om anslag till utredningar m.m. (prop. 1987/88:100, bil. 4, A 3, jämte motioner) (Betänkande 1987/88:JuU32 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1987/88:32

om anslag till utredningar m.m.
(prop. 1987/88:100, bil. 4, A 3, jämte motioner)

JuU

1987/88:32

ANDRA HUVUDTITELN
Justitiedepartementet m.m.

Utredningar m.m.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1987/88:100 bilaga 4 (justitiedepartementet)
under punkt A 3 (s. 41) föreslagit riksdagen att till Utredningar m.m. för
budgetåret 1988/89 anvisa ett reservationsanslag om 26 130 000 kr.

Motioner

1987/88:Ju602 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i 24 kap. 1 och 5 §§ brottsbalken
att förtydligande sker av nödvärnsrätten.

1987/88:Ju603 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tidpunkten för
lagstiftning om straffansvar för tjänstefel.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:K202.

1987/88:Ju706 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär lagstiftning så att delgivning av en enda stämningsman skall
kunna anses laggill som fullt bevis, även om delgivningen sker för privatpersons
räkning.

1987/88:Ju711 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar anta en ändring i för mindre tvistemål gällande
ersättningsregler i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, hos regeringen begär utarbetande av
ett förslag till ändring av rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnaderna
i tvistemål i enlighet med motionens intentioner.

1987/88:Ju801 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att i 4 kap. 5 § brottsbalken ordet ”lyfter” skall
utbytas mot ”reser”,

2. att riksdagen beslutar att i 5 kap. rättegångsbalken, i förvaltningslagen

1 Riksdagen 1987188. 7sami. Nr 32

och i lagen om hyresnämnder och arrendenämnder uttrycket ”stängda
dörrar” överallt skall utbytas mot ”lyckta dörrar”.

1987/88:Ju803 av Björn Samuelson m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vapenlicens
för salongsgevär.

1987/88:Ju804 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
16. att riksdagen hos regeringen begär utredning med syfte att klarlägga de
totala kostnaderna för brott mot enskilda.

1987/88:Ju807 av Charlotte Branting och Barbro Sandberg (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
tillstånd att bruka optisk-elektronisk övervakning och personövervakning
med TV-kamera.

1987/88:Ju812 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att upphäva lagen om företagsbot.

1987/88: Ju820 av Jan Hyttring och Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c) vari yrkas
att riksdagen begär att regeringen verkar för enhetliga bestämmelser inom
Europa för införsel av jaktvapen vid tillfälliga besök när inbjudan föreligger.

Utskottet

Medelsberäkningen

För innevarande budgetår har under anslaget A 3. Utredningar m.m. hittills
anvisats 24,4 milj. kr. (JuU 1986/87:34 och 1987/88:20). I proposition 1987/
88:125, bilaga 1, föreslås en ytterligare medelsanvisning på tilläggsbudget II
om 4 milj. kr. Regeringens förslag till medelsanvisning för budgetåret
1988/89 uppgår till drygt 26,1 milj. kr.

Under år 1987 har tolv kommittéer avslutat sina uppdrag, bland dem
rättegångsutredningen, utredningen om barnens rätt, delegationen för
kontraktsvård, utredningen om alkoholutandningsprov vid trafiknykterhetsbrott
och 1983 års häktningsutredning. Sex nya kommittéer har tillsatts
under år 1987, bland dem medborgarkommissionen för granskning av viss
vapenexport, parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på
Olof Palme, 1987 års domarutredning, 1987 års vapenutredning och SÄPOkommittén.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning för budgetåret
1988/89.

Vapenfrågor

I motion Ju803 förordas att vapenlicens för salongsgevär skall kunna ges för
målskytte. Enligt motionärerna är målskytte en verksamhet som bör
uppmuntras, särskilt bland jägare, och med salongsgevär blir denna form av
övningsskjutning billigare än med vapen av grövre kaliber.

Enligt 9 § vapenlagen (1973:1176) är det en förutsättning för att enskild
person skall få tillstånd att inneha skjutvapen (vapenlicens) att han har behov

JuU 1987/88:32

av vapnet. Beträffande salongsgevär stadgas i 6 § vapenkungörelsen
(1974:123) att behov skall anses föreligga endast om ändamålet är att geväret
skall användas för avlivande av vilt som har fångats i fälla.

1987 års vapenutredning har till uppgift att göra en översyn av vapenlagstiftningen.
I uppdraget ingår enligt direktiven att överväga frågor med
anknytning till författningsregleringen av vilka behov och intressen som skall
berättiga till tillstånd att inneha skjutvapen (dir. 1987:34). Enligt direktiven
bör utredningsarbetet vara slutfört senast den 1 juli 1989.

Utskottet kan konstatera att den fråga som aktualiseras i motionen ligger
inom ramen för vapenutredningens uppdrag. Resultatet av utredningsarbetet
bör inte föregripas genom något uttalande från riksdagens sida, och
utskottet avstyrker därför bifall till motion Ju803.

I motion Ju820 förordas enhetliga bestämmelser för införsel av jaktvapen
vid tillfälliga besök. Mot! pärerna åberopar att det för en tysk jägare kostar
350 kr. att införa vapen tik S 'enge medan detta är kostnadsfritt för en jägare
från Norge. Enligt motionärerna är de nordiska bestämmelserna bättre och
säkrare ur kontrollsynpunkt och motionärerna förordar därför liknande
bestämmelser i hela Europa.

15 § 3 vapenlagen föreskrivs att det krävs tillstånd för att till Sverige införa
skjutvapen eller ammunition. Enligt 14 § gäller i fråga om tillstånd till
införsel i tillämpliga delar samma bestämmelser som för innehav. I 16 §
stadgas vissa undantag från kravet på tillstånd vid införsel av skjutvapen och
ammunition. Ett sådant undantag är enligt punkt 2 att medborgare i nordiskt
land (utom Island) för tillfällig användning vid jakt eller tävling fritt får till
Sverige föra in skjutvapen och ammunition från Danmark, Finland och
Norge.

Det är polismyndigheten som prövar frågor om tillstånd enligt vapenlagstiftningen.
Enligt expeditionskungörelsen (1964:618) är avgiften för tillstånd
till införsel av skjutvapen och ammunition 350 kr.

I samband med vapenlagens tillkomst var frågan om den tillståndsfria
införseln av vapen i vissa fall för nordiska medborgare föremål för särskild
uppmärksamhet (prop. 1973:166, JuU 38). Som en förutsättning för denna
införsel angavs att vapenlagstiftningen inom de nordiska länderna är
tämligen likformig. Det framhölls att frågorna om rätt att inneha vapen och
ammunition i många andra länder lösts med utgångspunkt i synsätt som var
helt annorlunda än det som ligger till grund för den motsvarande nordiska
lagstiftningen. Med hänsyn härtill ansågs det inte tillrådligt att efterge kravet
på individuell prövning av utomnordiska medborgares rätt att införa och
inneha vapen och ammunition i Sverige, men det uttalades att frågan kunde
komma i ett annat läge om det skulle visa sig att man i framtiden kunde nå
fram till större internationell likformighet på detta område eller om man
kunde komma överens om enkla och enhetliga regler för in- och utförsel av
vapen för jakt och tävlingsskytte (prop. 1973:166 s. 119 f).

Sverige har anslutit sig till en inom Europarådet utarbetad konvention om
kontroll och innehav av vapen (prop. 1981/82:1, JuU 15, rskr. 55). Enligt
konventionen skall bl.a. införas effektiva metoder på det internationella
planet för kontroll av skjutvapens överskridande av gränserna.

Enligt utskottets mening är huvudregeln om tillståndsplikt vid införsel av

JuU 1987/88:32

1* Riksdagen 1987188. 7sami. Nr32

vapen och ammunition välgrundad. Av skäl som redovisats ovan är det
vidare som utskottet ser det motiverat att göra undantag för den nordiska
samfärdseln. Vidare utgår utskottet från att regeringen i det internationella
samarbetet såsom hittills verkar för förenhetligande av den aktuella regleringen
samt följer den internationella utvecklingen och initierar de lagstiftningsåtgärder
som kan påkallas. Utskottet anser det därför inte erforderligt
med något sådant uttalande i saken som föreslås i motionen.

I den mån motionsönskemålet tar sikte på frågor som rör den praktiska
hanteringen av tillståndsgivningen vid införsel och avgiftsplikten vill utskottet
hänvisa till att 1987 års vapenutredning som en uppgift har att se efter om
den nuvarande ganska omständliga och dyrbara hanteringen av vapenärenden
kan förenklas.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion Ju820.

TV-övervakning

I motion Ju807 framhålls att den tekniska utvecklingen gått så snabbt att det
finns risk för integritetskränkningar om inte bestämmelserna i lagen
(1977:20) om TV-övervakning anpassas till den moderna tekniken. Enligt
motionärerna är det angeläget att tillskapa en ny lag som omfattar både
optisk-elektronisk övervakning och personövervakning med TV-kamera.

Yrkanden om ändring i och översyn av lagen om TV-övervakning har
tidigare prövats av riksdagen, och i ett tillkännagivande till regeringen år
1985 uttalade sig riksdagen för en översyn av lagen med motiveringar av
liknande slag som i den nu aktuella motionen (JuU 1984/85:24, rskr. 217).

Enligt regeringens bemyndigande tillkallades därefter en utredare för att
göra den av riksdagen begärda översynen. Resultatet av översynen har
nyligen framlagts i betänkandet (SOU 1987:74) Optisk-elektronisk övervakning.
Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling.

I det beredningsläge saken sålunda befinner sig saknas det enligt utskottets
uppfattning skäl till någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen;
utskottet avstyrker bifall till den.

Tjänsteansvaret

I motion Ju603 begärs ett tillkännagivande till regeringen om att förslag till
lagstiftning om återinförande av straffansvaret för tjänstefel bör föreläggas
riksdagen senast under våren 1988.

I ett betänkande avgivet i maj 1986 (JuU 1985/86:34, rskr. 296) konstaterade
utskottet att kraven på en skärpning av straffansvaret för offentliga
tjänstemän inte kunde lämnas obeaktade och att därför frågan om tjänsteansvaret
snarast borde ses över med sikte på att en reell utvidgning av
straffansvaret kommer till stånd. Utskottet anlade ytterligare synpunkter på
det förordade översynsarbetet. Vad utskottet - enhälligt - anfört gav
riksdagen som sin mening regeringen till känna.

Det av utskottet initierade översynsarbetet har fortskridit så att en inom
justitiedepartementet utarbetad promemoria under maj månad kommer att
sändas ut på remiss.

Utskottet - som senast vid sin behandling för ett år sedan (JuU 1986/87:34)

JuU 1987/88:32

framhöll vikten av att förberedelsearbetet i detta lagstiftningsärende bedrivs
skyndsamt - anser att det i det läge saken nu befinner sig inte finns skäl till
någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionen.

Nödvärnsrätten

I motion Ju602 begärs ändring i brottsbalkens regler om nödvärn. Motionären
anser att reglerna i 24 kap. 1 och 5 §§ brottsbalken inte är tillräckligt
klargörande och hävdar att lagtexten bör ändras så att det tydligare än vad nu
är fallet framgår vad lagstiftaren haft för intentioner med reglerna om
nödvärn. Oklarhet råder särskilt beträffande rätten för alla medborgare att
hjälpa en människa som hamnat i en nödvärnssituation samt möjligheten till
straffrihet även vid överskridande av nödvärnsrätten.

Riksdagen har vid flera tillfällen behandlat frågan om översyn av eller
ändring i reglerna om nödvärn (1LU 1970:61, JuU 1982/83:3, 1986/87:5 och
1986/87:34 s. 13 f).

Åren 1970 och 1982 har riksdagen, efter remissbehandling, avslagit
begäran om översyn av nödvärnsreglerna.

I utskottets betänkande 1986/87:5 (november 1986) behandlades en
motion med liknande innebörd som den nu aktuella. 1 betänkandet lämnade
utskottet en utförlig redogörelse för gällande rätt och för högsta domstolens
praxis i fråga om nödvärn. Därutöver redovisades 1970 och 1982 års
överväganden i frågan.

Utskottet - som inte fann skäl att förorda sakliga ändringar i bestämmelserna
- konstaterade att två motiv bar upp den då aktuella motionen: behovet
av information till allmänheten och intresset av en riktig rättstillämpning.

Utskottet sade sig dela motionärens uppfattning om att det är viktigt att
allmänheten känner till vilken rätt till självförsvar som nödvärnsreglerna ger.
Bristande kunskap härom kan leda till oönskade effekter. Okunnigheten kan
å ena sidan medföra en omotiverad underlåtenhet att ingripa mot brottsliga
angrepp. Å andra sidan kan den leda till ett ökat våld genom att vapen och
andra tillhyggen används i oträngt läge. Utskottet menade att det inte är
uteslutet att många saknar tillräckliga kunskaper om sina rättigheter att
ingripa och om dessa rättigheters gränser. Utskottet ansåg dock att bristande
kunskap avhjälps genom lämpliga informationsåtgärder och inte genom
lagstiftning.

Beträffande önskemålen att genom ändring i lagstiftningen få till stånd en
riktig rättstillämpning hänvisade utskottet till sitt ställningstagande år 1982.
Då fann utskottet, efter en bred remissomgång, dels att det finns en gräns för
hur noga nödvärnssituationen kan beskrivas i lagtext, dels att rättsläget
förtydligats och preciserats genom högsta domstolens avgöranden. Utskottet
fann att det därefter inte framkommit något som visade på några egentliga
brister i rättstillämpningen. Utskottet vidhöll därför sin tidigare uppfattning.

Utskottet hänvisade därefter till att fängelsestraffkommittén genom
tilläggsdirektiv (dir. 1983:43) fått att överväga om det behövs ändringar eller
kompletteringar i systemet med allmänna ansvarsfrihetsregler, bl.a. nödvärnsreglerna.
Utskottet utgick ifrån att kommittén i sitt arbete också skulle

JuU 1987/88:32

överväga hur allmänhetens behov av information om nödvärnsrättens
innehåll och gränser kunde tillgodoses.

Med dessa uttalanden avstyrkte utskottet bifall till motionen.

I maj 1987 behandlade utskottet två motionsyrkanden med liknande
innehåll som i den nu aktuella motionen. Utskottet hänvisade då till sitt i
november 1986 gjorda ställningstagande och avstyrkte bifall till motionerna.

Utskottet, som inhämtat att fängelsestraffkommittén beräknas avge sitt
slutbetänkande i maj i år, saknar också nu anledning att frångå sitt tidigare
ställningstagande i frågan. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju602.

Företagsbot

I motion Ju812 yrkas att reglerna om företagsbot skall upphävas.

Reglerna om företagsbot infördes den 1 juli 1986 (prop. 1985/86:23, JuU
13, rskr. 110).

Företagsbot är en särskild rättsverkan av brott och innebär i princip att ett
företag i vissa fall kan åläggas att betala en bot om lägst 10 000 kr. och högst 3
milj. kr. om brott begåtts i utövningen av näringsverksamhet. Regleringen
har gjorts i 36 kap. 7-10 §§ BrB. Regler om företagsbot finns också i vissa
andra lagar.

För att företagsbot skall kunna komma i fråga krävs dels att brottsligheten
har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är
förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag, dels att
näringsidkaren inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga
brottsligheten. Företagsbot skall dock inte åläggas om brottsligheten varit
riktad mot näringsidkaren eller om det annars skulle vara uppenbart
oskäligt.

Företagsbotens funktion är, enligt uttalanden i motiven, rent bestraffande
(prop. s. 114, JuU s. 12).

I motionen riktas kritik mot regleringen på den grunden att den strider mot
elementära krav på rättssäkerhet inom straffrätten. Vidare framhålls i
motionen att möjligheten att ålägga företagsbot ännu inte använts vilket
också talar för ett upphävande av lagstiftningen.

Utskottet anförde i 1986 års lagstiftningsärende (s. 18) bl.a. att utskottet
inte kunde instämma i kritiken att förslaget skulle brista i klarhet och
förutsebarhet och strida mot hittills tillämpad lagstiftningsteknik. Enligt
utskottets mening var förslaget väl berett, och lagstiftningstekniken avvek
inte från de normer som var brukliga i ärenden av central straffrättslig art.
Någon lagreglering i detalj för alla uppkommande situationer ansåg utskottet
inte tänkbar och heller inte önskvärd. Utskottet ansåg att de enskilda
bestämmelserna jämte de uttalanden som gjorts i propositionen och av
utskottet borde ge en tillfredsställande ledning för den praktiska tillämpningen,
och utskottet tillstyrkte bifall till propositionen.

Riksdagen följde utskottet.

Enligt utskottets mening är behovet av den ifrågavarande regleringen
dokumenterat i lagstiftningsärendet, och i rättssäkerhetshänseende har inte
sedan dess tillkommit några omständigheter som föranleder en annan
bedömning än den utskottet gjorde år 1986. Det förhållandet att lagstiftning -

JuU 1987/88:32

en uppges hittills inte ha tillämpats utgör inte skäl att upphäva den, och
utskottet avstyrker bifall till motion Ju812 i här behandlad del.

Rättegångskostnader is. k. småmål

I motion Ju711 tas upp frågan om rättegångskostnader i småmål i det läget att
en part orsakats kostnader, t.ex. därför att rättegången varit obefogad eller
därför att motparten varit försumlig i sin processföring. I sådana lägen skall,
föreslås det i motionen, ersättning kunna utgå för partens skäliga kostnader
för eget arbete och tidsspillan.

Tvister om småbelopp reglerades tidigare i lagen (1974:8) om rättegången i
tvistemål om mindre värden, småmålslagen. Denna lag upphävdes den 1
januari 1988, och i dess ställe trädde vissa särskilda regler om småmål i
rättegångsbalken som avser tvistemål där förlikning om saken är tillåten och
där värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet
enligt lagen (1962:381 om allmän försäkring). Särregleringen gäller bl.a.
frågor om rättegångskostnadsersättning i 18 kap. 8 a § RB (se prop.
1986/87:89, JuU 31, rskr. 278). Enligt denna bestämmelse är möjligheten att
få ersättning för rättegångskostnader i sådana mål. jämfört med vad som
gäller för andra tvistemål, starkt begränsad. Ersättningen kan t.ex. inte utgå
för partens arbete och tidsspillan.

I 18 kap. RB finns också inbyggt ett sanktionssystem, som riktar sig mot
den som i onödan inleder rättegång eller som är försumlig i sin processföring
och härigenom orsakar sin motpart kostnader. Regler härom finns i 3 § och
6 §. De innebär sammanfattningsvis att, oavsett utgången i målet, den som
har orsakat motparten onödiga kostnader kan bli ersättningsskyldig för dem.
Härutöver finns i 8 a § sista stycket en regel av sanktionskaraktär som gäller
vissa småmål.

Reglerna i 18 kap. 8 a § RB om ersättningsgilla rättegångskostnader i
småmål ersätter de regler i 8 § som eljest gäller. Vid sidan härav gäller övriga
regler om rättegångskostnadsersättning i 18 kap., t.ex. reglerna i nyssnämnda
3 § och 6 §.

Innebörden av det nu sagda är att sanktionerna mot onödiga rättegångar
och försumlig processföring är tillämpliga också på småmål men att
ersättning i dessa fall endast kan utgå för kostnad som är ersättningsgill enligt
8 a §.

I 1987 års proposition gjordes överväganden om rättegångskostnaden i
småmål som endast föranledde den ändringen att ett nytt sista stycke fogades
till 8 a §. Härigenom utvidgades möjligheten till kostnadsersättning något,
bl.a. i fall då ett mål om lagsökning eller betalningsföreläggande hänskjutits
till rättegång och därefter avgjorts genom tredskodom. Syftet med den regeln
är att göra det mer ofördelaktigt för en gäldenär att grundlöst bestrida
borgenärens krav.

Utskottet kan således konstatera att den gällande regleringen i princip
tillgodoser kravet i motionen på rättegångskostnadssanktioner mot obefogade
rättegångar m.m. även i fråga om småmål. Vad sedan gäller frågan om
ersättningsgilla kostnader har den helt nyligen varit föremål för riksdagens
prövning, och utskottet finner inte anledning frångå de ställningstaganden
som då gjordes. Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Stämningsmannadelgivning

I motion Ju706 framförs önskemål om lagstiftning så att delgivning av en
stämningsman skall kunna anses laggill som fullt bevis, även om delgivningen
sker för en privatpersons räkning. Motionären utgår från att det i sådana fall
skulle krävas delgivning av tvä stämningsmän.

I delgivningslagen (1970:428) regleras förfarandet när delgivning enligt
föreskrift i lag eller annan författning skall ske i mål eller ärende hos domstol
eller annan myndighet. Delgivning ombesörjs av myndigheten, som dock har
möjlighet att på begäran överlåta åt part att själv ombesörja saken om det
kan ske utan olägenhet. Delgivningslagen gäller också när någon, utan
samband med mål eller ärende, på grund av föreskrift i författning skall
ombesörja delgivning. I sistnämnda fall kan en enskild person sålunda
utnyttja förfarandet enligt delgivningslagen.

Delgivning kan ske bl.a. genom stämningsman. Stämningsmannadelgivning
innehar i flera hänseenden en priviligierad ställning. Bl.a. gäller enligt
24 § ett av stämningsmannen i tjänsten utfärdat skriftligt intyg som fullt bevis
att delgivning skett. Före en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1979
gällde stämningsmannens intyg som fullt bevis utan begränsningen att intyget
skulle vara utfärdat i tjänsten (prop. 1978/79:11, JuU 11, rskr. 36).

En avsikt med den nämnda lagändringen, som beslutades år 1978, var att
begränsa antalet delgivningar som utfördes av part utan - formellt - anlitande
av delgivningssystemet. Sådana delgivningar utfördes, som angavs i propositionen,
ofta av en stämningsman såsom privat uppdragstagare (se prop. s. 86 f
och s. 196).

Motionärens yrkande tar sikte på fall när en part vill för egen räkning säkra
bevisning i visst fall utan att delgivning är föreskriven i lag eller annan
författning. Sådana delgivningar regleras över huvud taget inte av delgivningslagen
och vanliga bevisvärderingsregler är tillämpliga.

Utskottet anser det inte aktuellt att utvidga delgivningslagens tillämpningsområde
på det sätt som förespråkas i motionen och finner inte heller i
övrigt anledning att frångå de bedömningar som gjordes i 1978 års
lagstiftningsärende. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju706.

Språkliga ändringar

I motion Ju801 riktas kritik mot språkbruket i ett par bestämmelser i
rättegångsbalken (RB) och brottsbalken (BrB). Motionären vänder sig mot
uttrycket ”stängda dörrar” i 5 kap. 1 § RB och uttrycket ”lyfter vapen” i 4
kap. 5 § BrB. Hon hävdar att dessa termer, som ersatt de tidigare uttrycken
”lyckta dörrar” resp. ”resande av livsfarligt vapen”, inte slagit igenom och
hon förordar en återgång till det tidigare språkbruket.

I anslutning till motionen vill utskottet peka på att uttrycket ”inom stängda
dörrar” upptogs i en rättegångsbestämmelse år 1919 (se SFS 1919:446) samt
att det under förarbetena på BrB var en strävan att åstadkomma en
tillfredsställande språklig dräkt (se 1LU 1962:42 s. 94 f), därvid det särskilt
uttalades att det ”ålderdomliga" uttrycket ”resa” borde ersättas med ”lyfta”
(se prop. 1962:10 s. B 112).

Mera allmänt vill utskottet här vidare peka på det intresse från riksdagens

JuU 1987/88:32

sida som från tid till annan visas frågan om moderna krav på den språkliga
utformningen av lagtext (se t.ex. JuU 1985/86:13 s. 18 f och JuU 1987/88:35).
Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Kostnader för brott

I motion Ju804 föreslås (yrkande 16) att riksdagen hos regeringen skall
begära en utredning med syfte att klarlägga de totala kostnaderna för brott
mot enskilda.

Utskottet behandlade samma motionsförslag förra året (JuU 1986/87:34
s. 7 f). Utskottet uttalade då att det torde föreligga en rad svårigheter att på
ett tillförlitligt sätt beräkna de totala samhällskostnaderna för brott mot
enskilda. Vidare anförde utskottet att det såvitt känt inte finns någon officiell
kartläggning av dessa kostnader men att det fick anses vara ställt utom allt
tvivel att kostnaderna måste vara betydande.

Utskottet förklarade sig vara tveksamt till motionsönskemålet även om det
i och för sig kunde finnas intresse av att närmare få belagt vilka kostnader
som brott riktade mot enskilda orsakar för det allmänna och för de enskilda.
Vidare ansåg utskottet att också andra faktorer än rent ekonomiska måste
tillmätas betydelse när det gäller att bedöma behovet av brottsförebyggande
insatser, och utskottet hänvisade därvid till att brottslighetens skadeverkningar
spänner över ett synnerligen vidsträckt område och varierar i hög grad
beroende på vilken typ av brott det gäller. Att mot den bakgrunden
koncentrera intresset till de rent ekonomiska skadeverkningarna och samhällskostnaderna
kunde enligt utskottets mening vara olyckligt från kriminalpolitisk
synpunkt. Avslutningsvis påpekade utskottet att en forskning av det
slag som förordades torde vara tämligen resurskrävande med tanke på
ämnets omfattning.

Med åberopande av de skäl som nu redovisats finner utskottet att nu
aktuellt yrkande i motion Ju804 bör avslås.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen till Utredningar m.m. för budgetåret 1988/89 anvisar ett
reservationsanslag om 26 130 000 kr.,

2. beträffande vapenlicens för salongsgevär
att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju803,

3. beträffande införsel av jaktvapen

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju820,

4. beträffande TV-övervakning

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju807,

5. beträffande tjänsteansvaret

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju603,

6. beträffande nödvärnsrätten

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju602,

7. beträffande företagsbot

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju812 i denna del (yrkande 1),

JuU 1987/88:32

8. beträffande rättegångskostnader i småmål
att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju7il,

9. beträffande stämningsmannadelgivning
att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju706,

10. beträffande språkliga ändringar

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju801,

11. beträffande kostnader för brott

att riksdagen avslår motion 1987/88:Ju804 i denna del (yrkande 16).

Stockholm den 3 maj 1988
På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Björn Körlof (m),
Helge Klöver (s), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s). Sven Munke (m),
Hans Göran Franck (s), Birthe Sörestedt (s), Arne Svensson (m), Elving
Andersson (c). Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s). Lars Sundin (fp)
och Sven-Olof Nordlund (s).

Reservationer

1. Företagsbot (mom. 7)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c), Sven Munke (m).
Arne Svensson (m), Elving Andersson (c) och Lars Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ”Enligt
utskottets” och på s. 7 slutar med ”behandlad del" bort ha följande lydelse:

Förslaget till lag om företagsbot utsattes för en exempellöst hård kritik vid
lagrådsgranskningen år 1985. Kritiken riktade in sig på lagtextens oklara och
alltför öppna formuleringar, som mer eller mindre gav den karaktär av
ramlagstiftning. Enligt utskottets mening togs inte tillräcklig hänsyn till
lagrådets synpunkter vid riksdagsbehandlingen, och lagstiftningen kom alltså
att präglas av en lagstiftningsteknik som inte är godtagbar på straffrättens
område. Redan vid förslagets antagande kunde sålunda förutses betydande
svårigheter vid regeltillämpningen. Detta gällde både i fråga om gränserna
för tillämpningsområdet och i fråga om de skönsmässiga bedömningar som
domstolen i varje enskilt fall måste göra.

Enligt tillgängliga uppgifter har lagen om företagsbot hittills inte kommit
till användning i något fall.

Utskottet anser med hänvisning till vad som nu anförts att lagstiftningen
om företagsbot inte kan anses uppfylla elementära rättssäkerhetskrav och
förordar att den upphävs. Ett förslag härom bör snarast läggas fram för
riksdagen. Detta bör ges regeringen till känna.

JuU 1987/88:32

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande företagsbot
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju812 i denna del
(yrkande 1) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

2. Kostnader för brott (mom. 11)

Björn Körlof, Sven Munke och Arne Svensson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Utskottet
behandlade” och slutar med ”bör avslås” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill först framhålla att det föreligger tämligen välgrundade
uppskattningar av de kostnader för det allmänna som den ekonomiska
brottsligheten orsakar. Omfattningen av dessa kostnader har ofta åberopats
som en särskild grund för intensifierade åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten. Utskottet konstaterar att det däremot inte synes föreligga
någon aktuell officiell kartläggning av de totala samhällskostnaderna för
brott som riktar sig mot enskilda personer. Det torde dock vara ställt utom
allt tvivel att dessa måste vara betydande.

Enligt utskottets mening är det av många skäl angeläget att närmare få
kartlagt vilka kostnader för enskilda och för det allmänna som brottsligheten
mot enskilda orsakar. Inte minst för övervägandena kring behovet av
brottsförebyggande och brottsbekämpande insatser måste det vara viktigt att
ha tillgång till rättvisande uppgifter om dessa kostnader. Självfallet skall vid
dessa överväganden även andra faktorer än de rent kostnadsmässiga
tillmätas betydelse. Närmare kunskaper om samhällets kostnader för den
brottslighet det här gäller är av värde också för att få till stånd ett förbättrat
utnyttjande av de totala samhällsresurser som tas i anspråk med anledning av
denna brottslighet.

Den bild av brottslighetens omfattning som man får genom brottsstatistiken
anser utskottet vara otillräcklig för att närmare belysa de kostnader på
området som föreligger. För att få till stånd en analys härav anser utskottet
att det behövs mera kvalificerade forskningsinsatser. Utskottet anser att det
får ankomma på regeringen att föranstalta om att det kommer till stånd en
sådan forskning.

Vad utskottet sålunda har anfört med anledning av motion Ju804 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande kostnader för brott
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:Ju804 i denna del
(yrkande 16) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

JuU 1987/88:32

Särskilt yttrande

JuU 1987/88:32

Tjänsteansvaret (mom. 5)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilia André (c), Sven Munke (m),
Arne Svensson (tn), Elving Andersson (c) och Lars Sundin (fp) anför:

Som framgår av redogörelsen i detta betänkande konstaterade utskottet i
maj 1986 att frågan om tjänsteansvaret snarast borde ses över med sikte på en
reell utvidgning av straffansvaret. Vad utskottet enhälligt anfört gavs
regeringen till känna.

Vidare framgår att utskottet vid behandling av saken för ett år sedan på
nytt framhöll vikten av att förberedelsearbetet i detta lagstiftningsärende
bedrivs skyndsamt.

Motionsönskemål om att förslag till lagstiftning i ämnet borde läggas fram
utan dröjsmål avstyrktes då under hänvisning till att det av utskottet
initierade översynsarbetet pågick inom regeringskansliet och att en departementspromemoria
inom kort skulle vara färdig och skulle sändas på remiss
över sommaren 1987.

När saken nu återkommer ett år senare tvingas vi konstatera att det
nyssnämnda översynsarbetet nu inte nått längre än som uppgavs för ett år
sedan, dvs. att en departementspromemoria kommer att sändas på remiss
över sommaren.

Detta dröjsmål är att beklaga, inte minst därför att det här handlar om ett
viktigt lagstiftningsärende av stor betydelse för den enskildes rättssäkerhet. I
det beredningsläge där lagstiftningsfrågan nu befinner sig saknas dock
anledning till reservation.

gotab Stockholm 1988 15258