystemet och knytas till den av kommittén
tidigare föreslagna påföljden villkorligt fängelse. Enligt förslaget skall kontraktsvård
användas i stället för fängelsestraff på högst två år och användas
för missbrukare av alkohol eller narkotika som är i behov av vård för
sitt missbruk och är villiga att undergå sådan vård enligt en särskild
vårdplan.

Däremot tog kommittén avstånd ifrån att samhällstjänst skulle införas i JuU 1985/86: 35
det svenska påföljdssystemet. Samhällstjänst beskrevs av kommittén
(s. 67) som en straffrättslig reaktion som innebär att den dömde, utan att
under samhällstjänsten eller i övrigt vara omhändertagen, på sin fritid
under ett visst antal timmar utför oavlönat, samhällsnyttigt arbete. 1 en
reservation till betänkandet förordade två ledamöter att påföljden samhällstjänst
skulle införas på försök.

Betänkandet har remissbehandlats och övervägs nu inom justitiedepartementet.
En proposition på grundval av betänkandet har förutskickats
komma att bli avlämnad under första halvåret 1986.

Frågor med anknytning till fängelsestraffet m. m.

Yrkanden som rör fängelsestraffet och vissa därtill anknytande frågor om
ansvar för brott upptas i fem motioner.

I motionerna 601 och 607 yrkas att allmänpreventionen måste ges ökad
betydelse i påföljdssystemet. I den senare motionen upptas också ett
yrkande om att staten genom strafflagstiftningen måste ta större ansvar för
att skydda medborgarna mot brott samt att straffen vid vanebrottslighet
måste skärpas.

I motion 606 förespråkas en återgång till den tidigare ordningen med
villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden. Ett yrkande av
liknande innebörd upptas också i motion 614. I motion 607 begärs att den
obligatoriska villkorliga frigivningen avskaffas.

1 motion 614 förespråkas skärpta straff för våldsbrott.

1 motion 222 framförs uppfattningen att den kristna synen på individens
okränkbarhet bör vara vägledande i lagstiftningen mot brott.

Som framgår av den redogörelse som har lämnats i det föregående pågår
det ett betydande reformarbete som syftar till att ändra påföljdssystemet
på ett förhållandevis ingripande sätt. Arbetet, som numera har sin tyngdpunkt
i regeringskansliet, omfattar bl. a. utformningen av straffskalorna
samt frågor rörande påföljdsval, straffmätning, villkorlig frigivning och
andra därmed sammanhängande spörsmål. De frågor som har aktualiserats
i motionerna är således i allt väsentligt föremål för beredning.

I sammanhanget vill utskottet framhålla att statsmakterna hittills inte
kan anses ha tagit någon bestämd ståndpunkt till de berörda frågorna i hela
deras vidd. Utskottet har för sin del vid ett flertal tillfällen under de senaste
åren behandlat motionsförslag rörande påföljdssystemet; yrkandena har
varit av liknande innebörd som flera av de nu aktuella. Utskottet har
avstyrkt bifall till motionsyrkandena med hänsyn till pågående utredningsarbete
på området (se JuU 1982/83:30 s. 9, 1983/84:20 s. 17, 1984/85:38
s. 7). Riksdagen har beslutat i enlighet härmed.

Vägledande för utskottets ställningstagande när frågorna nu på nytt
kommit upp till riksdagens bedömning bör vara det läge som reformarbetet
beträffande påföljdssystemet för närvarande befinner sig i.

Mot den bakgrund som angetts ovan anser utskottet beträffande allmänpreventionens
betydelse m.m. att motion 601 och motion 607 i denna del
bör avslås. 7

Utskottet anser vidare såvitt gäller villkorlig frigivning att yrkandena JuU 1985/86: 35
härom i motionerna 606, 607 och 614 bör avslås.

Enligt utskottets mening bör inte heller yrkandet i motion 614 om straff
för våldsbrott vinna riksdagens bifall.

Utskottet avstyrker med det anförda slutligen bifall till motion 222 i nu
behandlad del.

Frågor med anknytning till frivårdspåföljder

I motionerna 607 och 608 förespråkas att påföljden villkorligt fängelse
införs i det svenska påföljdssystemet.

I motion 607 förespråkas även att andra nya former av frivård, t. ex.
intensivövervakning och kontraktsvård, införlivas med de svenska straffpåföljderna.

I motionerna 606 och 614 begärs förslag om införande av en försöksverksamhet
med påföljden samhällstjänst.

I motion 607 begärs slutligen ett tillkännagivande om behovet av stramare
regler vid återfall i brott under pågående prövotid efter en dom på
skyddstillsyn. Normalt bör enligt motionärerna skyddstillsynen vid ett
återfall ersättas av annan påföljd.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat motioner om införande
av påföljderna samhällstjänst och kontraktsvård. Motionsyrkandena
har avstyrkts med hänvisning till bl. a. frivårdskommitténs arbete (JuU
1980/81:4, 1981/82:36, 1982/83:30, 1983/84:20) och senast (JuU 1984/

85: 38) till att kommitténs förslag var föremål för överväganden i justitiedepartementet.

Utskottet har i dessa sammanhang emellertid också uttalat att det är
viktigt att finna verkningsfulla alternativ till frihetsstraffet och att en önskvärd
minskning av användningen av frihetsstraffet inte torde kunna komma
till stånd förrän det inom påföljdssystemet finns att tillgå alternativ som
bättre än de nuvarande tillgodoser de kriminalpolitiska behoven.

Frågorna om införande av samhällstjänst och kontraktsvård i det svenska
påföljdssystemet är, som har framgått av utskottets inledande redogörelse,
alltjämt föremål för övervägande i regeringskansliet. Därmed övervägs
också, som likaledes har framgått, frågan om villkorligt fängelse. Ett
regeringsförslag är att vänta inom kort. Vad gäller frågan om särskilda
regler om s.k. intensivövervakning har ett förslag härom relativt nyligen
av regeringen bedömts som obehövligt, och riksdagen har lämnat denna
bedömning utan erinran.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet — som vidhåller sin tidigare
redovisade uppfattning om behovet av nya alternativ inom påföljdssystemet
- att riksdagen inte nu bör vidta någon åtgärd med anledning av
motionsönskemålen om samhällstjänst, kontraktsvård, intensivövervakning
och villkorligt fängelse. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
606 i denna del, motion 607 i här aktuella delar, motion 608 och motion 614
i denna del.

Vad slutligen gäller yrkandet i motion 607 om en stramare strafftillämpning
vid återfallsbrottslighet under pågående skyddstillsyn vill utskottet 8

anföra följande.

Senare tiders kriminalpolitiska strävanden har, som berörts tidigare, JuU 1985/86:35
präglats av intresset att begränsa användningen av fängelsestraffet. En
viktig orsak härtill har varit den ökade medvetenheten om de ofta långtgående
negativa sociala konsekvenser som fängelsestraffet medför för den
enskilde. En följd av detta synsätt har blivit att domstolarna i det längsta
avvaktar med att döma till frihetsberövande påföljd, om inte brottets art
anses göra detta ofrånkomligt. Det kan alltså, som motionärerna har framhållit,
t. ex. bli så att den som har ådömts skyddstillsyn kan lagforas igen,
ibland flera gånger, för nya brott under prövotiden utan att domstolen
finnér anledning att undanröja skyddstillsynen och döma till fängelse.

Samtidigt anses även andra faktorer böra vägas in. Hit hör straffens
brottsavhållande betydelse, såväl allmänpreventivt som individualpreventivt,
liksom också allmänhetens förtroende för straffsystemet. Det uppfattas
således som väsentligt att det verkligen blir en reaktion på ett brott som
har begåtts.

Överväganden i fråga om bl. a. återfallets betydelse för straffet har, som
utskottet har beskrivit utförligt i det föregående, nyligen lagts fram av
fängelsestraffkommittén. Kommittéförslaget skall nu bli föremål för remissbehandling
och beredning i regeringskansliet.

Mot bakgrund av att det framtida påföljdssystemet i stort alltså är under
övervägande, anser utskottet att riksdagen inte nu bör ta någon ställning i
sak utan bör avvakta ett samlat förslag från regeringen. Någon åtgärd med
anledning av motionen är alltså inte påkallad. Utskottet avstyrker bifall till
motion 607 i denna del.

Inbrott — grov stöld

I motionerna 606 och 607 förespråkas sådan lagändring att stöld genom
inbrott i bostad skall bedömas som grov stöld. Syftet med motionsönskemålen
är att markera samhällets inställning till den integritetskränkning
som ett inbrott innebär.

Straffet för stöld är fängelse i högst två år (8 kap. 1 § BrB). Straffet för
grov stöld är fängelse i lägst sex månader och högst sex år (8 kap. 4 § första
stycket BrB). I 8 kap. 4 § andra stycket BrB föreskrivs att vid bedömande
huruvida brottet är grovt särskilt skall beaktas om det avsett sak som
någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne
eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt
farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen
kännbar skada.

Bestämmelsen i 8 kap. 4 § BrB om grov stöld fick sin nuvarande utformning
år 1976 (prop. 1975/76:42, JuU 16, rskr. lil). Tidigare föreskrevs i 8
kap. 4 § andra stycket BrB att vid bedömande huruvida brottet var grovt
särskilt skulle beaktas bl. a. om det förövats genom inbrott. Lagändringen
år 1976 innebar att inbrott utgick bland de uppräknade omständigheter som
särskilt skall beaktas vid denna bedömning. I stället tillfogades som en
sådan omständighet att gärningen varit av särskilt hänsynslös art.

Syftet med den gjorda lagändringen rörande rekvisiten för grov stöld var
att åstadkomma större restriktivitet när det gäller att bedöma en stöld som 9

11 Riksdagen 1985/86. 7 sami. Nr 35

grov; beteckningen grov stöld skall sålunda bara användas i sådana fall JuU 1985/86:35
som efter en allsidig bedömning framstår som särskilt kvalificerade. I
lagstiftningsärendet underströks att enbart det förhållandet att en stöld
förövats genom inbrott inte bör få till följd att gärningen bedöms som grov
stöld. Större avseende bör fästas vid det obehag och lidande som ett
hänsynslöst tillvägagångssätt vid stölden medför än vid tillvägagångssättet
som sådant. I förgrunden träder därvidlag, enligt vad som också framhölls,
sådana förfaranden som innebär angrepp på den personliga integriteten
eller störningar av vad som räknas till hemfriden. Beträffande inbrott som
kvalifikationsgrund betonades vidare i förarbetena att det givetvis är av
betydelse var och när inbrottet äger rum och att det är naturligt att ett
inbrott i någons bostad bedöms som allvarligare än ett inbrott i ett vindskontor
eller en lagerlokal.

Den domstolspraxis som föreligger på området innebär att en inbrottsstöld
i en bebodd lägenhet i princip bedöms som grov stöld (se bl. a. NJA
1976 s. 414 och NJA 1982 s. 102).

Utskottet har vid flera tillfallen behandlat motionsyrkanden som i allt
väsentligt har överensstämt med de nu aktuella. Motionsyrkandena har
avstyrkts (JuU 1980/81: 26 s. 5, 1983/84: 24 s. 16 f, 1984/85: 38 s. 15 0.

Fängelsestraffkommittén har nyligen avlämnat sitt huvudbetänkande
(SOU 1986: 13- 15) Påföljd för brott.

I det omfattande betänkandet behandlas bl. a. allmänna regler för påföljdsval
och straffmätning samt frågor om brottens straffskalor. Kommittén
diskuterar, bland många andra ämnen, hur man bör uppfatta straffvärdet
hos ett stöldbrott som förövas genom inbrott och hur straffmätningen
bör ske i sådana fall. Kommitténs förslag i detta avseende ingår som en del
i den systematiska genomgång som görs i betänkandet.

Mot bakgrund av vad nu har sagts och med beaktande av det beredningsarbete
i ämnet som kan förutses komma att inledas i regeringskansliet inom
kort anser utskottet att det saknas anledning för riksdagen att initiera
någon lagändring med anledning av motionsyrkandena. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionerna 606 och 607 i nu behandlade delar.

Preskriptionstidsberäkning

I motion 609 tas upp vissa frågor om hur preskriptionstid för brotten stöld
och häleri bör beräknas. Motionären anser att en särreglering bör införas
för sådana fall när en tjuv först behåller stöldgodset under lång tid och
därefter avyttrar godset. Då bör utgångspunkten för beräkning av preskriptionstid
vara själva avyttringen i stället för tillgreppet, anförs det i motionen.

De allmänna bestämmelserna om åtalspreskription finns i 35 kap. brottsbalken
(BrB). De innebär att påföljd för ett brott inte får ådömas om den
misstänkte inte har häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom viss tid
från brottet. Denna tid är bestämd till olika antal år beroende på det straff
som högst kan följa på brottet. Preskriptionstiden är två år om på brottet
inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år om svåraste straffet
är högre men inte över fängelse i två år, tio år om svåraste straffet är högre 1

men inte över fängelse i åtta år, femton år om svåraste straffet är fängelse JuU 1985/86: 35
på viss tid över åtta år.och slutligen tjugofem år om fängelse på livstid kan
följa på brottet (1 §).

Institutet åtalspreskription brukar rättspolitiskt motiveras med att statens
straffanspråk inte bör upprätthållas under obegränsad tid; straffbehovet
försvagas allteftersom tiden löper, och från allmänpreventiv synpunkt
är det därför inte lika nödvändigt att för lång tid sedan begångna brott blir
beivrade som att så sker med brott som ännu är aktuella i det allmänna
medvetandet. Ett annat skäl som brukar tillmätas betydelse är att det
skulle drabba den misstänkte onödigt hårt att behöva riskera att lång tid
efter brottet ådömas straff som kanske äventyrar den tillvaro han byggt
upp för sig.

För stöld och häleri (normalbrott) är straffmaximum fängelse i högst två
år. Det innebär att brotten preskriberas efter fem år.

Vid grova sådana brott — straffmaximum fängelse fyra resp. sex år — är
preskriptionstiden tio år.

Preskriptionstiden löper enligt huvudregeln från den dag då brottet begicks
(4 §).

Att beräkna preskriptionstiden för ett brott innebär vanligtvis inga större
problem; det brukar inte vara svårt att fastställa när ett visst brott har
begåtts.

I fråga om huvudformen av häleribrottet (någon köper sådant som är
frånhänt annan genom brott eller tillgodogör sig det eller tar eljest sådan
befattning därmed som är ägnad att försvåra dess återställande) har det
emellertid länge rått delade meningar om när preskriptionstiden skall anses
börja löpa. Fyra olika metoder har diskuterats och ingående belysts i den
juridiska litteraturen. Frågan torde dock numera vara löst genom ett avgörande
av högsta domstolen är 1984 (NJA 1984 s. 564). Högsta domstolen
intog där ståndpunkten att preskriptionstiden i princip skall räknas från
den första handling som utgör ett fullbordat häleri. Senare åtgärder av
gärningsmannen varigenom han tillgodogör sig egendomen eller varigenom
egendomens återställande till ägaren försvåras inverkar sålunda inte på
preskriptionstiden. Undantag från denna princip är visserligen tänkbara,
uttalade högsta domstolen, men det får då förutsättas vara fråga om fall där
den eller de senare hälerihandlingarna inte kan anses naturligt ligga i linje
med den första handlingen eller om andra särpräglade situationer.

Högsta domstolen motiverade utförligt i sin dom den valda metoden för
preskriptionstidsberäkning. Som skäl anfördes bl. a. att, om man skulle
låta preskriptionstiden för hela häleribrottsligheten räknas först från det att
gärningsmannens innehav av den aktuella egendomen upphörde, detta i
många fall skulle medföra att någon preskriptionstid inte började löpa eller
i vart fall att preskriptionstiden började löpa först lång tid efter det att den
grundläggande hälerihandlingen företogs. En sådan ordning ansågs ej vara
tillfredsställande från de synpunkter som uppbar preskriptionsinstitutet
och inte heller väl förenlig med vad som fick anses gälla beträffande
preskriptionstid vid andra, närliggande brott. Vidare framhölls att en sådan
beräkning av preskriptionstiden skulle medföra vissa konsekvenser i fråga
om förhållandet till andra brott, närmast stöldbrottet, som inte kunde 11

anses godtagbara. Det sagda gällde åtminstone i huvudsak också när en JuU 1985/86: 35

hälares befattning med egendomen, efter det att han mottagit den, inte

begränsade sig till att han hade den kvar utan innefattade även ett eller

flera förfaranden som i och för sig uppfyllde rekvisiten för häleri. I stort

sett samma invändningar ansågs sålunda kunna riktas mot en ordning,

enligt vilken för sådana fall preskriptionstiden skulle räknas från det sista

av dessa förfaranden eller preskription skulle beräknas successivt för varje

sådant förfarande för sig.

Härefter har högsta domstolen i en dom. som meddelades i december
1985, haft uppe till bedömning frågan om åtalspreskription av ett stöldbrott
som omfattat även senare av gärningsmannen företagna hälerihandlingar
beträffande stöldgodset (NJA 1985 s. 796).

Högsta domstolen uttalade att den som har begått en stöld enligt vedertagen
princip inte kan dömas särskilt för häleri beträffande den befattning
som han efter brottet har tagit med den tillgripna egendomen. Att göra
avsteg från denna princip för det fall stöldbrottet är preskriberat är, anförde
högsta domstolen, knappast förenligt med den ståndpunkt som i
rättsfallet NJA 1984 s. 564 intagits i frågan om preskription av häleribrottslighet
som innefattar flera på varandra följande handlingar beträffande
samma egendom. De sakskäl som anförts i det avgörandet talar i samma
mån mot en ordning enligt vilken preskription skulle räknas för varje
befattning av hälerikaraktär som tjuven tar med stöldgodset, uttalades i
domen. Högsta domstolen fann att åtalspreskription av ett stöldbrott som
huvudregel bör omfatta också senare av gärningsmannen företagna åtgärder
varigenom han har tillgodogjort sig egendomen eller försvårat dess
återställande till ägaren: preskriptionstiden skall därvid räknas från det att
stölden fullbordades.

Utskottet vill för sin del anföra följande.

Bakom motionärens begäran om ändring av preskriptionsfristen vid
vissa fall av stöld ligger bl. a. en önskan att det skall råda samstämmighet i
fråga om preskriptionstiderna för stöld och häleri. Motionären synes därvid
utgå ifrån att preskriptionstiden för häleribrott normalt skall beräknas
enligt en annan metod än den som högsta domstolen, enligt vad som nyss
redovisats, har ansett böra tillämpas. Nackdelarna med en sådan metod,
som i många fall skulle medföra att preskriptionstid började löpa först
mycket lång tid efter den grundläggande hälerihandlingen, har framhållits
av högsta domstolen.

Mot bakgrund av den rättspraxis som nu utbildats på det aktuella området
och som enligt utskottets mening har goda skäl för sig anser utskottet
att det saknas anledning för riksdagen att begära förslag om lagändring i
enlighet med motionärens önskemål.

Utskottet avstyrker bifall till motion 609.

Uppbörd av domstolsböter

I motion 605 kritiseras den nuvarande ordningen i fråga om betalning av
böter som ådömts av domstol. Motionären efterlyser en möjlighet för den

bötfällde att frivilligt kunna få betala böterna utan att indrivning företas av 12

kronofogdemyndigheten.

Böter ådöms av domstol. Bötesstraff kan också åläggas av åklagare JuU 1985/86: 35
genom strafföreläggande och av polisman genom föreläggande av ordningsbot.

Enligt 1 § bötesverkställighetslagen (1979: 189) verkställs bötesstraff genom
uppbörd eller indrivning. Regeringen bestämmer i vad mån verkställighet
skall ske genom uppbörd.

Uppbörd innebär att den bötfällde frivilligt erlägger betalning till den
myndighet som regeringen bestämmer (4§). Uppbörd får ske så snart det
ifrågavarande avgörandet har meddelats (2 §).

Om uppbörd inte sker skall kronofogdemyndigheten driva in böterna
(6§). Indrivningen inleds genom att den bötfällde avkrävs betalning (7 §).

Utmätning kan sedan tillgripas (9§). Indrivningen får inte ske förrän domen
har vunnit laga kraft eller föreläggandet har godkänts (2 §).

Regeringen har som nyss sagts befogenhet att bestämma i vad mån
uppbördsförfarandet skall användas (1 §). I 3 § bötesverkställighetsförordningen
(1979: 197) har regeringen föreskrivit att uppbördsförfarandet skall
användas vid verkställighet av bötesstraff på grund av föreläggande. Någon
föreskrift om att uppbörd får ske även i fråga om böter som ådömts av
domstol har inte meddelats.

Vad nu sagts innebär att böter som ådömts av domstol kan betalas
endast genom indrivning av kronofogde.

Vid bötesverkställighetslagens tillkomst år 1979 fanns redan i tillämpning
ett särskilt uppbördsförfarande för böter som ålagts inom ordningsbots-
och strafföreläggandesystemen. Förfarandet innebär att den misstänkte
i samband med att föreläggandet utfärdas ges tillfälle att frivilligt
betala böterna till rikspolisstyrelsen över postgiro. Vid arbetsrutinerna
används ADB-teknik. I förarbetena till bötesverkställighetslagen (se prop.

1978/79:40 s. 23 f) berörde departementschefen fördelarna med uppbördssystemet.
Bl. a. uttalades att det ligger helt i linje med de strävanden man
sedan länge haft inom straffprocesslagstiftningen och även kriminalvårdslagstiftningen
att verkställigheten av en påföljd kommer så snabbt som
möjligt efter brottet. Det sades vidare att man genom uppbördssystemet
kan reducera sådan ofrivillig ”kreditgivning” från statens sida som förekommer
inom indrivningssektorn. Vidare underströks att användning av
ADB för all bötesuppbörd leder till rationalisering av verkställigheten.

Riksdagen har också ställt sig bakom ett uttalande av chefen för justitiedepartementet
vid bötesverkställighetslagens tillkomst enligt vilket den centrala
uppbörden när den är fullt utbyggd i princip bör inbegripa även böter,
vitén m.m. som har ådömts av domstol, i den mån systemtekniska eller
kostnadsmässiga skäl inte lägger hinder i vägen (prop. 1978/79:40 s. 23 f.

LU 10, rskr. 159).

Utskottet har i maj 1985 behandlat ett motionsyrkande av i stort sett
samma innebörd som det föreliggande (JuU 1984/85: 38 s. 17ff). Utskottet,
som i sitt av riksdagen godkända betänkande avstyrkte bifall till motionsyrkandet
under hänvisning till pågående överväganden inom regeringskansliet,
uttalade följande.

Det är enligt utskottets mening närmast en självklarhet att den som av
domstol döms till ett bötesstraff bör kunna på ett enkelt sätt frivilligt betala

böterna. Utskottet vill särskilt framhålla att den dömde har ett berättigat JuU 1985/86: 35
krav på att med minsta möjliga krångel kunna göra rätt för sig gentemot det
allmänna. En bötfälld bör inte heller i onödan bli föremål för en sådan
åtgärd som indrivning, vilken otvivelaktigt för den enskilde kan framstå
som en ingripande och obehaglig åtgärd. Till vad nu har sagts kommer det
förhållandet att ett förenklat system för inbetalning av domstolsböter på
sikt synes vara ekonomiskt mer fördelaktigt för staten än nuvarande ordning.
Det sagda innebär att utskottet delar motionärens uppfattning om
behovet av en reform för betalning av böter som ådömts av domstol.

I proposition 1985/86: 155 (finansdepartementet), som nyligen överlämnats
till riksdagen, föreslås en lagreglering av det ADB-register som används
inom exekutionsväsendet, det s.k. utsökningsregistret. Det föredragande
statsrådet uppger också i propositionen (s. 21) att det inom regeringskansliet
övervägs ett förslag från samarbetsorganet för rättsväsendets informationssystem
(SARI) om ett ADB-baserat system för uppbörd av
domstolsböter m. m. Förslaget går ut på att den som av allmän domstol har
ådömts böter eller ålagts att betala vite eller ett rättsverkansbelopp skall
kunna frivilligt betala in beloppet till rikspolisstyrelsen. Om betalning sker
på det sättet kommer någon registrering av domen eller beslutet inte att ske
i utsökningsregistret, anför statsrådet. Innan förslaget kan genomföras
återstår en del systemutvecklingsarbete; statsrådet utgår dock från att
arbetet skall kunna slutföras inom en snar framtid.

Utskottet, som inte har ändrat sin inställning till behovet av en reform i
fråga om betalning av böter som ådömts av domstol, utgår från att det
pågående arbetet med att åstadkomma en lämplig ordning bedrivs med
största skyndsamhet.

Eftersom utskottet sålunda förutsätter att förhållandena på området
kommer att förbättras inom en nära framtid anser utskottet att någon
riksdagens åtgärd inte är nödvändig.

Med det sagda avstyrks bifall till motion 605.

Varusmugglingslagen

I motion 622 begärs en översyn av lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
(varusmugglingslagen). I motionsmotiveringen uttalas att påföljden
vid grov varusmuggling ofta onyanserat fastställs till fängelse med
hänsyn tili allmänpreventionen medan det finns flera fall där villkorlig dom
torde vara den riktiga påföljden. Med tanke på att lagstiftningen rymmer
förfaranden från de allra enklaste förseelser till grövsta tänkbara brott
borde enligt motionärerna spännvidden i straffmätningen vara i motsvarande
grad bred. Motionärerna skisserar en reform av varusmugglingslagen så
att straffvärda beteenden medför straff och förfaranden av ekonomisk
natur i större utsträckning leder till ekonomiska sanktioner.

Varusmugglingslagens straffbestämmelser omfattar främst dels in- och
utförsel av gods i strid mot förbud, dels undandragande av tull eller annan
allmän avgift.

Bestämmelserna om det centrala brottet, varusmuggling, ges i 1 §. Där
föreskrivs i första stycket straff för den som för in varor till riket eller för ut
varor därifrån utan att ge det till känna för vederbörlig myndighet. 1 andra

stycket föreskrivs straff för den som lämnar oriktig uppgift i tulldeklaration Juli 1985/86: 35

eller på annat sätt vilseleder i samband med tullbehandling av gods. För att

gärningen skall bedömas som brott gäller i övrigt att tull eller annan allmän

avgift undandras statsverket eller att in- eller utförseln sker i strid mot

förbud. Såsom varusmuggling anses även vissa andra förhållanden som

anges i 4 §.

Straffskalan för varusmuggling av normal svårhetsgrad innefattar böter
eller fängelse i högst två år eller, om smugglingen gällt narkotika, fängelse i
högst tre år. Om varusmuggling som avser underlåtenhet att ge in- eller
utförsel till känna med hänsyn till godsets värde och övriga omständigheter
är att anse som ringa, är straffet enligt 2§ endast böter, högst 1000 kr.,
eller, om smugglingen gällt narkotika, böter eller fängelse högst sex månader.
För grov varusmuggling är straffet enligt 3 § fängelse lägst sex månader
och högst sex år eller, om smugglingen gällt narkotika, lägst två och
högst tio år.

När det gäller bedömningen av om ett varusmugglingsbrott är grovt skall
enligt lagtexten särskilt beaktas om brottet förövats yrkesmässigt eller
avsett gods av betydande myckenhet eller värde eller eljest varit av särskilt
farlig art eller, om gärningen har gällt narkotika, den i övrigt utgjort led i en
verksamhet av särskilt hänsynslös art.

I 5 § straffbeläggs motsvarande gärningar som anges i 1 och 4§§, men
som inte skett uppsåtligen utan av grov oaktsamhet. Ytterligare straffbestämmelser
gäller olovlig befattning med smuggelgods (6 8) och bristande
tillsyn över transportmedel (7 §).

Till komplettering av den straffrättsliga regleringen har efter mönster av
skatte- och avgiftstilläggen på beskattningsområdet fr. o.m. den 1 april
1986 på tullområdet införts en administrativ sanktion, tulltillägg. Sanktionen
riktar sig i huvudsak mot vissa brister vid fullgörandet av anmälnings-
och uppgiftsskyldigheten i tullbehandlingen av kommersiell import.

Tulltillägget är 20% av undandragen tull, skatt eller införselavgift. Det
påförs den som är tullskyldig för varan och beslutas av tullmyndighet.

Bestämmelser i ämnet har upptagits i tullagen (1973:670). Tulltillägg kan
påföras oberoende av om gärningen också beivras i straffrättslig ordning. I
lagstiftningsärendet har emellertid samtidigt i varusmugglingslagen införts
en åtalsbegränsningsregel beträffande gärningar som kan föranleda bl. a.
tulltillägg. Åtal får i dessa fall väckas endast när det med hänsyn till
brottets allvarliga art eller i övrigt finns särskilda skäl till det (prop. 1985/

86:41, SkU 1985/86:8, SFS 1985:1093 f).

1 ett av beredningsgruppen för tullagstiftningsfrågor förra året framlagt
betänkande (Ds UD 1985:4) Översyn av tullagstiftningen uttalar beredningsgruppen
(s. 84) att det är angeläget att frågan om en modernisering av
varusmugglingslagen snarast tas upp. I det nyss nämnda lagstiftningsärendet
(prop. s. 33) uttalar chefen för finansdepartementet att han delar den
uppfattningen (jfr SkU 1985/86: 24 s. 10 f).

I sitt i dagarna framlagda huvudbetänkande (SOU 1986: 13-15) Påföljd
för brott redovisar fängelsestraffkommittén sina överväganden om straffsystemet,
om straffvärdet (straffskaleöversyn) och om frågan rörande
överförande av brott från specialstraffrätten till brottsbalken och vice 15

versa m. m. Dessa överväganden gäller bl. a. straffbestämmelserna i varu- JuU 1985/86: 35
smugglingslagen (SOU 1986: 14 s. 180ff och s. 380ff).

1 fråga om motionärernas påstående om en onyanserad straffbestämning
vid grov varusmuggling kan nämnas att år 1984 sammanlagt 95 personer
dömdes för sådant brott. Flertalet fall avsåg smuggling av narkotika. I 84
av fallen bestämdes påföljden till fängelse. I tre fall blev påföljden skyddstillsyn
och i fyra fall villkorlig dom.

Utskottet vill för sin del framhålla att de nuvarande straffskalorna i
varusmugglingslagen (som sträcker sig från allmänt bötesminimum till
fängelse tio år) väl inrymmer möjligheter till den bredd i spännvidden vid
straffmätningen som motionärerna efterlyser. För påföljdsbestämningen i
det särskilda fallet gäller — såsom vid all annan påföljdsbestämning — de
allmänna reglerna härom i brottsbalken, och dessa lämnar fullt utrymme
för en sådan nyanserad tillämpning som motionärerna synes önska. Härtill
kommer, som framgått av det föregående, att riksdagen, i linje med motionsönskemålet,
redan förra året beslutat om en kompletterande administrativ
ekonomisk sanktion på området, s. k. tulltillägg.

Den av motionärerna begärda översynen är mot denna bakgrund inte
påkallad. Någon anledning för riksdagen att ta något initiativ i saken
föreligger desto mindre som varusmugglingslagen, enligt vad nyss sagts,
berörs av pågående och aviserat översynsarbete. Utskottet avstyrker bifall
till motion 622.

Skydd för uppgiftslämnare

1 motion 703 anförs att samhället bör skydda uppgiftslämnare som hjälper
myndigheterna att beivra brott m. m. Motionären pekar bl. a. på att vittnen
ibland vägrar att lämna uppgifter av rädsla för repressalier. Motionären
anför vidare att personer som avslöjar exempelvis att brott begås på
arbetsplatsen ofta blir utfrusna eller trakasserade på skilda sätt. Vidare
påstås att det förekommer att polis ”läcker” uppgifter om vem som angett
en brottsling med påföljd att angivaren angrips av brottslingen.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen tagit upp det allvarliga problemet att
vittnen och målsägande i rättegångar, kanske framför allt i narkotikamål,
utsätts för våld eller hot om våld och hyser rädsla för att vittna. För en
utförlig redogörelse hänvisar utskottet till betänkandet JuU 1983/84:24
s. 12 ff. Här kan lämnas följande sammanfattning.

Domstolsförhandlingar är i princip offentliga, vilket innebär att åhörare
har rätt att vara närvarande. Av bl. a. sekretesskäl får domstolen i vissa
angivna fall förordna att förhandlingen helt eller delvis skall hållas inom
stängda dörrar. Någon möjlighet att förordna härom för att t. ex. vittnen
skall kunna tala fritt utan att hämmas av åhörares närvaro finns inte.

Rättens ordförande kan emellertid visa ut den som stör eller uppträder
otillbörligt. Om bl. a. ett vittne inte fritt vågar säga sanningen i en parts
närvaro får rätten besluta att parten inte skall vara närvarande under
förhöret. Vittnets berättelse skall då läsas upp för parten när han åter är
närvarande. — Det finns större möjligheter att förordna om handläggning
inom stängda dörrar om den tilltalade är under 21 år. 16

Ett motionsyrkande om vidgade möjligheter att förhöra vittnen utan JuU 1985/86:35
närvaro av åhörare behandlades av utskottet år 1980. Utskottet, som
remissbehandlat motionen, ansåg att det fanns stöd för uppfattningen att
åtgärder i den riktning som förespråkades i motionen var påkallade. Vittnens
rädsla för bl. a. tilltalade och åhörare och minskad benägenhet att
inställa sig inför rätta hade påvisats. Utskottet, som konstaterade att
intresset bakom motionen svårligen kunde tillgodoses utan att principen
om domstolsförhandlingarnas offentlighet träddes för när, ansåg att en
närmare undersökning i ämnet borde komma till stånd. Detta gavs regeringen
till känna (JuU 1980/81: 5, rskr. 31).

Rättegångsutredningen har i betänkandet (SOU 1982:26) Översyn av
rättegångsbalken 1 Processen i tingsrätt tagit upp den aktuella frågan.

Bl. a. föreslås en lagändring som innebär att, om det kan antas att ett vittne
av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av parts
eller åhörares närvaro, rätten får förordna att parten eller åhöraren inte får
vara närvarande vid förhöret. Rättegångsutredningens förslag bereds för
närvarande inom regeringskansliet.

Utskottet har år 1983 med anledning av en motion uttalat (JuU 1982/

83:20 s. 27) att utskottet anser det angeläget att man så effektivt som
möjligt söker förhindra att vittnen och andra som lämnar uppgifter i rättegångar
blir utsatta för hotelser eller andra repressalier; detta inte bara av
hänsyn till enskilda personer utan också för att rättskipningen skall fungera
tillfredsställande. Utskottet pekade i sammanhanget på att straffet för
övergrepp i rättssak i detta syfte nyligen hade skärpts kraftigt (se JuU 1981/

82:49 s. 24) och att särskilda överväganden i fråga om skydd för vittnen
pågår inom regeringskansliet.

Vad härefter gäller motionärens påstående om problem för brottsanmälare
med anledning av ”läckor” under polisutredning vill utskottet anföra
följande.

Enligt sekretesslagen (1980: 100) gäller som huvudregel sekretess i utredning
som sker enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål
och i bl. a. polismyndighets verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott. Sekretessen gäller för uppgift om enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess
gäller vidare i sådan verksamhet för anmälan eller utsaga från enskild,
om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller
annat allvarligt men om uppgiften röjs (9 kap. 17 §).

Den nu beskrivna sekretessen gäller emellertid bara i begränsad omfattning
gentemot den som misstänks för brottet. I 23 kap. 18 § rättegångsbalken
föreskrivs nämligen att den misstänkte och hans försvarare har rätt att
fortlöpande ta del av vad som förekommit vid förundersökningen i den
mån det kan ske utan men för utredningen.

Sekretessen för förundersökningsuppgifter upphör i princip att gälla när
uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal (9 kap. 18 § andra
stycket).

Den som röjer en uppgift som han är skyldig att hemlighålla skall dömas
för brott mot tystnadsplikt (20 kap. 3 § brottsbalken) till böter eller fängel -

se i högst ett år. Om brottet begås av oaktsamhet är straffet enbart böter, i JuU 1985/86: 35
ringa fall skall dock inte dömas till ansvar.

Här måste emellertid också den s.k. meddelarfriheten något beröras.

Denna innebär att det är straffritt att lämna i och för sig sekretessbelagda
uppgifter till massmedierna om det sker i publiceringssyfte. Det råder
normalt meddelarfrihet inom polisens område. Meddelarfriheten anses
utgöra en hörnpelare i den svenska tryckfrihetsrätten. I sitt betänkande
(SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten har yttrandefrihetsutredningen
gjort en genomgång av de enskilda sekretessbestämmelsernas förhållande
till meddelarfriheten — något som riksdagen förutsatte vid sekretesslagens
tillkomst - och därvid uttalat bl. a. när det gäller uppgifter om enskilda
som är föremål för en myndighets maktutövning att den nuvarande regleringen
på det hela taget framstår som väl avvägd. Någon ändring på
polisens område har inte föreslagits.

Kommitténs förslag bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Frågor om sekretess och meddelarfrihet för polisen har behandlats i en
interpellationsdebatt i kammaren den 3 december 1985 (riksdagens protokoll
1985/86:42 s. 95 ff).

Det kan här också nämnas att i narkotikakommissionens PM nr 5,

Polisens insatser mot narkotikan (september 1983), diskuterades frågor om
informatörer, s. k. tjallare, och kronvittnen (se s. 95 ff).

I sammanhanget vill utskottet också peka på de möjligheter som finns att
ersätta enskilda personer som biträder polisen vid ingripande mot någon
som t. ex. begått brott (se JuU 1985/86: 19 s. 17 fj.

Det är enligt utskottets uppfattning viktigt att samhället i den utsträckning
det är möjligt stöder och värnar om dem som avslöjar brott eller som
under förundersökning och rättegång lämnar uppgifter som vittnen och
målsägande, m. m. Det är självfallet djupt otillfredsställande att det förekommer
att personer som har upplysningar om brott av värde för polis,
åklagare och domstolar av rädsla för övergrepp av olika slag underlåter att
medverka i det rättsliga förfarandet. Lika oacceptabelt är det när den som
hörts som vittne i ett brottmål utsätts för repressalier med anledning därav.

Som framgått av redovisningen i det föregående har utskottet vid flera
tillfällen behandlat denna fråga. Den är av stor betydelse inte bara för den
enskilde som berörs utan även för att rättskipningen skall kunna fungera på
ett godtagbart sätt. Därvid har utskottet också fäst uppmärksamhet vid
eventuella konsekvenser för domstolsoffentligheten i händelse av ändrade
regler. Saken är sålunda aktualiserad inom regeringskansliet, och utskottet
anser sig kunna utgå ifrån att det inom en nära framtid kommer att läggas
fram förslag till en ordning som bättre än den nuvarande tillgodoser behovet
av skydd för vittnen m. fl.

När det sedan gäller det i sekretesslagen uppställda skyddet för brottsanmälare
anser utskottet att den rådande ordningen tillgodoser de olika
intressen som är av betydelse i sammanhanget. En ovillkorlig rätt till
anonymitet för varje anmälare skulle inte vara förenlig med den viktiga
principen att den som är misstänkt för ett brott skall ha rätt att få veta vad
som läggs honom till last; den misstänkte har i princip ett berättigat
intresse av att få veta vem det är som har lämnat uppgifter om honom till 18

polisen. Utskottet anser att den möjlighet som gällande rätt ger polisen att i JuU 1985/86: 35
vissa fall vid risk för våld m. m. hålla en uppgiftslämnares identitet hemlig
utgör en lämplig avvägning mellan den misstänktes och anmälarens intresse.
— Utskottet vill tillägga att inget har framkommit som ger utskottet
anledning att ifrågasätta gällande regler om meddelarfrihet.

Med det sagda, som innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom
motionärens begäran om ett tillkännagivande till regeringen rörande de nu
behandlade frågorna, avstyrker utskottet bifall till motion 703.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Utredningar
m.m. för budgetåret 1986/87 anvisar ett reservationsanslag av
19500000 kr.,

2. beträffande allmänpreventionens betydelse, m. m.

att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju601 och motion 1985/

86: Ju607 i denna del (yrkandena 1, 2 och 9),

3. beträffande villkorlig frigivning

att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju606 i denna del (yrkande 12),
motion 1985/86: Ju607 i denna del (yrkande 10) och motion 1985/

86: Ju614 i denna del (yrkande 13),

4. beträffande straff för våldsbrott

att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju614 i denna del (yrkande 2),

5. beträffande lagstiftningen mot brott

att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju222 i denna del (yrkande 1),

6. beträffande villkorligt fängelse m.m.

att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju607 i denna del (yrkandena 12
och 13) och motion 1985/86:Ju608,

7. beträffande samhällstjänst

att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju606 i denna del (yrkande 14)
och motion 1985/86: Ju614 i denna del (yrkande 11),

8. beträffande återfall under skyddstillsyn

att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju607 i denna del (yrkande 11),

9. beträffande inbrott — grov stöld

att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju606 i denna del (yrkande 11)
och motion 1985/86: Ju607 i denna del (yrkande 3),

10. beträffande preskriptionstidsberäkning
att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju609.

11. beträffande uppbörd av domstolsböter
att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju605,

12. beträffande varusmugglingslagen
att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju622,

13. beträffande skydd för uppgiftslämnare JuU 1985/86:35

att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju703.

Stockholm den 13 maj 1986

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrlund

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Arne Nygren (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s). Björn Körlof (m). Helge Klöver (s), Gunilla André (c).

Sven Munke (m), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck (s), Arne
Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Elving Andersson (c), Bengt-Ola Ryttar
(s), Eva Johansson (s) och Lars Sundin (fp).

Reservationer

1. Allmänpreventionens betydelse, m. m. (mom. 2)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Mot den”
och slutar med "bör avslås” bort ha följande lydelse:

Det förhållandet att fängelsestraffkommitténs förslag nyligen lagts fram
och står inför remissbehandling anser utskottet inte utgöra hinder mot att
riksdagen nu tar ställning till de i motionerna 601 och 607 berörda frågorna
om allmänpreventionens betydelse i straffsystemet m. m. I dessa spörsmål
vill utskottet för sin del anföra följande.

En grundtanke i det svenska straffrättssystemets uppbyggnad har varit
att tillgodose allmänpreventionens krav. Jämsides härmed står uppfattningar
som går ut på att avgörande vikt fästs vid behovet av behandling
beträffande den individ som begått brottet. Denna behandlingstanke har
till en del legat bakom brottsbalkens påföljdssystem. På senare tid har i
olika sammanhang satts i fråga om behandlingstanken är rationellt motiverad.

Fängelsestraffet är motiverat av i första hand allmänpreventiva skäl; det
är själva det brottsliga förfarandet som skall klandras genom straffet.

Straffet kan i vissa fall också tillgodose samhällets behov av skydd mot
vissa kategorier av grova brottslingar.

Mot denna bakgrund finnér utskottet att det, såsom anförs i de båda
berörda motionerna, är angeläget att allmänpreventionen ges en framträdande
roll i straffrättssystemet. Detta innebär i och för sig inte att utskottet
förespråkar hårdare eller längre straff. Däremot måste upptäcktsrisken
öka, lagföringen effektiviseras och straffverkställigheten inträda snabbare
och göras mera konsekvent. Såsom förespråkas i motion 607 måste vidare
de straffrättsliga reaktionerna för vanebrottslighet skärpas.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna bör beaktas i det
pågående reformarbetet och återspeglas i det förslag till ändringar i på följdssystemet

som regeringen kan förutses komma att senare förelägga 20

riksdagen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse: Juli 1985/86: 35

2. beträffande allmänpreventionens betydelse, m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1985/86: Ju601 och motion
1985/86: Ju607 i denna del (yrkandena 1, 2 och 9) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

2. Villkorlig frigivning (mom. 3)

Björn Körlof (m). Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”bör avslås” bort ha följande lydelse:

Som framgått av beskrivningen i det föregående under rubriken Inledning
(s. 3 ff) föreslår fängelsestraffkommittén vissa förändringar av institutet
villkorlig frigivning. Förslaget innebär bl. a. att villkorlig frigivning skall
ske obligatoriskt för alla intagna efter en och samma kvotdel, som skall
vara två tredjedelar av strafftiden. Fastän kommitténs förslag nyligen har
lagts fram och står inför remissbehandling, anser sig utskottet - med tanke
på frågans vikt - likväl nu böra ta ställning i sak till de förslag rörande
institutet villkorlig frigivning som förs fram i motionerna 606, 607 och 614.

Utskottet vill i anslutning till motionerna först konstatera att de år 1983
införda reglerna om halvtidsfrigivning har utsatts för berättigad kritik i den
kriminalpolitiska debatten. Det är därför i och för sig tillfredsställande att
kommittén nu föreslår att villkorlig frigivning skall ske först sedan två
tredjedelar av strafftiden verkställts. Enligt utskottets mening är emellertid
denna ändring inte tillräcklig. Även ordningen med obligatorisk villkorlig
frigivning bör såsom förespråkas i motionerna avskaffas. Denna ordning
innebär att de egentliga rättsverkningarna av en straffdom väsentligen
skiljer sig från vad domen enligt sin lydelse går ut på. Enligt utskottet är ett
sådant system oacceptabelt.

I linje med motion 607 anser utskottet att hela det utdömda straffet i
princip bör avtjänas. I enskilda fall bör emellertid villkorlig frigivning
kunna ske såsom en belöning för gott uppförande men då inte komma i
fråga innan större delen av strafftiden avtjänats. Det kan finnas skäl att
överväga om prövningen skall ske i domstol.

Utskottets nu framförda uppfattning bör beaktas i det pågående reformarbetet
och ligga till grund för det förslag till ändringar i påföljdssystemet
sorn regeringen kan förutses komma att senare förelägga riksdagen.

Vad utskottet nu med anledning av motion 607 i här behandlad del har
anfört om villkorlig frigivning bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna. - Utskottet avstyrker bifall till motionerna 606 och 614 i här
berörda delar.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande villkorlig frigivning

att riksdagen med anledning av motion 1985/86: Ju607 i denna del
(yrkande 10) och med avslag på motion 1985/86: Ju606 i denna del
(yrkande 12) och motion 1985/86: Ju614 i denna del (yrkande 13) som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

3. Villkorlig frigivning (mom. 3)

Karin Ahrland (fp) och Lars Sundin (fp) anser

JuU 1985/86:35

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”bör avslås” bort ha följande lydelse:

Som har redovisats i det föregående under rubriken Inledning (s. 3 ffj
föreslår fängelsestraffkommittén vissa förändringar av institutet villkorlig
frigivning. Förslaget innebär bl. a. att villkorlig frigivning skall ske obligatoriskt
för alla intagna efter en och samma kvotdel, som skall vara två
tredjedelar av strafftiden. Fastän kommitténs förslag nyligen har lagts fram
och står inför remissbehandling, anser sig utskottet — med hänsyn till
frågans vikt — likväl nu böra ta ställning i sak till de förslag rörande
institutet villkorlig frigivning som förs fram i motionerna 606, 607 och 614.

Härigenom åstadkoms en bättre överensstämmelse mellan utmätt straff
och det som verkligen avtjänas. Med hänsyn till olägenheterna med den
nuvarande ordningen anser utskottet det angeläget att den ändring som
kommittén föreslår kommer till stånd snarast. Detta innebär att denna
fråga får brytas ut ur det pågående, mycket omfattande reformarbetet
rörande ändringar i påföljdssystemet i övrigt. Regeringen bör förelägga
riksdagen förslag till erforderliga lagändringar i saken. De budgetmässiga
konsekvenser som utskottets ställningstagande kan medföra får beaktas av
regeringen, t. ex. genom begäran om medelsanvisning på tilläggsbudget.

Vad utskottet nu med anledning av motion 606 i här behandlad del har
anfört om villkorlig frigivning bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna. — Utskottet avstyrker bifall till motionerna 607 och 614 såvitt nu
är i fråga.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande villkorlig frigivning
att riksdagen med anledning av motion 1985/86: Ju606 i denna del
(yrkande 12) och med avslag på motion 1985/86: Ju607 i denna del
(yrkande 10) och motion 1985/86: Ju614 i denna del (yrkande 13) som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

4. Villkorlig frigivning (mom. 3)

Gunilla André (c) och Elving Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”bör avslås” bort ha följande lydelse:

Som har redovisats i det föregående under rubriken Inledning (s. 3 ff)
föreslår fängelsestraffkommittén vissa förändringar av institutet villkorlig
frigivning. Förslaget innebär bl. a. att villkorlig frigivning skall ske obliga- 22

toriskt för alla intagna efter en och samma kvotdel, som skall vara två JuU 1985/86: 35

tredjedelar av strafftiden. Fastän kommitténs förslag nyligen har lagts fram

och står inför remissbehandling, anser sig utskottet — med hänsyn till

frågans vikt — likväl nu böra ta ställning i sak till de förslag rörande

institutet villkorlig frigivning som förs fram i motionerna 606, 607 och 614,

Härigenom åstadkoms en bättre överensstämmelse mellan utmätt straff
och det som verkligen avtjänas. Enligt utskottets uppfattning är emellertid
denna ändring inte tillräcklig. Aven ordningen med obligatorisk villkorlig
frigivning anser utskottet att man, såsom förespråkas i motionerna, nu bör
överge. Villkorlig frigivning bör, i linje med vad som kommer till uttryck i
motion 614, ske fakultativt, dvs. efter en prövning i varje enskilt fall, på
sätt som skedde enligt tidigare, före den 1 juli 1983 gällande regler på
området.

Utskottets nu framförda uppfattning bör beaktas i det pågående reformarbetet
och ligga till grund för det förslag till ändringar i påföljdssystemet
som regeringen kan förutses komma att senare förelägga riksdagen.

Vad utskottet nu med anledning av motion 614 i här behandlad del har
anfört om villkorlig frigivning bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna. - Utskottet avstyrker bifall till motionerna 606 och 607 såvitt nu
är i fråga.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande villkorlig frigivning
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Ju614 i denna del
(yrkande 13) och med avslag på motion 1985/86:Ju606 i denna del
(yrkande 12) och motion 1985/86:Ju607 i denna del (yrkande 10) som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

5. Straff för våldsbrott (mom. 4)

Gunilla André (c) och Elving Andersson (c) anser

dels att den del av utskotiets yttrande på s. 8 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”riksdagens bifall” bort ha följande lydelse:

Utan hinder av att fängelsestraffkommitténs förslag nyligen lagts fram
och står inför remissbehandling anser sig utskottet — med hänsyn till
sakens vikt - nu böra ta upp till saklig bedömning den i motion 614
berörda frågan om straffen för våldsbrott.

I anslutning till motionen kan utskottet konstatera att fängelsestraffkommitténs
förslag innebär en inte oväsentlig faktisk sänkning av straffen för
våldsbrott. Bl. a. föreslås att det nuvarande minimistraffet för normalgraden
av misshandel sänks från fängelse till 100 dagsböter.

Samtidigt kan konstateras att antalet våldsbrott fortsätter att öka; våldsinslagen
i de enskilda brotten blir allt grövre och råare. Våldet på allmänna
platser har nått en sådan omfattning att många människor känner rädsla för
att vistas på sådana platser. - Utvecklingen av våldsbrottsligheten inger
enligt utskottets mening stark oro. Att statsmakterna ser allvarligt på
saken har under de senaste åren tagit sig uttryck inte bara i att polisen har
fått ökade resurser för bekämpande av våldsbrottsligheten, utan också i att
kampen mot denna brottslighet har prioriterats i polisarbetet (se JuU 1985/
86:19 s. 8 ff).

Mot bakgrund av det nu anförda finnér utskottet, i likhet med motionärerna,
att fängelsestraffkommitténs förslag om sänkning av straffen för
våldsbrott och då i synnerhet för misshandel inger starka betänkligheter.
Och utskottet anser därför att förslaget inte bör genomföras; våldsbrottsligheten
bör föranleda kännbara straff.

Vad utskottet nu anfört bör beaktas i det pågående reformarbetet och
återspeglas i det förslag till ändringar i påföljdssystemet som regeringen
kan förutses komma att senare förelägga riksdagen. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna. — Med detta tillstyrker utskottet
bifall till motion 614 i här behandlad del.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande straff för våldsbrott
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Ju614 i denna del (yrkande
2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

6. Villkorligt fängelse m. m. (mom. 6)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Mot
bakgrund” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill mot bakgrund av vad som har redovisats i det föregående
starkt understryka behovet av att nya alternativ till frihetsstraff nu skyndsamt
införs inom påföljdssystemet. Brottspåföljdernas främsta uppgift är
att förebygga brott. Påföljden villkorlig dom har, som framhålls i motionerna
607 och 608, i detta avseende visat sig mindre ändamålsenlig. Den
uppfattas många gånger såväl av den dömde som av allmänheten inte som
en reaktion på brottet utan snarare som en påföljdseftergift. Detta är
givetvis onöjaktigt från kriminalpolitiska utgångspunkter. Påföljden villkorlig
dom bör därför enligt utskottets mening ersättas av en till sitt
innehåll mera påtaglig påföljd. Utskottet föreställer sig en konstruktion,
förslagsvis kallad villkorligt fängelse, innebärande att domstolen i varje fall
bestämmer hur långt fängelsestraff gärningen förtjänar men medger anstånd
med straffets verkställande. Vid återfall skall anståndet förverkas
och fängelsestraffet verkställas. Utskottet förespråkar alltså att den proposition
som har aviserats från regeringen skall innehålla förslag om införande
av villkorligt fängelse och om kontraktsvård, vilka nära ansluter till de
förslag som frivårdskommittén lämnade i sina två betänkanden åren 1981
och 1984.

JuU 1985/86:35

I motion 607 sägs att det för att göra det möjligt att förhindra återfall är JuU 1985/86: 35
angeläget att den som döms till skyddstillsyn i vissa fall kan bli föremål för
en särskilt intensiv övervakning. Utskottet delar denna uppfattning. Utskottet
ser härvid olika möjligheter att uppnå det önskvärda resultatet.

Antingen kan en särskild påföljd införas, intensivövervakning, i linje med
fri vårdskommitténs förslag härom, eller kan särskilda insatser göras inom
ramen för den nuvarande skyddstillsynspåföljden.

Vad slutligen gäller förslaget om samhällstjänst som påföljd delar utskottet
den uppfattning som frivårdskommitténs majoritet har stannat för,
nämligen att många nackdelar skulle vara förenade med en sådan påföljd
och att samhällstjänst därför inte bör införas i det svenska påföljdssystemet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 606 i
denna del (yrkande 14) och motion 614 i denna del (yrkande II). Med
anledning av motion 607 i här aktuella delar (yrkandena 12 och 13) samt
motion 608 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad
utskottet har anfört i fråga om villkorligt fängelse, intensivövervakning och
kontraktsvård.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande villkorligt fängelse m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Ju607 i denna del
(yrkandena 12 och 13) och motion 1985/86:Ju608 ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om villkorligt fängelse, intensivövervakning
och kontraktsvård.

7. Samhällstjänst (mom. 7)

Karin Ahrland (fp), Gunilla André (c). Elving Andersson (c) och Lars
Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Mot
bakgrund” och slutar med "denna del” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill mot bakgrund av vad som har redovisats i det föregående
starkt understryka behovet av att nya alternativ till frihetsstraff nu skyndsamt
införs inom påföljdssystemet. Med hänsyn till de upplysningar som
utskottet har erhållit om det arbete som pågår i regeringskansliet med en
proposition om alternativa frivårdspåföljder, anser utskottet att motionsönskemålen
om kontraktsvård, intensivövervakning och villkorligt fängelse
inte nu påkallar något särskilt uttalande från riksdagens sida. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion 607 i här aktuella delar samt till motion
608.

Vad däremot gäller motionsyrkandena om att på försök införa påföljden
samhällstjänst anser utskottet det påkallat att göra ett särskilt uttalande.

I frivårdskommitténs huvudbetänkande analyseras ingående för- och
nackdelarna med påföljden samhällstjänst. Utskottet vill inte bestrida att
det kan finnas nackdelar med den typen av påföljd. Enligt utskottets
mening visar dock frivårdskommitténs analys klart att fördelarna överväger
nackdelarna. Utskottet vill särskilt peka på att samhällstjänst är en 25

väsentligt humanare påföljd än fängelse och på att samhällstjänst kan ha ett Juli 1985/86: 35

pedagogiskt värde. En ytterligare fördel ligger i att samhällstjänsten skapar
kontakt mellan lagöverträdaren och andra samhällsmedborgare. Därigenom
bör förståelsen hos allmänheten för straffades problem kunna öka.

Vidare talar statsfinansiella skäl för påföljden samhällstjänst.

Enligt utskottets mening bör påföljden samhällstjänst i många fall kunna
vara ett verkningsfullt alternativ till påföljden fängelse, särskilt beträffande
unga lagöverträdare. Utskottets slutsats är att samhällstjänst bör införas i
påföljdssystemet på försök som ett led i strävandena att minska användningen
av fängelsestraffet. Vad utskottet nu anfört med anledning av
motion 606 och motion 614 i här aktuella delar bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande samhällstjänst

att riksdagen med anledning av motion 1985/86: Ju606 i denna del
(yrkande 14) och motion 1985/86: Ju614 i denna del (yrkande 11) som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

8. Återfall under skyddstillsyn (mom. 8)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 9 med "Överväganden
i” och slutar n.ed "denna del" bort ha följande lydelse:

1 takt med den oroande utvecklingen av brottsligheten har det blivit
nödvändigt att fästa större vikt än tidigare vid de aspekter som gäller
straffens brottsavhållande betydelse och allmänhetens förtroende för
straffsystemet. En stor del av den samlade brottsligheten utgörs av återfall
i brott. Utskottet anser att hänsyn måste tas till detta faktum när strafflagstiftningen
utformas. Härvidlag framstår det som särskilt angeläget att
bryta den praxis som har utvecklat sig i fråga om användningen av skyddstillsyn.
Utskottet anser, i linje med vad som anförts i motion 607, att om ett
återfall sker under pågående prövotid för skyddstillsyn denna normalt skall
undanröjas och ersättas av en mera kännbar påföljd (fängelse). I undantagsfall
kan dock allvaret i återfallsbrottet markeras genom att den tidigare
ådömda skyddstillsynen förenas med ett bötesstraff eller ett särskilt ådömt
fängelsestraff. En ytterligare reaktion måste dock alltid förmärkas vid
återfall.

De nu redovisade ställningstagandena bör enligt utskottets mening komma
till uttryck i lag. Det bör ankomma på regeringen att utarbeta förslag till
sådan lagreglering.

Vad utskottet nu har anfört med anledning av motion 607 i denna del bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande återfall under skyddstillsyn

att riksdagen med anledning av motion 1985/86: Ju607 i denna del

(yrkande 11) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet JuU 1985/86: 35
anfört i detta hänseende.

9. Inbrott — grov stöld (mom. 9)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m),

Arne Svensson (m). Elving Andersson (c) och Lars Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Mot
bakgrund” och slutar med ”behandlade delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet finner det i likhet med motionärerna angeläget att slå vakt om
de värden som innefattas i begreppet hemfrid. Som motionärerna framhåller
är betydelsen av att den enskilde i sitt hem kan känna sig trygg för
inkräktare väl förankrad i det allmänna rättsmedvetandet. Gärningar som
består i att någon tränger in i och stjäl i ett hem vittnar sålunda enligt
utskottets mening om hänsynslöshet och innebär en grov kränkning av
hemfriden. Mot denna bakgrund anser utskottet det befogat att sådana
gärningar bedöms som grov stöld. De närmare överväganden i lagstiftningsfrågan
som behövs bör göras inom regeringskansliet. Saken bör enligt
utskottets mening kunna ses fristående från det beredningsarbete som kan
följa på fängelsestraffkommitténs nyssnämnda betänkande, och ett lagförslag
bör snarast föreläggas riksdagen.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna 606 och 607 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande inbrott - grov stöld
att riksdagen med anledning av motion 1985/86: Ju606 i denna del
(yrkande 11) och motion 1985/86: Ju607 i denna del (yrkande 3) som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

Särskilda yttranden

1. Uppbörd av domstolsböter (morn. 11)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) anför:

Med instämmande i vad som anförs i motion 605 riktar utskottet kritik mot
den nuvarande ordningen i fråga om betalning av böter som ådömts av
domstol. Eftersom förhållandena antas bli förbättrade inom en nära framtid
anser utskottet att det inte behövs någon åtgärd från riksdagens sida
med anledning av motionen.

Vi konstaterar att saken efter riksdagsbehandlingen för ett år sedan förts
framåt på sådant sätt att vi kan avstå från att reservera oss mot utskottets
ställningstagande. Vi vill dock - i likhet med utskottet - understryka
vikten av att det pågående arbetet med att få till stånd en lämplig ordning
bedrivs med största skyndsamhet.

2. Skydd för uppgiftslämnare (mom. 13)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) anför:

JuU 1985/86:35

I likhet med utskottet vill vi framhålla att motionären aktualiserar ett
mycket allvarligt problemkomplex. Det är självfallet helt oacceptabelt att
den som har upplysningar om brott av värde för polis, åklagare och
domstolar kan tvingas att inte delta i det rättsliga förfarandet av rädsla för
övergrepp eller löper risk för repressalier om han ändå gör det. Dessa
problem har accentuerats i takt med den oroande utvecklingen av narkotikabrottsligheten
och den grova våldsbrottsligheten. Det finns all anledning
att se med allvar på dessa problem, särskilt som utvecklingen har gått i
liknande banor i många andra länder, ibland med mycket svåra konsekvenser
för både enskilda människor och rättskipningens effektivitet. Samtidigt
bör det konstateras att det inte omedelbart erbjuder sig några lätta och
enkla lösningar på problemen om man - såsom självfallet måste förutsättas
- skall söka dessa inom ramen för vår rättstradition. I linje med vad
utskottet uttalar utgår vi från att synpunkter av detta slag beaktas i det
pågående arbetet i saken.

Innehållsförteckning JuU 1985/86:35

Utredningar m. m 1

Motioner 1

Utskottet 3

Medelsberäkningen 3

Påföljdsfrågor 3

Inledning 3

Frågor med anknytning till fängelsestraffet m. m 7

Frågor med anknytning till frivårdspåföljder 8

Inbrott — grov stöld 9

Preskriptionstidsberäkning 10

Uppbörd av domstolsböter 12

Varusmugglingslagen 14

Skydd för uppgiftslämnare 16

Utskottets hemställan 19

Reservationer 20

1. Allmänpreventionens betydelse, m. m. (mom. 2) (m) 20

2. Villkorlig frigivning (mom. 3) (m) 21

3. Villkorlig frigivning (mom. 3) (fp) 22

4. Villkorlig frigivning (mom. 3) (c) 22

5. Straff för våldsbrott (mom. 4) (c) 23

6. Villkorligt fängelse m.m. (mom. 6) (m) 24

7. Samhällstjänst (mom. 7) (fp, c) 25

8. Återfall under skyddstillsyn (mom. 8) (m) 26

9. Inbrott — grov stöld (mom. 9) (m, fp, c) 27

Särskilda yttranden 27

1. Uppbörd av domstolsböter (mom. 11) (m) 27

2. Skydd för uppgiftslämnare (mom. 13) (m) 28

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986