Om anslag till skatteförvaltningen, m.m. (prop. 1987/ 88:100 bil. 9 och prop. 1987/88:168) (Betänkande 1987/88:SkU33 Skatteutskottet)

Skatteutskottets betänkande
1987/88:33

om anslag till skatteförvaltningen, m.m. (prop. 1987/
88:100 bil. 9 och prop. 1987/88:168)

SkU

1987/88:33

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag i budgetpropositionen
om anslag till riksskatteverket, regional och lokal skatteförvaltning m.fl.
ändamål samt i anslutning härtill en motion med yrkande om anslag till en
utbildningslokal vid länsskattemyndigheten i Stockholms län. Utskottet
tillstyrker propositionen i behandlade delar och avstyrker motionen.

I betänkandet behandlar utskottet vidare dels en proposition (1987/
88:168) med förslag om att det även fortsättningsvis skall finns ett till
riksskatteverket knutet allmänt ombud med rätt att ta över en länsskattemyndighets
befogenhet att överklaga ett förhandsbesked, dels ett antal
motioner som syftar till ändringar i reglerna för taxering, uppbörd, m.m.
Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker motionerna.

Vid betänkandet har fogats 23 reservationer.

Proposition 1987/88:100 bil. 9
SJUNDE HUVUDTITELN

Regeringen föreslår i proposition 1987/88:100 bilaga 9 (finansdepartementet) dels

under punkt B 1 (s. 17-19)
att riksdagen till riksskatteverket för budgetåret 1988/89 anvisar ett
förslagsanslag av 608 200 000 kr.,

dels under punkt B 2 (s. 20-22)
att riksdagen till regional och lokal skatteförvaltning för budgetåret
1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 2 139 829 000 kr.,

dels under punkt B 4 (s. 25)
att riksdagen till stämpelomkostnader för budgetåret 1988/89 anvisar ett
förslagsanslag av 2 556 000 kr.,

dels under punkt B 5 (s. 25)
att riksdagen till kostnader för årlig taxering m.m. för budgetåret 1988/89
anvisar ett förslagsanslag av 110 900 000 kr.,

1 Riksdagen 1987/88. 6 sami. Nr33

dels under punkt B 6 (s. 26)
att riksdagen till ersättning till postverket m.fl. för bestyret med skatteuppbörd
m.m. för budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 49 345 000
kr.,

dels under punkt F 1 (s. 108)
att riksdagen till bidrag till vissa internationella byråer och organisationer
m.m. för budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 250 000 kr.,

dels under punkt F 2 (s. 108)

att riksdagen till bidrag till vissa handikappade ägare av motorfordon för
budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 16 700 000 kr.,

dels under punkt F 3 (s. 108)
att riksdagen till bidrag till vissa investeringar för budgetåret 1988/89
anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr.,

dels under punkt F 4 (s. 109)
att riksdagen till exportkreditbidrag för budgetåret 1988/89 anvisar ett
förslagsanslag av 1 000 kr.

Proposition 1987/88:168 om ändring i lagen
(1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor

Regeringen (finansdepartementet) föreslår i proposition 1987/88:168 att
riksdagen antar ett vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen
(1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor.

SkU 1987/88:33

Lagförslaget har följande lydelse.

Förslag till

SkU 1987/88:33

Lag om ändring i lagen (1951:442) om förhandsbesked i
taxeringsfrågor

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1951:442) om förhandsbesked i
taxeringsfrågor1 skall införas en ny paragraf, 10 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10§

Ett till riksskatteverket knutet allmänt
ombud får i fråga om ett visst
förhandsbesked ta över den befogenhet
att överklaga ett beslut som
enligt 6 § tillkommer en länsskattemyndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Motionerna

SkU 1987/88:33

1987/88:Sk50 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om snabbare
behandling av förhandsbesked i skattefrågor.

1987/88:Sk51 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om översyn av
skatteförvaltningens överklaganderätt.

1987/88:Sk382 av Berit Oscarsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uttagande av
preliminärskatt på korttidsstudiestöd.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:Sf406.

1987/88:Sk701 av Ingvar Johnsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändrade
preliminärskatteuttag.

1987/88:Sk702 av Knut Wachtmeister m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en översyn av skattelagstiftningen i syfte att skapa klara
och entydiga regler,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande tolkningsföreträde för enskilda skattebetalare,

3. att riksdagen beslutar avskaffa lagen (1985:865) mot skatteflykt,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förenklad självdeklaration
i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen beträffande tidsgräns för beslut om avvikelse från självdeklaration,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i taxeringslagen
beträffande bättre motiverade beslut,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att beslut om
eftertaxering skall fattas av länsrätt,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler för
taxeringsrevision enligt vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen beslutar att avskaffa bevissäkringslagen (1975:1027),

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av betalningssäkringslagen
enligt vad som anförts i motionen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen beträffande behandlingen av besvär över taxering,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en återgång till tidigare
organisation för det allmännas ombud i taxeringsprocessen,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler för
anstånd med erläggande av skatt vid besvär enligt vad som anförts i
motionen,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler för
skattetillägg i enlighet med vad som anförts i motionen,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av uppbördslagen
vad avser betalningsskyldighet för arbetstagares skatt i enlighet med vad
som anförts i motionen,

16. att riksdagen beslutar avskaffa lagen om avdrags- och uppgiftsskyldighet.

1987/88:Sk705 av Stina Gustavsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten
av att snabbt söka nå ett internationellt avtal om åtgärder mot skatteflykt och
ekonomisk brottslighet.

1987/88:Sk706 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en
översyn av lagen mot skatteflykt.

1987/88:Sk707 av Sten Svensson m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående ett
avskaffande av lagen om betalningssäkring alternativt sådana förändringar i
lagen att den enskildes rättssäkerhet stärks.

1987/88:Sk708 av Rune Backlund m.fl. (c,m,fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär sådana ändringar i uppbördslagen som i motionen anförts
angående utvidgade möjligheter till anstånd med betalning av tvistig skatt
enligt taxeringsbeslut.

1987/88:Sk709 av Erik Hovhammar m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
arbetsgivares ställföreträdaransvar.

1987/88:Sk710 av Gunnar Björk (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen av systemet
med förseningsavgift och vite i skatteprocessen.

1987/88: Sk712 av Marianne Karlsson (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om tilldelning av medel för utrustning av en effektiv
utbildningslokal vid länsskattemyndigheten i Stockholm.

1987/88:Sk713 av Margit Gennser och Knut Wachtmeister (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
handläggningstiden vid förhandsbesked i taxeringsfrågor.

1987/88:Sk714 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådana förändringar i betalningssäkringslagen
som har angetts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att bevissäkringslagen för skatte- och avgiftsprocessen
(1975:1027) skall upphävas,

3. att riksdagen beslutar att upphäva lagen (1980:865) mot skatteflykt,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en omvänd generalklausul
i enlighet med vad som i motionen anförs.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:Ju812.

1987/88:Sk717 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen med ändring av sitt tidigare ställningstagande beslutar om

SkU 1987/88:33

sådan ändring i taxeringslagen (1956:623) att den återfår den lydelse lagen
hade den 31 december 1987,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning i enlighet med vad som
anförs i motionen.

1987/88:Sk718 av Karl-Erik Svartberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gemensam
uppbördstermin för såväl preliminär A-skatt som kvarskatt.

1987/88:Sk720 av Anders Andersson (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av 73 och
76 §§ i taxeringslagen (1956:623).

1987/88:Sk722 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om en kraftigt förbättrad service till allmänheten när det
gäller förhandsbesked i skattefrågor.

1987/88:Sk723 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär tillsättandet av en utredning i enlighet med vad som anförts i motionen
om taxeringsrevision av databaserade räkenskaper.

1987/88:Sk724 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uttag av
preliminärskatt.

1987/88:Sk725 av Stig Josefson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar återinföra de ursprungliga reglerna för generalklausulen
i skattelagstiftningen,

2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, beslutar upphäva reglerna om
generalklausul i skattelagstiftningen.

1987/88:Sk726 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att
upphäva bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen.

1987/88:Sk728 av Yngve Wernersson (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet för
taxeringsnämnd att i vissa fall överflytta avgörande till högre instans.

1987/88:Sk730 av Stig Bertilsson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om ändrade regler för kvarskatteavgifter i enlighet med vad
som anförts i motionen.

Offentlig utfrågning

Utskottet har vid ett offentligt sammanträde den 5 april 1988 hört riksskatteverket,
finansdepartementet, länsrätten i Stockholms län, Föreningen Auktoriserade
Revisorer (FAR), Sveriges Advokatsamfund, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, Familjeföretagens Skatteberedning och Lantbrukarnas
Riksförbund (LRF).

Vad som förekommit vid sammanträdet framgår av bilaga till detta
betänkande.

SkU 1987/88:33

Utskottet

SkU 1987/88:33

Inledning

På skatteområdet pågår sedan en tid ett genomgripande förändringsarbete.
Syftet är att åstadkomma enklare och bättre skatteregler och att få till stånd
en skatteförvaltning och ett skatteförfarande som bättre kan tillgodose
kravet på rättvisa och likformiga beskattningsbeslut. Flera reformer har
redan genomförts.

Våren 1985 beslutade riksdagen (prop. 1984/85:180, SkU 60) om införande
av en förenklad självdeklaration med verkan fr.o.m. 1987 års taxering.
Reformen innebär att cirka fyra miljoner löntagare och pensionärer kan
använda en starkt förenklad deklarationsblankett. Härigenom har antalet
taxeringsnämnder kunnat reduceras, och resurser har kunnat föras över till
kontrollen av mer komplicerade inkomstförhållanden. En förutsättning för
denna reform - och en förenkling i sig - var den utökade schablonisering av
avdragen som genomfördes samtidigt. Bl.a. höjdes schablonavdraget under
inkomst av tjänst från 1 000 kr. till 3 000 kr.

Som exempel på olika slag av skatteförenklingar som skett de senaste åren
vill utskottet nämna följande:

Proposition/
utskottsbetänkande
Prop. 83/84:28
SkU 9

Prop. 83/84:167
SfU 28
SkU 134

Prop. 84/85:8
SkU 7

Prop. 84/85:70
SkU 23

Prop. 84/85:224
SkU 85/86:3

Prop. 86/87:42
SkU 7

Åtgärd

Bränsle för uppvärmning av
bostad på jordbruksfastighet
skall ej förmånsbeskattas.
Ändrade regler för uppbörd
av socialavgifter - samordning
med källskatteuppbörden.

Grundavdraget för ideella föreningar
höjs från 2 000 kr.
till 15 000 kr.

Kommunala inkomstbeskattningen
av juridiska personer
slopas.

Garantibeskattningen av juridiska
personers fastigheter
slopas.

Viss utvidgning av schablonmetoden
vid bostadsbeskattningen
(vissa enskilda bostadsföretag
som liknar allmännyttan).

Fasta fribeloppet för vinstdelningsskatten
höjs från
500 000 kr. till 1 milj. kr.

Ikraftträdande

1985 års
taxering

1 januari 1985

1984 års taxering
(retroaktiv
lagstiftning)

1 januari 1985

1986 års
taxering

1987 års
taxering

Prop. 85/86:45	Höjning av skattefria gränser-	1986 års
SkU 9	na för vissa samfällighetsin-komster.	taxering
Prop. 85/86:46	Lotterivinstskatt på varulot-	1 januari 1986
SkU 5	terier slopas.
Prop. 85/86:47	Gränsen för momsredovis-	1 mars 1986
SkU 17	ningsskyldighet höjs från 10 000 kr. till 30 000 kr.
Prop. 85/86:57	Förenklingar i kassettskatten.	1 januari 1986
SkU 13
Prop. 85/86:100	Lotterivinstskatten slopas för	1 april 1986
bil. 1	premieobligationer.
SkU 22
Prop. 86/87:44	Allmännyttiga ideella före-	1 juli 1987
SkU 8	ningar befrias från moms i rörelse som är befriad från inkomstskatt.
Prop. 86/87:46	Nytt schablonsystem för för-	1 januari 1987
SkU 9	månsbeskattning av fri bil.
Prop. 85/86:130	Statliga inkomstskatten för	1988 och 1989
SkU 40	1987 och 1988 bl.a. - kommunala grundavdraget höjs från 7 500 kr. till 9 000 kr. 1987 och till 10 000 kr. 1988 - det skattefria bottenskiktet i statsskatteskalan omvand-las till ett grundavdrag med samma belopp som ovan - antalet skikt i skatteskalan minskar från 10 till 4 fr.o.m. 1988 - sambeskattning av makars B-inkomster slopas - räntetilläggen slopas för bo-stad på jordbruksfastighet och bil i näringsverksamhet.	års taxeringar
Prop. 85/86:150	Garantibeskattningen av fas-	1988 års
bil. 1 och 2	tigheter och det extra avdra-	taxering
delvis	get på 1 500 kr. slopas.
SkU 50
	Alla inkomster beskattas i	1988 års
	hemortskommunen (utbotax-	taxering
	eringen slopas).
	Den individuella beskattning-	1988 års
	en av bostadsrättsinnehavare •	taxering

slopas.

SkU 1987/88:33

Skatteplikten slopas för resti- 1 januari 1987
tutionsränta.

Skattefrihet för vittnesersätt- 1988 års
ningar. taxering

Den 1 januari 1987 verkställdes riksdagens principbeslut från hösten 1985
(prop. 1985/86:55, BoU 11, SkU 2 y) om en sammanhållen skatteförvaltning.
De lokala skattemyndigheterna, länsskattemyndigheterna och riksskatteverket
bildade en renodlad och sammanhållen beskattningsorganisation med
riksskatteverket som ledande och styrande myndighet. Riksskatteverket har
omorganiserats för att bättre kunna fylla denna uppgift.

Också taxeringsförfarandet förändras. Riksdagen fattade hösten 1986
principbeslut om ett nytt taxeringsförfarande (prop. 1986/87:47, SkU 11),
och Skatteförenklingskommittén (B 1982:03) arbetar för närvarande med
utformningen av lagtexten. Kommitténs förslag väntas sommaren 1988 och
torde kunna genomföras vid 1990 eller 1991 års taxering.

Principbeslutet om ett nytt taxeringsförfarande innebär att taxeringsnämnderna
avskaffas och att beskattningsbesluten i stället fattas av de lokala
skattemyndigheterna och länsskattemyndigheterna. Besluten fattas under
medverkan av en skattenämnd om det finns ett behov av insyn och inflytande
för lekmän. De skattskyldiga får i det nya förfarandet rätt att begära
omprövning av skattemyndigheternas beslut under en tid av fem år efter
taxeringsåret. Beslut till den enskildes nackdel skall få fattas under ett år.
Eftertaxering skall dock kunna ske på samma sätt som nu, men besluten skall
få fattas av skattemyndigheterna. Väljer den enskilde att överklaga ett beslut
av en skattemyndighet till länsrätt skall det allmännas talan föras av
länsskattemyndigheten som sådan. Denna förändring har för övrigt redan
genomförts i samband med omorganisationen av skatteförvaltningen den 1
januari 1987.

Slutligen är också de materiella reglerna under utredning. Kommittén (Fi
1985:06) med uppdrag att göra en översyn av företagsbeskattningen (URF)
och 1980 års företagsskattekommitté (B 1979:13) arbetar med företagsbeskattningen.
Kommittén (Fi 1987:07) med uppdrag att göra en översyn av
inkomstskattesystemet (RINK) har i uppdrag att se över inkomstskattesystemet
i syfte att åstadkomma ett mera rättvist och enkelt skattesystem med
lägre skattesatser och en breddad skattebas genom minskade avdragsmöjligheter.

I vissa av de motioner angående reglerna för taxering och uppbörd som
behandlas i betänkandet tas rättssäkerhetsfrågor upp, bl.a. i motionerna
Sk702 av Knut Wachtmeister m.fl. (m), Sk714 av Bengt Westerberg m.fl.
(fp) och Sk725 av Stig Josefson m.fl. (c). Motionärerna anser dels att
skattereglerna är krångliga och svåröverskådliga och att detta leder till att de
enskilda har svårt att bedöma skattekonsekvenserna av en handling, dels att
skattemyndigheterna har för vida kontrollbefogenheter.

Utskottet anser att skattereglerna kan göras ännu enklare och mer
överskådliga och vill hänvisa till det pågående arbetet med förenkling och
förbättring av skattereglerna. Utskottet vill också erinra om den omorganisa -

SkU 1987/88:33

tion som skatteförvaltningen genomgått under senare år och som syftar till en
mera lika behandling av de skattskyldiga och till att deklarations- och
taxeringsarbetet skall gå snabbare och bli lättare. Härigenom har man enligt
utskottets mening förbättrat de organisatoriska förutsättningarna för att
stärka rättssäkerheten, och utskottet anser självfallet att detta arbete bör
fortsättas. Som framhållits av riksskatteverket vid utskottets utfrågning i
ämnet (bilagan s. 43) bör målet för verksamheten vara att åstadkomma rätt
skatt på rätt sätt. Det är alltså inte enbart fråga om rätt skatt i materiellt
avseende utan också om att skatten skall vara fastställd på rätt sätt och under
rätta former, att tjänstemännen vid skatteförvaltningen skall iaktta ett
korrekt uppträdande etc.

För att nå målet ”rätt skatt på rätt sätt” har riksskatteverket pekat på att i
princip två huvudmedel står till skatteförvaltningens förfogande, nämligen
service och kontroll. Vad gäller service har riksskatteverket tagit fram en
serviceplan som utgör bas för de fortsatta ansträngningarna på området och
som innehåller den servicepolicy som skall gälla landets alla skattemyndigheter
och kronofogdemyndigheter.

När det gäller skattemyndigheternas kontrollbefogenheter vill utskottet
erinra om att dessa befogenheter endast syftar till att göra det möjligt att
genomföra den fördelning av skattebördan som följer av gällande regler. Det
är naturligt att skattemyndigheterna vid sin årliga behandling av cirka sju
miljoner deklarationer träffar på skattskyldiga som inte är beredda att bära
sin del av skattebördan. Enligt utskottet är det ett rättvisekrav att myndigheterna
kan åsätta och genomföra beskattningsbeslut även i sådana fall.

Anslagen

I budgetförslaget prioriteras skattekontrollen av de största företagen. Den
huvudsakliga målsättningen är därvid att i ett första skede skaffa erfarenheter
och underlag för en noggrann bedömning av vilken omfattning denna
kontroll bör ha i framtiden och av hur gransknings- och revisionsresurserna i
stort bör fördelas mellan olika kontrollområden. Vidare prioriteras, även i
år, riksskatteverkets ledningsfunktion i den sammanhållna skatteförvaltningen
och anskaffningen av ADB-utrustning.

Personalförsörjningen är ett betydande problem för skatteförvaltningen.
Vid den offentliga utfrågningen framhöll RSV att förvaltningen måste kunna
rekrytera och behålla kvalificerad personal. Detta är nödvändigt bl.a. för att
skatteförvaltningen skall kunna bevaka och fästa uppmärksamheten på de
alltmer avancerade avarter av skatteplanering och skatteundandragande som
utvecklas i det svenska samhället. Utskottet anser att skatteförvaltningen
måste ha ökade möjligheter såväl att behålla personal som att rekrytera
kvalificerade personer från andra sektorer av samhället än statsförvaltningen.

I propositionen föreslås att riksskatteverket för nästa budgetår tilldelas ett
förslagsanslag av 608 200 000 kr. Förslaget utgör en minskning med två
procent för de avdelningar som bedriver verksamhet utom skatteområdet.
Denna minskning bör enligt finansministern kunna göras utan allvarliga
konsekvenser för de prioriterade områdena. För verksamheten på skatteom -

SkU 1987/88:33

rådet höjs anslaget. Verkets ledningsfunktion förstärks genom ett tillskott på
2,2 milj. kr. för tio nya tjänster, varav fem är avsedda att enbart ägnas åt
arbetet med att utveckla ett system för uppföljning av kostnaderna för
skatteadministrationen. För ersättnings- och nyanskaffning av ADB-utrustning
anslås 32,8 milj. kr. För förberedelsearbetet med 1990 års allmänna
fastighetstaxering har beräknats 14,4 milj. kr. Resurstillskottet avser till stor
del anskaffning av ADB-utrustning och utbildning.

Riksskatteverket planerar under kommande år omfattande ADB-investeringar.
I propositionen anförs med anledning härav att verket som en grund
för dessa investeringar i anslutning till nästa års anslagsframställning bör
ange verkets strategi inför 1990-talet samt upprätta en därmed sammanhängande
treårig investeringsplan.

I motion Sk712 yrkar Marianne Karlsson (c) att ytterligare medel anslås för
anskaffning av ADB-utrustning. Motionären anser att utbildningen på
flerfunktionsterminaler bör påskyndas och förbättras genom att en särskild
utbildningslokal anordnas vid länsskattemyndigheten i Stockholm.

Behovet av en påskyndad och förbättrad utbildning på flerfunktionsterminaler
m.m. bör enligt utskottets mening i första hand bedömas av riksskatteverket.
Regeringens förslag till anslag innebär väsentliga förstärkningar i
fråga om anskaffning av ADB-utrustning och framstår som välavvägt. Enligt
utskottets mening bör ett eventuellt utbildningsbehov tillgodoses inom
ramen för de i budgetförslaget angivna anslagen.

Utskottet har inte funnit anledning till erinran mot det föreslagna anslaget
till riksskatteverket. Utskottet tillstyrker således propositionen i denna del
och avstyrker motion Sk712.

Till regional och lokal skatteförvaltning föreslås ett anslag av 2 139 829 000
kr., vilket innebär en höjning. För att myndigheterna skall inleda den
nämnda satsningen på revision av de största koncernerna och för att överlag
förbättra kontrollnivån räknas anslaget upp med 15 milj. kr. Riksskatteverkets
ledande och samordnande roll förstärks genom att detta belopp och
ytterligare 3 % av anslaget ställs till verkets disposition för fördelning inom
den övriga skatteförvaltningen.

Utskottet har inte funnit anledning till erinran och tillstyrker propositionen
i denna del.

I fråga om övriga anslag har utskottet inte heller funnit anledning till erinran.
Utskottet tillstyrker därför propositionen även i dessa delar.

Ett allmänt ombud vid riksskatteverket, m.m.

Fr.o.m. den 1 januari 1987 gäller i fråga om taxeringsmål att det allmännas
talan förs av länsskattemyndigheterna som sådana med en möjlighet för
riksskatteverket att ta över. En motsvarande ordning har inte varit möjlig i
fråga om förhandsbeskeden, eftersom dessa meddelas av riksskatteverket. I
stället har därför under en övergångstid och i avvaktan på att frågan om
rättsnämndens ställning i förhållande till riksskatteverket löses den tidigare
ordningen med en besvärsrätt för allmänna ombudet för mellankommunala
mål behållits. Mellankommunala skatterätten och det allmänna ombudet
skall vara avvecklade den 1 juli 1988, och riksskatteverket har i en skrivelse

SkU 1987/88:33

till regeringen den 24 februari 1988 uttalat att det krävs ytterligare överväganden
innan ställning kan tas till rättsnämndens organisationstillhörighet
och därmed sammanhängande frågor samt att en ändring inte kan komma till
stånd förrän den 1 juli 1989.1 proposition 1987/88:168 föreslås därför att det
även fortsättningsvis skall finnas ett till riksskatteverket knutet allmänt
ombud med rätt att ta över en länsskattemyndighets befogenhet att
överklaga ett förhandsbesked.

Utskottet har inte funnit anledning till erinran mot förslaget och tillstyrker
därför propositionen.

I motion Sk51 anför Britta Bjelle m.fl. (fp) att det inte är rimligt att det
allmänna har tillgång till två instanser som kan överklaga ett förhandsbesked
och vill att frågan prövas i samband med riksskatteverkets översyn av
rättsnämndens ställning. Enligt motionärerna bör endast det allmänna
ombudet vid riksskatteverket ha besvärsrätt.

Bakom riksdagens beslut hösten 1986 om ett nytt taxeringsförfarande och
om en ny ordning för det allmännas processföring i taxeringsmål från den
1 januari 1987 ligger en strävan att få till stånd ett enhetligt och konsekvent
uppträdande från skattemyndigheternas sida och en önskan att öka utrymmet
för beslut på lokal och regional nivå. Det allmännas talan förs därför av
länsskattemyndigheterna som sådana med en möjlighet för riksskatteverket
att ta över. Enligt utskottet bör en motsvarande ordning gälla även
beträffande rättsnämndens förhandsbesked. Utskottet avstyrker motion
Sk51.

I motion Sk713 anför Margit Gennser och Knut Wachtmeister (m) att det
framkommit att handläggningstiderna för förhandsbesked är minst 12
månader. Motionärerna begär att bestämmelserna utformas så att det
framgår att tiden för handläggning av ärenden gällande förhandsbesked inte
bör överstiga sex månader. Även Ylva Annerstedt (fp) framhåller i
motionerna Sk50 och Sk722 att åtgärder bör vidtas för att nedbringa
väntetiderna i rättsnämnden. Motionären anser att verksamheten bör
omorganiseras med målet att besked lämnas inom en månad.

Utskottet har tidigare framhållit angelägenheten av att handläggningstiderna
i rättsnämnden förkortas. Av proposition 1987/88:168 framgår att
regeringen och RSV uppmärksammat problemet och att RSV avser att vidta
åtgärder för att öka avverkningen, bl.a. genom omprioriteringar av resurserna.
Någon åtgärd från riksdagens sida är enligt utskottets mening inte
erforderlig, och utskottet avstyrker därför motionerna Sk50, Sk713 och
Sk722.

Generalklausulen

Generalklausulen gör det möjligt att under vissa förutsättningar ingripa mot
förfaranden som syftar till skatteundandragande. För att ett ingripande skall
kunna ske krävs det att en taxering på grundval av förfarandet skulle strida
mot lagstiftningens grunder, att förfarandet medför en inte oväsentlig
skatteförmån och att förmånen kan anses ha utgjort det huvudsakliga skälet
för förfarandet. Generalklausulen har gjorts tidsbegränsad och tillämpas på

SkU 1987/88:33

rättshandlingar som företagits under tiden den 1 mars 1983 - den 31
december 1988. För ett ingripande med stöd av generalklausulen i dess
lydelse före den 1 mars 1983 krävdes bl.a. att förfarandet med hänsyn till det
ekonomiska resultat som uppnåtts skulle framstå som en omväg om man
bortsåg från skatteeffekten.

I motionerna Sk702 av Knut Wachtmeister m.fl. (m) och Sk714 av Bengt
Westerberg m.fl. (fp) anför motionärerna att generalklausulen i sin nuvarande
utforming inte tillgodoser rimliga rättssäkerhetskrav och yrkar att den
avskaffas. I motion Sk725 yrkar även Stig Josefson m.fl. (c) att generalklausulen
avskaffas. De vill emellertid i första hand att generalklausulen återges
sin ursprungliga lydelse. I motion Sk706 framhåller Bengt Silfverstrand m.fl.
(s) behovet av en skyndsam översyn i syfte att göra generalklausulen mer
verkningsfull.

Generalklausulen är inte tillämplig på rättshandlingar som företas efter
den 31 december 1988. Justitiekanslern har i februari 1988 till regeringen
lämnat en redogörelse för klausulens tillämpning under tiden 1985-1987. Av
redogörelsen framgår att justitiekanslern inte funnit att lagen och dess
tillämpning lett till att rättssäkerheten för de skattskyldiga blivit åsidosatt.
Frågan om en förlängning av generalklausulen har övervägts i regeringskansliet.
I kompletteringspropositionen föreslår regeringen en ettårig förlängning
av generalklausulen. Samtidigt framhålls att skatteflyktsklausulen bör
ses över mot bakgrund av att den verkar vara alltför snävt utformad för att
utgöra ett tillräckligt instrument för att komma åt skatteflyktsåtgärder.
Utskottet delar regeringens bedömning och avstyrker motionerna Sk702
yrkande 3, Sk714 yrkande 3, Sk725 yrkandena 1 och 2 och Sk706.

Omvänd generalklausul

I motion Sk714 föreslår Bengt Westerberg m.fl. (fp) att en omvänd
generalklausul införs för de fall då en skattskyldig utsätts för en beskattning
som inte står i överensstämmelse med lagstiftningens grunder och som är
oskälig.

Utskottet anser - nu liksom tidigare - att en bestämmelse med denna
innebörd skulle komma att leda till närmast oöverstigliga svårigheter i den
praktiska tillämpningen. Utskottet avstyrker motion Sk714 yrkande 4.

Tolkningsföreträde

Knut Wachtmeister m.fl. (m) framhåller i motion Sk702 att den enskilde har
en svag ställning i tvister med myndigheterna om skattelagstiftningens rätta
tolkning och vill ge den enskildes rätt företräde om lagstiftningen är oklar.

Utskottet har vid sin tidigare behandling av motsvarande yrkande uttalat
att taxeringsmyndigheterna inte bör ha särskilda förhållningsregler som
skiljer sig från vad som i allmänhet gäller för de rättstillämpande myndigheterna.
Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Utskottet vill erinra om den diskussion som fördes i ämnet under utskottets
offentliga utfrågning den 5 april (bilagan s. 100). Bl.a. tog man då upp frågan
om ett tolkningsföreträde i den betydelse begreppet har i arbetsrätten.

SkU 1987/88:33

Tolkningsföreträde innebär där endast en rätt att ange hur ett avtal mellan
två eller flera parter på arbetsmarknaden skall tolkas i avvaktan på
domstolsprövning. På skatteområdet är det inte fråga om tolkning av avtal
utan av lagar. Inom skatterätten är denna fråga utförligt reglerad i
uppbördslagen genom de särskilda reglerna om anstånd. Skatteförenklingskommittén
har i sitt principbetänkande (SOU 1985:42) Förenklad taxering
föreslagit att villkoren för anstånd mildras. Bl.a. skall anstånd kunna medges
om ett ärende är svårbedömt därför att sakläget är komplicerat eller
rättsfrågan oviss. Kommitténs slutbetänkande med lagförslag väntas sommaren
1988.

De problem motionärerna berört är således redan under utredning, och
någon särskild åtgärd från riksdagens sida kan inte anses påkallad. Med det
anförda avstyrker utskottet motion Sk702 yrkande 2.

Bevissäkringslagen

I bevissäkringslagen finns de regler som ger skattemyndigheterna rätt att
eftersöka och ta hand om räkenskapsmaterial och annat som behövs för
kontroll av de skattskyldigas deklarationer. En grundläggande förutsättning
för eftersökning är att det finns risk att den som skall tillhandahålla
materialet i stället undanhåller eller förvanskar det. Gäller eftersökningen
ett utrymme med anknytning till den skattskyldiges verksamhet får den
beslutas av granskningsledare. Finns det grundad anledning att anta att
materialet finns i den skattskyldiges bostad eller hos tredjeman får eftersökning
ske även där. Ett sådant beslut måste fattas av domstol. Som en allmän
regel föreskrivs att eftersökning eller annan liknande åtgärd får beslutas
endast om vikten av att åtgärden vidtas är tillräckligt stor för att uppväga det
intrång eller annat men som åtgärden innebär för den enskilde. Den sist
angivna regeln, den s.k. proportionalitetsregeln, har införts genom beslut av
riksdagen hösten 1987 (prop. 1987/88:65, SkU 17, rskr. 70, SFS 1987:1230)
och gäller fr.o.m. den 1 januari 1988. Genom riksdagens beslut gjordes också
gränserna kring verksamhetsutrymme snävare i syfte att stärka skyddet för
den skattskyldiges bostad.

I motionerna Sk702 av Knut Wachtmeister m.fl. (m), Sk714 av Bengt
Westerberg m.fl. (fp) och Sk726 av Martin Olsson (c) yrkas att bevissäkringslagen
avskaffas. Motionärerna anser att det kvarstår en risk för att lagen
tillämpas på ett från rättssäkerhetssynpunkt oacceptabelt sätt.

Erfarenheterna från den gamla handräckningslagen och den nu gällande
bevissäkringslagen visar att det är nödvändigt för skattemyndigheterna att
under vissa förutsättningar kunna säkerställa kontrollmaterial genom åtgärder
av den art som finns i bevissäkringslagen. Utskottet anser att lagens
regler innefattar en rimlig avvägning mellan myndigheternas kontrollbehov
och den enskildes berättigade rättssäkerhetskrav. Utskottet och avstyrker
motionerna Sk702 yrkande 9, Sk714 yrkande 2 och Sk726.

SkU 1987/88:33

Betalningssäkringslagen

SkU 1987/88:33

Om det finns en påtaglig risk att en skattefordran som uppgår till betydande
belopp inte kommer att betalas får fordringen enligt lagen om betalningssäkring
säkerställas genom att länsrätt fattar beslut om betalningssäkring av den
skattskyldiges egendom. Beslutet verkställs av kronofogdemyndighet.

Sedan riksdagen våren 1984 begärt en utvärdering av betalningssäkringslagen
har regeringen tillkallat en särskild utredningsman som i januari 1988
avgivit betänkandet (SOU 1987:75) Översyn av betalningssäkringslagen.
Utredningsmannen föreslår att betalningssäkringsbeslut skall kunna ändras
av länsrätt när omständigheterna föranleder därtill, att muntlig förhandling
skall hållas i vissa fall och att betalningssäkringsbeslut skall hävas om
skattefordran inte fastställs inom sex månader. Utredningsmannen föreslår
vidare att en särskild ersättningsregel införs. Betänkandet remissbehandlas
för närvarande, och remisstiden går ut i maj 1988.

Knut Wachtmeister m.fl. (m) anför i motion Sk702 att betalningssäkringslagen
utformats så att rättssäkerheten äventyras. Motionärerna yrkar därför
att förutsättningarna för ett ingripande förtydligas i lagtexten och att en
föreskrift om periodvis omprövning av säkringsbeslut införs. Även i motion
Sk714 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att lagen ändras i vissa avseenden
för att stärka rättssäkerheten. Motionärerna anser att betalningssäkring är en
så ingripande åtgärd och får så svåra följder för den enskilde att det måste
ställas samma höga krav på precision som då människor döms till fängelse. I
motion Sk707 yrkar Sten Svensson m.fl. (m, fp, c) att lagen antingen
avskaffas eller ändras så att besluten måste motiveras bättre och handläggningstiderna
minskas. Enligt motionärerna visar de fall som redovisats i
massmedia på en stor rättsosäkerhet. I samtliga nu nämnda motioner yrkas
slutligen att ett strikt skadeståndsansvar för staten införs.

Utskottet har tidigare avstyrkt ändringar i betalningssäkringslagen med
hänvisning till den pågående översynen och finner det i konsekvens härmed
lämpligt att avvakta remissbehandlingen och regeringens ställningstagande
till utredningsmannens förslag. Utskottet avstyrker följaktligen motionerna
Sk702 yrkande 10, Sk714 yrkande 1 och Sk707.

Förenklad självdeklaration m.m.

Den förenklade självdeklarationen infördes genom beslut av riksdagen våren
1985 med verkan fr.o.m. 1987 års taxering (prop. 1984/85:180, SkU 60).
Därvid diskuterades i propositionen två alternativa lösningar. Den ena
innebar att skattemyndigheterna på de blanketter som översänds till de
skattskyldiga skulle förtrycka dels befintliga registeruppgifter, dels också
innehållet i inkomna kontrolluppgifter. Den andra lösningen, som nu
tillämpas, innebär att endast registeruppgifterna förtrycks.

I motion Sk702 yrkar Knut Wachtmeister m.fl. (m) att de inkomstuppgifter
som skattemyndigheterna erhållit skall finnas förtryckta i den förenklade
självdeklarationen. Motionärerna anför att den valda lösningen innebär att
den enskilde fråntagits den självklara rätten att säkert veta vilket belopp han
eller hon deklarerar.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen och senast våren 1987 avstyrkt
motionsyrkanden om en övergång till metoden med fullständig förtryckning
och har därvid hänvisat till den senareläggning av deklarationstidpunkten
som skulle bli följden och till att tillräckliga erfarenheter av den förenklade
självdeklarationen ännu inte vunnits. Vid utskottets offentliga utfrågning har
företrädare för riksskatteverket uppgivit (bilagan s. 49) att en övergång
skulle skapa så stora problem att den i varje fall för närvarande är otänkbar.
Utskottet ser inte någon anledning att ändra sin inställning i denna fråga och
avstyrker därför motion Sk702 yrkande 4.

I motion Sk702 anförs vidare att en förutsättning för ett förenklat deklarationsförfarande
är att också skattelagstiftningen så långt möjligt förenklas.
Motionärerna vill med anledning härav att regeringen skall föranstalta om en
översyn av skattelagstiftningen i syfte att skapa klara och entydiga regler.

Kommittén (Fi 1987:07) med uppdrag att göra en översyn av inkomstskattesystemet
(RINK) har till uppgift att ta fram ett reformerat skattesystem
som kan gälla fr.o.m. 1991 års taxering. I utredningens direktiv anges att det
är av största vikt att kommittén vid utformningen av sina förslag beaktar
kraven på enkla regler samt att enkla och lättbegripliga regler är att föredra
även om de skulle innebära viss schablonisering. Enligt utskottets mening får
yrkandet om en översyn i syfte att förenkla skattesystemet härigenom anses i
allt väsentligt tillgodosett. Utskottet avstyrker även motion Sk702 yrkande
1.

Taxeringsnämndernas handläggning

Taxeringsnämnderna har enligt gällande taxeringslag möjlighet att fatta
beslut om taxering fram till den 1 november taxeringsåret, då taxeringsnämndernas
arbete skall vara avslutat. Innebär beslutet att en taxeringsnämnd
avviker från den skattskyldiges deklaration skall taxeringsnämnden sända en
underrättelse om avvikelsen och skälen härför till den skattskyldige. Om den
skattskyldige begär det skall taxeringsnämnden härefter ompröva sitt
beslut.

I motion Sk702 yrkar Knut Wachtmeister m.fl. (m) att beslut om avvikelse
från självdeklaration till den enskildes nackdel skall få fattas senast en månad
före taxeringsperiodens utgång så att de skattskyldiga har god tid på sig att
begära omprövning. Motionärerna vill vidare att taxeringslagen ändras så att
kravet på motivering blir tydligare.

Likartade yrkanden om besluts- och underrättelseformerna har avstyrkts
av utskottet i samband med beredningen av riksdagens principbeslut om ett
nytt taxeringsförfarande med hänvisning till att frågorna skulle komma att
utredas vid detaljutformningen av principbeslutet. Utskottet anser alltjämt
att skatteförenklingskommitténs förslag bör avvaktas och avstyrker därför
motion Sk702 yrkandena 5 och 6.

I motion Sk728 anser Yngve Wernersson (s) att taxeringsnämnderna bör få
en rätt att hänskjuta ett ärende till högre instans vid hot och liknande
omständigheter.

SkU 1987/88:33

Enligt utskottets uppfattning bör instansordningen inte kunna påverkas på
detta sätt. Utskottet utgår ifrån att det finns andra lösningar på problem av
denna art. På grund härav avstyrker utskottet även motion Sk728.

Handläggningen i länsrätt

I motion Sk702 anför Knut Wachtmeister m.fl. (m) att det är otillfredsställande
att handläggningen i länsrätt i ett stort antal fall tar flera år. Motionärerna
yrkar att regeringen ges till känna att en målsättning för behandlingen i
länsrätt måste vara att besvären skall vara prövade senast vid utgången av
året efter taxeringsåret.

Vid utskottets utfrågning med finansministern förklarade denne (bilagan
s. 59) att han ansåg att de långa handläggningstiderna för taxeringsmål är ett
problem. Trots att antalet inkomna mål minskat kraftigt, med 25-30 %, har
handläggningstiden för de enskilda målen inte gått ned. Finansministern
förklarade att han tillsammans med de berörda myndigheterna skall försöka
finna en förklaring och se vad som kan göras.

Utskottet instämmer i allt väsentligt i motionärens uppfattning om
nödvändigheten av att handläggningstiderna förkortas. Som framgått är även
finansministern av denna uppfattning och avser att vidta åtgärder. Enligt
utskottet finns det vid detta förhållande inte anledning till åtgärder från
riksdagens sida. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motion Sk702
yrkande 11.

Det allmännas processföring

Riksdagen beslutade hösten 1986 (prop. 1986/87:47, SkU 11) med verkan
fr.o.m. den 1 januari 1987 att uppgiften att föra det allmännas talan i
skatteprocessen skall fullgöras av länsskattemyndigheterna som sådana. I
anledning av vissa motionsyrkanden om att systemet med självständiga
taxeringsintendenter skulle behållas anförde utskottet bl.a. följande:

En viktig målsättning med det nya taxeringsförfarandet är att skattemyndigheterna
i hela landet uppträder enhetligt och konsekvent gentemot de
skattskyldiga. Mot den bakgrunden är det enligt utskottets uppfattning
viktigt att det allmänna i en process företräds av en representant med stark
bindning till skatteförvaltningen, så att även processverksamheten så långt
det är möjligt samordnas med övrig beskattningsverksamhet. Antalet mål
som kommer att prövas av domstol på skattemyndigheternas initiativ torde
med hänsyn därtill minska kraftigt i förhållande till i dag och främst avse fall
där tveksamhet råder om rättsläget och behov finns av ett prejudicerande
avgörande. Det allmännas talan bör - som föreslagits i propositionen - i
sådana fall föras av länsskattemyndighet och RSV. När det gäller att
uppträda som motpart i mål där den skattskyldige överklagar finns det enligt
utskottets mening inga principiella hinder mot att myndigheten som sådan
fullgör partsfunktionen. Så är för övrigt fallet i fråga om många andra
förvaltningsområden. Utskottet vill i sammanhanget - i likhet med finansministern
- betona de starka krav på objektivitet som ställs på skattetjänstemännen
inkl. processförarna. De skall alla ha målet inriktat på att nå riktiga
och rättsenliga beskattningsbeslut.

SkU 1987/88:33

2 Riksdagen 1987/88. 6 sami Nr 33

I motion Sk702 anför Knut Wachtmeister m.fl. (m) att det är angeläget att det
allmännas talan förs av ett ombud med en gentemot skattemyndigheterna
självständig och oberoende ställning.

Utskottet anser inte att det har framkommit något som motiverar att
utskottet ändrar sitt tidigare ställningstagande. Utskottet avstyrker Sk702
yrkande 12.

I motion Sk720 anför Anders Andersson (m) att det är otillfredsställande att
skattskyldiga, vars självdeklaration fastställts av taxeringsnämnd, efter 8-10
månader kan få besked om att det allmänna anfört besvär över beslutet.
Motionären yrkar att det allmännas besvärsrätt upphävs och att resurserna i
stället tas i anspråk i taxeringsarbetet.

Taxeringsförfarandet berör så gott som samtliga medborgare, och intresset
av att besked om taxeringen lämnas så snabbt som möjligt är stort.
Taxeringsarbetet bedrivs därför under stark tidspress. Samtidigt är de
deklarationer som granskas av mycket varierande svårighetsgrad och det
material som de skattskyldiga lämnar i deklarationerna många gånger
bristfälligt eller ofullständigt. Det kan därför inte undvikas att en viss andel
av besluten blir felaktiga. Ett visst utrymme för korrigering till den enskildes
för- eller nackdel av dessa många beslut måste därför enligt utskottets
mening finnas. En annan ordning skulle leda till att taxeringsbesluten inte
uppfyller rimliga rättvisekrav. Utskottet avstyrker med det anförda även
motion Sk720.

Eftertaxering

Riksdagens principbeslut om ett nytt taxeringsförfarande innebär också att
beslut om eftertaxering skall kunna fattas av lokal skattemyndighet och
länsskattemyndighet.

I motion Sk702 yrkar Knut Wachtmeister m.fl. (m) att det kommande
förslaget utformas så att eftertaxeringar åsätts av länsrätt som första instans.

Utskottet har tidigare förutsatt att de speciella spörsmål som hänger
samman med den nya beslutsordningen uppmärksammas av skatteförenklingskommittén
i dess fortsatta arbete med detaljutformningen av principbeslutet.
Det har enligt utskottets mening inte framkommit något som
föranleder ett ändrat ställningstagande från utskottets sida. Utskottet
avstyrker motion Sk702 yrkande 7.

Taxeringsrevision

Riksdagen antog i december 1987 med verkan fr.o.m. den 1 januari 1988
ändrade regler för taxeringsrevision. Härigenom återfick skattemyndigheterna
den befogenhet att inhämta information beträffande okända skattskyldiga
genom taxeringsrevision (s.k. generella kontroller) som de allmänt
ansetts ha fram till ett regeringsrättsavgörande år 1986 (RÅ 1986 ref. 69).
Vidare reglerades skattemyndigheternas rätt att granska ADB-material
genom att begreppet handling i taxeringslagen gavs samma innebörd som i
tryckfrihetsförordningen, dvs. en framställning i skrift eller bild eller en
upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med

SkU 1987/88:33

tekniskt hjälpmedel. Den som verkställer revision gavs en rätt att efter
begäran få använda terminal eller annat hjälpmedel för att ta del av
upptagning som kan uppfattas endast på detta sätt.

Riksdagen antog samtidigt lagen (1987:1231) om automatisk databehandling
vid taxeringsrevision, m.m. Enligt lagen utövar datainspektionen tillsyn
över att granskning som sker med hjälp av automatisk databehandling inte
medför otillbörligt intrång i en registrerads personliga integritet.

I motion Sk702 yrkar Knut Wachtmeister m.fl. (m) att reglerna för
taxeringsrevision återges sin tidigare lydelse och att regeringen får i uppdrag
att återkomma med ett förslag, där både det granskade företaget och
registrerade personer skyddas mot otillbörligt intrång. I motion Sk717 yrkar
också Britta Bjelle m.fl. (fp) att reglerna skall återges sin tidigare lydelse.
Motionärerna vill att en utredning behandlar frågorna om generella kontroller
och granskning av ADB-material. I motion Sk723 begär också Margit
Gennser (m) att en utredning skall behandla frågor om granskning av
ADB-material.

När utskottet för mindre än fem månader sedan behandlade propositionen
med förslag om ändrade regler för taxeringsrevision hade utskottet anledning
att redovisa sin syn på samma invändningar som framförts i de nu aktuella
motionerna. I frågan om de generella kontrollerna framhöll utskottet att
skattemyndigheterna måste få kontrollera även sådan information som det
av olika skäl inte är lämpligt att föreskriva uppgiftsskyldighet om och att
generella kontroller under lång tid faktiskt genomförts och accepterats som
ett naturligt inslag i kontrollverksamheten. I frågan om en reglering av
skattemyndigheternas rätt att granska ADB-material framhöll utskottet bl.a.
att det råder absolut sekretess för alla uppgifter i skatteärenden hos andra
myndigheter än tullverket och domstolarna och att datainspektionen givits
befogenhet att till skydd mot otillbörligt intrång i registrerade personers
integritet meddela föreskrifter direkt till skattemyndigheterna. Utskottet
ansåg att förslagen innebar en rimlig avvägning mellan skattemyndigheternas
krav på klargörande regler som möjliggör en effektiv revisionsverksamhet
och företagens intresse av att skydda sitt ADB-material.

Enligt utskottets mening har det inte framkommit något som ger anledning
till ändrat ställningstagande. Utskottet avstyrker motion Sk702 yrkande 8,
Sk717 yrkandena 1 och 2 och Sk723.

Skattetillägg

Om en skattskyldig har lämnat en oriktig uppgift i sin självdeklaration och
skatteuttaget hade blivit för lågt, om uppgiften godtagits, kan skattetillägg
påföras. Ett skattetillägg får efterges, om felaktigheten kan antas ha sådant
samband med den skattskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller
därmed jämförligt förhållande att den kan anses ursäktlig.

I motion Sk702 anför Knut Wachtmeister m.fl. (m) att reglerna om
skattetillägg måste ändras så att hänsyn kan tas till omständigheterna i det
enskilda fallet.

Utskottet har tidigare betonat vikten av att deklarations- och taxeringsar -

SkU 1987/88:33

betet förenklas samt att förenklingar förutsätter schabloner som är lätta att
tillämpa. Enligt utskottet finns redan möjligheter att ta hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet. Vidare är ett administrativt sanktionssystem
med enkla och klara gränsdragningar att föredra framför ett mera nyanserat
system som riskerar att medföra besvärliga tillämpnings- och gränsdragningsproblem.
Med hänsyn härtill, och då bestämmelserna enligt vad utskottet
inhämtat är föremål för överväganden i finansdepartementet, avstyrker
utskottet motion Sk702 yrkande 14.

Förseningsavgift m.m.

Riksdagen har hösten 1987 med verkan fr.o.m. den 1 januari 1988 beslutat
om ändrade förseningsavgifter. Om deklaration lämnas för sent påförs
aktiebolag 1 000 kr. och andra skattskyldiga 500 kr. Har deklaration inte
lämnats senast den 1 augusti taxeringsåret påförs aktiebolag 4 000 kr. och
andra 2 000 kr.

I motion Sk710 anför Gunnar Björk (c) att beloppen fortfarande är ganska
låga och att det är viktigt att nu följa utvecklingen så att beloppens värde inte
nedgår så mycket att det leder till missbruk. Motionären yrkar att regeringen
ges detta förhållande till känna.

Utskottet anser inte att det har framkommit något som ger anledning till
ett uttalande från riksdagens sida i denna fråga och avstyrker därför motion
Sk710.

Avdrags- och uppgiftsskyldighet

I lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet för vissa uppdragsersättningar
(AUL) föreskrivs att uppdragsgivare i vissa fall skall ha skyldighet
att göra skatteavdrag och lämna uppgift om utgiven ersättning, även om
uppdragsgivaren inte är huvudarbetsgivare.

I motion Sk702 yrkar Knut Wachtmeister m.fl. (m) att lagen avskaffas.

Frågan om AUL skall behållas i framtiden övervägs för närvarande inom
regeringskansliet i samband med vidareutvecklingen av socialavgiftsutredningens
förslag angående möjligheterna att samordna skyldigheten att göra
skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter med reglerna om utfärdande av
skattsedlar. Enligt vad utskottet erfarit prioriteras frågan nu i departementet.
Vid utskottets utfrågning i ärendet lämnade finansministern det beskedet
(bilagan s. 59) att en departementspromemoria med förslag om en särskild
skattsedel för företagare förbereds och kommer att presenteras senare i år.
Detta förslag bör enligt utskottets mening avvaktas. Utskottet avstyrker
motion Sk702 yrkande 16.

Arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt m.m.

Om en arbetsgivare utan skälig anledning underlåter att göra avdrag för
preliminär skatt eller kvarskatt är han ansvarig för skatten. Skälig anledning
att underlåta skatteavdrag skall anses föreligga, om arbetsgivaren inte insett
att han varit arbetsgivare och med hänsyn till föreliggande omständigheter
måste anses ha saknat anledning räkna med att han var arbetsgivare. Om

SkU 1987/88:33

uppdragstagaren var registrerad till preliminär A-skatt måste dessutom
särskilda skäl föreligga. I fråga om ansvaret för ej inbetalda socialavgifter
finns en motsvarande eftergiftsgrund.

I motion Sk702 vill Knut Wachtmeister m.fl. (m) att en uppdragsgivare
inte skall kunna åläggas betalningsansvar för preliminär skatt m.m., om
uppdragstagaren var registrerad för B-skatt eller mervärdeskatt eller om det
är uppenbart att ersättningen eljest är intäkt i jordbruk eller rörelse.

Som framgår av det nyss anförda finns det redan nu möjligheter att ta
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, när frågan om en
arbetsgivares ansvar för ej innehållna skatter och ej erlagda socialavgifter
behandlas. Vidare bör enligt utskottet även beträffande denna fråga det
aviserade regeringsförslaget om en särskild skattsedel för företagare avvaktas
innan ställning tas. Utskottet avstyrker motion Sk702 yrkande 15.

Ställföreträdares ansvar för ej inbetalad skatt m.m.

Har någon i egenskap av företrädare för arbetsgivare som är juridisk person
verkställt skatteavdrag och uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit
att inbetala det innehållna beloppet är han tillsammans med arbetsgivaren
betalningsskyldig för beloppet. Betalningsskyldigheten kan efterges eller
jämkas om det föreligger särskilda skäl.

Erik Hovhammar m.fl. (m,fp,c) yrkar i motion Sk709 att en ställföreträdares
ansvar för ej inlevererad skatt bör kunna jämkas i de fall då underlåtenheten
berott på en anställds brottsliga förfarande och ställföreträdaren eller
arbetsgivaren utövat normal kontroll. Samma eftergiftsmöjlighet bör enligt
motionärerna finnas också för den som bedriver verksamhet under egen
firma eller i handelsbolag och därför har ett personligt ansvar för ej
inlevererad skatt.

Utskottet vill erinra om att en förutsättning för att en ställföreträdare skall
kunna drabbas av det nu aktuella betalningsansvaret är att ställföreträdaren
underlåtit att betala in beloppet uppsåtligen eller av oaktsamhet och om att
möjlighet till eftergift finns när det föreligger särskilda skäl. Enligt utskottet
bör ytterligare eftergiftsmöjligheter inte införas.

När det gäller frågan om en eftergiftsmöjlighet för den som bedriver
verksamhet under egen firma eller i handelsbolag kan utskottet inte se någon
anledning, varför undantag från arbetsgivaransvaret skulle medges i just
dessa fall. Har preliminärskatt innehållits men ej inlevererats föreligger ett
rent redovisningsansvar, och har preliminärskatten ej innehållits gäller de
regler som behandlats under föregående rubrik.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Sk709.

Preliminärskattetabellerna

Preliminär A-skatt fastställs enligt särskilda tabeller. I den tabell som gäller
för månadsinkomst anges ett skattebelopp för varje inkomststeg om 100 kr.

I motion Sk724 anför Margit Gennser (m) att tabellernas utformning kan
leda till att mindre löne- eller pensionshöjningar medför att inkomsten efter
preliminärskatteavdrag sänks och att detta kan ge likviditetspåfrestningar

SkU 1987/88:33

om inkomsten är låg. Motionären anser att en formel bör användas i stället. I
motion Sk701 yrkar också Ingvar Johnsson (s) att stegen i preliminärskattetabellerna
skall avskaffas. Han anför vidare att en person som erhåller större
extrainkomster under en enstaka månad felaktigt kommer att beskattas som
en höginkomsttagare. Motionären anser att preliminärskatteuttaget på
övertidsarbete bör beräknas särskilt och utifrån bedömningen att årsinkomsten
stiger med högst 15 %.

När riksskatteverket fastställer preliminärskattetabellerna har verket att
ta hänsyn till bl.a. grundavdrag, skattereduktion och halva schablonavdraget
i inkomstslaget tjänst, dvs. med 1 500 kr., dock högst 5 % av intäkten. Skälet
till att schablonavdraget inte återverkar fullt ut i preliminärskattetabellerna
är att eventuella sidoinkomster, som den skattskyldige kan ha, inte beaktas.
Preliminärskatteuttaget utgör således endast en schablonbeskattning, där
avvikelserna mot den slutliga skatten kan bli ganska stora, även om ett helt
korrekt preliminärskatteavdrag beräknas vid varje tillfälle. Den mindre
avvikelse om ca 30 kr. som kan uppkomma vid en månadsutbetalning till
följd av stegen i tabellerna är därför av mindre betydelse i sammanhanget.
Utskottet har tidigare i samband med behandlingen av liknande yrkanden
erfarit att det nuvarande systemet med 100-kronorssteg varit lättare att
hantera både för riksskatteverket och åtminstone de arbetsgivare som saknar
ADB-system vid skatteberäkningen. Ingenting har framkommit som tyder
på att förhållandena är annorlunda nu. En särskild beräkningsgrund för
övertidsersättning torde medföra betydande komplikationer vid hanteringen
för såväl skattemyndigheterna som arbetsgivarna i gemen. Med det anförda
avstyrker utskottet motionerna Sk701 och Sk724.

Preliminärskatteavdrag vid korttidsstudiestöd

Korttidsstudiestöd utgår till den som förlorar inkomst därför att han behöver
ta ledigt från sitt arbete för att kunna delta i en studiecirkel, kommunal
vuxenutbildning eller kurs vid folkhögskola. Stödet kan beviljas för en
utbildning som pågår under högst 14 dagar i följd. Korttidsstudiestöd kan
dock för sådan utbildning utgå för högst 8 timmar per dag under högst 10
dagar. Korttidsstudiestöd kan även beviljas för en utbildning som pågår
under mer än 14 kalenderdagar i följd, om utbildningen inte är av
heltidsomfattning. Stödet utgår i sådant fall för högst 8 timmar per vecka.

Korttidsstudiestödet räknas som skattepliktig inkomst av tjänst. Preliminärskatteavdrag
görs normalt inte, eftersom stödet i allmänhet är att betrakta
som biinkomst.

I motion Sk382 anför Berit Oscarsson m.fl. (s) att preliminärskatteavdrag
bör göras med ett lämpligt schablonbelopp. Motionärerna framhåller att
följden av att preliminärskatteavdrag inte görs ofta blir att den skattskyldige
drabbas av en kännbar kvarskatt och att samhället får vänta ett till två år på
att få in beloppet.

Preliminärskattesystemet är inte heltäckande i den meningen att alla
inkomster preliminärbeskattas utan förutsätter i många stycken att de
enskilda själva tar initiativet till en preliminärskatteinbetalning, i sista hand
genom en fyllnadsinbetalning. Korttidsstudiestödet utgår med relativt små

SkU 1987/88:33

belopp och bör därför kunna behandlas på samma sätt som andra inkomster
som inte preliminärbeskattas. Det är därvid av stor vikt att stödtagarna
informeras om att stödet är skattepliktigt men att preliminärskatteavdrag
inte görs. Med det anförda avstyrker utskottet motion Sk382.

Anstånd

Skatteförenklingskommittén har i sitt betänkande (SOU 1985:42) Förenklad
taxering lagt fram ett principförslag om utvidgade anståndsmöjligheter.

I motion Sk708 yrkar Rune Backlund m.fl. (c, m, fp) att kommitténs förslag
genomförs i fråga om taxeringsbeslut fr.o.m. 1987 års taxering. Knut
Wachtmeister m.fl. vill i motion Sk702 att reglerna om anstånd görs mer
generösa. Motionärerna vill införa en generell rätt till anstånd när erforderlig
säkerhet ställs.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer skatteförenklingskommitténs slutbetänkande
att innehålla bl.a. förslag till ändrade anståndsregler. I avvaktan
på detta förslag är utskottet inte berett att medverka till några ändringar i
gällande regler. Utskottet avstyrker motionerna Sk702 yrkande 13 och
Sk708.

Inbetalning av kvarskatt

En arbetsgivare har skyldighet att vid utbetalning av lön göra avdrag för
kvarskatt som debiterats arbetstagaren. Avdraget skall fördelas mellan de
löneutbetalningstillfällen som återstår fram till den månad då kvarskatten
skall inbetalas. Fr.o.m. 1987 års taxering gäller att kvarskatten skall inbetalas
den 18 april.

I motion Sk718 framhåller Karl-Erik Svartberg (s) att den kvarskatt som
arbetsgivaren drar av under januari-mars stannar i företaget till april.
Motionären anser att de innehållna beloppen bör inlevereras efterföljande
månad på samma sätt som innehållen preliminärskatt.

Fram till 1987 års taxering gällde att innehållen kvarskatt skulle betalas in
den 18 i var och en av månaderna mars och maj. Ändringen till en enda
inbetalningsmånad har tillkommit för att minska skattemyndigheternas
arbetsbörda (1985/86:150bil. 1, SkU 50). Den föreslagna förändringen skulle
innebära en återgång till de problem som systemet med två inbetalningsmånader
medförde. Utskottet avstyrker motion Sk718.

Kvarskatteavgift

Om en skattskyldigs slutliga skatt överstiger den preliminära skatt som
betalats in senast den 30 april taxeringsåret debiteras kvarskatteavgift.
Avgiften är 8 % om det överskjutande beloppet understiger 5 000 kr. och i
annat fall 10 %.

I motion Sk730 anför Stig Bertilsson (m) att det är orimligt att en
fyllnadsinbetalning som görs bara någon vecka efter den 30 april skall
resultera i full kvarskatteavgift. Enligt motionären bör reglerna ändras så att
de avgifter som tas ut bättre överensstämmer med allmänt accepterade och

SkU 1987/88:33

gällande normer för förseningsavgift och förseningsränta.

Enligt utskottet är kvarskatteavgiften avsedd att förmå de skattskyldiga till
fyllnadsinbetalningar under en kort period efter deklarationstillfället. Detta
uppnås genom att avgiften, som i övrigt är att se som en kreditavgift, inte tas
ut förrän efter den 30 april och då med fullt belopp. Den effekt motionärerna
kritiserar är således avsedd och syftar till att bringa den preliminära skatten i
överensstämmelse med den slutliga skatten i så nära anslutning till inkomståret
som möjligt. Med det anförda avstyrker utskottet motion Sk730.

Internationellt avtal mot skatteflykt

I motion Sk705 anför Stina Gustavsson (c) att det är många länder som har
samma problem som Sverige när det gäller personer som flyttar till annat land
och lämnar efter sig stora skatteskulder och krav med anledning av
ekonomisk brottslighet. Motionären vill ge regeringen till känna nödvändigheten
av att snabbt söka nå ett internationellt avtal om åtgärder mot
skatteflykt.

Inom OECD och Europarådet har sedan flera år bl.a. på initiativ av Sverige
pågått arbete med en multilateral konvention angående handräckning i form
av indrivning av skatt. Konventionen står sedan januari 1988 klar att
undertecknas, och en proposition kan enligt vad utskottet erfarit väntas till
hösten. Enligt utskottets uppfattning saknas anledning till ett uttalande från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker motion Sk705.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslaget till riksskatteverket

att riksdagen med bifall tilli proposition 1987/88:100 bilaga 9
punkt B 1 och avslag på motion 1987/88:Sk712 till Riksskatteverket iör
budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 608 200 000 kr.,

2. beträffande anslaget till regional och lokal skatteförvaltning

att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:100 bilaga 9 punkt B 2
till Regional och lokal skatteförvaltning för budgetåret 1988/89 anvisar
ett förslagsanslag av 2 139 829 000 kr.,

3. beträffande anslaget till stämpelomkostnader

att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:100 bilaga 9 punkt B 4
till Stämpelomkostnader för budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag
av 2 556 000 kr.,

4. beträffande anslaget till kostnader för årlig taxering m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:100 bilaga 9 punkt B 5
till Kostnader för årlig taxering m.m. för budgetåret 1988/89 anvisar
ett förslagsanslag av 110 900 000 kr.,

5. beträffande anslaget till ersättning till postverket m.fl. för bestyret
med skatteuppbörd m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:100 bilaga 9 punkt B 6
till Ersättning till postverket m.fl. för bestyret med skatteuppbörd m.m.
för budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 49 345 000 kr..

SkU 1987/88:33

6. beträffande anslaget till bidrag till vissa internationella byråer och
organisationer m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:100 bilaga 9 punkt F 1
till Bidrag till vissa internationella byråer och organisationer m.m. för
budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 250 000 kr.,

7. beträffande anslaget till bidrag till vissa handikappade ägare av
motorfordon

att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:100 bilaga 9 punkt F 2
till Bidrag till vissa handikappade ägare av motorfordon för budgetåret
1988/89 anvisar ett förslagsanslag av 16 700 000 kr.,

8. beträffande anslaget till bidrag till vissa investeringar

att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:100 bilaga 9 punkt F 3
till Bidrag till vissa investeringar för budgetåret 1988/89 anvisar ett
förslagsanslag av 1 000 kr.,

9. beträffande anslaget till exportkreditbidrag

att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:100 bilaga 9 punkt F 4
till Exportkreditbidrag för budgetåret 1988/89 anvisar ett förslagsanslag
av 1 000 kr.,

10. beträffande ett allmänt ombud vid riksskatteverket

att riksdagen med bifall till proposition 1987/88:168 antar det vid
propositionen fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1951:442)
om förhandsbesked i taxeringsfrågor,

11. beträffande skatteförvaltningens överklaganderätt
att riksdagen avslår motion 1987/88:Sk51,

12. beträffande handläggningstiden i rättsnämnden

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Sk50, 1987/88:Sk713 och
1987/88:Sk722,

13. beträffande generalklausulen

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Sk702 yrkande 3, 1987/
88:Sk714 yrkande 3, 1987/88:Sk725 och 1987/88:Sk706,

14. beträffande omvänd generalklausul

att riksdagen avslår motion 1987/88:Sk714 yrkande 4,

15. beträffande tolkningsföreträde

att riksdagen avslår motion 1987/88:Sk702 yrkande 2,

16. beträffande bevissäkringslagen

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Sk702 yrkande 9, 1987/
88:Sk714 yrkande 2 och 1987/88:Sk726,

17. beträffande betalningssäkringslagen

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Sk702 yrkande 10, 1987/
88:Sk714 yrkande 1 och 1987/88:Sk707,

18. beträffande förenklad självdeklaration

att riksdagen avslår motion 1987/88:Sk702 yrkande 4,

19. beträffande en översyn av skattelagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1987/88:Sk702 yrkande 1,

20. beträffande taxeringsnämndernas handläggning
att riksdagen

a) avslår motion 1987/88:Sk702 yrkande 5,

b) avslår motion 1987/88:Sk702 yrkande 6,

c) avslår motion 1987/88:Sk728,

SkU 1987/88:33

21. beträffande handläggningen i länsrätt

att riksdagen avslår motion 1987/88:Sk702 yrkande 11,

22. beträffande det allmännas processföring

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Sk702 yrkande 12 och
1987/88:Sk720,

23. beträffande eftertaxering

att riksdagen avslår motion 1987/88:Sk702 yrkande 7,

24. beträffande taxeringsrevision

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Sk702 yrkande 8, 1987/
88:Sk717 och 1987/88:Sk723,

25. beträffande skattetillägg

att riksdagen avslår motion 1987/88:Sk702 yrkande 14,

26. beträffande förseningsavgift m.m.
att riksdagen avslår motion 1987/88:Sk710,

27. beträffande avdrags- och uppgiftsskyldighet

att riksdagen avslår motion 1987/88:Sk702 yrkande 16,

28. beträffande arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt m.m.
att riksdagen avslår motion 1987/88:Sk702 yrkande 15,

29. beträffande ställföreträdares ansvar för ej inbetalad skatt m.m.
att riksdagen avslår motion 1987/88:Sk709,

30. beträffande preliminärskattetabellerna

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Sk701 och 1987/88:Sk724,

31. beträffande preliminärskatteavdrag vid korttidsstudiestöd
att riksdagen avslår motion 1987/88:Sk382,

32. beträffande anstånd

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Sk702 yrkande 13 och
1987/88:Sk708,

33. beträffande inbetalning av kvarskatt
att riksdagen avslår motion 1987/88:Sk718,

34. beträffande kvarskatteavgift

att riksdagen avslår motion 1987/88:Sk730,

35. beträffande internationellt avtal mot skatteflykt
att riksdagen avslår motion 1987/88: Sk705.

Stockholm den 28 april 1988
På skatteutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Närvarande: Jan Bergqvist (s), Knut Wachtmeister (m), Olle Westberg (s),
Kjell Johansson (fp)*, Stig Josefson (c), Bo Lundgren (m), Lars Hedfors (s),
Britta Bjelle (fp)*, Bruno Poromaa (s), Karl-Anders Petersson (c), Tommy
Franzén (vpk)*. Sverre Palm (s), Gunnar Nilsson (s), Karl-Gösta Svenson
(m) och Sylvia Lindgren (s).

SkU 1987/88:33

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

SkU 1987/88:33

1. Inledningen

Knut Wachtmeister, Bo Lundgren och Karl-Gösta Svenson (alla m) anser att
inledningen av utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

En annan sak som obestridligen karakteriserar skattesystemet är dess
krånglighet. Hela systematiken med olika inkomstslag, förvärvskälleindelning
och alla komplicerade detaljbestämmelser ter sig utomordentligt
komplicerad för många människor och är även för experter svåröverskådlig.

Det höga skattetrycket i kombination med det krångliga regelsystemet har
lett till ökade krav på kontroll, och den svenska kontrollapparaten har måst
byggas ut kraftigt för att möta dessa krav. För att skatterna skall bli
rättsenliga måste ju skattemyndigheterna kunna kontrollera inte bara att de
skattskyldigas samtliga inkomster tagits upp till beskattning utan även att
inkomsterna beskattas på rätt ort och under rätt år och i rätt förvärvskälla.
Kontrollapparatens utbyggnad gäller såväl regelsystemet som administrationen.

Vissa förenklingar av regelsystemet har skett under senare år. Som
exempel kan utskottet anföra slopandet av garantibeskattningen, utbobeskattningen
och sambeskattningen av makars B-inkomster. Å andra sidan
har även införts lagstiftning av komplicerande natur. Hela systemet med
avdragsbegränsning, grundbelopp och tilläggsbelopp är svårbegripligt för
många skattskyldiga och gör det svårt att själv räkna ut skatten. Andra
exempel på komplicerad lagstiftning är vinstdelningsskatten, beskattningen
av naturaförmåner och förmögenhetsskatten på livförsäkringar. Det är heller
inte svårt att anföra exempel på skattelagstiftning som hade kunnat förenklas
ännu mer än vad som skett men där lagstiftaren av olika skäl stannat på halva
vägen. Resterna av räntetilläggen utgör ett sådant exempel.

Lagstiftaren har i ökad utsträckning valt att tillgodose kravet på förenklingar
med en ökad schablonisering. Med hänsyn till de höga marginalskatter
vi faktiskt har i Sverige inger enligt utskottets mening denna metod starka
betänkligheter från rättvisesynpunkt, eftersom en schablon inte tar hänsyn
till den skattskyldiges skatteförmåga. Ett avdrag som beräknas efter
schablon blir orättvist mot dem som haft faktiska kostnader för inkomsternas
förvärvande och som vederbörande alltså får betala med beskattade medel.
För dem som inte haft några sådana kostnader men som ändå får göra ett
schablonavdrag blir avdraget en skatteförmån av grundavdragskaraktär.
Exempel på det sistnämnda fenomenet utgör schablonavdraget i tjänst på nu
3 000 kr.

2. Inledningen

SkU 1987/88:33

Kjell Johansson och Britta Bjelle (båda fp) anser att inledningen av
utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Vad som främst präglar det svenska skattesystemet är det höga skattetrycket
och de höga marginalskatterna, högre i Sverige än i andra jämförbara
industriländer. Det höga skattetrycket har i sin tur nödvändiggjort olika
undantagsbestämmelser och särregleringar. Som exempel kan nämnas den
förmånligare beskattningen för vissa utländska forskare och undantaget för
vissa inkomster av bär- och svampplockning. En annan faktor som är viktig i
detta sammanhang är att skilda inkomstslag beskattas olika. Ett exempel på
detta är att en inkomst kan komma att beskattas olika beroende på om den
betraktas som inkomst av kapital eller realisationsvinst.

3. Skatteförvaltningens överklaganderätt (mom. 11)

Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Bo Lundgren (m), Britta
Bjelle (fp) och Karl-Gösta Svenson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Bakom
riksdagens” och slutar med ”motion Sk51.” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening skall en skattskyldig som är missnöjd med
innehållet i ett förhandsbesked givetvis ha rätt att överklaga till regeringsrätten.
Också det allmänna bör ha en motsvarande möjlighet. Det förefaller
emellertid inte vara nödvändigt att det allmänna skall ha tillgång till två
instanser med denna rätt. Utskottet anser därför att det allmännas besvärsrätt
bör begränsas till det allmänna ombudet vid riksskatteverket. Av
proposition 1987/88:168 framgår att riksskatteverket skall utreda rättsnämndens
ställning. Enligt utskottet bör riksskatteverket därvid överväga om inte
det allmännas överklaganderätt bör begränsas på angivet sätt.

dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa:

11. beträffande skatteförvaltningens överklaganderätt
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sk51 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av skatteförvaltningens
överklaganderätt.

4. Handläggningstiden i rättsnämnden (mom. 12)

Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Bo Lundgren (m). Britta
Bjelle (fp) och Karl-Gösta Svenson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”och Sk722.” bort ha följande lydelse:
Bestämmelserna om förhandsbesked har kommit till för att underlätta för
de skattskyldiga att förutse skatteeffekterna av olika transaktioner och
rättshandlingar. Detta syfte förfelas om inte rättsnämnden lämnar besked
inom rimlig tid. Väntetiderna är enligt ett cirkulär från rättsnämndens kansli
minst 12 månader. Av rapporter framgår det dessutom att det inte är ovanligt
med väntetider på 18 månader. Väntetiderna i rättsnämnden har varit ett
problem under en längre tid, och i proposition 1987/88:168 anges nu att
riksskatteverket avser att förstärka rättsnämndens kansli för att få till stånd
en ökad avverkningskapacitet. Detta är bra, men det är osäkert om
åtgärderna kommer att vara tillräckliga för att handläggningstiderna skall
komma ner på en acceptabel nivå. De skattskyldiga bör få besked inom sex
månader. För att trygga de skattskyldigas rätt till förhandsbesked inom rimlig
tid bör därför i lagen om förhandsbesked i taxeringsmål en särskild regel tas
in som anger att maximitiden för handläggning av ansökningar om förhandsbesked
inte får överstiga sex månader. Riksskatteverket bör dessutom
nedbringa sin balans så att förhandsbesked normalt kan lämnas inom en
månad efter det att begäran lämnats in. Om den förändrade och förstärkta
verksamheten åtminstone delvis finansieras med avgifter bör detta mål
kunna nås före den 1 januari 1989.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande handläggningstiden i rättsnämnden
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:Sk50 och 1987/
88:Sk713 och med anledning av motion 1987/88:Sk722 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om handläggningstiden i
rättsnämnden.

5. Generalklausulen (mom. 13)

Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Stig Josefson (c), Bo
Lundgren (m), Britta Bjelle (fp), Karl-Anders Petersson (c) och Karl-Gösta
Svenson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”Generalklausulen
är” och slutar med ”och Sk706” bort ha följande lydelse:

En skatteflyktsklausul måste vara utformad så att den inte äventyrar
rättssäkerheten, samtidigt som den av hänsyn till de lojala skattebetalarna
måste tillgodose rimliga effektivitetskrav. I dess nuvarande utformning
uppfyller generalklausulen inte ens elementära rättssäkerhetskrav. De
skattskyldiga har till följd av klausulens generella utformning inte någon
möjlighet att förutse dess tillämplighet på olika förfaranden. En lagstiftning
av det slaget är ägnad att leda till olikformighet i den praktiska tillämpningen
och är också av rättviseskäl oacceptabel.

SkU 1987/88:33

Frågan gäller i vad mån man bör ha en generalklausul med den utformning
klausulen erhöll då den infördes år 1980. Vid en sådan prövning kan
konstateras att också en klausul med den utformningen leder till svåra
tolknings- och tillämpningssvårigheter. Klausulen har tillämpats i utomordentligt
få fall. Mot bakgrund härav och av vad justitiekanslern anfört i sin
redogörelse till regeringen kan starkt ifrågasättas om de otvivelaktigt mycket
betydande kostnaderna för att administrera generalklausulen står i rimlig
proportion till de skatteintäkter den kan medföra för statsverket. Med
hänsyn härtill, och då de eventuella fördelar i övrigt som kan vara förenade
med en generalklausul inte uppväger nackdelarna, bör generalklausulen
slopas. Det torde vara mycket svårt, för att inte säga ogörligt, att utforma en
generellt verkande lagstiftning mot skatteflykt som tillgodoser både de
skattskyldigas berättigade krav på rättssäkerhet och kravet på effektivitet,
likformighet och rättvisa vid taxeringen.

dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:

13. beträffande generalklausulen
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:Sk702 yrkande 3,
1987/88:Sk714 yrkande 3 och 1987/88:Sk725 yrkande 2, med anledning
av motion 1987/88:Sk725 yrkande 1 och med avslag på motion
Skl987/88:Sk706 antar följande

Förslag till
Lag om upphävande av lagen (1980:865) mot skatteflykt

Härigenom föreskrivs att lagen (1980:865) mot skatteflykt skall upphöra
att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Den upphävda lagen gäller
fortfarande i fråga om rättshandlingar som företagits före ikraftträdandet.

6. Omvänd generalklausul (mom. 14)

Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Bo Lundgren (m), Britta
Bjelle (fp) och Karl-Gösta Svenson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”motion Sk714 yrkande 4” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den i motion Sk714 framförda uppfattningen att de mycket
svåröverskådliga och svårtolkade svenska skattereglerna behöver kompletteras
med en omvänd generalklausul i syfte att förhindra att skattskyldiga på
grund av lagstiftningens bristande utformning utsätts för en beskattning som
är oskälig och som inte står i överensstämmelse med lagstiftningens grunder.
Utskottet tillstyrker därför motion Sk714 yrkande 4.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande omvänd generalklausul
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sk714 yrkande 4 hos
regeringen begär förslag om en omvänd generalklausul i enlighet med
vad som i motionen anförts.

SkU 1987/88:33

7. Tolkningsföreträde (mom. 15)

SkU 1987/88:33

Knut Wachtmeister (m), Bo Lundgren (m) och Karl-Gösta Svenson (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”Utskottet
har” och på s. 14 slutar med ”motion Sk702 yrkande 2” bort ha följande
lydelse:

Den enskilde har en i förhållande till det offentliga svag ställning, och den
enskildes rätt bör därför som anges i motion Sk702 ges företräde i tvister om
skattelagstiftningens tolkning i de fall då lagstiftningen är oklar. Utskottet
tillstyrker motion Sk702 yrkande 2.

dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa:

15. beträffande tolkningsföreträde

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sk702 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört beträffande
tolkningsföreträde för enskilda skattebetalare.

8. Bevissäkringslagen (mom. 16)

Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Stig Josefson (c), Bo
Lundgren (m), Britta Bjelle (fp), Karl-Anders Petersson (c) och Karl-Gösta
Svenson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ”Erfarenheterna
från” och slutar med ”och Sk726” bort ha följande lydelse:

Det är angeläget att rättssäkerhetsintressen noga beaktas i skatteprocessen.
Det föreligger emellertid uppenbara risker för att rättssäkerheten
eftersätts vid tillämpningen av bevissäkringslagen. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att skattemyndigheterna inte bör ha möjlighet att med
tvång bereda sig tillträde till privata utrymmen. För att förmå sådana
deklarations- och uppgiftsskyldiga som vägrar att lämna ifrån sig material för
granskning och som inte är misstänkta för brott bör det enligt utskottets
uppfattning i de flesta fall vara tillräckligt att använda vitesföreläggande. För
de fall detta emellertid inte är till fyllest är det befogat att låta skattemyndigheterna
efter prövning av domstol och via handräckning av kronofogdemyndighet
få tillgång till önskat material. Vid misstanke om skattebrott bör de
regler som gäller för genomförande av husrannsakan vara tillräckliga som
säkerhetsåtgärd. Utskottet tillstyrker således att bevissäkringslagen upphävs.

dels att utskottet under mom. 16 bort hemställa:

16. beträffande bevissäkringslagen

att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:Sk702 yrkande 9,
1987/88:Sk714 yrkande 2 och 1987/88:Sk726 antar följande

Förslag till
Lag om upphävande av bevissäkringslag för skatte- och
avgiftsprocessen (1975:1027)

Härigenom föreskrivs att bevissäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen
(1975:1027) skall upphöra att gälla.

9. Betalningssäkringslagen (mom. 17)

Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Stig Josefson (c), Bo
Lundgren (m), Britta Bjelle (fp), Karl-Anders Petersson (c) och Karl-Gösta
Svenson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”och Sk707” bort ha följande lydelse:

Från rättssäkerhetssynpunkt inger betalningssäkringslagen som den nu är
utformad starka betänkligheter. Åtgärder enligt betalningssäkringslagen kan
nämligen leda till stora ekonomiska förluster för enskilda skattebetalare,
även om det senare visar sig att det säkrade beloppet inte påförs som skatt
eller avgift. Det är därför tillfredsställande att översynen av betalningssäkringslagen
nu genomförts. I flera hänseenden är det emellertid uppenbart att
det finns ett behov av ändring. När det gäller förutsättningarna för beslut om
betalningssäkring bör det framgå att skattefordrans belopp skall göras
sannolikt. Vidare bör påtaglig risk för att en skattefordran inte betalas endast
anses föreligga i sabotagefallen. Vanlig betalningsoförmåga bör inte kunna
leda till att en skattskyldig drabbas av ett betalningssäkringsbeslut. Över
huvud taget måste förutsättningarna för betalningssäkring anges tydligare i
lagtexten. Vidare finns det anledning att ändra lagen så att besluten måste
motiveras utförligt och handläggningstiderna kortas. Besluten bör också
omprövas periodvis. Slutligen bör lagen kompletteras med en bestämmelse
om skyldighet för staten att utge skadestånd till enskild som lidit skada till
följd av att lagstiftningen om betalningssäkring tillämpats felaktigt.

dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:

17. beträffande betalningssäkringslagen
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sk702 yrkande 10 och
1987/88:Sk707 och med anledning av 1987/88:Sk714 yrkande 1 hos
regeringen begär förslag om ändring av betalningssäkringslagen i
enlighet med vad utskottet anfört.

10. Förenklad självdeklaration (mom. 18)

Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c), Bo Lundgren (m), Karl-Anders
Petersson (c) och Karl-Gösta Svenson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”Sk702 yrkande 4” bort ha följande lydelse:

I motion Sk702 förordas ett förenklat självdeklarationsförfarande, så
utformat, att de till skattemyndigheten inkomna inkomstuppgifterna finns

SkU 1987/88:33

förtryckta på den blankett som översänds till deklaranten och att denne
därvid får möjlighet att kontrollera att de uppgifter som kommit in till
skattemyndigheten är korrekta. Den förlängda deklarationstid som detta
system förutsätter bör enligt utskottets uppfattning inte menligt påverka
skattemyndigheternas efterföljande gransknings- och taxeringsarbete. Utskottet
tillstyrker därför motion Sk702 yrkande 4.

dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa:

18. beträffande förenklad självdeklaration

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sk702 yrkande 4 hos
regeringen begär förslag om förenklad självdeklaration i enlighet med
vad utskottet anfört.

11. En översyn av skattelagstiftningen (mom. 19)

Knut Wachtmeister, Bo Lundgren och Karl-Gösta Svenson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”Kommittén
(Fi 1987:07)” och slutar med ”Sk702 yrkande 1.” bort ha följande lydelse:
En förutsättning för ett förenklat deklarationsförfarande är att också
skattelagstiftningen så långt möjligt förenklas. Som anförs i motion Sk702
bör regeringen därför föranstalta om en översyn av skattelagstiftningen i
syfte att skapa klara och entydiga regler samt snarast förelägga riksdagen
förslag med anledning av denna.

dels att utskottet under mom. 19 bort hemställa:

19. beträffande en översyn av skattelagstiftningen

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sk702 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av
skattelagstiftningen i syfte att skapa klara och entydiga regler.

12. Taxeringsnämndernas handläggning (mom. 20 a och
mom. 20 b)

Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Bo Lundgren (m), Britta
Bjelle (fp) och Karl-Gösta Svenson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ”Likartade
yrkanden” och slutar med ”Sk702 yrkandena 5 och 6.” bort ha följande
lydelse:

Taxeringsarbetet måste präglas av rättvisa och likformighet och bör
utföras skyndsamt med hänsynstagande till det skydd de enskilda skattebetalarna
erfordrar.

Som anförs i motion Sk702 måste det vara ett krav att beslut om avvikelse
från avgivna självdeklarationer fattas i sådan tid före taxeringsarbetets
avslutande att de enskilda skattebetalarna har god tid att begära omprövning.
Sådant beslut skall därför, enligt utskottets mening, fattas senast en
månad före taxeringsperiodens utgång. Skulle tidsgränsen inte följas bör
beslut om avvikelse till den enskildes nackdel inte få fattas. Det är vidare av
största vikt att beslut om taxering blir klart och fullständigt motiverade så att
den skattskyldige dels kan kontrollera att beslutet är riktigt, dels veta vad han

SkU 1987/88:33

3 Riksdagen 1987188. 6 sami. Nr 33

skall utgå från om han avser att begära omprövning eller anföra besvär.
Taxeringslagen bör därför som anförs i motion Sk702 ändras så att kravet på
motivering blir tydligare.

dels att utskottet under mom. 20 a) och mom. 20 b) bort hemställa:

20. beträffande taxeringsnämndernas handläggning
att riksdagen

a) med bifall till motion 1987/88:Sk702 yrkande 5 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört beträffande tidsgräns för
beslut om avvikelse från självdeklaration,

b) med bifall till motion 1987/88:Sk702 yrkande 6 begär förslag om
ändring i taxeringslagen beträffande bättre motiverade beslut,

13. Handläggningen i länsrätt (mom. 21)

Knut Wachtmeister, Bo Lundgren och Karl-Gösta Svenson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ”Utskottet
instämmer” och slutar med ”Sk702 yrkande 11.” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill poängtera det från rättssäkerhetssynpunkt synnerligen
otillfredsställande förhållandet att det i ett stort antal taxeringsmål tar flera år
att behandla ett ärende i länsrätten. I likhet med motionärerna förordar
utskottet därför en nyordning där en första målsättning bör vara att besvär i
länsrätt skall vara prövade senast vid utgången av året efter det år då
besvären lämnades in. Det anförda bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 21 bort hemställa:

21. beträffande handläggingen i länsrätt

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sk702 yrkande 11 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört beträffande
behandlingen av besvär över taxering.

14. Det allmännas processföring (mom. 22)

Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Stig Josefson (c), Bo
Lundgren (m), Britta Bjelle (fp), Karl-Anders Petersson (c) och Karl-Gösta
Svenson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”Sk702 yrkande 12.” bort ha följande lydelse:
Hösten 1986 avvisade de borgerliga representanterna i utskottet regeringens
förslag att beskattningsmyndigheterna i fortsättningen skall föra det
allmännas talan i skattemål. Enligt utskottet är det angeläget att det
allmännas talan även framgent kan föras av ett fristående allmänt ombud
med en gentemot skattemyndigheterna självständig och oberoende ställning.
Med det anförda tillstyrker utskottet motionärernas yrkande att regeringen
återkommer med förslag om en återgång till tidigare ordning.

dels att utskottet under mom. 22 bort hemställa:

22. beträffande det allmännas processföring

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sk702 yrkande 12 och med

SkU 1987/88:33

avslag på motion 1987/88:Sk720 hos regeringen begär förslag om en
återgång till tidigare organisation för det allmännas ombud i taxeringsprocessen.

15. Eftertaxering (mom. 23)

Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Bo Lundgren (m), Britta
Bjelle (fp) och Karl-Gösta Svenson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”Sk702 yrkande 7.” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet det vara av stor principiell
betydelse att en eftertaxering skall prövas av domstol i första instans. Utöver
de bedömningar som görs vid ett vanligt beskattningsbeslut tillkommer vid
eftertaxering frågan om den enskilde lämnat oriktig uppgift eller ej
Effektivitetshänsyn måste här stå tillbaka för den enskildes berättigade krav
på rättssäkerhet. Med det anförda biträder utskottet motionärernas yrkande
om en ordning där eftertaxering prövas av länsrätt i första instans.

dels att utskottet under mom. 23 bort hemställa:

23. beträffande eftertaxering

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sk702 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

16. Taxeringsrevision (mom. 24)

Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Bo Lundgren (m). Britta
Bjelle (fp) och Karl-Gösta Svenson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ”När
utskottet” och slutar med ”och Sk723.” bort ha följande lydelse:

Reglerna för taxeringsrevision innebär fr.o.m. den 1 januari 1988 att
skattemyndigheterna får tillgång till företagens egna datasystem och tekniska
utrustning. Dessutom får myndigheterna rätt att i samband med taxeringsrevision
inhämta uppgifter om personer som företagit rättshandlingar med ett
företag. Det är klart att taxeringsrevision skall kunna utföras hos företag som
har sin redovisning på ADB. Revisionen får emellertid inte läggas upp på ett
sådant sätt att otillbörligt intrång i företagets eller en tredje persons integritet
kan förekomma. Taxeringsrevision bör vidare endast få ske för kontroll av
att deklarations- och uppgiftsskyldigheten fullgjorts i enlighet med gällande
bestämmelser och endast hos den som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen
eller skyldig att föra räkenskaper enligt jordbruksbokföringslagen
samt hos annan juridisk person som inte är dödsbo eller myndighet. Enligt
utskottet bör reglerna därför nu återges den lydelse de hade den 31 december
1987 och regeringen efter ny utredning återkomma med ett nytt förslag om
taxeringsrevision.

dels att utskottet under mom. 24 bort hemställa:

24. beträffande taxeringsrevision

att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88 :Sk702 yrkande 8,
1987/88:Sk717 yrkande 2 och 1987/88:Sk723 och med anledning av

SkU 1987/88:33

motion 1987/88:Sk717 yrkande 1 begär förslag om ändrade regler för
taxeringsrevision i enlighet med vad utskottet anfört.

17. Skattetillägg (mom. 25)

Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Stig Josefson (c), Bo
Lundgren (m), Britta Bjelle (fp), Karl-Anders Petersson (c) och Karl-Gösta
Svenson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ”Utskottet
har” och på s. 20 slutar med ”Sk702 yrkande 14.” bort ha följande lydelse:
Det administrativa sanktionssystemet med skattetillägg och förseningsavgift
måste vara så utformat att det uppfattas som ett rättvist system av de
skattskyldiga. Enligt utskottet är en förutsättning därför att hänsyn kan tas
till omständigheterna i varje enskilt fall. Tidigare har angivits att frågan är
föremål för överväganden inom finansdepartementet. Något förslag har
ännu inte kommit. Riksdagen bör därför nu begära att regeringen lägger
fram ett förslag med angiven innebörd. Med det anförda tillstyrker utskottet
motion Sk702 yrkande 14.

dels att utskottet under mom. 25 bort hemställa:

25. beträffande skattetillägg
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sk702 yrkande 14 hos
regeringen begär förslag om ändrade regler för skattetillägg i enlighet
med vad utskottet anfört.

18. Avdrags- och uppgiftsskyldighet (mom. 27)

Knut Wachtmeister, Bo Lundgren och Karl-Gösta Svenson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ”Frågan om
AUL” och slutar med ”Sk702 yrkande 16.” bort ha följande lydelse:

Den särskilda uppgiftsskyldighet som ålades småhusägare och lägenhetsinnehavare
hösten 1982 har alltsedan dess utsatts för berättigad kritik från olika
håll. Denna kritik har bekräftat utskottets uppfattning att de vidgade krav
som dessa medborgare utsatts för inte har förankring i det allmänna
rättsmedvetandet. Utskottet anser att det är orimligt att kräva att personer
som i allmänhet saknar praktisk erfarenhet som arbetsgivare skall lämna
uppgifter i sina självdeklarationer om företag, hantverkare eller andra
uppdragstagare av skilda slag som de har anlitat och att den som äger en
vanlig bostad skall kunna åläggas betalningsansvar för en uppdragstagares
skatteskulder i långt större utsträckning än tidigare. Risken är bl.a. att den
osäkerhet som dessa regler medför leder till att fler betalningar sker under
bordet. Det kan dessutom ifrågasättas om reglerna över huvud taget haft
någon nämnvärd effekt när det gäller att minska förekomsten av s.k. ”grå
arbetskraft”.

En särskild lag om avdrags- och uppgiftsskyldighet är inte erforderlig med
tanke på de bestämmelser som redan finns i uppbördslagen. Regler om när
kontrolluppgift skall lämnas finns redan och innebär skyldighet att lämna
sådan uppgift så fort ett anställningsförhållande uppkommit. Lagen bör
därför omedelbart avskaffas.

SkU 1987/88:33

dels att utskottet under mom. 27 bort hemställa:

27. beträffande avdrags- och uppgiftsskyldighet
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sk702 yrkande 16 antar
följande

Förslag till
Lag om upphävande av lagen (1982:1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar

Härigenom föreskrivs att lagen (1982:1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar skall upphöra att
gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

19. Arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt m.m. (mom.

28)

Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Stig Josefson (c), Bo
Lundgren (m), Britta Bjelle (fp), Karl-Anders Petersson (c) och Karl-Gösta
Svenson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Sorn
framgår” och slutar med ”motion 702 yrkande 15.” bort ha följande lydelse:

1 likhet med motionärerna bakom motion Sk702 anser utskottet att
bestämmelserna i uppbördslagen om arbetsgivares ansvar för arbetstagares
skatt bör ändras så att den enskildes rättstrygghet stärks och större hänsyn
kan tas till omständigheterna i varje enskilt fall. De nya möjligheterna till
eftergift av betalningsskyldighet som riksdagen beslutade om hösten 1986
(prop. 1986/87:16, SfU 4) är ett steg i rätt riktning, men ytterligare
förändringar behövs för att öka rättssäkerheten.

Numera förekommer ett vidgat samarbete mellan lokala skattemyndigheter
och de regionala mervärdeskatteenheterna när det gäller inbetalningen av
preliminär skatt och registrering till mervärdeskatt. Det sker en mycket
noggrann kontroll innan någon person registreras som skatt- och redovisningsskyldig
till mervärdeskatt. Med hänsyn härtill anser utskottet att
reglerna bör utformas så att, om arbetstagaren vid tidpunkten för avtalets
ingående är registrerad för betalning av preliminär B-skatt eller för
redovisning av mervärdeskatt, arbetsgivaren inte skall kunna åläggas betalningsansvar
för skatten.

Det nu föreslagna systemet bör införas i avvaktan på resultatet av arbetet
med att vidareutveckla socialavgiftsutredningens förslag, och regeringen bör
skyndsamt lägga fram förslag till lagändringar i enlighet med vad utskottet
ovan anfört. Med det anförda tillstyrker utskottet motion Sk702 yrkande 15.

dels att utskottet under mom. 28 bort hemställa:

28. beträffande arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1987/88: Sk702 yrkande 15 hos
regeringen begär förslag om ändring av uppbördslagen i vad avser

SkU 1987/88:33

betalningsskyldighet för arbetstagares skatt i enlighet med vad
utskottet anfört.

20. Ställföreträdares ansvar för ej inbetalad skatt m.m.

(mom. 29)

Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Bo Lundgren (m), Britta
Bjeile (fp) och Karl-Gösta Svenson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”motion Sk709.” bort ha följande lydelse:

Ansvaret för anställdas skatter utgör med gällande regler en orimlig börda
för arbetsgivaren/ställföreträdaren. Förhållandena måste betraktas som
oacceptabla från rättssäkerhetssynpunkt och snabba åtgärder vidtas.

En första åtgärd bör vara att den jämkningsmöjlighet som finns utvidgas
till att omfatta fall där ej betalt belopp beror på förhållanden som
arbetsgivaren eller företrädaren haft svårt att kontrollera. Ett sådant fall är
t.ex. när en anställd handhaft företagets böcker på ett vilseledande sätt som
gjort att ställföreträdaren haft svårt att upptäcka att felaktigheter förelegat i
bolagets redovisning till staten. En arbetsgivare eller företrädare kan
knappast lastas för att skatter och avgifter inte deklarerats och inbetalats, om
en anställd förfarit brottsligt och detta endast kan konstateras efter en
komplicerad utredning. En förutsättning bör dock vara att arbetsgivaren
eller ställföreträdaren gjort vad som enligt praxis är normalt för att
kontrollera uppgifternas riktighet. Den felaktiga skatten eller avgiften bör
inte kunna påföras den som gjort sådan kontroll och därvid inte kunnat
uppmärksamma det brottsliga förfarandet. Det bör ligga närmare till hands
att utkräva ett personligt ansvar för skulden i fråga från den anställde, för det
fall han fälls till ansvar.

Vad vidare gäller skatt eller avgift som påförs egenföretagare eller juridisk
person, sedan en anställd gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, bör
länsstyrelserna ges utvidgade möjligheter att delta i ackordsuppgörelser.

Dessa åtgärder bör kunna genomföras med mycket kort varsel. Lagtexten
bör utformas så att ställföreträdaren helt och hållet befrias från ansvaret för
inbetalning av skatter och avgifter, om myndigheterna inte genom dom kan
bevisa att vederbörande förfarit brottsligt.

dels att utskottet under mom. 29 bort hemställa:

29. beträffande ställföreträdares ansvar för ej inbetalad skatt m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sk709 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om arbetsgivares ställföreträdaransvar.

SkU 1987/88:33

21. Anstånd (morn. 32)

Knut Wachtmeister (m), Kjell Johansson (fp), Stig Josefson (c), Bo
Lundgren (m), Britta Bjelle (fp), Karl-Anders Petersson (c) och Karl-Gösta
Svenson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ”Enligt vad
utskottet” och slutar med ”och Sk708.” bort ha följande lydelse:

Enligt 49 § 1 mom. uppbördslagen kan en länsstyrelse bevilja anstånd med
inbetalning av skatt, om den skattskyldige anfört besvär över en inte
lagakraftvunnen taxering, och det skulle medföra betydande skadeverkningar
eller framstå som obilligt om den skattskyldige skulle betala skatten. En
ytterligare förutsättning för anstånd är att den skattskyldige ställer säkerhet
hos länsstyrelsen, om det inte med hänsyn till anståndstidens varaktighet,
den skattskyldiges förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas att
skatten ändå kommer att betalas.

Mot bakgrund av de långa handläggningstiderna i domstolarna har
behovet av ett skydd mot indrivningsåtgärder blivit allt större.

För att få anstånd vid taxeringsbevär måste de skattskyldiga vända sig till
såväl domstol som LSM och/eller länsstyrelse. Uppdelningen på två beslutsmyndigheter
kan medföra rättsförluster för den enskilde.

Den skattskyldige är ofta helt beroende av taxeringsintendentens ställningstagande.
Denne är part i processen och borde därför inte ha inflytande
på anståndsfrågan. En annan väsentlig brist är att en länsstyrelses beslut inte
kan överklagas.

Skatteförenklingskommittén har i sitt betänkande (SOU 1985:42) Förenklad
taxering lagt fram förslag som - om de genomförs - kommer att
undanröja nuvarande brister i anståndssystemet.

Enligt utskottets mening bör de av kommittén behandlade anståndsfrågorna
behandlas med förtur. Utskottet tillstyrker alltså att riksdagen hos
regeringen begär att de av skatteförenklingskommittén föreslagna åtgärderna
angående anstånd med att betala tvistigt skattebelopp enligt taxeringsbeslut
skall tillämpas redan fr.o.m. 1987 års taxering. Vidare bör anstånd kunna
medges generellt i de fall erforderlig säkerhet ställs.

dels att utskottet under mom. 32 bort hemställa:

32. beträffande anstånd
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:Sk702 yrkande 13 och
1987/88:Sk708 hos regeringen begär förslag om utvidgade möjligheter
att erhålla anstånd med inbetalning av skatt i enlighet med vad
utskottet anfört.

22. Kvarskatteavgift (mom. 34)

Knut Wachtmeister, Bo Lundgren och Karl-Gösta Svenson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ”Enligt
utskottet” och slutar med ”motion Sk730.” bort ha följande lydelse:
Reglerna om kvarskatteavgift är nödvändiga för att åstadkomma en
koncentration av fyllnadsinbetalningarna till tiden efter deklarationstillfäl -

SkU 1987/88:33

let. Som anförs i motion Sk730 är de emellertid otillfredsställande stela och
kan ge orimliga effekter. Ett företag som betalar 500 000 kr. den 12 maj i
stället för den 30 april påförs en kvarskatteavgift om 50 000 kr., vilket
motsvarar en ränta som överstiger 600 %. Detta kan inte anses överensstämma
med den allmänna rättsuppfattningen. Enligt utskottet bör regeringen
snarast utreda och lägga fram förslag om ändrade regler som överensstämmer
med allmänt accepterade och gällande normer för förseningsavgift och
förseningsränta.

dels att utskottet under mom. 34 bort hemställa:

34. beträffande kvarskatteavgift

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sk730 begär förslag om
ändrade regler för kvarskatteavgift i enlighet med vad utskottet
anfört.

23. Internationellt avtal mot skatteflykt (mom. 35)

Stig Josefson och Karl-Anders Petersson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ”Inom
OECD” och slutar med ”motion Sk705.” bort ha följande lydelse:

Många länder har i likhet Sverige problem med personer som flyttar till ett
annat land och lämnar efter sig skatteskulder och andra krav med anledning
av ekonomisk brottslighet. Sverige har i dag avtal som gör det möjligt att
verkställa sådana krav i ett flertal länder. Problemet är emellertid att den
person som vill hålla sig undan naturligtvis väljer andra länder för sin vistelse.
Enligt utskottet är det nödvändigt att snabbt komma till rätta med denna helt
oacceptabla situation. Det borde ligga i alla länders intresse att få till stånd ett
avtal som omöjliggör denna form av skatteflykt. Utskottet anser mot
bakgrund av vad som anförts att det finns anledning att nu ge regeringen till
känna behovet av att snabbt få till stånd ett internationellt avtal mot
skatteflykt och ekonomisk brottslighet.

dels att utskottet under mom. 35 bort hemställa:

35. beträffande internationellt avtal mot skatteflykt

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sk705 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om nödvändigheten av att
snabbt söka nå ett internationellt avtal om åtgärder mot skatteflykt
och ekonomisk brottslighet.

SkU 1987/88:33

Skatteutskottet

1988-04-05

kl. 09.00-12.40, 13.15-14.40

Medborgarna, myndigheterna och skattelagarna

Skatteutskottets offentliga utfrågning av företrädare för riksskatteverket,
finansdepartementet, länsrätten i Stockholms län, Föreningen Auktoriserade
Revisorer (FAR), Sveriges Advokatsamfund, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, Familjeföretagens skatteberedning samt Lantbrukarnas
Riksförbund (LRF) den 5 april 1988.

Jan Bergqvist: Jag ber att få önska alla välkomna till skatteutskottet och till en
utfrågning med rubriken Medborgarna, myndigheterna och skattelagarna. I
vår sammanställer skatteutskottet ett 20-tal olika betänkanden med förslag
som riksdagen sedan skall debattera och fatta beslut om. I ett av dessa
betänkanden tar vi upp hur skatterna kan bli enklare och effektivare, hur
myndigheterna kan ge bättre service åt medborgarna och hur rättssäkerheten
kan förstärkas. Till grund för våra överväganden har vi förslag från dels
regeringen, dels 22 riksdagsmotioner.

När vi arbetar med ett betänkande i skatteutskottet samlar vi in material
från många olika håll. Vi försöker att få ett så mångsidigt och bra underlag för
våra betänkanden som det är möjligt. Låt mig ge några exempel:

För det första har vi ett kvalificerat utskottskansli. Våra skickliga
tjänstemän har i uppgift att samla in, bearbeta och ställa samman material.
De skall sedan försöka se till att vi på utskottets bord har det underlag som
behövs för att vi på sakliga grunder skall kunna ta ställning i de olika
frågorna.

För det andra välkomnar vi brev och skrivelser till utskottet - periodvis får
vi väldigt många brev - och vi ägnar åtskillig tid åt att ta del av synpunkter
som kommer till oss den vägen.

För det tredje läser vi fortlöpande nya utredningar samt yttranden från
organisationer och myndigheter.

För det fjärde gör vi resor och studiebesök till olika delar av landet. Någon
gång reser vi t.o.m. ut i världen för att få ett internationellt perspektiv på
skattefrågorna. Senast var vi i Danmark, där vi för övrigt tillägnade oss en hel
del av intresse för just dagens ämne.

Som enskilda riksdagsledamöter föijer vi intensivt debatten i press, radio
och TV. Vi deltar själva aktivt i många diskussioner och på många möten. Vi
träffar många människor, och vi brukar dagligen få åtskilliga telefonsamtal.
Men det händer också att vi anordnar en särskild utskottsutfrågning av någon
myndighet eller organisation. Det som sker i dag är således inte något
ovanligt inslag i skatteutskottets arbete. Det nya är att för första gången i
skatteutskottets historia kan allmänheten lyssna. Vi har alltså inte arrangerat

SkU 1987/88:33

Bilaga

någon offentlig politisk debatt - det finns andra som har den uppgiften.
Denna utfrågning är i stället ett av många led i vårt arbete med utskottsbetänkandet.
Vi räknar med att detta betänkande skall vara klart i slutet av denna
månad. I maj kommer det upp i kammaren för politisk debatt och
ställningstagande.

Jag hoppas och tror att dagens utfrågning skall bli både intressant och
givande. Vi välkomnar först representanter för den svenska skatteförvaltningen,
generaldirektör Lennart Nilsson, överdirektör Lennart Grufberg,
skattedirektörerna Bodil Hulgaard och Bo Norrman och länsskattechefen
Lars Johanson. Jag överlämnar ordet till Lennart Nilsson för en inledning.

Lennart Nilsson: Jag är glad att vi från skatteförvaltningen i dag ges tillfälle
att svara på frågor från utskottet, frågor som gäller framför allt relationer
mellan medborgare och myndigheter. Det är alltid viktigt för oss i förvaltningen
att träffa ansvariga politiker och diskutera vårt gemensamma
sakområde. Riksskatteverket är ju ledningsorgan för såväl skatteförvaltningen
som kronofogdemyndigheterna och folkbokföringen i landet. Därtill
sköter vi administrationen av allmänna val. Jag utgår från att frågorna i dag
på det hela taget helt gäller skatteområdet.

Skatteförvaltningen är i dag inne i en mycket omfattande moderniseringsoch
förändringsprocess. Det är nödvändigt för att behålla och om möjligt
öka medborgarnas tilltro till skattemyndigheterna och vårt arbete. Samma
sak gäller strängt taget alla offentliga myndigheter. Men det är särskilt viktigt
med tilltron från folket när det gäller myndigheter där det ingår kontroll av
enskilda medborgare eller enskilda företag.

I det förändringsarbete som pågår har vi systematiskt försökt se på vår
förvaltning utifrån, dvs. vi har utgått från önskemål och krav som uttryckts av
enskilda medborgare, företag, sammanslutningar och organisationer,
branschföreträdare m.fl. För oss är det därför självklart att frågor om
rättssäkerhet och integritet spelar en mycket stor roll. Jag hävdar att vi med
stor omsorg värnar om dessa värden, just därför att de är så väsentliga för
medborgarna. Det är också självklart att medborgarnas förtroende för oss
inom skatteförvaltningen påverkas av vårt sätt att hantera dessa frågor.

De förändringar jag avser kan dock bara till en del genomföras av oss i
skatteförvaltningen. Önskvärda och nödvändiga förändringar av skattelagar
beslutar ju riksdagen om. Vi kan naturligtvis i det sammanhanget också spela
en roll, på det sättet att vi tar fram underlag för diskussioner och för beslut
som fattas av regering och riksdag. Vi tar fram analyser av utvecklingen och
föreslår förändringar osv.

De pågående förändringarna kan i grova drag inrymmas under tre
huvudrubriker, nämligen 1. förenklingar, 2. service och information och 3.
kontroll.

Om vi börjar med förenklingar, som jag ser som en överordnad rubrik, så
har ju åtskilliga avgörande steg nu tagits i förenklande riktning under de
senaste åren. Jag kan försäkra att det har varit en utomordentligt stor glädje
för oss att notera de stegen. Förenklad självdeklaration är ett betydelsefullt
sådant exempel.

Nu pågår tre stora skatteutredningar, och de väntas lägga fram förslag

SkU 1987/88:33

Bilaga

nästa år. Jag förväntar mig att det blir förslag om fortsatta förenklingar.
Enklare regler förstås ju lättare av medborgarna och medför att frivilligheten
blir högre. Enklare regler underlättar vår administration väsentligt. Det blir
lättare att förklara reglerna, det blir mindre papper, mindre fel, mindre
gnissel och större tilltro och högre gillande från allmänheten. Jag vill t.o.m.
tillägga när det gäller rättssäkerhet - som väl är en fråga som vi skall diskutera
i dag - att enklare regler faktiskt ökar rättssäkerheten, eftersom det blir
möjligt för det stora flertalet människor att förstå reglerna för att rätt kunna
utnyttja dem på ett bra sätt, lika över hela landet. Jag tror att man i samband
därmed kan avstå från de små negativa effekter som en något försämrad
millimeterrättvisa kan föra med sig.

I vår egen förvaltning har vi systematiskt ivrat för att förenklingar är
nödvändiga. Vi har haft en egen förenklingsgrupp som har tagit fram många
olika förslag och som också sett till att de har genomförts. En viktig sådan
förenklingsinsats har gällt skatteförvaltningens organisation. Den är ju sedan
den 1 januari 1987 en s.k. sammanhållen skatteförvaltning i landet med ett
inför regeringen ansvarigt departement, nämligen finansdepartementet.
Riksskatteverket är ledningsorganisation för alla berörda myndigheter - 24
länsskattemyndigheter med vardera en styrelse, och 120 lokala skattemyndigheter.
RSV har omorganiserats. 1990 eller kanske snarare 1991 kommer
en förenklad taxering att träda i kraft. Taxeringsnämnderna avvecklas då,
och tjänstemännen vid våra myndigheter kommer att sköta granskningen av
deklarationerna. Det skall bli lättare och gå snabbare för deklaranterna. Vi
räknar med att antalet besvär som då behandlas av domstol skall kunna
minska högst avsevärt.

Det är nyttan för medborgarna som har varit drivkraften bakom dessa
omorganisationer - det är ju av den anledningen de genomförs. Omorganisationerna
syftar till en mera lika behandling av medborgarna och till att det
skall gå snabbare och bli lättare, och de är likaledes ett självklart inslag för att
förbättra rättssäkerheten. Beskrivet på ett mycket enkelt sätt kan man säga
att målet för vår verksamhet på skatteområdet är att åstadkomma rätt skatt
på rätt sätt. Det är alltså inte enbart fråga om rätt i materiellt avseende, utan
också att det skall vara fastställt på rätt sätt och behandlas under rätta former,
med korrekt uppträdande från oss vid skatteförvaltningen osv. För att nå
målet ”rätt skatt på rätt sätt” har vi i princip två huvudmedel till vårt
förfogande: det ena är service och information och det andra är kontroll.

Vad gäller service och information vill jag inledningsvis säga att självfallet
är korrekt information före deklarationstillfället mera effektivt än kontroll
av ett visst förhållande i efterhand. Vi har satsat hårt på att bli bättre när det
gäller service och information. Jag hävdar bestämt att vi har där kommit
ganska långt, även om det finns en del som kan göras ännu bättre.

Jag överlämnar i dag till skatteutskottet för kännedom bl.a. en redogörelse
som vi i höstas lämnade till civilministern. Den behandlar just insatser för att
öka myndigheternas service och tillgänglighet. Det rör sig om sådana ting
som längre öppethållande, öppet hus, lunchöppet, kvällsöppet, öppet efter
expeditionstid, serviceundersökningar, utbildning i den nya förvaltningslagen
etc. Reaktionerna från allmänheten har varit enormt uppskattande. Vi
kommer att fortsätta i samma anda, eftersom det bidrar på ett positivt sätt till

SkU 1987/88:33

Bilaga

att öka rättssäkerheten. Jag tror mycket på att attityder från oss representanter
från skattemyndigheterna gentemot de skattskyldiga skall präglas av
korrekthet, vänlighet och hjälpsamhet. Snabba, klara besked är också
fundament i en god service. Det är inte alltid lätt att leva upp till dessa
ambitioner. Service tar tid och kostar pengar, något som jag vill stryka under,
då det ibland glöms bort.

Vi har också tagit fram en serviceplan, och även den har i dag överlämnats
till skatteutskottet. Den är basen för de fortsatta ansträngningarna på detta
område. Planen innehåller bl.a. åtta punkter för en servicepolicy som gäller
landets alla skattemyndigheter och kronofogdemyndigheter.

Första punkten lyder helt enkelt: Gör vi fel, så skall de rättas till snabbt och
välvilligt. Övriga punkter avser jag inte att ta upp vid detta tillfälle.

De undersökningar som har gjorts visar att vi är på rätt väg. Jag har just fått
i min hand en första preliminär summering av en undersökning rörande
allmänhetens inställning till en rad frågor om och kring 1988 års deklaration.
Jämfört med förra året var det flera som deklarerade på egen hand, vilket är
utmärkt. Det var fler som tyckte att det var lätt att deklarera. Mer än 2/3
använde vår informationsbroschyr Dags att deklarera, som fler tyckte var lätt
att förstå. Dessutom var det flera som räknade ut sin skatt själv.

Kontroll är ett stort och viktigt område för förändringar. Vi använder ju
kontroll för att få skattesystemet att fungera. Dels följer vi upp hur
skattesystemet fungerar, dels försöker vi också naturligtvis att stärka
lojaliteten mot skattereglerna och skattesystemet. Skattekontroll sker därför
till helt övervägande del rutinmässigt och utan misstankte om brott. Det
gäller även taxeringsrevisionsverksamheten, vilket förtjänar att understrykas.
Det är nog inte så många som känner till att vi ju korrigerar mycket till
den enskildes fördel - men det kommer sällan fram i den allmänna debatten.

Långsiktigt innebär vår kontrollfilosofi att vi vill kontrollera den enskilde
mindre och företaget mer än i dag. En sådan inriktning uppfattar vi som
vidimerad av regering och riksdag. Skattekontroll innebär alltid en balansgång
mellan olika intressen. Å ena sidan skall man vara mycket effektiv i
kontrollen, å andra sidan finns det stränga krav rörande rättssäkerhet och
integritet.

Skatteadministrationen respekterar självfallet de spelregler som gäller. Vi
tycker också att det är välkommet när riksdagen preciserar gränsdragningar
och spelregler. Det gäller t.ex. i fråga om taxeringsrevision, där riksdagen
fattade beslut om vissa ändringar i slutet av förra året.

Skatteförvaltningen har naturligtvis en rad problem och bekymmer.
Resurserna räcker t.ex. inte till för att klara allt som vi måste uträtta. Vi har
tekniska system som är utomordentligt komplicerade. Förändringstakten är
minst sagt mycket högt uppdriven. Men i dag vill jag fokusera intresset på ett
enda stort problem, nämligen personalförsörjningen på kort och lång sikt. På
många håll har vi problem med att behålla högt kvalificerade medarbetare.
Det privata näringslivet vet hur duktig vår personal är. Dessutom är vi för
stunden inne i en högkonjunktur, och det gör att näringslivet helt enkelt
köper över åtskilliga av våra duktiga medarbetare. Detta är särskilt kännbart
i storstäderna.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Vi har stora utbildningskostnader och vi vill bättre kunna dra nytta av de
insatser som vi har gjort i utbildningsavseende.

Vi kommer att göra så mycket vi kan för att framdeles kunna behålla dessa
väl utbildade personer i vår förvaltning. Vi måste åstadkomma en bättre
miljö. Vi måste se till att vi har bra chefer och ledare. Slutligen måste vi också
kunna belöna vår duktiga personal bättre i åtskilliga fall. Jag anser att sådana
satsningar är både statsfinansiellt och samhällsekonomiskt lönsamma. På
dessa områden behöver vi absolut riksdagens allmänna stöd.

När det gäller övrig information om vår förvaltning och myndigheterna
hänvisar jag till det material som jag överlämnat i dag och som spänner över
flera områden. Framför allt verksamhetsberättelsen för förra budgetåret kan
vara informativ.

Olle Westberg: Som Lennart Nilsson sade är förenklingar i skattesystemet en
mycket viktig fråga för riksskatteverket. Vi vet också att den förenklade
självdeklarationen infördes fr.o.m. förra årets deklarationstillfälle. En hel
del frågor och även viss kritik uppstod kring den nya ordningen. Kan Lennart
Nilsson ytterligare utveckla resonemanget om erfarenheterna kring införandet
av den förenklade deklarationen? Vilka erfarenheter har riksskatteverket?
Hur ser ni på möjligheterna att gå vidare och ytterligare förenkla
deklarationsförfarandet?

Lennart Nilsson: Vad gäller möjligheterna att gå vidare är det naturligtvis så
att villkoren bestäms av er politiker själva. När skattekommittéerna har lagt
fram sina förslag nästa år finns det utsikter att få underlag till de ändringar
som både är möjliga och kan behövas framöver av skattelagar och skatteregler.
Vi från riksskatteverket kommer att biträda en fortsatt satsning på
förenkling. Vi tror starkt på att det ligger i allmänhetens intresse att få
ytterligare enkla regler till stånd. Vi tror också att det på flera områden är
fullt möjligt. Vad gäller kritiken mot en störning av rättvisan får vi inte
överdriva millimeterrättvisan. Det är inte precis millimeterrättvist i dag.

Det finns mycket att göra, och vi skall bidra så gott vi kan i förvaltningen.
Men de flesta av dessa fundamentala ändringar gäller lagändringar och
regeländringar som politiker måste fatta beslut om.

Skattechef Bo Norrman kan berätta om erfarenheterna av det förenklade
deklarationsförfarandet.

Bo Norrman: Förra året var det första året som den förenklade deklarationen
användes. Det blir alltid en del initialproblem när man lanserar en ny
reform. Så var det också med den förenklade deklarationen. Dessutom får vi
inte glömma att sviterna av en strejk i oktober 1986 drabbade oss under 1987,
vilket gjorde att vårt arbete blev mera pressat.

Trots detta kan vi konstatera att deklaranterna uppenbarligen tycker att
det har blivit enklare att deklarera än tidigare. Språket i våra blanketter har
blivit lättare att förstå. Genom IMU har vi fått reda på att bankkontrolluppgifterna
har i stor utsträckning varit korrekta. Det kan vara bra att veta för
framtiden när vi skall gå vidare och göra ytterligare förenklingar.

Myndigheterna hade en hel del problem som i stor utsträckning kan
hänföras till inkörningsproblem. Det blev för mycket granskningsinnehåll

SkU 1987/88:33

Bilaga

och för många taxeringsavier. Vi hade inte beaktat problemet med s.k.
biandfall, dvs. att i en familj hade en person förenklad deklaration och en
annan person allmän deklaration osv.

Vi räknade med att 10 % av de förenklade deklarationerna skulle slås ut i
vårt maskinella kontrollsystem - 25 % slogs ut. När vi tittade på facit var det
dock bara 8 % av de förenklade deklarationerna som hade ändringsregistrerats.

I stort sett tycker vi att reformen har fallit väl ut. Det går inte att genomföra
en reform utan att det blir initialproblem.

Denna reform har lett till att antalet taxeringsnämnder har minskat från
3 100 till 2 100. Fritidsgranskningar av deklarationer har minskat från
2,9 miljoner 1986 till 510 000 1988. Inför 1988 års taxering räknar vi med att
antalet förtryckta förenklade deklarationer skall öka med 300 000. Detta
beror delvis på att vi har fått ändrade lagregler, t.ex. kan en person som har
bilförmån omfattas av systemet med förenklad deklaration. Men det beror
också på att vi har gjort vissa ändringar i vår ambitionsnivå och i systemet att
ta ut avier för granskning.

Olle Westberg: Till förutsättningarna för den förenklade självdeklarationen
hör den schablonisering av avdragen som infördes samtidigt. Schablonavdraget
för inkomsternas förvärvande är för närvarande 3 000 kr. Till utskottet
har nu inkommit förslag om att sänka detta schablonavdrag till 2 000 kr. Hur
skulle detta påverka möjligheterna att använda sig av den förenklade
deklarationen i fortsättningen?

Lennart Nilsson : Denna sänkning skulle innebära att åtminstone i storstäderna
skulle resekostnaderna överskrida nivån 2 000. Busskorten i Stockholm
ligger visst på 2 200 kr. och högre i Göteborg. Eftersom en mycket stor andel
av invånarna i storstäderna använder sig av den förenklade självdeklarationen
kan man konstatera att en rätt stor del av finessen med den förenklade
självdeklarationen skulle försvinna. Sett ur den synpunkten borde man
snarare öka schablonavdraget.

Sylvia Lindgren: En av tankarna bakom den förenklade deklarationen var att
mindre resurser skulle gå åt till att granska vanliga löntagares och pensionärers
deklarationer för att på så vis lämna utrymme åt bättre kontroll av t.ex.
företagsdeklarationer och andra mer komplicerade deklarationer. Hur
tycker ni att ni har lyckats? Anser ni att det finns en obalans i kontrollen av
löneinkomster kontra andra inkomstslag?

Lennart Grufberg: I vår kontrollfilosofi har det hela tiden ingått att föra över
resurser från enkla löntagardeklarationer till mera komplicerade inkomstförhållanden.
Det har vi lyckats med även om det har tagit tid. Andelen
fördjupad kontroll, t.ex. taxeringsnämndsrevisioner, taxeringsnämndsbesök
och liknande, har ökat väsentligt under senare år. Det är svårt att mäta de
exakta effekterna ett år då deklarationstidpunkten var framskjuten en
månad. Granskningsarbetet startade mer än en månad senare än normalt.
Det har naturligtvis fått effekter på granskningsarbetet det året. Men visst
har vi fört över resurser till mera komplicerade inkomstförhållanden.

Samtidigt kan vi konstatera att detta är en långsiktig process. Man kan inte

SkU 1987/88:33

Bilaga

använda samma resurser utan utbildning och utan omfattande insatser för att
ta tag i större och svårare skatteförhållanden. Just här har vi haft besvärliga
personalavgångar.

Balansen var från början mycket dålig. Man avsatte i praktiken för litet
resurser till företagen. Vi skall komma ihåg att revisionen är egentligen den
enda kontrollen som finns av företagen. Fortfarande utförs i princip revision
endast vart 25:e år. En revision vart 25:e år innebär inte heller en fullständig
revision. Kanske endast delar av verksamheten undersöks. Bara en del av
dessa fullständiga revisioner är s.k. integrerade och stora revisioner.
Balansen i skattekontrollen är fortfarande sådan att merparten av resurserna
läggs ner på löntagarna.

Bo Lundgren: I det material som utskottet fått av riksskatteverket och i det
anförande som Lennart Nilsson höll inledningsvis sägs det mycket om service
och information vid kontakt med de skattskyldiga. Det är mycket bra att
riksskatteverket försöker skapa en serviceminded organisation. Det finns
mindre att läsa i detta material om den faktiska verksamheten, dvs. att taxera
människor och företag och att ta ut skatt.

Det har skett en hel del när det gäller organisationen på skatteområdet. Vi
har fått en centralisering, som naturligtvis kan innebära både fördelar och
risker. Riksskatteverket har fått större möjlighet att totalt sett styra
skatteförvaltningen. Genom majoritetsbeslut i riksdagen har vi organisatoriskt
fört över intendentsorganisationen, dvs. de som svarar för de allmännas
besvär, till skattemyndigheterna. Myndigheterna har fått rätt att fatta beslut
om eftertaxering. Skattemyndigheternas ställning har stärkts.

En risk med denna omorganisation är att den tar mer hänsyn till den fiskala
verksamheten. Här har skattemyndigheterna och staten ett övertag gentemot
de enskilda skattebetalarna - det kommer man inte ifrån - i de allra
flesta fall både utbildningsmässigt och resursmässigt.

Jag upplever det som en möjlig risk att man i fortsättningen kommer att ta
mindre hänsyn till särskilda förhållanden än vad man tidigare gjort i länen.
Hur enkla och klara regler vi än skapar i riksdagen kommer det alltid att
finnas situationer där en enskild tjänsteman i skatteförvaltningen måste ta
ställning till för eller emot vad en skattskyldig har yrkat. Ibland kan det bli
problem, och tjänstemannen måste självständigt fatta vissa beslut.

I det mycket kända Hjortberg-fallet, som var aktuellt för några år sedan,
hände det sig att den ansvarige på skattemyndigheten i Göteborg hävdade att
han var tvingad att påföra Hjortberg skatt. Han sade att han skulle vilja fria
Hjortberg men att lagen tvingade honom att påföra Hjortberg skatt.

Som vi alla vet är det inte så. Uppbördslagen säger att man skall göra en
skälighetsbedömning. Detta står klart och tydligt i uppbördslagen. Men den
ansvarige upplevde bundenheten till det fiskala mycket kraftigt. Kammarrätten
ändrade sedan beslutet. Många andra har inte fått samma positiva
behandling som Elof Hjortberg, så problemen är fortfarande stora.

Hur bär man sig åt för att se till att man i det faktiska jobbet i
skatteförvaltningen tar hänsyn till den enskilda människans besvärligheter
och hellre friar än fäller?

SkU 1987/88:33

Bilaga

Lennart Nilsson: Bo Lundgren tar upp en mycket viktig fråga. Jag kan
försäkra att vi på fullt allvar har tagit itu med just dessa problem. Man skulle
kunna formulera en fråga på följande sätt: Är vi överdrivet fiskala i
skatteförvaltningen? Mitt svar är att vi inte är det i dag. Jag hävdar att vi
försöker göra allt för att klargöra att vi som skatteadministratörer aldrig får
gå längre än vad som är tanken i det beslut som ni har fattat här i riksdagen.
Vi driver dessa frågor hårt vid alla möten, utbildningar och omgångar som vi
har runt om i landet och i vårt förvaltning.

Jag är helt på det klara med att det ändå kan uppstå ett eller annat misstag i
behandlingen av den enorma mängd ärenden vi har under ett år. Det har
säkert förekommit enstaka misstag, och det kommer säkert att förekomma
enstaka misstag även framdeles. Om vi gör något misstag i vår förvaltning,
skall vi rätta till det så fort det över huvud taget går. Också styrkan att fatta
enskilda beslut, som Bo Lundgren pekade på, skall finnas.

Även om vi har försökt åstadkomma en starkare ledning och samordning
av förvaltningen totalt sett, så vill vi ju inte ha svaga personer runt om i
förvaltningen eller svaga chefer - tvärtom. Vi vill ha utomordentligt starka,
självständiga och duktiga tjänstemän. Det har vi också.

Bo Lundgren tog upp enskilda fall, t.ex. Hjortberg-fallet. Huvudsvaret är
naturligtvis att det måste ske en lagändring och ändringar av reglerna. Man
arbetar med sådana förändringar inom departementet. Det kommer kanske
att klargöras senare under dagen. Med detta tycker jag att jag har svarat på
Bo Lundgrens fråga.

Bo Lundgren: Jag vill följa upp min fråga litet grand. Det är naturligtvis bra
att man rättar till fel. Det finns emellertid andra brister i det sammanhanget.
Människor kommer till skada.

Skattemyndigheterna kan i och för sig inte göra så mycket när en skada väl
har uppstått. Som Lennart Nilsson själv säger får vi senare under dagen ta
upp frågan om vad som då kan göras. Det är en politisk fråga i mycket stor
utsträckning. Lennart Nilsson, som högsta ansvarig för riksskatteverket, vill
dock skapa en situation där man gör så få misstag som möjligt.

Skattemyndigheterna har självfallet ett övertag, särskilt gentemot löntagare
och ägare av mindre företag. Stora företag befinner sig kanske i en bättre
situation, eftersom de har tillgång till konsulter och annan expertis. Det kan
emellertid bli problem även för de stora företagen.

Vore det inte rimligt att försöka hitta något instrument som klart och
tydligt kunde tala om att när det föreligger tveksamheter om hur man skall
ställa sig, så bör man i stort sett alltid ställa sig på den enskilde skattebetalarens
sida, dvs. att man hellre bör fria än fälla. Vore inte det en rimlig regel?

Lennart Nilsson: Jag tror inte att det är så lätt att instifta regler av det slaget.
Vi tänker dock faktiskt i dessa banor. När det gäller frågor där det är oklart
hur man skall bedöma hävdar jag bestämt att den normala reaktionen ute i
förvaltningen är att man skall göra en mänsklig bedömning och inte överdriva
det fiskala.

Jag bortser då ifrån att enstaka misstag trots allt begås. Vi skall dock inte
övervärdera dem. Huvuddelen av denna gigantiska volym bedöms ju rätt.
Jag vill dock än en gång stryka under att vi på det hela taget vill se det på detta
sätt.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Bo Lundgren: Jag skulle vilja komma över till en annan sak som är nog så
viktig, nämligen taxeringsarbetet i samband med deklarationsinlämnandet.
Vi har i dag en period som är ganska lång. Jag är medveten om att tiden av
arbetsmässiga skäl o.d. ändå kan synas knapp för dem som granskar
deklarationerna.

Taxeringsnämnderna kan emellertid fatta beslut ända in i oktober månad.
Möjligheten för enskilda skattebetalare att begära omprövning av beslutet
och snabbt få det åtgärdat slutar den 31 oktober. Det innebär mycket kort tid
för de skattskyldiga. Det kan t.o.m. hända att ett sådant beslut kommer i
mitten av oktober månad.

Vore det inte rimligt att införa en regel som säger att beslut som innebär
ändringar i den enskildes deklarerade uppgifter till dennes nackdel inte får
fattas när det är en månad kvar? Man bör således alltid ha en månad på sig att
svara på eventuella förändringar.

Lennart Nilsson: Ja, det är samma sak när det gäller denna fråga. Jag är
osäker på i vad mån man behöver reglera detta.

I vår förvaltning har vi vid ett flertal tillfällen under de senaste ett å två åren
mycket skarpt tagit upp och berättat för landets alla länsskattechefer att det
är olämpligt att skicka ut frågor till de enskilda skattskyldiga mycket sent, när
det återstår någon eller några veckor. Vi har således samma inställning, dvs.
att det inte bör förekomma att man alltför sent ifrågasätter uppgifter från den
enskilde. Den synen har vi i förvaltningen.

Detta problem kommer troligen att lösas i huvudsak när vi går in i den nya
taxeringsproceduren som startar om ett par år. Vi kan då på att annat sätt
säkerställa att denna typ av frågeställningar inte görs under de allra sista
dagarna. Det är helt enkelt fel att göra så.

Bo Lundgren: Det innebär att Lennart Nilsson inte kan ha någonting att
erinra mot att riksdagen skulle sätta en sådan gräns. Det är således precis vad
ni själva också vill åstadkomma. Om man sätter gränser, vet man vilket
resultat man får. Det kan åtminstone vara en fördel för oss politiker, som
ändå har huvudansvaret i sammanhanget.

Jag skulle också vilja ställa en fråga när det gäller de förenklade
deklarationerna. De är utformade på ett sådant sätt att den enskilde
människan i realiteten in blanco undertecknar att de kontrolluppgifter-som
den enskilde förhoppningsvis har fått från skattemyndigheterna - är korrekta
och att man inte har haft några andra inkomster.

Vore det inte ett bättre främjande av rättssäkerheten om man hade
sifferuppgifter? Detta kan åstadkommas antingen genom att den enskilde
fortfarande själv skriver dit dem, eller genom att de förtrycks. Det senare
alternativet kommer naturligtvis att försena deklarationsinlämnandet.

Bo Norrman: Vi diskuterade den korta taxeringsperioden alldeles nyss. Nu
kommer Bo Lundgren med ett förslag som ytterligare skulle förkorta
taxeringsperioden. Det skulle skapa så stora problem att det i varje fall för
närvarande inte är tänkbart att genomföra en sådan reform.

Man kanske skall titta på detta på längre sikt. Man skall inte säga nej för all
framtid. I dagsläget tror jag att det vore olyckligt att gå över till en sådan
reform.

SkU 1987/88:33

Bilaga

4 Riksdagen 1987188. 6 sami. Nr 33

Britta Bjelle: Vi har redan varit inne på att riksskatteverket växer. En
nyorganisation genomfördes den 1 januari 1987.1 samband med det bildades
länsskattemyndighetema, som är 24 till antalet. Under dem finns 120 lokala
skattemyndigheter. Riksskatteverket har ledningen över allt detta.

Den 1 juli i år får vi också en omorganisation av exekutionsväsendet. 81
kronofogdedistrikt skall då minskas till 24. Ett av skälen till den omorganisationen
är att man skall kunna få till stånd en bättre samordning mellan
kronofogdemyndigheterna och skatteförvaltningen. Kronofogdemyndigheterna
är ju ställda under riksskatteverket.

Den organisationen innebär att riksskatteverket skall ha ansvaret och den
centrala ledningen för beskattnings-, indrivnings-, uppbörds- och folkbokföringsväsendet.
När man skapar en sådan här maktapparat, som riksskatteverket
onekligen blir, gäller det att få till stånd en balans mellan den enskilde
människans intresse av integritet och rättssäkerhet och det allmännas
intresse av att myndigheterna fungerar så effektivt som möjligt.

Lennart Nilsson har redan varit inne på dessa frågor, som jag tycker är
mycket viktiga. De har emellertid ändå inte fått tillräcklig belysning, med
tanke på det vi har hört om hur riksskatteverket skall effektivisera sin
verksamhet, höja kompetensen inom verket osv. Hur ser riksskatteverket på
sin roll i den motsättning som ändå finns mellan enskilt och allmänt intresse?

Vi har hört berättas om service och att man naturligtvis kan rätta till den
enskildes fördel. Det intressanta är emellertid att riksskatteverket används
bl.a. av finansdepartementet och kanske i samband med egna önskemål gör
upp promemorior och utredningar som sedan bildar underlag för lagstiftning.
Väldigt många av dessa utredningar och underlag som jag har sett har till
syvende och sidst - utom beroende på hur man ser på den förenklade
självdeklarationen - gått ut på att skapa en bättre kontrollfunktion än den vi
har i dag. Jag kan inte påminna mig att jag skulle ha sett någon PM som har
gått åt motsatt håll.

Till denna fråga tycker jag att det är rimligt att koppla frågeställningen om
riksskatteverket från sin synpunkt anser att det i dag finns en rimlig balans i
det regelsystem som skall avväga de enskildas intresse mot det allmännas.

Lennart Nilsson: En del av dessa frågor är utomordentligt stora. De kanske
också i åtskilliga fall är bättre lämpade att försvaras från de politiska
kvarteren. Det kan t.ex. vara svårt för oss att exakt klargöra den rätta
balansen mellan de enskildas intresse och det allmännas intresse.

I mycket stor utsträckning påläggs vi en syn rörande den balansen genom
de beslut som ni här i riksdagen har fattat. Genom skattelagarnas utformning
och mångfald kan man också säga att det för oss har dragits upp en syn på
denna balans.

Samtidigt vill jag emellertid understryka att detta är frågor som är levande i
diskussionen i vår egen förvaltning och bland våra tjänstemän. Det är helt
uppenbart att balansen mellan rättssäkerhet, integritet och en modern,
effektiv myndighet och förvaltning är viktig. Vi gör så gott vi kan för att hålla
dessa frågor levande. Vi är fullt medvetna om komplexiteten i detta.

Vi driver mycket hårt att sådant som rättssäkerhets- och integritetsfrågor
inte får glömmas bort, av det mycket enkla skälet att vår förvaltning blir mer

SkU 1987/88:33

Bilaga

effektiv och uppfattas som bättre både av allmänheten och av politikerna om
vi har den insikten.

Beträffande de förändringar som skett rörande skatteförvaltningen och
det som nu sker rörande kronofogdemyndigheterna vill jag säga att syftet är
att för RSV underlätta en ledning av dessa förvaltningar. Det handlar inte om
att riksskatteverket operativt skall handha särskilt mycket, utan det är
lednings-, samordnings- och styrningsdelen som ligger på riksskatteverket.
De samordningar som sker där är av godo för samhället. Det rent operativa
arbetet sköts av myndigheterna i skatteförvaltningen och av kronofogdemyndigheterna.

Det finns en decentraliseringstanke i att man skall skilja riksskatteverket
ifrån det operativa arbetet. Detta arbete skall utföras av myndigheterna runt
om ute på fältet.

Vi har nog inte enbart skrivit promemorior om att bli bättre när det gäller
kontroll. Vi har också skrivit promemorior om att vi har en annan syn på
kontroll. Vår kontrollfilosofi innebär att vi vill gå ifrån det läge som vi har i
dag, när vi kontrollerar väldigt många löntagare och mycket få företag, till ett
läge som om ett antal år framöver skall vara helt annorlunda. Vi har tagit
fram analyser och undersökningar om detta.

Jag kan dock hålla med Britta Bjelle om att vi skulle kunna göra bra
mycket mera. Det skall vi också göra, men vi har inte hunnit ännu.

Britta Bjelle: Lennart Nilsson talade ganska mycket om ledningen av
beskattningsväsendet, men också av kronofogdeverksamheten.

Härförleden såg jag i en undersökning att det till länsrätten i Göteborg och
Bohuslän hade inkommit 157 betalningssäkringsmål. Till länsrätten i Stockholm
hade det inkommit 66 sådana mål, och till länsrätten i Norrbotten hade
det inte kommit in ett enda betalningssäkringsmål. Detta var ett axplock ur
en tabell.

Det visade sig samtidigt att domstolarna hävde 20 % av fallen när det
gäller betalningssäkring. I hälften av dessa betalningssäkringsärenden sänkte
domstolarna den fordran som betalningssäkring begärts för. Av detta kan
man dra ganska många olika slutsatser. En slutsats är alldeles uppenbar, och
det är att man inte alls använder sig av betalningssäkring likformigt över
landet. Det är t.o.m. möjligt att dra slutsatsen att man i Norrbotten anser att
man kan fullgöra sitt värv utan betalningssäkringslagen, medan man i
Göteborg uppenbarligen anser att man behöver den i långt större utsträckning.
Man kan också dra slutsatsen att många av dessa fall kanske inte fick en
helt riktig lösning. Det är ju, som Lennart Nilsson nyligen berörde, fråga om
ett ledningsansvar. Vad skall man dra för slutsats beträffande riksskatteverkets
ledning i just denna fråga?

Lennart Nilsson: Detta belyser utomordentligt väl behovet av ledning och
visar också att det självfallet återstår en hel del att göra. Den typen av
samordning och ledning över landet rörande också dessa frågor har ju precis
kommit i gång.

Jag skulle vilja be antingen Bodil Hulgaard eller Bo Norrman att något
ytterligare klargöra detta med betalningssäkring.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Bo Norrman: Det har i dagarna kommit ett betänkande från betalningssäkringsutredningen,
som Britta Bjelle kanske känner till och från vilken hon
möjligen också har hämtat de siffror hon redovisade. Där belyses ju det som
framförs här. Man kan samtidigt dra slutsatsen att det under de senaste åren
inte har varit så stor spridning över landet som tidigare. Detta skulle tala för
att samordningsaktiviteterna har gett resultat.

Samtidigt kan väl också nämnas att denna utredning inte drar samma
slutsatser som Britta Bjelle angående betalningssäkringsinstitutet. Man drar
i stället slutsatsen att detta är ett institut som måste finnas, som finns i
västvärlden och som från rättssäkerhetssynpunkt kanske behöver ändras på
marginalen men som används med omdöme av skatteförvaltning och
domstolar.

Lennart Nilsson: Jag vill skjuta in en fråga till länsskattechefen i Stockholm
Lars Johanson. Jag undrar om det inte i själva verket har varit ytterligt få fall
av betalningssäkringar. Hur många fall hade ni i Storstockholm för något år
sedan?

Lars Johanson: Under första halvåret 1987 rörde det sig om

14 betalningssäkringar. Om fördelningen var jämn över hela året, kan
antalet sägas vara ca 30, och det är inte särskilt mycket.

Men man skall naturligtvis inte alltid dra slutsatsen att antalet betalningssäkringar
är uttryck för en större eller mindre fiskalitet i olika delar av landet,
utan det är ju omständigheter i de enskilda fallen som avgör huruvida man
skall behöva tillgripa ett sådant institut. Det beror precis på hur revisionsverksamheten
bedrivs i de olika länen, och därför blir siffrorna litet olika.

I landet som helhet görs ett mycket litet antal betalningssäkringar i
förhållande till antalet revisioner och svårare granskningar.

Britta Bjelle: Ett svar var att det inte har varit fråga om så stor spridning
under de senaste åren. Men detta svar sade ju ingenting om vilken styrning
som riksskatteverket hade använt för att åtstadkomma denna minskade
spridning. Jag drog slutsatsen att det inte fanns någon.

Med det ledningsansvar som riksskatteverket numera har får vidare
skatteprocessen i skattedomstolarna betalas av den enskilde själv. De
allmänna ombuden kan alltså själva avgöra om de vill driva ett mål till
prejudikat. Det kan vara på det sättet att den enskilde egentligen har vunnit
ett sådant här mål i kammarrätten men att det allmänna ombudet ändå vill gå
vidare och därmed kan åsamka den enskilde ganska stora kostnader.

Har riksskatteverket för avsikt att i det här avseendet ange någon
inriktning när det gäller sättet att driva prejudikatsmål?

Bodil Hulgaard: Detta är inte något som är specifikt för betalningssäkringsmål,
utan det är över huvud taget ett problem att få fram en bra
prejudikatsbildning. Detta gäller inte bara skattemål utan i lika hög grad mål
som avgörs i allmän domstol. Frågan om den enskildes kostnader i skattemål
är nyligen utredd, och det ligger ett betänkande, som är remissbehandlat, i
finansdepartementet.

Prejudikatsmål är normalt sett inte de mål där den enskilde åsamkas de
största kostnaderna, för där lägger det allmänna ofta ned stor ansträngning

SkU 1987/88:33

Bilaga

på att klarlägga rättsläget. Det är ju snarare utredningsmålen som kan bli
mycket dyra för den enskilde.

Bruno Poromaa: Generaldirektören nämnde i sitt inledningsanförande att
personalförsörjningen utgör ett stort problem inom riksskatteverket. I detta
land har vi, om jag inte missminner mig, ungefär 12 000 personer anställda
inom skatteförvaltningen, vilka bl.a. handlägger ca 7 000 000 deklarationer.
Hur är det i förhållande till andra jämförbara länder? Använder vi fler
anställda och större resurser än andra för att avgöra hur mycket var och en
skall betala i skatt och för att få in rätt belopp från de skattskyldiga?

Bo Norrman: Det är alltid svårt att göra jämförelser med andra länder,
eftersom betingelserna inte är helt jämförbara. Men vid en grov jämförelse
kommer man fram till att Sverige inte har fler människor i skatteförvaltningen
per 1 000 invånare än övriga nordiska länder. En jämförelse med
Danmark utfaller t.o.m. till vår fördel. Jämför man med Västtyskland, visar
det sig att vi har ungefär lika många anställda i skatteförvaltningen per 1 000
invånare.

Bruno Poromaa: Även om det är svårt att göra internationella jämförelser
skulle jag vilja ställa ytterligare en sådan fråga: Har Sverige annorlunda eller
större problem än andra länder när det gäller rättssäkerheten i skattesystemet? Bo

Norrman: Det är om möjligt ännu svårare att göra en sådan jämförelse.
Jag skall ändå försöka mig på en del resonemang.

Vad gäller skatteförvaltningens befogenheter tror jag att man kan påstå att
svenska skatteförvaltningar i vissa avseenden inte på något vis har mer
långtgående befogenheter än motsvarande förvaltningar i andra länder - jag
tänker då i första hand på möjligheten att med tvångsmedel få fram
utredningsmaterial. I USA och Västtyskland har ju skatteförvaltningarna
t.o.m. getts rent polisiära befogenheter.

När det gäller våra möjligheter att mer generellt - jag tänker då på
tredjemansuppgifter - få fram utredningsmaterial, kan man nog hävda att vi i
Sverige har något större befogenheter än exempelvis Västtyskland, medan
man däremot i Frankrike kan sägas ha precis samma möjligheter som vi i
Sverige att göra generella kontroller.

Hur det är med rättssäkerheten för den enskilde i olika länder är det ännu
svårare att uttala sig om, varför jag avstår från detta. Men den svenska
skatteförvaltningen framstår vid en internationell jämförelse inte som en
förvaltning med utomordentligt exceptionella kontrollbefogenheter.

Stig Josefson: Jag tror att vi alla vill ha ett enklare och effektivare
skattesystem. Jag själv lägger mycket stor vikt vid att man också kan utforma
rättvisa och likartade skatteregler.

Generaldirektör Lennart Nilsson underströk att det var viktigt med
förenklingar. Anser Lennart Nilsson det alltid vara viktigare att göra
förenklingar än att åstadkomma likartade regler?

Ett påstående som man ofta möter är att det fiskala intresset överväger hos
skattemyndigheterna. I skatteutskottet har vi många gånger understrukit

SkU 1987/88:33

Bilaga

vikten av att tillvarata medborgarnas intresse. Vad väger tyngst i arbetsplaneringen
- det fiskala intresset eller att vara medborgarna behjälplig, så att vi
får en lika och rättvis beskattning?

Ett förslag som vi flera gånger har tagit upp i riksdagen och som riksdagen
och riksdagens revisorer har uttalat sig positivt till är att lokala skattemyndigheten
skulle byggas ut till en lokal samhällsmyndighet, där man inte bara
skulle ha de nuvarande uppgifterna utan också handlägga mervärdeskatten,
uppgifter som i dag sköts av länsstyrelsens handelsregistersenhet, av
patent- och registreringsverkets bolagsbyrå samt av punktskattesektionerna.
Man kunde även knyta kronofogdemyndigheterna till den lokala skattemyndigheten.
Det vore intressant att få Lennart Nilssons syn på dessa frågor. Min
bedömning är att man på det sättet skulle kunna ge en förnämlig service till
allmänheten och att ett större förtroende och ett närmare samarbete skulle
skapas mellan myndigheten och den enskilde medborgaren. Den tjänstemannaorganisation
som vi har i dag när det gäller taxeringen leder ju till att
en del av kontakten mellan myndighet och enskilda bryts, eller till att
avståndet i varje fall blir betydligt större. Vad gör riksskatteverket för att
överbrygga den klyfta som lätt uppstår mellan myndighet och allmänhet
genom den förändrade taxeringsorganisationen?

Lennart Nilsson: Svaret är nej. Jag tycker inte förenkling är viktigare än
regler som leder till rättvisa, om de är tillräckligt omfattande. Men det finns
alltid många gränser här som man kan diskutera. Jag anser t.ex. inte - och det
vill jag stryka under - att det i dag råder någon millimeterrättvisa. Ibland
överdriver man och säger att den förenkling som diskuteras inte leder till
millimeterrättvisa. Det råder ju inte någon sådan nu heller. För att illustrera
den tesen vill jag bara hänvisa till de olika nivåer som kommunalskattesatserna
har överallt i landet.

I samband med fråga två vill jag betona att vi självfallet strävar efter att inte
vara mer fiskala än vad riksdagen har ålagt oss att vara. Vi är precis så fiskala
som ni vill att vi skall vara. Det är vår utgångspunkt. Vi får inte under några
omständigheter gå längre.

Vad gäller lokala skattemyndigheterna och deras utveckling under åren
framöver har vi internt startat en utredning av hur länsorganisationen på
skattesidan kan tänkas se ut under 1990-talet, men det är en mycket
preliminär genomgång. Den sträcker sig inte så långt som Stig Josefsons
exemplifieringar av tänkta kombinationsmöjligheter. På lång sikt är allting
möjligt. Kanske att man under 1990-talet får titta på om det finns ytterligare
sådana möjligheter.

Vi gör vad vi kan för att överbrygga klyftan mellan myndighet och
allmänhet. Vi har startat väldigt mycket av typen öppet hus, och vi har startat
introduktioner för nyföretagare - allt sådant som syftar till att minska
avståndet. Vi tar detta precis lika allvarligt som Stig Josefson gör.

Stig Josefson: Det var värdefullt att få veta att ni kommer att fortsätta i det
sista avseendet. Det har jag inte sett någonting av under det senaste året.
Själv anser jag att detta vore en möjlighet att skapa en närmare kontakt
mellan myndigheter och medborgare.

När det gäller frågan om enklare regler och lika behandling har vi i dag ett

SkU 1987/88:33

Bilaga

skattesystem som kan ge en person 3 000 kronor i avdrag medan en annan
inte kan dra av någonting alls. Det gäller både den som har kostnader för
inkomstens förvärvande och den som inte har det. Det beror på företagsform.
Jag kände en ganska stor oro efter Lennart Nilssons första inlägg för att
man skulle gå vidare med detta. Försvaret att man har olika kommunalskatt
är ju inte särskilt starkt. Den situationen föreligger ändå. Det är ett annat
problem som vi skall lösa.

Om man skall skapa förtroende för skattemyndigheterna, måste man
sträva efter att skattereglerna tillämpas likartat. Det finns självfallet andra
sätt att stärka rättssäkerheten, men det är viktigt att stärka förtroendet.

Vi hade en stor diskussion om folkbokföringen. I de direktiv som nu har
gått ut till utredningen nämns bl.a. att man skall beräkna kostnader för
utbyggnad av lokaler - en konkret uppgift som jag inte har uppmärksammats
på tidigare. Är den kostnaden alls inräknad i de 250 milj. kr. som man
uppgivit totalkostnaden till?

Vi vet ju att kostnaden för samarbete med försäkringskassan inte är
inräknad. Man frågar sig då var vi hamnar. Enligt direktiven skall man hålla
sig inom ramen. Vad avser man då att dra in på för att inte överstiga de
tidigare beräknade kostnaderna? Är kostnaden för utbyggnad av lokaler
inräknade i de 250 miljonerna?

Lennart Nilsson: Jag tackar för idén att vi skall se till att vår öppet
hus-verksamhet fortsätter. Jag utgår från att den kommer att göra det
överallt och att man efter Stig Josefsons uppmaning skall titta särskilt på
detta.

Vad gäller lika behandling är det naturligtvis ett mål för oss att människor i
lika situationer skall hanteras lika över landet. Reglerna och lagarna som
reglerar våra möjligheter stiftas ju huvudsakligen i riksdagen.

Jag vet inte om Lennart Grufberg kan kasta ljus över frågan om
folkbokföringen och kostnaderna för lokalerna.

Lennart Grufberg: Jag kan inte exakt svara på den frågan. Jag är inte riktigt
säker, men jag tror att man har beräknat ett schablonbelopp.

Angående den likformiga behandlingen är det så att när vi försöker föra
över resurser till de komplicerade deklarationerna o.d., innebär det ju att vi
inte kan vara lika noggranna vid kontroll av små avdrag för löntagare. Det
leder naturligtvis till en olikformig behandling, om vi i stället skall lägga över
resurser på företagen, vilka inte tidigare behandlats likformigt. Hittills har vi
haft mycket små resurser för dem. Det går inte att åstadkomma en lika
likformig behandling om man tar resurser från kontroll av löntagarna.

Karl-Anders Petersson: Lennart Nilsson var inne på värdet av en sammanhållen
skatteförvaltning och hur effektivt det blivit med 24 länsskattemyndigheter.
På sistone har det spridit sig en viss rädsla bland länsskattemyndigheterna
- i varje fall i de allra minsta av dem - att man ytterligare skulle
försöka att effektivisera genom en ytterligare centralisering. Man befarar
även att de mindre enheterna skall plockas bort.

Finns det några som helst planer i den riktningen? Eller kan smålänen vara
lugna för att man får behålla kontakten på länsplanet?

SkU 1987/88:33

Lennart Nilsson: Svaret är enkelt: Det finns inte några sådana planer.

Marianne Andersson: Jag vill återknyta till förhållandet mellan de enskildas
och det allmännas intresse. Genom den nya sammanhållna skatteförvaltningen
inrättades också länsskattenämnder. Därigenom skulle allmänhetens
intressen i skatteorganisationen tillgodoses. Dessa nämnder har närmast
intill obefintliga beslutsfunktioner. De fungerar i verkligheten som ett slags
diskussionsklubb, där man får information från skattemyndigheterna om
verksamhetsplaner m.m. Många ledamöter upplever inte sitt uppdrag som
särskilt meningsfullt.

Anser Lennart Nilsson att länsskattenämndernas funktion ger tillfredsställande
inflytande för allmänheten?

Lennart Nilsson: Jag har hela tiden sett det som allra viktigast att det finns en
demokratisk insyn i vad som pågår inom länsskatteförvaltningarna. Denna
insyn är ju försäkrad genom dessa styrelser i länsskattemyndigheterna. Det
är riktigt att de inte har särskilt många beslutsfunktioner, men från början var
det inte heller tänkt så. Jag anser att det absolut viktigaste är insynsdelen.
Sedan är det ett antal beslut som fattas i myndighetens styrelse.

Tommy Franzén: Jag vill knyta an till frågan om förenkling och hur man
använder sig av resurserna inom riksskatteverket. När den förenklade
självdeklarationen infördes hade man för avsikt att lyfta över väsentliga
resurser till de mer komplicerade fallen och till företag. Såvitt jag vet har så
inte skett i någon större utsträckning, kanske beroende på vissa svårigheter
under inkörningsåren för en ny deklarationsprincip. Kan man räkna med att
en sådan resursfördelning kan komma till stånd och ge synliga resultat i form
av mindre granskning av löntagardeklarationer och mer granskning av
komplicerade deklarationer? Detta ligger utan tvivel i allmänhetens intresse,
eftersom människor i gemen nog är av den uppfattningen att det läggs ned
stor möda på att anmärka på enkla löntagardeklarationer, samtidigt som man
dagligen i massmedia kan ta del av hur personer med andra inkomstslag -legalt eller illegalt - kan undandra sig beskattning.

När kan man få se resultat av denna viktiga resursöverföring?

Lennart Grufberg: Man kan redan se resultat av den nya inriktningen. Vi har
fört över resurser från löntagare till företag, och vi har ökat den fördjupade
kontrollen. Självfallet har en så stor reform som förenklad självdeklaration
inkörningssvårigheter. Som vi alla känner till har fritidsgranskning i stort sett
upphört i och med reformen. De resurserna har då återförts till statsverket.
Eftersom vi endast har erfarenheter av det första året, får vi inte glömma bort
att deklarationstidpunkten sköts fram en månad. Därmed startade granskningen
en månad senare än den brukar. Det är självklart att sådant ett år som
detta medför vissa effekter.

Vi för över så mycket resurser vi kan, men det krävs att man bygger upp
kompetens. Ett av de stora problemen, som Lennart Nilsson fokuserade i sitt
inledningsanförande, är att vi tappar kompetens inom skatteförvaltningen.
Vi har en omfattande personalomsättning. För att illustrera detta kan som
exempel nämnas att av de nya handläggare som 1985 anställdes av
Stockholms länsskattemyndighet, slutade ca 50 % sin anställning inom två

SkU 1987/88:33

Bilaga

år. Vi får således endast behålla en liten del. Därför måste väsentliga
kostnader för utbildningsinsatser läggas ned på de nya handläggare som skall
svara för den nya inriktningen på skatteförvaltningen.

Tommy Franzén: Jag är medveten om denna svårighet. Länsskattemyndigheten
i Stockholm har uppvaktat regeringen för att få hjälp med att lösa
problemet med resurspersoner som försvinner till det privata näringslivet.

Riksskatteverket har tagit initiativ - det finns också med i senaste
budgetpropositionen - för att få till stånd en fördjupad skattekontroll av
företag. Nu kräver man resurser motsvarande kostnaden för att vart femte år
kunna göra en taxeringsrevision av de 175 största bolagen. Jag utgår ifrån att
detta är riksskatteverkets ambition i ett initialskede - kontroll av de 175
största bolagen är knappast till fyllest. Det kan finnas skäl att företa en
väsentligt högre kontroll av de mindre företagen för att utröna hur de
uppfyller sina förpliktelser. Finns det även sådana planer, utöver finansministerns
besked i budgetpropositionen med anledning av riksskatteverkets
promemoria?

Lennart Grufberg: Vår målsättning är att kunna ha en planmässig, regelbunden
revision av de allra största företagen. Det hindrar inte att även andra
företag kan kontrolleras ytterligare, även om det inte blir så frekvent som när
det gäller de allra största företagen.

Någonting som är väldigt viktigt att säga är att vi nu har börjat med en
verksamhet för att kontrollera de allra största företagen. Vi har dragit i gång
ett stort arbete. Våra bästa resurser har avdelats för att sättas in på just
genomgång av dessa företag. Det är en ny satsning som vi gör i ledet att
försöka föra över resurser till kontroll av de största företagen. Men detta tar
tid och det kräver resurser. Tyvärr är det dessa resurser, våra nyckelpersoner,
som vi oftast tappar.

Kjell-Olof Feldt: Det ämne skatteutskottet har valt för denna utfrågning är
både betydelsefullt och omfattande. Jag skall i denna korta presentation av
läget uppehålla mig framför allt vid tre begrepp: förenkling, rättssäkerhet
och likformighet.

Jag vill börja med att instämma i det Lennart Nilsson sade om att
förenkling av de materiella skattereglerna ofta är vägen till att nå de två
övriga målen, dvs. rättssäkerhet och likformighet. Har man komplicerade
materiella regler, med risk för oklarhet vid tolkning och tvister om tolkning,
skapar man ett svåröverskådligt och otillgängligt skattesystem, som dessutom
ger medborgarna olika förutsättningar att få en rättvis och säker
beskattning. Det ger också utrymme för skatteundandragande genom
skatteplanering och andra liknande åtgärder.

När det gäller skattebetalare med i huvudsak inkomst av tjänst anser jag att
vi har kommit en bra bit på väg att åstadkomma förhållandevis enkla regler -både historiskt sett för Sveriges del och internationellt. Jag vill göra ett
undantag, och det gäller pensionärernas extra avdrag med den förmögenhetsprövning
som för närvarande sker. Det är alldeles uppenbart att i varje
fall de skattskyldiga själva inte förstår förmögenhetsprövningens innebörd
och hur olika förmögenhetsslag behandlas. Här behövs åtgärder, och det har
jag i ett annat sammanhang meddelat riksdagen.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Komplikationer för fysiska personer, dvs. enskilda individer, i beskattningen
uppstår i dag framför allt i samband med köp och avyttring av
tillgångar, dvs. vid beskattning av realisationsvinst. Vi har i dag olika regler
beroende på tillgångsslag, och reglerna är ganska komplicerade. När det
gäller kapitalvinstbeskattning och kapitalinkomstbeskattning ingår det i
direktiven till inkomstskatteutredningen att se över hur dessa regler kan
förenklas och i möjligaste mån harmoniseras med varandra, men också med
beskattning av inkomst av tjänst och andra inkomster för fysiska personer.

De stora komplikationerna i vårt skattesystem finns faktiskt inom rörelsebeskattningen
- vilket framgick också av utfrågningen av riksskatteverkets
representanter. Vare sig skattesubjektet är juridisk eller fysisk person och så
fort det är fråga om rörelse av något slag, har vi här ett komplicerat nätverk
av skatteregler. Uppdraget till utredningen om reformerad företagsbeskattning
är i första hand att förenkla den delen av skattesystemet.

När det gäller rättssäkerhet måste det för denna församling vara uppenbart
att här har man att följa två principer som man måste försöka förena. Den
ena principen är att de skatter som beslutas av riksdagen faktiskt skall betalas
i därför avsedd ordning. Den andra principen är att detta skall ske utan att
individernas krav på rättssäkerhet och integritet åsidosätts. Det är svårigheten
att förena dessa principer som föranleder en del av dagens skattedebatt.

Jag skall nämna några av de problem som har uppmärksammats i detta
sammanhang. I vissa fall har de blivit föremål för åtgärder, i andra fall
förbereds åtgärder.

Det första problemet gäller lagarna om bevissäkring och betalningssäkring.
Lagen om bevissäkring har nyligen varit föremål för en översyn, med
riksdagsbeslut så sent som december 1987. Enligt min mening förstärktes
därmed skyddet väsentligt för den enskilde när det bl.a. gäller myndighetens
rätt att få tillträde till bostaden i samband med revisionskontroll.

Beträffande lagen om betalningssäkring har regeringen ett utredningsbetänkande
som nu är ute på remiss. Regeringens ambition är att så snart det är
möjligt förelägga riksdagen förslag i detta ärende.

I fråga om taxeringsförfarandet har det framgått också av utfrågningen av
riksskatteverkets representanter att där gäller den grundläggande frågan
kvalitet och resurstillgångar i själva taxeringsarbetet. Genom förenkling av
de materiella skattelagarna och en ny organisation för taxeringsväsendet har
både riksdagens och regeringens ambition varit att höja kvaliteten på
granskningsarbetet med en ändrad inriktning på det sätt som här har
beskrivits. Ambitionen har också varit att skapa en bättre kontakt mellan
skattebetalarna och taxeringsväsendet genom att besluten får bättre materiellt
innehåll, motiveras bättre än vad som har varit möjligt med hittillsvarande
organisation, och slutligen - vilket jag har utlovat - att försöka lösa
problem med underrättelse om avvikelse från deklaration eller frågor som
gäller deklarationen så att dessa kommer i sådan tid att det är möjligt för
deklaranten att hinna reagera. Vi skall försöka återkomma till den frågan i
riksdagen.

När det gäller skatteprocessen skall frågan om processförfarandet ånyo
behandlas i riksdagen när den nya taxeringsorganisationen skall beslutas i
detalj. Jag skall ta upp en fråga som vi anser vara ett bekymmer, nämligen de

SkU 1987/88:33

Bilaga

långa tiderna som nu gäller för avgörande av taxeringsmål. Detta bekymrar
oss inte minst därför att antalet inkomna mål i processystemet har kraftigt
minskat, med 25-30 %. Balanserna har därmed minskat, men tidsåtgången
för att behandla de enskilda målen är fortfarande lika stor. Vi skall
tillsammans med de berörda myndigheterna försöka finna en förklaring och
se om detta kan åtgärdas.

Ett fjärde problemområde är arbetsgivaransvaret för skatter och sociala
avgifter. Här är det uppenbart att den lagstiftning vi nu har har lett till
besvärliga tolkningsproblem och i bland försatt enskilda i uppenbart orimliga
situationer och gett upphov till orimliga konsekvenser. Fallet Hjortberg har
åberopats i den tidigare debatten i dag. Viss förbättring har skett fr.o.m.
förra året. Man har nu möjlighet att om man är osäker på om man har ett
arbetsgivaransvar eller inte att få ett bindande förhandsbesked. Jag kan
upplysa skatteutskottet om att vi bearbetar för närvarande socialavgiftsutredningens
förslag om s.k. företagarregistrering och skattebevis, med sikte
på att senare i år kunna offentliggöra en departementspromemoria med
förslag om en särskild skattsedel som skall gälla för företagare, varav med
otvetydig klarhet skall framgå hur ansvarsfrågan är beskaffad.

När det gäller likformigheten i beskattningen skall jag nämna ett problem
som jag tror för många människor är ett uttryck för bristen på rättvisa och
bristen på likformighet i vår beskattning, nämligen skatteundandragandet
och skatteplaneringen. Jag hävdar att detta har tagit sig under de senaste åren
allt yvigare och mer utmanande former än tidigare. Framför allt i det enskilda
fallet har det fått mycket stor penningmässig omfattning.

Vi har en generalklausul mot skatteflykt. Det har å ena sidan ifrågasatts
huruvida denna klausul verkligen fyller någon funktion. Å andra sidan
hävdas det att klausulen utgör ett allvarligt hot mot rättssäkerheten.
Antingen gäller det ena eller det andra. Justitiekanslern har konstaterat att
något hot mot rättssäkerheten inte föreligger i den nuvarande utformningen
av generalklausulen. Från finansdepartementets sida kan vi konstatera att i
den mån klausulen fungerat har den verkat avskräckande. Antalet fall där
klausulen under de få år den har gällt faktiskt har kunnat åberopas mot ett
enskilt handlande har varit mycket få. Under året kommer frågan att tas upp
huruvida generalklausulen skall förlängas, eftersom dess giltighetstid är
begränsad. Någon ställning i den frågan har regeringen ännu inte tagit.

En annan väg att minska förekomsten av skatteplanering i syfte att
undandra sig skatt är att ingripa mot uppenbart missbruk av rådande
skattelagar. Det är en väg som förvisso inte förenklat skattesystemet i
åtskilliga fall. Det leder snarare till komplikationer. Men så länge existerande
regler utnyttjas kommer den typen av ingripanden att krävas. Vi ser det
som väsentligt att likhet inför lagen skall gälla även i detta avseende, speciellt
när det är uppenbart att för vissa former av undandragande står möjligheterna
inte likformigt till medborgarnas förfogande. Möjligheterna till undandragande
är förvisso mycket orättfärdigt fördelat mellan olika grupper av
skattebetalare.

Dessa är de tre huvudlinjer som vi från regeringens sida tycker bör
känneteckna arbetet på detta område. Vi ser fram emot ett fortsatt
konstruktivt samarbete med skatteutskottet.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Anita Johansson: Många människor är upprörda över skatteundandragandet.
Det utvecklas hela tiden nya raffinerade metoder för skatteplanering
inom lagens utkanter. Så sent som i december förra året beslutade vi här i
riksdagen att avskaffa möjligheten att skatteplanera genom förskottsräntor.
Men vi hade knappt hunnit hem för att fira jul förrän TV och tidningar kunde
meddela att nya s.k. skatteplaneringsinstrument tillkommit. Jag tänker då på
kommanditbolagen som tycks vara det senaste modeknepet. Det har
framgått inte minst av tidningarna i dag. Vad tänker du som finansminister
göra åt detta?

Kjell-Olof Feldt: Det man utnyttjar i samband med kommanditbolagskonstruktioner
är möjligheten att göra avdrag både för löpande förluster och för
realisationsförluster. Idén med kommanditbolaget är att den enskilde
individen skall kunna göra en riskkapitalinsats i den speciella form som detta
innebär, och därmed också ha möjlighet att genom andra inkomster täcka
eventuella förluster och på så sätt kunna bära riskerna. Den dubbla
avdragsmöjlighet man utnyttjar är naturligtvis den som i så fall måste
angripas.

Mitt problem är att jag vill rädda kommanditbolaget som företagsform för
framtiden. Men om nu ett antal finansbolag och enskilda individer utnyttjar
företagsformen för syften vartill den definitivt inte har avsetts för, är risken
att vi för att undanröja missbruk blir tvungna att förstöra de skattemässiga
förutsättningarna för en annars bra företagsform för människor som vill driva
företag i mindre skala utan att behöva gå aktiebolagsvägen.

Det är alltså det problemet vi för närvarande brottas med. Så fort vi
skymtar en lösning kommer vi att gå till aktion.

Anita Johansson: Det låter bra, herr finansminister, och jag hoppas att det
kommer ett förslag snabbt. Kommer vi för all framtid att tvingas att leva med
det faktum att människor ständigt hittar på nya sätt att undandra sig att betala
skatt? Vilken framförhållning har man på departementet för att på ett tidigt
stadium kunna förebygga sådant?

Kjell-Olof Feldt: Vi har en viss framförhållning, men det vore synnerligen
oklokt av mig att offentligt redogöra för innehållet i denna planering. Det är
inte bara vi som planerar.

Kjell Nordström: Tror finansministern att det går att skärpa skattelagarna
och därmed minska den organiserade skatteplaneringen utan att rättssäkerheten
kommer i fara?

Kjell-Olof Feldt: Det är nödvändigt att vi i så hög grad som möjligt stänger
eller begränsar möjligheterna till skatteundandragande utan att det leder till
rättsosäkerhet. Vi har i själva verket tvingats till att göra den typen av
avvägningar, dvs. att avstå från ingripanden mot skatteundandragande
därför att det skulle leda till rättsosäkerhet. I vissa konkreta fall har vi avstått
från det. I valet häremellan anser jag att rättssäkerheten måste gå före.

Bo Lundgren: En hel del av de svar som gavs av Lennart Nilsson och
riksskatteverket visade att det är de politiskt ansvariga - regeringen och
riksdagen, med skatteutskottet - som egentligen skall föra denna diskussion.
Det finns det naturligtvis anledning till.

SkU 1987/88:33

Bilaga

När jag lyssnade till diskussionen här tidigare gjorde jag en reflexion
rörande skatteundandragandet och missbruket av skatteregler som är
avsedda för någonting helt annat. Man kommer inte ifrån att vårt skattesystem
har utnyttjats till bristningsgränsen när det gäller uttag av skatter. Det
skapar förutsättningar och motiv för denna typ av verksamhet. Det är
emellertid en annan diskussion, som vi inte skall ta upp här.

Det framgår ganska klart att det i dag råder en obalans mellan den enskilde
skattebetalaren och staten. Staten stiftar skattelagarna. Staten driver även in
de skatter som följer av den stiftade lagen. Den enskilde medborgaren och
den mindre företagaren har i första hand problem med att följa med i vad som
händer. Vi har en komplex lagstiftning. Vi skall i görligaste mån försöka
förenkla den, och vi får då göra en avvägning mot andra syften som vi vill
uppnå. Detta är ett problem.

Lennart Nilsson vidimerade att det begås vissa fel i skatteförvaltningen.
Det måste det naturligtvis göra. Den övervägande delen av alla som är
anställda arbetar på ett positivt och bra sätt, men man kan naturligtvis göra
ett misstag hur bra man än är. Den enskilde människan kan då komma i
kläm.

En politik som syftar till att öka rättssäkerheten borde förbättra balansen
till den enskildes fördel. Den borde se till att man minskar risken för fel så
långt det är möjligt att göra. Om fel uppkommer skall man gottgöra dem som
drabbas av felen. Det sistnämnda är inte minst viktigt.

När finansministern nu redovisar en hel del synpunkter i detta avseende
tycker jag att det är litet senfärdigt. Mycket har hänt sedan debatten satte i
gång. Regeringen visar ett ointresse - eller har i vart fall tidigare visat ett
ointresse - för dessa frågor.

En sak som vi tyvärr inte kan ta upp här, eftersom den tillhör justitieutskottets
område, är frågan om ersättning för processkostnader i skatteprocesser.
Trots riksdagens uppmaning har regeringen fortfarande inte lagt fram några
förslag.

Jag skulle vilja börja med att ställa en fråga till finansministern beträffande
risken för att misstag begås. Finansministern vidimerar att Hjortberg-fallet
var uttryck för en tendens till att något höll på att gå snett. Hjortberg klarade
sig. Kammarrätten dömde till hans fördel. Ett stort antal andra personer har
råkat i kläm och kommer att råka i kläm därför att vi fortfarande har samma
lagstiftning. Den tillämpas uppenbarligen ibland på olika sätt av skattemyndigheterna,
men i den fiskala riktningen. Av vilken anledning är regeringen
inte beredd att snabbt göra någonting för att komma till rätta med detta
problem?

Kjell-Olof Feldt: Innan jag tar upp den fråga som Bo Lundgren, enligt min
mening ställde på ett något ledande sätt, vill jag beträffande ambitionerna att
förenkla skattesystemet säga att det åtminstone vore ett stort steg om vi inte
överbelastade skattesystemet med fler uppgifter än det faktiskt orkar med.
Jag går inte in på skattesatsernas nivå, där jag har en uppfattning.

I denna riksdag, och för all del också i den regering som jag tillhör,
kommer man ofta på att man med skatternas hjälp skall lösa näringspolitiska
problem, miljöpolitiska problem, regionalpolitiska problem och alla möjliga

SkU 1987/88:33

Bilaga

problem. Detta återspeglar sig i det nuvarande skattesystemets konstruktion.
Under årtiondenas lopp har man ålagt skattesystemet en rad uppgifter
som det till slut inte klarar av. Komplexiteten blir så stor att de ursprungliga
syftena förfelas. Vi får i stället helt andra effekter än vad vi väntar oss.

Om Bo Lundgren och jag skulle bli överens på den punkten att vi skall
förenkla även synen på skattesystemet - det är till för att ta in skatt till stat och
kommun på ett rättvist och rättssäkert sätt - skulle ganska mycket vara
vunnet.

Bo Lundgren frågar varför regeringen inte är beredd att lägga fram ett
förslag tillräckligt snabbt. Jag menar att det är en ledande fråga. I min
inledning meddelade jag att vi har för avsikt att inom loppet av ett par
månader lägga fram en departementspromemoria just i detta ämne.

Den lösning vi har eftersträvat bygger på det förslag som kom 1985. Det
förslaget underkändes då av remissinstanserna, men vi har arbetat vidare på
det. Det är ett utomordentligt svårt område, eftersom det rör sig om två
system som griper in i varandra. Det ena är skattesystemet och det andra är
socialförsäkringssystemet, med sina krav på samband mellan avgifter och
förmåner och synen på begreppen anställda och arbetsgivare. Jag tror
emellertid att vi är på väg mot en lösning som skall kunna presenteras här i
sommar.

Bo Lundgren: Problemet för dem som drabbas är ju att den promemorian
kominer i sommar. Den skall förmodligen remissbehandlas. Det innebär att
någon lagändring inte lär kunna träda i kraft förrän tidigast den 1 januari
1989. Det lär troligen bli senare, någon gång under året 1989 eller 1990.

Det har emellertid gått mycket lång tid. Tiden går fortfarande, medan
människor sitter fast i mål i skattedomstolarna och drabbas av dessa problem.
Skulle man inte kunna vidta någon snabb, enkel lösning för att åtminstone
hantera det tillfälligt?

En idé som vi har lagt fram under flera år här i riksdagen ansluter till vad
Lennart Nilsson faktiskt antydde. Man hamnar ibland i situationer i
skatteförvaltningen när man skall hantera en besvärlig tolkning av lagstiftningen
och när man är övertygad om att en individ egentligen inte har syftat
till att göra något fel men kommit snett mellan paragraferna. Borde man inte
i ett sådant fall, med tanke på den övervikt som skattemyndigheterna och
staten har, hellre fria än fälla? Vi har lagt fram förslag om ett tolkningsföreträde.

Bodil Hulgaard talade tidigare om att i just prejudikatsmålen finns det
väldigt många utredningar och besvärligheter. Man visste inte hur rättsläget
egentligen såg ut. Rättsläget kan emellertid efter utredningar visa sig vara
sådant att det missgynnar den skattskyldige, som då råkar illa ut. Skulle man
inte kunna tänka sig att inrätta ett system med tolkningsföreträde - hellre fria
än fälla vid tveksamhet - och göra det ganska snabbt?

Kjell-Olof Feldt: Jag är inte här för att avslå eller bevilja motioner i
riksdagen. Det måste vara skatteutskottets sak.

Skatteförvaltningens praktiska hantering i dessa fall kommer inte till
riksdagens kännedom. Många gånger gör man precis på det sätt som Bo
Lundgren säger. Jag vill ändå fästa skatteutskottets uppmärksamhet på att

SkU 1987/88:33

Bilaga

skatteförvaltningen varje år hanterar sju miljoner deklarationer. Det är
faktiskt ett mycket litet fåtal av dessa som blir föremål för någon som helst
offentlig uppmärksamhet på grund av att det har begåtts någon form av
felaktighet, ännu mindre övergrepp, från skatteförvaltningens sida.

Frågan om att införa den typen av tolkningsföreträde i skatteprocessen
borde i första hand föranleda att man tittar på de allmänna domarreglerna
som gäller och som har gällt i århundraden i Sverige. De gäller i princip också
för den allmänna statsförvaltningen, eftersom man tillämpar dem enligt
praxis.

Jag ifrågasätter huruvida man ändrar något väsentligt genom att införa en
lagstiftning på detta område.

Bo Lundgren: Jag menar självfallet inte att finansministern skall bifalla eller
avslå motioner. Just nu sysslar vi emellertid med en utfrågning, för att
utskottet skall kunna ta ställning till bl.a. de motioner som är inlämnade på
detta område.

Det är därför intressant att höra den ansvarige ministerns ställningstaganden.
Tolkar jag finansministern rätt när jag uppfattar att han säger att praxis
skall vara sådan att det i realiteten är ett tolkningsföreträde? Så ser inte praxis
ut till 100 % i dag.

Är vi överens om att skattemyndigheterna och skattedomstolarna när det
gäller mycket komplicerade avvägningar, där man tycker att det är mycket
svårt att besluta antingen till den enskildes fördel eller till skattemyndighetens
och statens fördel, alltid skall välja till den enskildes fördel? Om
finansministern och jag kunde vara överens om det, skulle det gynna väldigt
många skattebetalare.

Kjell-Olof Feldt: Bo Lundgren borde själv inse att det enda han skapar, om
en sådan regel skulle införas, är att man flyttar bedömningen till ett annat led.
Den enskilde tjänstemannen ställs då inför frågan om han är osäker eller inte.
Är han säker dömer han precis som han finner för gott.

Bo Lundgren vill egentligen lagstifta om att den enskilde tjänstemannen
skall döma på ett visst sätt när osäkerhetsnivån har kommit upp till en viss
höjd.

Jag tror inte att en sådan lagstiftning skulle ge något annat praktiskt
resultat än det sunda förnuft och den anda inom skatteförvaltningen som
riksskatteverket faktiskt försöker att skapa.

Bo Lundgren: Det hade givit ett helt annat resultat, om man hade ändrat
nivån och balansen till den enskildes fördel - inte minst när det gäller fall som
berör arbetsgivaransvaret.

Finansministern aviserade en förändring av reglerna för betalningssäkring.
Det finns en utredning som har lagt fram förslag, som remissbehandlas för
närvarande - jag vet inte om remissomgången är klar. Det rör sig emellertid
om förslag som inte är tillräckliga för att klara rättssäkerheten.

Vi känner till många, bilhandlare och andra, som har lidit skada och fått
vidkännas ekonomiska förluster till följd av en felaktig tillämpning av
betalningssäkringslagen. De får ingen ersättning i dag. Utredningen föreslår
att de skall få en begränsad ersättning under vissa omständigheter.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Skulle finansministern inte här kunna säga att den enskilde individ eller det
företag som drabbas av betalningssäkring på felaktiga grunder och som
klarar sig i slutändan, skall få full ersättning för alla de förluster som lidits?

Kjell-Olof Feldt: Detta kan man säga är en begäran om att jag skulle lagstifta
på stående fot. Det tror jag inte att jag vill göra.

Vi får se vad remissbehandlingen av betänkandet leder till och vilka
synpunkter som kommer fram. Min uppfattning är att staten bör inta en
generös hållning.

Kjell Johansson: Finansministern lämnade en redogörelse för det arbete som
pågår och av översynen av skattesystemet som kan komma att resultera i
förenklingar. Jag delar i långa stycken hans bedömningar om att skattesystemet
inte orkar med allting och att detta måste tas bort. Utvecklingen har gått i
någorlunda rätt riktning.

Finansministern tog inte upp den totala omfattningen av skatterna.
Skatten har sedan 1982 höjts i en takt som vi sällan har skådat maken till. Nya
skatter har tillkommit. Det gör att skattetrycket i vårt land internationellt sett
ligger i topp. Det har också kommit att medföra att det har blivit ett mera
komplicerat system. Det leder också till en hårdnande attityd mellan
medborgarna och skattemyndigheterna. Det här är en central och grundläggande
fråga när man debatterar rättssäkerheten.

Också statsministern är oroad över det förhållandet att skattetrycket har
ökat så kraftigt. Han menar att det nu bör tas ner till nedemot 50-procentsgränsen, i stället för de 60 % som vi håller på att närma oss. Min
första grundläggande fråga till finansministern blir därför om det pågår,
initieras eller planeras något arbete inom regeringskansliet i syfte att infria
statsministerns löfte. Tar man, när man nu skall sänka skattetrycket, med
förenklingsmomentet i arbetet?

Kjell-Olof Feldt: Skälet till att jag inte tog upp frågan om skattetryckets höjd
och skattesatserna var att jag uppfattade att den inte ingick i det ärende som
skatteutskottet behandlar.

För att svara på frågan hänvisar jag till de tre utredningar som pågår. Den
ena gäller en förändring av inkomstskatterna som syftar till en sänkning av
skattesatserna och marginalskatterna och en förändring av systemet i andra
avseenden. Den andra utredningen gör en översyn av företagsbeskattningen
med samma huvudinriktning. Den tredje utredningen behandlar en översyn
av den indirekta beskattningen. Det är den planering som finns och det
arbete som pågår.

När det gäller frågan om vad det leder till för effekter på det totala
skatteuttaget när dessa reformer träder i funktion, måste man rimligtvis göra
en bedömning mot bakgrund av hur den ekonomiska utvecklingen har varit.
Man måste också ta ställning till vilka underskott och överskott staten har i
det läget och vilka reformkrav som ställs, inte minst från denna riksdag.

Kjell Johansson: Frågan om rättssäkerheten inom beskattningen gäller inte
bara att driva in skatter i acceptabla former. Det gäller också i hög grad
skattereglernas materiella innehåll avseende uttaget till olika skatter. Det är
viktigt att skattereglerna utformas så att de inte diskriminerar några
inkomsttagare.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Inom folkpartiet är vi bestämda motståndare till sambeskattning. Om äkta
makar driver rörelse tillsammans finns en regel för medhjälpande make, som
kort sammanfattat säger att denne måste ha arbetat minst 400 timmar i den
gemensamt ägda rörelsen för att kunna uppbära och skatta för en egen
inkomst.

En annan regel säger att barn som t.ex. feriearbetar i föräldrarnas rörelse
måste ha fyllt 16 år för att själv uppbära lön och beskattas för den.
Bestämmelserna gäller inte för andra barn. De gäller inte heller om det nu
aktuella barnet arbetar hos någon annan under ferierna.

Hur ser finansministern på denna typ av olika behandling av olika
kategorier skattebetalare? Finns det inom finansdepartementet något arbete
i gång för att se över denna typ av olika regler?

Kjell-Olof Feldt: Jag vill först nämna att vi när det gäller inkomstbeskattningen
i stort har tagit ytterligare ett steg för att avlägsna resterna av den
sambeskattning vi en gång hade, nämligen genom att vi slopar sambeskattningen
av s.k. B-inkomster, framför allt kapitalinkomster. Det som återstår
är sambeskattningen av förmögenhet. Jag är av den uppfattningen att också
den frågan bör tas upp till behandling, så att vi kommer fram till ett rent
individuellt skattesystem.

Det problem som Kjell Johansson tar upp och som gäller medarbetande
familjemedlemmar, är ju ett problem som gång på gång har varit uppe till
diskussion. Man har funnit att man inte kan lösa detta problem med
nuvarande konstruktion av rörelsebeskattningen när rörelsen drivs som
enskild firma, eftersom denna konstruktion är nödvändig för att bl.a.
förhindra skatteundandragande. Det är detta det handlar om. Skulle
utredningen om reformerad företagsbeskattning komma fram till att det skall
göras ett radikalare ingrepp när det gäller beskattningen av enskild rörelse,
t.ex. genom att man övergår till den s.k. staketmetoden, försvinner eller i
varje fall minskar avsevärt detta problem. Men utan den sortens mera
grundläggande förändringar i förutsättningarna för rörelsebeskattningen
anser jag inte att det finns skäl att ta bort den regel som Kjell Johansson
kritiserar.

Kjell Johansson : Inom all lagstiftning är det viktigt att lagarna utformas så,
att rimliga påföljder kan utmätas vid brott mot dem. En företagare som
bryter mot arbetsmarknadslagstiftningen kan ådömas s.k. ideellt skadestånd.
Det behöver inte precis handla om några märkvärdiga förseelser.
Sådana skadestånd utgjorde tidigare en avdragsgill utgift i inkomstkällan.
Detta är inte en helt ointelligent tanke, eftersom dessa utgifter uppstår av just
den anledningen att man driver rörelse. Alla de här lagarna är faktiskt inte
speciellt lätta att tillämpa. I dag blir påföljden helt olika, beroende på vilken
form som företaget drivs i, om en domstol dömer till ett lika stort skadestånd.
Den som driver enskild firma, handelsbolag etc. får en påföljd som också
innebär att han får betala arbetsgivaravgifter. Har regeringen tänkt att göra
någonting åt detta, som också är en viktig rättssäkerhetsfråga?

Kjell-Olof Feldt : Hanteringen av socialavgifterna faller under socialdepartementets
ärendeområde. Jag känner faktiskt inte till huruvida man i detta
avseende ämnar att göra några förändringar.

SkU 1987/88:33

Bilaga

5 Riksdagen 1987/88. 6 sami. Nr 33

Kjell Johansson: Jag tackar för detta uttömmande svar.

Jag vill ställa en avslutande fråga: Har generalklausulen haft någon som
helst betydelse vid transaktioner av det slag som finansministern nämnde litet
grand om och som även Anita Johansson tog upp, alltså skatteundandragande
av stora belopp? Den utvärdering som har gjorts, handlar enligt min
uppfattning mera om ganska triviala transaktioner inom familjens ram - om
hur man överlåter en kåk litet billigare till sonen etc. - som man skulle kunna
komma åt med annan lagstiftning. Jag undrar som sagt om generalklausulen
har haft någon som helst inverkan på transaktioner av verklig betydelse.

Kjell-Olof Feldt: Avser Kjell Johansson utnyttjandet av förskottsräntor och
kommanditbolag?

Kjell Johansson: Ja.

Kjell-Olof Feldt: Då är svaret nej. Detta har generalklausulen, såvitt vi kan
se, inte kunnat förhindra. Nu är detta med kommanditbolag en relativt färsk
historia, som - såvitt jag förstår åtminstone i något av de fall som förekom i
mediapresentationen i går - kan bli föremål för domstolsprövning.

Tommy Franzén: Också jag skulle vilja knyta an till generalklausulen och
problemet med att uppnå likformighet i beskattningen. Vi kan därvid bortse
från den olikformighet som finns på grund av systemets utformning i sig, med
alla de olika sätt på vilket detta kan utnyttjas av olika inkomsttagare. Det
förekommer alltså skatteundandraganden, både mer eller mindre legala och
illegala. Mot de illegala finns det naturligtvis lagar att tillämpa. När det gäller
gränsområdet har utgångspunkten i den debatt som fördes på 1970-talet varit
att man skulle införa en typ av generalklausul som skulle ta över där övrig
lagstiftning så att säga inte hängde med. Det är nästan någonting naturligt i
att lagstiftningen på det här området släpar efter i förhållande till de olika
sätten att göra skatteundandraganden.

Det är i och för sig inte konstigt att det finns problem i samband med
generalklausulen, eftersom den skall täcka ett så omfattande område. Den
utformning som den senare generalklausulen har fått är utan tvivel något
mindre tandlös än den första. Men när man nu skall göra en förnyad prövning
av generalklausulen finns det skäl att också bredda det skatteområde som
skall omfattas av klausulen. Jag tänker i detta sammanhang bl.a. på
kommanditbolag, som såvitt jag förstår i dag inte ligger inom ramen för
generalklausulen. De områden som i dag omfattas av generalklausulen är ju
mycket begränsade. Exempelvis omfattas inte frågor rörande förmögenhet,
som är ett annat område där det i dag sannolikt förekommer en hel del
skatteundandraganden. Dessa skulle kunna förhindras genom att generalklausulens
tillämpningsområde vidgas. Finns ambitionen att vilja göra en
sådan förändring av generalklausulen, eller tänker regeringen bara komma
med en förlängning av tiden för den nuvarande lagens giltighet?

Kjell-Olof Feldt: Den utformning som generalklausulen fick i sin andra
version är ett uttryck för den avvägning som gjordes mellan å ena sidan
kraven på rättssäkerhet och en minimering av risken för godtycke i
behandlingen av skattebetalarna och å andra sidan ambitionen att på ett

SkU 1987/88:33

Bilaga

mera allmänt sätt kunna begränsa transaktioner och beteenden vars enda
syften var att undandra sig skatt. Det gjordes alltså en avvägning mellan
dessa två intressen.

Vi har åtminstone kunnat konstatera att någon kritik mot att generalklausulen
har hotat rättssäkerheten aldrig har kunnat framföras. Då är frågan om
den kritik som framkommer mot att generalklausulen har varit alltför litet
effektiv skall föranleda någon förändring av dess utformning. Och, som jag
sade i min inledning, detta är en fråga som vi håller på att pröva. Jag är i dag
inte beredd att lämna något besked om hur en slutlig utformning skall se ut.
Men jag gör i varje fall den bedömningen att generalklausulen kommer att
behövas även i framtiden.

Tommy Franzén: Efter att ha studerat justitiekanslerns redogörelse vill jag
hålla med Kjell Johansson om att generalklausulen kanske i mycket låg grad
har haft någon effektivitet. Den kan möjligen ha en viss preventiv verkan
inom en del områden. Men med det system vi lever i - jag avser då inte
skattesystemet - kommer vi alltid att få dras med individer, företag etc. som
på olika sätt kommer att försöka undandra sig beskattning. Detta gäller
oavsett vilken nivå som beskattningen har.

Med utgångspunkt i JK:s berättelse anser jag att det finns skäl att göra en
ordentlig översyn av generalklausulen, att man gör en skärpning och att man
framför allt breddar tillämpningsområdet, eftersom en hel del av de
företeelser som finns i dag utan tvivel skulle kunna omfattas av generalklausulen
om den hade ett större tillämpningsområde.

Stig Josefson : Finansministern berörde i sin inledning reglerna för förmögenhetsprövning
när det gäller pensionärernas extra avdrag. Kommer regeringen
att lägga fram en proposition i detta ärende under innevarande riksmöte?

En annan fråga som har diskuterats mycket under året, inte minst under
den tid när avtalsrörelser har pågått, är frågan om en skattesänkning. Det
gäller en sänkning av marginalskatten eller en sänkning av matmomsen. Är
det inte så, finansministern, att en sänkning av matmomsen skulle medföra
betydligt mindre av krav på kompensation än något annat när det gäller att
underlätta en avtalsuppgörelse?

I slutet av förra året behandlade vi här i riksdagen frågan om en ändring av
arvsskattereglema på grund av de förändringar som har skett i äktenskapsbalken.
Dessa förändringar innebar bl.a. att begreppet dödsbo försvinner i
de fall där en av makarna fortfarande lever. Detta har fått rätt betydande
konsekvenser, inte minst när det gäller skogskonton och investeringskonton.
Utskottet uttalade att departementet hade försäkrat att detta inte var gjort
med avsikt. Jag hade förväntat mig att det redan tidigt i år skulle föreligga en
proposition. Ännu har vi inte fått något besked om det kommer någon. Det
vore intressant att få veta något på den punkten.

Kjell-Olof Feldt: När det gäller den första frågan, om förmögenhetens
inverkan på det extra avdraget, är svaret ja. Vi avser att lägga fram en
proposition om vissa förändringar därvidlag.

Den andra frågan är jag inte säker på att jag förstod. Gällde frågan
huruvida en sänkt moms på maten skulle innebära lägre krav på kompensation
än vad en sänkning av marginalskatten skulle göra?

SkU 1987/88:33

Bilaga

Stig Josefson: Ja.

Kjell-Olof Feldt: Då har jag tydligen uppfattat frågan, men jag förstår den
inte. De kompensationskrav som ställs i en avtalsrörelse kan framföras av
många olika skäl, där det allra vanligaste är att man studerat löneutvecklingen
under tidigare perioder och funnit att vissa grupper har seglat förbi den
egna gruppen. Ett annat skäl för att kräva något är att man anser att det finns
pengar att hämta hos arbetsgivaren. Jag har svårt att se att en sänkning av
matmomsen skulle leda till någon väsentligt annorlunda grundförutsättning
för lönebildningen eller i varje fall inte bli bättre än andra åtgärder - om det
nu verkligen är en sänkning av matmomsen vi talar om. De förslag som ligger
i riksdagen vill jag inte definiera på det sättet. Det handlar om en sänkning av
mervärdeskatten för vissa slag av råvarulivsmedel.

När det gäller den tredje frågan är jag rädd att jag, där jag nu sitter, inte är i
besittning av de kunskaper som skulle göra det möjligt för mig att lämna
besked om huruvida en proposition kommer.

Stig Josefson : En marginalskattesänkning ställer alltid krav på kompensation
från grupper som inte får del av denna. Det var därför jag frågade om en
momssänkning inte skulle ha en annan inverkan, eftersom en sådan kommer
alla till del och därigenom ställer mindre krav på kompensation.

Jag blev faktiskt förvånad över att finansministern inte var beredd att svara
på frågan om arvsskattereglerna. Enligt min uppfattning har det ju i
utskottsbeetänkandet klart uttalats förväntningar på att det mycket snart
skulle komma ett förslag. Jag vill uppmana finansministern att granska det
här problemet. För vissa dödsbon har det ju uppstått en situation som inte alls
var tänkt. Det har fått betydande konsekvenser, eftersom skogs- och
investeringskontona så att säga utfaller till upplösning en mycket kort tid
efter dödsfallet. Enligt de gamla reglerna följde ju dessa konton dödsboet,
medan de nu skall upplösas inom en mycket kort tid.

I finansplan och i motioner har det diskuterats mycket om att hushållssparande
är alltför litet. Vi i centern har tagit upp frågan om personliga
investeringskonton med speciell inriktning på bostad och företag. Systemet
har prövats i andra länder. Jag vill därför fråga finansministern: Överväger
man något förslag i denna riktning för att på det sättet stimulera hushållssparande? Det

har här i dag talats ganska mycket om rättvisa, enkelhet och likartad
beskattning. En fråga som vid åtskilliga tillfällen har behandlats i skatteutskottet
och som fått mycket positiva uttalanden för en förändring är förslaget
om att avdrag för premier för pensionsförsäkringar skall få ske i förvärvskällan.
I detta fall är det företagsformen som helt avgör var detta avdrag får
göras. Är man egenföretagare får man inte göra detta avdrag i förvärvskällan,
vilket innebär att man får betala sociala avgifter även på det belopp som
kostnaden för de personliga pensionsförsäkringarna utgör. Med den utformning
som de sociala avgifterna i dag har innebär ju detta en uppenbar
diskriminering av egenföretagarna. Överväger man inom regeringen några
åtgärder på den punkten?

SkU 1987/88:33

Bilaga

Jan Bergqvist: Ramen för vår utfrågning i dag ges i första hand av de 22
riksdagsmotioner som är väckta samt regeringens förslag när det gäller det
betänkande som vi nu färdigställer.

Kjell-Olof Feldt: Om jag inte kunde svara på Stig Josefsons fråga om
arvsbeskattning och skogskonton beror det delvis på att jag förberedde mig
för helt andra frågor som gällde taxeringsförfarande, processrätt osv. Men
jag lovar Stig Josefsson att jag så fort jag får en chans skall reparera min
försumlighet vad gäller kunskapsinhämtande på detta område.

Matmomsens fördelningspolitiska verkningar jämfört med en sänkning av
inkomstskatten beror helt och hållet på den utformning som man ger en sänkt
inkomstskatt. Det går att åstadkomma fördelningspolitiskt rimliga konsekvenser
också av sänkt inkomstskatt. Om Stig Josefson tänker på en del
förslag som ligger här i riksdagen om sänkt marginalskatt, så skulle de utan
tvivel försvåra kommande avtalsrörelse om de genomförs på det sätt som
man har föreslagit.

När det gäller pensionssparandet funderar vi ganska intensivt på frågan
hur vi skall kunna åstadkomma ett lyft igen av det enskilda hushållssparande
i Sverige. Det är uppenbart att trots att vi nu har gett det enskilda sparandet
bättre ekonomiska villkor än någonsin genom skattelättnader, genom det
särskilda allemanssparande och genom en väldigt hög räntenivå realt sett,
verkar inte dessa åtgärder stimulerande på sparandet alls i den omfattning
som ekonomiska teorier och s.k. sakkunskapare hävdar. Problemet tycks
mer och mer vara att människor icke finner att de har något riktigt relevant
sparmål, något motiv för att spara. Det är klart att spara för en hygglig
standard på ålderdomen borde för de allra flesta vara ett relevant sparmål.
Därför har vi ägnat pensionssparandet en hel del tankemöda.

Problemet är att förändringar härvidlag måste nog ses i samband med de
övriga reformer av inkomstbeskattningen som vi hoppas skall kunna
föreläggas riksdagen nästa år. Det är min förhoppning att frågan om en rimlig
utformning av pensionssparandet kommer att ingå i detta.

Vad gäller avdragen för pensionsförsäkringar planerar vi inga förändringar
i nuvarande lagstiftning.

Karl-Anders Petersson: När det gäller beräkningen av den preliminära
debiteringen av B-skatt tillämpar man den principen att man alltid höjer med
20 % över föregående års inkomst. Detta har betraktats av många av dessa
skattebetalare som något av ett myndighetsövergrepp, eftersom de som
betalar B-skatt i regel har en ganska ojämn inkomst. Det är en av
anledningarna till att man använder sig av B-skatteprincipen.

Vi har lagt en motion som behandlar problemet. Det vore intressant att
höra finansministernas synpunkt på huruvida förhållandet mellan myndighet
och skattebetalare kan bli mera avspänt om man inte tillämpar den
automatiska höjningen med 20 % varje år.

Kjell-Olof Feldt: Under ganska många år hade vi mycket stora fyllnadsinbetalningar
eller restskatter när det gällde B-skatteinbetalningarna. Vi föreslog
då riksdagen, vilket godkändes av riksdagens majoritet, att ett visst överuttag
i förhållande till tidigare års inbetalningar skulle krävas.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Men kritiken riktas mot att man hade satt procentsatsen för högt. Nu harvi
bett det förträffliga riksskatteverket att undersöka frågan om det finner att
gränsen är för hög. Det tycker att 110 % av föregående års inkomst borde
vara en rimlig gräns för skatteinbetalningar. Har riksskatteverket sagt
någonting sådant, vore det mycket märkligt om regeringen skulle ha en
annan uppfattning.

Torsten Karlsson: Den förenkade deklarationen bygger, som vi har hört av
riksskatteverket, på schablonavdrag. Det är förståeligt att riksskatteverket
vill ha en sådan ordning, då det mest sysslar administrativt med skatterna.
Men utgångspunkten är också statsfinansiell. Ju högre schablonavdrag, desto
större bortfall av skatteintäkter, och kanske också mindre rättvisa mellan den
som har resp. inte har kostnader motsvarande avdragen.

Vilken avvägning gör ni i finansdepartementet mellan skatteinkomster å
ena sidan och ökade möjligheter att använda den förenklade deklarationen å
andra sidan?

Kjell-Olof Feldt: Det var en svår fråga, eftersom vi för närvarande inte har
några sådana överväganden aktuella. Vad vi däremot har sagt är att om vi
skall behålla den förenklade självdeklarationen, krävs det att schablonavdraget
- och det framgick av en fråga som Lennart Nilsson svarade på tidigare - i
varje fall täcker de normala resekostnaderna för större delen av landets
befolkning. I dagens situation torde de 3 000 kronorna vara tillräckligt, men
med tanke på kostnadsutvecklingen inom kollektivtrafikens område är det
en högst osäker fråga hur länge beloppet kommer att vara tillräckligt.

Det förekommer alltså inga överväganden om att den förenklade självdeklarationen
skall kunna täcka en större del av skattebetalarna. Då måste vi ha
ett schablonavdrag som åtminstone täcker de normala resekostnaderna.

Kjell Nordström: En av grundtankarna bakom förenklade självdeklarationer
var att man skulle föra över resurser till granskning av de mer komplicerade
deklarationerna. Vi har hört att det är stor personalomsättning på riksskatteverket.

Avser finansministern att vidta några åtgärder för att komma till rätta med
det problemet?

Kjell-Olof Feldt: Det är en fråga som i hög grad bekymrar oss. Jag vill tillägga
att det är ett bekymmer som direkt även berör finansdepartementets
rättsavdelning.

I den mån det har med anställningsvillkoren att göra, har vi nu genom ökad
flexibilitet i det statliga lönesystemet möjlighet att göra en viss marknadsanpassning
av lönesättningen. Det är inte min sak att avgöra hur denna
anpassning skall gå till, utan det skall ske i gängse former. I detta problem
finns även inbyggt svårigheterna att få fram utbildning och kvalitet hos de
personer som skall arbeta med dessa frågor.

Det är i första hand genom ett samarbete mellan regeringen, riksdagen och
riksskatteverket som man kan nå bättre resultat.

Kjell Nordström: Vi har tidigare ställt frågor till riksskatteverket om
rättssäkerheten i ett internationellt perspektiv. Vad anser finansministern
om den svenska rättssäkerheten sett i ett internationellt perspektiv?

SkU 1987/88:33

Bilaga

Kjell-Olof Feldt: Jag är inte i något bättre läge än riksskatteverkets
företrädare att kunna göra den sortens jämförelser. Det blir med nödvändighet
en subjektiv bedömning eftersom det inte går att mäta människors
upplevelser av hur rättssäkert ett visst lagstiftningskomplex är. Mitt subjektiva
omdöme och bestämda intryck - grundat på många kontakter med
finansministerier, skatteförvaltningar, deltagande i internationella konferenser
och seminarier i skattefrågor - är att den svenska skatteprocessen är
långt mer transparent, dvs. genomskinlig för både skattebetalarna, allmänheten
och media, genom bl.a. offentlighetsprincipen i den svenska förvaltningen.
Vi har en hårdare övervakning av skatteförvaltningen till följd av ett
utvecklat processuellt system. Dessutom har den enskilde skattskyldige just
genom självdeklarationen en rättsställning som vederbörande i många
jämförbara länder saknar. Där är det skattemyndigheterna som bestämmer
hur mycket man skall anses ha haft i inkomst, och självdeklarationen har en
juridisk ställning som gör att deklaranten är en processuellt likaberättigad
part.

Jag kan väl föreställa mig många länder där rättssäkerheten är lika god som
i Sverige, men jag har svårt att finna något land där den är bättre. Däremot
kan jag hitta åtskilliga exempel där den är sämre.

Jan Bergqvist: Därmed har vi gått igenom den första delen av utskottets
utfrågning. Vi tackar finansminisern för hans medverkan.

Jan Bergqvist: Nu ber jag att få hälsa representanter för länsrätten i
Stockholm, Advokatsamfundet och FAR hjärtligt välkomna till skatteutskottet.
Vi börjar med en inledning av Åke Lundborg.

Åke Lundborg: Jag har valt att ägna mitt inledningsanförande åt några
övergripande frågor.

Ett av de främsta kännetecknen på vår skattelagstiftning är att den är
utomordentligt krånglig, snårig och svårtillämpad. Det är svårt nog för
experterna att orientera sig, för medborgarna är det oftast i praktiken
omöjligt. Dessutom är de regler som man har att tillämpa på en viss fråga
svårfunna, och inte sällan återfinns de i skilda författningar av olika valörer.

Den medborgare som letar sig fram till rätt regel kan inte tillgodogöra sig
vad den betyder. Ofta behöver man också läsa några rättsfall för att kunna
tolka regeln. Det blir inte lättare av att samma regel ändras från år till år. När
det är som värst kan samma häfte av svensk författningssamling innehålla ett
par tre olika ändringar i kommunalskattelagen.

Låt mig ge ett färskt exempel från länsrätten på hur tokigt det kan bli. Vi
hade nyligen ett för länsrätten tämligen enkelt mål om realisationsvinstsbeskattning
vid försäljning av en villafastighet. Det finns två metoder att fritt
välja mellan vid beräkning av realisationsvinstens storlek. En äldre man fick
hjälp med sin deklaration av en av våra störrre affärsbanker, som valde den
metod som ledde till en reavinst som var omkring 200 000 högre än enligt den
andra metoden. Den gamle mannen vände sig till en advokat. Besvären till
länsrätten gick ut på att man skulle använda den andra metoden. Advokaten
gjorde i sin arvodesräkning gällande att han lagt ner 86 timmars arbete på
målet och begärde ersättning med 37 000 kr. av allmänna medel. Man frågar

SkU 1987/88:33

Bilaga

sig hur stora rättsförluster och hur mycket möda som döljer sig i skatteförfattningarnas
snårskog.

Vi vädjar till lagstiftaren om så mycket enkelhet och klarhet som det över
huvud taget går att åstadkomma - och helst litet till. En betydligt större
tydlighet och konsekvens är eftersträvansvärd när det gäller avgränsningen
av riksdagens exklusiva beslutskompetens att stifta skattelagar. I dag finns
det en uppsjö av verkställighetsföreskrifter som meddelas av regeringen eller
av riksskatteverket. Delegationsföreskrifter är sällan entydiga.

Häromåret gjordes ett försök att rensa i begreppsfloran. Man stannade för
att i fortsättningen använda begreppen ”föreskrifter” och ”allmänna råd”.
Detta gick uppenbarligen inte att genomföra på skatteområdet. Där skulle
man ha kvar begreppet ”anvisningar för icke-bindande föreskrifter”. Riksskatteverket
ansåg att om de inte fick använda begreppet ”anvisningar”
skulle man inte få efterlevnad av sina ”allmänna råd”.

En av länsrättens notarier frågade mig härom veckan hur det kunde
komma sig att riksskatteverket mellan 1986 och 1987 års taxeringar ändrat
sina anvisningar för extra avdrag för sjukdomskostnader. T.o.m. 1986 års
taxering har gällt att sjukdomskostnader beaktas utan någon beloppsgräns.
Beroende på inkomst och förmögenhetsförhållanden har avdrag medgivits i
en fallande skala, dock högst med 10 000 kr. Enligt riksskatteverkets
anvisningar för 1987 års taxering skall sjukdomskostnader överstigande
10 000 kr. över huvud taget inte tas med i beräkningarna. Också tekniken för
beräkningarna har ändrats.

Mitt svar till notarien var: Undersök om riksdagen beslutat om någon
lagändring. Kontrollera att inte regeringen med stöd av något bemyndigande
förordnat om någon förändring. Fortsätt med att titta på om riksskatteverket
har något bemyndigande att ge bindande föreskrifter. Övergå därefter till att
titta på hur den lagregel ser ut och bör tolkas som riksskatteverket eventuellt
omtolkat. Möjligen håller notarien alltjämt på att forska. Jag har ännu inte
fått något svar. Jag har kontrollerat att riksdagen inte beslutat om någon
lagändring. Vad som i övrigt är rätt eller fel vet jag ännu inte. Eventuellt vet
ingen det rätta svaret förrän regeringsrätten om ett par år har sagt sitt. Det
enda man kan utgå ifrån är att taxeringsnämnderna med rätt eller orätt
frångått en etablerad praxis och att mängder av människor vid 1987 års
taxering förmodligen vägras avdrag som tidigare godkänts. Exemplet visar
på en skatteskärpning utan medverkan av riksdagen och understryker vikten
av klara kompetensfördelningsregler både i lagstiftningen och den praktiska
tillämpningen.

Tiden medger inte att jag mer än i yttersta korthet berör en ytterligare
frågeställning som har anknytning till fördelningen av skattebördan. Mycket
talar för att vi har ett stort och stigande skattesvinn i taxeringarna som
behöver angripas. Vi har länge haft en skattemässigt privilegierad grupp, i
första hand bland rörelseidkare och liknande. Under senare år har i stigande
takt utbrett sig en flora av skattefria eller skattesubventionerade förmåner.
Nu frågar man inte längre efter vilken lön man får, utan efter vilka
sidoförmåner som utgår. Det rör sig om oerhörda summor i skattebortfall.
Det finns bara en väg mot rättvisa och likformig taxering. Utgångspunkten
måste vara att alla förmåner från arbetsgivaren skall beskattas till sitt fulla
värde.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Jag har tagit med mig en promemoria som innehåller en del synpunkter på
några mer länsrättsbetonade frågor som jag ber att få lämna över.

Björn Markland: Jag skall kort ägna mig åt tre frågor. För det första skall jag
berätta varför utskottet har bjudit in oss revisorer. För det andra skall jag
något beröra frågan om kompetens inom skatteförvaltningen. För det tredje
skall jag tala något om handläggningstiderna i vissa former av skatteförvaltning.

Revisorer kommer i kontakt med skattefrågor i egenskap av två roller.
Den första rollen - som egentligen är den grundläggande och som borde vara
den mest självklara, eftersom man i debatten kan tro att det inte är så - är
granskarrollen. Det har alltid varit så att en revisor har varit tvungen att
relativt noggrant gå igenom klientens skatteförhållanden. En klient som inte
har ordning på sina skattefrågor har inte heller ordning på sin redovisning.
En balansräkning stämmer inte om inte en inlämnad deklaration är riktig och
man inte har hanterat skattefrågorna rätt. Till detta kommer, som utskottet
väl känner till, att revisorer sedan ett par år tillbaka i anslutning till den s.k.
eko-kommissionens arbete har fått ett självständigt juridiskt åliggande att
granska vissa skattefrågor. Eftersom jag var inblandad i arbetet kring
eko-kommissionen vill jag som en personlig uppfattning säga, att det förslag
som så småningom antogs efter bearbetning i justitiedepartementet och
mangling i riksdagen är en väl balanserad avvägning mellan kontrollfrågor
och effektiv revision. Detta är alltså varför herrskapet har bjudit in oss, om ni
undrar.

Vi har även en rådgivande roll. Den rollen är inte heller ny, även om man
ibland av debatten kan tro det. Revisorer är ofta i framför allt mindre och
medelstora företag de enda som har gedigen grundläggande kunskap om
beskattning. Det är naturligt att företagaren frågar revisorerna till råds.
Rådfrågningarna handlar - vad man än tror - i 99 % av fallen om hur man
skall göra för att få det hela rätt - inte om hur man skall hitta på nya och
spännande och ”sexiga” undandraganden från beskattning. Därför blir alltså
vi revisorer direkt inkopplade i klientens skattefrågor. Vi lever med dem och
engagerar oss i dem.

Då kommer jag till min första käpphäst, nämligen det problem som ligger i
att den här gedigna kompetensen som jag nyss skröt om inte alltid matchas på
skatteförvaltningens sida. Det är förvisso inte skatteförvaltningens fel - där
gör man så gott man kan för att utbilda och rekrytera rätt sorts folk.
Problemet består i att - och som jag vet har tagits upp tidigare i dag - att rätt
sorts folk för andra institutioner än skatteförvaltningen försvinner till de
institutioner som har möjlighet att betala bättre.

Detta kan man komma åt på två olika sätt. Det ena sättet skulle vara att vi i
FAR utfäster oss dyrt och heligt att aldrig mera rekrytera duktiga skattejurister
till våra byråer. För att återge vad finansminister Feldt sade nyss är vi inte
beredda att här och nu i denna kammare göra en sådan utfästelse.

Den andra möjligheten är naturligtvis att skatteförvaltningen får möjlighet
att ge marknadsmässiga ersättningar till rätt sorts personer. I den mån något
missförstånd existerar på denna punkt vill jag gärna påpeka att det ligger i
såväl de skattskyldigas som rådgivarnas och revisorernas intresse att det finns

SkU 1987/88:33

Bilaga

en minst lika god kompetens på skatteförvaltningens sida som det finns på
näringslivets sida. Vi vill alltså mycket gärna lägga vår röst i vågskålen för
förbättrade möjligheter att rekrytera och behålla duktiga personer och
experter inom skatteförvaltningen på alla nivåer.

En annan fråga som ofta kommer upp när man sysslar med både
granskning och rådgivning är frågan om möjligheten att få förhandsbesked.
Står man inför en tveksamhet, dvs. din klient har tagit fram ett förslag till en
skattelösning som låter genial, men du drabbas av ”etisk ruelse”, är den
seriöse revisorns naturliga reaktion att föreslå klienten att begära ett
förhandsbesked så att denne får veta huruvida lösningen går att använda eller
ej. Det är faktiskt en utomordentligt praktisk och trevlig lösning.

Problemet är alltså att på direktskattesidan i riksskatteverkets rättsnämnd
kan handläggningstiderna i dag vara upp till 12-15 månader. En situation kan
uppstå där en företagare med ett känsligt samvete och med en inställning till
skatter som man önskar att de flesta har uppskjuter sina dispositioner till dess
han får svar. Som vi upplever det är detta en rättsosäkerhetsfråga av stor
vikt.

Det finns nu ett förslag till hur detta skall lösas. Förslaget kom med posten i
morse, så vi har inte hunnit sätta oss in i det. En snabbskumning av förslaget
säger oss att förslaget nog inte är tillräckligt. Vi tror att det måste till radikala
åtgärder för att den som visar sin goda vilja att leva efter skattelagarna genom
att begära förhandsbesked av rättsnämnden skall få ett svar inom en skälig
tid.

Claes Beyer: Herr ordförande, ärade utskottsledamöter!

”Samfundet understryker det allmänna demokratiska intresset av att
samhället inte utvecklas till en polisstat, där medborgarnas privata förhållanden
underkastas tvångsingripanden utan att skälig anledning föreligger till
antagande av att brottslig gärning blivit begången.”

Ja, så skrev Sveriges Advokatsamfund i sitt yttrande över förslaget till
bevissäkringslag. Lagen infördes ändå 1976 och utvecklingen har tyvärr
fortsatt i samma riktning.

Samfundet har uppfattningen att rättssäkerheten på skatte- och avgiftsområdet
i dag är eftersatt. Intresseavvägningen mellan statens anspråk och de
enskildas krav på rättssäkerhet görs på ett helt annat sätt på detta område än
på andra. Ett nästan ironiskt exempel på detta är sista paragrafen i
bevissäkringslagen.

”Denna lag får tillämpas även om det förekommer anledning till misstanke
om brott.”

Det vill säga på skatte- och avgiftsområdet har den enskilde inte de
rättssäkerhetsgarantier som han i annat fall har t.o.m. när han kan
misstänkas för att ha begått brott.

Rättssäkerhetsdebatten har på senare år varit glädjande livlig. Det har lett
till konkreta förslag till förbättringar t.ex. när det gäller anhållandetider och
barnomhändertaganden. På skatte- och avgiftsområdet har utvecklingen
tyvärr gått i motsatt riktning. Det skedde senast strax före jul, då möjligheterna
till taxeringsrevision utökades på ett sätt som inger allvarliga betänkligheter
ur rättssäkerhetssynpunkt. Att det talas mycket om rättssäkerhet i

SkU 1987/88:33

Bilaga

propositionen och att det där föreslås vissa marginella förändringar i positiv
riktning förändrar inte bedömningen.

Sveriges Advokatsamfund avstyrkte införandet av bevissäkringslagen,
betalningssäkringslagen, lagen mot skatteflykt och lagen om kontroll av
rådgivare och vidhåller den inställning som därvid redovisades.

Som ett exempel på hur samfundet principiellt resonerar skall jag beröra
vår inställning till bevissäkringslagen.

En grundläggande rättssäkerhetsprincip är vad man brukar kalla legalitetsprincipen.
En myndighet får inte ingripa i medborgarna privatsfär utan stöd
av lag. Kravet på riksdagen som lagstiftare är att lagen är klar och tydlig, så
att myndighet och medborgare vet när ingripande är berättigat. I bevissäkringslagen
ges möjlighet till eftersökning. Det liknar i mycket en husrannsakan.
Men om när detta får ske säger lagen inget mera precist än att det skall
vara ”om risk föreligger att bevismedel kommer att undanhållas eller
förvanskas”. I förarbetena till lagen har t.o.m. sagts, att en sådan risk skall
anses föreligga t.ex. om den enskilde vägrar att lämna ifrån sig sina böcker för
att han behöver dem för den egna bokföringen.

På så vaga grunder bör enligt samfundets mening ett så allvarligt
ingripande som eftersökning inte få ske. Enligt samfundets uppfattning bör
misstanke om brott krävas för en sådan åtgärd.

Samfundet har noterat att vid lagändring i höstas ”botades” två av de mera
uppseendeväckande bristerna i bevissäkringslagen, men det förändrar inte
vår principiella inställning.

Vad beträffar de förslag till förändringar i betalningssäkringslagen, som i
januari 1988 framlagts av särskild utredningsman, anser samfundet att de i
och för sig innebär väsentliga förbättringar i förfarandet för betalningssäkring
men inte undanröjer de principiella invändningarna mot lagen.

Låt mig sedan komma in på möjligheten att tillvarata sin rätt i skatte- och
avgiftsmål. Rättssäkerheten kräver att den enskilde känner sin rätt och har
möjlighet att tillvarata den. Där har vi en uppfattning som uppenbarligen är
lika den som länsrätten i Stockholms län har. Som det i dag är på
skatteområdet står den enskilde ensam mot specialutbildade åklagare och
erfarna taxeringsintendenter. Skaffar den enskilde sig sakkunnig hjälp i form
av advokat eller annat ombud får han i de flesta fall betala det själv, och han
får ingen ersättning för sina kostnader även om han vinner målet.

Samfundet anser att en av de mest angelägna reformerna på skatteområdet
är att ge möjlighet till en likformig och rättvis beskattning genom biträde åt
den enskilde i skattemål. Följande riktlinjer kan tänkas.

Den enskilde bereds rejäla möjligheter till rättshjälp i för hans ekonomi
viktiga mål. I dag är dessa möjligheter mycket begränsade. Staten ersätter
alltid den skattskyldiges ombudskostnader och andra kostnader om han
vinner målet. Detsamma gäller oavsett utgången i mål som staten driver
uteslutande för att få prejudikat. Skall betalnings- och bevissäkringslagen
vara kvar, bör den enskilde ha motsvarigheten till en offentlig försvarare vid
sin sida i alla de fall då staten tillgripit bevissäkring eller betalningssäkring.

Denna fråga, om ersättning i skattemål, bör vara av särskilt intresse för de
ärade utskottsledamöterna i er egenskap av riksdagsledamöter. Såvitt jag
förstår har en enig riksdag tidigare, och vid flera tillfällen, gjort uttalanden

SkU 1987/88:33

Bilaga

till förmån för en lagstiftning som möjliggör ersättning för kostnader i
skattemål. Också respekten för svenska folkets valda ombud borde alltså
medföra en ändring på denna punkt.

Slutligen måste jag konstatera att advokatsekretessen inte är tillgodosedd i
skatte- och avgiftsmål. Jag skyndar att tillägga att advokatsekretessen inte är
till för advokaternas egen skull. Den anses vara en grundläggande rättssäkerhetsprincip
i västerländska demokratier. Kan sekretess inte garanteras för
uppgifter som klient i förtroende lämnar till advokat, vågar han inte anlita
den sakkunniga hjälp han behöver.

Vid internationella symposier har det väckt viss förvåning att taxeringsrevision
och bevissäkring kan ske utan att advokatsekretessen respekteras och
utan att saken behandlas i lag- eller förarbeten. Enligt samfundets mening
borde advokatsekretessen på detta område lagfästas ungefär efter de
riktlinjer som framgår av bestämmelserna i rättegångsbalken.

Jan Bergqvist: Vi tackar för inledningarna. Får jag själv börja med en fråga.

Det finns exempel i det förflutna på att advokater och revisorer har
medverkat i skumraskaffärer. Om vi i stället går till dagens situation vet vi att
åtskilligt har gjorts för att stärka advokaternas och revisorernas trovärdighet,
ansvar och etik.

Mot den bakgrunden vill jag fråga hur långt man kan garantera att dagens
revisorer och advokater hundraprocentigt klart och kraftfullt tar avstånd
ifrån varje form av olagliga beteenden som kan fresta klienterna?

Claes Beyer: Det har inte under senare år skett någon förändring i
Advokatsamfundets attityder eller åtgärder på detta område. Det har aldrig
någonsin varit tillåtet för en advokat att medverka till olagliga åtgärder. I den
mån det utreds och fastslås att en advokat medvetet har begått orätt är det
skäl till omedelbar uteslutning. Det blir alltid omedelbar uteslutning.

Bortsett från att vi lika litet som någon annan kan garantera att vi
upptäcker alla fall så gäller och har alltid gällt - Advokatsamfundet är 100 år
gammalt - att det inte är tillåtet.

I mitt anförande sade jag inte som man brukar säga att vi självfallet är
motståndare till varje form av skattefusk. När vi kräver bättre rättssäkerhet
på området för narkotikamål, brukar jag inte säga att vi är motståndare till
narkotikabrottslighet. När vi anser att samma beviskrav skall gälla i
våldtäktsmål, brukar jag inte heller säga att vi är motståndare till våldtäktsmål.
Jag tycker att det är självklart att man är det. Vi är självfallet
motståndare till skattefusk.

Björn Markland: Jag skulle egentligen kunna göra det lätt för mig genom att
instämma, med den modifikationen att vi bara är 75 år gamla och inte 100.

Jag kan emellertid tillägga att just med anledning av att revisorer och
advokater med ett antal andra professioner, såsom präster och läkare, delar
den bekymmersamma egenskapen att vara människor har vi under de senaste
tre till fyra åren sett över våra egna interna disciplinära förfaranden.

Vi ombildade vår disciplinnämnd 1985 och rekryterade en mycket skicklig
domstolsjurist, förre ordföranden i högsta domstolen, som ordförande i
disciplinnämnden. På det sättet hoppas vi ännu bättre kunna täcka de luckor

SkU 1987/88:33

Bilaga

SkU 1987/88:33

Bilaga

Jan Bergqvist: Advokat Beyer, är det korrekt att ni med hänvisning till lagen
om kontroll av rådgivare har sagt följande: ”Om man verkligen menar vad
man här skriver så begår jag dagligen de brotten. ” — ”Jag har alltså gjort mig
skyldig till precis vad som anges i lagtexten.”

Claes Beyer. Det är riktigt att jag har sagt det. Jag skall förklara mig. I denna
lagtext sägs vaga ting. I förarbetena till den lagen står att man får upplysa om
innehållet i gällande rätt, men man får inte tala om vilka åtgärder som är
olagliga. Det finner jag vara en orimlig beskrivning. Det är ibland omöjligt
att tala om för en klient vad som är lagligt utan att också, för att beskriva
gränsen, tala om vad som är olagligt.

Jag har t.ex. ibland att ge ett råd till en klient om han får eller inte får göra
på ett visst sätt. Om jag då klargör vad han inte skall göra och talar om för
honom att det är mitt bestämda råd till honom att avstå, skulle jag begå brott
varje gång, om man skulle tolka förarbetena bokstavligt. Detta är vad jag
menade, och det står jag för.

Jan Bergqvist: Är det också ett riktigt citat att Beyer också skulle ha yttrat sig
på följande sätt: ”— om du ändå tänker bryta mot lagen, så ta för katten
pengarna och stoppa dem i skorna och åk ut”, så vill jag fråga: Är det lagen
eller advokaten själv som skall bestämma vad som är tillåten rådgivningsverksamhet? Claes

Beyer: Det är självfallet lagen som skall bestämma vad som är tillåtet i
en rådgivningsverksamhet. Det som återges är naturligtvis skämtsamt
tillspetsat. Bakgrunden till detta, det har jag skrivit om vid flera tillfällen, är
den inte alls ovanliga situationen att klienter framträder hos en advokat med
ganska komplicerade och raffinerade sätt för hur de skulle kunna undgå
beskattning.

I de allra flesta fall medför det ganska klara brott mot skattelagstiftningen
eller valutalagstiftningen. Jag säger naturligtvis varje gång att jag inte
tillråder sådan verksamhet. Jag säger också att jag naturligtvis inte kan
medverka i något som skulle kunna leda till sådan verksamhet.

Ibland har jag skämtsamt tillspetsat sagt att det inte är någon idé att göra
sådana komplicerade transaktioner. Om ni ändå skall bryta mot lagen så
finns det enklare sätt att göra det på.

Jan Bergqvist: Advokat Beyer har dock utan att skämta sagt: ”Om man
verkligen menar vad man här skriver så begår jag dagligen de här brotten.”

Den naturliga frågan är då om Claes Beyer anser att han är ett föredöme
för laglydigheten när det gäller advokater?

som kan finnas till följd av den beklagliga mänsklighet som kan drabba en
eller annan av våra ledamöter.

Grundförutsättningen är självfallet desamma i FAR som i Advokatsamfundet.
Brottslig verksamhet eller medhjälp till brottslig verksamhet är
någonting som är absolut uteslutet för en auktoriserad revisor.

Claes Beyer: Lagen har ett bestämt innehåll som riksdagen har fastställt. Det
innehållet är vad som står i själva lagtexten. I normal lagtolkning ingår att
man skall vända sig till förarbetena.

När jag gjorde uttalandet i fråga utgick jag ifrån att man inte menar att
lagen skall tolkas exakt så som det står i förarbetena. Jag har sagt att om det
verkligen skulle vara meningen, har jag begått lagbrott.

Jag är bunden av lagtextens ord. Däremot är jag faktiskt inte bunden av
förarbetena, i synnerhet som jag anser att man i själva verket inte menar vad
man säger.

Karl-Gösta Svenson: Jag vill i första hand vända mig till Advokatsamfundets
och länsrättens representanter med min fråga. Som underlag för frågan har
jag tänkt redogöra för två fall av felaktig handläggning från skattemyndigheternas
sida.

Det första exemplet gäller en småföretagare i Nybro som blir utsatt för
taxeringsrevision. Tretton månader efter det att länsstyrelsens revision var
klar och handlingarna hade återlämnats, fattade länsrätten i Kalmar län ett
interimistiskt beslut om betalningssäkring på 300 000 kr. Den skattskyldige
var helt ovetande om detta. Beslutet verkställdes omedelbart av kronofogdemyndigheten,
således innan den skattskyldige visste något om det. Det blev
genast tidningsrubriker. Man kunde direkt utpeka att det gällde en person i
Nybro. Han blev i pressen dömd som skattefuskare. Länsrätten vidhöll
beslutet, trots att småföretagaren hade advokathjälp och själv inställde sig.

En tid efter händelsen erkände revisionsdirektören att man hade gjort sig
skyldig till ett allvarligt fel. Betalningssäkringen återkallades, men skadan
var redan skedd. Företagaren fick ekonomiska problem. Kreditmöjligheterna
försämrades. Under processen ådrogs sig den skattskyldige advokatkostnader
på ungefär 100 000 kr.

Det andra exemplet gäller en företagare i Malmö. Efter en taxeringsrevision
föreslog revisorerna en kraftig höjning som innebar skattekrav på flera
miljoner kronor. Länsrätten ogillade det besvär som intendenten anförde.
Målet överklagades till kammarrätten.

Innan målet kunde avgöras i kammarrätten, återtog emellertid intendenten
besvären. Under de tre år det tog innan besvären återkallades var denna
företagare, som hade ett skattekrav på mellan 4 och 5 milj. kr. över sig, utsatt
för en oerhörd press. Hans affärsverksamhet var i stort sett förlamad. Man
kan säga att han indirekt hade näringsförbud.

Förslaget om höjd skatt saknade laglig grund. Det handlade om en
tolkningsfråga. Det har vi talat om tidigare här i dag. Revisorerna använde i
en promemoria som stöd för sin uppfattning uttrycket ”enligt vårt synsätt”.

Detta fall visar att det råder obalans mellan skattemyndigheterna och de
skattskyldiga. Man måste omgående ställa sig några frågor. Behövs betalningssäkringslagen?
Måste möjligheten till interimistiska beslut, utan att den
skattskyldige har hörts, finnas? Varför råder inte sekretess beträffande
sådana beslut? Skall enskilda personer inom skatteförvaltningen alltid ha rätt
att överklaga ett beslut av länsrätten? Skall någon form av överprövning
förekomma? Skall intendenten eventuellt inte ha rätt att överklaga om han
förlorar i länsrätten?

Min fråga till er är följande. Vad menar ni att man skall göra för att det
skall råda bättre balans mellan skattemyndigheterna och de skattskyldiga, i
syfte att förbättra rättssäkerheten?

SkU 1987/88:33

Bilaga

Åke Lundborg-. Det är inte lätt att rycka ett svar ur rockärmen på denna
fråga. Jag kan bara göra några reflexioner.

Jag vill börja på ett ganska tidigt stadium. Behövs betalningssäkringslagen?
Behövs det utrymme för interimistiska beslut? Skall jag svara kort så
kan jag säga att jag inte tror att ett rättssamhälle kan vara utan en lagstiftning
av den typ som betalningssäkringslagen utgör. En helt annan fråga är hur den
skall byggas upp i detalj. Hur skall rekvisiten se ut? Vem skall stå för
beslutsfattandet? Hur skall den tillämpas i det ena eller det andra sammanhanget? Man

skall självfallet göra allt man kan, både när man stiftar lag och när
man tillämpar den, för att undvika att komma snett. Samtidigt är jag
tillräckligt mycket realist för att också inse att hur lagen än skrivs och hur väl
den än tillämpas i 99 % av fallen, så kommer det hundrade fallet förr eller
senare. Detta gäller oavsett om det är fråga om skattehantering eller något
annat.

Jag skulle också vilja svara ett ganska bestämt ja på frågan om det behövs
ett inslag av interimistiska beslut. Det vore i en del fall ganska enfaldigt att tro
att det annars skulle finnas något att hämta, t.ex. om man i förväg talar om att
man kommer i nästa vecka.

Hur skall man då göra för att öka rättssäkerheten? Ett sätt är naturligtvis
att förfina lagstiftningen och dess tillämpning. Ett alternativ som kan tänkas
är att göra ungefär som när det är tal om frihetsberövande - den enskilde som
drabbas skall ha rätt till ett offentligt biträde. Man kan naturligtvis överväga
att i en eller annan form åstadkomma medverkan på den enskildes sida i
andra former än sådana som gäller i dag.

Överprövning förekommer redan i dag. Varför sådan inte tillämpas mera
kan jag egentligen inte svara på. Som det förhåller sig i dag kan ju den den
som blir utsatt för ett sådant här beslut inom trettio minuter höra av sig till
kammarrätten med ett besvär och en begäran om inhibition. Jag föreställer
mig att det i de allra flesta fall inte behöver ta särskilt lång tid innan i varje fall
ett klart felaktigt beslut kan upphävas.

Claes Beyer. Eftersom Samfundets grundinställning är att betalningssäkringslagen
borde avskaffas, vill jag säga att detta naturligtvis vore det
enklaste sättet att komma till rätta med problemen. När det gäller frågan om
den behövs vill jag påpeka att det visserligen är riktigt att skattemyndigheterna
är rätt eniga om att man som tillägg till de möjligheter till beslag och sådant
som finns i straffprocessuellt eller civilprocessuellt hänseende behöver den
ytterligare säkerhet som betalningssäkringslagen utgör. Men enigheten är
inte total bland myndigheterna. I riksrevisionsverkets rapport beträffande
kronofogdemyndigheternas indrivning sägs att det kan sättas i fråga om
betalningssäkringsinstitutet har motsvarat de förväntningar som har ställts på
det. Det sägs vidare att antalet betalningssäkringar har varit alltför litet för
att kunna påverka kronofogdemyndigheternas indrivningsresultat mer än
marginellt och att de fordringsbelopp som har säkrats och sedan utmätts
utgör högst ett par procent av myndigheternas totala inleveranser samt att
det inte ens är säkert att härförutan dessa belopp inte skulle ha flutit in i
vanlig ordning.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Jag vill bara tillägga att även om våra principiella betänkligheter kvarstår,
så är det vår uppfattning att den översyn av betalningssäkringslagen som har
gjorts - om huruvida lagen skall vara kvar med nuvarande rekvisit - är väl
genomarbetad. Vårt remissyttrande är ännu inte färdigt, varför jag här så att
säga talar för egen räkning. Om de regler införs som är föreslagna i detta
betänkande, skulle många av de frågor som i dag ställs bli besvarade.

Karl-Gösta Svenson: När jag talarom överprövning avser jag taxeringsintendentens
möjligheter att gå vidare. Det har han fria möjligheter till, med tanke
på det fall i Malmö som jag tidigare redogjort för.

Jag ställer därför en direkt fråga: Kan man tänka sig att intendentens
besvärsrätt begränsas, om denne förlorar i länsrätten? Om så är fallet, på
vilket sätt?

Vidare: Vad har länsrätten för uppfattning om sekretess när det gäller
interimistiska beslut? Är ett sådant beslut sekretessbelagt så länge länsrätten
inte har fastställt ett slutligt beslut?

Åke Lundborg: På den första frågan, om besvärsrätten för intendenten, vill
jag principiellt svara att riksdagen ganska nyligen har byggt upp skatteprocessen
som en tvåpartsprocess. Det vore ganska märkligt om en intendent,
eller någon annan, som i en tvåpartsprocess skall tillvarata det allmännas
intressen inte skulle kunna föra talan mot en länsrättsdom. Jag kan tillägga
att det även om det på papperet finns en sådan rätt inte är särskilt vanligt att
intendenterna överklagar länsrättsdomar. Jag tror att de medvetet avstår
från att göra det när det gäller struntsaker. Om det sker, handlar det antingen
om stora belopp eller om något principiellt. Ibland kan det rent av handla om
något mål som kan ha blivit felaktigt dömt.

Om man beträffande sekretessen enbart syftar på betalningssäkringsområdet
kan det i och för sig tyckas vara en tilltalande tanke att sekretessbelägga
ett sådant ärende. Men jag tror att vi skall vara rädda om den offentlighetsprincip
som vi har. Om det handlar om att sekretessbelägga innehållet i
domstolsbeslut, tror jag att jag inte vill vara med längre. Det finns en
paragraf i sekretesslagen om detta. Men jag tror att det då skall föreligga
både synnerliga skäl och ett ytterligare rekvisit, som jag inte på rak arm kan
komma ihåg lydelsen av. Jag tror att man får vara försiktig när det gäller att
sekretessbelägga beslut.

Jag kan däremot tänka mig att det går att finna former för ett snabbare
omprövningsförfarande och därigenom så att säga undvika skadeverkningar.
Om jag får spekulera och tala om vad jag tänker, så kan jag säga att det såvitt
jag förstår i dag inte finns någonting som ens hindrar att länsrätten följer med
det allmänna ombudet och kronofogden ut till den som är föremål för en
ansökan om betalningssäkring. Jag tror att det teoretiskt t.o.m. är tänkbart
att man kan sätta sig till en förhandling och fatta ett beslut med omedelbar
verkan. Det finns definitivt inget som hindrar att den som har blivit föremål
för ett interimistiskt beslut knackar på länsrättens dörr samma eftermiddag
som beslutet har fattats, gärna i sällskap med sin advokat eller revisor. Det
finns inga formella hinder för att göra en omprövning samma dag.

Claes Beyer: Jag kan i allt väsentligt instämma i vad Åke Lundborg nyss sade.
Inte heller jag tycker att det verkar rimligt att en taxeringsintendent, eller om

SkU 1987/88:33

Bilaga

det nu blir skattemyndigheten, som företrädare för det allmänna i en
tvåpartsprocess inte skall ha rätt att överklaga.

Eftersom man säger att intendenten är en företrädare för det allmänna och
att det rör sig om en tvåpartsprocess, vill jag understryka att det framstår som
allt mindre trovärdigt när man i diskussionen om huruvida den enskilde skall
biträdas av ett ombud ibland säger att taxeringsintendenten eller skattemyndigheten
har plikt att vara objektiv och även tillvarata den skattskyldiges
intressen. Jag tror att den beskrivning som här lämnades av länsrätten är
alldeles riktig, att det är fråga om en tvåpartsprocess där intendenten
företräder det allmänna. Det är inte trovärdigt att säga att han skulle
företräda den skattskyldige, och det gör han inte heller.

Karl-Gösta Svenson: Delar länsrätten Advokatsamfundets uppfattning att
processkostnaden skall betalas av det allmänna, när intendenten efter att ha
förlorat i länsrätten av principiella skäl eller av praxis går vidare?

Åke Lundborg: Jag vill inte gå in på detaljer beträffande när eller under vilka
omständigheter den enskilde skall kunna få ersättning för sina kostnader.
Min principiella uppfattning, och den tror jag delas av alla mina kollegor, är
att det är angeläget med någon form av ersättningsinstitut. Detta har
riksdagen också uttalat sig för.

Man måste emellertid hela tiden hålla i minnet att en sådan lagstiftning inte
är lätt att utforma. Jag kan ge två exempel på detta. Ett kan vara där den
skattskyldige tjuvhåller på sina kvitton och förlorar i länsrätten. Sedan
plockar han fram sina kvitton och vinner i kammarrätten. Skall man
exempelvis under dessa omständigheter ha ersättning? Ett annat exempel
kan vara där den skattskyldige inte har någon bokföring. Den skattskyldige
har deklararerat den 31 oktober. Det blir en länsrättsprocess av det hela.
Skall man under dessa förhållanden ha ersättning för kostnader i länsrättsprocessen?
Med andra ord: huvudregeln är enkel, men undantagen är
oerhört svåra att definiera.

Det vore enligt min uppfattning en fördel om lagstiftaren kom till skott
med en i början kanske något begränsad rätt till ersättning, som sedan får
byggas ut allteftersom saker och ting utvecklar sig.

Britta Bjelle: Både Claes Beyer och Åke Lundborg har varit inne på att
taxeringsprocessen har utvecklats till att domstolarna alltmer dömer på
enbart material som kommer fram genom det allmänna ombudet resp. den
skattskyldige själv i domstolen. För att ett sådant här förfarande skall kunna
fungera på ett riktigt sätt krävs det egentligen att det är två jämnstarka parter
som möts i domstolen samt att båda så att säga har både möjlighet och
förmåga att ge en korrekt juridisk belysning av målet. De flesta skattskyldiga
befinner sig här utan tvivel i ett ohjälpligt underläge.

Åke Lundborg sade bl.a. att skatterna är omöjliga, krångliga, snåriga etc.
Detta styrker min uppfattning att det är näst intill omöjligt för den enskilde
individen att företräda sig själv i ett skattemål. Det allmänna representeras
av en jurist som är kunnig i skatteprocessen, medan den enskilde som regel
saknar både kunskap om vad som står i lagen och i ännu högre grad
kunskaper om vad det kan finnas för rättspraxis på området.

SkU 1987/88:33

Bilaga

6 Riksdagen 1987188.6sami Nr33

Mot bakgrund av detta vill jag att Åke Lundborg trots allt utvecklar denna
fråga. Är människor kapabla att själva föra sin talan i skattemål, eller behövs
det egentligen juridisk hjälp? Claes Beyer har i och för sig berört denna
frågeställning, men jag tycker det vore intressant att få den ytterligare belyst.
Detta är ju en stor och viktig fråga i den process som är på gång, där vi får ett
ytterligare stärkt riksskatteverk inom vars organisation de allmänna ombuden
kommer att finnas.

Åke Lundborg: Jag vill inledningsvis framhålla att skatteprocessen enligt
portalparagrafen syftar till en riktig och likformig beskattning. I förvaltningsprocesslagen
finns det en paragraf som säger att domstolen skall se till att ett
mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Detta är alltså den teoretiska
ram som gäller.

Vi är av den uppfattningen att de flesta människor är tämligen kloka och
kunniga och i grunden kanske kompetenta att åtminstone i enklare frågor
tillvarata sina intressen. Förutsättningen för att en klok person skall kunna
tillvarata sina intressen är egentligen att personen vet vilka rättigheter han
eller hon har, och då är vi i princip tillbaka där vi började.

Enligt min uppfattning försöker länsrätten att ta upp de besvärsinlagor
som inkommer till prövning. De får i princip se ut och vara hur otydliga som
helst och innehålla vad som helst. Regeringsrätten har sagt att vi ändå skall ta
upp dem till prövning. Det enda naturliga för oss är då att vända oss till den
skattskyldige för att ta reda på vad han eller hon menar. Det kan vi göra per
telefon eller genom brev, men vi klarar aldrig att ha fantasi nog att kunna
räkna ut vad som kan gömma sig bakom fasaden, vad som inte sägs. Vi klarar
däremot att rättsligt bedöma ett faktiskt ingivet material. Där tror jag inte att
behovet av medhjälpare eller biträde är särskilt stort. Självfallet skulle de
flesta processer vinna i klarhet och stringens om det vore fråga om två
kompetenta parter med processvana.

Claes Beyer: Som en illustration skall jag berätta hur en advokats vardag ser
ut, eftersom ingen på domstolssidan kan - ens om vederbörande lägger ner
ett osjälviskt arbete på att försöka - företräda den enskilde i den komplicerade
skatteprocessen.

Vid advokatens första sammanträffande med sin klient - det gäller vilket
mål som helst, även skattemål - möter han en person med en oordnad
samling av fakta, i form av papper och odokumenterade uppgifter. Det
åligger sedan advokaten att med hjälp av sin kännedom om juridiken försöka
sortera fram vad som är relevant i målet. Ofta händer det att klienten har en
annan uppfattning om vad som är viktigt att redovisa inför domstolen, medan
advokaten med sin sakkunskap vet att detta inte är av intresse. Advokaten
måste då övertyga klienten om vilket material som skall tas upp i samband
med rättegången.

Sedan kommer nästa steg som egentligen är svårare, nämligen att ställa
frågor av typen: Hur var det mellan de två breven? Har du inte två stycken
räkningar där? Har du verkligen lämnat en korrekt uppgift, här - den
stämmer inte med vad du sagt i övrigt? osv.

Så småningom vaskar man fram det faktamaterial som är relevant. Man
påpekar för klienten, som trodde att det hela skulle gå i en viss riktning, att

SkU 1987/88:33

Bilaga

just det som han alldeles har bortsett ifrån bör läggas fram. Det kan då
komma helt nya fakta i dagen.

När man slutligen företer materielet inför rätten, verkar det att vara
förfärligt enkelt. Myndigheten eller domstolen märker aldrig vilket sorterings-
och utsorteringsarbete som ligger bakom.

Jag har en norsk kollega som en gång sade att varje juridiskt fall är 90 %
facts och 10 % jus. Det ligger mycket i det.

Det är alltså detta förhållande som leder till uttalanden som vi då och då
möter, att förvaltningen eller motparten på grund av objektivitetskravet
skulle kunna tillvarata den enskildes intressen. Om man har upplevt allt detta
i praktiken framstår det som helt absurt. Detta är bakgrunden till att det är
nödvändigt att ha ett rättsbildat ombud vid sin sida i en materia som är så
komplicerad, vilket länsrättens företrädare vältaligt beskrev i sitt inledningsanförande.

Britta Bjelle-, Åke Lundborg talade bl.a. om portalparagrafer, som är ett
uttryck för officialprincipen. Det intressanta är att samma regel gäller i
brottmål, men där ifrågasätts knappast om man har rätt till advokat, medan
motsatt förhållande råder när det gäller skattemål i länsrätten. Jag vet inte
om jag missuppfattade Åke Lundborg när han sade att det i och för sig är bra
med ett ombud med processvana men att domstolen dömer rättvist med
utgångspunkt i det material som ingetts.

Åke Lundborg själv nämnde exemplet om de 2 000 kronorna i reavinst.
Såvitt jag förstår måste en person som inte har särskilda kunskaper på
skatteområdet eller inom juridiken möta oerhörda svårigheter. Även Claes
Beyer var inne på problemet att få fram material som är relevant för målet.

Jag uppfattade Åke Lundborg som att man egentligen inte behöver
advokat i någon större utsträckning i tingsrätten. Jag kanske har missuppfattat,
men annars förstår jag inte det hela.

Åke lundborg: Jag började med problematiken i änden av de enklare målen.
Claes Beyer beskrev den motsatta änden, dvs. de tyngre målen. Det gäller
naturligtvis att hitta en balanspunkt.

Jag tror att alla processer blir klarare, bättre och mer genomträngande om
det finns med ett proffs på var sida. Därmed inte sagt om det är den enskilde
eller samhället som skall stå för kostnaden. Britta Bjelle vet ju att i
brottmålsprocessen får man offentlig försvarare om man riskerar att dömas
till fängelse men i allmänhet inte om man blir åtalad för någonting som kan
stanna vid böter.

Jag håller med om att den enskildes talan blir bättre utförd om man biträds
av någon sakkunnig. En annan fråga är hur långt samhället ekonomiskt skall
bidra till detta.

Britta Bjelle: Genom en förändring av taxeringslagen den 1 januari 1988 har
det getts utvidgade möjligheter att göra taxeringsrevision av ADB-baserad
bokföring. Ur vår synpunkt var det många frågor som egentligen inte blev
färdigutredda när beslutet fattades, bl.a. möjligheten till kontroll av icke
namngivna personer i obegränsad mängd.

Om man ser tillbaka var denna kontroll tillåten fram till dess vi fick ett

SkU 1987/88:33

Bilaga

avgörande i högsta domstolen. Men det harju skett en stor förändring när det
gäller ADB-system i dag. Jag utgår ifrån att kontroll när det gäller icke
namngivna personer som nu görs, jämfört med då, är avsevärt större.

Björn Marklund'. Det är naturligtvis alldeles riktigt att ADB-utvecklingen
har gått snabbt. Vår mycket bestämda principiella ståndpunkt är att det inte
skall påverka kontrollmöjligheterna om en skattskyldig har ADB eller inte.
Så långt är det självklart att skattemyndigheterna måste ha möjlighet att
använda ADB. Det är alldeles riktigt att datoriseringen gör att stora
registervolymer är mer eller mindre lättillgängliga. Den medför också att ett
allmänt sökande efter uppgifter, som man från taxeringsrevisionshåll föreställer
sig skall vara av intresse, underlättas.

Det finns ett par fall, som ligger 7-8 år tillbaka i tiden, där man på regional
nivå hade förordnat om taxeringsrevision av en auktoriserad revisionsbyrå i
syfte att få fram uppgifter om huruvida revisorn hade tillhandahållit
rådgivningstjänst som inte var avdragsgill. Därför skulle man undersöka de
olika klienternas deklarationer för att se om de i dem gjort något avdrag för
dessa kostnader. Riksskatteverket har mer eller mindre officiellt tagit
avstånd från denna typ av kontroll. Man är synnerligen starkt medveten om
att revisors tystnadsplikt, på samma sätt som advokatsekretessen, är en
absolut nödvändighet för att man så långt det är möjligt skall kunna leda sina
klienter in på den smala stigen.

När det gäller dessa ändringar i lagen, som möjliggör ökad användning av
ADB vid taxeringsrevision, har man försäkrat att man i början skall gå
mycket försiktigt fram, och det är bara specialkompetent personal som får
användas. Vi är av naturen oroade av detta. Vi kommer att följa utvecklingen
och att aktualisera frågan om vi upptäcker missbruk. Tyvärr stämmer inte
alltid goda föresatser från riksskatteverkets ledning med lika gott omdöme
ute på fältet. Det var bl.a. av den anledningen som jag tog upp kompetensfrågan
i mitt inledningsanförande.

Nu får vi leva med dessa lagändringar. Man skall hålla en stark
uppmärksamhet på vad de kommer att leda till, samtidigt som man skall höra
av sig om de inte fungerar. Tills vidare föredrar vi att sätta vår tillit till
mänskligheten, vara optimister och tro att det hela kommer att hanteras på
ett korrekt sätt av skatteförvaltningen.

Tommy Franzén: Ett av de stora problemen i de enklare fallen är inte frågan
om man behöver ha sakkunnigt biträde eller inte, utan det är de förhållandevis
långa handläggningstiderna. Vissa försök att förkorta handläggningstiderna
har gjorts och också genomförts.

Hur ser det ut för närvarande? Hur ser länsrätten i Stockholm på
framtiden? Finns det några möjligheter att förkorta handläggningstiden för
åtminstone de enklare ärendena, där det tidigare varit upp till tre års väntetid
på målets avgörande?

Åke Lundborg: I dag mäts handläggningstider retroaktivt. Ju fler gamla mål
som avgörs, desto sämre resultat visar man upp. Men det är nog ingenting
som man skall dra för stora växlar på.

Situationen i vårt eget län är den att i början av 1980-talet när den stora

SkU 1987/88:33

klumpen från 1981 års allmänna fastighetstaxering hade kommit in, var vår
lagerhållning ungefär 75 000 mål, att jämföra med en avverkningskapacitet
vid den tiden på runt 30 000 mål. Under 1980-talet har detta lager successivt
minskat. Vid utgången av 1987 uppgick lagret till ca 27 000-28 000 mål i
förhållande till en avverkningskapacitet förra året på omkring 22 000 mål.
Kurvan pekar fortfarande nedåt, låt vara inte så brant nedåt som i mitten av
1980-talet. De mål som avgjordes 1987 innebar en minskning med uppskattningsvis
3 000.

Om man vänder blicken framåt tror jag att situationen kommer att alltjämt
vara den att vi fortsätter att minska på lagret, låt vara i långsammare takt än
tidigare.

Vi, liksom förmodligen många andra länsrätter, försöker att sortera under
resans gång sådana mål som man vid första genombläddringen kan se vilken
utgång de kommer att få. Dessutom försöker vi undvika att samla målen i
hyllor.

Beträffande mål av motsatt karaktär kan man lätt konstatera att skriftväxlingen
tar så lång tid att ett år knappast är uppnåeligt om parterna skall ha en
rimlig tid till förfogande för att kunna utreda målet från grunden.

Den som klandrar handläggningstiderna måste också ställa sig frågan vari
dröjsmålet består. Var finns flaskhalsen? Inom skatteförvaltningen i Stockholms
län är vi nog ense om att flaskhalsen för närvarande finns på
skatteförvaltningssidan.

Tommy Franzén: Man kan alltså konstatera att tiderna har förkortats och att
ambitionen finns. Huruvida resurser finns även för framtiden vet vi alltså
inte. Ambitionen är ändå att korta ner tiden. Kommer man ner under ett år
är det förhållandevis bra. Min förhoppning är att man tar till vara
erfarenheterna från 1981 års fastighetstaxering och inför 1990 års fastighetstaxering
försöker att bygga upp en resursbank.

Åke Lundborg: Vi delar helt uppfattningen att inga skattskyldiga skall
behöva vänta mer än ett år på att få ett normalt skattemål avgjort. Vi är helt
ense på den punkten. Jag tror denna åsikt genomsyrar hela domstolsorganisationen.
Jag tror att när det gäller kanske inte 1988 års fastighetstaxering
men gott och väl 1990 års småhustaxering kan Tommy Franzén och jag ta
varandra i hand och vända oss till ledamöterna i justitieutskottet. För en
organisation som sväljer 20 000-25 000 mål under en månad och som sedan
får in 25 000 mål från gatan angående dessa småhustaxeringar uppstår
problem. Det inser tydligen både Tommy Franzén och jag.

Marianne Andersson: Har den intensiva debatt om rättssäkerheten som har
förts på senare tid påverkat praxis och tillämpning av lagstiftningen när det
gäller skattemål i domstolar?

Claes Beyer sade att när det gäller bevissäkringslagen är rättssäkerheten
eftersatt jämfört med andra brott. Är rättssäkerheten för den enskilde över
huvud taget sämre när det gäller skattebrott och skattemål än för människor
som misstänks för andra brott i samhället?

Åke Lundborg: Jag tror inte att domstolen är rätt person att fråga om
domstolsprocessen är rättssäker. Jag kan bara svara att vi gör vårt allra
bästa.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Det ställs olika krav på både domstolar och andra myndigheter. Vi skall
vara effektiva, hålla en god service, det skall vara en hög kvalitet på det vi gör
och vi får inte göra fel. Gör vi fel betraktas vi som kriminella. Alla inser att ju
snabbare ett ärende hanteras desto större är risken för att misstag begås. Jag
tror att de flesta i länsrätten gärna skulle se att man kunde hålla ett något
lägre tempo och på så sätt kunna skapa en något finare produkt, dvs. skriva
bättre domskäl och kunna söka mer i bibliotek för att bekräfta att man är på
rätt spår.

Det eviga dilemmat är att riksdagen anvisar medel för att vi i princip skall
klara av alla ärenden som kommer in under ett år och inte lägga en del av
ärendena på hyllan. En avvägning får göras tillsammans med riksdagen och
andra som har inflytande däröver.

Claes Beyer: Svaret på frågan om rättssäkerheten har påverkat dömandet
eller agerandet från myndigheternas sida måste, om man över huvud taget
skall uttala sig, med nödvändighet bli en gissning. Jag har inga vetenskapliga
skäl eller andra fasta grunder för den ena eller den andra bedömningen.

Jag tror i alla fall att en viss påverkan har skett, vilket man kan se i den
statistik som är bilagd utredningen om översyn av betalningssäkringslagen.
Där framgår det att antalet betalningssäkringsmål från början var 364 år
1980. Detta steg raskt till 605 betalningssäkringsmål 1983. Antalet mål sjönk
till 249 år 1986, och första halvåret 1987 var antalet 95. Jag tror att det finns
åtminstone en rimlig förklaring. På grund av den intensiva debatten och
kritiken av betalningssäkringslagen och dess effekter - vi har exemplet från
Småland som berördes tidigare - har man blivit försiktigare. Regeringsrättens
domar i mål som rör lagen om skatteflykt har visat att den intensivare
rättssäkerhetsdebatten har påverkat dem. Mer än en gissning kan det som
sagt rimligen inte bli.

När det gäller den andra frågan har jag redan gett uttryck för mina åsikter.
Jag upprepar gärna min jämförelse - vilket jag också tillät mig göra när
bevissäkringslagen infördes - om hur man resonerade när lagen om
telefonavlyssning för narkotikabrott skulle införas. Med omsorg såg man till
att den som var misstänkt för ett narkotikabrott skulle företrädas vid denna
förhandling som med nödvändighet skedde utan den misstänktes kännedom.
Jag delar naturligtvis uppfattningen att om det skall vara någon mening med
vissa typer av åtgärder - husrannsakan, beslag, eftersökning, bevissäkringslagen,
betalningssäkring- måste de med nödvändighet komma överaskande,
annars är poängen förlorad.

När det gällde telefonavslyssning var det mycket noga med att det för den
misstänkte skulle finnas ett ombud som företrädde honom i processen.
Självfallet avgjordes det hela i domstol och bedömdes med stor omsorg.
Tittar vi då på vad som hände när bevissäkringslagen infördes, där man på
samma sätt gör intrång i människors privata korrespondens, etc., kan man
konstatera att vaga rekvisit räcker gott, beslut fattas inte av domstol utan av
granskningsledare. Denna lag är alltså betydligt mindre rättssäkerhetsinriktad
för ungefärligen likartat intrång i människors privatliv i ett betydligt
mindre angeläget ärende än narkotikamål. Detta är ett exempel av flera. Vi
har fog för påståendet att rättssäkerhetshänsyn tas inte på samma sätt på
skatteområdet som på andra områden.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Jag vill tillägga att i den nya lag som riksdagen antog strax före jul om
utvidgning av taxeringsrevision och som berördes av Britta Bjelle, ges det nu
möjlighet att göra taxeringsrevision hos enskild för kontroll av annans
taxering. Denna möjlighet fanns redan tidigare, men under förutsättning -och det finns ett regeringsrättsutslag på detta - att man talade om vem man
granskade. Detta har nu inte lämnat skattemyndigheterna någon ro, bl.a. när
det gäller målet som rörde Hägglöf & Ponsbach Fondkommission AB. Lagen
har nu alltså utvidgats.

Detta innebär att om en taxeringsrevision görs hos en revisor, advokat
eller tidning, för att kontrollera något i dag, och inga förpliktelser finns att
tala om vem det är man reviderar, så berövas den som revisionen verkställs
hos varje möjlighet att kontrollera om myndigheten överskrider sina
befogenheter eller inte. Man vet ju inte alls vad det är som söks. Är jag då
advokat med förpliktelser att hålla min klients handlingar hemliga eller en
tidning med förpliktelser att skydda meddelarskyddet eller en revisor som
skall bevaka revisionen lider min rättssäkerhet allvarlig skada. Detta
diskuteras inte ens i propositionen. Detta tycker jag också visar att
bedömningen om rättssäkerhet när det gäller skatter och avgifter står på en
lägre nivå än i andra sammanhang.

Stig Josefson: När man lyssnar på denna debatt blir man förvånad över att det
här talas så mycket om tvåpartssystemet. I den debatt som vi hade tidigare i
dag underströks ju mycket starkt den dubbla roll som skattemyndigheterna
har. I första hand skall de tillvarata den enskildes intressen att skattesystememet
verkar korrekt och rätt, därefter skall de naturligtvis företräda samhället
så att samhället får sin del.

I ett fall där man klart upptäcker att den enskilde har gjort en hederlig
deklaration som är till hans nackdel, har jag den bestämda uppfattningen att
precis som när man har gjort ett fel i motsatt riktning rättas detta till. Jag
förutsätter att det är en självklar regel att myndigheterna har den dubbla
rollen av att både vara ett serviceorgan, se till att systemet fungerar riktigt
och naturligtvis bevaka samhällets intressen. Finns inte denna regel är det
inte möjligt att skapa förtroende mellan skattemyndigheter och enskilda -och det är oerhört viktigt. Jag hoppas att jag inte har någon annan mening än
lagman Åke Lundborg. Det är självklart att skattemyndigheter har lika stor
skyldighet att göra rättelser vare sig det är till den enskildes eller statens
fördel.

Åke Lundborg: Jag vet inte om jag uppfattade någon konkret fråga men i
övrigt instämmer jag i det mesta som Stig Josefson sade.

Stig Josefson: I Åke Lundborgs första inlägg sade han att en person var
tvingad att anlita advokat för att få rätsida på ett problem. Jag anser att om
skattemyndigheterna upptäcker att den enskilde har missförstått reglerna
skall de naturligtvis hjälpa den enskilde. Det ligger även i resonemanget om
att skattemyndigheterna skall vara ett serviceorgan även för den enskilde.

Åke Lundborg: Ja, det ligger mycket i det. Jag återkommer då till att
länsrätten eller skatteförvaltningen inte har tillgång till bokföringen. Skatteförvaltningen
och länsrätten känner till att det finns två metoder. Från början

SkU 1987/88:33

Bilaga

vet vi inte vilken metod som leder till högre eller lägre skatt. Jag får hänvisa
till vad Claes Beyer sade om att i grund och botten har vi en rådgivaruppgift.
Vi hjälper till så gott vi kan och så långt vår fantasi räcker. En ren advokatroll
når vi aldrig upp till.

Lars Hedfors: Jag inskränker mig till att ställa en kort följdfråga till Tommy
Franzéns fråga om handläggningstiderna. Jag ställer frågan till länsrättens
företrädare. Åke Lundborg sade att när det gäller handläggningstiderna
pekar kurvan nedåt och att ettårsgränsen kan nås ganska snabbt. Det är
möjligt att detta är riktigt när det gäller länsrätten i Stockholm. Men faktum
är att utvecklingen för riket som helhet pekar åt rakt motsatt håll.
Handläggningstiderna ökar- åtminstone var det så under 1987. Samtidigt har
man kunnat visa att antalet inkomna mål till länsrätterna har minskat med
inte mindre än 25 % under de senaste 4-5 åren. Det är svårt att förstå hur det
kan vara på det viset. Har länrättens representant någon förklaring till detta?
Åke Lundborg sade att i Stockholm var flaskhalsen på skatteförvaltningens
sida. Betyder det att skatteförvaltningarnas utredningar är av sämre kvalitet?
Finns det inga flaskhalsar på länsrättssidan? Har ni tillgång till personal? Har
ni tillgång till skattejurister, som är så viktiga i detta sammanhang?

Åke Lundborg: Jag är tämligen säker på att det totala lagret av mål i samtliga
länsrätter minskade även under 1987. Det är möjligt att det litet konstiga
sättet att beräkna handläggningstiderna retroaktivt gör att det möjligen kan
vara korrekt att siffran för den genomsnittliga handläggningstiden ökade i
alla fall. För organisationen i stort pekar kurvorna nedåt.

Sen har vi frågan om flaskhals och kvalitet och hur det står till på
länsrättssidan. Utvecklingen inom länsrätten beskrivs som så att i början av
1980-talet hade varje domare tre plåtskåp fulla med mål färdiga för
avgörande. I dag är det inte ens tre plåtskåp per avdelning. Vi har
sammanlagt cirka en månads sysselsättning i form av färdiga mål.

Beträffande kvaliteten på det som kommer från besvärsenheten kan jag
säga att den på det hela taget är tämligen oförändrad. Jag kan passa på att
tillägga att ni har säkert hört talas om att även domstolsväsendet lider av
problem när det gäller att kunna rekrytera och behålla unga fiskaler och
assessorer i kammarrätterna. Länsrätten har väntat sedan sommaren 1987 på
en fiskal. Först nu har vi kunnat få en fiskal från kammarrätten, helt enkelt
beroende på att de inte har haft någon att skicka. Under den perioden har vi
haft två rådmanstjänster vakanta och två vakanser på fiskalsidan.

Som kommentar till frågan kan jag tillägga att antalet avgjorda mål går
ned. Antalet mål hade säkert sjunkit mer om inte våra anslag hade minskats i
storleksordningen en halv miljon kronor om året under de senaste tre till fem
åren.

Jan Bergqvist: Därmed är vi klara med denna del av utfrågningen. Jag vill
tacka våra gäster för att ni har medverkat och svarat på våra frågor.

Jan Bergqvist'. Vi vill hälsa representanter för LO. TCO, SACO/SR,
Familjeföretagens skatteberedning och Lantbrukarnas riksförbund välkomna
till oss. Vi inbjuder er att starta med en kort inledning.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Christer Persson: Skatteförvaltningen fullgör ett antal centrala uppgifter,
såsom taxering och kontroll av skatterna. Det är viktigt att dessa uppgifter
fullgörs effektivt, för att skattesystemet skall fungera på ett acceptabelt sätt.

För LO:s vidkommande har vi anledning att ställa ett antal centrala krav på
administrationen och kontrollen av skattesystemet. För det första bör
administrationskostnaderna vara så låga som möjligt. För det andra är det
viktigt att kontroll, taxering och inbetalning av skatt fullgörs på ett effektivt
sätt. För det tredje skall rättssäkerheten på skatteområdet tillgodoses i
största möjliga utsträckning.

Hur fullförs dessa tre uppgifter? Om vi börjar med rättssäkerheten är det
för LO:s vidkommande viktigt att framhålla rättssäkerhetens två sidor.
Enligt vår mening innebär rättssäkerhet att skattereglerna skall tillämpas på
ett sådant sätt att medborgarna kan förutse konsekvenserna av olika
handlingar. Besluten skall materiellt sett i största möjliga utsträckning vara
så riktiga som möjligt.

Den andra aspekten på rättssäkerheten är också oerhört viktig. Skattelagstiftningen
skall tillämpas så som den är avsedd att tillämpas, dvs. skatt skall
betalas i enlighet med demokratiskt fattade regler och i enlighet med de
intentioner som ligger till grund för dessa regler. Hur uppfylls dessa krav?
Kostnaden för att administrera skattesystemet är inte för hög, sett ur ett
internationellt perspektiv.

Med tanke på det stora antalet ärenden som behandlas inom skatteadministrationen
vågar jag påstå att rättssäkerheten tillgodoses på ett relativt
tillfredsställande sätt. Det finns naturligtvis ett antal fall, som förmodligen
har tagits upp här i dag, som innebär att den enskildes integritet har kränkts.
Det anser vi vara otillfredsställande.

Det går emellertid inte att skapa ett skattesystem som innebär 100-procentiga garantier för att integriteten inte kränks. Det finns däremot
anledning att rikta kritik mot den nuvarande skattekontrollens inriktning,
trots att det har skett en förbättring. Riksskatteverkets företrädare påpekade
förmodligen det här i dag.

Enligt vår mening har skattekontrollen dock en felaktig inriktning. Det är
fortfarande så att arbetsinkomster kontrolleras mycket hårdare än kapitalinkomster
och inkomster av företag. Vissa typer av kapitalvinster kontrolleras i
praktiken inte alls - exempelvis aktievinster. Företagen utsätts i dag i allt för
liten utsträckning för en mer fördjupad kontroll, vilket också påpekades av
eko-kommissionen. Trots att det har skett förbättringar, ligger skattefusket i
dag fortfarande på en alltför hög nivå. Det är viktigt att få bort skattefusket så
mycket som möjligt. Det leder dels till skattebortfall för stat och kommun,
dels till negativa fördelningspolitiska effekter. Det är dessutom oerhört
viktigt att understryka att skattefusket innebär att konkurrensförhållandena
mellan företag och inom branscher snedvrids. Om man kan minska
skattefusket, förbättrar man också konkurrensförhållandena inom de aktuella
branscherna.

Knut Rexed: Våra synpunkter färgas givetvis av att TCO är en löntagarorganisation.
Det innebär att temat för dagens hearing för oss framstår såsom
bestående av tre olika frågeställningar.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Den första är om TCO är tillfredsställd med hur våra medlemmar
behandlas i deras egenskap av löntagare. Svaret är i huvudsak ja. Schablonavdraget
under inkomst av tjänst har framför allt inneburit avsevärda
förenklingar. Man slipper bekymra sig över olika småavdrag. Problemet med
att olika taxeringsnämnder har gjort olika bedömningar i avdragsfrågor har
minskat och blivit mer hanterbart.

Skattekontrollen kan nu koncentreras till områden där skattefusket avser
betydligt större belopp än några hundratals kronor. TCO skulle därför vilja
avråda från en sänkning av schablonavdraget. Vi tycker att det har inneburit
en värdefull förenklig för löntagarna.

Vi sympatiserar för övrigt med den motion som föreslår att stegen i
preliminärskattetabellen skall slopas. Det är knappast någon stor fråga, men
skulle ett slopande vara möjligt, skulle det ta bort ganska många små
irritationsmoment för löntagarna.

Den andra frågan som vi ser i temat för dagens hearing är om TCO anser
att skattesystemet behandlar olika inkomsttyper på ett rättvist och balanserat
sätt. Ur löntagarsynpunkt är behandlingen i lagen lika viktig som tillämpningen
av lagen. På den frågan kan jag inte svara ett lika förbehållslöst ja.

Jag tänkte emellertid inte gå in på den frågeställningen i dag, eftersom den
ligger litet vid sidan om huvudfrågorna här. Denna fråga är också föremål för
utredningar, som kommer att vara färdiga inom kort.

Den tredje och sista frågan gäller om TCO anser att åtgärderna mot
skattefusk är tillräckligt effektiva och om de är förenliga med god rättssäkerhet.
En vanlig löntagare har knappast några möjligheter att själv undandra
sig skatt på sin arbetsinkomst. Lagarna om bevissäkring och betalningssäkring
kan nog inte heller användas mot en vanlig löntagare. Mot den
bakgrunden vill vi hävda att de frågor om formen för skattekontroll som för
närvarande är under diskussion inte berör medborgare i allmänhet eller den
stora majoriteten av löntagarna.

Det är egentligen bara några av de aktuella motionerna i riksdagen som
avser beskattning av arbetsinkomster. Flertalet handlar i stället om beskattning
av företag och av kapitalinkomster. De flesta av förslagen innebär att
man vill inskränka skattemyndigheternas möjligheter att hävda de fiskala
intressena. Det kan knappast ligga i löntagarnas intresse. Våra medlemmar
kommer inte att tycka att skattesystemet är rättvist om de kan se hur
företagare kan undandra sig skatt - att företagarna kan ha ett större utrymme
för personlig konsumtion och för sparande, men ändå betala mindre skatt än
vad löntagarna får göra på motsvarande inkomst.

Såväl rättssäkerheten som skyddet för den personliga integriteten är
viktiga frågor för TCO som löntagarorganisation. Vi har också haft
anledning att ta flera initiativ på det området. Vi anser emellertid inte att man
skulle kunna utvidga skyddet för den personliga integriteten och för den
privata sfären till att också omfatta ekonomisk näringsverksamhet. Det är två
olika frågor. Det innebär dock inte att kravet på rättssäkerhet kan ställas
lägre när det gäller näringsverksamhet. Företagen kan också behöva skydd
mot obehörig insyn i sina inre angelägenheter. Mot den bakgrunden tycker vi
att dessa två frågor bör hållas i sär. Skyddet för företagens näringsverksamhet
är en fråga som är separat i förhållande till frågan om skyddet för

SkU 1987/88:33

Bilaga

individens personliga integritet och privata sfär.

Problem uppstår naturligtvis när det gäller egenföretagarna, som inte har
någon skarp gräns mellan privat ekonomi och näringsverksamhet. Samtidigt
är det just på det området som behovet av en effektiv skattekontroll är som
störst, för att se till att gränsdragningen är klar mellan vad som är privata
omkostnader och vad som är omkostnader i näringsverksamhet. Detta är
inga lätta frågor. De behandlas i de utredningar som arbetar för tillfället.

Två centrala frågor gäller lagarna om bevissäkring och betalningssäkring.
När de infördes på sin tid, avstod TCO från att ta ställning till dem. I
konsekvens härmed har vi inte heller nu någon anledning att ta ställning till
om de kan avskaffas eller inte.

Rent generellt har vi uppfattningen att det fortsatta lagstiftningsarbetet
bör ha två samtidiga mål. Det ena är att förenkla och förbättra skattekontrollen,
och det andra är att förvissa sig om att det sker med iakttagande av god
rättssäkerhet.

Jag vill sluta med att ta upp ytterligare ett motionskrav som TCO kan
instämma i. Om taxeringsmyndigheterna helt har saknat grund för sitt
ingripande, bör staten ersätta den ekonomiska skada som det ingripandet
kan ha vållat. I ett sådant läge bör man ha större möjlighet att få ersättning
för de egna rättegångskostnaderna än vad man har i dag.

Jan Bröms: Jag tror inte att det är någon tillfällighet att rättssäkerhetsfrågorna
just nu kommer i förgrunden i skattedebatten. Samtidigt tror jag inte
heller att de stora problemen gäller det individualistiska rättssäkerhetsperspektivet,
som har anlagts under stora delar av dagens diskussion.

Vår bedömning är att de grundläggande problemen när det gäller
rättskänslan handlar om reaktioner på ett oerhört komplext skattesystem -ett relativt principlöst skattesystem i kombination med mycket höga marginalskatter.
Jag vet att vi inte skall diskutera skatternas nivå i dag. Jag vill
emellertid mycket starkt framhäva hur mycket de höga marginalskatterna
dramatiserar innebörden av alla materiella skatteregler.

Reaktionerna på vad som skall vara avdragsgillt blir helt annorlunda om
man får behålla en fjärdedel av inkomsten, jämfört med om man får behålla
hälften eller två tredjedelar. Marginalskatterna ställer de principiella frågorna
på sin spets.

Skattereglerna påverkar oss, inte minst i den fackliga organisationen. Det
gäller i en lång rad avseenden som vi i själva verket kanske inte vill bli
påverkade i. Det påverkar vår värdering av fringe benefits i arbetslivet -matkuponger, semesterbiljetter, tjänstebilar etc. Det påverkar våra attityder
till arbetstiden, osv. Det råder inget tvivel om att skattesystemet styr oss i
väldigt många avseenden, som vi i grund och botten kanske inte vill bli styrda
i.

Det finns anledning att säga att hos våra medlemmar och medborgarna i
allmänhet skapar detta skattesystem en tro på att man själv är litet mindre
begåvad än sin omgivning. Grannar och arbetskamrater har bättre kunnat
undvika att betala skatt i olika avseenden. Man sörjer de missade avdragen,
och man retar sig på de smarta människor som man läser om i tidningarna
som har gjort ordentliga ”klipp” i sin hantering av skattereglerna.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Detta gäller inte rättssäkerheten i egentlig mening. Det handlar i stället om
tilltron till och accepterandet av det skattesystem vi har. Jag hävdar bestämt
att vi har ett problem som det är de politiska krafternas sak att nu gripa sig an
med stor energi. När det gäller komplexiteten i skattesystemet och de många
reglerna, behövs det en oerhört stark och medveten linje från politikernas
sida.

Ni måste disciplinera er och disciplinera varandra över partigränserna för
att undvika att använda skattesystemet som ett styrsystem, när det gäller att
påverka företag och enskilda i olika avseenden som ni finner angelägna.

Jag tror egentligen inte att skattesystemet tål en överbelastning av allsköns
mål och att en massa särintressen bakas in i det på olika sätt. Det värsta som
kan hända är egentligen kohandel när det gäller reglerna i skattesystemet.
Med den skattenivå vi nu har så tål systemet inte det.

Vår målsättning är alltså att verka för ett skattesystem som i minsta möjliga
utsträckning påverkar människors faktiska handlande som individer och
ekonomiska varelser. Vi skulle gärna se att det i den fortsatta skattereformeringen,
som vi ställer stora förhoppningar på, utarbetades ett program för att
i alla hänseenden minska frestelsen att i det ekonomiska handlandet göra
skatteöveräganden. Det skall vara så självklart vad som skall betalas i skatt
att man också gör detta på ett riktigt sätt. Reglerna skall vara enkla och
tydliga.

Jag tror också att det är ganska klart vilken väg man skulle kunna gå för att
åstadkomma detta mera självklara skattesystem. En första och mycket viktig
åtgärd vore att försöka föra in skattetaxeringen så nära källan som möjligt,
att beskatta inkomster där de uppkommer. Man bör så långt det någonsin är
möjligt undvika att det växer upp skattekrediter i företag och hos individer.
Beskatta alltså nära källan och undvik dubbelbeskattningar i största möjliga
utsträckning. För att uppnå detta måste man verka för en så enhetlig
inkomstbeskattning som möjligt. Om man skall ha en fungerande, rättvis
inkomstbeskattning, måste en sådan enligt vår uppfattning byggas på
grunder som i något avseende är reala.

Vi tror att det i ett sådant här enklare och tydligare skattesystem blir
självklart att lägga kontrollen av vad som är skattepliktigt där inkomsterna
genereras, nämligen i företagen, så att löntagarna så långt det är möjligt har
klara papper på vad som är skattepliktigt av sina inkomster. Jag tror att en
sådan reform skulle uppskattas.

Mot denna bakgrund tror jag att den diskussion som har förts mellan t.ex.
Lennart Nilsson och Bo Lundgren möjligen är ett sidospår. Den har ju i
mycket handlat om huruvida skattemyndigheterna skall ha en fiskal inriktning,
vilken grad av serviceinriktning de skall ha och i vilken utsträckning de
hellre skall fria än fälla. Jag tror att huvudlinjen för att skapa en genuin
rättssäkerhet i skattesystemet måste vara att bygga upp ett system som
innehåller så litet som möjligt av bedömningskomplexitet. Det skall mycket
klart framgå vad som är skattepliktigt och inte skattepliktigt. I detta avseende
skall riksskatteverket få utvecklas till att vara i huvudsak fiskalt. Självfallet
skall också mesta möjliga information och medborgarservice ges. Med det
höga skattetryck vi har tror jag att det är oerhört viktigt att vi bygger upp ett
system som lämnar så litet utrymme som möjligt för just bedömningskomplexitet.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Robert Alderin: Min avsikt är att låta min medarbetare Ulf Öjeman få
utveckla vår syn på några för den här utfrågningen aktuella frågor. Men
eftersom jag ändå får ordet, kan jag sammanfattningsvis säga att företagarna
känner oro över de utvidgade maktmedel som skattemyndigheterna har fått
de senaste åren och den enligt vår uppfattning skärpta lagtillämpning som har
följt i dess spår. Risken för att bli utsatt för ogrundade och felaktiga åtgärder
och ingripanden har enligt vår erfarenhet ökat. När jag hävdar detta, stöder
jag mig på en rad studier som har gjorts. Vi har bl.a. studerat JO- och
JK-avgöranden, regeringsrättsdomar samt en rad olika aktuella fall. Vi
menar att dessa visar att det har utvecklats en ganska betydande obalans
mellan de skattskyldiga och det allmänna när det gäller revisionsförfarandet,
skatteprocessen m.m.

Jag skall inte fördjupa mig i detta, utan ber i stället att Ulf Öjeman senare
utvecklar några aktuella frågeställningar.

Ulf Öjeman: Jag skulle vilja knyta an till vad riksskatteverkets chef sade
tidigare i dag. Han menade att riksskatteverket värnar om rättssäkerheten.
Och det är ju bra. Men han kan väl inte gärna säga något annat. Frågan är
emellertid om det finns någon rättssäkerhet. Vi skulle nog vilja svara att
rättssäkerheten är undergrävd. Den är inte obefintlig, men den är dålig på
många av beskattningens områden.

I oktober 1986 hade vi ett möte med riksdagsmän, där vi bl.a. presenterade
Alexandra Charles och en bilhandlare Alvgard från Vimmerby. Alexandra
berättade hur hon hade blivit skandaliserad efter en taxering som var helt
ogrundad - den ledde inte till någonting. Bilhandlaren Alvgard berättade om
hur han blev ruinerad efter en taxeringsrevision - en dålig revision, som ledde
till misstanke om skattebrott men som så småningom utmynnade i ingenting.
Detta är snart två år sedan, och det är inte mycket som har hänt sedan dess.

Om man läser tidningar och följer vad som sägs i radio och TV, kan man se
att det fortfarande förekommer liknande fall. Det visar att rättssäkerheten på
skatteområdet lämnar en del övrigt att önska när det gäller småföretagare,
som har svårt att hävda sig och inte har experter som sitter med dem hela
tiden. Vad beror detta på? Det beror i viss mån på er, därför att de nya lagar
som har införts - framför allt dem som har nämnts här flera gånger,
bevissäkringslagen och betalningssäkringslagen - är ensidigt fiskala.

Ordföranden i betalningssäkringsutredningen är lagman - han är inte
lagman i en civildomstol, utan i en skattedomstol. Därutöver ingår politiker i
vanlig ordning - en från varje parti, antar jag. Och sedan ingår de som gör
jobbet. Vilka är det? Jo, det är skattechefer, fögderichefer, kronofogdar och
taxeringsrevisorer. Men det finns ingen advokat, ingen rättslärd professor i
finansrätt eller processrätt och civilrätt. Rättssäkerhetsaspekten finns alltså
inte tillgodosedd på utredningsstadiet. Om man sätter ett antal fiskaler att
utforma en lagstiftning är det klart att den blir fiskalt inriktad. Därför uppstår
det problem med lagstiftningen, vilket också har visat sig. Kjell-Olof Feldt
sade tidigare att man i viss mån har förbättrat bevissäkringslagen, och det är
väl riktigt. I dag får man inte gå hem till folk hur som helst, i varje inte till
företagare. Detta med betalningssäkring har ju otvivelaktigt ställt till väldigt
mycket - det var ju orsaken till att bilhandlaren Alvgard gick under. Där har

SkU 1987/88:33

Bilaga

man haft en utredning som för bara någon månad sedan har lämnat ett
betänkande. Det verkar vara ett bra betänkande. Särskilt intressant är att det
innehåller ett förslag om möjlighet till skadestånd, där man inte behöver
bevisa att myndigheterna har gjort fel. Det föreslås att det skall räcka med att
man kan konstatera att det inte skedde någon upptaxering, att ingreppet inte
gav några påföljder. Man kan säga att det är ett strikt ansvar som föreslås.
Detta är mycket positivt, men det räcker ju inte med att ha ett sådant ansvar
på enbart betalningssäkringsområdet. Det bör utsträckas till att t.ex. även
gälla taxeringsrevisionsområdet.

Riksdagen har ju nyligen beslutat att utvidga möjligheterna till revision av
datoriserat material. Skattefolk har fått möjligheter att gå in i terminalerna
etc. Om jag har fattat det hela rätt, kan det lätt göras många fel i detta
sammanhang. Trycker man på fel knappar kan allting gå åt pipan. Därför är
det viktigt att det finns ett skadeståndsansvar, så att den enskilde inte drabbas
med samma kraft som blev fallet i historien i Vimmerby.

Det är inte bara riksdagen som genomför lagar och regler som är
komplicerade och ensidigt fiskala. Vi har ju riksskatteverket också. Jag vet
inte om ni har hört talas om representationsgåvor. Det hade jag inte förrän
för några veckor sedan. Det är enligt ett cirkulär från riksskatteverket gåvor
som leverantörer ger till kunder i form av t.ex. blommor i samband med att
en filial öppnas etc. Det finns väl i och för sig inte så mycket att säga om detta.
Enligt riksskatteverkets bestämmelser skall emellertid avdrag inte medges
för blommor som ges som gåva i samband med helger eller personliga
högtidsdagar. Inte heller kransar vid dödsfall skall accepteras. Detta kan
tyckas vara en ganska obetydlig bestämmelse. Men det är ett faktum att dessa
regler finns i riksskatteverkets anvisningar.

Att jag här tar upp dessa regler beror på att vi har fått ett exempel där en
person som blev föremål för taxeringsrevision höll på att hoppa i taket, när
han såg att den revisor som skötte granskningen undersökte om de blommor
som företaget hade gett som gåva hade givits i samband med helger,
födelsedagar, dödsfall o.d. Det visade sig att det skulle göras en viss
upptaxering på grund av dessa gåvor. Detta ansåg företagaren vara helt
vansinnigt, varför ärendet så småningom hamnade hos oss. Jag tycker att
detta är ett utmärkt exempel på hur riksskatteverket kan konstra till det när
det gäller små detaljer. Vill man ha exempel från en större fråga, kan man
studera andra anvisningar, t.ex. dem om tjänstebilar.

Lagstiftningen och tillämpningen av denna är alltså enligt vår uppfattning
ensidigt fiskal. Det är därför viktigt att få in andra intressen som kan ta bort
en del av dessa effekter. Men vi tror naturligtvis inte att man kommer att få
bort allt. Det kommer alltid att finnas företagare som drabbas, och därför
måste det finnas en skadeståndsmöjlighet som är enkel att tillämpa,
förslagsvis den typ som har föreslagits av betalningssäkringssakkunniga.

Staffan Seth: Detta med rättssäkerhet och förutsebarhet kan man ju tackla på
olika sätt. Vi har valt att göra det genom att utgå från de huvudproblem som
finns inom vår näring.

En utgångspunkt är att skattereglerna bör vara förutsebara och någorlunda
rimliga. Det finns emellertid en hel del regler som är helt oförutsebara och

SkU 1987/88:33

Bilaga

tämligen orimliga. Ett exempel på detta är den bristande samordning som
råder mellan fastighetstaxeringen och övriga skatteregler som påverkas av
denna. På just den punkten är lantbrukarna speciella, eftersom de har en stor
del av sin verksamhet knuten till fastigheten. Alla effekter som strålar ut från
denna påverkar sedan näringen och verksamheten.

Fastighetstaxeringen var väl från början huvudsakligen till för att bestämma
underlag för förmögenhetsbeskattning och det kommunala garantibeloppet.
Det senare är numera slopat. I dag är situationen en helt annan.
Fastighetstaxeringen bestämmer i stort sett hur verksamheten skall bedrivas,
vad det är för förvärvskälla som man hanterar. På en jordbruksfastighet som
består av en registerfastighet finns det i dag nästan regelmässigt ett antal
taxeringsenheter. Det förekommer ingen avstämning mellan de civilrättsliga
reglerna och de skattemässiga reglerna. Dessa andra taxeringsenheter kan
förutom jordbruksfastighet vara annan fastighet, om det finns några
uthyrningshus. Vidare kan det finnas ett grustag, som också anses som annan
fastighet. Alla dessa taxeringsenheter skall vid inkomsttaxeringen beskattas
som särskild förvärvskälla, vilket i sin tur innebär att lantbrukaren får en
förvärvskälla som benämns jordbruk, en eller ett par stycken som benämns
annan fastighet och eventuellt en som faller under benämningen rörelse, om
han t.ex. själv driver ett grustag. Som skattereglerna numera är uppbyggda
föreligger inte längre fria möjligheter till kvittning mellan dessa förvärvskällor.
Om det går bra i en förvärvskälla och dåligt i en annan, går detta inte att
kvitta fullt ut, trots att det är samma verksamhet - samma näring - som drivs.
På samma sätt slår detta igenom när det gäller de sociala egenavgifterna.
Dessa får man över huvud taget inte kvitta mellan de olika förvärvskällorna.
Det gör att det är ett ganska stort godtycke som styr hur en lantbrukare eller
en skogsbrukare skall deklarera och hur han skall beskattas. Det är ju
fastighetstaxeringen som i botten styr detta. Fastighetstaxeringen har
tillkommit på ett sätt som inte alls beaktat följdeffekterna.

Vid förra taxeringen, år 1981, dök det upp ett stort antal taxeringsenheter i
inkomstslaget annan fastighet, som skapade en mängd nya problem med
förvärvskällor och annat, även ur förmögenhetsskattesynpunkt. Ett antal år
efter fastighetstaxeringen så ändrade man principerna för beräkning av
förmånsvärde av bostadsbyggnad på jordbruksfastighet och övergick från att
räkna utifrån ytan till att i stället gå efter taxeringsvärdet. Man fick på det
sättet en effekt som inte alls var förutsedd när man gjorde fastighetstaxeringen.
Man har alltså ett haltande samspel mellan reglerna.

Detta innebar bl.a. att de lantbrukare som råkade ha sjöutsikt helt plötsligt
fick samma straff som villaägare med sjöutsikt, dvs. högre underlag och
högre förmånsvärde. Men lantbrukaren har ju inte valt med tanke på
sjöutsikten utan med tanke på brukningsenheten. Detta är också ett exempel
på att förutsebarheten är svår att hantera.

Ett annat exempel är att förvärvskällorna gör att äkta makar kan ha svårt
att dela upp verksamheten emellan sig, eftersom de får olika förvärvskällor.
De kan kanske dela upp inkomster från verksamheten på jordbruket men
kanske inte på annan fastighet eller rörelse. På det sättet får de olika
inkomstbilder, och de får olika förutsättningar när det gäller trygghetsaspekten
och säkerheten på grund av egenavgifterna och ATP.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Jag har lämnat in en uppställning till skatteutskottet. Jag skall inte här gå
igenom siffrorna, men jag vill nämna att om den aktuella prisutvecklingen
kommer att ligga till grund för den nya fastighetstaxeringen, vilket man väl
får räkna med, kan man vänta sig minst en fördubbling av taxeringsvärdena.
På en gård som i dag har ett taxeringsvärde på 1,2 milj.kr. så kostar det med
skogsvårdsavgifter, fastighetsskatter och annat som följer av taxeringen ca
8 000 kr. Räknar man med förmögenhetsvärden och annat blir det
14 000 kr. - i morgon kommer det att bli ca 40 000 kr. Det är också en sak
som är oförutsebar: man har ett system som höjer taxeringsvärdet och sedan
urholkar avkastningen på gården och möjligheterna att överleva på verksamheten
på ett sätt som inte är tänkt. Avkastningen ökar ju inte i och med
fastighetstaxeringen.

En annan effekt av oförutsebarheten och den dåliga samordningen mellan
regelsystemen är redan nämnd här i dag, men det finns anledning att påminna
om den igen. Det är den nya äktenskapsbalken och den nya ärvdabalken som
man har skapat på justitiedepartementet men inte riktigt beaktat på
finansdepartementet som leder till att småföretagare och jordbrukare
kommer att få bekymmer om de dör i fel ordning.

Om exempelvis mannen i ett jordbruk dör så ärver hustrun allting. Barnen
får ingenting enligt de nya reglerna. Detta skapar ett enmansdödsbo, som
utlöser alla reserveringar till eldsvådefonder, investeringsreserv, skogskonto
m.m. till beskattning, vilket fullkomligt sätter krokben för verksamheten.
Skall man åtgärda detta, ja då skall man göra ett arvsavstående, vilket man
fortfarande kan göra men förmodligen inte kommer att kunna göra nästa år,
eftersom man nu så att säga vrider klockan tillbaks till det system vi hade
innan de här nya reglerna kom. Jag tycker att lagstiftaren där har satt
krokben på sig själv när man nu inte beaktar följdeffekterna.

Jag vill vädja om att man i större utsträckning än man tidigare gjort ser till
konsekvenserna av förslagen i olika utredningar och att man exempelvis när
det gäller fastighetstaxering inte bara isolerar det hela till att se på hur man
skall värdera parkettgolv, utsikt och liknande utan att man i stället tänker
efter och ser vad man får för effekter för näringen inom andra områden och
om det är möjligt att skapa ett rimligt system på detta sätt.

Sylvia Lindgren: Vid ett flertal tillfällen i dag har den förenklade självdeklarationen
diskuterats av nästan samtliga organisationer och företrädare. Det
är nu dags att ställa frågan om hur man ser på den förenklade självdeklarationen
till de fackliga företrädarna. Jag tycker då att det är mest intressant att få
veta hur de fackliga medlemmarna upplever denna deklarationsform. Tror ni
att man dessutom kan gå längre än nu i förenklingssyfte? Att få rättvisa i
beskattningshänseende å ena sidan och å andra sidan en ytterligare förenkling
kan onekligen vara som en svår balansgång.

Jag vill fråga fackförbunden om hur man ser på denna avvägning mellan
rättvisare beskattning och ytterligare förenkling.

Christer Persson: Om vi tar den förenklade självdeklarationen så är våra
erfarenheter från den relativt positiva. Det är ju formellt sett inte någon
försöksperiod, men man är ju i början av användningen av den här
förenklade deklarationen och taxeringen. När den så att säga har satt sig och

SkU 1987/88:33

Bilaga

kommit i gång då tror jag att förenklingseffekterna blir ännu större än vad de
är i dag.

Det är väldigt viktigt för våra medlemmar att få en förenklad självdeklaration
och taxering, eftersom det är bland dem som problemen har varit som
störst. När det gäller den andra frågan så tror jag att det är möjligt att gå
vidare med att förenkla skattereglerna och skattesystemet. Vi kan då hänvisa
till den nu sittande utredningen angående inkomstbeskattningen. Den har
som en av sina uppgifter att försöka förenkla regelsystemet, och det tror jag
är möjligt att göra.

När det gäller frågan om den tänkbara konflikten mellan rättvisa och
enkelhet så är det inget tvivel om att en sådan konflikt ibland kan uppstå och
att det är en grannlaga bedömning som då måste göras. Vi menar att det i och
för sig är viktigt att uppnå så enkla skatteregler som möjligt, men det får inte
ske till hur högt pris som helst. Ibland får man tumma på enkelheten för att få
ett mer effektivt och funktionsdugligt skattesystem.

För att ta ett exempel när det gäller kapitalbeskattningen så nämnde ju Jan
Bröms här att man i framtiden förmodligen måste utforma en kapitalbeskattning
på reala grunder, och det är också vår uppfattning. Om man gör detta så
kanske man får tumma på enkelheten, men huvudregeln bör vara att utforma
reglerna så enkelt som det är möjligt. Det går inte generellt att säga hur den
här avvägningen skall göras, utan det får göras i varje enskilt fall.

Jan Bröms: Jag tror att medlemsreaktionen i väldigt hög grad är en känsla av
lättnad över att slippa sitta och pula in sina avdrag i en deklarationsblankett
och fundera alltför mycket om man har glömt några. Samtidigt är det litet
oklart hur man skall se på detta med att införa starka schabloniseringar i ett i
grunden oerhört komplext system.

Jag tror inte att man från riksdagens eller skatteförvaltningens sida skall
dra sig tillbaka och säga att man nu har löst ett besvärligt samvetsproblem för
många medborgare i samband med deklarationerna. Det grundläggande är
hur man skall minska komplexiteten i hela systemet, det är där grundfrågorna
ligger.

Knut Rexed: Som jag tidigare sade har vi betraktat den förenklade
självdeklarationen och schablonavdraget under inkomst av tjänst som en
väsentlig förenkling. Vi har inte fått annat än positiva reaktioner om detta.
Däremot är det klart att man måste göra någon form av avvägning mellan
enkelhet och rättvisa. Schablonavdraget innebär ju att den som inte har
några utgifter för inkomsternas förvärvande får göra lika stora avdrag som
den som haft utgifter på 3 000 kr. Skillnaden mellan 0 och 3 000 kr. var så att
säga priset för att införa den här förenklingen. Ambitionen med den typen av
förenklingar är inte att helt avlägsna alla avdragsmöjligheter utan att
reducera det antal fall som taxeringsnämnderna behöver kontrollera till de
med litet större belopp och få mer hanterbara situationer.

Vi har medlemmar som kan ha ganska betydande kostnader för inkomsternas
förvärvande. Det kan t.ex. gälla arbetsledare och annan personal som är
verksamma i byggnads- och anläggningsarbete på annan ort än hemorten.

Att driva förenklingar och schablonavdrag alltför långt så att man höjer
3 000-kronorsgränsen kraftigt skulle kanske ge ytterligare förenklingsvins -

SkU 1987/88:33

Bilaga

7 Riksdagen 1987188. 6 sami. Nr33

ter, men å andra sidan vidga den här orättvisan mellan 0 kr. och maxtaket.
Det blir fråga om en gränsdragning var man kan sätta schablongränsen. Ett
minimikrav är att den alltid bör ligga något över den summa som de får som
bara har avdrag för resor med kollektiva trafikmedel med länstrafiken eller
lokaltrafiken till och från arbetet eller har kostnader för avgifter till
arbetslöshetskassa och liknande standardavdrag. De skall alltid ligga under
schablongränsen.

Sylvia Lindgren: Skattekontrollen har av tradition alltid koncentrerats till
löntagarnas deklarationer medan kapital- och företagsdeklarationer kontrolleras
enligt stickprovsmodellen. Det här tyckte jag att Christer Persson också
berörde något i sin inledande föredragning. Jag vill då fråga Christer Persson
om han kan ge några tips eller har förslag på saker som man kan åtgärda för
att få till stånd en bättre skattekontroll.

Christer Persson: För att anknyta till den förra frågan så tycker jag att det är
viktigt att förenklingen av skattesystemet fortsätter just för att man skall
kunna överföra resurser från kontrollen av de stora löntagargruppernas
deklarationer till kontroll av de mer komplicerade deklarationerna hos
framför allt företagen.

Jag vill erinra om att eko-kommissionen för några år sedan konstaterade -jag har kontrollerat siffrorna - att risken för att utsättas för en mer fördjupad
kontroll från ett företags sida är en på vart 40:e eller 60:e år medan man
däremot i Västtyskland och USA har proportionerna en på vart 10:e eller
15:e år. Jag tror att det är viktigt att man går vidare och utsätter kanske inte
de små företagen men de medelstora och de större företagen för en
regelbunden kontroll. Ett sätt att förändra inriktningen på kontrollen det är
att förenkla systemet. Sedan är det också så att man när det finns möjligheter
kanske också måste tillföra skatteadministrationen mer resurser för just de
här uppgifterna.

När det gäller kontrollen av vissa inkomster finns det en del tekniska och
praktiska problem. Om vi tar aktievinstbeskattningen som exempel så vet ju
alla i utskottet i dag, vilket konstaterades av kapitalvinstkommittén som satt i
många år och arbetade med de här frågorna, att det i praktiken inte
förekommer någon mer regelbunden kontroll av aktievinster i dag. Ett sätt
att förändra detta är att vi får en bättre aktievinstbeskattning, och det håller
man nu på och utreder. Om vi kan få en sådan bättre aktievinstbeskattning så
tror jag också att kontrollen av dessa inkomster kan förstärkas. Vi vet att
VPC nu håller på att utveckla en bättre teknik för värdepappershantering.
Jag tror att detta också är ett steg i rätt riktning för att förbättra kontrollen av
den här typen av inkomster. Enligt vår mening är det väldigt viktigt att man
övergår från att granska enkla löntagardeklarationer till att granska mer
komplicerade deklarationer, framför allt deklarationer av vissa typer av
kapitalinkomster.

Knut Rexed: Med anknytning till det som Christer Persson sade vill jag peka
på sambandet mellan de problem som man har från familjeföretagens sida
och frekvensen av skatterevisioner. Om det är så att skatterevision är något
mycket sällsynt som egentligen bara vidtas när man har misstankar om att det

SkU 1987/88:33

Bilaga

har pågått skattefusk, så får man också den effekten att massmedia och den
lokala omgivningen uppfattar skatterevisioner i sig nästan som ett bevis på
skattefusk.

Om det sedan visat sig att misstankarna varit ogrundade har effekterna
blivit väldigt negativa. Om det var så att skatterevision förekom oftare och
mer var en normal del i vardagen, som jag tror att det är för småföretag i
Frankrike och Västtyskland, så blir inte heller den enskilda skatterevisionen
så dramatisk och kommer inte att uppfattas på samma sätt av massmedia och
omgivning.

Margit Gennser: Det har kommit fram att om vi skall se på rättssäkerhet på en
högre nivå, då måste vi se på skattetryck, på skattesystemets asymmetri,
komplexitet osv. Men såvitt jag förstår handlar inte denna hearing om detta,
utan vi befinner oss på mikro- eller möjligtvis på mikro-mikro-nivå. Jag skall
gå in på rättssäkerhetsfrågor på individ-nivå. Jag skall precisera mig ännu
noggrannare och ta upp förslag om tolkningsföreträde, om vissa begränsningar
av taxeringsintendenternas möjligheter att ändra taxeringsnämndens
beslut och litet grand om förhandsbesked. För att de här frågorna inte skall
kunna viftas bort med att man hamnar på en känslomäsig nivå - det var ju
finansministerns uttryck i morse - kommer jag att relatera ett konkret fall
med en del detaljer.

Det handlar om en fåmansaktieägare i Malmö. Han och hans kompanjon
ägde ett företag som de hade drivit sedan slutet av 1950-talet och början av
1960-talet. Den äldre kompanjonen närmade sig pensionsåldern. Generationsväxling
fanns inte inom familjerna. Alltså fick man söka köpare. Man
sålde företaget till ett amerikanskt företag. Ett av villkoren för försäljning var
att man skulle avstå från intjänade pensionsrätter, som fanns under posten
Avsatt till pension. Man hade använt sig av mycken expertis, beroende på att
denna post hade varit utsatt för en hel del rättsprövningar i Malmö vid den
tiden. Ett antal experter med mycket god ställning i samhället och med
mycket gott anseende hade konstaterat att det var ett helt riktigt kontrakt om
upprättats. Så fann också taxeringsnämnden. Men efter tre kvarts år kom
taxeringsintendenten och sade följande: Utfästelserna har gett en ovillkorlig
rätt till pension, och enligt vårt synsätt hade en ovillkorlig rätt till intjänad
pension inte kunnat försvinna. Det var det enda som åberopades - man
hänvisade icke till lagrum eller förordning.

Detta ledde till en eftertaxering på 4,7 milj. kr. och yrkande på
skattetillägg. Det betydde att den yngre av kompanjonerna - det var till
honom kravet riktades - inte kunde börja den nya verksamhet som han hade
tänkt ägna sig åt.

Man åberopade likartade fall i förhandsbesked i rättsnämnden, men de är
naturligtvis giltiga endast på det enskilda skälet. Man kunde också visa på att
skattemyndigheterna hade varit remissinstans i vad gällde just den här typen
av pensionsfråga. I länsrätten fanns en skiljaktig mening - majoriteten hade
alltså ett annat yttrande.

Här fanns, såvitt jag kan se, ett antal objektiva rekvisit, och man frågar sig:
Kan det inte finnas fler sådana här fall, där man verkligen skulle kunna hitta
objektiva rekvisit för att kunna ha tolkningsföreträde? Det skulle ju bl.a.

SkU 1987/88:33

Bilaga

betyda att skattetillägg inte skulle påföras och att en eventuell skatteskuld
inte skulle vara förfallen till betalning förrän långt senare. Man kan ju säga
att institutet förhandsbesked får användas, men vi fick ju redan i morse veta
att det tar 12-15 månader att få ett sådant svar. Då har ofta köparen flytt för
länge sedan när det gäller försäljning av ett företag.

Jag vänder mig till Familjeföretagens skatteberedning med följande två
frågor:

Har ni stött på fall i praktiken där det skulle vara till stor hjälp om man
hade tolkningsföreträde?

Är det anförda fallet ett så ovanligt fall att det är ett av de få där man kan
ställa upp objektiva rekvisit för ett tolkningsföreträde? Om man kan tänka
sig fler fall, borde man ju kunna tillstyrka de krav på tolkningsföreträde som
finns i en del motioner.

Sedan skulle jag vilja ställa en annan fråga till löntagarrepresentanterna,
och jag vänder mig för tids vinnande till Knut Rexed från TCO.

Inom arbetsrätten har vi nästan som regel tolkningsföreträde för att
underlätta för löntagare m.fl., som ju anses vara den svagare parten. Vi har
hört här i dag att skattskyldiga ofta är den svagaste parten. Borde man inte i
analogi härmed ställa sig ganska positiv till tolkningsföreträde, i varje fall om
man kan ha objektiva rekvisit?

Ulf Öjeman: Det är naturligtvis konstigt om ett ärende är avgjort och klart
och en intendent sedan av någon anledning vill få det omprövat, därför att det
är intressant och han helt enkelt har ett annat synsätt. Det händer då och då.
Jag var en tid anställd på Skattebetalarnas förening, och under den tiden
genomfördes skattefrihet för ideella organisationer. Då var frågan: Vad
menas med en ideell organisation? Den skulle också vara allmännyttig. Detta
diskuterades fram och tillbaka. Från den fiskala sidan ansåg man inte att
Skattebetalarnas förening var en sådan allmännyttig organisation, men själva
tyckte vi det naturligtvis. Vi vann processen i kammarrätten och även i
regeringsrätten, sedan ärendet gått vidare dit. Det var naturligtvis roligt.
Sedan ramlade det in pengar för flera år tillbaka. - Det är klart att det är
något fel i att om en intendent tycker att han vill ha klarhet i hur lagen skall
tolkas, då får den enskilde vänta år ut och år in. I det här fallet var det samma
skattefråga varje år. Man fick överklaga varje år och hade snart fem-sex-åtta
processer i gång på olika nivåer. När det inte finns någon klar lag, inte några
förarbeten och inte praxis men det kanske är intressant att få veta hur lagen
skall tolkas, då borde det vara tolkningsföreträde, så att den enskilde inte blir
lidande under flera år och får ligga ute med pengar.

Här skulle jag vilja koppla på frågan om skattetillägg, som jag inte tog upp i
mitt inledningsanförande. Det är något konstigt också i att om man vinner sin
process, då slipper man naturligtvis att betala skatten, men om man förlorar -det gäller även om man varit i god tro och gjort precis allt som man tycker att
man skall göra - då får man inte bara betala skatten, utan då får man
dessutom ett straff. Det kan inte enskilda människor, i varje fall inte enskilda
företagare, begripa - det kan jag försäkra. Det kommer ständigt sådana
exempel som man får förklara och inte kan försvara.

SkU 1987/88:33

Bilaga

100

Kerstin Gustafsson: Det är riktigt att det finns tolkningsföreträde i några fall
på arbetsmarknaden. Jag vet däremot inte om det är jämförbart med det fall
som anges här. I den mån som arbetstagarparten använder sitt tolkningsföreträde
vid tvist i förhandlingar handlar det ju sedan om att arbetsgivaren
praktiskt taget inom loppet av några dagar måste vända sig till domstol för att
få frågan avgjord. Jag vet som sagt inte om det kan anses vara samma
förhållande här.

Jan Bröms: Jag är inte riktigt säker på att jag förstod hela problemet från
början i det fall som Margit Gennser tog upp, men jag tolkar det så att det
handlade om två egenföretagare som sålde sitt företag och därvid ville
omvandla en pensionsrättighet, som så småningom skulle ha inkomstbeskattats,
mot en realisationsvinst, som skulle bli lägre beskattad. Den typen av
problem kommer vi alltid att ställas inför i det nuvarande skattesystemet. Jag
menar att enda vägen att klara detta med dagens höga skattenivåer är att se
till att vi får ett skattesystem, där konsekvenserna skulle ha blivit likvärdiga,
oavsett om man hade tagit ut dessa pengar som pension under resten av livet
eller om man tagit ut dem som en realisationsvinst.

Margit Gennser: Låt mig börja med det sista. Det var ingen pensionsförsäkring
- avsättningarna hade börjat redan på 1960-talet. Skattelagstiftningen
såg då annorlunda ut, det har hänt mycket sedan dess. Det var alltså fråga om
en gammal avsättning, som sedan naturligtvis hade byggts på enligt de regler
som gällde. Det fanns alltså ingen rättsregel som sade att man icke fick avstå
från pension - det fanns förhandsbesked om detta.

Jag återkommer till de objektiva rekvisiten. Kan inte också ett objektivt
rekvisit vara underlåtenhet från skattemyndigheternas sida att motivera sitt
beslut? Man hade i det här fallet inte motiverat med hänvisning till lag och
förordning. Den frågan ställer jag till Ulf Öjeman.

Sedan till Jan Bröms: Det är alldeles riktigt att vi inte hade haft alla dessa
problem, om vi hade haft ett sundare skattesystem. På den punkten är vi helt
överens.

Till TCO: Jo, jag tror att det här finns paralleller. Tolkningsföreträdet har
nämligen kommit till för att tillse att den svagare parten får sin rätt inom en
relativt kort tid. I det här fallet är det myndigheterna som befinner sig mycket
närmare maktapparaten. En av bristerna med det nuvarande skatteväsendet
är att det tar mycket lång tid att få besked i en sådan här fråga. I det här fallet
var alltså mannen i tre fyra år förhindrad, i form av något slags näringsförbud,
att driva sin verksamhet. Det var viktiga år av hans liv. Han var 56 år gammal
när det hände, och han hade tänkt att börja på något nytt. Han var 60 år när
han kunde börja. Det var verkligen fråga om både en ekonomisk och en
psykisk skada som han hade råkat ut för, och därför tycker jag att man kan
dra en parallell med arbetstagare-arbetsgivare. Har vi inte fått dessa regler
för att vi som arbetsgivare - jag sitter på kommunsidan ibland som
arbetsgivare - för att skydda de anställda? Det är väl egentligen orsaken till
tolkningsföreträdet?

SkU 1987/88:33

Bilaga

Robert Alderin: Underlåtenhet att motivera ett beslut skulle i och för sig
kunna utgöra ett objektivt rekvisit, men jag tycker att den frågan skall

101

behandlas för sig - den är värd en egen mässa. Det finns goda skäl - jag tror
att detta också förs fram i någon av motionerna - att ställa högre krav än i dag
på taxeringsnämnden att motivera sina beslut. Där syndas det ofta, tyvärr,
och det är av uppenbara skäl en viktig rättssäkerhetsfråga.

Knut Rexed: Jag vill understryka att det är svårt att här se fullständiga
paralleller. Det finns två väsentliga skillnader mellan tolkningsföreträdet i
arbetstvister och tolkningsföreträde i sådana fall som här diskuteras. Den ena
skillnaden är att den individ som är berörd aldrig kan åberopa något
tolkningsföreträde i en tvist i avtalsfrågor. Det är den organisation som har
tecknat avtalet som kan ha en uppfattning om vad avtalet innebär. Den andra
skillnaden är att om vi hävdar tolkningsföreträde i en lönetvist mot
arbetsgivaren, så har arbetsgivaren två val: antingen godtar han tolkningsföreträdet
och rättar sig efter det, eller också begär han att få det prövat av
domstol. Då kommer det att prövas inom ganska kort tid, medan det
förefaller mig som om det i den typ av frågeställning som Margit Gennser tar
upp kommer att dröja sex år innan det kan prövas av domstol.

Margit Gennser: Det var där min fråga kom in: Skulle inte just tolkningsföreträdet
leda till att det gick snabbare? Är det inte bl.a. därför att det skall gå
litet snabbare som vi har tolkningsföreträde i arbetsrätten?

Jag återgår till Knut Rexed. Vad anser du - har jag helt fel på den här
punkten?

Knut Rexed: Nej. Det omvända gör ju att det går fortare att få en sådan här
tvist avgjord. Men det är inte en fullständig parallell, bl.a. därför att det i
arbetstagarfallet handlar om en tvist om ett avtalsförhållande och inte om en
tvist om gällande rätt.

Kjell Johansson: När Sylvia Lindgren inledde denna hearing med att till våra
ärade gäster ställa frågan om vilka erfarenheter de själva har av den
förenklade deklarationsblanketten, kom jag plötsligt på att jag kunde be dem
att genom handuppräkning visa hur många av dem som själva använt den
blanketten. Men jag lyckades behärska mig, eftersom jag förstod att även om
jag ställde frågan till alla i den här salen, så skulle den inte förorsaka någon
nämnvärd gymnastik.

Ni har givit oss värdefull information om hur ni ser på de frågor som har
föranlett denna hearing. I likhet med mig har några av er inte strikt kunnat
hålla sig till den mycket snäva ram som är lagd här, utan ni har kanske t.o.m.
tittat litet på framtidens skattesystem. Det gjorde ju t.ex. Jan Bröms. Jag
tycker inte att detta är något fel utan tvärtom det mest effektiva man kan göra
för att komma fram till en vettig beskattning och till ett rättssäkrare system.
Jag sympatiserar självfallet i hög grad med de förslag som här framfördes av
Jan Bröms. Vi har ju från folkpartiet lagt fram ett förslag som ligger mycket
nära. Det gläder mig också att LO faktiskt håller med i vissa avseenden.

Christer Persson riktade kritik mot skattekontrollens inriktning. Jag kan
förvisso instämma i att det råder en viss obalans. Du påstod att löntagarna
kontrolleras hårdare än företagarna. Jag skulle vilja be dig att utveckla det
påståendet.

När vi fattade beslut i riksdagen om att den enskilde skattebetalaren skulle

SkU 1987/88:33

Bilaga

102

bli skyldig att sätta ett kryss på deklarationsblanketten om han hade utnyttjat
en hantverkare, blev det en våldsam reaktion. Jag har inte räknat antalet
möjligheter, men jag tror att en normal småföretagardeklaration innehåller
ungefär hundra möjligheter att sätta kryss på blanketten. En småföretagares
deklaration är nämligen oerhört omfattande. Den specialgranskas numera
också på länsstyrelsen, vilket inte är fallet med löntagardeklarationer. Jag
vågar påstå att en småföretagares deklaration som sådan är oerhört mycket
hårdare. Därför vill jag gärna att du preciserar ditt påstående. Jag förstår att
du också avser revision. Man gör ju aldrig revision hos en löntagare.

Christer Persson: Min bedömning grundas på det faktum att arbetsgivarna
sedan lång tid tillbaka har varit tvungna att i en kontrolluppgift redovisa löner
och liknande förmåner till såväl löntagarna som skattemyndigheterna. När
det gäller företagen finns inte samma kontrollförfarande. Nu tänker jag inte
enbart på småföretagen, utan jag avser alla typer av företag.

Jag grundar mig på den bedömning som den dåvarande eko-kommissionen
gjorde. Jag har således inte själv på egen hand samlat data och information
eller gått ut till taxeringsnämnderna och ställt frågor osv. Eko-kommissionen
gjorde dock en bedömning och kunde konstatera att kontrollen rent generellt
var mindre för företagen än för löntagarna.

Det är som Knut Rexed säger: Våra medlemmar, löntagarna, har sin lön
och eventuellt några förmåner. Det ligger i sakens natur att det är mycket
lättare att kontrollera den typen av inkomster än kapitalinkomster och
företagens kostnader och intäkter.

Det sker dessutom mycket sällan en fördjupad kontroll av företagen. Det
kunde man konstatera när man jämförde Sverige med andra länder. I
Västtyskland tror jag t.ex. att de har en fördjupad kontroll vart femte år. Jag
har senare också läst om att det sker en regelbunden kontroll, där man går in
och tittar på bokföringen och redovisningshandlingarna. Det gör man inte i
Sverige.

Det är framför allt det underlaget jag gör min bedömning på. Jag har själv
inte gått in och samlat data och information, utan grundar mig på
eko-kommissionens undersökningar. Riksskatteverket har i olika sammanhang
också uttalat att kontrollen av företagen i Sverige är otillräcklig ur
internationell utgångspunkt och mindre än i andra länder.

Robert Alderin'. Får jag i anslutning till detta lämna en sakupplysning när det
gäller egenföretagarna, den allt överskuggande delen av de mindre företagarna.
I varje inkomstskikt betalar de faktiskt en större andel av sin
bruttoinkomst i skatt än andra jämförbara inkomsttagare. Med jämförbara
inkomsttagare menar jag närmast löntagare, och då har jag beaktat
avgiftssidan.

Detta finns bl.a. belyst i en studie av riksdagens revisorer, så det är nog
välbekant för skatteutskottet. Det förtjänar kanske ändå att upprepas. Jag är
således inte så orolig över bristen på kontroll.

SkU 1987/88:33

Bilaga

Kjell Johansson: Jag vill gärna göra ett litet förtydligande. Den som driver ett
aktiebolag är löntagare. Det går således in inkomstuppgifter. Däremot
granskas inte företaget. Det ligger en brist i att företagen inte granskas så

103

frekvent som de borde. När det gäller egenföretagarna som Robert Alderin
nämnde granskas rörelsens resultat.

Om man har enskild firma eller handelsbolag specialgranskas rörelsens
resultat. Den deklaration jag hänvisar till är mycket omfattande. Det totala
mellanhavandet mellan företaget och företagets innehavare måste också
deklareras. Vi kanske kan enas om att vi skall skilja på om man granskar
företaget eller företagaren. Jag tror faktiskt att företagarna granskas mycket
hårdare än vad löntagarna gör.

Till Ulf Öjeman kan jag väl säga att beträffande blommor vid dödsfall och
annat så har riksdagen möjlighet att direkt ändra på detta. Det finns en
motion som behandlar detta.

Ulf Öjeman tog upp rätten att vid revision även granska ADB-material och
få terminalåtkomst.

Från folkpartiets sida har vi krävt att man skall gå tillbaka till de gamla
reglerna. Man skall sedan göra en ordentlig utredning av alla olika aspekter.
Man kommer då in på den intressanta frågan om vad som händer om man
skulle förstöra material, vilket ju kan ske. Det har mycket omfattande
konsekvenser.

Menar ni att det räcker med skattemyndigheternas försäkran om att man
skall hantera den nya lagen med ytterlig försiktighet? Tycker ni att man skall
gå tillbaka till den gamla lagen tills man skaffat sig visshet?

Robert Alderin: Vi tycker inte att det räcker. Vi anser att det nog var ett
misstag att genomföra lagen så snabbt. Man kunde väl ha väntat och sett över
säkerhetsaspekterna, så att man riktigt säkert hade vetat vad man gjorde. Vi
har mycket svårt att förstå den nya lagen.

Christer Persson: Jag vill kommentera Kjell Johanssons påstående. Det är
riktigt, som Kjell Johansson säger, att man får skilja mellan företaget och
företagaren. Nu menar jag företagen, som ju i första hand är rättsliga och
ekonomiska enheter. I företag med en eller några stycken ägare - fåmansföretag,
t.ex. aktiebolag och handelsbolag - råder kanske litet annorlunda
förhållanden. Jag talar om företagen i sin helhet, i alla branscher och i hela
näringslivet. Jag talar även om de stora företagen.

Riksdagens revisorer gjorde för några år sedan en föredömlig utredning
om de multinationella företagen och möjligheterna att kontrollera dem och
deras internationella transaktioner. Man konstaterade att kontrollen var
bristfällig på en del punkter. Kontrollen av svenska företag är bristfällig,
både jämfört med löntagarna och jämfört med andra länder.

Kjell Johansson: Det är fortfarande en mycket dålig distinktion. Landets
småföretag bedrivs som huvudsakligen enkla firmor eller handelsbolag. I de
fallen är det företaget, den juridiska personen, man granskar. Det görs av
experter på länsstyrelserna.

Tidigare hade man en företagsnämnd, som också leddes av en expert. Man
ansåg emellertid inte detta till fyllest. Därför har man avskaffat nämnden.
Kontrollen sker nu centralt på länsstyrelserna.

Den kontrollen är oerhört mycket mera omfattande. Kraven på företagen
ur deklarations- och redovisningssynpunkt är oerhört mycket större än vad

SkU 1987/88:33

Bilaga

104

någon löntagare utsätts för i detta land. Det skulle bli ett ramaskri om man SkU 1987/88:33

skulle skicka ut en blankett till löntagarna, där de uppmanades att sätta kryss Bilaga

på 100 olika ställen för att deklarera sina inkomster.

Denna problematik bör alltså studeras noggrant. Jag skall avstå från att
ställa ytterligare frågor, eftersom jag redan har tagit mycket av tiden i
anspråk.

Lennart Nilsson: Jag vet inte om det tillåts oss att ge en viss sakupplysning.

Jan Bergqvist: Det går bra.

Bo Norrman: Mycket av det som har sagts här om löntagarna är både rätt och
fel. Löntagare har en bruttoredovisningsskyldighet i deklarationen, rörelseidkare
har en nettoredovisningsskyldighet. Deklarationsblanketten kan i och
för sig se mera komplicerad ut för en rörelseidkare.

Till yttermera visso förekommer kontrolluppgifter avseende inkomstsidan
för löntagare, numera i ännu större utsträckning, på grund av att räntor också
redovisas. Det är en mycket liten bråkdel av företagens inkomster och
utgifter som kommer upp i en deklaration.

För att kunna kontrollera riktigheten av inkomster och utgifter i ett
företags deklaration måste man egentligen göra revision. Det gör vi med
mycket låg frekvens i dag. Det är därför riktigt att påstå att löntagarna är
föremål för mycket mer intensiv kontroll, i första hand via kontrolluppgifter.

Företagen reviderar vi i genomsnitt vart 25:e år.

Stig Josefson: Det stora flertalet jordbrukare är kontrollerade på nära nog
samma sätt som löntagarna. Man kontrollerar nämligen de inkomster som
jordbrukaren har.

Vad jag kan förstå uppskattas mervärdeskatteredovisningen som ett
värdefullt kontrollsystem när det gäller egenföretagarnas inkomster och
utgifter. Det är således inte riktigt rätt att säga att det inte finns några
kontrollmöjligheter.

Jag begärde ordet närmast därför att Christer Persson i början sade att man
kunde tyda det som att det inte finns något skattefusk bland löntagarna. Jag
satt med i brottsförebyggande rådet för en del år sedan. Det var då en av
ledamöterna som sade att han knappast skulle kunna få sin bostad målad om
han begärde kvitto. Om det är riktigt eller ej, vill jag inte svara på.

När vi diskuterar här skall vi inte enbart skylla på löntagare och företagare,
utan se skatteflykten som något som det är angeläget att vi försöker få bort.

Det finns en grupp som kanske ibland räknas som företagare och ibland som
löntagare och som jag nog tycker att vi skall ägna en viss uppmärksamhet åt.

Jag är för min del rätt övertygad om att det stora flertalet i den gruppen
deklarerar som löntagare. Det gäller extraknäckarna.

Även om det är ett känsligt område, skall vi ändå se verkligheten i ögat och
ta med den gruppen när vi diskuterar vilka åtgärder som skall genomföras för
att förhindra skatteflykt. Jag skyller inte på någon grupp. Jag vill bara ställa
frågan till Christer Persson om inte detta är ett fält som vi inte får lov att
lämna vid sidan om.

Schablonavdraget är givetvis ett sätt att förenkla deklarationen. Vi har
extra avdrag för vissa grupper, och vi har naturaförmåner. Ibland ställer jag 105

mig frågan om det inte skulle ha varit bättre att åtminstone reducera något i
dessa avseenden och i stället höja grundavdraget. Grupperna egenföretagare
som inte driver verksamheten i bolag och pensionärer ställs utanför. Skulle
man gå vidare i förenklande syfte vore väl det bra att minska antalet extra
avdrag. Genom en generell höjning av grundavdraget har man gjort något
generellt för alla.

Jan Bröms från SACO/SR berörde marginalskatten. Även om vi i dag inte
skulle beröra marginalskatterna särskilt, vill jag fråga: Om marginalskatten
sänks, är man från SACO beredd att avstå från en del av löneökningarna?

Jag delar helt den uppfattning som framfördes av Staffan Seth när det
gäller arvsskatterna och ärvdabalken. Jag hade denna fråga uppe med
finansministern i förmiddags, och jag återkommer med den i kammaren
senare i år. Det är angeläget att det sker någonting på detta område.

Att det har skett en fördubbling av taxeringsvärdena när det gäller
jordbrukarnas fastigheter beror ju på den förändring som gjordes av
jordförvärvslagen. Det är angeläget att det här betonas vad som är
anledningen till denna förändring av priserna på jordbruksfastigheter. Nu
var det väl det förhållande som råder beträffande de kombinerade fastigheterna
som Seth grundade sitt påstående på. Men detta är ändå oroande.

Christer Persson: Jag kanske uttryckte mig otydligt, Stig. Jag har inte någon
annan uppfattning än vad Du nu framförde. Jag vill inte peka ut någon grupp.
Jag konstaterade bara att möjligheterna till skattefusk eller skatteflykt är
mycket små för våra löntagargrupper, som bara har arbetsinkomst, jämfört
med andra grupper, som kanske har stora kapitalinkomster och kapitalförvaltning.

Experterna på riksskatteverket får väl rätta mig, men såvitt jag känner till
har det inte gjorts särskilt mycket på det här området. I en undersökning från
1981 av Ingmar Hansson konstaterades att skattefusket är oerhört stort i
Sverige. Jag vet inte om dessa uppgifter fortfarande är å jour. Ingmar
Hansson konstaterade att det var mycket stora belopp som undanhölls. Han
kunde inte peka ut några särskilda grupper eller branscher. Däremot har
brottsförebyggande rådet senare gjort en undersökning, där man pekar ut ett
antal branscher som är mer utsatta än andra. Vidare finns det en intressant
undersökning från Uppsala - Laurins doktorsavhandling - som bygger på
intervjuer. Denna konstaterar att det när det gäller fysiska personer inte går
att peka ut någon speciell grupp, utan Laurin menar att skattefusk
förekommer lika mycket bland dem som har lägre inkomster som bland dem
som har höga.

Jag vill alltså inte peka ut någon särskild grupp, utan jag bara konstaterar
att utrymmet är mycket litet för våra medlemmar att kunna skattefuska i
någon större utsträckning.

Jan Bröms: Jag noterar en viss oro inför vad som händer i en lönerörelse om
man genomför en stor skatteomläggning.

När det gäller den konkreta frågan om vad SACO anser om löneutjämning
ifall det sker en skattesänkning, spelar det inte någon större roll vad SACO
säger. Naturligtvis kommer man i en lönerörelse, åtminstone på kort sikt, att
tvingas ta hänsyn till en stor skatteomläggning. Jag blir emellertid samtidigt

SkU 1987/88:33

Bilaga

106

betänksam, om detta skulle vara huvudorsaken till rädslan att från politiskt SkU 1987/88:33

håll våga göra någonting åt skattesystemet. Jag hävdar att ni har en mycket Bilaga

stor och viktig utmaning i att bygga upp ett mera genomtänkt skattesystem -ett system som förutsätter lägre marginalskatter.

För att åstadkomma ett system med lägre marginalskatter tror jag att man
måste vara mera försiktig än vad man hittills har kunnat vara när det gäller de
politiska ambitionerna att göra omfördelningar i skattesystemet. Jag hävdar
att vi - om vi skall ha en offentlig verksamhet av den storlek som vi har i dag
och som jag tror att de flesta är inställda på - inte har råd att göra stora
höjningar av grundavdraget. Priset i form av krav på sänkta marginalskatter
blir nämligen alltför högt.

Stig Josefson: Jag skall avstå från att föra debatten vidare när det gäller
skatterna - den får vi föra vid något annat tillfälle. Jag vill dock säga att jag
hade väntat mig ett något annat svar.

Jag noterar med tillfredsställse att Christer Persson är överens med mig.

Jag tror att det i diskussionen om denna fråga är oerhört angeläget att inte dra
alla löntagare och företagare över en kam. Det skulle skapa en felaktig bild
av vad som sker i samhället. Jag tror att vi även borde kunna vara överens om
att försöka medverka till att ge en riktig och rättvis bild av vad som gäller för
olika grupper i samhället och de problem som finns.

Gunnar Nilsson: Jag vill avslutningsvis ställa en fråga till hela panelen.

Christer Persson berörde i sitt inledningsanförande problemet med
snedvridna konkurrensförhållanden. Seriösa företagare i vissa branscher
upplever nog det som ett problem med att det förekommer illojal konkurrens
på grund av att mindre seriösa företagare bedriver en verksamhet som bygger
på olika former av ekonomisk brottslighet.

Hur ser ni på regeringens och skattemyndigheternas insatser mot den
ekonomiska brottsligheten?

Christer Persson: Jag utgår från att du därmed avser det arbete som gjordes
under den första socialdemokratiska mandatperioden, dvs. eko-kommissionen.
Den kommissionen utförde ju ett mycket stort och grundligt arbete, där
man försökte kartlägga den ekonomiska brottsligheten. På grundval av
denna kartläggning lade man sedan fram förslag mot ekonomisk brottslighet.

Vi tycker att det verkligen var motiverat att studera denna fråga och att det
var på det hela taget nödvändiga åtgärder som föreslogs. Men när man nu så
att säga är inne i ett tredje skede är det viktigt att man följer upp dessa
åtgärder, att man framför allt ger myndigheterna - i första hand BRÅ eller
riksskatteverket - i uppdrag att studera vilka effekter åtgärderna har gett och
om de har varit tillräckligt effektiva. Det är också mycket viktigt att se efter
om åtgärderna har varit tillräckligt rättssäkra. Om så inte har varit fallet, bör
de kompletteras.

Vi ser alltså positivt på detta arbete men anser att det är mycket viktigt att
man nu följer upp dessa åtgärder. Diskussionen har på något sätt stannat av.

Detta kan möjligen bero på att vi nu befinner oss i en högkonjunktur. Det
kan också ha andra orsaker, vad vet jag. Det är som sagt viktigt att följa upp

arbetet och att komplettera de åtgärder som har vidtagits.

Innan jag gick hit pratade jag för företrädare för bl.a. hotell- och
restaurangbranschen, målarna och byggbranschen, som är branscher som är
mycket utsatta. De upplever att fusket, brottslighetens omfattning, och
skadorna inte har minskat. Man upplever fortfarande detta som ett mycket
stort problem.

Robert Alderin: Jag sade ju redan i min inledning att vi inte är till freds med
regeringens sätt att tackla frågor på detta område av rättssäkerhetskaraktär.
Jag pekade därvid på att det när det exempelvis gäller revisionsförfarande
och skatteprocessen enligt vår uppfattning utvecklats en betydande obalans
mellan de skattskyldiga och det allmänna. Det handlar ju inte bara om att
bygga upp en kontrollapparat. Man skulle snarare inrikta insatserna på att
skapa incitament, motivation, för att ta upp olika inkomster. Eftersom man
nu särskilt har pekat ut måleribranschen vill jag framhålla att denna har
framlagt ett enligt min uppfattning väl underbyggt förslag, som regeringen
borde ha nappat på, nämligen att det i viss omfattning skulle ges möjligheter
till avdrag för reparationskostnader. Detta skulle säkert öka incitamenten
hos de enskilda och naturligtvis även företagen att betala sin skatt i riktig
ordning. Liknande förslag skulle naturligtvis kunna överföras till andra
områden.

Det förvånar oss alltså att man inte har skapat incitament för att motivera
personer och företag att ta upp sina inkomster. Det finns former för detta,
och det har lämnats fina förslag i denna fråga.

Jan Bröms: Också jag tror att man i mycket hög grad måste gå vägen via
inbyggda kontroller i systemet. Jag tror att t.ex. bostadspolitiken i stället för
ränteavdragen mera skulle bygga på rätt till avdrag för investeringskostnader
av olika slag. En sådan teknik skulle kunna leda till att fusket begränsas. Det
finns många sådana olika former. Jag tror alltså att en klok skattepolitik
handlar om att åstadkomma olika former av inbyggda kontroller i systemet,
så att det blir till viss del självreglerande.

Staffan Seth: Jag är inne på samma linje som tidigare talare, nämligen att det
är viktigt att ha ett system som inte skapar fusk. För att knyta an till det som
jag inledde med, nämligen fastighetstaxeringen, gäller ju en för jordbruket
ständigt återkommande fråga hur mangårdsbyggnader skall deklareras.
Frågan handlar om huruvida det skall beviljas rätt till avdrag för reparationsarbeten
eller om dessa skall schablontaxeras. Med jämna mellanrum
återkommer propåer om att de skall schablontaxeras. Detta har inte
genomförts hittills. Om det skulle genomföras, skulle man ju öppna ett nytt
svart hål i tillvaron, där det skulle uppstå ett kvalificerat fusk i likhet med vad
som förekommer på villasidan - att ett sådant förekommer i dag är väl
ingeting att hyckla om. Det är detta man skall undvika. Man skall icke skapa
regler som lurar folk till att fuska, utan man skall hålla dem borta från fusk
genom att ha kvar rätten till avdrag. Därmed tar man bort incitamenten för
fusk.

Knut Rexed: Jag sade inledningsvis att om våra medlemmar upplever att man
kan undandra sig beskattning, kommer de aldrig att tycka att skattesystemet

SkU 1987/88:33

Bilaga

108

är rättvist. Detta gäller naturligtvis också i fråga om den majoritet av
företagare som följer rättsregler o.d. och som upptäcker att de hamnar i ett
sämre konkurrensläge därför att vissa företagare sätter sig över rättsreglerna.
Det är till viss del fråga om det som brukat kallas röta i rättssystemet. Om det
går att bryta mot gällande skatteregler utan att riskera påföljd eller upptäckt,
kommer ju allt fler människor med tiden att göra detta. Jag tror inte att det
finns någon enskild, enstaka åtgärd för att komma till rätta med detta. Det
handlar om en rad frågeställningar, från utformningen av skattesystemet och
till att genom inbyggda kontroller och incitament etc. skapa uppslutning
kring ett skattesystem som upplevs som rättvist och fungerande.

Vid de tillfällen som vi har anledning till förhandlingar med arbetsgivaren
om tillvägagångssättet beträffande entreprenadförhållanden har vi upplevt
att det i det praktiska livet inte finns någon större motsättning mellan
företagarparterna och arbetstagarparten om att man skall ha en ordning som
innebär att företag konkurrerar om entreprenader och annat på lika villkor.
Ingen skall kunna skaffa sig fördelar genom att undgå beskattning.

Jan Bergkvist: Därmed ber jag att få tacka alla er som har medverkat i vår
utfrågning för att ni har kommit hit och svarat på våra frågor. Det finns
anledning att tro att det betänkande som vi senare presenterar för riksdagen
kommer att kunna innehålla en hel del intressant material. Tack skall ni ha.

SkU 1987/88:33

Bilaga

109

Innehållsförteckning Sku 1987/88:33

Sammanfattning 1

Budgetpropositionen 1

Proposition 1987/88:168 2

Motionerna 4

Offentlig utfrågning 6

Utskottet 7

Inledning 7

Anslagen 10

Ett allmänt ombud vid riksskatteverket, m.m 11

Generalklausulen 12

Omvänd generalklausul 13

Tolkningsföreträde 13

Bevissäkringslagen 14

Betalningssäkringslagen 15

Förenklad självdeklaration m.m 15

Taxeringsnämndernas handläggning 16

Handläggningen i länsrätt 17

Det allmännas processföring 17

Eftertaxering 18

Taxeringsrevision 18

Skattetillägg 19

Förseningsavgift m.m 20

Avdrags- och uppgiftsskyldighet 20

Arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt m. m 20

Ställföreträdares ansvar för ej inbetalad skatt m.m 21

Preliminärskattetabellerna 21

Preliminärskatteavdrag vid korttidsstudiestöd 22

Anstånd 23

Inbetalning av kvarskatt 23

Kvarskatteavgift 23

Internationellt avtal mot skatteflykt 24

Hemställan 24

Reservationer 27

Bilaga: Offentlig utfrågning 41

110