om anslag till kronofogdemyndigheterna m. m. (prop. 1985/86:100, bil. 9 B 3) (Betänkande 1985/86:LU23 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1985/86:23

om anslag till kronofogdemyndigheterna m. m.
(prop. 1985/86:100, bil. 9 B 3)

1985/86:23

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels proposition 1985/86:100 bilaga 9
(finansdepartementet) i vad avser anslag till kronofogdemyndigheterna, dels
en motion (s) om vissa frågor rörande kronofogdemyndigheternas organisation,
dels en motion (m) om möjligheten till indrivning av felparkeringsavgifter
som ålagts utländska medborgare.

Svenska inkassoföreningen har inkommit med en skrivelse i ärendet.

Utskottet har vid ett besök på kronofogdemyndigheter) i Stockholm
inhämtat synpunkter på propositionen, motionerna och skrivelsen.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i den aktuella delen och
avstyrker bifall till motionerna.

Propositionen

I proposition 1985/86:100 bilaga 9 punkt B 3 föreslår regeringen att riksdagen
till Kronofogdemyndigheterna för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag
av 579 235 000 kr.

Motionerna

Motion 1985/86:L223 av Jens Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om åtgärder
gentemot olagligt parkerande utländska medborgare.

Motion 1985/86:L247 av Birger Rosqvist (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att systemsatta förändringar inom
kronofogdemyndigheterna får ske först efter riksdagens ställningstagande till
förslag om kronofogdemyndigheternas framtida organisation.

Utskottet

Kronofogdemyndigheternas verksamhet avser dels det allmännas fordringar
på skatter, böter, allmänna avgifter m. m., dels ärenden som anhängiggörs av
enskilda rättsägare. Den förra ärendegruppen utgör en dominerande del av
verksamheten. Kronofogdemyndigheternas indrivningsverksamhet regleras
bl. a. i utsökningsbalken (UB). Myndigheterna skall också handlägga

1 Riksdagen 1985186. 8 sami. Nr 23

ärenden enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs. Vidare är
vissa kronofogdemyndigheter tillsynsmyndigheter enligt 42 § konkurslagen
(1921:225), vilket innebär att de har tillsyn över förvaltningen i konkurser.

För den exekutiva verksamheten är landet indelat i kronofogdedistrikt.
Antalet distrikt uppgår till 81.1 varje distrikt finns en kronofogdemyndighet
med en kronodirektör eller kronofogde som chef. Länsstyrelsen har inom
länet särskilda övergripande uppgifter när det gäller bl. a. exekutionsväsendet.
Riksskatteverket (RSV) är centralmyndighet för.administration av
exekutionsväsendet.

Enligt budgetpropositionen uppgick beloppet att indriva för statens
fordringar i oktober 1985 till 17 miljarder kronor jämfört med drygt 15
miljarder kronor vid samma tidpunkt föregående år.

Samtidigt sjunker dock antalet inkomna allmänna mål. I fråga om enskilda
mål har däremot skett en ökning. Av RSV:s yttrande över länsstyrelsernas
anslagsframställningar framgår att handläggningstiderna för enskilda mål
ökat avsevärt under senare år.

RSV lämnade år 1983 förslag till en ändrad arbetsorganisation för
kronofogdemyndigheterna. Förslaget innebar bl. a. en reducering av antalet
kronofogdedistrikt. I förra årets budgetproposition (prop. 1984/85:100)
lämnade chefen för finansdepartementet en redogörelse för då föreliggande
förslag till ändrad arbetsorganisation. Departementschefen konstaterade
därvid att frågan om exekutionsväsendets framtida organisation borde anstå
till dess att ett förslag om skatteförvaltningens organisation förelåg.

I årets budgetproposition (bil. 9 s. 34—35) hänvisar departementschefen
till att en ändrad organisation för skatteförvaltningen skall träda i kraft den 1
januari 1987. Enligt departementschefens mening finns det därför skäl att
avvakta ytterligare något innan ställning tas till kronofogdemyndigheternas
framtida organisation. Eftersom ett eventuellt beslut om ändrad arbetsorganisation
för kronofogdemyndigheterna således dröjer bör enligt departementschefen
åtgärder vidtas inom ramen för nuvarande organisation för att
lindra effekterna av den ojämna resursfördelningen myndigheterna emellan.
Departementschefen hänvisar till att RSV under innevarande budgetår haft i
uppdrag att i sådant syfte fördela 5 milj. kr. mellan kronofogdemyndigheterna
och att därvid extra resurser tillförts de resurssvaga myndigheterna, dvs.
de myndigheter som relativt sett har en stor arbetsbörda i förhållande till
personalstyrkan. Enligt vad departementschefen erfarit har metoden fungerat
väl, och han föreslår att RSV får i uppgift att fördela medel även under
budgetåret 1986/87.

Departementschefen anför vidare att de ovan redovisade åtgärderna i vissa
fall kan visa sig otillräckliga. Vid vissa mindre distrikt med endast en
kronofogdetjänst kan det, framhåller departementschefen, av olika skäl vara
förenat med svårighet att återbesätta tjänsten som kronofogde när denna
blivit vakant. Som ett lämpligt tillvägagångssätt i dessa och liknande
situationer förordas att den lediga chefstjänsten vakantsätts samtidigt som en
kronokommissarie utses att svara för direkt arbetsledning och vissa administrativa
uppgifter vid myndigheten. De övriga administrativa funktionerna,
t. ex. den övergripande ledningsfunktionen, planering och budgetfrågor, bör
enligt departementschefen förläggas till annan kronofogdemyndighet i länet.

LU 1985/86:23

Mot bakgrund av länsstyrelsernas anslagsframställningar och ovan redovisade
överväganden föreslås i propositionen att riksdagen till kronofogdemyndigheterna
för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av
579 235 000 kr. Förslaget innebär att kronofogdemyndigheterna i viss mån
undantas från det krav på besparing som ålagts myndigheterna (huvudförslaget).
Av den i enlighet med huvudförslaget framräknade besparingen på ca
10 milj. kr. återförs nämligen 5 milj. kr. till anslaget och ställs till RSV:s
disposition för att av RSV fördelas mellan de mest resurssvaga myndigheterna.

Departementschefens uttalanden om kronofogdemyndigheternas organisation
tas upp i motion 1985/86:L247 (s). I motionen framhålls att
kronofogdemyndigheternas personal i de mindre kronofogdedistrikten har
en god person- och lokalkännedom, vilket har en positiv inverkan på
indrivningsresultatet. Enligt motionären innebär ett genomförande av de i
budgetpropositionen förordade åtgärderna beträffande vakantsättning av
kronofogdetjänster i de mindre distrikten, om åtgärderna sätts i system, att
myndigheterna omorganiseras utan riksdagens hörande. En sådan ordning är
enligt motionären inte godtagbar. Motionären hänvisar också till att av
sammanställningen i propositionen över kronofogdemyndigheternas anslag
framgår att lokalkostnaderna kraftigt räknats ned i flera län, bl. a. i Kalmar
län, något som tyder på en påbörjad omorganisation. I motionen yrkas därför
att riksdagen ger regeringen till känna att systemsatta förändringar inom
kronofogdemyndigheterna får ske först efter riksdagens ställningstagande till
ett förslag om kronofogdemyndigheternas framtida organisation.

Lagutskottet erinrar om att även 1984/85 års budgetproposition innehöll
ett förordande av vakantsättning av vissa kronofogdetjänster, något som
föranledde en motion med samma syfte som den nu aktuella. I ett yttrande till
bostadsutskottet, som då hade att pröva frågor om anslag till kronofogdemyndigheterna,
anförde skatteutskottet (SkU 1984/85:4 y) att de förutskickade
åtgärderna beträffande vissa mindre distrikt fick ses mot bakgrund av de
förutsättningar som finns att inom ramen av tillgängliga resurser och befintlig
organisation bedriva verksamheten så effektivt och rationellt som möjligt.
Eftersom åtgärderna inte innebar någon indragning av distrikt fann skatteutskottet
att de inte stred mot uttalandet i propositionen att ställningstagandet
till kronofogdemyndigheternas organisation borde anstå. I sitt av
riksdagen godkända betänkande (BoU 1984/85:22) instämde bostadsutskottet
i vad skatteutskottet anfört och tilläde att det fick anses naturligt att
åtgärder inom ramen för nuvarande organisatoriska uppbyggnad vidtas för
att effektivisera verksamheten med avseende på rådande förutsättningar.
Bostadsutskottet avstyrkte därför bifall till motionen. Utskottet tilläde att
regeringen i lämpligt sammanhang borde för riksdagen redovisa effekterna
av de förordade åtgärderna. Någon sådan redovisning har ännu inte lämnats.

Enligt lagutskottets mening finns det visst fog för motionärens uppfattning
att de i propositionen förordade åtgärderna i fråga om de mindre kronofogdedistrikten
skulle, om de sätts i system, innebära en organisationsförändring
som föregriper riksdagens ställningstagande till ett förslag om kronofogdemyndigheternas
framtida organisation. Enligt vad utskottet inhämtat har
emellertid åtgärderna tillämpats endast i enstaka fall. Åtgärderna har

LU 1985/86:23

1* Riksdagen 1985186. 8sami. Nr23

vidtagits på förslag av den berörda kronofogdemyndigheten och sedan
länsstyrelsen och RSV godtagit förslaget. Mot denna bakgrund och då
åtgärderna inte innebär indragning av något kronofogdedistrikt anser
utskottet att det inte finns skäl för riksdagen att nu frångå sitt tidigare
ställningstagande i denna fråga. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
L247. Utskottet vill emellertid understryka angelägenheten av att regeringen
följer riksdagens uttalande föregående år om att riksdagen bör lämnas en
redovisning av effekterna av de förordade åtgärderna.

I den till utskottet inkomna skrivelsen från Svenska inkassoföreningen
kritiseras en av RSV den 18 oktober 1984 utfärdad vägledning angående
differentierade insatser i det exekutiva arbetet med en därtill fogad s. k.
åtgärdstabell. Enligt föreningens uppfattning står vägledningen inte i samklang
med vad lagutskottet tidigare uttalat om prioritering av kronofogdemyndigheternas
verksamhet och särskilt inte i fråga om användande av
bostadsförrättningar. Föreningen menar att kronofogdemyndigheternas
tillämpning av vägledningen lett till att det totala belopp som drivs in i
enskilda mål blivit lägre. Föreningen efterlyser effektivare indrivningsåtgärder,
i synnerhet en ökad användning av bostadsförrättningar, när det gäller
den typ av ärenden som i övervägande grad sysselsätter föreningens
medlemmar, nämligen ärenden där gäldenärens sammanlagda skuld uppgår
till högst 5 000 kr. Enligt föreningens uppfattning är den av RSV förordade
åtgärdstabellen en följd av kronofogdemyndigheternas otillräckliga resurser.
Föreningen föreslår därför att ytterligare medel tillförs RSV i syfte att RSV
skall kunna ge kronofogdemyndigheterna ökade resurser för effektivare
indrivningsåtgärder när det gäller enskilda mål.

I RSV:s vägledning hänvisas till att kronofogdemyndigheternas insatser
mot gäldenärer med stora skulder och komplicerad ekonomisk situation
måste göras genom en omfördelning av redan befintliga resurser, eftersom
några nya resurser knappast kan påräknas. Enligt vad som uttalas i
vägledningen måste omfördelningen av resurserna i praktiken utfalla så att
myndigheternas insatser beträffande stora skuldbelopp sker på bekostnad av
insatserna i fråga om små belopp. Indrivningsarbetet måste också ändras så
att myndigheterna i större utsträckning än tidigare utreder gäldenärens
ekonomi, bl. a. för att få information som kan användas i processer och
konkurs och i nya mål mot gäldenären. Vidare framhålls att en princip med
olika beloppsnivåer kan i kombination med andra kompletterande principer
utgöra en lämplig bas för att bedöma vilka åtgärder som normalt skall vidtas.
Speciella insatser bör göras i vissa fall trots att fordringsbeloppet inte är så
stort, t. ex. i fall då ekonomisk brottslighet kan misstänkas eller då man vill
undvika fortsatt restföring. RSV:s principer för kronofogdemyndigheternas
insatser i det exekutiva arbetet finns redovisade i den ovannämnda åtgärdstabellen.
I tabellen anges de olika åtgärder som bör vidtas med hänsyn till de
restförda beloppens storlek. Åtgärderna avser såväl fysiska personer som
näringsidkare. Det görs inte någon åtskillnad mellan allmänna och enskilda
mål när det gäller åtgärdernas inriktning och beskaffenhet. I vägledningen
understryks att åtgärderna har karaktär av ”minimiinsatser”. Det innebär,
framhålls det, att kronofogdemyndigheter som har personal för ytterligare
insatser bör vidta de åtgärder som framstår som önskvärda för att nå ett ännu

LU 1985/86:23

bättre indrivningsresultat. Det ankommer på kronofogdemyndigheternas
ledning att bedöma när arbetsläget är sådant att minimiinsatser kan komma i
fråga och när arbetsläget lättat så att större insatser åter kan göras. I
vägledningen påpekas avslutningsvis att RSV avser att genom statistikgranskning,
myndighetsbesök m. m. fortlöpande följa hur kronofogdemyndigheternas
differentiering av insatser i det exekutiva arbetet utfaller i
praktiken.

Utskottet erinrar om att frågor om prioritering inom exekutionsväsendet
prövades ingående i samband med UB:s tillkomst. I sitt av riksdagen
godkända betänkande (LU 1980/81:23 s. 24—25) framhöll utskottet att
kronofogdemyndigheternas kännedom om omständigheterna i de enskilda
fallen måste få bli utslagsgivande för i vilken ordning mål skall handläggas.
Det fick därför inte komma i fråga att riksdagen eller annan myndighet
genom uttalanden som skulle framstå som bindande för kronofogdemyndigheterna
låser fast dessa vid en viss prioriteringsmodell. Varje myndighet
borde alltså ha frihet att inom ramen för UB själv bedöma i vilken ordning
inkomna mål lämpligen borde handläggas. Detta hindrade inte enligt
utskottets mening att RSV i egenskap av tillsynsmyndighet kunde ge råd och
vägledning för hur kronofogdemyndigheterna borde agera. Det var som
utskottet såg det naturligt att målen avverkades i den ordning de kom in till
kronofogdemyndigheten. Om en prioritering ansågs nödvändig borde enligt
utskottets mening vissa faktorer typiskt sett kunna tilläggas större betydelse
än andra. En sådan faktor var ofrånkomligt fordringsbeloppets storlek.
Utskottet underströk att det i normala fall emellertid inte borde göras någon
skillnad i handläggningshänseende mellan mål med stora fordringsbelopp
och mål med små fordringsbelopp. Utskottet avvisade därför helt tanken att
vissa smärre fordringar generellt skulle vara undantagna från indrivning eller
som regel endast föranleda mer begränsade åtgärder. Hänsynen till borgenärerna
och till intresset av att upprätthålla en god betalningsmoral i samhället
gjorde en sådan utväg omöjlig. Det var dock enligt utskottets mening rimligt
att en kronofogdemyndighet undantagsvis kunde anse sig vara tvungen att
prioritera handläggningen av ett mål med ett stort fordringsbelopp framför
ett mål med ett litet fordringsbelopp. En annan prioriteringsfaktor kunde
enligt utskottets mening vara att ett ytterligare dröjsmål med indrivningen i
det enskilda fallet skulle kunna bidra till uppkomsten av eller på annat sätt
främja ekonomisk brottslighet. När det gällde frågan om kronofogdemyndighetens
hela åtgärdsarsenal borde användas i alla typer av mål ansåg utskottet
att inga åtgärder från kronofogdemyndigheternas sida borde vara uteslutna
endast därför att målen avsåg ett litet belopp. Således borde t. ex. bostadsförrättningar
kunna förekomma oavsett målets storlek. En annan sak var att det
kunde vara ändamålsenligt att i småmål i större omfattning tillgripa
telefonkontroller, genomgång av register etc. innan mera ingripande åtgärder
vidtogs. Det borde emellertid enligt utskottets mening även i detta
hänseende i första hand ankomma på resp. kronofogdemyndighet att från fall
till fall avgöra vilka åtgärder som borde vidtas.

Den av RSV utfärdade vägledningen är i enlighet med riksdagens beslut
inte avsedd att vara bindande utan den innefattar endast en rekommendation
om hur kronofogdemyndigheterna kan agera i olika situationer. Kronofog -

LU 1985/86:23

demyndigheten i Stockholm har vid utskottets besök också upplyst att man
valt att inte använda den i vägledningen intagna åtgärdstabellen. När ett mål
inkommit brukar myndighetens arbete koncentreras på att så noga som
möjligt kartlägga gäldenärens allmänna ekonomiska situation. Enligt myndighetens
uppfattning kan i det sammanhanget det restförda beloppets
storlek inte tillmätas någon större betydelse. En utredning av gäldenärens
ekonomi även i det fall det restförda beloppet är litet kan nämligen ge vid
handen att gäldenären har stora skulder eller eljest en komplicerad ekonomi.
I bl. a. sådana fall kan det enligt myndighetens bedömning vara lämpligt att
gäldenären och företrädare för myndigheten i samband med t. ex. en
bostadsförrättning går igenom gäldenärens ekonomiska förhållanden. - I
vilken utsträckning andra kronofogdemyndigheter följer RSV:s vägledning
undandrar sig utskottets bedömande.

Utskottet vill framhålla att utskottets av riksdagen godkända i det ovan
redovisade betänkandet uttalanden om i vilken ordning prioriteringar borde
ske i kronofogdemyndigheternas verksamhet alltjämt skall gälla. Det
innebär att det får ankomma på varje kronofogdemyndighet att självständigt
pröva i vilken ordning inkomna mål skall handläggas och vilka indrivningsåtgärder
som bör vidtas. Självfallet kan RSV:s rekommendationer tjäna som
vägledning för myndighetens ställningstagande. Mot bakgrund av att inkassoföreningens
uppgifter om att det totala belopp som indrivs i enskilda mål
sjunker vill utskottet stryka under vad utskottet anförde om att man inte
generellt får tillämpa en ordning som innebär att smärre fordringar endast
föranleder mera begränsade utmätningsåtgärder. Som utskottet då framhöll
gör hänsynen till borgenärerna och intresset av att upprätthålla en god
betalningsmoral en sådan ordning omöjlig. Inga åtgärder bör således vara
uteslutna endast därför att målen avser ett litet belopp.

Som tidigare redovisats föreslås ett anslag till kronofogdemyndigheterna på
579 235 000 kr. Anslagsberäkningen har inte ifrågasatts i motion L247.
Utskottet har vid sin granskning inte funnit något att erinra mot anslagsbeloppets
storlek. Med anledning av uttalandena i motionen om lokalkostnaderna
vill utskottet stryka under att en reducering av lokalkostnaderna inte
kan tas till intäkt för att en omorganisation av myndighetens verksamhet
påbörjats. Anslaget för lokalkostnaderna bestäms på grundval av byggnadsstyrelsens
och andra fastighetsförvaltande myndigheters uppgifter om lokalernas
omfattning och hyror. Att lokalkostnaderna minskar kan bero på
ändrade kontrakt, en reducering av övertaliga lokalytor eller en omreglering
av hyrorna. Den av motionären påtalade reduceringen av lokalkostnaderna i
Kalmar län har sålunda berott på att efter uppsägning av hyreskontrakt nya
hyror fastställts för kronofogdemyndigheterna i Västervik och Oskarhamn.

Utskottet tillstyrker det i propositionen föreslagna anslaget till kronofogdemyndigheterna.

I motion 1985/86: L223 tas upp en fråga om indrivning av felparkeringsavgifter
som ålagts utlänningar. Felparkeringsavgift är en inte straffrättslig
sanktion vid olovlig parkering på gator och vägar. Regler om felparkeringsavgift
finns i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och den med stöd av
lagen utfärdade förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift. Avgiftens
storlek fastställs av länsstyrelsen eller kommunen. Beloppet får vara lägst 75

LU 1985/86:23

och högst 300 kr. Felparkeringsavgift får tas ut när motorfordon parkeras
eller stannas i strid mot vissa föreskrifter i vägtrafikkungörelsen (1972:603)
eller mot lokala trafikföreskrifter. Som exempel på förseelser som kan
beivras genom åläggande av felparkeringsavgifter kan nämnas parkering på
vänster sida av vägen, på övergångsställe och på markerad busshållplats.
Överträdelser av lokala trafikföreskrifter som kan föranleda felparkeringsavgift
är exempelvis olovlig parkering på avgiftsbelagda parkeringsplatser.
Felparkeringsavgift får inte åläggas om förseelsen är belagd med straff.
Åtskilliga bestämmelser om parkering och stannande i vägtrafikkungörelsen
är belagda med bötesstraff. Felparkeringsavgift åläggs genom en s. k.
parkeringsanmärkning, som får utfärdas av polis och kommunala trafikövervakare.
Felparkeringsavgifter som inte betalas i vederbörlig ordning skall
drivas in av kronofogdemyndigheten.

Från parkeringsavgift är att skilja den avgift som får tas ut vid s. k.
tomtmarksparkering. Bestämmelser om sådan avgift finns i lagen (1984:318)
om kontrollavgift vid olovlig parkering. Kontrollavgift får inte tas ut om
överträdelsen är straffbelagd eller kan beivras genom felparkeringsavgift.
Det är markägaren som bestämmer om kontrollavgift skall tas ut. Betalas
inte kontrollavgiften är markägaren hänvisad till att i civilrättslig ordning
föra talan om utfående av avgiften vid allmän domstol.

I fråga om bötesstraff som ålagts utländska medborgare kan enligt gällande
regler vissa åtgärder vidtas till säkerställande av att den bötfällde betalar sina
böter. Om böterna inte kan drivas in här i landet och den bötfällde vistas på
känd ort utomlands kan verkställighet av bötesstraffet anförtros myndigheter
i vissa främmande stater. Bestämmelser härom finns i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet
av straff m. m. (nordiska verkställighetslagen) och lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella
verkställighetslagen). Sistnämnda lag har hittills satts i kraft endast i
förhållande till tre utomnordiska länder, nämligen Cypern, Turkiet och
Österrike. En närmare redogörelse för de olika reglerna som sålunda gäller
beträffande bötesstraff finns i betänkandet LU 1980/81:23 (s. 42 och 43)
vartill hänvisas. Reglerna är inte tillämpliga på felparkeringsavgifter och
kontrollavgifter. Eftersom den sistnämnda typen av avgifter fastställs av
domstol kan emellertid de regler som gäller för verkställighet utomlands av
civilrättsliga domar bli tillämpliga. Beträffande verkställighet av sådana
domar finns flera konventioner bl. a. en konvention av den 11 oktober 1977
mellan de nordiska länderna om erkännande och verkställighet av domar på
privaträttens område.

I motionen framhålls att avsaknaden av möjligheten att driva in felparkeringsavgifter
som ålagts utländska medborgare har till följd att utlänningar
allt oftare sätter sig över gällande parkeringsföreskrifter, vilket i sin tur vållar
stora trafikproblem. Motionären nämner som exempel att man i Strömstad
har stora problem med utländska bilar som parkeras olovligt. Motionären
anser det angeläget att problemet löses och anvisar två utvägar. Den ena är
att Sverige träffar en överenskommelse med andra länder så att avgifterna
kan drivas in i hemlandet och den andra att man åstadkommer en ordning
enligt vilken den felande kan tvingas betala avgifter eller ställa säkerhet för

LU 1985/86:23

dem innan han lämnar platsen. Motionären yrkar att det anförda skall ges
regeringen till känna.

Utskottet konstaterar att de möjligheter som för närvarande står till buds
när det gäller att i samband med ett ingripande mot en utländsk medborgare
säkerställa att eventuella bötesstraff kan verkställas är begränsade. Har
verkställigheten inte säkerställts innan vederbörande lämnat landet är
möjligheterna till indrivning mycket små utom i fall då vederbörande är
bosatt i ett annat nordiskt land eller i en stat i förhållande till vilken
internationella verkställighetslagen gäller. När det gäller felparkeringsavgifter
saknas som ovan redovisats helt möjligheter att säkerställa betalning och
utverka indrivning om inte vederbörande är bosatt här. Som belyses av
motionen förekommer det också att utländska medborgare undgår verkställighet
av böter och felparkeringsavgifter som ålagts dem här i landet. Inte
minst med hänsyn till vikten av att våra lagar och andra författningar
respekteras också av utländska medborgare som besöker Sverige är nuvarande
ordning inte tillfredsställande.

I samband med införandet av UB behandlade utskottet med anledning av
en motion frågan om indrivning av bötesstraff som ålagts medborgare i andra
länder än de nordiska. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU
1980/81:23 uttalade utskottet att det fanns skäl att överväga vilka åtgärder
som kunde vidtas för att effektivisera bötesverkställigheten när det gällde
sådana medborgare. Som en tänkbar lösning på problemet angav utskottet
att möjligheterna till säkerställande av en framtida bötesverkställighet
ökades. Utskottet ansåg sig dock inte böra förorda en ordning som innebar
att en enskild polisman i samband med ett ingripande mot en utländsk
medborgare fick behörighet att ta emot deposition för betalning av eventuella
böter. Enligt utskottet fick en lösning sökas på andra vägar. Utskottet
framhöll att frågan borde tas upp till närmare övervägande i lämpligt
sammanhang och underströk att översynen borde ske i samarbete med övriga
nordiska länder. Utskottet framhöll vidare vikten av att regeringen på det
internationella planet verkade för att möjligheterna ökas till verkställighet
utomlands av svensk brottmålsdom. Utskottet pekade härvidlag särskilt på
betydelsen av att andra länder tillträder 1970 års europeiska konvention om
brottmålsdoms internationella rättsverkningar liksom konventionen 1972
om överförande av lagföring i brottmål. Utskottet erinrade om att 1970 års
konvention och den därav föranledda internationella verkställighetslagen
ger Sverige möjligheter att träffa överenskommelser med andra stater om
verkställighet av bl. a. bötesstraff. Vad utskottet anfört med anledning av
motionen gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr.
1980/81:350).

Liksom i fråga om indrivning av böter anser utskottet att spörsmålet om
indrivning av felparkeringsavgifter bör lösas i nordiskt samarbete. Frågan om
indrivning i ett nordiskt land av felparkeringsavgifter som ålagts i ett annat
nordiskt land togs år 1980 upp i Nordiska rådet med anledning av ett
medlemsförslag från Rolf Sellgren (fp). Medlemsförslaget hänvisades till
juridiska utskottet som efter en omfattande remissbehandling av det
hemställde att Nordiska rådet med anledning av medlemsförslaget uppmanade
Nordiska ministerrådet att undersöka möjligheterna att i ett nordiskt land

LU 1985/86:23

driva in parkeringsavgifter som påförts i ett annat nordiskt land samt att
utreda de administrativa och ekonomiska konsekvenserna av en sådan
ordning. Nordiska rådet biföll utskottets hemställan (Rek 14/1980/j). Nordiska
ministerrådet överlämnade den 10 december 1981 ett meddelande om
rekommendationen. I meddelandet anfördes att parkeringsanmärkningar
som skulle bli föremål för indrivningsåtgärder utgör en relativt liten andel av
det totala antalet parkeringsanmärkningar - ca 1 %. Detta pekade på att
överträdelserna i normalfallet inte är ett sådant problem som kräver
åtgärder. Ett system för indrivning skulle, framhölls det vidare, för myndigheterna
komma att innebära en särrutin om vars effektivitet man kan hysa
tvivel. De små belopp för varje parkeringsanmärkning - genomsnittligt sett
100—200 svenska kronor - talade enligt meddelandet också emot en nordisk
indrivningsrutin. Som ett exempel nämndes att man vid översyn av överenskommelsen
om indrivning av skatter o. d. inte ansåg det försvarbart att driva
in belopp under ca 1 000 svenska kronor i andra nordiska länder. I
meddelandet hänvisades till att enligt medlemsförslaget särskilt rättviseskäl
var ett motiv för det förordade indrivningsförfarandet. I meddelandet
uttalades att sådana synpunkter visserligen ibland kunde göra sig starkt
gällande. Emellertid gick det samtidigt inte att bortse från de kostnader som
är förenade med ett indrivningssystem av det slag som förutsätts i rekommendationen.
Vid en sammantagen bedömning av det anförda ville ministerrådet
förorda att frågan då inte drevs vidare.

På hemställan av juridiska utskottet beslöt Nordiska rådet år 1982 att anse
rekommendationen som slutbehandlad för Nordiska rådets vidkommande.

Med hänsyn till sakens behandling i Nordiska rådet nödgas utskottet
konstatera att det i vart fall för närvarande inte torde finnas förutsättningar
för att Sverige skall kunna få till stånd några gemensamma nordiska åtgärder
i syfte att effektivisera indrivningen av felparkeringsavgifter. På grund av
frågans vikt förutsätter emellertid utskottet att regeringen följer utvecklingen
och tar de initiativ som i framtiden kan visa sig möjliga. Något särskilt
uttalande från riksdagens sida i ämnet är inte erforderligt.

Avslutningsvis finner utskottet anledning att ytterligare beröra frågan om
indrivning av böter som ålagts utländska medborgare. I regeringens skrivelse
1981/82:75 med redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till
regeringen har angivits att riksdagens skrivelse (rskr. 350) med anledning av
propositionen om utsökningsbalk slutbehandlats i och med att regeringen
utfärdat balken. Som tidigare redovisats innefattade riksdagens skrivelse
bl. a. en begäran om översyn av spörsmålet om indrivning av böter. Enligt
vad utskottet inhämtat har denna begäran av misstag inte uppmärksammats
vid regeringsbehandlingen. Utskottet utgår från att regeringen utan något
förnyat tillkännagivande från riksdagens sida ändock beaktar vad utskottet
anförde år 1981 och tar upp frågan till närmare övervägande i lämpligt
sammanhang.

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till kronofogdemyndigheterna
att riksdagen med bifall till proposition 1985/86:100 bilaga 9 punkt B 3
och med avslag på motion 1985/86:L247 till Kronofogdemyndigheter -

LU 1985/86:23

na för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 579 235 000
kr.,

2. beträffande indrivning av felparkeringsavgift som ålagts utlänningar att

riksdagen avslår motion 1985/86:L223.

Stockholm den 11 mars 1986
På lagutskottets vägnar
Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c),
Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger
Hestvik (s), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt
(s), Ewy Möller (m) och Kjell-Arne Welin (fp).

Särskilda yttranden

1. Anslag till kronofogdemyndigheterna (morn. 1)

Ulla Orring och Kjell-Arne Welin (båda fp) anför:

Enligt Svenska inkassoföreningen har kronofogdemyndigheternas tillämpning
av den av RSV utfärdade vägledningen lett till att de totala belopp som
drivs in i enskilda mål blivit lägre. Föreningen efterlyser effektivare
indrivningsåtgärder även i de fall fordringsbeloppen är små.

Även om RSV:s vägledning inte är avsedd att vara bindande, kan det
förhålla sig så att vägledningen helt eller delvis blivit styrande för många
kronofogdemyndigheters handlande, något som Inkassoföreningens uppgifter
också ger belägg för. Det är dock oklart i hur stor utsträckning
myndigheterna följer RSV:s vägledning.

Mot bakgrund av de av föreningen påtalade konsekvenserna av myndigheternas
tillämpning av vägledningen när det gäller enskilda mål anser vi det
angeläget att man noga följer utvecklingen när det gäller myndigheternas
handläggningsrutiner etc. på området. Vi noterar därför med tillfredsställelse
att RSV enligt vad verket uppgett i vägledningen kommer att fortlöpande
genom statistikgranskning, myndighetsbesök m. m. följa hur kronofogdemyndigheternas
differentiering av insatser i det exekutiva arbetet utfaller i
praktiken. Resultatet av RSV:s granskning bör enligt vår mening kunna
utvisa om särskilda åtgärder behöver vidtas.

2. Indrivning av felparkeringsavgift som ålagts utlänningar
(mom. 2)

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Marianne Karlsson (c), Ewy Möller (m) och Kjell-Arne Welin (fp)
anför:

LU 1985/86:23

Den av motionären i motion 1985/86:L223 påtalade ordningen - enligt
vilken utländska medborgare utan varje som helst påföljd kan överträda
sådana trafikföreskrifter där sanktionen består i felparkeringsavgift (t. ex.
olovlig parkering, parkering på vänster sida av vägen, på övergångsställe och
på markerad busshållplats) - är icke godtagbar. För invånarna i Strömstad -den kommun som berörs i motionen - kan situationen ej uppfattas på annat
sätt än att utländska bilförare i praktiken åtnjuter immunitet i vad avser
överträdelse av sådana föreskrifter som nu sagts. Som framgått hade däremot
indrivning i övriga nordiska länder varit möjlig, om sanktionen i likhet med
vad som gällt tidigare uttagits i form av böter. Med hänsyn till vad utskottet
uttalar om vikten av frågan och om initiativ från regeringens sida har vi inte
ansett det nödvändigt att foga någon reservation till betänkandet.

LU 1985/86:23

gotab Stockholm 1986 10503