om anslag till rättshjälp m. m. (prop. 1985/86:100 bil. 4, F, jämte motioner) (Betänkande 1985/86:JuU26 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1985/86:26

om anslag till rättshjälp m. m.

(prop. 1985/86:100 bil. 4, F, jämte motioner)

JuU

1985/86:26

ANDRA HUVUDTITELN

Rättshjälp m. m.

1. Rättshjälpskostnader. Regeringen har i proposition 1985/86:100 bilaga 4
(justitiedepartementet) under punkt F 1 (s. 106) föreslagit riksdagen att till
Rättshjälpskostnader för budgetåret 1986/87 anvisa ett förslagsanslag av
250 000 000 kr.

Motioner

I motion 1985/86: Ju217 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen till Rättshjälpskostnader för budgetåret 1986/87
anvisar ett förslagsanslag av 255 000 000 kr. (yrkande 7).

I motion 1985/86:Ju707 av Karl-Göran Biörsmark (fp) och Bengt Harding
Olson (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättshjälp för intagna i kriminalvårdsanstalt.

I motion 1985/86:Ju713 av Margareta Palmqvist (s) och Anita Johansson (s)
hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om
förbättrad rättshjälp i samband med frihetsberövanden och avvisning av
asylsökande från Sverige.

I motion 1985/86:Ju717 av Kjell-Arne Welin (fp) och Siw Persson (fp)
hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående rätten till offentlig försvarare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående utvidgade möjligheter till rättshjälp.

I motion 1985/86:Ju719 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs, med
hänvisning till vad som anförts i motion 1985/86:Sf519, att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om den
asylsökandes rätt till offentligt biträde vid gränsen.

I motion 1985/86:Ju724 av Siri Häggmark m. fl. (m, s, fp, c, vpk) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i rättshjälpslagen
som förordas i motionen i syfte att stärka eventuellt felbehandlade patienters

rättssäkerhet. 1

1 Riksdagen 1985186. 7sami. Nr 26

Utskottet

JuU 1985/86:26

Medelsberäkningen

Regeringens förslag innebär ett med 29 milj. kr. höjt anslag i förhållande till
innevarande budgetår. Det beräknade medelsbehovet är 250 milj. kr.
Departementschefen anför att anslaget beräknats på grundval av utfallet för
budgetåret 1984/85, vilket med 25 milj. kr. översteg då anvisat belopp.

I motion 217 begärs att anslaget höjs med 5 milj. kr. utöver regeringens
förslag. Höjningen motiveras med motionsönskemål om ändrade regler för
förordnande av offentlig försvarare.

Utskottet, som i ett följande avsnitt behandlar frågan om utökad rätt till
offentlig försvarare och där finner att riksdagen nu inte bör ändra reglerna,
anser att regeringens förslag till medelsanvisning bör godtas och avstyrker i
följd därav motionsyrkandet.

Rättshjälpsfrågor; allmänt om rättshjälpssystemet

Rättshjälpslagen (1972:429) skiljer mellan fyra olika former av rättshjälp,
nämligen allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp
genom offentligt biträde och rådgivning. I det följande lämnas kortfattade
beskrivningar av de olika rättshjälpsformerna.

Allmän rättshjälp kan beviljas fysiska personer och dödsbon. För att
rättshjälp skall beviljas krävs dels att ärendet för vilket rättshjälp söks är en
rättslig angelägenhet, dels att sökanden har behov av allmän rättshjälp.
Därjämte krävs att sökanden, om det är en fysisk person, har en beräknad
årsinkomst som inte överstiger ett visst belopp, för närvarande 110 000 kr.
Vid beräkningen av årsinkomsten skall man ta hänsyn till försörjningsbörda,
förmögenhetsinnehav, skuldsättning och andra särskilda omständigheter
som kan inverka på betalningsförmågan. Allmän rättshjälp kan beviljas såväl
i ärenden som handläggs hos domstolar eller andra myndigheter som i helt
utomprocessuella ärenden. Allmän rättshjälp får inte beviljas i vissa i lagen
angivna fall (8 §). Exempel härpå är att rättshjälp enligt huvudregeln inte får
beviljas näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet.
En annan betydelsefull inskränkning i rätten till rättshjälp finns för
ägaren av en fastighet i angelägenheter som rör fastigheten om han har - eller
borde ha haft - en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande
rättsskydd som omfattar angelägenheten. För upprättande av självdeklarationer,
äktenskapsförord och testamenten får inte rättshjälp lämnas och inte
heller i mål om boskillnad efter gemensam ansökan eller i s. k. massärenden
såsom ärenden om förrättande av bouppteckning eller inskrivningsärenden
enligt jordabalken.

Lagstiftningens konstruktion innebär rent formellt att staten vid allmän
rättshjälp betalar kostnaderna i den rättsliga angelägenheten. Den största
kostnaden avser normalt ersättningen till biträdet. Den som beviljats
rättshjälp är dock skyldig att efter förmåga betala en del av kostnaderna. Den
enskildes bidrag består av dels en rättshjälpsavgift, som är maximerad med
hänsyn till hans ekonomiska förhållanden, dels en tilläggsavgift, som i viss
mån är satt i relation till processkostnaderna. Allmän rättshjälp täcker inte

den skyldighet att ersätta en motparts rättegångskostnader som domstol kan
ålägga enligt bl. a. 18 kap. 1 § rättegångsbalken (RB).

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål lämnas dels genom biträde av offentlig
försvarare, dels genom annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål. Reglerna för
förordnande av offentlig försvarare finns i 21 kap. RB. För en närmare
redogörelse hänvisas till framställningen under rubriken Offentlig försvarare.
Den offentliga försvararen betalas av allmänna medel. Enligt närmare
bestämmelser i 31 kap. RB kan den tilltalade under vissa omständigheter
åläggas återbetalningsskyldighet för dessa kostnader eller en del av dem.
Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål får beviljas en tilltalad om hans
beräknade årsinkomst inte överstiger 50 000 kr.; försörjningsbörda, skuldsättning
m. m. skall beaktas när årsinkomsten beräknas. När sådan rättshjälp
har beviljats betalar staten den tilltalades kostnader för bevisning, resor
m. m.

Rättshjälp genom offentligt biträde kan beviljas i vissa i rättshjälpslagen
uppräknade ärendekategorier. Det gäller främst ärenden som rör enskildas
personliga rörelsefrihet eller kroppsliga integritet. Som exempel kan nämnas
ärenden inom den psykiatriska eller sociala vårdlagstiftningen och inom
utlänningslagstiftningen. Denna form av rättshjälp beviljas endast i mål eller
ärenden hos domstolar eller myndigheter och inte i utomprocessuella
angelägenheter. Rättshjälp genom offentligt biträde är helt kostnadsfri för
den som beviljats rättshjälpen.

Med rättshjälpsformen rådgivning avses rådgivning eller annan jämförlig
åtgärd i rättslig angelägenhet under högst en timme. Rådgivning får dock inte
användas i bl. a. ärenden om upprättande av självdeklaration eller i
inskrivningsärenden enlig jordabalken. Rådgivningen, som meddelas av
advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, står öppen för alla oavsett
inkomst. Rådgivningsavgiften är 85 kr. för varje period om 15 minuter.
Avgiften kan sättas ned. Om allmän rättshjälp sedermera beviljas i ärendet
räknas rådgivningsavgiften av på den rättssökandes rättshjälpsavgift. Även
avgift för rådgivning som lämnats i brottmål kan under vissa förhållanden
tillgodoräknas den tilltalade.

Översyn av rättshjälpssystemet

Rättshjälpskommittén (Ju 1982:01) har under år 1984 och år 1985 avgett två
betänkanden. I huvudbetänkandet (SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen
föreslås genomgripande förändringar i rättshjälpssystemet. I betänkandet
(SOU 1985:4) Rättshjälp tas upp frågor om offentliga biträden,
organisationsfrågor m. m. Betänkandena har remissbehandlats och övervägs
för närvarande inom justitiedepartementet.

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) har i ett nyss avlämnat betänkande
(SOU 1986:1) Översyn av rättegångsbalken 2 behandlat de nuvarande
reglerna och rättshjälpskommitténs förslag i huvudbetänkandet och lämnat
vissa egna förslag i ämnet (s. 88 ff).

JuU 1985/86:26

Utvidgad rättshjälp

JuU 1985/86:26

I motion 717 begärs utvidgade möjligheter till rättshjälp för den enskilde.
Motionärerna anför att det på vissa områden, bl. a. i fråga om förvaltningsrättsliga
mål, råder alltför stor restriktivitet när det gäller att bevilja
rättshjälp.

Med hänsyn till den översyn av rättshjälpssystemet som pågår inom
regeringskansliet anser utskottet att det för närvarande inte behövs någon
åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionsönskemålet. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionen i denna del.

Rättshjälp i disciplinärenden inom kriminalvården

I motion 707 förespråkas att intagna i kriminalvårdsanstalt skall få vidgade
möjligheter till rättshjälp i disciplinärenden.

Bestämmelser om disciplinär bestraffning av den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt finns i 47-51 §§ lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt (kriminalvårdslagen). Enligt dessa bestämmelser kan disciplinär
bestraffning komma i fråga för intagen som bryter mot anbefalld ordning
eller meddelade anvisningar när han befinner sig inom anstalten eller utanför
anstalten under tillsyn av personal inom kriminalvården. I dessa fall får
disciplinär bestraffning åläggas om det inte föreligger anledning att den
intagne skall låta sig rätta av anvisning eller tillsägelse eller om gärningen är
av sådan beskaffenhet att bestraffning är påkallad av hänsyn till ordningen
eller säkerheten inom anstalten.

Som disciplinär bestraffning kan den intagne tilldelas varning eller
förordnande meddelas att viss bestämd tid, högst tio dagar, inte skall räknas
in i verkställighetstiden för den påföljd som avtjänas (s.k. disciplinärt
tidstillägg). Genom upprepade sådana förordnanden får den tid som inte
skall inräknas i verkställighetstiden uppgå till sammanlagt högst tio dagar för
den som undergår fängelse i högst en månad, 15 dagar för den som undergår
fängelse i mer än en men högst fyra månader samt 45 dagar för den som
undergår fängelse på längre tid än fyra månader.

Beslut i disciplinärenden meddelas av styresman vid anstalt. Har styresmannen
som disciplinär bestraffning meddelat förordnande om att viss tid
inte skall räknas in i verkställighetstiden, skall disciplinärendet omedelbart
underställas kriminalvårdsstyrelsens prövning. Det kan här nämnas att
riksdagen genom proposition 1985/86:147 nyligen har förelagts förslag om
ändrade regler för denna omprövning.

I fråga om förfarandet i disciplinärenden tillämpas förvaltningslagen
(1971:290). Dessutom ges i kriminalvårdslagen föreskrifter bl. a. om att
förhör skall hållas med den intagne innan beslut i ett disciplinärende
meddelas. Över vad som förekommit vid förhör och annan utredning skall
föras protokoll. Kriminalvårdsstyrelsens beslut i disciplinärenden kan överklagas
till kammarrätten.

Utskottet kan för sin del gärna uttala sin förståelse för de motiv som ligger
bakom motionsönskemålet. Samtidigt kan konstateras att rättshjälpslagen i
och för sig lämnar utrymme för allmän rättshjälp åt intagna som är föremål

för disciplinförfarande. Förutsättningen härför är att den intagne bedöms ha
ett sådant behov av juridiskt bistånd som avses i rättshjälpslagen. Så torde
visserligen inte annat än undantagsvis anses vara fallet. Utskottet anser likväl
att regleringen i rättshjälpslagen i förening med den ordning som gäller för
handläggningen av disciplinärendena innebär att de intagnas berättigade
intressen på området är tillgodosedda.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att det inom regeringskansliet
pågår överväganden i fråga om rättshjälpssystemet. Utskottet avstyrker
bifall till motion 707.

Rättshjälp åt asylsökande

I motionerna 713 och 719 framhålls att juridiskt biträde åt asylsökande
flyktingar bör finnas att tillgå tidigare än för närvarande, helst vid det första
förhöret hos polisen. I motion 713 föreslås två vägar att göra detta möjligt:
genom tillskapande av jourverksamhet för advokater och genom utökning av
tillåten tid för rådgivning enligt rättshjälpslagen.

En utlänning, som saknar för inresa i Sverige föreskrivna handlingar eller
som av annan i utlänningslagen (1980:376) angiven omständighet inte får resa
in i eller vistas i Sverige, kan avvisas vid ankomsten hit eller inom tre månader
därefter.

Ett beslut om avvisning fattas av polismyndigheten. Ett överklagande av
polismyndighetens beslut påverkar inte verkställigheten, om inte statens
invandrarverk (SIV) beslutar att avvisningen tills vidare inte får verkställas.
Om utlänningen söker asyl, dvs. påstår att han i hemlandet riskerar antingen
politisk förföljelse eller att bli sänd till krigsskådeplats eller straffas för att
han vägrat fullgöra krigstjänstgöring, eller om han förklarar sig inte vilja
återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där, får
polismyndigheten inte besluta om avvisning utan skall överlämna ärendet till
SIV. Polismyndigheten kan dock även i sådana fall avgöra avvisningsfrågan,
om myndigheten bedömer att påståendet är uppenbart oriktigt (s. k.
direktavvisning). I sådant fall skall beslutet anmälas till SIV innan det får
verkställas. Om SIV inte delar polismyndighetens bedömning skall SIV
överta ärendet.

Under år 1985 uppgick antalet asylsökande i Sverige till ca 14 500
personer. Av dessa direktavvisades ca 2 900.

Ett beslut om utvisning kan fattas antingen av SIV eller av allmän domstol i
samband med brottmålsprocess eller, när grunden är asocialitet, av allmän
förvaltningsdomstol. SIV:s utvisningsbeslut kan överklagas till regeringen,
medan domstolarnas utvisningsbeslut överklagas till resp. överinstans. Vissa
beslut om avvisning och utvisning (terrorister m. fl.) fattas direkt av
regeringen. Ett utvisningsbeslut är inte verkställbart förrän det har vunnit
laga kraft.

Verkställigheten av avvisnings- och utvisningsbeslut handhas av polismyndigheten.
Polismyndighetens beslut i verkställighetsärenden är inte överklagbart
(visst ändringsförslag är framlagt i proposition 1985/86:133).
Polismyndigheten är dock ofta skyldig att överlämna verkställighetsärendet
till SIV, när de påståenden om politiska hinder som framförs är av samma typ

JuU 1985/86:26

1* Riksdagen 1985186. 7sami. Nr 26

som har redovisats i fråga om avvisningsärenden. Även i vissa andra fall skall
överlämnande ske. Överlämnande behöver dock inte ske, om påståendet är
uppenbart oriktigt eller kan lämnas utan avseende eller redan har prövats.

Rättshjälp i utlänningsärenden ges främst i form av offentligt biträde.
Regler härom finns i 41 § rättshjälpslagen.

I utvisningsärenden hos SIV, allmän förvaltningsdomstol och regeringen,
liksom vid utredning hos polismyndigheten när fråga har uppkommit om
utvisning, får rättshjälp genom offentligt biträde beviljas. Blir det fråga om
utvisning i ett brottmål vid allmän domstol tillgodoses behovet av rättshjälp
genom offentlig försvarare.

I avvisningsärenden kan rättshjälp genom offentligt biträde beviljas hos
SIV och regeringen; däremot inte hos polismyndigheten om inte anledning
föreligger att överlämna ärendet till SIV.

I verkställighetsärenden får rättshjälp genom offentligt biträde beviljas, om
anledning föreligger att överlämna ärendet från polismyndigheten till SIV.

En ytterligare omständighet som möjliggör förordnande av offentligt
biträde i utvisnings-, avvisnings- eller verkställighetsärenden hos polismyndighet
är att utlänningen har hållits i förvar enligt de särskilda reglerna härom
under längre tid än en vecka.

Beslut om rättshjälp genom offentligt biträde fattas i samtliga här
redovisade fall av rättshjälpsnämnd.

Invandrarpolitiska kommittén (A 1980:4 - IPOK) avlämnade i maj 1983
betänkandet (SOU 1983:29) Invandringspolitiken - Förslag. Kommittén
diskuterade där frågan om juridiskt biträde åt asylsökande i direktavvisningssituationer
(s. 201 f). Kommittén ansåg att ett system med advokatberedskap
sannolikt inte kunde införas annat än på lång sikt, eftersom det skulle kräva
medverkan av ett relativt stort antal advokater på olika orter och medföra
betydande kostnader. Kommittén ansåg emellertid att en försöksverksamhet
skulle vara av stort intresse.

I proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken uttryckte
föredragande departementschefen oro för den praxis i direktavvisningssituationer
som enligt IPOK hade utvecklats hos polismyndigheterna och
anmälde sin avsikt att ta initiativ till en närmare undersökning av vilka
metoder som kan förbättra rättssäkerheten i samband med asylprövningen
vid gränserna.

Riksdagen tillstyrkte förslaget om en särskild utredning och förutsatte att
frågan om advokatberedskap för dessa ärenden kunde komma att aktualiseras
vid de överväganden som utredaren skulle komma att göra (SfU
1983/84:30 s. 16, rskr. 410).

Uppdraget lämnades åt asylutredningen (A 1984:01). Utredningen förväntas
avge ett förslag om asylförfarandet vid gränserna, innefattande ställningstagande
till frågan om juridiskt biträde, under första halvåret 1986.

Rättshjälpskommittén har i betänkandet (SOU 1985:4) Rättshjälp föreslagit
bl. a. att den nuvarande regeln i 41 § 6 rättshjälpslagen om rätt för
utlänning som har hållits i förvar längre tid än en vecka att få offentligt
biträde ändras så att tidrymden avkortas från en vecka till tre dagar.
Betänkandet har remissbehandlats och övervägs för närvarande i regeringskansliet.

JuU 1985/86:26

Utskottet gör följande bedömning.

Den av motionärerna berörda frågan om biträde vid gränsen åt asylsökande
är enligt utskottets mening av hög angelägenhetsgrad. De som anländer
till Sverige i syfte att söka asyl har naturligtvis ofta svårt att hävda sina
intressen. Bl. a. bristande kunskaper om det svenska regelsystemet och
språket bidrar till detta men också, som framhålls i motion 719, det
förhållandet att situationen i sig är oroande för den enskilde. De svårigheter
som uppenbarligen föreligger har också, som framgår av utskottets inledande
redogörelse, redan tidigare uppmärksammats av riksdagen (SfU 1983/84:30,
rskr. 410) och utredning pågår om hur de skall kunna lösas. Ett utredningsförslag
väntas föreligga inom kort.

Utskottet, som inte tar ställning till vilken typ av bistånd som kan vara att
föredra i de angivna situationerna, anser att resultatet av det pågående
utredningsarbetet och regeringens åtgärder med anledning därav bör avvaktas.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 713 och 719.

Rättshjälp tillfelbehandladpatient
Motionen

I motion 724 begärs förslag till ändring i rättshjälpslagen så att rättshjälp i
ärenden om felbehandling av patienter kan beviljas utan särskilda skäl, om
ärendet på grund av preskription inte har kunnat prövas inom patientförsäkringens
ram. Om ärendet har prövats enligt patientförsäkringsvillkoren anser
motionärerna att rättshjälp bör kunna beviljas, när särskilda omständigheter
föreligger.

Motionärerna hävdar att rättshjälpsnämnderna praktiskt taget alltid avslår
ansökan om rättshjälp i dessa fall med hänvisning till att den enskilde inte har
”befogat intresse” av att få sin sak behandlad (8 § första stycket 9
rättshjälpslagen).

Skadeersättningsregler

Skador som har uppstått genom felaktig medicinsk behandling är inte
underkastade någon rättslig särbehandling. Det innebär att en sjukvårdshuvudmans
skadeståndsansvar - liksom skadeståndsfrågorna i övrigt inom
sjukvårdens område - skall bedömas enligt bestämmelserna i skadeståndslagen
(1972:207).

Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen åligger det arbetsgivare att svara för
bl. a. personskada, som en hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel
eller försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar.
Ansvaret omfattar även statliga och kommunala myndigheter, t. ex. en
landstingskommun som driver ett sjukhus. En skadelidande är regelmässigt
skyldig att visa att skadan har vållats avsiktligt eller av vårdslöshet och att han
inte själv uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har medverkat till skadan.
Talan om skadestånd förs vid allmän domstol.

Vid personskada till följd av sjukvårdsbehandling gäller liksom vid andra
skadefall att den skadelidande kan få ersättning genom socialförsäkringen.

JuU 1985/86:26

Rättelse: S. 17 rad 25 Står: 20 Rättat till: efter höjningen 30 Rad 26-27 meningen
utgår.

Sedan den 1 januari 1975 finns ett särskilt försäkringssystem för hälso- och
sjukvården kallat Patientförsäkring vid behandlingsskada. Ersättning utgår
utan att den skadelidande behöver bevisa att förutsättningar för skadeståndsansvar
föreligger, dvs. att skadan har vållats genom fel eller försummelse.
Försäkringen gäller för behandlingsskada som har uppkommit i direkt
samband med hälso- och sjukvård. Behandlingsskadan skall vara av kroppslig
art och ha "uppkommit som en direkt följd av undersökning, behandling
eller annan dylik åtgärd, förutsatt att skadan inte utgör en oundviklig
komplikation till en från medicinsk synpunkt motiverad åtgärd” (egentlig
behandlingsskada). Härvid undantas sådan skada, som är en följd av ett
nödvändigt risktagande i särskilt kritiska situationer. Vidare räknas som
behandlingsskador dels sådana som består i att ett sjukdomsförlopp på grund
av diagnosfel inte har behandlats på ett adekvat sätt (diagnosskada), dels
vissa olycksfalls- och infektionsskador. Från ersättningsreglerna undantas
bl. a. skador som har orsakats av läkemedel. När det gäller skador på grund
av läkemedel har en försäkring liknande patientförsäkringen kommit till
stånd år 1978.

Ersättningskrav skall framställas senast tre år från den tidpunkt då skadan
först visade sig, dock inte senare än tio år efter det skadan orsakades. Vid
bestämmande av ersättningen tillämpas i princip skadeståndsrättsliga normer.
Vissa schabloner används. Bl. a. utgår inte ersättning för vissa smärre
skador. Åtagandet är för varje skadehändelse begränsat till 20 milj. kr., dock
högst 3 milj. kr. för varje skadad person.

Patientförsäkringen meddelas av ett konsortium av försäkringsbolag.
Staten, samtliga kommuner och landstingskommuner har avtal om sådan
försäkring. Även de privatpraktiserande tandläkarna och läkarna har som
regel försäkringar med i allt väsentligt samma villkor.

Sedan en skadeanmälan har gjorts verkställer handläggare vid Patientförsäkringen
en fullständig utredning, såväl medicinsk som ekonomisk och
social, utan kostnad för den skadelidande.

För bedömning av principiella eller tvistiga skadeersättningsfall har
tillsatts en särskild nämnd - Patientskadenämnden. Skadenämnden består av
sex ledamöter, av vilka regeringen utser ordförande och ytterligare två
ledamöter, sjukvårdshuvudmännen två ledamöter och försäkringsgivarna en
ledamot. Om nämndens beslut inte godtas kan ärendet hänskjutas till
skiljemän.

Rättshjälp i skadeärenden

Behovsprövningen enligt rättshjälpslagen (RHL) gäller i de flesta fall frågan
om det föreligger behov av biträde. Av 20 § första stycket RHL framgår att
biträde får förordnas endast om den rättssökande inte själv eller genom
någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd behörigen
kan tillvarata sin rätt. Rätten till biträde är sålunda subsidiär i förhållande till
den hjälp som den rättssökande kan få på annat håll.

Med den utformning som huvudregeln om allmän rättshjälp har fått har
den allmänna rättshjälpen en mycket vidsträckt omfattning. Bl. a. i syfte att
koncentrera rättshjälpsresurserna till områden där de bäst behövs har

JuU 1985/86:26

huvudregeln försetts med ett flertal begränsningar. Dessa återfinns i 8 §
RHL. Som en generell begränsning gäller därvid att den rättssökande för att
få allmän rättshjälp skall ha befogat intresse av att få sin sak behandlad (8 §
första stycket 9). Lagstiftaren har inte ansett det möjligt att uttömmande
ange alla de situationer där rättshjälp bör vägras på grund av denna regel. I
förarbetena (prop. 1972:4 s. 247 ff) anges dock några typfall. Sålunda bör
rättshjälp exempelvis kunna vägras när anspråket grundas på en klar
felbedömning av gällande rättsregler och en eventuell talan därför är helt
utsiktslös. Även fall när bevisläget är sådant att det framstår som utsiktslöst
eller mycket osannolikt att anspråket kan drivas med framgång nämns som
exempel där rättshjälp bör kunna vägras.

Högsta domstolen har i två avgöranden (NJA 1982 s. 175, I och II) slagit
fast att det inte är förenligt med de grundläggande principerna för rättegången
att en domstol i rättshjälpsfrågan skall göra en förberedande sakprövning
för att kunna avgöra om rättshjälp skall beviljas eller få behållas. Enligt
högsta domstolen är det endast i uppenbara fall som en sådan prövning kan
göras utan att en domstol kommer i konflikt med de grundläggande
rättegångsprinciperna.

Besvärsnämnden för rättshjälpen har ansett att behov av biträde genom
allmän rättshjälp som regel inte kan anses föreligga vid skadereglering hos
Patientförsäkringen eller vid behandling av ärende hos Patientskadenämnden.
Endast om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till sökandens
personliga förhållanden eller ärendets beskaffenhet eller om ärendet skall
hänskjutas till avgörande av skiljemän anses behov av rättshjälp föreligga.
Rättshjälp har beviljats i några fall där sökanden inte hade iakttagit
försäkringsvillkoret att krav skall framställas inom viss tid från det skadan
orsakats.

Utskottets bedömning

Utskottet vill till en början framhålla att det naturligtvis är angeläget att
patienter, som drabbas av behandlingsskador inom hälso- och sjukvården,
får kompensation för dessa. Genom patientförsäkringen har patienten i detta
avseende ett, relativt sett, gott skydd. Vissa skadefall ersätts dock inte genom
försäkringen. Patienten är då hänvisad till att söka ersättning på annat sätt,
t. ex. genom att framställa anspråk på skadestånd. Om inte uppgörelse kan
träffas i godo kan ersättningstalan föras vid domstol. Behov av biträde enligt
rättshjälpslagen torde i sådana fall i och för sig kunna anses föreligga. Men
utgångsläget kan vara olika i olika fall. Har ersättningskravet tidigare prövats
i sak enligt villkoren för patientförsäkring och avslagits, torde risken för att
ansökan om rättshjälp avslås på den grund som motionärerna vänder sig
emot, dvs. att sökanden saknar befogat intresse av att få saken prövad, vara
större än om en sådan saklig prövning inte har skett tidigare. Stor försiktighet
vid användningen av denna avslagsgrund är dock förordad både i förarbetena
till rättshjälpslagen och genom rättspraxis. Syftet med den åsyftade bestämmelsen
är att förhindra missbruk av rättshjälpen i uppenbara fall, och den
kan enligt utskottets mening knappast avvaras helt ens i patientskadeärenden.
Enligt utskottets mening är - vid en riktig tillämpning - motionärernas

JuU 1985/86:26

önskemål väl tillgodosedda redan genom det nuvarande regelsystemet.
Någon ändring av rättshjälpslagen på sätt motionärerna önskar bör därför
inte vidtas.

Utskottet avstyrker bifall till motion 724.

Offentlig försvarare

I motionerna 217 och 717 kritiseras reglerna om rätt till offentlig försvarare i
brottmål. Motionärerna anser att det råder alltför stor restriktivitet vid
bedömningen av om den tilltalade behöver offentlig försvarare, och de anser
att kraven på rättssäkerhet för de tilltalade inte alltid tillgodoses.

Den 1 januari 1984 ändrades lagstiftningen om offentlig försvarare (prop.
1983/84:23, JuU 7, rskr. 50). Reglerna i 21 kap. 3 § rättegångsbalken (RB)
om rätten till offentlig försvarare skärptes då samtidigt som de blev mer
preciserade.

Bestämmelserna innebär följande. Den som är anhållen eller häktad eller
misstänkt för ett brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i
sex månader har ovillkorlig rätt till offentlig försvarare om han begär det.
Offentlig försvarare skall därutöver förordnas

1. om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till utredningen
om brottet,

2. om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd
som skall väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter
eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, eller

3. om det i övrigt föreligger särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes
personliga förhållanden eller till vad målet rör.

Enligt den tidigare lydelsen skulle offentlig försvarare förordnas om det på
grund av sakens beskaffenhet eller eljest ansågs att den misstänktes rätt inte
kunde tillvaratas utan biträde.

I fråga om unga lagöverträdare gäller särskilda regler om förordnande av
offentlig försvarare. Dessa finns i 11 § lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare . De innebär att om den tilltalade inte
fyllt 18 år skall, om det finns anledning att döma till annan påföljd än böter,
offentlig försvarare förordnas om det inte är uppenbart att den unge saknar
behov av offentlig försvarare.

Bakgrunden till lagändringen år 1984 var att andelen tilltalade med
offentlig försvarare hade ökat under senare år och att offentlig försvarare inte
sällan förordnades även i mål av enkel beskaffenhet. Samhällets kostnader
för offentlig försvarare hade stigit kraftigt; de uppgick budgetåret 1979/80 till
59 milj. kr., 1980/81 till 72 milj. kr., 1981/82 till 83 milj. kr. och 1982/83 till 92
milj. kr. Riktmärket för lagändringen var i princip att åstadkomma en
rättstillämpning som stämde överens med vad som ursprungligen avsetts i
fråga om offentlig försvarare.

Det kan nämnas att den kraftiga ökningen av kostnaderna för offentlig
försvarare därefter har avtagit; budgetåren 1983/84 och 1984/85 uppgick de
till drygt 96 milj. kr. resp. 97 milj. kr.

Sedan de nya reglerna varit i kraft en tid har statistiska centralbyrån på
uppdrag av Sveriges advokatsamfund år 1985 utfört en undersökning av olika

JuU 1985/86:26

domstolars tillämpning av bestämmelserna. Undersökningen, som omfattar
ett urval tingsrättsdomar från åren 1983 och 1984, har redovisats i samfundets
tidskrift Advokaten, nr 2 år 1985. Enligt undersökningsresultatet ökade
andelen dömda som inte hade offentlig försvarare från drygt 53 % år 1983 till
drygt 62 % år 1984. I fråga om dem som dömdes till fängelsestraff ökade
andelen utan offentlig försvarare från ca 25 % till ca 34 %.

Rätten till offentlig försvarare har debatterats i kammaren den 23 oktober
1985 med anledning av en interpellation (riksdagens protokoll 1985/86:16).

Regeringen har i ett beslut den 23 januari 1986 uppdragit åt domstolsverket
att göra en utvärdering av reformen om offentliga försvarare. Därvid
skall undersökas bl. a. om rättssäkerheten har försämrats genom reformen
och om exempelvis målutvecklingen har påverkat antalet försvararförordnanden.
Även frågan om ojämnheter i tillämpningen skall belysas. I sitt
arbete skall domstolsverket samråda med bl. a. Sveriges domareförbund och
Sveriges advokatsamfund. Uppdraget skall redovisas till regeringen senast
den 1 oktober 1986.

Utskottet vill framhålla att frågan om misstänktas rätt till offentlig
försvarare gäller ett mycket viktigt rättssäkerhetsintresse. Den som har ett
verkligt behov av en offentlig försvarare i brottmål skall enligt utskottets
mening också vara tillförsäkrad denna förmån. En annan ordning kan inte
godtas i ett rättssamhälle. Det är således ett betydelsefullt ämne som
motionärerna tagit upp.

Grunden för lagändringarna om rätten till offentlig försvarare var ytterst
tanken att rättsväsendets begränsade resurser bör användas där de bäst
behövs; i detta syfte borde domstolarna - generellt sett - företa en mer
ingående prövning av om offentlig försvarare bör förordnas och även
tillämpa en mer restriktiv praxis än som kommit att utbildas. Samtidigt som
utskottet ställde sig bakom dessa tankegångar i lagstiftningsärendet, betonade
utskottet i sitt betänkande med flera exemplifieringar att i varje enskilt fall
behovet av offentlig försvarare måste vara avgörande.

Såvitt kan bedömas har, som avsetts, antalet försvararförordnanden
minskat efter lagändringarna. Nedgången varierar emellertid avsevärt
mellan olika delar av landet. Utskottet anser att den ojämnhet i rättstillämpningen
som nu synes föreligga är otillfredsställande. Enligt utskottets
uppfattning är det angeläget att de nya reglerna utvärderas, särskilt med
avseende på de misstänktas krav på rättssäkerhet i brottmålsförfarandet. En
sådan utvärdering har påbörjats av domstolsverket efter beslut av regeringen
i januari i år.

Mot bakgrund av det sagda saknas det anledning för riksdagen att för
närvarande vidta någon åtgärd för att utvidga rätten till offentlig försvarare
såsom begärs i motionerna. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 717 i
nu berörd del. Yrkandet i motion 217 har redan behandlats av utskottet
under avsnittet om medelsberäkningen.

JuU 1985/86:26

Utskottets hemställan

JuU 1985/86:26

Utskottet hemställer

1. beträffande utvidgad rättshjälp

att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju717 i denna del (yrkande 2),

2. beträffande rättshjälp i disciplinärenden inom kriminalvården
att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju707,

3. beträffande rättshjälp åt asylsökande

att riksdagen avslår motion 1985/86: Ju713 och motion 1985/86:Ju719,

4. beträffande rättshjälp till felbehandlad patient
att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju724,

5. beträffande offentlig försvarare

att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju717 i denna del (yrkande 1),

6. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1985/86:Ju217 i denna del (yrkande 7) till Rättshjälpskostnader
för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 250 000 000 kr.

2. Rättshjälpsnämnderna. Regeringen har under punkt F 2 (s. 107) föreslagit
riksdagen att till Rättshjälpsnämnderna för budgetåret 1986/87 anvisa ett
förslagsanslag av 8 651 000 kr.

Utskottet

Som framgått under föregående anslagspunkt har rättshjälpskommittén
lämnat förslag om ändringar i rättshjälpssystemet (SOU 1984:66 och 1985:4).
Kommittén har därvid föreslagit bl. a. att tre av de fyra rättshjälpsnämnderna
avskaffas. Förslaget övervägs för närvarande inom regeringskansliet.

I budgetpropositionen föreslås en tillämpning av huvudförslaget om
besparingar för det kommande budgetåret.

Utskottet har ingen erinran mot medelsberäkningen.

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Rättshjälpsnämnderna
för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 8 651 000
kr.

3. Allmänna advokatbyråer: Uppdragsverksamhet. Regeringen har under
punkt F 3 (s. 108 och 109) föreslagit riksdagen att till Allmänna advokatbyråer:
Uppdragsverksamhet för budgetåret 1986/87 anvisa ett förslagsanslag av
1 000 kr.

Utskottet

Under förevarande anslag redovisas kostnader och intäkter vid de allmänna
advokatbyråerna. Anslaget, som tas upp med ett formellt belopp på 1 000
kr., får i princip inte belastas. De allmänna advokatbyåerna förfogar över en
rörlig kredit i riksgäldskontoret för att lösa likviditetsbehov för uppdrags -

verksamheten. På grund av ett ökat likviditetsbehov har den rörliga krediten
höjts.

Riksdagen har i februari 1986 beslutat att på tilläggsbudget för innevarande
budgetår till Allmänna advokatbyråer: Rörelsekapital (anslagspunkt F 7)
anvisa ett anslag av 4 694 000 kr. (prop. 1985/86:101, JuU 14, rskr. 112).
Anledningen till tillskottet är de allmänna advokatbyråernas problem med
lönsamheten, och beloppet utgör nettobehovet för att genomföra en viss
finansiell rekonstruktion.

I budgetpropositionen anför departementschefen att han är mycket oroad
över den dåliga lönsamheten vid de allmänna advokatbyråerna. Det är
angeläget, uttalar han, att domstolsverket med kraft fortsätter arbetet med
rekonstruktioner och organisationsförändringar vid de byråer där det
behövs; därvid är nedläggning ett alternativ för de byråer som har visat ett
negativt rörelseresultat under en följd av år. Han anför vidare att det är
angeläget att intensivare bearbeta också intäktssidan.

Utskottet, som delar departementschefens uppfattning om vikten av
åtgärder för att både minska kostnaderna och öka intäkterna vid byråerna,
har ingen erinran mot regeringens förslag till medelsanvisning.

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Allmänna
advokatbyråer: Uppdragsverksamhet för budgetåret 1986/87 anvisar
ett förslagsanslag av 1 000 kr.

4. Allmänna advokatbyråer: Driftbidrag. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt F 4 (s. 109) och hemställer

att riksdagen till Allmänna advokatbyråer: Driftbidrag för budgetåret
1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 2 130 000 kr.

5. Vissa domstolskostnader m. m. Regeringen har under punkt F 5 (s. 110)
föreslagit riksdagen att till Vissa domstolskostnader m.m. för budgetåret
1986/87 anvisa ett förslagsanslag av 39 400 000 kr.

Motioner

I motion 1985/86:Ju714 av Roland Sundgren (s) och Olle Göransson (s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av ersättningarna till
vittnen i tingsrätt, så att full ersättning kan erhållas för förlorad arbetsförtjänst
samt att bilersättning och eventuella traktamenten utgår efter de
statliga normerna.

I motion 1985/86:Ju715 av Tommy Franzén m.fl. (vpk) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om ersättning till vittnen i brottmålsprocesser.

Utskottet

Medelsberäkningen

JuU 1985/86:26

Från anslaget betalas vissa kostnader för rättegångsväsendet, bl. a. ersättning
av allmänna medel till vittnen, målsägande m. fl.

Det föreslås att riksdagen till detta anslag anvisar ett belopp som innebär
en höjning med 4,6 milj. kr. i förhållande till anslaget för innevarande
budgetår; det belopp som föreslås är 39,4 milj. kr.

Utskottet har inte något att invända mot regeringens medelsberäkning.

Vittnesersättning av allmänna medel

I motionerna 714 och 715 kritiseras de nuvarande reglerna om ersättning av
allmänna medel till vittnen; motionärerna anser att ersättningsbeloppen bör
höjas.

Ersättningar som skall betalas av allmänna medel till vittnen, målsägande
m. fl. för inställelse i mål eller ärenden vid domstolar eller andra myndigheter
beräknas enligt förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till
vittnen, m. m. Denna förordning, som trädde i kraft den 1 november 1982,
ersatte en förordning med i viss mån andra ersättningsregler och lägre
ersättningsbelopp. Ersättningen kan avse nödvändiga kostnader för resa
(reseersättning) och uppehälle (traktamente) samt ersättning för mistad
inkomst eller annan ekonomisk förlust (ersättning för tidsspillan).

Reseersättning betalas för resa med tåg med belopp som motsvarar
avgiften för en plats i andra klass och i förekommande fall avgift för sovplats.
Resa med egen bil ersätts med 60 öre per kilometer. Kostnad för resa med
flygplan ersätts bl. a. om detta färdsätt skulle bli billigare än annat när man
beaktar även traktamente och ersättning för tidsspillan eller om vissa
tidsvinster uppstår i förhållande till en resa med billigare färdmedel.

Traktamente får bestämmas till högst 50 kr. per dag. Utgift för nattlogi
ersätts med högst 200 kr. per natt eller, om det föreligger särskilda skäl, högst
300 kr.

Ersättning för tidsspillan får bestämmas till högst 30 kr. för varje timme
under vilken den som har kallats mister inkomst eller gör annan ekonomisk
förlust på grund av inställelsen. Ersättningen får dock inte överstiga 200 kr.
per dag.

Utskottet har vid en rad tillfällen behandlat motionsyrkanden om förbättrad
vittnesersättning. För en utförlig redogörelse hänvisas till utskottets
betänkande JuU 1984/85:21 s. 5 ff. I det nämnda betänkandet uttalade
utskottet - i februari 1985 - att utskottet ansåg tiden vara mogen för en
översyn i generös anda av reglerna om ersättning till vittnen m. fl. I fråga om
den närmare inriktningen ansåg utskottet att åtskilligt talar för att den som av
domstol åläggs att infinna sig som vittne i en rättegång inte skall behöva lida
någon ekonomisk förlust härigenom. Kostnader eller inkomstbortfall som
vittnet inte kunnat undvika, t. ex. löneavdrag, ersättning till en vikarie eller
utlägg för nödvändig övernattning, bör vittnet i princip få full ersättning för,
uttalade utskottet. Utskottet betonade också betydelsen av att reglerna är
enkla att förstå och tillämpa. Vad utskottet uttalat gavs regeringen till känna
(rskr. 167).

I årets budgetproposition förklarar departementschefen att han beräknar
medel för en förbättring av vittnesersättningarna såvitt gäller resor och
traktamenten. Han anför vidare att chefen för finansdepartementet senare
kommer att föreslå att ersättningen till vittnen m. fl. för tidsspillan skall

JuU 1985/86:26

befrias från inkomstskatt. (Sådant förslag har lagts fram i proposition
1985/86:150, bil. 1, s. 61, beslutad den 16 april 1986.)

Utskottet utgår ifrån att de förbättringar i ersättningsreglerna som sålunda
är aktuella kommer att utformas i linje med vad utskottet uttalade förra året.
Sålunda bör exempelvis kostnader för uppehälle och nödvändiga övernattningskostnader
ersättas i princip fullt ut. Det är också angeläget att en
ordning med inkomstskattebefriade ersättningar inte leder till invecklade
eller svårtillämpade rutiner när beloppen skall bestämmas i enskilda fall.
Utskottet förutsätter att ändringarna genomförs snarast.

Utskottet anser att det saknas skäl för riksdagen att i rådande läge vidta
någon åtgärd med anledning av motionsyrkandena. Dessa avstyrks därför.

Vittnesersättning som betalas av part

I motion 715 tas upp frågan om ersättning till vittne i brottmål som åberopats
av den tilltalade. Motionärerna anför att vittnet kan bli utan ersättning därför
att den tilltalade många gånger saknar medel att betala vittnesersättningen
med. Motionärerna anser att staten bör betala kostnaderna för vittnen som
åberopas av tilltalade.

När ett vittne har åberopats av åklagaren eller inkallats av rätten självmant
skall vittnesersättningen betalas av allmänna medel. När ett vittne däremot
har åberopats av en enskild part, t. ex. en tilltalad i brottmål, skall parten
betala vittnets ersättning (36 kap. 24 § rättegångsbalken, RB). Det sist sagda
gäller dock inte om den tilltalade har beviljats rättshjälp åt misstänkt i
brottmål; i sådant fall ersätts vittnet av allmänna medel (37 § rättshjälpslagen).

I fråga om den slutliga fördelningen av rättegångskostnader i brottmål där
åklagaren för talan gäller reglerna i 31 kap. RB. De innebär, kort uttryckt, att
den som döms i ett mål skall upp till en viss gräns betala tillbaka till staten
bl. a. vad som av allmänna medel utgått i ersättning till vittnen och till
offentlig försvarare. Om han frikänns i målet har han rätt till ersättning av
staten för sina kostnader.

Här kan nämnas att utskottet i ett betänkande i februari 1985 med
anledning av ett motionsyrkande har behandlat en fråga som är nära
besläktad med den föreliggande. För att tilltalade inte av ekonomiska skäl
skall tvingas avstå från bevisning begärdes i motionen att tilltalads bevisning
alltid skall betalas av allmänna medel. Motionen avstyrktes och riksdagen
följde utskottet (JuU 1984/85:21 s. 3 ff).

När det gäller ett vittnes intresse av att inte stå utan möjlighet att få
kostnaderna för inställelsen ersatta av den tilltalade som åberopat förhöret
med honom kan följande sägas.

Den som kallas som vittne har rätt att på begäran i förskott få ersättning för
kostnader för resa och uppehälle. Förskottet skall betalas av den som är
skyldig att ersätta vittnet för inställelsen, dvs. i den aktuella situationen av
den tilltalade (36 kap. 25 § RB). Förskottets storlek bestäms av rätten.

Vissa närmare föreskrifter ges i kungörelsen (1973:261) om utbetalning av
vissa ersättningar i mål eller ärende vid domstol, m. m.

I den av domstolsverket utformade blanketten för kallelse till vittnen anges
bl. a.:

JuU 1985/86:26

Ersättning för att Ni kommit skall betalas av den som begärt att Ni skall
höras.

Vill Ni ha förskott skall Ni muntligen eller skriftligen begära detta hos...

I Gärdes m. fl. kommentar till nya rättegångsbalken, utgiven år 1949, anförs
att om parten underlåter att betala av domstolen fastställt förskott, vittnet i
allmänhet torde få anses ha haft giltig ursäkt för att inte inställa sig vid
domstolen. Någon påföljd för vittnet kan sålunda ej inträda, uttalas det.

Utskottet gör följande bedömning.

Den situation som avses med motionsönskemålet kan uppkomma endast
under förutsättning att varken åklagaren eller rätten har funnit anledning att
skaffa in den begärda vittnesbevisningen och den tilltalade heller inte har
beviljats rättshjälp i brottmålet. Situationen torde vara tämligen ovanlig
eftersom åklagare och domstolar vanligtvis har en frikostig inställning till
tilltalades önskemål om anskaffande av bevisning enligt de regler som
innebär att kostnaderna för bevisningen betalas av staten. Risken är således
mycket liten för att ett vittne som har väsentliga uppgifter att lämna inte blir
hört.

Såvitt gäller de - enligt utskottets bedömning - enstaka fall där ett vittne i
brottmål emellertid har att vända sig till den tilltalade personligen för att få
sin vittnesersättning, framgår det av den nyss lämnade redogörelsen att
reglerna erbjuder ett skydd mot att vittnet ådrar sig utgifter som sedan inte
ersätts.

Även om motionsönskemålet sålunda enligt utskottets mening får antas ha
endast ringa praktisk betydelse avser det dock ett angeläget område, inte
minst för den enskilde. Utskottet anser emellertid, i likhet med sitt
ställningstagande i fjol, att frågan inte bör ses isolerad utan i ett vidare
sammanhang där frågorna om ersättning för bevisning och fördelning av
rättegångskostnader tas upp mer allmänt. En sådan översyn ingår i rättegångsutredningens
(Ju 1977:06) uppgifter. Ett betänkande avseende bl. a.
dessa frågor är att vänta under början av nästa år.

Mot bakgrund av vad nu har sagts anser utskottet det inte påkallat med
någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion 715 i denna del.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Vissa domstolskostnader
m. m. för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av
39 400 000 kr.,

2. beträffande vittnesersättning av allmänna medel

att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju714 och motion 1985/86: Ju715 i
denna del,

3. beträffande vittnesersättning som betalas av part
att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju715 i denna del.

JuU 1985/86:26

6. Diverse kostnader för rättsväsendet. Regeringen har under punkt F 6 (s. 110 JuU 1985/86:26
och lil) föreslagit riksdagen att till Diverse kostnader för rättsväsendet för
budgetåret 1986/87 anvisa ett förslagsanslag av 11 000 000 kr.

Motion

I motion 1985/86:Ju804 av Görel Bohlin (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att kungörelsen med föreskrifter om borgerlig vigsel och
med uppgift om ersättning härför ändras i enlighet med vad som i motionen
anförts.

Utskottet

Regeringens förslag till medelsberäkning under denna punkt innebär en
ökning av anslaget med 3 milj. kr. i förhållande till anslaget för innevarande
budgetår.

Enligt vad som anges i propositionen har medel beräknats för en viss
höjning av ersättningen till särskilt förordnad vigselförrättare. I denna fråga
vill utskottet med anledning av motionen tillägga följande.

Behörighet att förrätta borgerlig vigsel tillkommer enligt 4 kap. 5 §
giftermålsbalken dels lagfaren domare i allmän underrätt, dels den som
länsstyrelsen särskilt förordnar till vigselförrättare.

Ersättningen till särskilt förordnad vigselförrättare regleras i kungörelsen
(1964:678) med närmare föreskrifter om borgerlig vigsel. Genom en nyligen
av regeringen beslutad ändring i kungörelsen har den i budgetpropositionen
aviserade höjningen av ersättningen genomförts. Ändringen, som trätt i kraft
den 1 februari 1986 (SFS 1985:1113), innebär att ersättningen för varje vigsel
som förrättats har höjts från 80 kr. - vilket belopp gällt sedan den 1 juli 1978 -till 110 kr. Har samma dag förrättats mer än en vigsel utgör ersättningen efter
höjningen 30 kr. för varje vigsel utöver den första.

Genom den enligt utskottets mening väl motiverade höjningen av ersättningen
till särskilt förordnad vigselförrättare som nyligen genomförts får
önskemålet i motionen redan anses vara i huvudsak tillgodosett. Samtidigt
med att detta konstateras ställer sig utskottet avvisande till den i motionen
förespråkade ordningen att ersättningen på området skall uppräknas automatiskt
med hänsyn till utvecklingen av levnadskostnaderna. En sådan
ordning tillämpas för övrigt inte i fråga om statlig ersättning inom andra,
närliggande områden.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 804. Utskottet godtar
regeringens förslag till medelsberäkning.

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Diverse kostnader
för rättsväsendet för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av
11 000 000 kr.,

2. beträffande ersättning till vigselförrättare
att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju804.

Stockholm den 22 april 1986

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Arne Nygren (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c),
Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran
Franck (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Svensson (m), Göran
Magnusson (s), Eva Johansson (s) och Ingbritt Irhammar (c).

Reservationer

1. Rättshjälp åt asylsökande (punkt 1, mom. 3)

Karin Ahrland (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Den av” och
slutar med ”och 719” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser, i likhet med motionärerna, att rättssäkerheten måste
förbättras för dem som kommer till Sverige som asylsökande. En viktig
komponent i ett sådant förbättrat rättssäkerhetsskydd är att den som söker
asyl får tillgång till biträde av en jurist redan i samband med det första
förhöret hos polisen vid gränsen. De flesta asylsökande flyktingar befinner
sig vid detta förhör i ett upprivet tillstånd. Många hyser fruktan för
representanterna för ordningsmakten, språket är för dem obegripligt, deras
oro är stor. Närvaron av ett juridiskt biträde skulle innebära ett stöd för
sökandena och därigenom också att kvaliteten på förhöret förbättrades;
detta skulle i sin tur kraftigt minska risken för felbedömningar. Hittillsvarande
erfarenheter visar också att i de fall där jurister har biträtt de asylsökande
har dessa ofta, trots polisens avvisningsbeslut, senare fått uppehållstillstånd.

Det finns alltså enligt utskottets mening starka skäl som talar för att de
asylsökande skall ha rätt till juridisk hjälp oavsett på vilket stadium i
beslutsprocessen deras ärende befinner sig. Nuvarande regler erbjuder rätt
till kostnadsfri hjälp i form av offentligt biträde enligt rättshjälpslagen i alla
beslutsinstanser utom hos polismyndigheten, när denna själv fattar beslut.
Enligt utskottets mening framstår det som självklart att denna form av
biträde bör stå de asylsökande till buds redan vid förfarandet hos polismyndigheten.
Regeringen bör snarast utarbeta och förelägga riksdagen förslag
till erforderlig lagstiftning i enlighet härmed. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande rättshjälp åt asylsökande
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Ju719 och med anledning

JuU 1985/86:26

av motion 1985/86:Ju713 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört i detta hänseende.

2. Rättshjälp till felbehandlad patient (punkt 1, mom. 4)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 9 med ”Utskottet vill”
och slutar på s. 10 med ”motion 724” bort ha följande lydelse:

Av utskottets inledande redogörelse framgår att det inte är helt klarlagt i
vilken utsträckning rättshjälp beviljas den som vill föra talan om skadestånd
vid domstol avseende ersättning för skador som har åsamkats inom hälsooch
sjukvården. Mycket tyder på att det förhåller sig så som motionärerna
har påstått, nämligen att rättshjälp praktiskt taget aldrig beviljas för sådant
mål. Detta är i så fall högst otillfredsställande och torde i första hand bero på
brister i den nuvarande tillämpningen av rättshjälpslagen. Det finns därför
skäl att kartlägga om sådana brister i tillämpningen förekommer. Det bör
ankomma på regeringen att föranstalta om denna kartläggning och, om
resultatet av den ger anledning till det, skyndsamt lägga fram förslag om
sådan ändring av rättshjälpslagen som undanröjer en fortsatt felaktig
tillämpning i framtiden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande rättshjälp till felbehandlad patient
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Ju724 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

3. Offentlig försvarare (punkt 1, mom. 5)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Såvitt kan”
och slutar med ”om medelsberäkningen” bort ha följande lydelse:

Som framgått av redogörelsen i det föregående har antalet försvararförordnanden
minskat efter de lagändringar som trädde i kraft den 1 januari
1984. Särskilt allvarligt är det att allt fler personer döms till fängelsestraff
utan att offentlig försvarare har förordnats. Enligt utskottets bedömning är
det uppenbart att det, generellt sett, kommit att råda alltför stor restriktivitet
i fråga om att utse offentlig försvarare i brottmål av inte alldeles bagatellartad
natur.

Härtill kommer det synnerligen otillfredsställande förhållandet att praxis
synes variera starkt mellan skilda domstolar; på vissa platser i landet är det
betydligt svårare för en tilltalad att få en offentlig försvarare än på andra
platser. Ett sådant förhållande kan inte godtas i en så viktig rättssäkerhetsfråga
som det här gäller.

Utskottet anser, i linje med vad som förs fram i motionerna 217 och 717, att
möjligheterna för brottsmisstänkta att få biträde av offentlig försvarare skall
utvidgas. Det bör i princip vara ett riktmärke att den som riskerar att dömas

JuU 1985/86:26

till fängelse skall få biträde av offentlig försvarare. Hur bestämmelserna
närmare skall utformas bör övervägas inom regeringskansliet. Eftersom det
är mycket angeläget att mer generösa regler för förordnande av offentlig
försvarare snarast införs bör ett förslag till lagstiftning föreläggas riksdagen
utan tidsutdräkt.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande offentlig försvarare

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Ju717 i denna del
(yrkande 1) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

4. Medelsberäkningen (punkt 1, mom. 6)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) anser - under
förutsättning av bifall till reservation 3 -

dels att den del av utskottets yttrande på s. 2 som börjar med ”Utskottet,
som” och slutar med ”därav motionsyrkandet” bort ha följande lydelse:
Såsom framgår under avsnittet om offentlig försvarare anser utskottet att
de nuvarande reglerna för förordnande av offentlig försvarare bör göras mer
generösa. En liberalisering av förutsättningarna för försvararförordnanden
kan antas medföra vissa ökade kostnader för staten på anslaget rättshjälpskostnader.
Utskottet uppskattar - i likhet med vad som görs i motion 217 - de
ökade kostnaderna till 5 milj. kr. I följd härav anser utskottet att anslaget bör
räknas upp med detta belopp.

Motionsyrkandet tillstyrks således.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till motion 1985/86: Ju217 i denna del (yrkande
7) och med anledning av regeringens förslag till Rättshjälpskostnader
för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 255 000 000 kr.

Särskilt yttrande

Offentlig försvarare (punkt 1, mom. 5)

Karin Ahrland (fp), Gunilla André (c), Hans Petersson i Röstånga (fp) och
Ingbritt Irhammar (c) anför:

Enligt vår uppfattning tyder alla tecken på att de nya reglerna om
förordnande av offentlig försvarare kommit att leda till en alltför restriktiv
praxis i domstolarna. Detta är allvarligt, särskilt som det gäller rättssäkerheten
för de misstänkta i brottmål. Det är av största vikt att en ändring snarast
genomförs.

Med hänsyn till den utvärdering som domstolsverket är i färd med att

JuU 1985/86:26

utföra - och där bl. a. rättssäkerhetsaspekterna och frågor om ojämnheten i
tillämpningen skall belysas - anser vi emellertid att vi nu bör avstå från att
begära omedelbar lagändring.

JuU 1985/86:26

Innehållsförteckning JuU 1985/86:26

Rättshjälpskostnader 1

Motioner 1

Utskottet 2

Medelsberäkningen 2

Rättshjälpsfrågor; allmänt om rättshjälpssystemet 2

Översyn av rättshjälpssystemet 3

Utvidgad rättshjälp 4

Rättshjälp i disciplinärenden inom kriminalvården 4

Rättshjälp åt asylsökande *. 5

Rättshjälp till felbehandlad patient 7

Motionen 7

Skadeersättningsregler 7

Rättshjälp i skadeärenden 8

Utskottets bedömning 9

Offentlig försvarare 10

Utskottets hemställan 12

Rättshjälpsnämnderna 12

Utskottet 12

Allmänna advokatbyråer: Uppdragsverksamhet 12

Utskottet 12

Allmänna advokatbyråer: Driftbidrag 13

Vissa domstolskostnader m. m 13

Motioner 13

Utskottet 13

Medelsberäkningen 13

Vittnesersättning av allmänna medel 14

Vittnesersättning som betalas av part 15

Utskottets hemställan 16

Diverse kostnader för rättsväsendet 17

Motion 17

Utskottet 17

Reservationer 18

1. Rättshjälp åt asylsökande (punkt 1, mom. 3) (fp) 18

2. Rättshjälptillfelbehandladpatient(punktl,mom.4)(m) 19

3. Offentlig försvarare (punkt 1, mom. 5)(m) 19

4. Medelsberäkningen (punkt 1, mom. 6) (m) 20

Särskilt yttrande 20

Offentligförsvarare(punktl,mom.5)(fp,c) 20

gotab Stockholm 1986 10786