om anslag till Rättshjälp m. m. (prop. 1986/87:100 bil. 4 F, jämte motioner)
Betänkande 1986/87:JuU26
Justitieutskottets betänkande
1986/87:26
om anslag till Rättshjälp m. m.
(prop. 1986/87:100 bil. 4 F, jämte motioner)
JuU
1986/87:26
ANDRA HUVUDTITELN
Rättshjälp m. m.
1. Rättshjälpskostnader. Regeringen har i proposition 1986/87:100 bilaga 4
(justitiedepartementet) under punkt F 1 (s. 95) föreslagit riksdagen att till
Rättshjälpskostnader anvisa ett förslagsanslag av 259 000 000 kr.
1 motion 1986/87 :Ju404 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen beslutar dels att ändra lagstiftningen om offentliga
försvarare såsom anges i motionen, delratt under anslaget F 1, Rättshjälpskostnader,
anslå 5 milj. kr. utöver vad regeringen har föreslagit (yrkande 3).
I motion 1986/87 :Ju502 av Karl-Göran Biörsmark (fp) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
rättshjälp åt intagna på kriminalvårdsanstalt.
I motion 1986/87 :Ju629 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen begär förslag om rätt för misshandlade kvinnor att få
eget juridiskt biträde i samband med förundersökning, rättegång m. m. (yrkande
4).
I motion 1986/87:Ju705 av Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till ändring i rättshjälpslagen i enlighet med
motionens text.
I motion 1986/87:Ju707 av Maud Björnemalm m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om behovet av juridiskt biträde i vissa fall.
I motion 1986/87 :Ju709 av Nils Berndtson (vpk) och Bo Hammar (vpk)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna om
rättegångskostnader i brottmål där enbart målsäganden för ansvarstalan, i
syfte att möjliggöra att sådana kostnader i vissa fall kan betalas av statsverket.
I motion 1986/87:Ju713 av Birgitta Johansson m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen angetts
I Riksdagen 1986/87. 7 sami. Nr 26
Rättelse: S. 2 rad 14 och 15 Tillkommer: (yrkande 1) resp. (yrkande 2) S. 14 rad 19
Tillkommer: (yrkande 1) Rad 27 Står: Ju709 Rättat till: Ju719 i denna del (yrkande 2)
Rad 30 Står: Ju719 Rättat till: Ju709 S. 18 rad 7 Tillkommer: (yrkande I)
Motioner
om behovet av en väsentlig utvidgning av de lagliga möjligheterna att få JuU 1986/87:26
offentlig försvarare i brottmål.
I motion 1986/87:Ju716 av Anna Wohlin-Andersson (c) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära att det snarast läggs fram ett förslag
om ersättning för kostnader i skatteärenden och skattemål enligt motionen.
I motion 1986/87 :Ju717 av Knut Wachtmeister m. fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär förslag om ersättning för
kostnader i skatteprocessen enligt vad som anförts i motionen (yrkande 2).
1 motion 1986/87 :Ju718 av Alf Svensson (c) hemställs att riksdagen begär
att regeringen återställer rättshjälpen för enskilda miljömål.
I motion !986/87:Ju719 av Kjell-Arne Welin (fp) och Siw Persson (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående dels rätten till offentlig försvarare (yrkande 1)
och dels utvidgade möjligheter till rättshjälp (yrkande 2).
I motion 1986/87:Ju720 av Torgny Larsson (s) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet
av förbättrade möjligheter att få offentlig försvarare.
I motion 1986/87:Ju721 av Bo Lundgren m. fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts i fråga om
rätten till ersättning för processkostnader i taxeringsprocessen.
I motion 1986/87:Ju808 av Olof Johansson m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om möjligheten för misshandlade kvinnor att erhålla eget juridiskt
biträde i vissa fall (yrkande 14).
I motion 1986/87:Ju809 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs, såvitt
nu är i fråga, att riksdagen till rättshjälpskostnader för budgetåret 1987/88
anvisar ett förslagsanslag av 264 000 000 kr. (yrkande 7).
1 motion 1986/87:Ju818 av Ann-Cathrine Haglund (m) och Birgitta Rydle
(m) hemställs, såvitt nu är i fråga, att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att frågan om juridiskt biträde
snarast måste få en lösning (yrkande 2).
Utskottet
Medelsberäkningen m. m.
Från anslaget betalas de rättshjälpskostnader som enligt rättshjälpslagen
skall betalas av allmänna medel. Det är främst fråga om ersättningar till
offentliga försvarare, biträden vid allmän rättshjälp samt offentliga biträden.
Anslaget har beräknats på grundval av utfallet budgetåret 1985/86. I
motionerna 404 och 809 begärs att anslaget höjs med 5 milj. kr. utöver
regeringens förslag. Höjningen motiveras med önskemål om utvidgad rätt
till offentlig försvarare. 2
I konsekvens med det ställningstagande som utskottet gör i den frågan JuU 1986/87:26
under nästföljande avsnitt — nämligen att riksdagen nu inte bör ändra
reglerna — anser utskottet att regeringens förslag till medelsanvisning bör
godtas och avstyrker i följd därav motionsyrkandena.
Offentlig försvarare
Motionerna
I motionerna 404, 713, 719 och 720 kritiseras de sedan år 1984 gällande
reglerna om rätt till offentlig försvarare. Motionärerna anser att rätten till
offentlig försvarare blivit alltför inskränkt och att rättssäkerheten härigenom
sätts på spel. I motionerna 713 och 720 tas särskilt upp frågan om behov
av offentlig försvarare i mål om rattfylleri och i mål där påföljden kan antas
bli skyddstillsyn.
Samma önskemål om utvidgad rätt till offentlig försvarare ligger bakom
yrkandena om ökad medelstilldelning i motionerna 404 och 809, som utskottet
behandlat ovan under rubriken Medelsberäkningar m. m.
Bakgrund
Reglerna om rätten till offentlig försvarare skärptes något samtidigt som de
fick en mer preciserad lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1
januari 1984 (prop. 1983/84:23, JuU 7, rskr. 50).
Enligt de då antagna reglerna skall en anhållen eller häktad person alltid
få offentlig försvarare om han begär det. Detsamma gäller för den som är
misstänkt för ett brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i
sex månader. Härutöver skall offentlig försvarare utses om den misstänkte
behöver det med hänsyn till utredningen om brottet eller med hänsyn till att
det är tveksamt vilken påföljd som skall väljas och det kan bli aktuellt att
döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom. Slutligen skall offentlig
försvarare förordnas om det annars finns särskilda skäl till det med
hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör
(21 kap. 3 a § rättegångsbalken).
Enligt den tidigare lydelsen skulle offentlig försvarare förordnas om den
misstänkte var anhållen eller häktad och han begärde det eller om det på
grund av sakens beskaffenhet eller eljest ansågs att hans rätt inte kunde
tillvaratas utan biträde.
I fråga om unga lagöverträdare gäller särskilda regler om förordnande av
offentlig försvarare. Dessa finns i 11 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare. De innebär att om den tilltalade inte
fyllt 18 år skall, om det finns anledning att döma till annan påföljd än böter,
offentlig försvarare förordnas. Detta gäller dock inte om det är uppenbart
att den unge saknar behov av offentlig försvarare.
Bakgrunden till lagändringen år 1984 var att andelen tilltalade med offentlig
försvarare hade ökat och att offentlig försvarare inte sällan förordnades
även i mål av enkel beskaffenhet. Riktmärket för lagändringen var i
princip att åstadkomma en rättstillämpning som stämde överens med vad
som ursprungligen avsetts i fråga om offentlig försvarare. 3
I* Riksdagen 1986/87. 7 sami. Nr 26
Samhällets kostnader för offentlig försvarare hade åren före lagändring- JuU 1986/87:26
en stigit kraftigt: de uppgick budgetåret 1979/80 till 59 milj. kr., 1980/81 till
72 milj. kr., 1981/82 till 83 milj. kr. och 1982/83 till 92 milj. kr. Därefter har
den kraftiga ökningen av kostnaderna för offentlig försvarare avtagit; budgetåren
1983/84 och 1984/85 uppgick de till drygt 96 milj. kr. resp. 97 milj.
kr. Budgetåret 1985/86 ökade kostnaden dock åter och uppgick till ca 108,5
milj. kr. Ökningen är enligt domstolsverkets anslagsframställning för budgetåret
1987/88 huvudsakligen att hänföra till höjning av brottmålstaxan,
som mellan de båda budgetåren steg med omkring 9 %, men det bör också
anmärkas att den genomsnittliga ersättningen per biträde har ökat mer än
vad som motsvaras av taxehöjningarna; ärendena har med andra ord också
blivit mer tidskrävande.
Utskottet anförde i 1983 års betänkande (s. 9 0 att det inte minst av statsfinansiella
skäl var befogat att inskrida mot den dittillsvarande utvecklingen.
Utskottet framhöll att de nya reglernas syfte självfallet måste vara att den
som har ett verkligt behov av offentlig försvarare också skall få det. Utskottet
ansåg att det var väsentligt att prövningen av om offentlig försvarare
skall förordnas — i de fall då förordnande inte är obligatoriskt — i varje
enskilt fall sker med omsorg och på ett nyanserat sätt under hänsynstagande
till både den misstänktes behov och intresset av sparsamhet med statens
medel. Utskottet fann slutligen de föreslagna lagändringarna väl ägnade att
tillgodose det angivna syftet.
I fråga om behovet av offentlig försvarare i rattfyllerimål ställde sig utskottet
bakom ett uttalande i propositionen att offentlig försvarare inte bör
förordnas enbart av den anledningen att det kan bli fråga om en frihetsberövande
påföljd. Utskottet anslöt sig också till tanken på restriktivitet när det
gällde att förordna offentliga försvarare i mål, främst angående ansvar för
vissa förmögenhetsbrott, där det står i det närmaste klart att påföljden kommer
att bli skyddstillsyn.
När utskottet ånyo behandlade frågan om rätten till offentlig försvarare
år 1986 (JuU 1985/86:26) ansåg utskottet under hänvisning till en då pågående
utvärdering av lagändringarna att det saknades anledning för riksdagen
att då vidta någon åtgärd för att utvidga rätten till offentlig försvarare.
Den åberopade utvärderingen föreligger nu i domstolsverkets rapport (DV
Rapport 1986:4) om bl. a. rätten till offentlig försvarare.
Enligt rapporten har andelen tilltalade med offentlig försvarare minskat
från 46 % år 1983 till 38 % år 1985. Av dem som dömdes till fängelse år 1985
hade 65 % offentlig försvarare jämfört med 75 % år 1983. Större delen av
denna nedgång i antalet försvararförordnanden för fängelsedömda hänför
sig till gruppen rattfylleriåtalade. 49 % av de rattfylleriåtalade hade nämligen
offentlig försvarare år 1981 mot 20 % år 1985. Om rattfyllerimålen räknas
bort stiger andelen av dem som dömts till fängelse och som haft offentlig
försvarare till 84 %. Motsvarande tal år 1983 var 88 %. I fråga om tilltalade
som dömts till skyddstillsyn eller villkorlig dom har antalet försvararförordnanden
enligt rapporten minskat från 72% år 1982 till 50% år 1985.
Också för tilltalade som har erkänt gärningen har antalet försvararförordnanden
sjunkit, i detta fall från 38 % år 1982 till 26 % år 1985. Det har inte
skett någon förändring av andelen tilltalade som först i hovrätten fått of- 4
fentlig försvarare. Däremot har andelen tilltalade som anlitat privat försvarare
ökat från 2 % till 5 %.
Det finns vidare vissa skillnader i andelen försvararförordnanden mellan JuU 1986/87:26
de olika hovrättsområdena. Sådana skillnader fanns enligt rapporten också
tidigare men om man ser till samtliga tingsrättsdomar har skillnaden ökat.
År 1981/82 var skillnaden mellan det hovrättsområde som hade högst andel
försvararförordnanden jämfört med det som hade lägst andel 6 procentenheter
medan motsvarande tal för år 1985 var 12 procentenheter. Om man
däremot ser till endast tilltalade som dömts till fängelse har skillnaden
minskat från 12 procentenheter år 1983 till 8 procentenheter år 1985.
Enligt rapporten ändrades 38 % av de överklagade tingsrättsdomarna år
1982 mot 35 % år 1985. Av de tillfrågade tingsrätterna har en tredjedel uttalat
att rättssäkerheten för de tilltalade kan ha försämrats. De flesta åklagarna
har motsatt uppfattning medan de tillfrågade advokaterna genomgående
anser att rättssäkerheten har försämrats.
Högsta domstolen har efter lagändringen prövat frågor om förordnande
av offentlig försvarare i sex fall som har refererats i Nytt juridiskt arkiv
(NJA).
I NJA 1984 s. 435 förordnade HD offentlig försvarare i ett mål om ansvar
för misshandel åt en tilltalad som hade bristande kunskaper i svenska. HD
ansåg att det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden kunde
befaras att han kunde få svårt att klargöra både sin inställning och vilka
frågor han ville ha ställda till målsäganden. Till detta kom att ytterligare en
person var inblandad i händelseförloppet på sådant sätt att det eventuellt
kunde bli aktuellt att begära ytterligare utredning i målet. De problem som
kunde uppkomma i målet var till stor del sådana att de inte kunde avhjälpas
genom anlitande av tolk och förmodligen inte heller kompenseras genom
en mera aktiv processledning från domstolens sida.
HD förordnade i NJA 1984s. 7£7offentlig försvarare åt en tilltalad, som
av tingsrätten dömts till villkorlig dom och dagsböter för rattfylleri. Åklagaren
fullföljde talan mot domen och yrkade i hovrätten fängelse. HD uttalade,
att redan det förhållandet att tingsrätten utdömt en icke frihetsberövande
påföljd för ett rattfylleribrott och åklagaren yrkat ett fängelsestraff i
allmänhet är ägnat att göra påföljdsvalet så tveksamt att den tilltalade behöver
biträde av en försvarare.
I NJA 1985 s. 81 fann HD inte skäl att förordna offentlig försvarare åt en
tilltalad som av tingsrätten dömts till en månads fängelse för rattfylleri och
som i hovrätten yrkade en icke frihetsberövande påföljd eller straffnedsättning.
De omständigheter som var av betydelse för bestämmandet av påföljden,
bl. a. körkortsindragningens följder för den tilltalades yrkesutövning,
var enligt HD sådana att de borde kunna klarläggas på ett tillfredsställande
sätt inom ramen för hovrättens processledning.
I ett mål om ansvar för stöld förordnade HD i NJA 1985 s. 694 offentlig
försvarare med hänsyn till valet av påföljd för en person som tidigare dömts
för bl. a. stöld till villkorlig dom. Han hade i tingsrätten dömts till fängelse
och tingsrätten hade som skäl för den påföljden angivit den tidigare domen.
I hovrätten yrkade han en icke frihetsberövande påföljd. HD uttalade att
det i ett fall som det förevarande fick anses tveksamt vilken påföljd som
skulle väljas. Med hänsyn därtill behövdes en försvarare i målet.
I NJA 1985s. 806förordnade HD offentlig försvarare i ett mål om häleri.
1 tingsrätten hade de tilltalade dömts på grund av eventuellt uppsåt. De
tilltalade hade inte lagförts tidigare. De hade begärt muntlig bevisning i
hovrätten. HD fann att det i rättegången i hovrätten kunde antas uppkomma
utrednings- och rättsfrågor av sådan natur att det behövdes offentlig 5
försvarare.
I NJA 1986 s. 86 förordnade HD offentlig försvarare i ett mål om ansvar JuU 1986/87:26
för försök till stöld med hänsyn till utredningen om brottet. HD uttalade
bl. a.: En sådan nyanserad bedömning, som är åsyftad enligt förarbetena
till 21 kap. 3 a § rättegångsbalken, är av vikt inte minst när det gäller frågan i
vad mån insatser av en offentlig försvarare vid upptagande av muntlig
bevisning kan ersättas av domstolens processledning. Att detta förutsattes
kunna ske i rena bötesmål framgår av förarbetena. Ju allvarligare målets
utgång är för den tilltalade, desto viktigare är det emellertid att den tilltalade
kan finna att hans sak blir tillfredsställande utredd samtidigt som tilltron
till domstolens oväld upprätthålls. Särskilt gäller detta om prövningen i
hovrätten, som regelmässigt är sista instans när det gäller bevisdömningen.
— I förevarande mål är skuldfrågan i den del åtalet avser försök till stöld av
stor vikt för A. Utgången av den får anses vara av avgörande betydelse för
såväl valet av påföljd för de aktuella brotten som frågan om förverkande av
den A villkorligt medgivna friheten. Även om det händelseförlopp varom
vittnet skall höras är begränsat och förhållandevis okomplicerat kan dock
ett mer ingående förhör med vittnet visa sig vara av betydelse. Av det förut
anförda framgår att det inte lämpligen bör bero enbart av hovrättens processledning
att ett sådant kommer till stånd. A får därför anses vara i behov
av försvarare med hänsyn till brottets utredning.
Utskottets överväganden
Utskottet vill understryka att frågan om missstänktas rätt till offentlig försvarare
gäller ett mycket viktigt rättssäkerhetsintresse. I ett rättssamhälle
kan någon annan ordning inte accepteras än att den som har ett verkligt
behov av offentlig försvarare också kommer i åtnjutande av denna förmån.
Enligt rättegångsbalken ankommer det i första hand på den misstänkte
att själv sörja för sitt försvar. Syftet med offentliga försvarare är att skapa en
garanti för att en misstänkt som inte själv har skaffat en försvarare, inte
lämnas utan juridisk hjälp när sådan hjälp behövs. Detta gäller som framgått
ovan oavsett om den misstänkte själv insett sitt behov av biträde eller ej.
De mer preciserade regler om rätten till offentlig försvarare som infördes
fr. o. m. år 1984 syftade till att offentlig försvarare skulle förordnas endast
om det fanns ett verkligt behov. Grundtanken var att rättsväsendets begränsade
resurser borde användas där de bäst behövdes. Detta skulle åstadkommas
genom att praxis genom mer preciserade lagregler återfördes till vad
som ursprungligen avsetts gälla. Utskottet ställde sig bakom dessa tankegångar
i lagstiftningsärendet och har alltjämt samma grundinställning.
Den nu föreliggande utvärderingen visar, enligt utskottets mening, att de
nya reglerna haft avsedd effekt. Det har, som ovan framgått, skett en tydlig
nedgång i andelen försvararförordnanden. Nedgången har främst inträffat
inom gruppen rattfylleriåtalade, men minskningar föreligger också för andra
grupper där behovet av försvarare typiskt sett inte är stort. Detta har
kunnat ske utan att det uppstått annat än marginella förändringar av andelen
ändrade domar. Något samband mellan ändrad dom och förekomst
eller frånvaro av offentlig försvarare har heller inte kunnat visas.
Vad gäller frågan om den tilltalades eller misstänktes rättssäkerhet minskat
på grund av de nya bestämmelserna ger utvärderingen inte underlag för
någon helt säker slutsats. Olika mätbara faktorer pekar som framgått inte på
6
att så skulle vara fallet. Å andra sidan har domare, åklagare och advokater JuU 1986/87:26
skiljaktiga uppfattningar i denna fråga. Detta kan som framhålls i rapporten
(s. 94) vara en effekt av de olika roller dessa personer intar i en rättegång.
Man kan dock i detta sammanhang inte heller bortse från det i det närmaste
självklara att en tilltalad känner sig säkrare och tryggare före och under en
rättegång om han biträds av en offentlig försvarare. Utskottet anser emellertid,
i linje med vad som uttalades i lagstiftningsärendet, att det inte kan
komma i fråga att utse offentlig försvarare enbart av kurativa skäl. I stället
bör domstolarna upplysa om möjligheten till rådgivning enligt rättshjälpslagen.
Ett samtal med en advokat inom ramen för den rättshjälpsformen
bör enligt utskottets mening ofta vara tillräckligt för att informera den tilltalade
om rättsläget och stilla hans oro inför den kommande huvudförhandlingen.
1 anslutning särskilt till de allmänna önskemålen i motionerna 713
och 720 vill utskottet framhålla att, i mål där det är tveksamt vilken mer
ingripande påföljd som skall väljas, det ofta krävs att den tilltalade biträds
av en offentlig försvarare för att man skall kunna vara säker på att alla
relevanta omständigheter kommit fram. Om det inte föreligger någon
egentlig tveksamhet i påföljdsfrågan bör däremot offentlig försvarare inte
förordnas om det inte behövs av andra skäl.
Som ovan framgått varierar andelen tilltalade med offentlig försvarare
mellan de olika hovrättsområdena. Till viss del kan skillnaderna som framhålls
i domstolsverkets rapport sannolikt förklaras av skillnader i målstruktur.
Materialet visar emellertid också att de nya reglerna påverkat rättstilllämpningen
olika mycket i olika hovrättsområden. Detta kan i och för sig
tänkas ha samband inte endast med målstrukturen utan även med domstolarnas
tidigare praxis och med normala variationer mellan olika år. Rapporten
ger inte underlag för några slutsatser härvidlag.
Enligt utskottets synsätt är det naturligt att det kan ta en viss tid efter det
att ny lagstiftning införts innan en sådan praxis hunnit bildas att det finns
förutsättningar för att kunna bedöma lika fall lika. Högsta domstolens sex
publicerade beslut om förordnande av offentlig försvarare belyser hur de
nya reglerna bör tillämpas. Detta bör medverka till en mer enhetlig rättstilllämpning.
Domstolsverket har också vidtagit åtgärder i detta syfte.
Sammanfattningsvis anser utskottet att det för närvarande inte finns anledning
att vidta några lagstiftningsåtgärder vad gäller rätten till offentlig
försvarare. Utskottet avstyrker därför bifall till de här behandlade yrkandena
i motionerna 404,713, 719 och 720. Utskottet kommer dock med hänsyn
till de rättssäkerhetsintressen som frågan rör att med stor uppmärksamhet
följa utvecklingen. Om det visar sig påkallat får frågan aktualiseras på nytt.
Rättshjälp åt intagna
I motion 502 förespråkas att intagna i kriminalvårdsanstalt skall få vidgade
möjligheter till rättshjälp i disciplinärenden.
Bestämmelserna om disciplinär bestraffning av den som är intagen i kriminalvårdsanstalt
finns i 47 — 51 §§ lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt. 7
Disciplinär bestraffning kan komma i fråga för intagen som bryter mot JllU 1986/87:26
anbefalld ordning eller meddelade anvisningar när han befinner sig inom
anstalten eller utanför anstalten under tillsyn av personal från kriminalvården.
Disciplinär bestraffning får åläggas om det inte föreligger anledning
att den intagne skall låta sig rätta av anvisning eller tillsägelse eller om
gärningen är av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad med hänsyn
till ordningen eller säkerheten inom anstalten.
Som disciplinär bestraffning kan den intagne tilldelas varning eller förordnande
meddelas att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall räknas in
i verkställighetstiden (disciplinärt tidstillägg). Genom upprepade sådana
förordnanden får den tid som inte skall inräknas i verkställighetstiden uppgå
till sammanlagt högst 10 dagar för den som undergår fängelse i högst en
månad, 15 dagar för den som undergår fängelse i mer än en men högst fyra
månader samt 45 dagar för den som undergår fängelse på längre tid än fyra
månader.
Beslut i disciplinärenden meddelas av styresman vid anstalt. Har styresmannen
beslutat att viss tid inte skall räknas in i verkställighetstiden, skall
disciplinärendet omedelbart underställas kriminalvårdsstyrelsens prövning.
1 sistnämnda hänseende pågår viss försöksverksamhet med delegering
(prop. 1985/86:147, JuU 31, rskr. 276).
I fråga om förfarandet i disciplinärenden tillämpas förvaltningslagen
(1986:223). Före beslutet skall förhör hållas med den intagne. Över förhöret
och vad som i övrigt förekommit skall protokoll upprättas. Kriminalvårdsstyrelsens
beslut i disciplinärende kan överklagas till kammarrätten.
Budgetåret 1985/86 meddelades 2 456 varningar. Beslut om disciplinärt
tidstillägg fattades i 2 086 fall. För budgetåret 1984/85 var motsvarande
antal 2 371 resp. 1711. Besluten om disciplinärt tidstillägg överklagades i
154 resp. 127 fall. Av dessa ändrades 14 resp. 9 beslut. De vanligaste anledningarna
till disciplinärt tidstillägg var rymning och narkotikarelaterade
förseelser.
Vid behandlingen av en liknande motion år 1986 uttalade utskottet i sitt
betänkande (JuU 1985/86:26 s. 4) sin förståelse förde motiv som låg bakom
motionsönskemålet. Utskottet konstaterade att rättshjälpslagen i och för sig
lämnar utrymme för allmän rättshjälp åt intagna som är föremål för disciplinförfarande.
Förutsättningen härför, noterade utskottet, är att den intagne
bedöms ha ett sådant behov av juridiskt bistånd som anges i rättshjälpslagen,
vilket dock inte annat än undantagsvis torde vara fallet. Utskottet
ansåg emellertid att regleringen i rättshjälpslagen i förening med den ordning
som gäller för handläggningen av disciplinärendena innebar att de
intagnas berättigade intressen på området är tillgodosedda.
Utskottet finner inte skäl att nu inta en annan ståndpunkt än i fjol och
avstyrker bifall till motion 502.
Juridiskt biträde åt målsägande
I fyra motioner (629, 707, 808 och 818) begärs att kvinnor som utsatts för
misshandel eller sexualbrott skall få rätt till ett juridiskt biträde i samband
med förundersökning och rättegång.
8
Rättshjälpskommittén (Ju 1982:01) har nyligen i betänkandet (SOU JuU 1986/87:26
1986:49) Målsägandebiträde föreslagit en nyordning vad gäller möjlighet
för målsägande som inte är part att erhålla rättsligt biträde. 1 betänkandet
föreslås bl. a. att alla som är målsägande i mål om allvarligare sexualbrott,
nämligen sådana brott mot 6 kap. BrB som har enbart fängelse i straffskalan,
skall ges rätt till ett eget biträde, s. k. målsägandebiträde. Biträdet, som
skall vara kostnadsfritt för målsäganden, skall enligt förslaget ta till vara
målsägandens intressen samt ge målsäganden stöd och hjälp i brottmålet.
Målsägandebiträdet skall förordnas så tidigt som möjligt efter polisanmälan
och alltså biträda under både förundersökning och rättegång. Förordnandet
skall meddelas av domstol.
Rättshjälpskommittén har däremot tagit avstånd från tanken att även
vissa misshandelsoffer skulle få målsägandebiträde. Kommittén har därvid
motiverat sitt ställningstagande med i huvudsak följande argument. Det
finns ett mycket stort antal misshandelsbrott och dessa varierar mycket till
karaktären. Det är svårt att hävda att det bland dessa misshandelsbrott just
vid kvinnomisshandel skulle Finnas ett särskilt stort behov av juridisk hjälp
när det gäller frågor sorn direkt rör brottmålet. Kommittén anser därför att
den nyordning som ett målsägandebiträde ändå innebär bör introduceras
på det område där behovet är störst och där omfattningen är relativt väl
överblickbar. Detta område är enligt kommitténs bedömning sexualbrottmålen.
Rättshjälpskommitténs betänkande remissbehandlas för närvarande och
skall därefter beredas i regeringskansliet. Ett förslag till riksdagen kan förväntas
under innevarande år.
Utskottet vill först uttrycka sin tillfredsställelse med att det nu föreligger
ett konkret förslag om juridiskt biträde åt personer som har utsatts för
sexuella övergrepp. Detta är en fråga som har varit aktuell för riksdagen vid
upprepade tillfällen under flera år och utskottet har då understrukit behovet
av noggranna överväganden bl. a. vad avser frågan huruvida en ny reglering
bör ges en generell giltighet och omfatta t. ex. även fall av andra
våldsbrott än sexualbrott (jfr JuU 1983/84:25 s. 25 f, JuU 1985/86:3 s. 3 ff,
s. 18 ff, JuU 1985/86:20 s. 5 f).
Med hänsyn till att överväganden i den riktning som motionärerna önskar
sålunda pågår i regeringskansliet, och dessa kan förväntas leda till förslag
till riksdagen relativt snart, anser utskottet att det saknas anledning för
riksdagen att nu ta några initiativ i frågan. På grund härav avstyrker utskottet
bifall till motion 707 samt motionerna 629, 808 och 818 i här aktuella
delar.
Vissa frågor i övrigt om rättshjälp
1 9 § rättshjälpslagen (1972:429) anges vilka slags kostnader som skall anses
som kostnader för allmän rättshjälp och som alltså betalas av staten. Till
dessa hör kostnader för bevisning vid allmän domstol och kostnader för
nödvändig utredning i angelägenhet som kan komma under en sådan domstols
prövning (utomprocessuell utredning). Särskilda föreskrifter gäller i
fråga om vem som får besluta om utomprocessuell utredning. Enligt huvud- 9
regeln är det rättshjälpsnämnden som fattar sådana beslut men ett biträde JuU 1986/87:26
enligt rättshjälpslagen får själv besluta om utredning av mindre omfattning
(25 §). Enligt 23 § rättshjälpsförordningen (1979:938) skall som utredning
av mindre omfattning anses utredningar vars beräknade kostnader inte
överstiger ett halvt basbelopp, dvs. för närvarande ca 12 000 kr.
I motion 718 förordas att rättshjälpen i miljömål förbättras. Särskilt framhålls
vikten av att rättshjälp utgår för kostnader för tekniska utredningar
och annan experthjälp.
Frågor om allmän rättshjälp i miljömål har varit föremål för riksdagens
behandling vid tidigare tillfällen.
I samband med att vissa ändringar gjordes i rättshjälpslagen år 1979
behandlade utskottet ett par motioner som gällde bättre möjligheter till
ersättning inom rättshjälpssystemets ram för tekniska utredningar i miljömål
m. m. I sitt av riksdagen godkända betänkande uttalade utskottet att
regleringen av de i motionerna aktualiserade frågorna i vissa hänseenden
var mindre tillfredsställande, och enligt utskottets mening borde bl. a. frågan
om ersättning för utredningskostnader bli föremål för ytterligare översyn
i lämpligt sammanhang (JuU 1978/79:30 s. 64). Denna inställning har
utskottet haft anledning att upprepa då frågan om bättre rättshjälp i miljömål
därefter varit föremål för behandling av riksdagen med anledning av
motioner (JuU 1981/82:19 s. 22 och JuU 1983/84:18 s. 4).
Till följd av 1979 års riksdagsuttalande uppdrog regeringen åt miljöskadeutredningen
att överväga frågan om utredningskostnader m. m. i miljömål.
I utredningens slutbetänkande (SOU 1983:7) Ersättning för miljöskador
föreslogs en ändring i rättshjälpslagens regler som skulle innebära en
generösare inställning beträffande rätten till ersättning för utredningskostnader
i miljömål.
Riksdagen behandlade våren 1986 ett förslag till en ny miljöskadelag
(prop. 1985/86:83, LU 25, rskr. 176). Förslaget grundade sig på miljöskadeutredningens
nyssnämnda betänkande men den del av utredningens förslag
som gällde ändrade regler för rättshjälp i miljömål behandlades inte i
propositionen, eftersom departementschefen ansåg att ställning till den frågan
i stället borde tas i samband med behandlingen av de förslag som lagts
fram av rättshjälpskommittén (prop. 1985/86:83 s. 13).
Lagutskottet tog i samband med behandlingen av förslaget om en ny
miljöskadelag också upp ett par motioner som gällde frågan om allmän
rättshjälp i miljömål, bland dem en med samma innehåll som den nu aktuella.
Med hänvisning till riksdagens tidigare ställningstaganden och till departementschefens
nyss redovisade uttalande föreslog lagutskottet, med instämmande
av riksdagen, att de då aktuella motionerna inte borde föranleda
någon riksdagens vidare åtgärd (LU 1985/86:25 s. 16).
Ett regeringsförslag beträffande olika rättshjälpsfrågor är enligt vad som
förutskickats från justitiedepartementet att vänta inom kort. 1 detta läge
saknas det anledning för riksdagen att göra något uttalande i saken. Motion
718 avstyrks av utskottet.
Med utgångspunkt i att det för handikappade och sjuka kan vara omöjligt
att ta sig till en advokat yrkas i motion 705 att rättshjälpslagen ändras så
att en advokat kan få ersättning för hembesök. En måltyp som det enligt 10
motionen kan finnas särskild anledning för dessa personer att rådfråga en JuU 1986/87:26
advokat om är mål om läkemedelsskador.
Enligt 22 § rättshjälpslagen har ett biträde enligt rättshjälpslagen rätt till
skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt.
Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall enligt bestämmelsen
uppdragets art och omfattning beaktas.
Utskottet kan konstatera att det av bestämmelsens ordalydelse inte kan
dras den slutsatsen att det skulle vara uteslutet med ersättning för besök i en
klients bostad i sådana fall då detta varit nödvändigt. Man kan också väl
tänka sig situationer där det för uppdragets fullgörande är en förutsättning
att biträdet får tala direkt med sin klient och är det då inte möjligt för
klienten att — med hjälp av färdtjänst eller annan service — ta sig till
biträdet utan denne i stället måste uppsöka klienten, bör det, som utskottet
ser det, finnas utrymme för att anse reskostnader och kostnader för tidsspillan
som ersättningsgilla kostnader för biträdet (jfr regeringsrättens avgörande
i RÅ 1981 2:7).
Beträffande allmän rättshjälp med biträdesförordnande är således motionsönskemålet
tillgodosett redan inom ramen för gällande ordning. Motionsmotiveringen
leder emellertid tankarna också till den form av rättshjälp
som kallas rådgivning.
Med rådgivning förstås enligt 46 § rättshjälpslagen en kortvarig, högst
timslång konsultation för rådgivning eller liknande i en rättslig angelägenhet
hos en advokat eller en biträdande jurist på en advokatbyrå. Rådgivningen
sker mot en avgift av för närvarande 85 kr. för varje påbörjad femtonminutersperiod.
Någon rätt till ersättning för t. ex. reskostnader och
tidsspillan finns inte.
Rättshjälpskommittén har i sitt arbete inte berört rådgivningsinstitutet på
annat sätt än att kommittén i sitt betänkande om rätten till offentlig försvarare
(Ds Ju 1983:2) har uttalat att denna rättshjälpsform borde komma
till större användning.
Utskottet kan konstatera att rådgivningsinstitutet uppenbarligen är avsett
för sådana helt kortvariga konsultationer som i första hand kan klaras
av genom ett besök hos den jurist som skall svara för rådgivningen, även om
man i och för sig väl kan tänka sig att rådgivningen i vissa fall också skulle
kunna ske per telefon.
Den typ av rättsliga angelägenheter som särskilt omnämns i motionen —
mål om läkemedelsskador — handläggs numera i stor utsträckning av Konsortiet
för läkemedelsförsäkring. I den mån det föreligger behov av juridiskt
biträde i dessa ärenden — och rådgivning inte är tillräckligt — får sådant
biträde tillhandahållas inom ramen för allmän rättshjälp. För denna rättshjälpsform
torde det, som nyss nämnts, redan enligt gällande ordning finnas
utrymme för att ersätta ett rättshjälpsbiträde för kostnader som föranleds
av ett hembesök hos klienten. Motionsönskemålet får därmed anses
vara i huvudsak tillgodosett. Utskottet avstyrker bifall till motion 705.
1 motion 719 önskas ett riksdagsuttalande om utvidgade möjligheter till
allmän rättshjälp i civilmål och förvaltningsmål.
Samma motionsyrkande behandlades av utskottet förra året (JuU 1985/
86:26 s. 4). Utskottet avstyrkte då yrkandet med hänvisning till pågående 11
överväganden inom regeringskansliet.
Som är nämnt tidigare är ett regeringsförslag beträffande olika frågor om JuU 1986/87:26
allmän rättshjälp att vänta inom kort. I avvaktan härpå finns det enligt
utskottets mening inte anledning för riksdagen att göra något sådant uttalande
som avses i motionen. Motion 719 avstyrks av utskottet.
Rättegångskostnader i mål om enskilt åtal
Enligt 31 kap. 11 § RB skall i mål där enbart målsäganden för ansvarstalan
mot en tilltalad (enskilt åtal) beträffande rättegångskostnaderna samma
regler tillämpas som gäller för tvistemål, dvs. reglerna i 18 kap. RB. Detta
innebär som huvudregel att utgången i målet avgör fördelningen av rättegångskostnaderna
parterna emellan (18 kap. 1 § RB).
Om således målsäganden förlorar målet — den tilltalade frikänns — skall
målsäganden ersätta den tilltalade för dennes rättegångskostnader, inkl.
ersättning för eventuell försvarare. Har den åtalade i ett sådant fall biträtts
av en offentlig försvarare inträder staten som ersättningsberättigad part i
förhållande till målsäganden (18 kap. 13 § RB).
Som jämförelse kan nämnas att i ett mål där åklagaren för talan kostnaden
för offentlig försvarare vid frikännande dom i princip alltid skall stanna
på staten.
1 motion 709 föreslås att en möjlighet öppnas i lagen så att även i ett mål
där enskild för ansvarstalan — och domen blir friande — kostnaden för
offentlig försvarare skall kunna stanna på statsverket.
Bakgrunden till motionsyrkandet är ett uppmärksammat, nyligen avgjort
mål som gällde enskilt åtal mot en person för i första hand människorov.
Åtal hade väckts av föräldrarna till en pojke som försvunnit och därefter
inte påträffats. Tingsrätten fann åtalet styrkt och dömde den tilltalade till ett
längre fängelsestraff. I hovrätten frikändes dock den tilltalade och målsägandena
ålades att till staten utge ersättning för den tilltalades offentlige
försvarare med sammanlagt drygt 500 000 kr. Målet överklagades till högsta
domstolen som dock beslutade att inte ta upp målet till prövning.
Sedan målsägandena hos regeringen begärt att bli befriade från den ålagda
betalningsskyldigheten beslutade regeringen — efter hörande av kammarkollegiet
— att efterge statens fordran på ersättning för rättegångskostnader.
Regeringen åberopade därvid de särskilda omständigheter som förelåg
i ärendet.
Regeringens beslut grundade sig på ett av riksdagen år 1965 givet bemyndigande,
enligt vilket regeringen får efterge en fordran på grund av ”gäldenärens
sjukdom eller därmed jämförlig orsak eller när det av annan anledning
måste anses uppenbart obilligt att utkräva betalning”; se proposition
1965:160, SU 20, rskr. 429.
Utskottet vill till en början erinra om att regeln i 18 kap. 1 § RB om den
tappandes ansvar för den vinnandes rättegångskostnader har två funktioner.
Den ena är att styra parternas handlande före och under processen, den
andra är att kompensera den vinnande parten för de kostnader som denne
har haft.
Enligt utskottets mening kan den förstnämnda, styrande funktionen
sägas ha en kanske särskilt viktig uppgift i just mål om enskilt åtal, där inte 12
sällan en återhållande påverkan på kärandesidans processvillighet kan vara JuU 1986/87:26
på sin plats.
Utskottet är angående den särskilda fråga som motionen aktualiserar för
sin del närmast av den uppfattningen att nuvarande ordning får anses utgöra
en rimlig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande beträffande
den rättsliga regleringen av rätten till enskilt åtal. Därvid utgör
den tidigare nämnda möjligheten för staten att i undantagsfall efterge statens
fordran på ersättning för försvararkostnader enligt utskottets mening
ett viktigt komplement till de materiella reglerna om rättegångskostnadernas
fördelning i rättegångsbalken.
Den allmänna debatt som det tidigare redovisade rättsfallet givit upphov
till visar emellertid att den fråga som aktualiserats i motionen — liksom
måhända även andra frågor om rättegångskostnader i mål om enskilt åtal
— kan förtjäna mer ingående överväganden. Detta skulle lämpligen kunna
ske inom ramen för det utredningsarbete som pågår beträffande bl. a. frågor
om rättegångskostnaderna i brottmål (Ju 1986:G).
Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 719.
Rättegångskostnader i skatteprocessen rn. m.
I motionerna 716, 717 och 721 efterlyses förslag till lagstiftning om ersättning
åt enskild part för kostnader i skattemål.
Frågan om ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål — särskilt
ersättning till enskilda som vinner skattemål — har behandlats av
riksdagen tidigare. Här hänvisas till utskottets betänkanden JuU 1984/
85:15 och 1985/86:21.
1 det förstnämnda betänkandet uttalade utskottet en stark tveksamhet till
tanken att införa en regel som medger att enskilda som vinner processer
mot staten alltid får ersättning för sina kostnader. Som ett skäl anfördes
principen om förvaltningsdomstolarnas utredningsansvar. Men utskottet
ansåg också att det uppenbarligen finns mål — inte bara inom skatteprocessen
— som är så komplicerade att den enskildes rätt inte kan tas till vara om
han inte själv har ett juridiskt biträde. Om den enskilde i ett sådant fall
vinner målet kan det, menade utskottet, vara obilligt att låta honom bära
ansvaret för rättegångskostnaderna. Det kan alltså, konstaterade utskottet,
finnas ett behov av möjligheter att på något sätt ersätta den enskilde för
hans rättegångskostnader. Denna fråga borde utredas, och det borde ankomma
på regeringen att föranstalta om utredningsarbetet. En lämplig ordning
torde vara att analysera olika målgrupper var för sig, uttalade utskottet,
som också erinrade om skatteförenklingskommitténs arbete med ersättningsfrågan
vad gäller skatteprocessen.
Vid motsvarande behandling förra våren såg utskottet ingen anledning
att frångå detta ställningstagande. Utskottet tilläde dock att utskottet förutsatte
att riksdagens tidigare gjorda uttalande om utredning av behovet av
möjligheter att ersätta enskilda för rättegångskostnader i förvaltningsprocesser
snarast möjligt skulle komma att leda till åtgärder från regeringens
sida. 13
Skatteförenklingskommitténs ovannämnda arbete har nu utmynnat i för- JuU 1986/87:26
slag i betänkandet (Ds Fi 1986:20) Ersättning för kostnader i skatteärenden
och skattemål. Efter remissbehandling övervägs förslagen i finansdepartementet.
Arbetet är inriktat på att förslag i ämnet och rörande några andra
frågor om rättssäkerheten i skatteprocessen skall föreläggas riksdagen senare
i år. Samtidigt pågår inom justitiedepartementet överväganden rörande
frågan om ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsprocessen i allmänhet.
Vid dessa överväganden beaktas resultatet av skatteförenklingskommitténs
arbete.
Eftersom förslag i den fråga som motionärerna tagit upp sålunda inom
kort kommer att föreläggas riksdagen saknas anledning för riksdagen att nu
vidta någon sådan åtgärd som motionärerna efterlyser. De här behandlade
motionsyrkandena avstyrks.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande offentlig försvarare
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju404 i denna del (yrkande 3
delvis), motion 1986/87:Ju713, motion 1986/87:Ju719 i denna del
(yrkande I) och motion 1986/87:Ju720,
2. beträffande rättshjälp åt intagna
att riksdagen avslår motion 1986/87 :Ju502,
3. beträffande juridiskt biträde åt målsägande
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju629 i denna del (yrkande 4),
motion 1986/87:Ju707, motion 1986/87:Ju808 i denna del (yrkande
14) och motion 1986/87:Ju818 i denna del (yrkande 2),
4. beträffande vissa rättshjälpsfrågor i övrigt
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju705, motion 1986/87:Ju719 i
denna del (yrkande 2) och motion 1986/87:Ju718,
5. beträffande rättegångskostnader i mål om enskilt åtal
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju709,
6. beträffande rättegångskostnader i skatteprocessen m. m.
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju7l6, motion 1986/87:Ju717 i
denna del (yrkande 2) och motion 1986/87:Ju721,
7. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1986/87:Ju404 i denna del (yrkande 3 delvis) och motion
1986/87 :Ju809 i denna del (yrkande 7) till Rättshjälpskostnader för
budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av 259 000 000 kr.
2. Rättshjälpsnämnderna. Regeringen har under punkt F 2 (s. 96) föreslagit
riksdagen att till Rättshjälpsnämnderna för budgetåret 1987/88 anvisa ett
förslagsanslag av 8 841 000 kr.
Utskottet
I propositionen redovisas att överväganden pågår inom regeringskansliet i
fråga om rättshjälpskommitténs förslag i betänkandet (SOU 1985:4)
14
Rättshjälp Offentliga biträden, organisationsfrågor m. m. att avskaffa tre JuU 1986/87:26
av de fyra rättshjälpsnämnderna. I avbidan på ett ställningstagande har
medel för rättshjälpsnämnderna beräknats enligt ett ettårigt huvudförslag
med en real minskning av förvaltningskostnaderna om 2 %.
Utskottet har ingen erinran mot medelsberäkningen.
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Rättshjälpsnämnderna
för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av
8 841 000 kr.
3. Allmänna advokatbyråer: Uppdragsverksamhet. Regeringen har under
punkt F 3 (s. 97 och 98) föreslagit riksdagen att till Allmänna advokatbyråer:
Uppdragsverksamhet för budgetåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 kr.
Utskottet
Under detta anslag redovisas kostnader och intäkter vid de allmänna advokatbyråerna.
Anslaget, som tas upp med ett formellt belopp på 1 000 kr., får
i princip inte belastas. De allmänna advokatbyråerna förfogar över en rörlig
kredit i riksgäldskontoret för att lösa likviditetsproblem för uppdragsverksamheten.
Till följd av ett ökat likviditetsbehov har den rörliga krediten
höjts den 1 juli 1986.
Riksdagen har i december 1986 beslutat att på tilläggsbudget för innevarande
budgetår till Allmänna advokatbyråer: Rörelsekapital m. m. (anslagspunkt
F 7) anvisa ett anslag av 2 100 000 kr. (prop. 1986/87:101 bil. 1,
JuU 14, rskr. 112). Medlen är avsedda att täcka underskotten vid två advokatkontor
som genom regeringens beslut lagts ned den 1 juli 1986.
I budgetpropositionen påminner departementschefen om att han i flera
sammanhang uttalat sin oro över den dåliga lönsamheten hos de allmänna
advokatbyråerna. Han erinrar vidare om att han i 1986 års budgetproposition
framhållit att det vikande arbetsunderlaget på rättshjälpsområdet måste
kompenseras med uppdrag utanför detta fält. Utan en sådan vidgning av
verksamhetsområdet torde, anför departementschefen, möjligheterna vara
små att inom överskådlig framtid nå lönsamhet för de allmänna advokatbyråerna
och ytterligare nedläggningar av byråer blir då nödvändiga.
Utskottet delar departementschefens bedömning att de allmänna advokatbyråerna
för att öka sin konkurrenskraft behöver vidga sitt verksamhetsområde.
Liksom departementschefen anser utskottet att de främsta medlen
för att nå detta mål är personalens insatser och vilja till utveckling. Alla
åtgärder som stimulerar personalens möjligheter att påverka situationen är
därvid enligt utskottets bedömning av betydelse. Utskottet är emellertid
inte heller främmande för tanken att, i något enskilt fall, ytterligare nedläggning
kan komma att aktualiseras. Med dessa uttalanden tillstyrker utskottet
bifall till regeringens förslag till medelsanvisning.
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Allmänna advokatbyråer:
Uppdragsverksamhet för budgetåret 1987/88 anvisar ett 15
förslagsanslag av 1 000 kr.
4. Allmänna advokatbyråer: Driftbidrag. Utskottet tillstyrker regeringens JllU 1986/87:26
förslag under punkt F 4 (s. 99) och hemställer
att riksdagen till Allmänna advokatbyråer: Driftbidrag för budgetåret
1987/88 anvisar ett förslagsanslag av 2 405 000 kr.
5. Vissa domstolskostnader m. m. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkt F 5 (s. 99) och hemställer
att riksdagen till Vissa domstolskostnader m. m. för budgetåret
1987/88 anvisar ett förslagsanslag av 42 400 000 kr.
6. Diverse kostnader för rättsväsendet. Regeringen har under punkt F 6
(s. 100) föreslagit riksdagen att till Diverse kostnader för rättsväsendet för
budgetåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 11 000 000 kr.
Motion
I motion 1986/87:806 av Görel Bohlin (m) hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag till förändrade föreskrifter för borgerlig vigsel och
ändring av ersättningsreglerna i enlighet med vad som i motionen anförts.
Utskottet
Regeringens förslag till medelsberäkning under denna punkt innebär ett
oförändrat anslag jämfört med anslaget för innevarande budgetår.
Från anslaget bestrids en rad kostnader för rättegångsväsendet. Bland
dessa ingår ersättningar till särskilt förordnade vigselförrättare enligt bestämmelser
i kungörelsen (1964:678) med närmare föreskrifter om borgerlig
vigsel. Genom en ändring i kungörelsen, som trädde i kraft den 1 februari
1986 (SFS 1985:1113), höjdes ersättningen för varje förrättad vigsel från 80
kr. — vilket belopp gällt sedan den 1 juli 1978 — till 110 kr. Om mer än en
vigsel förrättas samma dag utgör ersättningen efter höjningen 30 kr. för
varje vigsel utöver den första.
Genom den väl motiverade höjningen av ersättningen till särskilt förordnad
vigselförrättare som nyligen genomförts får enligt utskottets mening
önskemålet i motionen anses vara i huvudsak tillgodosett. Samtidigt med
att detta konstateras ställer sig utskottet avvisande till den i motionen förespråkade
ordningen att ersättningen på området skall räknas upp automatiskt
med hänsyn till utvecklingen av levnadskostnaderna. En sådan ordning
tillämpas för övrigt inte i fråga om statlig ersättning inom andra närliggande
områden.
Med det anförda, som överensstämmer med vad utskottet uttalade med
anledning av en motsvarande motion våren 1986, avstyrker utskottet bifall
till motion 806. Utskottet godtar regeringens förslag till medelsberäkning.
Utskottet hemställer
1. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Diverse kostnader
för rättsväsendet för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av
11 000 000 kr., 16
2. beträffande ersättning lil! vigselförrättare JuU 1986/87:26
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju806.
Stockholm den 28 april 1987
På justitieutskottets vägnar
Kahn A hr land
Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Helge Klöver (s), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s),
Sven Munke (m), Arne Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Elving Andersson
(c), Bengt-Ola Ryttar (s), Eva Johansson (s), Göran Ericsson (m), Lars
Sundin (fp) och Sven-Olof Nordlund (s).
Reservationer
1. Offentlig försvarare (punkt I, mom 1)
Karin Ahrland (fp), Sven Munke (m), Arne Svensson (m), Göran Ericsson
(m) och Lars Sundin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Enligt rättegångsbalken”
och slutar på s. 7 med ”på nytt” bort ha följande lydelse:
Som framgått av redogörelsen i det föregående har antalet försvararförordnanden
minskat efter de lagändringar som trädde i kraft den 1 januari
1984. Särskilt allvarligt är det att allt fler personer döms till fängelsestraff
utan att offentlig försvarare har förordnats. Enligt domstolsverkets utvärdering
av de nya reglerna anser alla tillfrågade advokater och även en stor
andel av de tillfrågade tingsrätterna att de tilltalades rättssäkerhet försämrats.
Härför talar även att tilltalade numera anlitar privat försvarare i betydligt
större utsträckning än tidigare. Och denna utveckling inrymmer i sin tur
faror för principen om likhet inför lagen, eftersom inte alla kan tillåta sig
utgifter för privat försvarare. Enligt utskottets bedömning är det uppenbart
att det, generellt sett, kommit att råda alltför stor restriktivitet i fråga om att
utse offentlig försvarare i brottmål av inte alldeles bagatellartad natur och
att de tilltalades rättssäkerhet sålunda är i fara.
Utskottet anser därför, i linje med vad som förs fram i motionerna 404
och 719, att möjligheterna för brottsmisstänkta att få biträde av offentlig
försvarare måste utvidgas. Det bör i princip vara ett riktmärke att den som
riskerar att dömas till fängelse skall få biträde av offentlig försvarare. Samma
ställningstagande ligger till grund för utskottets av motionerna 404 och
809 föranledda hemställan i anslagsfrågan som behandlats under rubriken
Medelsberäkningen. Hur de nya bestämmelser som erfordras närmare skall
utformas bör övervägas inom regeringskansliet. Eftersom det är mycket
angeläget att mer generösa regler för förordnande av offentlig försvarare
snarast införs bör ett förslag till lagstiftning föreläggas riksdagen utan tids- JuU 1986/87:26
utdräkt.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande offentlig försvarare
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju404 i denna de!
(yrkande 3 delvis), motion 1986/87:Ju713, motion !986/87:Ju719 i
denna del (yrkande 1) och motion 1986/87 :Ju720 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.
2. Rättegångskostnader i skatteprocessen m. m. (punkt 1, mom. 6)
Karin Ahrland (fp), Gunilla André (c), Sven Munke (m), Arne Svensson
(m), Elving Andersson (c), Göran Ericsson (m) och Lars Sundin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Eftersom
förslag” och slutar med ”motionsyrkandena avstyrks” bort ha följande lydelse:
Enligt
utskottets mening finns det nu anledning att nyansera det ställningstagande
som gjordes vid 1984/85 års riksmöte. Som utskottet då framhöll
är det visserligen så att förvaltningsdomstolarna har ett ansvar för att
målen blir så utredda som deras beskaffenhet kräver och vid behov skall
anvisa hur utredningen bör kompletteras. Men processen — framför allt i
taxeringsmål men också i vissa sociala mål och i körkortsmål — har alltmer
kommit att få karaktär av ett kontradiktoriskt förfarande. Den enskilde är
till skillnad från motparten, dvs. företrädaren för det allmänna, sällan expert
inom sakområdet. Det är tveksamt om domstolen i ett sådant system på
ett godtagbart sätt alltid kan tillvarata den enskildes intressen trots sin utredningsskyldighet.
Tvärtom föreligger det oftast behov för den enskilde att
anlita biträde av jurist eller annan sakkunnig. Utskottet menar nu att det bör
klarare än i utskottets tidigare ställningstagande slås fast att den enskilde,
när han vinner en sådan process, skall ha ovillkorlig rätt att få skälig ersättnig
för sina rättegångskostnader, främst kostnaderna för ombud och för
bevisning. Regeringen bör skyndsamt lägga fram förslag till lagändringar
som tillgodoser detta önskemål. I det beredningsläge som frågorna nu
bragts — med skilda överväganden i olika tidsfaser i två departement — är
det enligt utskottets mening särskild anledning att kraftigt understryka att
kravet på skyndsamhet gäller såväl skatteprocessen som förvaltningsprocessen
i övrigt. Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen med anledning av
motionerna som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande rättegångskostnader i skatteprocessen m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju716, motion
1986/87:Ju717 i denna del (yrkande 2) och motion 1986/87:Ju721
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende. 18
3. Medelsberäkningen (punkt 1, mom. 7)
JuU 1986/87:26
Karin Ahrland (fp), Sven Munke (m), Arne Svensson (m), Göran Ericsson
(m) och Lars Sundin (fp) anser — under förutsättning av bifall till reservation
1 —
dels au den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med ”1 konsekvens”
och slutar med ”därav motionsyrkandena” bort ha följande lydelse:
Såsom framgår under avsnittet Offentlig försvarare anser utskottet att de
nuvarande reglerna för förordnande av offentlig försvarare bör göras mer
generösa. En liberalisering av förutsättningarna för försvararförordnanden
kan antas medföra vissa ökade kostnader för staten på anslaget rättshjälpskostnader.
Utskottet uppskattar — i likhet med vad som görs i motionerna
404 och 809 — de ökade kostnaderna till 5 milj. kr. I följd härav anser
utskottet att anslaget bör räknas upp med detta belopp.
Motionsyrkandena tillstyrks således.
dels au utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med bifall till
motion 1986/87:Ju404 i denna del (yrkande 3 delvis) och motion
1986/87:Ju809 i denna del (yrkande 7) till Rättshjälpskostnader för
budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av 264 000 000 kr.
Särskilt yttrande
Juridiskt biträde åt målsägande (punkt 1, mom. 3)
Gunilla André (c) och Elving Andersson (c) anför:
Vi vill liksom utskottet notera att överväganden i den riktning som motionärerna
önskar numera pågår i regeringskansliet och att förslag relativt
snart kommer att föreläggas riksdagen. Det blir då tillfälle för riksdagen att
slå fast det av centerpartiet länge hävdade behovet av juridiskt biträde åt
kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp eller för misshandel som i realiteten
är att jämställa med sexuella övergrepp.
19
Innehållsförteckning
JuU 1986/87:26
Sida
1. Rättshjälpskostnader 1
Motioner 1
Utskottet 2
Medelsberäkningen m. m 2
Offentlig försvarare 3
Rättshjälp åt intagna 7
Juridiskt biträde åt målsägande 8
Vissa frågor i övrigt om rättshjälp 9
Rättegångskostnader i mål om enskilt åtal 12
Rättegångskostnader i skatteprocessen m. m 13
Utskottets hemställan 14
2. Rättshjälpsnämnderna 14
Utskottet 14
3. Allmänna advokatbyråer: Uppdragsverksamhet 15
Utskottet 15
4. Allmänna advokatbyråer: Driftbidrag 16
5. Vissa domstolskostnader m. m 16
6. Diverse kostnader för rättsväsendet 16
Motion 16
Utskottet 16
Reservationer 17
1. Offentliga försvarare (punkt 1, mom. 1) (m, fp) 17
2. Rättegångskostnader i skatteprocessen m. m. (punkt 1, mom. 6)
(m, fp, c) 18
3. Medelsberäkningen (punkt 1, mom. 7) (m, fp) 19
Särskilt yttrande 19
Juridiskt biträde åt målsägande (punkt 1, mom. 3) (c) 19
Svenskt Tryck Stockholm 1987
20