om anslag till justitiedepartementet m.m. (prop. 1981/82:100 bil. 5, A , jämte motioner) (Betänkande 1981/82:JuU36 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1981/82:36

om anslag till justitiedepartementet m.m. (prop. 1981/82:100 bil. 5,
A, jämte motioner)

ANDRA HUVUDTITELN

Justitiedepartementet m. m.

1. Statsrådsberedningen. Justitiedepartementet. Utskottet tillstyrker regeringens
i proposition 1981/82:100 bilaga 5 (justitiedepartementet) under
punkterna A 1 och A 2 (s. 35 och 36) framlagda förslag och hemställer

1. att riksdagen till Statsrådsberedningen för budgetåret 1982/83
anvisar ett förslagsanslag av 9215000 kr.,

2. att riksdagen till Justitiedepartementet för budgetåret 1982/83
anvisar ett förslagsanslag av 28820000 kr.

2. Kommittéer m.m. Regeringen har under punkt A 3 (s. 36) föreslagit
riksdagen att till Kommittéer m. m. för budgetåret 1982/83 anvisa ett reservationsanslag
av 20000000 kr.

Motioner

I motion 1981/82:300 av Lars Wemer m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
angående förslag från regeringen med anledning av utvärdering av lagen
om tillfälligt omhändertagande (LTO) och lagen om omhändertagande av
berusade personer (LOB).

I motion 1981/82: 389 av Kerstin Andersson i Hjärtum (c) och Kerstin
Göthberg (c) hemställs att riksdagen antar följande såsom Motionärernas
förslag betecknade ändring av 9 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken:

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

Är brott som anges i första eller Är brott som anges i första eller
andra stycket grovt, dömes till andra stycket grovt, dömes till

fängelse, lägst sex månader och fängelse, lägst två år och högst sex

högst fyra år. år.

I motion 1981/82:664 av Lisa Mattson m. fl. (s) hemställs såvitt nu är i
fråga

— att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående straff- och påföljdssystemet vad gäller arbetsmiljö-,
miljöskydds- och valutabrott (yrkande 2),

1 Riksdagen 1981/82. 7 sami. Nr 36

JuU 1981/82:36

— att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående den allmänna inriktningen i övrigt av påföljdssystemet
(yrkande 3),

— att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående tilläggsdirektiv till fängelsestraffkommittén att
utreda möjligheterna för domstol att uppskjuta verkställighet av straff i
avvaktan på resultatet av medicinsk eller social behandling som den
dömde underkastar sig (yrkande 5).

I motion 1981/82:715 av Görel Bohlin (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att motionen överlämnas till frivårdskommittén för beaktande.

I motion 1981/82:874 av Mona S:t Cyr (m) och Margareta Gard (m)
hemställs, med hänvisning till vad som anförts i motion 1981/82:873, att
riksdagen hos regeringen begär sådana åtgärder att kvinnliga våldsoffers
rättsliga ställning förbättras.

I motion 1981/82:920 av Marianne Karlsson (c) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en skärpning av lagen så att
tillgrepp av ringa värde ej medger åtalseftergift,

2. att riksdagen begär att regeringen utlyser en rikskampanj under mottot
”Du skall icke stjäla”.

I motion 1981/82:924 av Eva Winther m.fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om en utvärdering av det s. k.
skyltningsförbudet,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
i övrigt anförts om åtgärder för att förebygga prostitution.

I motion 1981/82:1215 av Lars Ahlmark (m) hemställs att riksdagen antar
följande ändrade lydelse av 10 kap. 5 § brottsbalken:

Om någon två år.

Är brottet skada.

Missbrukar någon ekonomisk art.

Till straff skall dömas även om jämväl annan behörighet eller befogenhet
innehafts, som ej härrör av förtroendeställningen.

I motion 1981/82:1217 av Karl Björzén (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller att fängelsestraffkommittén får i uppdrag att överväga
införande av påföljdskombinationen fängelse och böter.

I motion 1981/82:1221 av Ella Johnsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär vidtagande av åtgärder i syfte att åstadkomma någon

JuU 1981/82:36

form av försöksverksamhet med samhällstjänst speciellt för unga lagöverträdare.

I motion 1981/82:1223 av Inger Lindquist m. fl. (m) hemställs såvitt nu är
i fråga att riksdagen under andra huvudtiteln med bifall till förslagen i
motionen beslutar att till Kommittéer m. m. för budgetåret 1982/83 anvisa
ett reservationsanslag av 18000000 kr. (yrkande 1).

Utskottet

Medelsberäkningen

Regeringen föreslår att 20 milj. kr. skall anvisas till Kommittéer m. m.
Det är lika stort belopp som har anvisats för innevarande budgetår.

I motion 1223 anförs att anslaget kan minskas med 2 milj. kr. eftersom
åtta kommittéer har slutfört sitt arbete under år 1981 men endast tre nya
har tillsatts.

Till justitiedepartementet är knutna ca 45 kommittéer. Under år 1981
har, som motionärerna anger, åtta kommittéer avslutat sin verksamhet och
tre nya har tillsatts. Enligt de redovisningar som görs i kommittéberättelsen
1982 (skr. 1981/82:103) planerar ca 20 kommittéer att avsluta sitt arbete
under år 1982.

Budgetåret 1980/81 var belastningen på kommittéanslaget ca 19,6 milj.
kr. Den största posten utgjordes av kostnaderna för löner som uppgick till
12,6 milj. kr. Den näst största posten var dagarvodena som uppgick till ca
2,5 milj. kr. Kostnaderna varierade avsevärt mellan de olika kommittéerna.
Bland de kommittéer vars kostnader belastade kommittéanslaget
budgetåret 1980/81 fanns det två vars utgifter översteg 1 milj. kr. Kostnaderna
för det stora flertalet kommittéer understeg 500000 kr. och för mer
än hälften understeg kostnaderna 300000 kr. Bland de sist nämnda kommittéerna
fanns det dock sådana som avslutat sin verksamhet före ingången
av budgetåret och sådana som inte bedrev någon egentlig verksamhet.

I förra årets kompletteringsproposition behandlade budgetministern åtgärder
i syfte bl. a. att begränsa kommittéverksamheten (prop. 1980/
1981:150 bil. 2, s. 24 f). Han uttalade där bl. a. att större restriktivitet bör
iakttas när det gäller att tillsätta nya kommittéer. I årets budgetproposition
återkommer budgetministern till denna fråga och anger bl. a. att en bortre
tidsgräns för utredningsuppdraget fortsättningsvis kommer att anges i direktiven;
längre utredningstid än två år skall få förekomma endast undantagsvis
(prop. 1981/82:100 bilaga 2, s. 89 f). Regeringen har nyligen beslutat
att varje kommitté i sin plan för utredningsarbetet skall beräkna kostnaderna
för fullgörande av uppdraget (SFS 1982:37).

Utskottet, som noterar att regeringens förslag till medelsanvisning reellt
sett innebär en minskning av anslaget i förhållande till innevarande budgetår,
anser att regeringens förslag utgör en lämplig avvägning mellan intresset
av att göra besparingar inom den statliga verksamheten och intresset av

JuU 1981/82:36

att ha en väl fungerande utredningsorganisation. Enligt utskottets mening
bör riksdagen därför godta regeringens förslag och avslå motion 1223 i nu
behandlad del (yrkande 1).

Påföljdsfrågor

Inledning

I motion 664 tas upp frågan om inriktningen av påföljdssystemet. Motionärerna
framhåller bl. a. att straffsatserna för olika brott måste förändras i
takt med de förskjutningar i värderingar som sker i samhället. Härvidlag
måste det enligt motionärerna vara en allmän princip att man tar hänsyn till
det ökande behovet att ingripa mot ekonomisk brottslighet och mot sådana
brott som arbetsmiljö-, miljö- och valutabrott. Det torde främst vara beträffande
den organiserade och den ekonomiska brottsligheten som straffskärpningar
kan få förebyggande effekt. I övrigt anser motionärerna det
väsentligt att slå vakt om ett påföljdssystem som i första hand är ägnat att
hjälpa den dömde till återanpassning; resurserna måste alltså även i fortsättningen
i största utsträckning satsas på frivården och på en meningsfull
anstaltsbehandling.

I motionerna 664, 715, 1217 och 1221 efterlyses alternativ till de nuvarande
brottspåföljderna. De alternativ som tas upp i motionerna är kontraktsvård,
samhällstjänst och kombinationen fängelse och böter.

Utskottet behandlar först det yrkande i motion 664 som gäller den
allmänna inriktningen av påföljdssystemet. Härefter behandlas frågan om
alternativ till de nuvarande brottspåföljderna och därefter frågan om straffoch
påföljdssystemet beträffande arbetsmiljö-, miljö- och valutabrott.

Inriktningen av påföljdssystemet

Vid införandet av brottsbalkens påföljdssystem var en av huvudlinjerna
att i möjlig mån söka begränsa användningen av frihetsstraff, samtidigt
som underlag skapades för en ordning som innebar att kriminalvård i frihet
skulle kunna tillämpas i största möjliga utsträckning. Detsamma gäller de
reformer beträffande påföljdssystemet som tid efter annan har beslutats
efter brottsbalkens tillkomst och vid vilka inriktningen i stor utsträckning
varit att avkorta längden på de frihetsberövanden som ändå måste göras.

För fängelsestraffets utformning har 1974 års kriminalvårdsreform haft
väsentlig betydelse. Reformen innebar bl. a. att kriminalvården i anstalt
redan från början skulle inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den
intagne för tillvaron utanför anstalten. Kriminalvårdsreformen har kommit
till uttryck bl. a. i lagen (1974; 203) om kriminalvård i anstalt.

Som framgår av redogörelsen i budgetpropositionen (s. 30-32) är påföljdssystemet
f. n. föremål för överväganden inom kommittéväsendet.
Det pågående reformarbetet har föregåtts av diskussioner om huruvida den
behandlingstanke som legat bakom brottsbalkens påföljdssystem är rationellt
motiverad. Det har satts i fråga om inte straffet i princip uteslutande

JuU 1981/82:36

bör bestämmas med utgångspunkt i brottets svårhet. - Statsmakterna har
hittills inte tagit någon bestämd ståndpunkt i dessa diskussioner.

Frågan om användningen av frihetsstraffet är föremål för en allsidig
översyn a\ fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04). Vägledande för utredningsarbetet
är enligt direktiven (kommittéberättelsen 1980 del II s. 37) att
användningen av frihetsberövande påföljder bör minskas och att längden
på de frihetsberövanden som förekommer bör förkortas. I detta hänseende
har kommittén lagt fram förslag till dellösningar i två betänkanden. Dessa
gäller dels förslag om sänkning av minimitiden för fängelse (SOU 1980:1)
som redan har lett till lagstiftning (SFS 1981:331), dels förslag rörande
bl. a. reglerna om villkorlig frigivning (SOU 1981:92).

Fängelsestraffkommittén har också till uppgift att göra en allmän översyn
av straffskalorna. Översynen skall enligt direktiven ta sikte på om
straffskaloma är anpassade till de värderingar som råder i dagens samhälle.
Härvidlag bör i första hand de straffbestämmelser som i praktiken leder
till de flesta frihetsstraffen tas upp till bedömande. De straffbestämmelser
som omfattas av förmögenhetsbrottsutredningens uppdrag (se nedan) bör i
princip inte omfattas av översynen. I direktiven framhålls i sammanhanget
att insatserna i kampen mot den organiserade och den ekonomiska brottsligheten
kan behöva stödjas av ändringar i de straffvärden som kommer till
uttryck i brottsbalken och andra författningar. Denna fråga bör uppmärksammas
särskilt av kommittén.

Fängelsestraffkommittén beräknas avsluta sitt arbete under år 1984.

Frågan om straffvärdegränser och straffbarhetsgrader vad gäller förmögenhetsbrotten
är föremål för en förutsättningslös prövning a\ förmögenhetsbrottsutredningen
(Ju 1976:04). Den översyn som utredningen har att
göra skall gå ut på att anpassa lagstiftningen på området till det moderna
samhällets värderingar (kommittéberättelsen 1977 del II s. 22 och 1978 del
II s. 17).

Förmögenhetsbrottsutredningen beräknas avsluta sitt arbete under år
1983.

Frivårdskommittén (Ju 1979:05) har i uppdrag att pröva frågor om den
framtida utformningen av kriminalvård i frihet och om alternativ till frihetsstraff.
Kommitténs arbete skall ses som ett led i strävandena att
minska användningen av frihetsberövande påföljder. Enligt kommitténs
direktiv (kommittéberättelsen 1980 del II s. 50) bör utredningsarbetet
bedrivas efter två huvudlinjer. Dels bör undersökas möjligheterna att
effektivisera frivården inom ramen för det nuvarande påföljdssystemet,
dels bör prövas förutsättningarna för att med detta system införliva en eller
ett par brottspåföljder som kan utgöra nya alternativ till frihetsstraff.

Frivårdskommittén, som nyligen avlämnat ett delbetänkande (SOU
1981:90), beräknas avsluta sitt arbete under år 1983.

Utskottet kan för sin del konstatera att de pågående övervägandena
rörande påföljdssystemet följer den huvudlinje för systemet som lades fast
tl Riksdagen 1981182. 7 sami. Nr36

JuU 1981/82:36

när brottsbalken infördes. Utredningsarbetet rörande inriktningen av påföljdssystemet
har enligt utskottets mening f. ö. också i huvudsak getts den
riktning som anges i motion 664. Också den i motionen berörda frågan om
huruvida straffskaloma är anpassade till de värderingar som råder i dagens
samhälle är således under övervägande. Vidare övervägs straffskärpningar
i fråga om sådana brott som kan hänföras till ekonomisk brottslighet.

Med hänvisning till det sagda anser utskottet att det inte finns anledning
till någon riksdagens åtgärd med anledning av motion 664 i här behandlad
del.

Alternativ till de nuvarande brottspåföljderna

Kontraktsvård brukar användas som benämning för en ordning som
innebär att frågan om vilka reaktioner som skall följa på brottet görs
beroende av att den brottslige under viss tid frivilligt underkastar sig vård
eller behandling. I Sverige pågår försöksverksamhet med kontraktsvård
för narkotikamissbrukare som begått brott. Denna försöksverksamhet innebär
att målet förklaras vilande i avvaktan på att den brottslige undergår
behandling; när målet tas upp på nytt bestäms påföljden (lag 1979; 661 med
vissa bestämmelser om handläggningen av brottmål i anslutning till försöksverksamhet
på narkomanvårdens område). Utomlands förekommer
kontraktsvård som en självständig påföljd. Vad motionärerna efterlyser är
en ordning som innebär att verkställigheten av ett ådömt fängelsestraff
skjuts upp i avvaktan på att den dömde undergår vård eller behandling.

Samhällstjänst är en påföljd sorn kan innebära att den dömde är skyldig
att under t. ex. vissa timmar varje vecka uppehålla sig i en institution och
där delta i olika slag av samhällsnyttigt arbete. En annan form kan bestå i
att den dömde på sin fritid utför samhällsnyttigt arbete ett visst antal
timmar. Arbetet kan bestå i t. ex. biträde vid naturvårdsprojekt, reparation
av leksaker åt barnstugor, uppförande av lekplatser o. d.

Enligt de regler som gäller nu kan flera påföljder ådömas för samma
brott i vissa fall. Således kan t. ex. villkorlig dom och skyddstillsyn kombineras
med böter om det är påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller
av hänsyn till allmän laglydnad (brottsbalken 27 kap. 2 § och 28 kap. 2 §).
Böter och fängelse kan däremot inte ådömas för samma brott.

Utskottet har tidigare behandlat motioner som gällt alternativ till de
nuvarande påföljderna. I samband härmed har utskottet uttalat att det är
angeläget att frågan om att finna verkningsfulla alternativ till frihetsstraffet
ägnas uppmärksamhet; en önskvärd minskning i användningen av frihetsstraffet
torde enligt vad utskottet anförde inte kunna komma till stånd
förrän det inom påföljdssystemet finns att tillgå alternativ som bättre än de
nuvarande tillgodoser de kriminalpolitiska behoven (JuU 1980/81:4).

Frivårdskommittén (Ju 1979:05) som tillkallades år 1979 har till uppgift
att pröva frågor om den allmänna utformningen av kriminalvård i frihet.
Kommittén har nyligen avlämnat delbetänkandet (SOU 1981:90) Frivårds -

JuU 1981/82:36

påföljder. I betänkandet har kommittén föreslagit förändringar som syftar
till att intensifiera verkställigheten av skyddstillsynspåföljden. Kommittén
har också föreslagit förändringar i påföljden villkorlig dom, och den påföljden
föreslås bli kallad straffvarning. Vidare har kommittén bl. a. föreslagit
att en ny påföljd införs. Den nya påföljden kallas villkorligt fängelse och
innebär att domstolen mäter ut ett straff men samtidigt medger anstånd
med verkställigheten.

I frivårdskommitténs uppdrag ingår att pröva förutsättningarna att i
brottsbalkens påföljdssystem införliva en eller flera brottspåföljder som
kan utgöra alternativ till frihetsstraff. Som exempel på sådana nämns i
direktiven bl. a. samhällstjänst och kontraktsvård (kommittéberättelsen
1980 del II s. 50f). Kommittén avser att behandla frågan om alternativa
påföljder i ett senare betänkande.

Fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04), som tillkallades år 1979, har till
uppgift att göra en allsidig översyn när det gäller användningen av frihetsstraff
(kommittéberättelsen 1980 del II s. 34 f). Kommittén har nyligen
avlämnat delbetänkandet (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning. Utskottet
har inhämtat att man inom kommittén överväger att pröva frågan om det
bör bli möjligt att kombinera fängelse med böter.

Av den redogörelse som utskottet nu lämnat framgår att det pågår ett
omfattande arbete som syftar till att ändra påföljdssystemet på ett förhållandevis
ingripande sätt. De av motionärerna aktualiserade alternativa
påföljderna övervägs i de sammanhangen. Utskottet anser därför att riksdagen
inte bör vidta någon åtgärd med anledning av motionerna. Utskottet
avstyrker således bifall till motion 664 i här behandlad del (yrkande 5) och
motionerna 715, 1217 och 1221.

Påföljder för arbetsmiljö-, miljö- och valutabrott

Vad härefter gäller frågan om straff- och påföljdssystemet beträffande
arbetsmiljö-, miljö- och valutabrott bör erinras om att de mera allmänna
övervägandena rörande påföljdssystemet som har berörts i det föregående
under rubriken Inriktningen av påföljdssystemet givetvis också gäller sådan
brottslighet. I övrigt skall följande tilläggas.

Bestämmelser om utformningen av arbetsmiljön och därmed sammanhängande
frågor regleras i arbetsmiljölagen (1977:1160), som trädde i kraft
den 1 juli 1978. Till lagen anknyter arbetsmiljöförordningen (1977:1166).

Föreskrifterna i arbetsmiljölagen är inte direkt straffsanktionerade. De
ger i stället möjlighet till ingripande i enskilda fall av yrkesinspektionen i
syfte att få till stånd konkreta åtgärder i arbetsmiljöfrämjande syfte. Den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett av yrkesinspektionen
meddelat föreläggande eller förbud kan dömas till böter eller fängelse i
högst ett år. Till samma straff kan den dömas som bryter mot föreskrift
som innehåller t. ex. konkreta eller generella förbud mot användning av
bl. a. viss arbetsprocess eller farligt ämne.

JuU 1981/82:36

Ansvar för brott mot arbetsmiljön kan också förekomma enligt brottsbalken.
Har arbetsgivaren t. ex. åsidosatt föreskrifter eller inte anskaffat
erforderliga säkerhetsanordningar eller på annat sätt förfarit oaktsamt och
därigenom vållat arbetstagarens död eller åsamkat denne kroppsskada
eller sjukdom som inte är ringa kan straff sålunda bli aktuellt enligt 3 kap. 7
och 8 §§ brottsbalken. Straffet för vållande till annans död är fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa, böter (7 §). För vållande till kroppsskada
eller sjukdom är straffet böter eller fängelse i högst sex månader
(8 §). Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för
svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom kan han enligt 3 kap. 9 § brottsbalken
dömas för framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i
högst två år.

I syfte att öka möjligheterna för de rättsvårdande myndigheterna att
ingripa mot arbetsmiljöbrott slopades genom en lagändring, som trädde i
kraft den 1 juli 1980, kravet på angivelse från målsägande vid brottet
vållande till kroppsskada eller sjukdom för fall då skadan eller sjukdomen
åsamkats målsäganden i verksamhet som arbetstagare.

Under föregående riksmöte behandlade utskottet ett motionsyrkande
om straffskärpning beträffande arbetsmiljöbrott. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (JuU 1980/81:21 s. 77, jfr JuU 1980/81:40) avstyrkte
utskottet bifall till motionen i denna del. En minoritet (s) inom utskottet
förordade i en reservation till betänkandet att straffsatserna för arbetsmiljöbrotten
höjdes.

När det gäller andra sanktionsformer än straff mot den som begår brott
mot arbetsmiljön skall nämnas att regeringen nyligen har förelagt riksdagen
en proposition om ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet
(prop. 1981/82:142). Förslaget i propositionen syftar till att göra det
möjligt att förverka sådana företagsekonomiska vinster som har uppkommit
hos näringsidkare i anledning av att brott har begåtts i utövningen av
deras verksamhet. Bestämmelserna tar sikte inte bara på direkta brottsförtjänster
utan även på värdet av sådana ekonomiska fördelar som på ett
mera indirekt sätt kan härledas till brottet. Bestämmelserna skall kunna
tillämpas såväl vid brott mot brottsbalken som vid specialstraffrättsliga
överträdelser. För brott mot arbetsmiljön kommer således den nya sanktionsformen
att kunna tillgripas i vissa fall.

Också på annat sätt övervägs frågan om nya sanktionsformer på området.
Efter regeringens bemyndigande i oktober förra året har chefen för
justitiedepartementet tillkallat en kommitté med uppdrag att pröva frågan
om utvidgade regler om näringsförbud. Kommittén har enligt sina direktiv
(kommittéberättelsen 1982 del II s. 225) till uppgift att förutsättningslöst ta
ställning till det allmänna behovet av och de principiella och praktiska
aspekterna på utvidgade regler om näringsförbud mot oseriösa näringsidkare
som på ett kvalificerat sätt har dokumenterat att de inte är beredda att
följa de regler som gäller för verksamheten. Sådana förbud skulle, enligt

Juli 1981/82:36

vad departementschefen framhåller i budgetpropositionen (s. 25), kunna
vara ett verksamt medel för att motverka systematiskt överträdande av
bl. a. den lagstiftning som gäller arbetarskydd, valuta, miljövård, konsumentskydd
eller illegal konkurrens.

Slutligen skall beträffande beivrandet av arbetsmiljöbrott nämnas att
socialutskottet under hösten 1981 behandlat två motioner som rörde viss
del av sanktionssystemet i arbetsmiljölagen. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (Soll 1981/82: 20) framhöll socialutskottet att ansvarsreglerna
och deras tillämpning måste ägnas uppmärksamhet, och utskottet utgick
från att regeringen i lämpligt sammanhang lämnar riksdagen en redovisning
av vilka åtgärder som vidtagits inom polis- och åklagarväsendet för att
utreda och beivra arbetsmiljöbrott. Redovisningen borde också innefatta
en bedömning av i vad mån det är motiverat att ytterligare insatser görs för
att polis- och åklagarmyndigheterna skall bibringas kunskaper om arbetsmiljölagstiftningen
och dess ansvarsregler. Utskottet ansåg att motionsyrkandet
i denna del skulle komma att bli tillgodosett utan någon riksdagens
åtgärd och avstyrkte därför detta.

Beträffande miljöbrott finns regler om ansvar såväl i miljöskyddslagen
(1969:387) som i brottsbalken.

I miljöskyddslagen regleras s. k. miljöfarlig verksamhet som härrör från
mark, byggnader eller anläggningar. Straffansvar kan drabba den som
bl. a. överträder vissa med stöd av lagen meddelade förbud. Straffbestämmelserna
skärptes genom beslut av riksdagen under våren 1981 (SFS
1981:420). Straffet för brott mot miljöskyddslagen är sedan den 1 juli 1981
böter eller fängelse i högst två år; straffmaximum var tidigare fängelse i ett
år. I samband med att straffet höjdes infördes också en särskild avgiftspåföljd
(miljöskyddsavgift). Syftet med avgiften är att eliminera de ekonomiska
fördelar som överträdelser av lagen kan medföra.

I brottsbalken har den 1 juli 1981 införts generella straffbestämmelser till
skydd för miljön (SFS 1981:469). För uppsåtligt begånget brott kan enligt
13 kap. 8 a § brottsbalken dömas till ansvar för miljöbrott. Om gärningen
begås av grov oaktsamhet döms enligt 13 kap. 9 § till straff för vållande till
miljöstörning. Straffet för såväl miljöbrott som vållande till miljöstörning
är böter eller fängelse i högst två år. För grova fall av miljöbrott finns en
särskild straffskala som omfattar fängelse i lägst sex månader och högst
sex år.

Regler om ansvar för valutabrott finns i valutalagen (1939:350). Valutalagen
är en fullmaktslag som ger regeringen rätt att under vissa förutsättningar
utfärda i lagen angivna valutareglerande föreskrifter. Regeringens
föreskrifter finns i valutaförordningen (1959:264). Denna har fått sin giltighet
förlängd för ett år i sänder. F. n. gäller valutaregleringen t. o. m. den 30
juni 1982 (SFS 1981:438 och 439).

Brott mot valutalagen kan innefatta t. ex. otillåten ut- eller införsel av
svenska eller utländska betalningsmedel, fordringar eller värdepapper.

JuU 1981/82:36

Straffet för sådant brott är böter eller fängelse i högst ett år eller, om
brottet är grovt, fängelse i högst två år. Har gärning begåtts av grov
oaktsamhet döms till böter. I valutalagen finns också bestämmelser om
ansvar för försök och medverkan till överträdelser av lagens föreskrifter.
Betalningsmedel, fordran eller värdepapper som varit föremål för brott
eller vederlag därför får vidare förklaras förverkat. I stället för sådan
egendom kan dess värde helt eller delvis förverkas.

Valutaregleringen och valutalagstiftningen är f. n. föremål för översyn
av valutakommittén (E 1977:03). Enligt sina direktiv (kommittéberättelsen
1978 del II s. 211) har kommittén bl. a. att utreda frågan hur man på ett
effektivare sätt skall förebygga och beivra överträdelser och kringgående
av valutaregleringen utan att därmed åstadkomma nämnvärda störningar
av det stora antalet legala betalningstransaktioner. Kommittén kommer
därvidlag enligt vad utskottet erfarit också att överväga frågan om utformningen
av straffbuden på området samt straffsatsen för brott mot valutabestämmelserna.

Valutakommittén beräknas avsluta sitt arbete under innevarande år.

Vid bedömningen av motionsspörsmålet rörande straff- och påföljdssystemet
beträffande arbetsmiljö- och miljöbrott vill utskottet framhålla att
det givetvis är ytterst angeläget att samhället skyddar sig mot uppkomsten
av miljöskador, vare sig dessa riktar sig mot människor eller mot den
omgivande miljön. I syfte att värna om dessa intressen fyller de straffbud
som finns på området en viktig roll. Betydelsen av enbart kriminalpolitiska
åtgärder får emellertid inte överskattas.

När det gäller sanktionssystemet enligt arbetsmiljölagstiftningen torde
det f. ö. - enligt den uppfattning som socialutskottet redovisat i sitt förut
berörda betänkande - vara så att samhällsingripanden genom kriminalisering
och straffåtgärder spelar en relativt underordnad roll; föreläggande
och förbud från yrkesinspektionen bildar grundpelarna i sanktionssystemet.

Med hänsyn härtill och innan den av socialutskottet efterfrågade redovisningen
rörande beivrandet av arbetsmiljöbrott har lämnats av regeringen
finns det enligt justitieutskottets mening inte skäl överväga någon
höjning av straffsatserna för brott mot arbetsmiljölagen eller för de brott i
brottsbalken som är tillämpliga i sammanhanget. Sanktionsmöjligheterna
mot den som begår brott mot arbetsmiljön kommer f. ö. att förstärkas om
riksdagen antar det förslag om ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet
som regeringen nyligen har lagt fram för riksdagen. Även de
pågående övervägandena om utvidgade regler om näringsförbud kan leda
till att det tillskapas ett ytterligare verksamt medel i ansträngningarna att
minska arbetsmiljöbrotten.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 664 i
denna del.

När det gäller andra miljöbrott än sådana som avser arbetsmiljön har

JuU 1981/82:36

riksdagen så sent som förra våren fattat beslut om betydande förstärkningar
av sanktionssystemet på området. Utskottet anser att erfarenheterna
härav bör avvaktas ytterligare en tid innan man på nytt tar ställning till
frågan om ytterligare skärpningar av reglerna. Vad som nyss har sagts om
de pågående övervägandena rörande näringsförbud har tillämpning också i
fråga om miljöbrott. Med det sagda avstyrker utskottet bifall till motion
664 i här behandlad del.

När det slutligen gäller valutabrott kan såväl brottets utformning som
straffsatserna för brottet komma att ändras som en följd av valutakommitténs
arbete. Även utredningen rörande näringsförbud kan ha betydelse i
sammanhanget. Med hänsyn till det utredningsarbete som sålunda pågår
anser utskottet att det inte finns skäl till någon åtgärd från riksdagens sida
till följd av motionen. Utskottet avstyrker bifall till motion 664 också i
denna del.

Trolöshet mot huvudman

I brottsbalkens kapitel om förskingring och annan trolöshet (10 kap.)
stadgas i 5 § ansvar för trolöshet mot huvudman. Bestämmelsen gäller den
som på grund av förtroendeställning, såsom syssloman eller eljest, har fått
att för annan sköta ekonomisk angelägenhet. Om han missbrukar sin
behörighet att företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeställning
och därigenom skadar huvudmannen döms han för trolöshet mot huvudman,
om gärningen inte är att bedöma som förskingring eller undandräkt.
Ansvar inträder också om någon, som fatt att sköta rättslig angelägenhet
för annan, missbrukar sin förtroendeställning till förfång för huvudmannen
även om angelägenheten inte är av ekonomisk art.

I motion 1215 framställs yrkande av innebörd att lagrummet skall ändras
så att den som är syssloman eller liknande kan dömas till straff om han,
förutom behörigheten eller befogenheten som härrör från förtroendeställningen,
också haft annan behörighet eller befogenhet.

Motionsyrkandet har sin utgångspunkt i rättsfallet NJA 1955 s. 574
(åtalspunkt V B). I det fallet hade ett rättegångsombud enligt avtal med
huvudmannen fått processföremålet överlåtet på sig. Sedan rättegången
vunnits hävdade ombudet äganderätt till processföremålet och vägrade att
redovisa. Huvudmannen för sin del påstod att överlåtelsen skett bara för
att tillgodose ombudets anspråk på arvode. Det åtalade rättegångsombudet
frikändes av högsta domstolen (majoriteten), eftersom han inte kunde
anses ha handlat i egenskap av rättegångsombud när han efter rättegångens
slut utnyttjade avtalet genom att hävda att verklig äganderättsöverlåtelse
skett. Två ledamöter av högsta domstolen ville döma för trolöshet mot
huvudman; enligt dem hade ombudet på grund av sitt uppdrag haft att
redbart ta till vara huvudmannens intresse också i fråga om verkställighet
av domen och vid därefter förda förhandlingar.

Utgången i målet har diskuterats i den rättsvetenskapliga litteraturen,

JuU 1981/82:36

och sympatier har uttalats för den uppfattning som hävdades av de två
ledamöterna av högsta domstolen; se Ivar Strahl i Svensk Juristtidning
1960 s. 272 och Nils Jareborg Förmögenhetsbrotten (1975) s. 185 och 293.

Den av regeringen år 1976 tillsatta förmögenhetsbrottsutredningen (Ju
1976:04) har att pröva de straffbarhetsgrunder och straffvärdegränser som
bör gälla för förmögenhetsbrotten, till vilka de i brottsbalkens 10 kap.
upptagna brotten förskingring och annan trolöshet hör. Enligt utredningens
direktiv bör det inte vara någon huvuduppgift för den att föreslå
ändringar i den straffrättsliga uppbyggnaden av de särskilda brotten. I
direktiven nämns dock att det kan finnas anledning för utredningen att
pröva behovet av närmare precisering eller avgränsning av de för olika
brott gällande rekvisiten i samband med att straffvärdegränser dras upp
(kommittéberättelsen 1977 del II s. 22 och 1978 del II s. 17). Enligt vad
utskottet inhämtat avser utredningen att överväga den fråga som motionären
väckt. Utredningen räknar med att avge ett huvudbetänkande - omfattande
bl. a. överväganden och ställningstaganden rörande brottsbalkens 10
kap. — kring årsskiftet 1982-1983.

Eftersom den fråga motionären tar upp kommer att övervägas av förmögenhetsbrottsutredningen
och då resultatet av utredningens överväganden
i denna del kan väntas föreligga inom kort, saknas enligt utskottets mening
skäl till någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen.

Straffskärpning för grovt häleri

I motion 389 begärs att straffet för grovt häleri skall höjas. Enligt
motionärerna bör minimistraffet höjas från sex månader till två år och
maximistraffet från fyra år till sex år. Bakgrunden till yrkandet är att det
blir möjligt att använda telefonavlyssning vid utredning om grovt häleri om
straffminimum höjs till två år. I sin motivering knyter motionärerna an till
ett resonemang av tvångsmedelskommittén i betänkandet (Ds Ju 1981; 22)
Hemlig avlyssning m. m. Kommittén föreslår bl. a. att hemlig avlyssning
genom dold mikrofon skall införas som ett nytt tvångsmedel. Det nya
tvångsmedlet skall enligt kommittén få användas vid brott för vilka straffminimum
är fängelse två år och vid vissa andra särskilt angivna brott. I
samband med att tillämpningsområdet för avlyssning med dold mikrofon
diskuteras anför kommittén att den grova häleribrottsligheten utgör en
förutsättning för en mera omfattande narkotikahandel i landet; därför
skulle det enligt kommittén kunna sägas att särskilda skäl talar för att
också de allvarliga häleribrotten tas med när tillämpningsområdet för avlyssning
genom dold mikrofon bestäms.

Kommittén anser sig dock inte böra särbehandla denna typ av brottslighet
och stannar för att inte inbegripa den under annan förutsättning än att
straffminimum höjs till två års fängelse.

Lagstiftningen om förmögenhetsbrotten ses f. n. över av förmögenhetsbrottsutredningen
(Ju 1976:04). Utskottet har inhämtat att straffskalan för
häleribrottet är föremål för utredningens överväganden.

JuU 1981/82:36

Med hänsyn till det utredningsarbete som således pågår anser utskottet
att riksdagen inte bör vidta någon åtgärd med anledning av motion 389, och
utskottet avstyrker därför bifall till den.

Tillgrepp av ringa värde

I motion 920 tas upp frågan om åtgärder mot tillgrepp i affärer och
varuhus. Motionären efterlyser en skärpning så att åtalseftergift inte skall
förekomma vid tillgrepp av ringa värde, och hon föreslår att regeringen
skall utlysa en rikskampanj under mottot ”Du skall icke stjäla”.

Enligt reglerna om åtalsunderlåtelse i rättegångsbalken och i lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får åklagare underlåta att
åtala, bl. a. om det kan antas att i händelse av lagföring annan påföljd än
böter inte skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring inte
krävs från allmän synpunkt.

Enligt anvisningar av riksåklagaren bör åtal för snatteri i många fall
kunna underlåtas även då värdet av det tillgripna ligger över gränsen för att
rapporteftergift skall kunna meddelas, 20 kr. Härvidlag har riksåklagaren
sagt sig kunna godta en praxis enligt vilken värdegränsen sätts vid 50 kr.

I polisinstruktionen (1972:511) ges allmänna regler om rapporteftergift.
Särskilda bestämmelser för vissa snatteribrott finns i cirkuläret (1972:25)
till polismyndigheterna om rapporteftergift för vissa snatteribrott. Regleringen
innebär i huvudsak följande.

En polisman får underlåta att avge rapport eller vidarebefordra rapport
till åklagare beträffande bötesbrott om brottet med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet är obetydligt.

Om brottet utgör snatteri och om det med hänsyn till det tillgripnas
värde och övriga omständigheter är obetydligt, kan polisman underlåta att
vidarebefordra rapport till åklagare och i stället låta saken bero vid en
erinran. Gärningen skall i dessa fall gälla tillgrepp i affärslokal av vara som
hålls till salu under sådana former att den är lätt tillgänglig för kunden.
Främst avses tillgrepp i snabbköpsbutik och i varuhus med självbetjäning.
Brottet skall framstå som obetydligt, och värdet av det tillgripna skall vara
lågt. I regel bör det åsätta försäljningspriset inte vara högre än omkring 20
kr.

Utskottet har tidigare i olika sammanhang uttalat sin anslutning till det
övergripande syftet bakom reglerna om åtals- och förundersökningsbegränsningar
beträffande mindre lagöverträdelser, nämligen att göra det
möjligt att inrikta rättsväsendets tillgängliga resurser mot den grövre
brottsligheten. Samtidigt har utskottet dock pekat på de negativa verkningar
en sådan inriktning kan ha på den allmänna laglydnaden. Utskottet har
sålunda framhållit att det med hänsyn till den allmänna laglydnaden är
viktigt att inte den uppfattningen sprids att snatteribrott lämnas utan ingripande
från samhällets sida; det måste stå klart att alla former av varutillgrepp
i princip är straffbara (JuU 1980/81:9 s. 13).

JuU 1981/82:36

Dessa uttalanden äger enligt utskottets mening alltjämt giltighet.

F. n. pågår inom handeln en brett upplagd aktion mot butiksstölder.
Enligt vad utskottet inhämtat skall den fortsätta under första halvåret 1982
och sedan följas av en annan, mer offensiv kampanj.

I linje med riksdagens önskemål har chefen för justitiedepartementet år
1980 tillkallat en särskild utredare för att göra en undersökning av omfattningen
av det s.k. stöldsvinnet — stöldutredningen (Ju 1980:02). Denna
har också fått till uppgift att, i den mån undersökningen skulle bekräfta att
svinnet har en sådan omfattning att särskilda insatser behövs, lämna förslag
till åtgärder som kan vara ändamålsenliga för att man skall komma till
rätta med problemet. Utredningens förslag kan förväntas komma att beröra
de åtals- och förundersökningsregler som gäller på området. Enligt vad
utskottet inhämtat kommer utredningen också att beröra frågor om särskilda
kampanjer och ansvarsfördelningen mellan handeln och det allmänna.
Utredningen räknar med att redovisa resultatet av sitt arbete i juni 1982.

Av den redogörelse utskottet här lämnat framgår att de spörsmål som tas
upp i motionen redan är uppmärksammade och att ett utredningsförslag i
dessa delar kan väntas inom kort. Någon riksdagens åtgärd med anledning
av motionen erfordras därför inte.

Kvinnliga våldsoffer

I motion 874 begärs - med hänvisning till motion 873 - att kvinnor som
har utsatts för våldsbrott skall få rätt till biträde av advokat.

Enligt en intervjuundersökning som motionärerna hänför sig till utsätts
vaije år ca 40000 kvinnor för våld som inte rapporteras till polisen; 40% av
de intervjuade uppgav att de avstod från anmälan på grund av bekantskap
med gämingsmannnen, familjeskäl eller rädsla för repressalier (Statistiska
centralbyrån: Levnadförhållanden, Rapport nr 24, Offer för vålds- och
egendomsbrott 1978). Motionärerna anför att kvinnor som vänder sig till
polisen enbart betraktas som anmälare och inte så mycket som offer och
part i rättegången. I rätten har kvinnan funktion som bevismedel, och
enligt motionärerna råder det inte någon balans i rättssalen när mål om
våld mot kvinnor behandlas. Motionärerna anser att detta är en orsak till
att så få kvinnor vågar anmäla eller fullfölja anmälan om brott. Enligt
motionärerna måste därför kvinnans ställning i rättssalen stärkas.

Ett offer för brott är inte berättigat till rättsligt biträde med stöd av
statliga medel enbart i denna sin egenskap. Om den som har utsatts för
brott på grund härav behöver biträde i rättslig angelägenhet, t. ex. för att
föra skadeståndstalan, kan biträde enligt rättshjälpslagen förordnas i vissa
fall.

I Danmark och Norge har man genom lagstiftning år 1980 resp. år 1981
gett offer för sexualbrott rätt till advokatbiträde på det allmännas bekostnad.
Advokaten får vara närvarande vid polisförhör och under huvudförhandlingen.
Advokaten har bl. a. rätt att ställa frågor till offret (Lov den 16

JuU 1981/82:36

juni 1980 om ändring af retsplejeloven och Lov den 12 juni 1981 om
endringer i straffeprosesseloven).

Brottsbalkens regler om sedlighetsbrotten ses f. n. över av 1977 års
sexualbrottskommitté. Enligt sina ursprungliga direktiv skall kommittén
också undersöka förutsättningarna att underlätta situationen under förundersökningen
för den som har utsatts för sexualbrott och överväga hur
rutiner kan åstadkommas så att offer för sexualbrott kan få omedelbar
hjälp av kurator, psykolog, läkare eller annan (kommittéberättelsen 1978
del II s. 19). Kommitténs uppdrag har senare utvidgats bl. a. till att gälla
också situationer för kvinnor som har utsatts för våld utan sexuellt inslag
(kommittéberättelsen 1981 del II s. 3). Kommittén planerar att avsluta sitt
arbete i år.

Riksdagen begärde år 1980 en översyn som syftar till att kartlägga
behovet av särskilda insatser för att ge hjälp och stöd åt den som utsätts för
misshandel (SoU 1980/81:8, rskr 93). Översynsarbetet bedrivs inom ramen
för en interdepartemental arbetsgrupp och leds från socialdepartementet.

År 1981 behandlade riksdagen en motion som gällde rättegångsbiträde åt
misshandlade kvinnor. Motionen avslogs med hänvisning till det arbete
som pågick med att finna vägar att på olika sätt underlätta situationen för
kvinnor som har blivit misshandlade (JuU 1980/81:29).

Senare samma år beslutade riksdagen att upphäva den särskilda åtalsregel
som tidigare gällde för misshandel på enskild plats. I samband därmed
framhöll justitieutskottet att ett avskaffande av regeln inte fick medföra att
samhället minskar ansträngningarna att ge de kvinnor som misshandlats
hjälp och stöd (JuU 1981/82:18).

Utskottet anser — bl. a. mot bakgrund av de uppgifter som under senare
år har kommit fram om att kvinnor utsätts för våld i hemmen i en utsträckning
som inte tidigare varit allmänt känd — att det är angeläget att samhället
ger hjälp och stöd åt de kvinnor som har utsatts för våld. Av vad som
tidigare har sagts framgår att arbete pågår för att finna vägar att på olika
sätt underlätta situationen för kvinnor som har blivit misshandlade. Motionsspörsmålet
är sålunda redan aktualiserat, och enligt utskottets mening
saknas därför anledning att — såsom föreslås i motion 874 - hos regeringen
påkalla särskilda åtgärder.

Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Åtgärder mot prostitution m. m.

I motion 924 efterlyses olika åtgärder för att förebygga och förhindra
prostitution. Samtidigt begärs en utvärdering av det s. k. skyltningsförbudet,
dvs. bestämmelsen i 16 kap. 11 § brottsbalken om otillåtet förfarande
med pornografisk bild.

I fråga om åtgärder mot prostitution för motionärerna under rubriken
Förbättrad samlevnadsundervisning fram önskemål om att undervisningen
måste bli bättre, bl. a. genom att skolsköterska och gynekolog engageras.

JuU 1981/82:36

Sexual- och samlevnadsundervisning bör ingå i värnpliktsutbildningen.
Flera abortförebyggande försöksprojekt med sexual- och samlevnadsupplysning
i socialstyrelsens regi (s.k. Gotlandsprojekt, se Ds Ju 1980:9 s.
712) bör genomföras. Under rubriken sexklubbar uttalar motionärerna att
de förutsätter att regeringen snarast lägger fram förslag om förbud mot
offentliga pornografiska föreställningar.

De ämnen som motionärerna tar upp har behandlats inom prostitutionsutredningen,
som nyligen avlämnat sitt betänkande (SOU 1981:71) Prostitutionen
i Sverige. Utredningen lägger där fram en rad förslag i fråga om
bl. a. utbildning och upplysning, sociala insatser och åtgärder på det straffrättsliga
och offentligrättsliga området. Förslagen övervägs f. n. inom regeringskansliet.
Enligt vad utskottet inhämtat pågår inom socialdepartementet
ett arbete med sikte på att en proposition med förslag till lagstiftning
mot offentliga pornografiska föreställningar och förslag till ett socialt
åtgärdspaket skall föreläggas riksdagen senare under våren.

Med hänsyn till det arbete som sålunda pågår inom regeringskansliet
saknas enligt utskottets mening skäl till någon åtgärd med anledning av
motionen i denna del.

I fråga om brottsbalkens bestämmelse om otillåtet förfarande med pornografisk
bild uttalar motionärerna att det alltför ofta förekommer nonchalans
mot det förbud som gäller. Det är enligt motionärerna angeläget att
utvärdera effekten av stadgandet och eventuellt förstärka det.

Tidigare fanns ett förbud som bl. a. gällde spridning av pornografiska
alster. Förbudet uttrycktes i 16 kap. 11 § första stycket brottsbalken på
följande sätt: ”Sårar någon tukt och sedlighet genom framställning i skrift
eller bild eller genom att saluhålla, förevisa eller annorledes sprida skrift
eller bild, dömes för sårande av tukt och sedlighet till böter eller fängelse i
högst sex månader.” En motsvarande bestämmelse fanns i 7 kap. 4 § 14
tryckfrihetsförordningen.

Bestämmelserna ändrades år 1971, och 16 kap. 11 § brottsbalken har
därefter följande lydelse: ”Den som på eller vid allmän plats genom skyltning
eller annat liknande förfarande förevisar pornografisk bild på sätt som
är ägnat att väcka allmän anstöt dömes för otillåtet förfarande med pornografisk
bild till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller
den som med posten sänder eller på annat sätt tillställer någon pornografisk
bild utan föregående beställning.”

Frågan om en viss utvidgning av det straffbara området i bl. a. det
hänseende som här är aktuellt har berörts i direktiven till yttrandefrihetsutredningen.
Utredningen har också berört frågan i sitt betänkande (Ds Ju
1978:8) Barnpornografi. Där lämnas vissa uppgifter om det s.k. skyltningsförbudets
efterlevnad. I utredningens debattbetänkande (SOU
1979:49) lämnar utredningen åt sidan bl. a. frågan om en eventuell utvidgning
av det straffbara området i fråga om pornografi och våldsframställningar
samt förklarar sig återkomma till dessa frågor i sitt fortsatta arbete.

JuU 1981/82:36

Utredningen räknar med att lägga fram sitt slutbetänkande under hösten
1982.

I anslutning till vad som anförs i motionen vill utskottet framhålla att det
beträffande det s. k. skyltningsförbudet liksom eljest är ett betydelsefullt
kriminalpolitiskt intresse att regelefterlevnaden följs och bevakas av de
rättsvårdande organen. När det gäller det aktuella stadgandet om otillåtet
förfarande med pornografisk bild knyter sig hit också viktiga frågeställningar
av bl. a. social och psykologisk natur. Det bör i sammanhanget inte
bortses från att sådana förfaranden som det här är fråga om många gånger
förmedlar en förnedrande människosyn. Utskottet, som anser att motionärerna
tagit upp en angelägen fråga, utgår från att yttrandefrihetsutredningen
i sitt kommande betänkande redovisar sådana överväganden som kan
ligga till grund för statsmakternas ställningstagande i här behandlat hänseende.
Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionen i denna
del.

Lagen om tillfälligt omhändertagande m.m.

I motion 300 efterlyses en så skyndsam behandling av ett förväntat
utredningsförslag rörande lagen om tillfälligt omhändertagande m. m. att
ett förslag kan tas av riksdagen i år.

År 1978 tillkallades en särskild utredare (Ju 1978:03) för att göra en
utvärdering av lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) och
lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB)
— LTO/LOB-utredningen. Det skedde efter begäran av riksdagen (JuU
1977/78:12, rskr 58). Utredningens arbete beräknas vara avslutat i vår.

1975 års polisutredning förordade att LTO skulle upphävas som en
särskild lag i samband med att bestämmelserna om polisens uppgifter,
organisation och befogenheter skulle föras samman till en särskild polislag
(SOU 1979:6 s. 303). Riksdagen har uttalat att det skulle vara av stort
värde om de grundläggande bestämmelserna i dessa ämnen kunde samlas i
en särskild lag (JuU 1980/81:24 s. 5). Arbetet med att utforma förslag till en
polislag har anförtrotts 1981 års polisberedning (Ju 1981:02, kommittéberättelsen
1982 del II s. 128). Förslaget avses bli avlämnat i vår, och enligt
vad utskottet har inhämtat avses departementsberedningen av förslaget till
polislag bli samordnat med det förslag LTO/LOB-utredningen avser att
lägga fram.

Utskottet, som - i linje med sitt tidigare ställningstagande — anser att
det är lämpligt att övervägandena med anledning av förslaget från LTO/
LOB-utredningen samordnas med övervägandena rörande utformningen
av en ny polislag, utgår från att förslag i ämnet kommer att föreläggas
riksdagen utan onödigt dröjsmål. Något skäl till åtgärd från riksdagens sida
med anledning av motion 300 föreligger inte, och utskottet avstyrker bifall
till den.

JulJ 1981/82:36

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1981/82:1223 i denna del (yrkande 1) till Kommittéer
m. m. för budgetåret 1982/83 anvisar ett reservationsanslag av
20000000 kr.,

2. beträffande inriktningen av påföljdssystemet

att riksdagen avslår motion 1981/82:664 i denna del (yrkande 3),

3. beträffande kontraktsvård

att riksdagen avslår motion 1981/82:664 i denna del (yrkande 5),

4. beträffande samhällstjänst

att riksdagen avslår motionerna 1981/82:715 och 1981/82:1221,

5. beträffande påföljdskombinationen fängelse och böter
att riksdagen avslår motion 1981/82:1217,

6. beträffande påföljder för arbetsmiljö-, miljö- och valutabrott
att riksdagen avslår motion 1981/82:664 i denna del (yrkande 2),

7. beträffande trolöshet mot huvudman

att riksdagen avslår motion 1981/82:1215,

8. beträffande straffskärpning för grovt häleri
att riksdagen avslår motion 1981/82:389,

9. beträffande tillgrepp av ringa värde

att riksdagen avslår motion 1981/82:920,

10. beträffande kvinnliga våldsoffer

att riksdagen avslår motion 1981/82:874,

11. beträffande åtgärder mot prostitution m. m.
att riksdagen avslår motion 1981/82:924,

12. beträffande lagen om tillfälligt omhändertagande m. m.
att riksdagen avslår motion 1981/82:300.

3. Extra utgifter. Information om lagstiftning m.m. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag under punkterna A 4 och A 5 (s. 36 och 37) och hemställer 1.

att riksdagen till Extra utgifter för budgetåret 1982/83 anvisar ett
reservationsanslag av 1050000 kr.,

2. att riksdagen till Information om lagstiftning m. m. för budgetåret
1982/83 anvisar ett reservationsanslag av 1000000 kr.

Stockholm den 16 mars 1982

Påjustitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

JuU 1981/82:36

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Hans
Petersson i Röstånga (fp), Björn Körlof (m), Lilly Bergander (s), Gunilla
André (c), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte Jonsson (m), Helge
Klöver (s), Ella Johnsson (c), Bonnie Bemström (fp), Maja Bäckström (s),
Maj Pehrsson (c) och Ulla-Britt Åbark (s).

Reservationer

1. Anslaget till Kommittéer m. m. (punkt 2, mom. 1)

Bertil Lidgård (m), Björn Körlof (m) och Göte Jonsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som böljar på s. 3 med ”Utskottet,
som” och som slutar på s. 4 med ”(yrkande 1)” bort ha följande
lydelse:

Besparingar är nödvändiga inom alla delar av den statliga verksamheten.
Av kommittéer knutna till justitiedepartementet har åtta avslutat sitt arbete
under år 1981 medan endast tre nya har tillsatts. Enligt de redovisningar
kommittéerna själva har gjort i kommittéberättelsen avser nära hälften av
kommittéerna att avsluta sitt arbete under år 1982. Detta visar enligt
utskottets mening att en nedskärning av anslaget kan göras utan att det
inverkar menligt på utredningsarbetet. En sådan åtgärd bör också kunna
motverka att kommittéerna ådrar staten kostnader som inte är oundgängligen
nödvändiga för utredningsarbetet. Utskottet förordar således att riksdagen,
såsom föreslås i motion 1223, till Kommittéer m.m. anvisar ett
belopp som är 2 milj. kr. lägre än det regeringen har föreslagit.

dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med bifall
till motion 1981/82:1223 i denna del (yrkande 1) till Kommittéer
m.m. för budgetåret 1982/83 anvisar ett reservationsanslag av
18000000 kr.

2. Påföljder för arbetsmiljöbrott m. m. (punkt 2, mom. 6)

Lisa Mattson (s), Eric Jönsson (s), Lilly Bergander (s), Hans Pettersson
i Helsingborg (s), Helge Klöver (s), Maja Bäckström (s) och Ulla-Britt
Åbark (s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som böijar på s. 10 med ”Vid
bedömningen” och slutar på s. 11 med ”denna del” bort ha följande
lydelse:

Straff- och påföljdssystemet beträffande arbetsmiljö- och miljöbrott är
viktiga instrument för att motverka uppkomsten av miljöskador, vare sig
dessa riktar sig mot människor eller mot den omgivande miljön. För att det
system som finns till skydd för miljön skall bli effektivt måste emellertid

JuU 1981/82:36

enligt utskottets mening straffbuden på området skärpas. Sådana skärpningar
är naturligtvis särskilt angelägna när det gäller sådana fall då människors
liv eller hälsa äventyras av rena lönsamhetshänsyn från den som
bedriver den miljöfarliga verksamheten. Även intresset av att stärka insatserna
mot den ekonomiska kriminaliteten talar för att straff- och påföljdssystemet
görs mera effektivt.

De nuvarande straffbestämmelserna på arbetsmiljölagstiftningens område
har varit i kraft i snart fyra år. Enligt utskottets mening finns det, såsom
förespråkas i motion 664, skäl att höja straffsatserna för arbetsmiljöbrotten
så att dessa anpassas till det straffvärde som dessa brott bör tillmätas, dvs.
så att de blir jämbördiga med de straffsatser som i allmänhet gäller för brott
som äventyrar människors liv eller hälsa.

I anslutning till den skärpning av straffsatserna för arbetsmiljöbrotten
som utskottet förordat bör också övervägas huruvida de straffvärden som
gäller för andra brott mot miljön är anpassade till dagens värderingar.

När det sedan gäller valutabrotten vill utskottet framhålla att valutatransaktioner
av olika slag torde spela en betydelsefull roll vid ekonomisk
kriminalitet. Även på detta område fyller utformningen av straffbuden -vid sidan av samhällets kontrollmöjligheter — en viktig funktion. Straffsatserna
för valutabrott är enligt utskottets mening för låga, och de torde
spegla ett föråldrat synsätt på valutabrottsligheten. Valutakommitténs arbete
på att se över reglerna om valutabrott bör därför inriktas på att
åstadkomma en skärpning av straffsatserna.

Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under punkt 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande påföljder för arbetsmiljö-, miljö- och valutabrott
att riksdagen med anledning av motion 1981/82:664 i denna del
(yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

Särskilt yttrande
samhällstjänst (punkt 2, mom. 4)

Gunilla André (c), Ella Johnsson (c) och Maj Pehrsson (c) anför:

I motion 1981/82:1221 har begärts åtgärder för att åstadkomma någon
form av försöksverksamhet med samhällstjänst - speciellt för unga lagöverträdare.
Motionsönskemålet skall ses mot bakgrund av att samhällstjänst
har gett goda resultat i andra länder och är en billig och samhällsnyttig
påföljd. Vi anser att det finns skäl att knyta stora förhoppningar till
denna alternativa påföljd även för Sveriges del. Särskilt bör samhällstjänst
kunna vara av värde för ungdomar. Ett sätt att pröva förutsättningarna för

JuU 1981/82:36 21

att införa samhällstjänst kan naturligtvis, som föreslås i motionen, vara att
ordna en försöksverksamhet. Vi anser oss kunna utgå från att frivårdskommittén
vid sin prövning av frågor som gäller samhällstjänst även överväger
möjligheten att föranstalta om en försöksverksamhet.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982