om anslag till kriminalvården m.m. (prop. 1980/81:100 bil. 5, E, jämte motioner) (Betänkande 1980/81:JuU35 Justitieutskottet)

JuU 1980/81:35

Justitieutskottets betänkande
1980/81:35

om anslag till kriminalvården m. m. (prop. 1980/81:100 bil. 5, E,
jämte motioner)

ANDRA HUVUDTITELN
Kriminalvården

1. Kriminalvårdsstyrelsen. Utskottet tillstyrker regeringens i proposition
1980/81:100 bilaga 5 (justitiedepartementet) under punkt E 1 (s. 67 och 68)
framlagda förslag och hemställer

att riksdagen till Kriminalvårdsstyrelsen för budgetåret 1981/82
anvisar ett förslagsanslag av 64 616 000 kr.

2. Kriminal vårdsanstalterna. Regeringen har under punkt E 2 (s. 68-72)
föreslagit riksdagen att dels godkänna den i propositionen beräknade
driftstaten för förvaltning av fastigheter, dels till Kriminalvårdsanstalterna
för budgetåret 1981/82 anvisa ett förslagsanslag av 990 989 000 kr.

Motioner

I motion 1980/81:346 av Blenda Littmarck (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till bestämmelser som ökar möjligheterna att
skyndsamt häkta narkotikamissbrukare som gjort sig skyldiga till brott.

I motion 1980/81:348 av Blenda Littmarck (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen om kriminalvård i anstalt
att dels obevakade permissioner ej meddelas intagna med aktuellt eller
pågående narkotikamissbruk, dels permittenters insmuggling av narkotika
på anstalt resulterar i kännbara inskränkningar i deras permissioner.

I motion 1980/81:420 av Gunilla André (c) och Åke Polstam (c) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om placering av personer dömda för grova narkotikabrott i speciella
anstalter.

I motion 1980/81:422 av Ann-Cathrine Haglund m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av verksamheten
med narkotikafria avdelningar på vissa anstalter,

2. att riksdagen hos regeringen begär att motionen överlämnas till
utredningen rörande permissioner från kriminalvårdsanstalter m. m.

1 Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 35

JuU 1980/81:35

I motion 1980/81:423 av Rune Torwald (c) hemställs, såvitt nu är i fråga, att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande behovet av en översyn av lagstiftning m. m. beträffande
straffverkställighet för dem som begått narkotikabrott eller narkotikaförseelse.

I motion 1980/81:682 av Sven Johansson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär utredning om åtgärder för bättre rehabilitering av
intagna på fångvårdsanstalt enligt de riktlinjer som anges i motionen.

I motion 1980/81:684 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås, såvitt nu är i
fråga,

1. att riksdagen beslutar att under förevarande anslag anvisa ett med
509 000 kr. i förhållande till regeringens förslag förhöjt belopp avseende
biblioteksverksamhet,

2. att riksdagen uttalar och hos regeringen hemställer om åtgärder och
förslag i syfte att åstadkomma en humanisering av situationen på landets
kriminalvårdsanstalter i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1980/81:887 av Arne Lindberg (c) och Ulla Ekelund (c) hemställs
att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen föreslagits om straff för narkotikabrott. I detta betänkande
behandlar utskottet i motionen upptagna frågor om straffverkställighet.

I motion 1980/81:892 av Mårten Werner (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär skyndsamt förslag till stränga påföljder för narkotikabrott.
I detta betänkande behandlar utskottet i motionen upptagna frågor om
straffverkställighet m. m.

I motion 1980/81:1180 av Birgitta Johansson m. fl. (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
framhållits om kriminalvårdsanstalten i Tidaholm.

I motion 1980/81:1184 av Arne Nygren (s) och Lilly Bergander (s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppgift

1. att skyndsamt pröva frågan om särskiljande av de grova narkotikabrottslingarna
på fängelserna från det mindre belastade klientelet, enligt
målsättningar som utvecklats i motionen samt

2. pröva behovet av lagändringar för samhällsskyddet mot bl. a. narkotika
på anstalter för grova narkotikabrottslingar.

I motion 1980/81:1913 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är
i fråga, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om särbehandling och särskilda kriminalvårdsanstalter för
dem som dömts för grova narkotikabrott (yrkande 2).

JuU 1980/81:35

Utskottet

Budgetfrågor, biblioteksverksamhet m. m.

Regeringens förslag till medelsberäkning under denna punkt innebär att
anslaget höjs från 863 280 000 kr. till 990 989 000 kr. I propositionen uppger
departementschefen att den uppgående tendensen i beläggningen på
kriminalvårdsanstalterna har fortsatt under år 1980. Han redovisar vidare en
undersökning enligt vilken andelen domar med frihetsberövande påföljd
ökar och strafftiderna tenderar att bli längre. Med hänsyn till utvecklingen
inom anstaltsorganisationen har anslaget inte beräknats enligt besparingsalternativet.

Såvitt gäller anslagsposten avseende biblioteksverksamhet innebär regeringens
förslag en höjning med 74 000 kr. till 1 200 000 kr.

I motion 684 föreslås att anslagsposten höjs med 509 000 kr. utöver vad
regeringen har föreslagit (yrkande 1). Motionärerna anför bl. a. att de
kommunala biblioteken måste ges full kostnadstäckning; annars riskerar de
intagna att gå miste om bibliotekens tjänster.

Biblioteksverksamheten vid kriminalvårdsanstalterna och de allmänna
häktena sköts av kommunerna genom folkbiblioteken. Verksamheten
regleras genom avtal mellan biblioteken och kriminalvårdsstyrelsen. Ersättning
till biblioteken utgår med generella belopp per vårdplats och år. År 1980
var den generella ersättningen 225 kr. för häktesplats, 115 kr. för sluten
riksanstaltsplats, 90 kr. för sluten lokalanstaltsplats och 50 kr. för öppen
riksanstaltsplats och öppen lokalanstaltsplats. Den genomsnittliga kostnaden
per plats var för häktesplatserna 695 kr., för de slutna riksanstaltsplatserna
436 kr., för de slutna lokalanstaltsplatserna 240 kr. och för de öppna
anstaltsplatserna 127 kr. Full kostnadstäckning utgår endast beträffande fyra
anstalter.

Frågan om biblioteksverksamheten vid anstalterna har behandlats av
utskottet vid flera tillfällen, senast år 1978 (JuU 1977/78:31 p. 2 s. 9 f, se även
JuU 1973:15 s. 18 f, JuU 1976/77:29 p. 2 s. 12 f).

Utskottet framhöll år 1978 betydelsen av en väl fungerande biblioteksverksamhet
och uttalade att det är angeläget att den kommunala biblioteksverksamheten
kan hållas på godtagbar nivå. Med hänvisning till det
statsfinansiella läget avstyrkte utskottet dock bifall till motioner om ökade
resurser för och upprustning av biblioteksverksamheten. Riksdagen följde
utskottet som vidare yttrade.

Med hänsyn till angelägenheten av att biblioteksservicen vid anstalterna ej
försämras vill utskottet tillägga följande. Genom överenskommelser mellan
kriminalvårdsstyrelsen och kommunerna, eventuellt genom revidering av
förefintliga avtal, bör tillgängliga medel kunna disponeras där de bäst
behövs, framför allt i slutna riksanstalter och häkten. De som är intagna på
lokalanstalt bör såsom utskottet också framhöll förra året kunna beredas
tillfälle att själva göra boklån i kommunernas bibliotek.

JuU 1980/81:35

11979 års budgetproposition uttalade chefen för justitiedepartementet att
den biblioteksverksamhet som bedrivs inom kriminalvården är betydelsefull,
särskilt i fråga om slutna anstalter och häkten. Departementschefen anförde
vidare att det enligt hans uppfattning var angeläget att verksamheten kunde
bibehållas (prop. 1978/79:100, bil. 5 s. 94).

Utskottet vill, när frågan om biblioteksverksamheten nu återkommer,
framhålla det önskvärda i att de som är intagna på kriminalvårdens anstalter
och på de allmänna häktena åtnjuter samma biblioteksservice som andra
medborgare. Det statsfinansiella läget medger dock enligt utskottets mening
inte att under förevarande anslag ytterligare medel än de regeringen har
föreslagit anvisas för ändamålet. Utskottet vill dock i sammanhanget
framhålla angelägenheten av att prioriteringarna inom verksamhetsområdet
görs så att medlen kan disponeras särskilt vid slutna anstalter och häkten.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 684 i nu behandlad
del.

Utskottet godtar regeringens förslag till medelsberäkning. Utskottet har
ingen erinran mot den av departementschefen beräknade driftstaten för
förvaltning av fastigheter.

Narkotikaproblemen

Narkotikaproblemen inom kriminalvårdens anstalter berörs i nio motioner.
Önskemål om bl. a. en skärpning av reglerna om permissioner, besök,
brevgranskning och telefonanvändning för dem som har dömts för narkotikabrott
eller som är narkotikamissbrukare framställs i motionerna 348, 420,
422, 887, 892 och 1913. I motionerna 420, 422 och 1913 tas också, liksom i
motionerna 423, 682 och 1184, upp frågan om anstaltsplaceringen av dem
som har dömts för grova narkotikabrott eller som är narkotikamissbrukare;
den bärande tanken i dessa motioner är att det aktuella klientelet bör
avskiljas från andra intagna i särskilda avdelningar på anstalterna eller i
särskilda anstalter. I motion 422 begärs också en utvärdering av verksamheten
med narkotikafria avdelningar på vissa anstalter.

Som utskottet tidigare i år uttalat (JuU 1980/81:25 s. 44) ser utskottet med
stor oro på den utbredning som narkotikamissbruket i samhället fått och på
den utveckling av narkotikabrottsligheten som svarar häremot. Ökningen av
narkotikamissbruket och av antalet uppdagade narkotikabrott påverkar i
hög grad också förhållandena inom kriminalvården; många av dem som tas in
på kriminalvårdsanstaltema är missbrukare och ett ökande antal intagna
avtjänar långa fängelsestraff för grova narkotikabrott.

En självklar strävan inom kriminalvården måste enligt utskottets mening
vara att intagna utan narkotikaproblem inte skall behöva komma i kontakt
med narkotika. Lika självklart är att missbrukare avskärs från tillförsel av
droger och i stället får vård för sitt missbruk.

JuU 1980/81:35

I lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt ges inte några uttryckliga
regler om att vid anstaltsplacering narkotikamissbrukare skall avskiljas från
andra intagna. De strävanden i den riktning som pågår har sin grund bl. a. i
ett av riksdagen år 1978 antaget förslag om väsentligt ökade insatser mot
narkotikamissbruket (prop. 1977/78:105, SolJ 36, rskr 363). Riksdagens
beslut innebar bl. a. att man inom kriminalvården borde inleda försöksverksamhet
som innebär att de intagna i ökad utsträckning differentieras efter sitt
narkotikaberoende. Bl. a. kan grova missbrukare vid upprepad narkotikapåverkan
skiljas från övriga intagna och placeras på avdelningar med större
säkerhetsgrad och slutenhet.

Utöver den nu berörda försöksverksamheten pågår f. n. försök med små
narkotikafria avdelningar vid riksanstalterna Hinseberg, Hall och Malmö,
sammanlagt 45 platser. Vid kommande årsskifte beräknas en planerad
narkotikafri avdelning kunna tas i bruk vid kriminalvårdsanstalten Härlanda.
Försöksverksamheten med en särskild behandlingskedja för intagna med
narkotikaproblem, det s. k. Österåkerprojektet, har bedrivits i snart tre år.
F. n. disponeras för projektet 38 platser vid kriminalvårdsanstalten Österåker.
I detta sammanhang bör också nämnas det särskilda försök som pågår i
Stockholms och Uppsala län med s. k. kontraktsvård för narkotikamissbrukare
som har begått brott (prop. 1978/79:182, JuU 39).

Möjligheterna att differentiera de intagna efter narkotikaberoende och
behandlingsbehov är i hög grad beroende av beläggningssituationen inom
kriminalvården. Denna är f. n. dock mycket ansträngd. Anstalternas
utformning och karaktär spelar i sammanhanget också en betydelsefull roll.
Särskilt de slutna lokalanstaltema med små avdelningar som har tagits i bruk
på senare tid såsom kriminalvårdsanstalterna i Helsingborg och Umeå synes
vara mycket ändamålsenliga från den synpunkt som det här gäller. I takt med
att ytterligare anstalter av detta slag tas i bruk (Borås, Huddinge, Täby,
Karlskoga och Kristianstad) kommer möjligheterna att differentiera de
intagna att på sikt ytterligare förbättras.

Ansträngningarna att dela upp de intagna efter narkotikaberoende och
behandlingsbehov har fått stöd genom en nyligen genomförd ändring i lagen
om kriminalvård i anstalt. Genom ändringen, som trädde i kraft den 1 januari
1981, infördes en ny bestämmelse om rätt att förelägga en intagen att lämna
urinprov även om man inte har någon direkt misstanke om att han är
narkotikapåverkad (prop. 1980/81:1, JuU 8, rskr 32, SFS 1980:930). Här kan
också nämnas den successivt utbyggda verksamhet med visitationspatruller
som bedrivs för att förhindra insmuggling och förekomst av bl. a. narkotika
på anstalterna. F. n. finns sju visitationspatruller. Dessa är i första hand
avsedda för de anstalter där de är placerade men kan vid behov också
användas på andra anstalter.

Narkotikaproblemen inom kriminalvårdens anstalter aktualiserar inte
bara frågan om en differentiering av intagna efter narkotikaberoende och
behandlingsbehov utan också frågor om placering och behandling av dem
1* Riksdagen 1980/81. 7 sami. Nr 35

JuU 1980/81:35

sorn har dömts för grova narkotikabrott; det handlar ju här om personer som
kan befaras vilja fortsätta sin brottsliga verksamhet också under straffverkställigheten.

Det är enligt utskottets uppfattning naturligt att straffverkställigheten för
dem som är dömda för grova narkotikabrott många gånger ges ett annat
innehåll än annars. Det gäller särskilt intagna som har dömts till långa
fängelsestraff. I lagen om kriminalvård i anstalt finns regler på området som
innebär att sådana intagna skall placeras på sluten riksanstalt eller i
förekommande fall i specialavdelning på sådan anstalt och som begränsar
möjligheterna till permissioner och andra kontakter med yttervärlden.

När det gäller förekomsten av narkotika inom kriminalvårdens anstalter
skall här erinras om att utskottet tidigare under innevarande riksmöte, i
samband med behandlingen av motioner i ämnet, slagit fast att det inte är
godtagbart att intagna som är dömda för grova narkotikabrott under
anstaltstiden inte kan avhållas från att bedriva narkotikahandel ute i
samhället (JuU 1980/81:4). Utskottet framhöll i sammanhanget att en
skärpning av verkställighetsreglerna kan framstå som motiverad. En sådan
skärpning kan dock enligt vad utskottet underströk komma i konflikt med de
principer som präglar svensk kriminalvård och som går ut på att, så långt det
är möjligt med hänsyn till kravet på samhällsskydd och differentiering,
främja de intagnas samhällsanpassning och motverka de skadliga följderna
av fängelsestraffet.

Att göra en avvägning mellan de motstående intressen som sålunda finns
ankommer på en föregående år tillkallad särskild utredning med uppdrag att
undersöka vissa frågor rörande permissioner från kriminalvårdsanstalter
m. m., permissionsutredningen (Ju 1980:03). I direktiven (kommittéberättelsen
1981 del II s. 23) anges att utredningen har att uppmärksamma frågan
om val av anstalt eller anstaltsavdelning för sådana intagna som har gjort sig
skyldiga till grova narkotikabrott eller annan allvarlig brottslighet samt
tillämpningen av bestämmelserna om brevgranskning, telefonsamtal och
besök beträffande den nämnda kategorin intagna. Utredningen beräknas
redovisa resultatet av sitt arbete under första halvåret 1981.

Det kan här tilläggas att kriminalvårdsstyrelsen i februari 1981 tillsatt en
ledningsgrupp för samordning av verkets åtgärder mot narkotikamissbruk på
kriminalvårdsanstalterna. Ledningsgruppen har till uppgift bl. a. att fortlöpande
följa omfattningen och spridningen av missbruket, att föreslå åtgärder
mot missbruk samt att följa den lagstiftning som berör åtgärder mot missbruk
inom kriminalvården.

För bedömningen av inriktningen av de fortsatta satsningar på området
som bör göras kan det, i linje med vad som anförs i motion 422, vara av värde
att den i det föregående berörda, pågående försöksverksamheten utvärderas.
Enligt vad som har upplysts för utskottet sker f. n. också en sådan
utvärdering inom kriminalvårdsstyrelsens utvecklingsenhet. Någon åtgärd

JuU 1980/81:35

med anledning av motionsyrkandet i detta hänseende påkallas således inte,
och utskottet avstyrker bifall till motion 422 i denna del.

I anslutning till de övriga här aktuella motionsspörsmålen vill utskottet
framhålla angelägenheten av att ansträngningarna att bemästra narkotikaproblemen
inom kriminalvårdsanstalterna fullföljs med all kraft. Ett
riktmärke härvidlag måste enligt utskottets mening vara att intagna utan
narkotikaproblem inte skall behöva komma i kontakt med narkotika, att
missbrukare avskärs från tillförsel av droger och att intagna förhindras från
att bedriva narkotikahandel inom anstalterna och ute i samhället.

När det gäller de frågor som tas upp i de aktuella motionerna kan utskottet
konstatera att dessa frågor i allt väsentligt är föremål för det utredningsarbete
som nyss har omnämnts. Särskilt intresse tilldrar sig härvidlag enligt
utskottets mening frågan om val av anstalt eller anstaltsavdelning för sådana
intagna som, oavsett om de själva är narkotikamissbrukare eller ej, har gjort
sig skyldiga till grova narkotikabrott. I denna fråga vill utskottet framhålla att
det är ett starkt intresse att sådana intagna effektivt särskiljs från andra
kategorier intagna.

Vad utskottet med anledning av motionerna 348, 420, 422, 423, 682, 887,
892, 1184 och 1913 uttalat om narkotikaproblemen inom kriminalvårdsanstalterna
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Häktning och anhållande av narkotikamissbrukare

I motion 346 efterlyses ökade möjligheter att skyndsamt häkta narkotikamissbrukare
som har gjort sig skyldiga till brott.

I motion 892 efterlyses ökade möjligheter att anhålla narkotikamissbrukare.

De grundläggande reglerna om häktning och anhållande finns i 24 kap.
rättegångsbalken och innebär i huvudsak följande.

För att någon skall kunna häktas krävs att han är på sannolika skäl
misstänkt för brott av viss svårhetsgrad. Dessutom krävs att det föreligger
fara för att den misstänkte flyr, undanröjer bevis eller återfaller i brott.
Frågan om det finns skäl att häkta en person som är misstänkt för brott skall
bedömas med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden
och andra omständigheter. Syftet med reglerna om häktning i sådana fall
då det föreligger flyktfara eller fara att den misstänkte undanröjer bevis är att
säkerställa att rättegång och straffverkställighet skall kunna genomföras.
Regeln om häktning på grund av fara för återfall i brott motiverades när den
tillkom med att starka praktiska skäl talade för att på det sättet ge skydd åt
den som hotades med brottsliga handlingar från den misstänktes sida (SOU
1938:43 s. 298).

Anhållande är en förberedande åtgärd för häktning. Som regel skall det
därför finnas häktningsskäl för att anhållande skall få ske. I vissa fall kan
dock anhållande ske även om häktningsskäl inte föreligger.

JuU 1980/81:35

År 1974 tillkallade chefen för justitiedepartementet en utredning med
uppdrag att se över bestämmelserna om häktning. Utredningen avlämnade
år 1977 betänkandet (SOU 1977:50) Häktning och anhållande.

Regeringen beslutade nyligen en proposition med förslag till vissa
ändringar i reglerna om häktning och anhållande.

Av vad som har sagts nu framgår att riksdagen inom kort kommer att få ta
ställning till reglerna om häktning och anhållande i ett större sammanhang.
Därför saknas enligt utskottets mening skäl för riksdagen att påkalla någon
åtgärd med anledning av de i motionerna 346 och 892 väckta frågorna om
häktning och anhållande. Utskottet avstyrker således bifall till motion 346
och motion 892 i här aktuell del.

Mindre anstaltsavdelningar

I motion 684 anges en minskning av storleken på bostadsavdelningarna vid
kriminalvårdsanstalterna som en angelägen reform för att åstadkomma en
humanisering av situationen på anstalterna.

I motion 1180 föreslås att en tidsplan skall läggas fram för byggande av
mindre anstaltsavdelningar vid kriminalvårdsanstalten Tidaholm. Enligt
motionärerna krävs mindre avdelningar för att arbetsmiljön skall kunna
förbättras. Vidare skulle enligt motionärerna mindre avdelningar innebära
att personalen gavs bättre möjligheter att påverka de intagna i rehabiliterande
riktning.

Kriminalvårdsanstalten Tidaholm är en sluten riksanstalt med nominellt ca
170 platser. Den togs i bruk under senare delen av 1950-talet. Anstalten var
avsedd för ett fängelseklientel med begränsat behandlingsbehov. Byggnadsmässigt
är den anpassad för en verksamhet som väsentligen inriktas på
industriell produktion. Bostadsavdelningarna är inrymda i fem enplans
vinkelhus med plats för två 20-mannagrupper i varje.

Frågan om anstaltsavdelningarnas storlek har varit föremål för överväganden
vid åtskilliga tillfällen under senare år. Utredningen om personalens
arbetsuppgifter vid kriminalvårdens anstalter förordade i betänkandet (SOU
1977:76) Personalen vid kriminalvårdens anstalter att antalet platser vid
kriminalvårdsanstaltemas bostadsavdelningar skulle minskas till 10-15 per
avdelning. I betänkandet (SOU 1979:4) Avskildhet och gemenskap inom
kriminalvården föreslog också isoleringsutredningen en minskning av
platsantalet vid vissa anstalter. Beträffande bl. a. anstalten Tidaholm
föreslogs att antalet platser vid bostadsavdelningarna skulle minskas från 20
till 14.

En inom justitiedepartementet tillsatt arbetsgrupp avgav år 1979 en
promemoria (Ds Ju 1979:9) Platstillgång och platsbehov vid kriminalvårdens
anstalter. Arbetsgruppen uttalade bl. a. att det var mycket angeläget att
minska storleken på bostadsavdelningarna vid i första hand kriminalvårdsanstalterna
Hall, Tidaholm och Norrtälje. Arbetsgruppen fann dock att

JuU 1980/81:35

beläggningssituationen inte medgav sådana platsreduceringar. I förra årets
budgetproposition redogjorde chefen för justitiedepartementet för arbetsgruppens
förslag. Han anslöt sig härvid till arbetsgruppens uppfattning att
avdelningarnas storlek borde minskas vid vissa anstalter, i första hand Hall,
Tidaholm och Norrtälje. Han ansåg dock - liksom arbetsgruppen - att
beläggningssituationen inte medgav de platsreduceringar som inrättandet av
mindre anstaltsavdelningar skulle kräva. Han pekade också på vissa aktuella
reformer inom kriminalvården som enligt hans mening var ägnade att minska
beläggningen på anstalterna (prop. 1979/80:100, bil. 5 s. 79 f).

Kriminalvårdsstyrelsen har i sina anslagsframställningar vid flera tillfällen
fört fram önskemål om en minskning av platsantalet vid vissa anstalter, bl. a.
vid Tidaholmsanstalten.

Frågan om att minska platsantalet vid avdelningarna på vissa anstalter har
också behandlats av utskottet vid flera tillfällen (JuU 1977/78:31 p. 2 s. 5 f,
JuU 1978/79:32 p. 2s. 16 f, JuU 1979/80:34 p. 2s. 7f). Utskottet har därvid i
princip ställt sig bakom önskemålet att minska bostadsavdelningarnas storlek
och därigenom åstadkomma förbättringar för personal och intagna vid bl. a.
anstalten Tidaholm. Utskottet har dock funnit att budgetläget inte medgett
att medel ställs till förfogande för ändamålet. Utskottet har vidare ansett att
beläggningssituationen varit sådan att det inte varit möjligt att göra de
platsreduceringar som krävs för att få till stånd mindre anstaltsavdelningar.
Vid förra riksmötet utgick utskottet från att frågan prioriterades vid den
fortsatta planeringen av anstaltsbeståndet.

Enligt utskottets mening är det statsfinansiella läget inte heller i år sådant
att det är möjligt att minska platsantalet vid de berörda kriminalvårdsanstalterna.
Härtill kommer att beläggningssituationen har förvärrats. Utskottet
vill dock även i år betona att det är angeläget att frågan prioriteras vid den
fortsatta planeringen av anstaltsbeståndet. Någon särskild tidsplan i enlighet
med förslaget i motion 1180 behövs enligt utskottets mening inte.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 684 i nu
behandlad del och motion 1180.

Studiemöjligheter

I motion 684 begärs en utökning av antalet studieledare. Enligt 10 § lagen
om kriminalvård i anstalt skall intagen som har behov av utbildning eller
undervisning beredas möjlighet därtill under arbetstid, om det kan ske med
hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar. Kriminalvårdsstyrelsens
strävan är att de intagna skall ha tillgång till samma val av
undervisning som andra samhällsmedborgare, och målet är att under en
femårsperiod utveckla utbildningsverksamheten till att omfatta minst 10 %
av den disponibla sysselsättningstiden. Utbildning bedrivs f. n. vid ett
fyrtiotal anstalter. Undervisningen handhas nästan uteslutande av samhällets
ordinarie utbildningsanordnare.

JuU 1980/81:35

Tjänst som studieledare finns inrättad vid fjorton anstalter. Vid vissa av
dessa anstalter är studieverksamheten av sådan omfattning att studieledarna
inte ensamma kan fullgöra sina arbetsuppgifter. Därför har kriminalvårdsstyrelsen
vid tolv anstalter avdelat tjänstemän för att biträda studieledarna,
s. k. studieassistenter. Detta har kunnat ske genom bl. a. omprioriteringar av
resurser. Kriminalvårdsstyrelsen undersöker möjligheten att genom omdisponeringar
anskaffa nödvändigt löneutrymme vid andra anstalter. Kriminalvårdsstyrelsen
har i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 föreslagit
att tolv tjänster som studieassistenter- vilka i budgetpropositionen genom en
misskrivning har kommit att benämnas studieledare - inrättas för att få
enhetlig benämning och lönesättning för de nyss nämnda befattningshavare
som biträder studieledarna.

Utskottet vill framhålla att, såsom kriminalvårdsstyrelsen har angett,
strävan bör vara att de intagna vid kriminalvårdsanstaltema skall ha tillgång
till samma urval av undervisning som andra samhällsmedborgare. Vad gäller
frågan om en utökning av antalet studieledare har enligt utskottets mening
inte kommit fram något som tyder på att det f. n. skulle finnas ett sådant
behov därav som anges i motionen. Någon åtgärd från riksdagens sida med
anledning av motionsönskemålet i denna fråga är därför inte påkallad.

Fritidsassistenter

I motion 684 anges att en utökning av antalet fritidsassistenter är
nödvändig för att ge de intagna en mera meningsfull fritid. Isoleringsutredningen
föreslog i sitt betänkande (SOU 1979:4) att ytterligare tjänster för
fritidsassistenter skulle inrättas. Chefen för justitiedepartementet uttalade i
förra årets budgetproposition att han i rådande budgetläge inte ansåg sig
kunna tillstyrka isoleringsutredningens förslag i denna del (prop. 1979/
80:100, bil. 5 s. 80). Justitieutskottet delade departementschefens uppfattning
(JuU 1979/80:34 p. 2 s. 9).

Utskottet saknar anledning att nu göra en annan bedömning än när frågan
togs upp förra året. Utskottet avstyrker således bifall till motion 684 i nu
behandlad del.

Kvällsinlåsning

I motion 684 framställs önskemål om senare kvällsinlåsning vid de slutna
anstalterna.

F. n. låses dörrarna till de intagnas bostadsrum regelmässigt kl. 20.00 vid
de slutna anstalterna. Någon inlåsning i bostadsrummen sker dock inte på
nya lokalanstalter.

Frågan om senare kvällsinlåsning har tagits upp i olika sammanhang.

År 1976 behandlade utskottet två motioner i vilka begärdes förhöjt anslag i
syfte att möjliggöra en senare inlåsning. Utskottet förklarade sig berett att

JuU 1980/81:35

uttala sin principiella anslutning till motionsförslagen och förordade att
frågan skulle utredas. Riksdagen följde utskottet (JuU 1975/76:28 p. 2 s. 4 f,
rskr 274).

Isoleringsutredningen uttalade i sitt betänkande att målsättningen på sikt
måste vara att inlåsningen senareläggs. Utredningen redovisade beräkningar
från år 1977 enligt vilka kostnaderna härför skulle överstiga 5 milj. kr. för
varje timme varmed låsningen uppsköts. Med hänvisning till de prioriteringar
som måste göras med hänsyn till det statsfinansiella läget och med
beaktande av att de negativa effekterna av kvällsinlåsningen var högst
begränsade ville utredningen dock inte föreslå en omedelbar senareläggning
av kvällsinlåsningen.

Frågan berördes i förra årets budgetproposition. Departementschefen
uttalade då att han anslöt sig till isoleringsutredningens uppfattning att en
sådan reform, fastän den framstår som i och för sig angelägen, inte kan
genomföras (prop. 1979/80:100, bilaga 5 s. 81). Vid behandling av ett
motionsyrkande i ämnet förra året förklarade sig utskottet dela departementschefens
uppfattning. Riksdagen följde utskottet (JuU 1979/80:34 p. 2
s. 10).

Utskottet finner inte skäl att när frågan nu åter aktualiserats inta annan
ståndpunkt än förra året. Utskottet avstyrker således bifall till motion 684 i
nu behandlad del.

Permissioner

I motion 684 begärs att permissionmöjligheterna förbättras och att
permissionerna medvetet används i rehabiliteringssyfte. Vidare berörs i
motionen permissionerna för de utlänningar som är intagna på anstalterna.

Som tidigare har sagts övervägs olika frågor rörande permissioner från
kriminalvårdsanstaltema av permissionsutredningen, och utredningen planerar
att avlämna ett betänkande senare i år. Med hänsyn till det
utredningsarbete som pågår saknas enligt utskottets mening skäl till någon
åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion 684 i nu behandlad
del.

T elefonautomater

I motion 684 efterlyses en ökning av antalet telefonautomater vid
kriminalvårdsanstaltema.

F. n. finns det telefonautomater för de intagna vid lokalanstalter och
öppna riksanstalter samt vid vissa slutna riksanstalter. Enligt vad utskottet
har erfarit har fråga uppkommit om att bl. a. av säkerhetsskäl med hänsyn till
narkotikaproblemen ta bort telefonautomaterna från vissa anstalter.

Isoleringsutredningen föreslog i sitt betänkande att telefonautomater

JuU 1980/81:35

borde installeras vid flera slutna riksanstalter. I förra årets budgetproposition
redogjorde chefen för justitiedepartementet för isoleringsutredningens
förslag i denna del. Han uttalade då att principen självklart bör vara att de
intagna skall ha tillgång till telefon, om inte särskilt starka skäl talar emot det
men att frågan fick prövas av kriminalvårdsstyrelsen från fall till fall (prop.
1979/80:100, bil. 5, s. 80 f). Vid behandling av en motion i ämnet anslöt sig
justitieutskottet till departementschefens uttalande. Riksdagen följde
utskottet (JuU 1979/80:34 p. 2 s. 10).

Vid bedömande av frågan om de intagna skall ha tillgång till telefon måste
enligt utskottets mening göras en avvägning mellan säkerhetsintressena och
telefonernas betydelse för att bryta de intagnas isolering. Som utskottet
anfört förra året får frågan prövas av kriminalvårdsstyrelsen från fall till fall.
Med detta uttalande avstyrker utskottet bifall till motion 684 i nu behandlad
del.

Förenade Fångars Centralorganisation

I motion 684 begärs att FFCO (Förenade Fångars Centralorganisation)
erkänns som förhandlingspart i kriminalpolitiska frågor.

Motsvarande yrkanden har behandlats av utskottet åren 1977, 1978,1979
och 1980 (JuU 1976/77:29, JuU 1977/78:31, JuU 1978/79:32, JuU 1979/
80:34). Utskottet har åberopat att förhållandet mellan intagna och kriminalvårdsstyrelsen
inte är ett partsförhållande i arbetsrättslig mening. Lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, som är tillämplig på
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, utgjorde därför inte stöd
för förenings- eller förhandlingsrätt, och en organisation av intagna kunde ej
tillerkännas sådan förenings- och förhandlingsrätt som tillkommer arbetstagarorganisation
enligt den lagen. Det beskrivna rättsläget var enligt
utskottets mening en naturlig konsekvens av de grundläggande tvångsmomenten
i kriminalvården, och någon ändring härvidlag kunde inte komma i
fråga. Det sagda hindrade inte, uttalade utskottet vidare, att de intagna inom
ramen för reglerna i 36 § lagen om kriminalvård i anstalt borde ges möjlighet
att påverka sin situation så långt förhållandena det medger.

Utskottet vidhåller sina tidigare ställningstaganden. Önskemålet i motion
684 i denna del bör ej vinna bifall.

Eftervård

I motion 682 framställs, såvitt nu är i fråga, önskemål om bättre eftervård
av intagna på kriminal vårdsanstalt.

År 1979 behandlade utskottet en motion med samma innehåll. Utskottet
avstyrkte då bifall till motionen med hänvisning bl. a. till att regeringen hade
aviserat att två kommittéer på det kriminalpolitiska området skulle tillkallas.
Riksdagen följde utskottet (JuU 1978/79:32 p. 2 s. 15).

JuU 1980/81:35

De kommittéer som utskottet syftade på har sedermera tillkallats. Den
ena, fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04), har i huvudsak i uppdrag att
behandla frågor som har direkt anknytning till fängelsestraffets utformning
(kommittéberättelsen 1980 del II s. 34). Den andra, frivårdskommittén (Ju
1979:05), skall bl. a. pröva frågor om den framtida utformningen av
kriminalvård i frihet (kommittéberättelsen 1980 del II s. 50).

' Kommittéerna beräknas avsluta sitt arbete under år 1982.

Med hänsyn till det vittsyftande utredningsarbete som pågår beträffande
utformningen av påföljdssystemet anser utskottet att det inte finns skäl till
någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion 682 i nu
behandlad del.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förvaltning av fastigheter

att riksdagen godkänner den av departementschefen beräknade
driftstaten,

2. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag
på motion 1980/81:684 i denna del (yrkande 1) till Kriminalvårdsanstalterna
för budgetåret 1981/82 anvisar ett förslagsanslag
av 990 989 000 kr.,

3. beträffande utvärdering av verksamheten med narkotikafria
avdelningar

att riksdagen avslår motion 1980/81:422 i denna del (yrkande

1),

4. beträffande narkotikaproblemen inom kriminalvårdsanstalterna att

riksdagen med anledning av motion 1980/81:348, motion
1980/81:420, motion 1980/81:422 i denna del (yrkande 2),
motion 1980/81:423 i denna del (delvis), motion 1980/81:682 i
denna del (delvis), motion 1980/81:887 i denna del (delvis),
motion 1980/81:892 i denna del (delvis),motion 1980/81:1184
och motion 1980/81:1913 i denna del (yrkande 2) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende,

5. beträffande häktning och anhållande av narkotikamissbrukare att

riksdagen avslår motion 1980/81:346 och motion 1980/81:892
i denna del (delvis),

6. beträffande mindre anstaltsavdelningar

att riksdagen avslår motion 1980/81:684 i denna del (yrkande 2
delvis) och motion 1980/81:1180,

JuU 1980/81:35

7. beträffande studiemöjligheter