om anslag till lokala polisorganisationen m.m. (prop. 1981/82:100 bil. 5, B 2 och B 4 - B 7, jämte motioner) (Betänkande 1981/82:JuU38 Justitieutskottet)

JuU 1981/82:38

Justitieutskottets betänkande
1981/82:38

om anslag till lokala polisorganisationen m.m. (prop. 1981/82:100
bil. 5, B 2 och B 4—B 7, jämte motioner)

ANDRA HUVUDTITELN

Polisväsendet

1. Särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av brott mot
rikets säkerhet m.m. Regeringen har i proposition 1981/82:100, bilaga 5
(justitiedepartementet) under punkt B 2 (s. 40) föreslagit riksdagen att till
Särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av brott mot
rikets säkerhet m. m. för budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsanslag av
124660000 kr.

Motioner

I motion 1981/82:923 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer att den del av säkerhetspolisens
organisation som innebär registrering och rapportering av politisk
verksamhet snarast upplöses,

2. att riksdagen beslutar att anslaget till Särskild polisverksamhet i
proposition 1981/82:100, bil. 5, B 2, reduceras i enlighet härmed,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om en parlamentarisk utredning,
med alla fem riksdagspartierna företrädda, med uppdrag att granska
säkerhetspolisens verksamhet.

I motion 1981/82: 1230 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen beslutar att personalkontrollkungörelsen skall upphävas
och ersättas med en personalkontrollag,

2. att riksdagen uttalar att i samband härmed bör

a) kungörelsens 2§, andra stycket ändras så att stadgandet i fortsättningen
får följande lydelse:

2 § För den särskilda den särskilda polisverksamheten. Anteckning
i detta register får ej utan den registrerades uttryckliga samtycke
innehålla uppgift om dennes politiska åskådning eller organisationstillhörighet.

b) kungörelsens 13 § ändras så att stadgandet i fortsättningen får följande
lydelse:

13 § Innan uppgift lämnas ut enligt denna lag, skall den som uppgiften
avser beredas tillfälle att skriftligen eller muntligen yttra sig i ärendet, om
ej synnerliga skäl föranleder annat.

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag härom.

1 Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr 38

JuU 1981/82:38

Hearing

Under ärendets beredning har rikspolischefen och chefen för rikspolisstyrelsens
säkerhetsavdelning företrätt inför utskottet och lämnat upplysningar
och svarat på frågor.

Utskottet

Regeringens anslagsframställning innebär en ökning av anslaget till den
särskilda polisverksamheten från 108,5 milj. kr. för innevarande budgetår
till 124,66 milj. kr. för budgetåret 1982/83. Ökningen beror till största delen
på automatiska kostnadsökningar. Till anslaget har förts över ett belopp
från anslaget B 1. Rikspolisstyrelsen, posten Avgifter till datamaskinfonden
m. m.

I motion 923 föreslås att riksdagen hos regeringen skall hemställa att den
del av säkerhetspolisens organisation som innebär registrering och rapportering
av politisk verksamhet snarast upplöses samt att anslaget reduceras
med hänsyn härtill (yrkandena 1 och 2).

I samband med prövningen av anslagen till den särskilda polisverksamheten
har utskottet åren 1971-1977, 1979-1981 behandlat motioner med
likartade yrkanden som de nu framförda (se JuU 1980/81: 33). Ett yrkande
om upplösning av nu angiven del av säkerhetspolisens organisation och
reducering av anslaget i enlighet därmed prövades också vid sidan av den
ordinarie budgetbehandlingen under hösten 1979 (se JuU 1979/80:3 och
1979/80:31). Vid varje tillfälle har motionsyrkandena under stor politisk
enighet avstyrkts av utskottet och avslagits av riksdagen. Utskottet vill
särskilt hänvisa till sitt betänkande JuU 1979/80: 3, där utskottet lämnade
en ingående redovisning angående bl. a. den polisiära säkerhetstjänstens
organisation och verksamhet.

Enligt utskottets mening har sedan de här aktuella motionspörsmålen
senast prövades inte inträffat någon omständighet som föranleder utskottet
att göra annan bedömning av dem än tidigare. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion 923 i här behandlade delar.

Utskottet har inte någon erinran mot regeringens medelsberäkning.

I motion 923 begärs vidare en parlamentarisk utredning, med alla fem
riksdagspartierna företrädda, för att granska säkerhetspolisens verksamhet
(yrkande 3).

Också yrkanden om översyn av säkerhetspolisens verksamhet har under
senare år prövats av utskottet. Utskottet får härvidlag hänvisa till den
utförliga behandlingen i betänkandet JuU 1979/80: 3 och till sitt ställningstagande
till översynsyrkanden i betänkandena JuU 1979/80:31 och 1980/
81:33. Utskottet avstyrkte bifall till yrkandena, och riksdagen följde utskottet.

De i utskottets tidigare betänkanden redovisade reformerna rörande
säkerhetstjänstens organisation har nyligen genomförts. De i betänkandet
1980/81:33 nämnda övervägandena om ändringar i 1973 års hemliga före -

Juli 1981/82:38

skrifter om principerna för registrering m. m. har resulterat i utfärdande av
en förordning den 3 december 1981 med vissa bestämmelser om verksamheten
vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Förordningen, som är
hemlig, trädde i kraft den 1 januari 1982. Samtidigt upphävdes 1973 års
föreskrifter. Beträffande den för samhällets inre och yttre säkerhetsskydd
betydelsefulla personalkontrollkungörelsen (1969:446) pågår, som framgår
av det följande, ett översynsarbete inom rikspolisstyrelsen och regeringens
kansli.

När utskottet förra året avstyrkte bifall till då föreliggande översynsyrkanden
skedde det mot bakgrund av genomförda och förestående reformer
av den polisiära säkerhetstjänstens verksamhet. Särskilt nämndes att juristkommissionen
i fallet Bergling (se Ds Ju 1980:2) hade föreslagit att
omorganisationen inom några år borde bli föremål för en förutsättningslös
utvärdering.

Utskottet saknar anledning att nu göra annan bedömning än förra året.
Utskottet avstyrker därför bifall till yrkandet i motion 923 om en utredning
för att granska säkerhetspolisens verksamhet.

I motion 1230 förs fram yrkanden som gäller personalkontrollkungörelsen.

Motionärerna hävdar att kungörelsen ger utrymme för avskedande och
omplacering i anledning av uppgifter som lämnats ut med stöd av kungörelsen.
Med hänsyn till att det här är fråga om påtagliga ingrepp i den enskilde
medborgarens personliga förhållanden bör enligt motionärerna den reglering
som upptas i kungörelsen ske i lag.

Vidare föreslår motionärerna att stadgandet i kungörelsens 2§ bör
kompletteras med en regel om att anteckning i registret inte utan uttryckligt
samtycke av den registrerade får innehålla uppgift om hans politiska
åskådning eller organisationstillhörighet.

Enligt motionärerna bör också bestämmelsen i 13 § ändras och ges
följande lydelse: Innan uppgift lämnas ut enligt denna lag, skall den som
uppgiften avser beredas tillfälle att skriftligen eller muntligen yttra sig i
ärendet, om ej synnerliga skäl föranleder annat.

En översyn av personalkontrollkungörelsen pågår inom rikspolisstyrelsen
och regeringens kansli. Ett syfte med översynen är att åstadkomma en
minskning av antalet skyddsklassplacerade tjänster. Vidare är avsikten att
personalkontrollen i fråga om de från säkerhetssynpunkt mest kvalificerade
tjänsterna fördjupas i enlighet med intentionerna hos den parlamentariska
nämnden i Wennerströmaffären (se SOU 1968:4) och den särskilda
juristkommissionen i fallet Bergling (se Ds Ju 1980:2).

Enligt 2 § personalkontrollkungörelsen får i det hos säkerhetsavdelningen
förda registret införas uppgifter som behövs för den särskilda polisverksamheten.
Anteckning i registret får emellertid enligt samma paragraf icke
göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation
eller på annat sätt givit uttryck för politisk uppfattning.

JuU 1981/82:38

I skrivelse den 22 september 1972 till rikspolisstyrelsen har Kungl. Maj:t
meddelat vissa bestämmelser angående inriktningen av säkerhetspolisens
arbete. I samband härmed ändrades också 2g personalkontrollkungörelsen.
Bestämmelserna innebär ett klarläggande i frågan om åsiktsregistrering
och en särskild markering av nödvändigheten att ägna skärpt uppmärksamhet
åt utländska extremister. Ändringen i 2 § personalkontrollkungörelsen
innebar att föreskrifter angående tillämpningen av bestämmelsen
om förbud mot anteckning i säkerhetsavdelningens register enbart av
det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt
givit uttryck för politisk uppfattning skall meddelas av Kungl. Maj:t.

Skrivelsen till rikspolisstyrelsen innehåller vissa sådana närmare föreskrifter.
Genom dem klargörs principerna för registrering när det gäller
medlemmar i politiska organisationer som har våld på sitt program eller
som kan befaras använda våld för sina politiska syften. Medlemmar i eller
sympatisörer med utländska extremistgrupper som kan befaras här i riket
eller i andra stater bedriva eller ha bedrivit politisk omstörtningsverksamhet,
vari ingår utnyttjande av våld, hot eller tvång som medel, skall
normalt alltid registreras. Beträffande medlemmar i svenska politiska organisationer
som enligt sina program skall verka för att omvandla samhället
med våld skall utgångspunkten däremot vara att registrering får ske endast
om vederbörande genom sina åtgärder gett anledning till misstanke att han
kan vara beredd att delta i verksamhet som innebär fara för rikets säkerhet
eller som syftar till och är ägnad att med våld förändra det demokratiska
statsskicket eller påverka rikets ställning som oberoende stat.

Ytterligare föreskrifter om bl. a. principerna för registreringen ges i den
förut nämnda förordningen den 3 december 1981. Någon reglering i ämnet
enligt önskemålet i motion 1230 i denna del är enligt utskottets mening inte
aktuell.

Innan uppgift för personalkontroll lämnas ut bör i de fall och i den
omfattning som anges i kungörelsen den som uppgiften avser ges tillfälle
att skriftligen eller muntligen yttra sig i ärendet. Bestämmelsen härom
upptas i den av motionärerna kritiserade 13 §.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer den pågående översynen av kungörelsen
att omfatta även bestämmelserna i 13 §. Motionsönskemålet i
denna del avstyrks.

Vad gäller önskemålet i motionen att föreskrifter i det ämne som regleras
i personalkontrollkungörelsen skall upptas i lag saknar utskottet anledning
till annat uttalande än att det är en självklarhet att den författningsmässiga
reglering som kan bli resultatet av den pågående översynen sker i vederbörlig
ordning. Utskottet avstyrker bifall till motionen även i denna del.

Utskottet hemställer

1. beträffande inriktningen av säkerhetspolisens verksamhet m. m.
att riksdagen avslår motion 1981/82:923 i denna del (yrkande 1),

JuU 1981/82:38

2. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1981/82:923 i denna del (yrkande 2) till Särskild polisverksamhet
för hindrande och uppdagande av brott mot rikets
säkerhet m.m. för budgetåret 1982/83 anvisar ett förslagsanslag
av 124660000 kr.,

3. beträffande översyn av säkerhetspolisens verksamhet

att riksdagen avslår motion 1981/82:923 i denna del (yrkande 3),

4. beträffande författningsmässiga ändringar av personalkontrollkungörelsen
m.m.

att riksdagen avslår motion 1981/82:1230.

2. Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader. Regeringen har under
punkt B 4 (s. 42—48) föreslagit riksdagen att

1. bemyndiga regeringen att utfärda bestämmelser om avgifter till staten
för polisbevakning i samband med långa, breda eller tunga transporter,

2. till Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader för budgetåret
1982/83 anvisa ett förslagsanslag av 3 646463 000 kr.

Motioner

1 motion 1981/82:209 av Sten Svensson (m) och Björn Körlof (m) hemställs,
såvitt nu är i fråga, att riksdagen

1. vid behandlingen av budgetpropositionen rörande anslag till polisen
uttalar sig rörande polisens resursanvändning i enlighet med vad som
anförs i punkt 11 i sammanfattningen i motion 1981/82:207 (yrkande 1).

— 1 punkt 11 i den sistnämnda motionen föreslås att narkotikapolisens
möjligheter att stoppa narkotikahandeln ökas genom att a) polisens resurser
ökas b) den s. k. Spanark-gruppens åtgärdsförslag i princip genomförs.

2. hos regeringen begär förslag till ändringar i rättegångsbalken i enlighet
med vad som anförs i punkt 16 i sammanfattningen i motion 1981/
82:207 (yrkande 2 delvis).

— I punkt 16 i den sistnämnda motionen föreslås att polisens befogenheter
förstärks genom att polismyndigheten genom ändring av rättegångsbalken
ges samma möjligheter som tullmyndigheten har enligt varusmugglingslagen
när det gäller att företa kroppsbesiktning och kroppsvisitation.

I motion 1981/82:390 av Margareta Andrén (fp) och Sven Andersson (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om tilläggsdirektiv till 1981 års polisberedning.

I motion 1981/82:664 av Lisa Mattson m.fl. (s) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående ökat inflytande för de förtroendevalda i de
lokala polisstyrelserna (yrkande 1).

JuU 1981/82:38

I motion 1981/82:859 av Åke Polstam (c) och Stig Josefson (c) hemställs,
såvitt nu är i fråga, att riksdagen hos regeringen begär

— att inom ramen för den pågående polisberedningen undersöks vilka
möjligheter som finns till fortsatt omfördelning av polistjänster i enlighet
med vad som anförts i motionen (yrkande 2),

- en översyn av polisens åtgärder mot ekonomisk brottslighet i enlighet
med vad som anförts i motionen (yrkande 3).

I motion 1981/82:1218 av Bertil Dahlén (fp) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
narkotikabekämpning i Kopparbergs län.

I motion 1981/82:1219 av Jan Fransson m.fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om inrättande av
en ekonomisk rotel vid polisen i Skövde.

I motion 1981/82:1229 av Ingrid Sundberg (m) och Rolf Clarkson (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om behovet av en väl fungerande verksamhet vid passkontrollen.

I motion 1981/82:1578 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om att öka stödet till de s. k. EKO-rotlarna (yrkande 3).

I motion 1981/82:1704 av Gunnel Jonäng (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär snabba åtgärder i syfte att begränsa innehavet av knivar
och liknande vapen.

I motion 1981/82:2012 av Olof Palme m.fl. (s) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförts i motionen om förstärkning av polisens resurser för
utredning av ekonomisk brottslighet (yrkande 2).

I motion 1981/82:2031 av Gösta Bohman m.fl. (m) hemställs, såvitt nu
är i fråga, under hänvisning till vad som anförts i motion 1981/82:2018, att
riksdagen uttalar att polisens sociala och hjälpande verksamhet skall utgöra
en viktig funktion i polisarbetet (yrkande 4).

Hearing

Under ärendets beredning såvitt gäller den s. k. Spanark-rapporten har
rikspolischefen och chefen för polisbyrå II vid rikspolisstyrelsen företrätt
inför utskottet och lämnat upplysningar och svarat på frågor.

Utskottet

Inledning

Regeringens anslagsförslag under denna punkt innebär en ökning av
anslaget med 340832000 kr. i förhållande till anslaget för innevarande
budgetår; totalt föreslås ett anslag av mer än 3,6 miljarder kronor.

Några nya tjänster föreslås inte bli inrättade. Departementschefen uppger
däremot att han i samband med utfärdande av regleringsbrev för
polisväsendet kommer att föreslå regeringen att göra vissa omfördelningar

JuU 1981/82:38

av resurserna inom polisväsendet. Dessa omfördelningar innebär bl. a. att
ytterligare 16 polismän sätts in för bekämpningen av den organiserade och
den ekonomiska brottsligheten och att fyra nya ekonomiska rotlar inrättas.
Omfördelningen innebär också att ytterligare 15 kriminalpolismän avdelas
för narkotikabekämpning. Vidare skall ytterligare 10 polismän omfördelas
för att förstärka kriminalavdelningar med särskilt stor arbetsbelastning.

Departementschefen upplyser att omfördelningarna skall genomföras
genom att tjänster dras in i de polisdistrikt vilkas personalsituation - även
med beaktande av antalet polismän med fullgjord alterneringstjänstgöring
— allmänt sett är jämförelsevis gynnsam. Vid denna prövning bör enligt
departementschefen givetvis i första hand uppmärksammas möjligheten att
göra omfördelningen inom det berörda distriktet eller länet. Såvitt gäller
verksamhetsområden anser han, med hänsyn till brottsutvecklingen, att
tjänsterna i första hand bör tas från ordningsavdelningarna.

Budgetförslaget innebär vidare bl. a. att fyra tjänster för kvalificerade
ekonomer inrättas vid rikspolisstyrelsens rikskriminalsektion samt vid de
ekonomiska rotlarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Tjänsterna skall
inrättas i utbyte mot fyra administrativa tjänster.

Narkotikabrottsligheten

Resursfrågor

I två motioner tas upp frågor om förstärkning av polisens resurser för att
bekämpa narkotikabrottsligheten. Det gäller motion 209 vari begärs att
narkotikapolisen genom resursökningar ges ökade möjligheter att stoppa
narkotikahandeln. I motion 1218 begärs ökade resurser för narkotikabekämpningen
i Kopparbergs län.

Med anledning av önskemålet i motion 209 om resursförstärkningar för
polisens narkotikabekämpning vill utskottet inledningsvis peka på att antalet
narkotikabrott som kom till polisens kännedom ökade dramatiskt år
1980 i förhållande till år 1979. Denna ökning har fortsatt under år 1981. Det
torde emellertid, såsom framhålls i budgetpropositionen, stå klart att de
statistiska uppgifterna om narkotikabrottsligheten inte till alla delar motsvaras
av en verklig ökning av antalet brott. Bakom en del av ökningen
ligger troligen det faktum att polisen har intensifierat sina insatser mot
bl. a. gatuhandeln. Det torde därför vara svårt att bedöma hur stor del av
ökningen som kan bero på att narkotikabrottsligheten — och missbruket —
har ökat.

När det gäller frågan om polisens narkotikabekämpning bör det också
framhållas att narkotikabrottsligheten under åren har blivit alltmer välorganiserad
och professionell. Sambandet mellan narkotikabrottsligheten
och den organiserade och den ekonomiska brottsligheten har förstärkts. I
narkotikabrottslighetens spår följer numera också ibland grövre våldsbrott
än tidigare. Narkotikabrottsligheten för även med sig allvarlig sidobrottslighet,
t. ex. häleri. Narkotikamarknaden har också blivit internationali -

JuU 1981/82:38

serad. Det är särskilt markant inom heroinhandeln. Sverige fungerar i dag
inte bara som mottagarland utan även som transitland för narkotika.

Mot den angivna bakgrunden vill utskottet — i linje med vad som anförs i
motionen - understryka betydelsen av att kampen mot narkotikabrottsligheten
ges en fortsatt hög prioritet inom polisväsendet.

En betydande utbyggnad av polisens resurser för att bekämpa narkotikabrottsligheten
har också genomförts under senare år. Med början under
budgetåret 1977/78 har sålunda polisen tillförts tillhopa 85 tjänster i kampen
mot denna brottslighet. Under innevarande budgetår har genom omfördelningar
ytterligare 20 polismän avdelats för narkotikabekämpning.
Förra året var därmed nära 400 polismän enbart sysselsatta med spaning
och utredning av narkotikabrott.

Även organisatoriska förbättringar har skett inom polisen i syfte att
komma till rätta med narkotikabrottsligheten. Bl. a. har särskilda narkotikarotlar
inrättats i hela landet. Dessa rotlar finns i 24 polisdistrikt och har
länen som primärt verksamhetsområde. Därutöver finns också lokala narkotikarotlar
i Göteborgs, Malmö, Norrköpings och Helsingborgs polisdistrikt.
Även inom rikskriminalsektionen vid rikspolisstyrelsen finns en
särskild narkotikarotel. Tillkomsten av dessa rotlar, som har skett successivt,
har medfört att det många gånger komplicerade arbetet med att utreda
narkotikabrottsligheten har kunnat göras effektivare.

Genom inrättandet av en särskild underrättelseenhet (UF-enhet) inom
rikskriminalsektionen vid rikspolisstyrelsen har informationsbehandlingen
på narkotikaområdet förbättrats. UF-enheten, som är under uppbyggnad,
samlar in, bearbetar och analyserar information om narkotikabrott och
narkotikabrottslingar från samtliga narkotikarotlar i landet, liksom från
övriga polisdistrikt, tullverket, kriminalvårdsanstalter m. fl. - Genom UFenheten
torde skapas underlag för en mera långsiktig strategi för narkotikabekämpningen
än vad man har i dag. (Jfr avsnittet om Spanark-rapporten.)

Också i fråga om det internationella polisarbetet mot narkotikabrottsligheten
sker från svensk sida en fortlöpande förstärkning av insatserna. I
det internationella samarbetet spelar Interpol en avgörande roll. Interpols
general sekretariat fungerar som en informationscentral för den internationella
narkotikabekämpningen. Generalsekretariatets narkotikasektion, där
bl. a. två svenska polismän tjänstgör, har till uppgift att samordna det
internationella polisarbetet mot narkotikabrottsligheten och att samla in
uppgifter som kan kartlägga den illegala trafiken.

Svenska polismän finns sedan år 1977 också stationerade i Haag och
Bangkok som sambandsmän för narkotikabekämpningen. Sedan den 1
oktober 1981 har Sverige också en polisman stationerad i Köpenhamn. Det
är även aktuellt att inrätta en sambandsfunktion för kontakter med Turkiet.
Vidare pågår överläggningar mellan de nordiska länderna om gemensamma
sambandsmän i flera länder.

Som förut har sagts har sambandet mellan narkotikabrottsligheten och

JuU 1981/82:38

den organiserade och den ekonomiska brottsligheten förstärkts. Det bör
därför erinras om ätt polisväsendets insatser också mot den organiserade
och den ekonomiska brottsligheten har ökat kraftigt under senare år. Detta
har skett både genom personalförstärkningar och genom organisatoriska
förändringar (se framställning i det följande under rubriken Ekonomisk
brottslighet).

Även om de satsningar som har genomförts för att bekämpa narkotikabrottsligheten
har gett resultat anser utskottet, i linje med vad som anförs i
motion 209, att fortsatta satsningar är nödvändiga i kampen mot denna
brottslighet. Så sker också bl. a. genom den i budgetpropositionen föreslagna
åtgärden att, såsom rikspolisstyrelsen yrkat, ytterligare 15 polismän
föreslås bli avdelade för denna verksamhet.

Också på utrustningssidan sker förstärkningar. Rikspolisstyrelsen har
bl. a. i den s.k. Spanark-rapporten (se närmare härom under rubriken
Spanark-rapporten) och i sin anslagsframställning för nästa budgetår pekat
på det behov av tekniska hjälpmedel som finns på narkotikarotlarna.
Under utrustningsanslaget B 5 (prop. s. 49) beräknar regeringen bl. a.
250000 kr. för ytterligare teknisk utrustning till narkotika- och spaningsrotlar.
Som framgår under punkt 3 i detta betänkande tillstyrker utskottet
detta förslag till medelsberäkning. Narkotikarotlarna har dock bedömts
vara i behov av ytterligare utrustning. I den nyligen framlagda propositionen
om åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruket (prop. 1981/82:143
bilaga 2 s. 116) föreslås därför att ytterligare 1,5 milj. kr. anvisas för
anskaffande av radiomateriel (1,1 milj. kr.) och viss optisk utrustning
m. m. (0,4 milj. kr.). Förslaget kommer att behandlas av utskottet senare
under detta riksmöte.

Enligt utskottets mening måste frågan om polisens resurser för narkotikabekämpningen
— hur angelägna behoven än är - bedömas också med
beaktande av det statsfinansiella läget. Med hänsyn till angelägenheten av
de övriga anslagsbehov som måste tillgodoses anser utskottet att ytterligare
resurser än dem som föreslagits av regeringen inte kan anslås för
polisens narkotikabekämpning. Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet bifall till motion 209 i denna del.

1 motion 1218 framhålls att narkotikasituationen i Kopparbergs län är
mycket besvärlig. Som ett särskilt problem pekas på att länets storlek gör
att polisens narkotikainsatser medför stora rese- och traktamentskostnader.
Enligt motionären bör under kommande budgetår 100000 kr. ställas
till förfogande för länsstyrelsen i Kopparbergs län för narkotikabekämpning.
Motionen mynnar ut i ett önskemål om att det anförda bör ges
regeringen till känna.

Kostnaderna för polisens narkotikainsatser belastar främst förevarande
anslag och anslaget B 7 Underhåll och drift av motorfordon m.m. De
medel som riksdagen anvisar under dessa anslag disponeras av rikspolistl
Riksdagen I98II82. 7 sami. Nr 38

JuU 1981/82:38

styrelsen som lägger ut rambelopp för varje särskilt polisdistrikt. Frågor
om att tillgodose särskilda medelsbehov prövas i vanlig ordning av rikspolisstyrelsen
och — då det kan bli aktuellt med anslagsöverskridande — av
regeringen. Också önskemålet om resursförstärkningar för narkotikainsatser
inom polisdistrikten i Kopparbergs län får enligt utskottets mening
prövas i sådan ordning; det är normalt inte en uppgift för riksdagen att
prioritera mellan olika, speciella medelsbehov som kan uppkomma i landets
118 polisdistrikt. Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Spanark-rapporten

1 motion 209 föreslås att den s. k. Spanark-gruppens åtgärdsförslag i
princip genomförs.

Sedan våren 1978 bedrivs i rikspolisstyrelsens regi ett utredningsarbete
vad gäller metoderna för polisens bekämpning av den grövre brottsligheten.
Som ett led i detta arbete tillkallades inom rikspolisstyrelsen i oktober

1979 en arbetsgrupp (Spanark) med uppgift att utarbeta förslag till metoder
vid spaning mot narkotikabrottslighet. Arbetsgruppen avlämnade i juni

1980 rapporten Narkotikaspaning och underrättelseförfarande (den s.k.
Spanark-rapporten).

I Spanark-rapporten uttalas bl. a. att de metoder för spaning som fordras
när fråga är om den organiserade narkotikabrottsligheten förmodligen måste
bli av annan art och inriktning än de spaningsmetoder som används mot
brottslighet i allmänhet. Det bedöms som väsentligt att polisen på detta
område prövar nya vägar. Mot denna bakgrund har en genomgång från
bl. a. juridiska, praktiska och etiska synpunkter gjorts av tänkbara spaningsmetoder
av intresse i sammanhanget. I rapporten tas också upp
frågor rörande spaningstekniska hjälpmedel och polisens informationsbehandling
(underrättelseförfarandet).

Beträffande polisens informationsbehandling föreslogs i Spanark-rapporten
inrättandet av den särskilda underrättelseenhet (UF-enhet) vid
rikspolisstyrelsen som f. n. är under uppbyggnad. En närmare beskrivning
av UF-enheten har lämnats under rubriken Resursfrågor.

När det gäller polisens spaningsmetoder kan det sägas att Spanarkrapporten
innehåller en idékatalog över tänkbara metoder. Här skall bara i
korthet nämnas några av de mera okonventionella spaningsmetoder som
behandlas i rapporten. Vidare berörs översiktligt förslagen rörande spaningstekniska
hjälpmedel.

I rapporten konstateras att polisen under vissa förutsättningar har rätt
att använda provokativa spaningsmetoder. Med provokation avses att
polisen lockar eller utmanar någon till en handling eller ett uttalande som
kan vara besvärande eller på annat sätt negativt för denne. Enligt rapporten
bör den svenska narkotikapolisen ha rätt att köpa narkotika för att
komma in på marknaden och därmed kunna ingripa mot de större
narkotikabrottslingarna. När det gäller utbjudande av narkotika under -

JuU 1981/82:38

stryks däremot i rapporten metodens rättsliga och etiska vanskligheter,
och ställning till metodens användning tas därför i princip inte.

Infiltration är en annan spaningsmetod som behandlas i Spanark-rapporten.
Med infiltration har man brukat avse att en polisman — eller en bulvan
för polisen — tar tjänst hos någon eller på annat sätt söker ta sig in i dennes
verksamhet i syfte att skaffa information för uppdagande av brott.

Frågor om agent verksamhet, s.k. fria spanare, berörs också i rapporten.
Härmed avses en verksamhet som bedrivs med polismän som utåt sett
saknar all anknytning till polisen; de saknar t. ex. tjänsterum hos polisen
och arbetar under täckmantel av ett eller annat slag.

I Spanark-rapporten förordas vidare att narkotikapolisen använder sig
av desinformation. Detta begrepp innebär att man från polisens sida för ut
antingen helt falsk information eller också information som bygger på
riktiga fakta och där viktiga omständigheter medvetet har getts ett felaktigt
innehåll. Åtgärder av detta slag anses kunna syfta till att skapa oro eller
motsättningar mellan narkotikabrottslingar eller provocera fram ett oförsiktigt
handlande från en bestämd misstänkt persons sida.

Ett annat inslag i spaningsverksamheten som diskuteras i Spanarkrapporten
är användandet av informatörer. Härvidlag konstateras att
svensk polis redan i dag använder s. k. tjallare för att få upplysningar av
värde för brotts uppklarande. Enligt rapporten är det viktigt att narkotikapolisen
i framtiden aktivt värvar informatörer och söker bygga upp kedjor
av personer med goda insikter i den illegala narkotikahanteringen.

Ytterligare en fråga som behandlas i rapporten är vad som betecknas
som "kontrollerade leveranser". Härmed menas att polisen och tullmyndigheten
i samråd beslutar att låta en narkotikakurir utan ingripande passera
gränskontrollen med ett parti narkotika och fortsätta färden i Sverige
under dold polisövervakning. Avsikten är att kuriren skall föra polisen till
mottagaren, som ju ofta är huvudmannen.

Beräffande spaningsmetoder skall här också nämnas förslaget om s. k.
kronvittnen. Enligt rapporten är det nödvändigt att samhället får vidgade
möjligheter att ”gottgöra” en brottsling som lämnar polisen informationer
som är avgörande för ingripande mot vissa narkotikabrottslingar.

I fråga om spaningsmetoder skall slutligen nämnas att i rapporten föreslås
att sambandsmän för narkotikabekämpning stationeras i Köpenhamn
och Turkiet. En redogörelse för det aktuella läget när det gäller det internationella
samarbetet har lämnats under rubriken Resursfrågor.

I ett särskilt avsnitt tas i Spanark-rapporten upp frågor om effektivare
tekniska hjälpmedel för spaning. Det föreslås bl. a. att narkotikapolisen
tillförs ny materiel såsom fordon, radioutrustning, optisk utrustning, akustisk
och elektronisk utrustning m. m. I denna del hänvisas till redogörelsen
under punkt 3 (utrustningsanslaget) i detta betänkande.

I anslutning till frågorna om effektivare tekniska hjälpmedel tas också
upp behovet av ändrad lagstiftning på området. Således föreslås i rappor -

JuU 1981/82:38

ten att lagen (1977:20) om TV-övervakning ändras så att lagens krav på
tillstånd m.m. inte gäller polisens verksamhet till förekommande och
beivrande av brott. Enligt rapporten bör vidare polisen i lag ges möjligheter
att använda hemliga mikrofoner för avlyssning, att ta del av telexmeddelanden
m. m.

Med anledning av Spanark-rapporten hemställde rikspolisstyrelsen i en
skrivelse till regeringen den 5 december 1980 om vissa åtgärder med syfte
att effektivisera polisens bekämpning av narkotikabrottsligheten.

Skrivelsen föranledde regeringen att under våren 1981 ge tvångsmedelskommittén
(Ju 1978:06) i uppdrag att snabbt utreda de lagstiftningsfrågor
som gäller polisens möjligheter att använda nya tvångsmedel i spaningsarbete!.
Kommittén har nyligen avlämnat delbetänkandet (Ds Ju 1981:22)
Hemlig avlyssning m. m. Efter remissbehandling kan ett förslag väntas bli
förelagt riksdagen senare under våren. I betänkandet föreslås bl.a. nya
regler som gör det möjligt för domstol eller i undantagsfall åklagare att
under förundersökning angående allvarlig brottslighet ge tillstånd till hemlig
avlyssning med dold mikrofon i vissa fall. Enligt förslaget revideras
också bestämmelserna om telefonavlyssning i viss utsträckning. Vidare
föreslås att hemlig övervakning med fjärrmanövrerad TV-kamera skall få
utföras av polisen när fråga är om brott för vilka endast fängelse är
föreskrivet som påföljd.

Beträffande polisens spaningsmetoder uttalades allmänt i rikspolisstyrelsens
skrivelse att polisen redan i dag kan använda sig av de metoder som
Spanark-gruppen har redovisat. Så sker också, enligt vad styrelsen uppgav,
i mera komplicerade ärenden där de traditionella metoderna har visat
sig inte vara tillräckliga för att nå resultat i det brottsbekämpande arbetet.
Bl. a. uttalade styrelsen att köp av narkotika är en fullt tillåten spaningsmetod.

När det gäller den i Spanark-rapporten aktualiserade frågan om den s. k.
kronvittnesmetoden sade sig rikspolisstyrelsen i sin skrivelse ha förståelse
för att det i vissa speciella fall kan vara erforderligt att kunna tillmötesgå
vissa önskemål från en kriminell persons sida för att denne skall samarbeta
med polisen. Inte minst gäller detta personer som har erfarenhet av sådana
system utomlands. Dessa ”gottgörelsefall” torde inte bli av någon betydande
omfattning. Styrelsen var emellertid av den uppfattningen att bestämmelserna
i 20 kap. 7 § första stycket 3 rättegångsbalken redan i dag ger
riksåklagaren möjlighet att besluta om åtalsunderlåtelse i ”kronvittnesfall”.
Någon särskild utredning av frågan var alltså enligt rikspolisstyrelsen
inte påkallad.

Regeringen beslöt den 26 februari 1981 att rikspolisstyrelsens skrivelse i
de nu redovisade delarna inte skulle föranleda någon annan åtgärd än att
ett exemplar av en inom justitiedepartementet upprättad promemoria skulle
översändas till styrelsen för kännedom.

Beträffande s. k. provokativa åtgärder konstateras i promemorian att

JuU 1981/82:38

åtgärder av sådant slag under begränsade förutsättningar kan anses vara
tillåtna enligt gällande rätt. Det understryks dock att provokativa åtgärder
får tillgripas bara i grova brottmål eller när synnerliga skäl annars gör det
motiverat samt att hänsyn måste tas till såväl misstankens styrka som
åtgärdens art och det intrång eller den skada för enskild som den kan
innebära liksom de resultat i bevishänseende som står att vinna. Något
behov av lagstiftning på området anses enligt promemorian inte f. n. föreligga.

Såvitt gäller frågan om ”kronvittnen” sägs det i promemorian att uttalandet
i rikspolisstyrelsens skrivelse om tillämpningen av 20 kap. 7 § första
stycket 3 rättegångsbalken inte har stöd vare sig i förarbetena till lagrummet
eller i hittills tillämpad praxis. Även om bestämmelsen till sin art utgör
en generalklausul, måste utrymmet för att tillämpa den i fall som är
likartade dem som avses i styrelsens skrivelse anses vara mycket litet. I
promemorian erinras i detta hänseende om att bestämmelsen inte är tilllämplig,
om det inte av särskilda skäl är uppenbart att påföljd inte behövs
för att den misstänkte skall avhållas från vidare brottslighet. Enligt promemorian
synes kronvittnesmetoden över huvud taget inte ha stöd i svensk
rättstradition.

Utskottet kan för sin del till att börja med konstatera att flera av de
förslag som tas upp i Spanark-rapporten har genomförts eller är föremål för
överväganden i olika sammanhang. Önskemålen i motion 209 kan därmed
sägas vara åtminstone delvis tillgodosedda. Enligt vad utskottet inhämtat
av rikspolisstyrelsen har rapporten skickats ut till samtliga polisdistrikt
som har att efter eget bedömande ta ställning till huruvida i rapporten
berörda spaningsmetoder skall användas. Det finns mot den bakgrunden
och med hänsyn till vad i övrigt har förevarit inte anledning för riksdagen
att initiera någon åtgärd i den riktning som föreslås i motion 209. Motionen
i här behandlad del avstyrks.

Bland de förslag och idéer som tas upp i Spanark-rapporten knyter sig
ett särskilt intresse till dem som gäller spaningsmetoder. Utskottet vill i
denna del anföra följande.

När det gäller polisens utredningsverksamhet finns det anledning att
skilja mellan å ena sidan sådan verksamhet som inte hör till förundersökningen
i ett brottmål och å den andra verksamhet som utgör förundersökning.
Om förundersökning finns regler i 23 kap. rättegångsbalken och den
därtill anknytande förundersökningskungörelsen (1947:948). Den verksamhet
som inte hör till förundersökningen - i skedet före förundersökningen
ofta betecknad som allmän spaning - är däremot i huvudsak
oreglerad. För verksamheten torde dock gälla vissa allmänna principer.
Som exempel kan nämnas regeln i 2 kap. 6§ regeringsformen som skyddar
medborgarna mot bl. a. hemlig avlyssning. Detta skydd får dock begränsas
genom lag. I sammanhanget bör också nämnas den s. k. legalitetsprinci -

JuU 1981/82:38

pen, som är grundläggande för all polisverksamhet. I 2 § polisinstruktionen
(1972:511) stadgas att polisen skall upprätthålla allmän ordning och säkerhet
och att det därvid åligger polisen särskilt bl. a. att uppdaga brott som
hör under allmänt åtal. Av författningstexten framgår att det är fråga om en
handlingsplikt för polisen. Enligt legalitetsprincipen är myndigheten pliktig
att handla, då de i författningarna angivna förutsättningarna är uppfyllda,
dvs. en generell ovillkorlig skyldighet att handla. Denna grundsats gäller i
princip inom straffrätten och även i fråga om polisens ingripande mot
begångna brott.

I detta sammanhang skall också erinras om en annan allmän princip,
som har kommit till uttryck i polisinstruktionen, nämligen regeln i 7 § om
att en polisman skall uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning.
Bestämmelsen har bl. a. ansetts innebära att polismannen i spaningssammanhang
lika litet som vid handläggning av andra ärenden får tillgripa
metoder som kan anses tvivelaktiga eller direkt oförenliga med det som
uppdraget gäller (se bl. a. JO:s ämbetsberättelse 1977/78 s. 101 och 1979/80
s. 359).

Klart är slutligen att föreskrift i lag eller annan författning är bindande
för polisen både när den bedriver spaningsverksamhet och när fråga är om
annan polisverksamhet.

Med anledning av de berörda frågorna om polisens spaningsmetoder vill
utskottet framhålla att det givetvis är ett framträdande samhällsintresse att
den grövre brottsligheten bekämpas effektivt. Den allvarliga narkotikabrottsligheten
och annan grövre brottslighet torde numera i vissa fall
bedrivas i sådana former att dessa brottstyper intar en viss särställning från
brottsbekämpningssynpunkt. Mot den bakgrunden anser utskottet att det
arbete på att utveckla spaningsmetoderna mot kriminalitet av aktuellt slag
som har bedrivits har ett värde.

Å andra sidan torde det stå klart att det här i vissa hänseenden har varit
fråga om arbetsmetoder som från allmänna synpunkter inbjuder till diskussion.
Det gäller ett område där, som förut sagts, några absolut fasta
rättsregler inte finns och enligt sakens natur svårligen kan ställas upp.
Samtidigt måste framhållas att den omständigheten att ett särskilt slags
spaningsmetoder inte är uttryckligen förbjudna enligt svensk lagstiftning
aldrig i sig kan utgöra tillräckliga skäl för att utan vidare utgå från att de
också bör bli tillämpade här i landet. Vad saken enligt utskottets mening
gäller är ytterst en fråga om inriktningen av polisens arbete där intresset av
effektivitet samt rättssäkerhets- och integritetskraven bryter sig mot varandra.
Det gäller alltså här avvägningsspörsmål av delvis grannlaga natur,
som inte är en angelägenhet enbart för polisen själv utan i första hand för
statsmakterna och de medborgarstyrelser som är verksamma på olika
nivåer.

Den slutsats utskottet kommer till efter det anförda är att frågan om
polisens spaningsmetoder och om vilka regler som kan behövas på området
är ett ämne som bör bli föremål för närmare överväganden. Med tanke

JuU 1981/82:38

på att svensk litteratur i ämnet praktiskt taget saknas synes enligt utskottets
mening ämnet från mera långsiktiga utgångspunkter väl ägnat för
särskilda forskningsinsatser. Mera omedelbart anser utskottet dock att
frågan bör ägnas uppmärksamhet i det arbete som 1981 års polisberedning
(Ju 1981:02) f.n. bedriver. Eventuella lagregler i ämnet skulle lämpligen
kunna tas in i den kommande polislag som övervägs av beredningen.

Utskottet har erfarit att beredningen avser att ta upp de frågor om
polisiära spaningsmetoder som utskottet har berört. Med hänsyn härtill
anser utskottet att någon riksdagens åtgärd i saken inte är påkallad.

Polisens befogenheter

I motion 209 pekas på att tulltjänstemännen på senare tid har fått ökade
befogenheter att kontrollera en misstänkt person. Enligt motionärerna bör
motsvarande befogenheter tillkomma polisen när det gäller att företa
kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Föreskrifter om användande av tvångsmedlen kroppsvisitation och
kroppsbesiktning finns dels i rättegångsbalken (RB), dels i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen). Reglerna i
RB tar sikte på förundersökning i brottmål. Till dessa föreskrifter anknyter
särskilda bestämmelser i varusmugglingslagen om tullmyndighet m.m.
som förundersökningsledare i vissa fall.

Bestämmelser som reglerar polisens möjligheter att företa kroppsvisitation
och kroppsbesiktning finns i 28 kap. RB. Enligt 11 § får - om det
förekommer anledning att brott förövats varpå fängelse kan följa -kroppsvisitation företas för eftersökande av föremål som är underkastade
beslag, eller eljest till utrönande av omständighet som kan ha betydelse för
utredning om brottet. På annan än den som skäligen kan misstänkas för
brottet får kroppsvisitation företas bara om synnerlig anledning förekommer
att föremål som är underkastat beslag skall anträffas eller annan
utredning om brottet vinnas. För samma ändamål får enligt 12 § kroppsbesiktning
företas på den som skäligen kan misstänkas för brott på vilket
fängelse kan följa.

Beslut om kroppsvisitation och kroppsbesiktning meddelas av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. Är fara i dröjsmål får dock åtgärden
beslutas av polisman.

I varusmugglingslagen föreskrivs straff för olika former av varusmuggling.
Fängelse kan följa på samtliga former utom beträffande ringa brott.
Tullmyndighet får inleda förundersökning rörande brott som avses i varusmugglingslagen.
Reglerna om undersökningsledare i RB gäller då för
tullmyndigheten. De enskilda tulltjänstemännen har samma rätt som polismännen
att bl. a. gripa den som misstänkts för brott enligt varusmugglingslagen.
De har också samma befogenheter att ta egendom i beslag.

Reglerna om kroppsvisitation i varusmugglingslagen avviker i viss mån
från motsvarande bestämmelser i RB. Dessutom finns i varusmugglingsla -

JuU 1981/82:38

gen föreskrifter om s. k. ytlig kroppsbesiktning som helt saknar motsvarighet
i RB. I fråga om annan, mera omfattande kroppsbesiktning gäller
endast vad som föreskrivs i RB.

Enligt varusmugglingslagen kan bevakningschef besluta att var och en
som kommer till landet med viss båt e.d. eller var och en som under viss
tid kommer till eller reser från en plats skall kropps visiteras. Förekommer
mot någon anledning att han har på sig gods som enligt varusmugglingsla*
gen är underkastat beslag kan tulltjänsteman själv besluta om kroppsvisitation
och ytlig kroppsbesiktning. Polisman har inte samma befogenhet. För
honom gäller de allmänna reglerna i RB.

Reglerna om tulltjänstemans uttryckliga befogenhet att företa ytlig
kroppsbesiktning infördes genom en lagändring i december 1981 (SFS
1981:1079).

Utskottet konstaterar att bestämmelserna i varusmugglingslagen ger en
vidare ram än reglerna i RB för beslut om kroppsvisitation och ytlig
kroppsbesiktning, såväl när det gäller laga grund för ett sådant beslut som
beträffande behörig beslutsfattare. En tulltjänsteman har med andra ord i
samband med tullkontroll större befogenheter än vad en polisman har i
brottmål i allmänhet.

Frågan om polisens befogenheter är f. n. föremål för övervägande av
1981 års polisberedning i dess arbete med att utforma förslag till en polislag
(Ju 1981:02; kommittéberättelsen 1982 del II s. 128). Beredningen avseratt
senare i år lägga fram ett förslag. Tvångsmedelsregleringen vid förundersökning
i brottmål är föremål för översyn av tvångsmedelskommittén (Ju
1978:06). Enligt sina direktiv (kommittéberättelsen 1979 del II s. 34) skall
kommittén göra en fullständig översyn av i första hand tvångsmedelsregleringen
i 27 och 28 kap. RB. Kommittén, som avgett delbetänkandet (Ds Ju
1981:22) Hemlig avlyssning m. m., beräknas avsluta sitt arbete under år
1983.

Med hänsyn till det utredningsarbete som pågår rörande polisens befogenheter
och tvångsmedelsregleringen i bl. a. 28 kap. RB anser utskottet
att önskemålen i motion 209 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet avstyrker således bifall till motionen i här behandlad del.

Ekonomisk brottslighet
Resursfrågor m. m.

I tre motioner tas upp frågor med anknytning till polisens resurser för
bekämpande av den ekonomiska brottsligheten.

I motion 859 förespråkas mera allmänt en omfördelning av tjänster från
arbetet med den traditionella brottsligheten till att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten. En sådan omprioritering måste enligt motionärerna ske i
förhållandevis lugn takt, och de förordar att saken undersöks inom ramen
för den pågående polisberedningens arbete.

I motion 1578 anförs att stödet till uppbyggnaden av de ekonomiska

JuU 1981/82:38

rotlarna måste öka. De satsningar som görs mot den ekonomiska brottsligheten
är enligt motionärerna klart otillräckliga.

I motion 2012 föreslås att sammanlagt 25 polismän tillförs de ekonomiska
rotlarna. Denna förstärkning bör enligt motionärerna ske genom omfördelning
av polisens resurser.

Utskottet vill inledningsvis understryka att den ekonomiska brottsligheten
utgör ett stort samhällsproblem. I linje med de önskemål som bär upp
motionerna anser utskottet det därför — såsom framhållits i annat sammanhang
- angeläget att samhället sätter in kraftfulla åtgärder på bred front för
att motverka den ekonomiska brottsligheten. Sådana åtgärder har också
kommit till stånd under senare år (se JuU 1980/81:21).

Kampen mot den ekonomiska brottsligheten har getts en hög prioritet
inom polisväsendet. 1 budgetpropositionerna de senaste fem åren har
chefen för justitiedepartementet tagit upp frågan om prioriteringen mellan
den traditionella brottsligheten samt bl. a. den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten. I budgetpropositionen för budgetåret 1978/79 anförde
departementschefen i denna sak att det främst fick ankomma på den
lokala polisorganisationen att bedöma på vilka arter av brottslighet resurserna
i första hand borde sättas in. Inrättandet av nya tjänster för särskilda
ändamål innebar dock enligt departementschefen ett uttryck för uppfattningen
att insatserna mot den avsedda brottsligheten borde prioriteras. Det
budgetåret inrättades ett 30-tal nya tjänster för bekämpande äv den ekonomiska
och den organiserade brottsligheten (prop. 1977/78:100, bilaga 5).
Budgetåret dessförinnan hade 20 nya tjänster inrättats för ändamålet.

De inledda resursförstärkningarna till polisen har fortsatt under de följande
budgetåren. Med början under budgetåret 1977/78 har sålunda polisväsendet
tillförts mer än 100 tjänster för bekämpande av den organiserade
och den ekonomiska brottsligheten. Under innevarande budgetår hat genom
omfördelningar ytterligare 16 polismän avdelats för detta ändamål.
Även för nästa budgetår föreslås omfördelningar inom polisväsendet till
förmån för kampen mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten.

Frågan om prioriteringar inom polisverksamheten mellan olika brottskategorier
har också behandlats i samband med att riksdagen år 1981 beslutade
om riktlinjer för en reform av polisens uppgifter, utbildning och organisation
m. m. (prop. 1980/81:13, JuU 24, rskr 210). I ärendet konstaterades
bl. a. att det inte var möjligt att en gång för alla centralt fastställa prioriteringsregler
med generell giltighet. Någon permanent reglering av prioriteringsfrågorna
lades således inte fast. I stället fick dessa frågor bedömas
från tid till annan och de hade därför sin naturliga plats bl. a. i
budgetbehandlingen av anslagen till polisväsendet. Det var därvid enligt
riksdagens beslut mera angeläget att diskutera inriktningen av verksamheten
för hela den samlade personalstyrkan på drygt 16000 polismän än att
begränsa synfältet till hur de nytillkomna tjänsterna skulle användas. Sam -

Juli 1981/82:38

tidigt borde skapas ett betydande utrymme för de lokala och regionala
organen att göra nödvändiga avvägningar i det löpande arbetet. Ett uttryck
härför var tillskapandet av de s.k. fria resurserna och den förstärkta
ställning som föreslogs för polisstyrelserna.

I enlighet med riksdagens beslut ankommer det på 1981 års polisberedning
(Ju 1981:02) att närmare behandla vissa frågor om prioriteringar m. m.
inom polisverksamheten.

Riktlinjerna för bedömningen av prioriteringsfrågorna inom polisväsendet
har lagts fast genom riksdagens beslut år 1981. Enligt utskottets mening
finns det inte skäl att nu med anledning av motion 859 frångå detta beslut.
Härtill kommer att polisberedningen har att närmare behandla vissa hithörande
frågor. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion 859 i här behandlad del.

När det sedan gäller önskemålen i motionerna 1578 och 2012 om att
polisen skall ges ökade resurser för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten
vill utskottet tillägga följande till den nyss lämnade redovisningen för
de resursförstärkningar som har skett.

För att bekämpa bl. a. den ekonomiska brottsligheten har inom polisväsendet
tillskapats en särskild organisation i form av ekonomiska rotlar.
Sådana rotlar finns f. n. - förutom vid rikspolisstyrelsen - i de tre storstäderna
och på ytterligare nio orter i landet. Samtidigt som enligt budgetpropositionen
ytterligare polismän för nästa budgetår föreslås bli avdelade för
att bekämpa den organiserade och den ekonomiska brottsligheten föreslås
att fyra nya ekonomiska rotlar inrättas. Departementschefen upplyser
vidare att han ämnar föreslå regeringen att fyra tjänster för kvalificerade
ekonomer inrättas bl. a. vid de ekonomiska rotlarna i de tre storstäderna. 1
sammanhanget bör framhållas att utredningar avseende ekonomisk brottslighet
sker inte bara vid de ekonomiska rotlarna utan även vid andra
enheter inom polisen, såsom bedrägerirotlarna och, i Stockholm, skatteroteln.

Vid bedömningen av önskemålen om att ytterligare resurser utöver dem
som föreslås i budgetpropositionen skall tillföras polisen för att bekämpa
den ekonomiska brottsligheten nödgas utskottet konstatera att det statsfinansiella
läget inte medger att så kan ske. Med det sagda avstyrker utskottet
bifall till motion 1578 i denna del.

Den möjlighet som står till buds när det gäller att förstärka polisens
insatser på området är att göra omfördelningar av tillgängliga resurser. Så
har, som framgått, skett under innevarande budgetår. Också för nästa
budgetår avses detta bli fallet. Omfördelningarna för nästa budgetår innebär
enligt budgetpropositionen att ytterligare 16 polismän skall sättas in i
kampen mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten. I motion
2012 begärs att sammanlagt 25 polismän genom omfördelningar avdelas
för ändamålet.

JuU 1981/82:38

Vid ställningstagande till hur omfattande omfördelningar som bör göras
måste enligt utskottets mening behovet av förstärkningar vägas mot bl. a.
de praktiska möjligheterna att rekrytera lämpliga polismän till de aktuella
befattningarna. De omfördelningar av 16 polismän som departementschefen
föreslår för nästa budgetår står i överensstämmelse med rikspolisstyrelsens
bedömningar. Utskottet anser att det inte finns skäl att förorda
omfördelningar av ytterligare polismän. Med det sagda avstyrker utskottet
bifall till motion 2012 i denna del.

Ekonomiska rotlar

1 motion 1219 förordas att en av de nya ekonomiska rotlar som avses bli
tillskapade nästa budgetår skall inrättas i Skövde polisdistrikt.

Inom polisväsendet har, för att bekämpa bl. a. den ekonomiska brottsligheten,
tillskapats en särskild organisation i form av ekonomiska rotlar.
Sådana rotlar finns f. n. - förutom vid rikspolisstyrelsen - vid tolv polisdistrikt,
nämligen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Sundsvall, Jönköping,
Linköping, Karlstad, Umeå, Växjö, Halmstad, Västerås och Luleå.

För nästa budgetår föreslås som tidigare sagts att ytterligare 16 polismän
sätts in i kampen mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten.
Departementschefen uppger att han i regleringsbrevet för nästa budgetår
kommer att föreslå regeringen att - i enlighet med rikspolisstyrelsens
önskemål därom — ytterligare fyra ekonomiska rotlar inrättas. I sin
anslagsframställning för budgetåret 1982/83 anförde rikspolisstyrelsen att
de nya ekonomiska rotlarna borde inrättas i Uppsala, Kalmar, Borås och
Gävle polisdistrikt. Departementschefen uttalar i budgetpropositionen inte
något om var de ekonomiska rotlarna lämpligen bör inrättas.

Frågan om i vilka polisdistrikt ekonomiska rotlar skall inrättas ankommer
det på regeringen att besluta om. Enligt utskottets mening ligger det i
sakens natur att de ekonomiska rotlarna tillförs de polisdistrikt där behovet
av sådan rotel är störst, och i detta hänseende bör riksdagen inte göra
något särskilt uttalande.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
1219.

Rekryteringsfrågor m. m.

I motion 390 föreslås att man för polisutbildningen inrättar ytterligare en
eller ett par rekryterings vägar, vid sidan av de nuvarande, till tjänst inom
polisväsendet. Motionärerna pekar särskilt på behovet av att kunna rekrytera
personer med företagsekonomisk bakgrund eller liknande. Polisberedningen
bör enligt motionärerna ges tilläggsdirektiv att utreda hithörande
frågor.

1 motion 859 förordas att polisorganisationen förstärks med personer
som har en kvalificerad ekonomisk och/eller juridisk utbildning. Enligt
motionärerna bör detta ske bl. a. genom direktrekrytering och genom

JuU 1981/82:38

anlitande av konsulter. Vidare bör rekryteringen av polisaspiranter inriktas
på bl. a. personer med intresse för spaning och utredning av ekonomiska
brott.

Utskottet vill framhålla att den organiserade och den ekonomiska brottsligheten
ofta gäller förfaranden som är mycket svåra att utreda.

För att kunna tränga in i komplicerade transaktioner av olika slag får
poliser och åklagare speciell utbildning. Det finns dessutom för båda
myndigheterna möjligheter att vid behov anlita utomstående experter från
t. ex. revisionsbyråer. För polisväsendets del är sålunda under anslagsposten
Vissa kostnader för förundersökning m. m. i budgetpropositionen föreslaget
ett förslagsanslag av knappt 7,5 milj. kr. som kan tas i anspråk för
bl. a. anlitande av utomstående experter. Med hänvisning härtill anser
utskottet att vad som i denna del anförts i motion 859 inte bör föranleda
vidare åtgärd.

Frågan om att inom polisväsendet anställa kvalificerad ekonomisk expertis
berörs i budgetpropositionen. Departementschefen anför att sådan
expertis kan utgöra ett värdefullt komplement till de traditionella utredningsresurserna
och härigenom vara ägnad att öka polisens effektivitet på
detta område. Utskottet kan instämma i detta och välkomnar den förstärkning
om fyra tjänster för kvalificerade ekonomer som, enligt vad departementschefen
uppger, föreslås bli inrättade under nästa budgetår. Utskottet
utgår från att regeringen även framdeles söker få till stånd förstärkningar
av detta slag i den mån det bedöms lämpligt. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motion 859 i denna del.

När det sedan gäller motionsönskemålen om att undersöka möjligheterna
av att för polisutbildningen finna nya rekryteringsvägar - vid sidan om
de nuvarande - till tjänst inom polisväsendet vill utskottet först peka på
att olika frågor rörande polisutbildningen var aktuella i samband med 1981
års polisreform. Vid den reformen lades riktlinjer fast för polisutbildningen
(prop. 1980/81: 13 s. 124, JuU 24, rskr 210). Riktlinjerna innefattade ett
principförslag om en ny sammanhållen grundutbildning som skall bestå av
tre delar: grundkurs 1, alterneringstjänstgöring jämte praktik utanför polisverksamheten
samt grundkurs II. Nuvarande assistentkurs och inspektörskurs
1 - som utgör vidareutbildning - tas bort ur utbildningsgången.
Behovet av vidareutbildning skall i stället tillgodoses genom bl. a. funktionsinriktade
specialkurser. Till sådana kurser är att hänföra specialutbildning
i t. ex. trafikövervakningstjänst, kvalificerad utredningsverksamhet
beträffande ekonomisk brottslighet och kriminalteknik.

Enligt vad departementschefen uttalade i samband med polisreformen
(prop. s. 128) skulle de funktionsinriktade specialkurserna uppenbarligen
komma att spela en mycket viktig roll i det nya systemet, eftersom behovet
av fortbildning för speciella uppgifter är framträdande på vissa områden.
Det sagda gällde i synnerhet de polismän som avdelas för spaning mot och
utredning av kriminalitet som kan hänföras till den organiserade och den
ekonomiska brottsligheten.

JuU 1981/82:38

Här skall tilläggas att olika frågor rörande polisutbildningen undersöks
närmare av polisberedningen (Ju 1981:02).

Som utskottet förut har sagt gäller den organiserade och den ekonomiska
brottsligheten ofta förfaranden som är kvalificerade och mycket svåra
att utreda. Detta ställer naturligtvis krav på att den personal inom polisen
som handhar spaning och utredning av den ifrågavarande brottsligheten
har en för ändamålet lämplig utbildning på området. Bl. a. genom de nyss
nämnda funktionsinriktade specialkurserna får polisen utbildning på det
ekonomiska området som svarar mot dessa krav. I sammanhanget vill
utskottet också framhålla att man såväl vid utbildning av polispersonal
som vid direktrekrytering av personal för speciella funktioner måste hålla i
minnet att den brottslighet som det här gäller rör fält som är under en
ständig utveckling. Detta ställer krav på att bl. a. utbildningen är anpassbar
till olika uppkommande situationer.

Med hänvisning till det anförda ställer sig utskottet tveksamt till behovet
av nya rekryteringsvägar inom polisutbildning. Motionsönskemålen härom
innebär delvis ett frångående av riksdagens ställningstagande rörande polisutbildningen
i samband med 1981 års polisreform, något som utskottet
inte omedelbart vill ställa sig bakom.

Utskottet anser emellertid att de i motionerna aktualiserade frågorna har
en viss anknytning till de frågor som polisberedningen har att närmare
undersöka. Enligt utskottets mening bör beredningens arbete beträffande
utbildningsfrågorna avvaktas innan ställning tas till behovet av nya rekryteringsvägar
inom polisutbildningen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 390 och motion 859
i denna del.

Lekmannainflytande i lokal polisstyrelse

I motion 664 framhålls att det är av stor betydelse för att åstadkomma en
riktig fördelning av polisens lokala resurser att de förtroendevaldas inflytande
på polisens verksamhet ökas. I de lokala polisstyrelserna bör enligt
motionärerna de förtroendevalda ges möjligheter till prioriteringar i fråga
om polisens verksamhet i distriktet. Det anförda bör ges regeringen till
känna.

De frågor som tas upp av motionärerna behandlades utförligt i samband
med att riksdagen år 1981 beslutade riktlinjer för en reform i fråga om
polisens uppgifter, utbildning och organisation m.m. (prop. 1980/81:13,
JuU 24, rskr 210).

Riktlinjerna innebär bl. a. stora förändringar i fråga om metoderna för
resursfördelningen till de lokala polisdistrikten. Den fördelning av personalen
som läggs fast centralt begränsas i huvudsak till att det för varje
distrikt fastställs en basorganisation. Vid sidan härav skall finnas s. k. fria
resurser. Beträffande dem skall gälla att indelningen av personalen ankommer
på den lokala polisstyrelsen (om det inte är fråga om regional polisverksamhet).

JuU 1981/82:38

Riktlinjerna innebär vidare en ökad beslutsbehörighet för de lokala
polisstyrelserna. De förvandlas från ett i huvudsak rådgivande organ till ett
i egentlig mening styrande organ för polisen. Bland de uppgifter som bör
ankomma på polisstyrelsen i plenum ingår att fatta de långsiktiga besluten
om fördelningen och användningen av resurserna inom polisdistriktet.
Lekmannainflytandet ökas samtidigt därigenom att maximiantalet förtroendevalda
ledamöter i polisstyrelsen höjs från åtta till tio.

I enlighet med riksdagens beslut ankommer det på 1981 års polisberedning
(Ju 1981:02) att närmare belysa avgränsningsfrågor rörande uppgiftsfördelningen
mellan polisstyrelsen i plenum och polischefen samt att närmare
undersöka det lämpliga förhållandet mellan basorganisationen och de
s. k. fria resurserna i distrikten.

Såsom utskottet uttalade förra året (JuU 1980/81:24 s. 7) är den nu
beskrivna ordningen väl ägnad att tillgodose önskemålen om att decentralisera
verksamheten och säkerställa ett faktiskt lokalt medborgarinflytande
över polisväsendet. Eftersom riksdagens beslut förra året ligger helt i linje
med motionsönskemålet erfordras ingen åtgärd från riksdagens sida med
anledning av motionen i här behandlad del.

Polisens sociala och hjälpande funktioner

i motion 2031 begärs att riksdagen skall uttala att polisens sociala och
hjälpande verksamhet skall utgöra en viktig funktion i polisarbetet.

Den fråga om polisens uppgifter som tas upp i motionen intog en framskjuten
plats vid riksdagens beslut om en polisreform förra året (prop.
1980/81:13, JuU 24, rskr 210). De beslutade riktlinjerna för reformen
innebär bl. a. att det lagts särskild tonvikt vid polisens hjälpande verksamhet
som en självständig polisuppgift vid sidan av den huvudsakliga uppgiften
att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Utskottet framhöll att
utskottet såg en fördel häri. Uppgifter rörande det praktiska genomförandet
av polisreformen har anförtrotts 1981 års polisberedning (Ju 1981:02). I
enlighet med riksdagens beslut ankommer det också på polisberedningen
att lägga fram förslag till utformning av en polislag. I direktiven till polisberedningen
nämns särskilt att i den nya lagen bör betonas polisverksamhetens
roll som ett led i samhällets samlade insatser för social trygghet och
samhällsgemenskap.

Det pågående arbetet med att genomföra polisreformen ligger, som
framgår av det anförda, helt i linje med det önskemål som bär upp motionsyrkandet.
Detta påkallar därför enligt utskottets mening inte någon åtgärd
från riksdagens sida.

Passkontroll

I motion 1229 framhålls betydelsen av ett gott samarbete mellan passpolisen
och tullens narkotikaspanare. Passkontrollanten kan ofta tipsa
tullen om t. ex. narkotikakurirer och därmed på ett verksamt sätt bidra till

JuU 1981/82:38

ökad effektivitet i tullens arbete. Enligt motionärerna bör riksdagen framhålla
vikten av att regeringen vid prioritering av olika tjänster inom polisväsendet
beaktar värdet av ett tillräckligt antal tjänster som passkontrollanter.
Motionen mynnar ut i en begäran om ett tillkännagivande om
behovet av en väl fungerande verksamhet vid passkontrollen.

Förra året ställde sig riksdagen bakom ett motionsönskemål om en
översyn av passkontrollens organisation (SkU 1980/81:38, rskr 229). Vederbörande
utskott uttalade att regeringen utan dröjsmål borde låta pröva
förutsättningarna för att samordna passkontrollanternas och tullens verksamhet
och förordade en förutsättningslös översyn av passkontrollens
organisation. Regeringen (handelsdepartementet) har därefter i oktober
1981 uppdragit åt generaltullstyrelsen och rikspolisstyrelsen att gemensamt
göra en översyn av passkontrollorganisationen. Därvid skall bl. a.
prövas förutsättningarna för att samordna passkontrollanternas och tullens
verksamhet. Enligt vad utskottet inhämtat kommer uppdraget att redovisas
till regeringen i slutet av mars i år.

Som framgår av det anförda är spörsmålet om samverkan och samordning
mellan polisen och tullen i fråga om passkontrollen redan aktualiserat
i regeringen. Utskottet, som utgår från att också vikten av effektivitet i
fråga om narkotikaspaning beaktas i detta sammanhang, finnér att motionen
inte påkallar någon åtgärd från riksdagens sida.

Åtgärder mot innehav av kniv

I motion 1704 begärs snabba åtgärder mot innehav av knivar och liknande
vapen.

Det enda förbud mot innehav av knivar som finns f. n. gäller s.k.
springstiletter och springknivar och riktar sig mot personer som är under
21 år (förordning 1959: 312 om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.).
Enligt reglerna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken (RB) kan bl. a. polisen
under vissa förutsättningar ingripa mot innehav av t. ex. knivar. För att ett
föremål skall kunna tas i beslag krävs enligt 27 kap. 1 § RB att det skäligen
kan antas att föremålet antingen har betydelse för en brottsutredning eller
har avhänts någon genom brott eller är förverkat på grund av brott. Enligt
27 kap. 14 a§ RB kan vidare föremål som skäligen kan antas vara förverkade
enligt 36 kap. 3 § brottsbalken (BrB) tas i beslag. I det sist nämnda
lagrummet föreskrivs att förverkande får ske - oavsett om brott föreligger
eller inte — av föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning.
Vissa vapen kan således tas i beslag och förklaras förverkade som typiska
brottsverktyg.

Det finns uppgifter som tyder på att gatufridsbrotten har ökat kraftigt
under senare år. Dessa brott begås i huvudsak mot offer som är främmande
för gärningsmannen (BRÅ Rapport 1980:1). Antalet anmälda fall av misshandel
utomhus där offret inte tidigare träffat gärningsmannen har stigit
med närmare 15% under åren 1976—1980 (propositionen s. 113).

JuU 1981/82:38

Enligt en studie som utförts med s. k. offermetodik kan 47% (ca 325000
fall) av våldsbrotten hänföras till någon form av ”gatuvåld”. Utsatta
yrkesgrupper är de som arbetar inom sjukvården eller annan social verksamhet,
poliser, väktare samt personal inom kollektivtrafiken. Om man ser
till åldersfördelningen är det de yngsta männen som utgör den största
riskgruppen. (Statistiska centralbyrån 1981: Levnadsförhållanden, Rapport
nr 24, se också BRÅ Rapport 1981:1.)

År 1981 behandlade justitieutskottet en motion om att polisen skulle få
rätt att i vissa situationer omhänderta knivar under en begränsad tid.
Utskottet avstyrkte bifall till motionen men uttalade samtidigt att den
tanke som lanserats i motionen var väl värd att prövas, och utskottet
utgick från att så skulle ske utan något särskilt initiativ från riksdagen (JuU
1980/81:33 s. 18 f.).

Frågan om åtgärder mot innehav av kniv har diskuterats i kammaren
senast i januari 1982. Justitieministern besvarande då en fråga i ämnet och
uttalade att han själv trodde att det kunde finnas fog för en vidgad rätt att
inskrida mot omotiverade innehav av knivar. Det skulle inte vara fråga om
ett knivförbud utan om en rätt för polisen att i vissa situationer - när
vederbörande är berusad eller narkotikapåverkad eller befinner sig i en
allmänt sett farlig situation — ta hand om knivar och andra liknande vapen.
(Riksdagens protokoll den 11 januari 1982 nr 56, se även riksdagens protokoll
den 20 april 1978 nr 125 och den 28 november 1980 nr 37.)

År 1979 tillsatte rikspolisstyrelsen en projektgrupp för utredning och
förslag till åtgärder med anledning av ökningen av antalet våldsbrott under
senare tid, särskilt med avseende på våldet på gator, allmänna platser och
allmänna kommunikationsmedel. Gruppen avser också att ta fram underlag
för en bedömning av i vad mån det behövs en vidgad rätt att ingripa mot
omotiverade innehav av knivar. Gruppen väntas avlämna en rapport senare
i år. När den föreligger avser justitieministern, enligt vad han uttalade i
det tidigare nämnda frågesvaret, att överväga om särskilda åtgärder bör
vidtas. Enligt vad utskottet har inhämtat pågår inom justitiedepartementet
ett visst förberedande arbete som är inriktat på lösningar i linje med dem
som justitieministern skisserade i frågesvaret.

Utskottet har tidigare uttalat att samhället kraftigt måste motverka tendenserna
till att vapen av olika slag i ökad utsträckning kommer till
användning vid bl. a. våldsbrottslighet (JuU 1981/82:15 s. 21, se också JuU
1980/81:26 och 33).

Utskottet har således stor förståelse för de tankar som förs fram i
motionen och utskottet vill - i linje med vad motionären anför — särskilt
framhålla angelägenheten av att insatser görs för att förhindra att ungdomar
utan fog innehar knivar eller andra farliga vapen. Med hänsyn till de
överväganden som pågår anser utskottet dock att någon åtgärd inte är
påkallad från riksdagens sida med anledning av motionen.

JuU 1981/82:38

Medelsberäkningen

Utskottets ställningstaganden i det föregående till frågor rörande polisens
bekämpande av narkotikabrottsligheten och den ekonomiska kriminaliteten
innebär att utskottet har godtagit regeringens förslag till vilka resurser
som bör anslås för dessa ändamål.

Utskottet godtar även i övrigt regeringens förslag till medelsberäkning
under förevarande punkt.

Avgiftsbemyndigande

I budgetpropositionen begärs bemyndigande för regeringen att utfärda
bestämmelser om avgifter till staten för polisbevakning i samband med
vissa vägtransporter.

1 kungörelsen (1964:793) om ersättning till statsverket vid anlitande av
polismän för polisbevakning på enskild bekostnad finns närmare bestämmelser
om den ersättning som skall betalas till statsverket för polisbevakning
som det åligger en enskild att bekosta. Reglerna härom innebär bl. a.
att den enskilde, om polisman anlitas för polisbevakning, till staten skall
betala 120 kr. för vaije påbörjad timme av polismannens tjänstetid som
åtgår för bevakningen och den därav föranledda resan. Om staten tillhörig
bil används vid bevakningen skall den enskilde dessutom betala 1 kr. 30
öre/km. Bestämmelser om i vilka fall ersättning skall utgå finns i allmänna
ordningsstadgan (1956:617) och lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.

Riksdagen har i sitt principbeslut om polisens uppgifter, utbildning och
organisation m. m. ställt sig bakom tanken på att avgiftsbeläggning av
polisbevakning utvidgas till att gälla andra områden (prop. 1980/81:13 s.
42, JuU 24, rskr 210). En förutsättning för att avgift skall få tas ut bör enligt
riksdagens beslut vara att fråga är om avgifter som i praktiken har utpräglad
karaktär av service åt enskilda personer eller företag och som förekommer
i en viss ganska regelbunden omfattning. Som exempel på sådana fall
nämndes bl. a. s. k. breda transporter, värdetransporter och anslutning av
larmanordningar till polisstationer.

För polisbevakning av värdetransporter och för den service som polisen
ger i fråga om direktanslutna larmanläggningar utgår f. n. inte någon ersättning
till staten. Departementschefen uppger att han ämnar föreslå regeringen
att besluta om bestämmelser och avgifter till polisen på dessa områden.

Vid vissa långa, breda eller tunga vägtransporter krävs att polisbevakning
(eskort) sker. Sådan bevakning sker f. n. utan kostnad för den enskilde.
Departementschefen anför att det är rimligt att ersättning utges för
polisväsendets självkostnader för den polisbevakning som avses här. Enligt
departementschefen bör denna ersättning, liksom för polisbevakning
vid värdetransporter, beräknas enligt samma grunder som i fråga om
bevakning som avses i den tidigare nämnda kungörelsen.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning i fråga om

JuU 1981/82:38

avgiftsbeläggning av de angivna vägtransporterna. Regeringens begäran
om bemyndigande att utfärda bestämmelser om avgifter till staten för
polisbevakning i samband med dessa tillstyrks.

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Lokala polisorganisationen:
Förvaltningskostnader för budgetåret 1982/83
anvisar ett förslagsanslag av 3646463000 kr.,

2. beträffande polisens resurser för narkotikabekämpningen

att riksdagen avslår motion 1981/82:209 i denna del (yrkande 1
delvis),

3. beträffande resurser för narkotikabekämpningen i Kopparbergs
län

att riksdagen avslår motion 1981/82:1218,

4. beträffande Spanark-rapporten

att riksdagen avslår motion 1981/82:209 i denna del (yrkande 1
delvis),

5. beträffande polisens befogenheter

att riksdagen avslår motion 1981/82:209 i denna del (yrkande 2
delvis),

6. beträffande prioriteringar inom polisväsendet

att riksdagen avslår motion 1981/82:859 i denna del (yrkande 2),

7. beträffande stödet till polisens ekonomiska rot lar

att riksdagen avslår motion 1981/82:1578 i denna del (yrkande 3),

8. beträffande omfördelning av polismanstjänster för bekämpande
av ekonomisk brottslighet

att riksdagen avslår motion 1981/82:2012 i denna del (yrkande 2),

9. beträffande ekonomisk rotel i Skövde

att riksdagen avslår motion 1981/82:1219,

10. beträffande anlitande av utomstående experter i polisarbetet
att riksdagen avslår motion 1981/82:859 i denna del (yrkande 3
delvis),

11. beträffande direktrekrytering av personal utan polisutbildning
att riksdagen avslår motion 1981/82:859 i denna del (yrkande 3
delvis),

12. beträffande nya rekryteringsvägar för polisutbildningen

att riksdagen avslår motion 1981/82: 390 och motion 1981/82:859
i denna del (yrkande 3 delvis),

13. beträffande lekmannainflytande i lokal polisstyrelse

att riksdagen avslår motion 1981/82:664 i denna del (yrkande 1),

14. beträffande polisens sociala och hjälpande funktioner

att riksdagen avslår motion 1981/82: 2031 i denna del (yrkande 4),

JuU 1981/82:38

15. beträffande passkontroll

att riksdagen avslår motion 1981/82:1229,

16. beträffande åtgärder mot innehav av kniv
att riksdagen avslår motion 1981/82:1704,

17. beträffande avgiftsbemyndigande

att riksdagen bemyndigar regeringen att utfärda bestämmelser
om avgifter till staten för polisbevakning i samband med långa,
breda eller tunga transporter.

3. Lokala polisorganisationen: Utrustning. Regeringen härunder punkt B 5
(s. 48-50) föreslagit riksdagen att till Lokala polisorganisationen: Utrustning
för budgetåret 1982/83 anvisa ett reservationsanslag av 15716000 kr.

Utskottet

Regeringens förslag under denna punkt innebär en ökning av anslaget
med drygt 5,2 milj. kr. i förhållande till anslaget för innevarande budgetår.
Huvuddelen av anslaget avser medel för inköp av inventarier och annan
utrustning till nya polislokaler. Under den anslagspost som avser övrig
utrustning beräknas 250000 kr. för utrustning till narkotika- och spaningsrotlar.
Medlen är avsedda för spaningsteknisk utrustning såsom teleobjektiv,
elektroniska ljusförstärkare m. m. Vidare beräknas ca 1,2 milj. kr. för
ytterligare utrustning till de polisdistrikt där det finns kärnkraftverk.

När det gäller frågan om teknisk utrustning för polisens narkotikabekämpning
uppger departementschefen att frågan om ökade resurser på
detta område kommer att tas upp i en senare proposition om alkohol- och
narkotikamissbruket. Den propositionen har numera förelagts riksdagen
(prop. 1981/82:143). Chefen för justitiedepartementet framhåller där (prop.
bilaga 2 s. 114) att narkotikarotlarna är i behov av ytterligare teknisk
utrustning, och han föreslår därför att medel för ändamålet ställs till
förfogande. Sammanlagt 1,1 milj. kr. beräknas för radiomateriel och för
optisk utrustning m. m. beräknas 0,4 milj. kr. Utskottet avser att behandla
förslaget i denna proposition senare under riksmötet.

Mot bakgrund av föreliggande förslag rörande den tekniska utrustningen
för narkotikabekämpningen anser sig utskottet kunna godta det förslag till
medelsberäkning i denna del som läggs fram i budgetpropositionen. Även i
övrigt godtar utskottet det av regeringen föreslagna utrustningsanslaget till
polisen.

Utskottet hemställer

att riksdagen till Lokala polisorganisationen: Utrustning för budgetåret
1982/83 anvisar ett reservationsanslag av 15716000 kr.

4. Inköp av motorfordon m.m. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkt B 6 (s. 50-52) och hemställer

att riksdagen till Inköp av motorfordon m. m. för budgetåret 1982/83
anvisar ett reservationsanslag av 47 491000 kr.

Juli 1981/82:38

5. Underhåll och drift av motorfordon m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt B 7 (s. 52 och 53) och hemställer

att riksdagen till Underhåll och drift av motorfordon m.m. för
budgetåret 1982/83 anvisar ett förslagsanslag av 170781 000 kr.

Stockholm den 23 mars 1982
Påjustitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn
Körlof (m), Gunilla André (c), Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella
Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström (fp), Maja
Bäckström (s) och Ulla-Britt Åbark (s).

Reservationer

Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Arne Nygren (s), Helge Klöver (s),
Karl-Gustaf Mathsson (s), Maja Bäckström (s) och Ulla-Britt Åbark (s) har
avgett följande reservationer.

1. Narkotikabrottsligheten (punkt 2)

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar
med ”Enligt utskottets” och slutar med ”denna del” bort ha följande
lydelse:

Frågan om resursförstärkningar till polisen för narkotikabekämpningen
aktualiseras genom den nyss nämnda propositionen om åtgärder mot alkohol-
och narkotikamissbruket som utskottet kommer att behandla senare i
vår. Utskottet anser sig därför nu kunna godta de resursförstärkningar för
polisens narkotikabekämpning som föreslås i budgetpropositionen. Med
det sagda avstyrker utskottet bifall till motion 209 i denna del.

2. Ekonomisk brottslighet (punkt 2, mom. 8)

Reservanterna anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 18 med ”Vid
bedömningen” och slutar på s. 19 med ”denna del” bort ha följande
lydelse:

JuU 1981/82:38

Statsmakterna har under en följd av år uttalat att kampen mot den
ekonomiska brottsligheten skall ges en hög prioritet inom polisväsendet.
Likväl har enligt utskottets mening polisväsendet inte tillförts de resurser
som är nödvändiga för att göra det polisiära arbetet på området verkningsfullt.
Bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten har fått stå tillbaka
för arbetet med t. ex. förmögenhetsbrottslighet av mera traditionellt slag.

Vid ställningstagande till frågan huruvida ytterligare resurser utöver
dem som föreslås i budgetpropositionen skall tillföras polisen för att bekämpa
den ekonomiska brottsligheten är det ofrånkomligt att också beakta
det statsfinansiella läget och angelägenheten av de övriga anslagsbehov
som måste tillgodoses t. ex. när det gäller narkotikabekämpningen. Enligt
utskottets mening är det f. n. inte möjligt att öka anslaget för polisen för
bekämpning av den ekonomiska kriminaliteten. Med det sagda avstyrker
utskottet bifall till motion 1578 i denna del.

Förstärkningen av polisens insatser mot den ekonomiska brottsligheten
bör såsom förespråkas i motion 2012. i stället komma till stånd genom
omfördelningar inom polisen av tillgängliga resurser. Att så sker föreslås
visserligen i budgetpropositionen, men utskottet anser att den omfördelning
av 16 polismän som avses är otillräcklig. Utskottet delar alltså uppfattningen
i motion 2012 om att ytterligare polismän bör bli avdelade för att
bekämpa den ekonomiska brottsligheten. De 16 polismän som enligt departementschefen
avses bli avdelade för ändamålet skall tillföras fyra nya
ekonomiska rotlar. Utskottet förordar härutöver att de redan befintliga
ekonomiska rotlarna förstärks med nio polismän. Utskottet tillstyrker
därmed bifall till motion 2012 i denna del.

Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande omfördelning av polismanstjänster för bekämpande
av ekonomisk brottslighet

att riksdagen med bifall till motion 1981/82:2012 i denna del
(yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna anfört i
detta hänseende.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982