om anslag till domstolsväsendet (prop. 1986/87:100 bil. 4, D, jämte motioner) (Betänkande 1986/87:JuU25 Justitieutskottet)

Justitieutskotte etänkande
1986/87:25

om anslag till domstolsväsendet
(prop. 1986/87:100 bil. 4, D, jämte motioner)

JuU

1986/87:25

Sammanfattning

I detta betänkande tillstyrker utskottet regeringens förslag om medelsanvisning
till domstolsväsendet för nästa budgetår. I anslutning därtill berör
utskottet bl. a. frågan om domarbanans utformning samt - delvis med
anledning av ett beslut av JO - skatteprocessens anordnande. Utskottet gör
också ett inskärpande uttalande om vikten av att beakta domstolsverksamhetens
krav vid tidsplaneringen av byggnadsarbeten för domstolarna.

Utskottet behandlar i betänkandet också motionsyrkanden om bl. a.
delegation vid domstolarna, olika frågor rörande nämndemän, vittnesplikt
för tolkar och expediering av dom till tilltalad i brottmål. Utskottet avstyrker
bifall till motionerna.

Utskottets borgerliga ledamöter har reserverat sig i olika frågor, bl. a. med
begäran om en översyn i syfte att nedbringa antalet specialdomstolar m. m.

Domstolsväsendet m. m.

1. Domstolsverket. Utskottet tillstyrker regeringens i proposition 1986/
87:100 bilaga 4 (justitiedepartementet) under punkt D 1 (s. 62 och 63)
framlagda förslag och hemställer att riksdagen till Domstolsverket för
budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av 44 161 000 kr.

2. Allmänna domstolarna. Regeringen har under punkt D 2 (s. 64-71)
föreslagit riksdagen att till Allmänna domstolarna för budgetåret 1987/88
anvisa ett förslagsanslag av 1 068 354 000 kr.

I motion 1986/87:Ju401 av Allan Ekström (m) hemställs att riksdagen
beslutar att snarast möjligt återinföra de regler som gällde före den 1 juli 1983
beträffande antalet nämndemän i tingsrätt.

I motion 1986/87:Ju404 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs såvitt nu är
i fråga att riksdagen hos regeringen begär att domstolsverket får i uppdrag att
utreda möjligheterna att införa kanslisttjänster inom domstolarna i enlighet
med vad som anförts i motionen (yrkande 2).

1 Riksdagen 1986187. 7sami. Nr25

Rättelse: S. 27 rad 28 och 29 Står: 5 Rättat till: 4

ANDRA HUVUDTITELN

Motioner

I motion 1986/87:Ju405 av Ewy Möller (m) hemställs såvitt nu är i fråga att
riksdagen beslutar att återinföra de regler som gällde den 1 juli 1983
beträffande antalet nämndemän i tingsrätt.

I motion 1986/87:Ju407 av Gunnar Biörck i Värmdö (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag till en ”codex ethicus” för domare och
förvaltningstjänstemän på basen av (de Olaus Petri tillskrivna) Domarreglerna
i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motion 1986/87:Ju409 av Sven Munke (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att domstolsverket får i uppdrag att utreda möjligheten att
tingsrätter i samtliga brottmål skall bestå av fyra nämndemän och en lagfaren
domare.

I motion 1986/87:Ju411 av Gunilla André m. fl. (c) hemställs såvitt nu är i
fråga att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna dels vad i
motionen anförts om domstolarnas verksamhet (yrkande 1), dels att det
totala antalet nämndemän för närvarande inte bör förändras (yrkande 2).

I motion 1986/87:Ju414 av Jan Hyttring (c) och Elving Andersson (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att av
anslaget Förvaltningskostnader för domstolsväsendet skall domstolsverket
ge ökade ekonomiska anslag till Nämndemännens riksförbund för information
och utbildning.

I motion 1986/87:Ju415 av Lars Sundin (fp) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att Sjuhäradsbygdens tingsrätt skall
behållas.

I motion 1986/87:Ju702 av Bengt Harding Olson (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring i rättegångsbalken att i
enlighet med vad som anförs i motionen vittnesplikten för tolkar begränsas.

I motion 1986/87:Ju706 av Sven Munke (m) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts dels om att
mottagningserkännande tillställs målsägare vid besvär hos rättsmyndighet
(yrkande 1), dels om att vid ”icke beviljat prövningstillstånd” avslagsskälen
utförligt motiveras till målsägaren (yrkande 2).

I motion 1986/87:Ju710 av Marianne Andersson (c) och Gunnar Björk i
Gävle (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om skriftlig underrättelse om dom i brottmål.

I motion 1986/87: Ju711 av Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att domstolsverket får i uppdrag att lösa
nämndemännens olycksfallsförsäkring.

I motion 1986/87:Ju712 av Margareta Gard m. fl. (m) hemställs att riksdagen
beslutar att i 1 kap. 3 § och 2 kap. 4 § rättegångsbalken samt i 15 kap. 29 §
och 30 a § giftermålsbalken införs bestämmelser om att bland tjänstgörande
nämndemännen båda könen skall vara representerade.

JuU 1986/87:25

I motion 1986/87:Ju714 av Ulla Orring (fp) och Rune Ångström (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
framförts angående stöd till nämndemännens organisation.

I motion 1986/87:Ju715 av Ulla Pettersson (s) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om utbildning av
nämndemän samt om information till allmänheten om nämndemannauppdrag.

I motion 1986/87:Ju809 (yrkande 5) av Per-Olof Strindberg m.fl. (m)
hemställs såvitt nu är i fråga att riksdagen till allmänna domstolarna för
budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av 1 083 354 000 kr. (yrkande
5).

Utskottet

Medelsberäkningen

Regeringen föreslår ett anslag till de allmänna domstolarna om drygt
1 miljard kronor. Det s. k. huvudförslaget om besparing har inte tillämpats.
Särskilda medel har beräknats dels för de kostnader som förslagen i den
nyligen avlämnade propositionen (1986/87:112) om anhållande och häktning
kan komma att föranleda (2 milj. kr.), dels för en ökad takt i genomförandet
av fastighetsdatareformen i enlighet med beslut som riksdagen tidigare fattat
(2 milj. kr.). Medel för efterutbildning vid de allmänna domstolarna, som
tidigare anvisats under anslaget till domstolsverket, har beräknats under
förevarande anslagspunkt (ca 2,7 milj. kr.). Medel beräknas inte för några
nya tjänster.

I motion 809 (yrkande 5) begärs att anslaget ökas med 15 milj. kr. utöver
vad regeringen har föreslagit. Yrkandet har sin grund i att motionärerna
anser att antalet nämndemän i domför sammansättning i tingsrätt bör ökas
från tre till fem.

Anslaget till de allmänna domstolarna har under en följd av år varit
föremål för kännbara nedskärningar. Redan vid behandlingen av budgetpropositionen
år 1984 framhöll utskottet att kravet på rättssäkerhetens upprätthållande
sätter en gräns för möjligheterna att genom rationaliseringar och
liknande åstadkomma lättnader i fråga om domstolarnas arbetsförhållanden.
Utskottet konstaterar att regeringens medelsberäkning bör göra det möjligt
för de allmänna domstolarna att under nästa budgetår arbeta under
oförändrade villkor. Detta bör ge tillfälle att konsolidera verksamheten och
fortsätta rationaliseringsarbetet.

I detta sammanhang bör uppmärksammas en av domstolsverket nyligen
färdigställd rapport (DV Rapport 1987:1) om rekryteringen till och avhoppen
från domarbanan, ett spörsmål som utskottet tidigare uppmärksammat.
Enligt rapporten har avhoppen under senare år ökat kraftigt samtidigt som
svårigheter att rekrytera tillräckligt kvalificerade aspiranter uppstått
(s. 56—57). Det är framför allt två förhållanden som under utredningen trätt i
förgrunden när det gäller domarbanans minskade attraktionskraft, nämligen

JuU 1986/87:25

löneförhållandena och domarkarriärens utformning (s. 59). Även andra
omständigheter har enligt rapporten inverkan på utvecklingen.

Enligt utskottets mening utgör rapporten en särskild orsak att nu företa en
noggrann prövning av vilka åtgärder - både på kortare och längre sikt - som
är erforderliga för att bryta utvecklingen. Departementschefen uttalar också
i årets budgetproposition (s. 67) att han avser att föreslå regeringen att låta
utreda meritvärderingen och domarbanans utformning på längre sikt och
därmed sammanhängande frågor. En sådan utredning skall enligt departementschefen
inriktas på att föreslå lösningar för att stärka domarkarriärens
attraktionskraft.

Utskottet anser sig inte böra genom några särskilda uttalanden föregripa
denna utredning. Utskottet vill dock liksom tidigare understryka vikten av
att domstolarnas dömande och rättsvårdande verksamhet behålls på hittillsvarande
kvalitativt höga nivå. I ett sådant perspektiv är det självklart att det
är angeläget med olika åtgärder för att stävja den utveckling som skildras i
rapporten.

I fråga om medelsanvisningen hänvisar utskottet till sitt nedan angivna
ställningstagande vad gäller antalet nämndemän i tingsrätt. I konsekvens
med det ställningstagandet avstyrker utskottet bifall till yrkandet i motion
809 om höjt anslag till de allmänna domstolarna. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag om medelsanvisning.

Sjuhäradsbygdens tingsrätt

I motion 415 begärs ett uttalande av riksdagen att Sjuhäradsbygdens tingsrätt
skall behållas. Enligt vad som framhålls i motionen är den sammanslagning
av Sjuhäradsbygdens tingsrätt med Borås tingsrätt som tidigare var aktuell
olämplig av flera skäl och det föreligger också enligt motionären ett starkt
lokalt motstånd mot tanken på en sammanslagning.

Borås tingsrätt - med Borås kommun som jurisdiktionsområde - är
belägen i rådhuset vid Stora torget i centrala Borås. Domstolen sysselsätter
ca 40 personer. Sjuhäradsbygdens tingsrätt, som omfattar Marks, Svenljunga,
Tranemo och Ulricehamns kommuner, är också den belägen i Borås,
ca 1 kilometer öster om Stora torget. Domstolen sysselsätter drygt 20
personer.

Bakgrunden till den nu aktuella motionen är att departementschefen i 1984
års budgetproposition anmälde att han avsåg att senare föreslå regeringen en
sammanslagning av de två tingsrätterna.

I oktober 1984 uppdrog regeringen åt domstolsverket och byggnadsstyrelsen
att utreda frågan om lämpliga lokaler för en sammanslagen tingsrätt.
Uppdraget redovisades i april 1985.

Enligt vad utskottet inhämtat övervägs frågan om en sammanslagning av
domstolarna alltjämt inom regeringskansliet.

Riksdagen har tidigare vid flera tillfällen haft anledning att uttala sig i
frågor om sammanslagning och nedläggning av allmänna underrätter (se
t. ex. JuU 1978/79:26). Därvid har utskottet bl. a. framhållit den betydelse
från rättsvårdssynpunkt som en lokal domstol har för bygdens befolkning och

JuU 1986/87:25

utskottet har också betonat vikten av att hänsyn tas till andra skäl av
regionalpolitisk natur.

Vad gäller den nu aktuella motionen har det av redogörelsen framgått att
frågan om en sammanslagning av Borås tingsrätt med Sjuhäradsbygdens
tingsrätt för närvarande är föremål för överväganden inom regeringskansliet.

I detta läge saknas det anledning att - utöver vad nyss sagts - göra något
särskilt uttalande i saken. Motion 415 avstyrks därför av utskottet.

Etiska regler för domare m. fl.

I motion 407 begärs att regeringen skall lägga fram förslag till etiska regler för
domare och förvaltningstjänstemän baserade på domarreglerna. Syftet med
motionsönskemålet är att åstadkomma en sådan ordning att den enskilde
medborgarens intressen gentemot statsmakten tillgodoses vid utövandet av
juridiska funktioner.

I anslutning till motionen vill utskottet, som också motionären gör, erinra
om att domarreglerna av ålder intas i lagboken. Redan genom sin plats där
har de en inverkan på rättstillämpningen (jfr Strömholm, Rätt, rättskällor
och rättstillämpning, s. 397 och 413). Sådan betydelse har också domareden,
som varje domare skall avlägga innan han får tjänstgöra (se 4 kap. 11 §
rättegångsbalken). Av stor betydelse för en god rättstillämpning i domstolar
och förvaltningsmyndigheter är naturligtvis också själva högskoleutbildningen
och den träning och utbildning som de yngre juristerna får under sin
karriär. Handläggningsnormer har också uppställts genom straffrättsliga och
disciplinrättsliga regler inom tjänstemannarätten.

Även om utskottet kan ställa sig bakom syftet med motionen anser
utskottet att det inte är en statlig uppgift att - vid sidan av vad som redan
gäller - föreskriva sådana etiska regler som motionären efterlyser. Detta kan
däremot, som motionären själv påpekar, vara en sak för t. ex. yrkesföreningar
och vetenskapliga sammanslutningar. Med dessa uttalanden avstyrker
utskottet bifall till motionen.

Delegering vid domstolarna m. m.

I motion 404 (yrkande 2) begär motionärerna en utredning om möjligheten
att införa kanslisttjänster vid domstolarna. Motionärernas syfte är att flytta
bort enklare juristgöromål från den dömande personalen till biträdespersonal.
Domstolsverket bör enligt motionärerna få i uppdrag att göra en sådan
utredning.

I motion 411 (yrkande 1) efterlyses en prövning av olika möjligheter att
förbättra domstolarnas balanser.

Enligt 18 och 18 a §§ tingsrättsinstruktionen (1979:572) får vissa göromål
delegeras till tingsnotarier och andra anställda som vunnit tillräcklig erfarenhet.
Enligt 19 och 20 §§ får domargöromål delegeras till tingsnotarier.
Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om domstolsverkets kontinuerliga
insatser för fortbildning av biträdespersonal som leder till att det finns
tillräckligt med kvalificerad personal för att möjliggöra delegering. Försök
med en mer omfattande delegering än vad tingsrättsinstruktionen medger

JuU 1986/87:25

pågår beträffande ärenden om betalningsföreläggande (se SFS 1984:184) och
förmynderskap (se SFS 1985:35). En utvärdering av försöksverksamheten
pågår inom domstolsverket. De hittillsvarande erfarenheterna av verksamheten
är goda.

Inom domstolsverket har utarbetats en rapport (DV Rapport 1986:3)
angående beslutsdelegation i mål och ärenden vid tingsrätt. I rapporten
föreslås ytterligare delegering från jurister till biträden vad gäller vissa mål
och ärenden. Vidare föreslås viss delegering från domare till notarier.
Förslagen är under beredning i regeringskansliet.

Utskottet hårde senaste åren (JuU 1984/85:25 s. 4 och JuU 1985/86:23 s. 3)
gjort uttalanden av innebörd att delegering kan vara en positiv rationaliseringsåtgärd.
Utskottet vill med oförändrad inställning också peka på att
delegering kan avlasta domarpersonalen mer eller mindre rutinmässiga
arbetsuppgifter samtidigt som notarier och biträdespersonal därigenom får
mer ansvarsfyllda uppgifter. Delegering är således inte endast att se som
rationalisering i besparingssyfte utan även som en personalutvecklande
åtgärd, ägnad att ge alla berörda personalkategorier större arbetstillfredsställelse.

Vad gäller särskilt motion 411 vill utskottet peka på att det sedan flera år
pågår ett omfattande förändrings- och rationaliseringsarbete inom domstolsväsendet.
Utskottet vill särskilt nämna förutom delegeringen av arbetsuppgifter
till biträdespersonal även införandet av ADB-stöd. Av betydelse i
sammanhanget är också förändringar på processlagstiftningens och strafflagstiftningens
område såsom ökade möjligheter att använda strafföreläggande,
avkriminaliseringar och ändrade regler för de allmänna domstolarnas
sammansättning.

Som framgått pågår det arbete i den riktning som motionärerna eftersträvar
och någon åtgärd från riksdagens sida är inte erforderlig. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna 404 och 411 såvitt nu är i fråga.

Antalet nämndemän i domför sammansättning

I motionerna 401 och 405 begärs att antalet nämndemän i domför sammansättning
i tingsrätt skall höjas från tre till fem. Samma önskemål motiverar
det ovan behandlade yrkandet om ökad medelsanvisning i motion 809. I
motion 409 förespråkas att antalet nämndemän skall höjas till fyra. Motionärerna
anser bl. a. att nämndemännen numera får tjänstgöra alltför sällan och
att det allmänna rättsmedvetandet inte kan speglas på ett allsidigt och
representativt sätt med endast tre nämndemän.

År 1983 ändrades tingsrätternas sammansättning så att de blev domföra
med tre i stället för fem nämndemän. Den större sammansättningen behölls
dock för vissa grova brottmål (prop. 1982/83:126, JuU 32, rskr. 314).

Vid sin behandling av ändringsförslagen år 1983 uttalade utskottet att den
föreslagna minskningen av antalet nämndemän inte kunde antas leda till
någon försämring av tingsrättens möjligheter att komma fram till en sakligt
riktig dom. Förslaget bedömdes inte heller innebära andra negativa konsekvenser.
Utskottet har därefter åren 1984, 1985 och 1986 behandlat frågan
och därvid inte funnit anledning frångå nyssnämnda ställningstagande. För
en närmare redogörelse för utskottets överväganden hänvisas till betänkan -

JuU 1986/87:25

dena JuU 1982/83:32, JuU 1983/84:23, JuU 1984/85:25 och JuU 1985/86:23.

En utvärdering av domförhetsreglerna i tingsrätt har företagits och
föreligger nu i en rapport (DV Rapport 1986:4) av domstolsverket om bl. a.
underrätternas sammansättning. En sammanfattning av rapporten finns i
budgetpropositionen (s. 67 f).

Utskottet delar departementschefens bedömning att utvärderingen av
nämndemannareformen inte tyder på att de nya sammansättningsreglerna
med normalt tre nämndemän skulle ha medfört att rättskipningen blivit
sämre. Vid bedömningen av motionsönskemålen bör enligt utskottets
mening beaktas att rättegångsutredningen såsom anges i budgetpropositionen
överväger att i sitt slutbetänkande senare i vår ta upp bl. a. domförhetsregler
och frågor om antalet nämndemän. Med hänsyn härtill bör ett
ställningstagande till antalet nämndemän anstå. Utskottet avstyrker bifall till
motionerna 401, 405 och 409.

Det totala antalet nämndemän

I motion 411 begär motionären med anledning av ett uttalande i budgetpropositionen
att riksdagen skall uttala att det totala antalet nämndemän för
närvarande inte bör förändras (yrkande 2).

I samband med 1983 års nämndemannareform uttalades att det totala
antalet nämndemän skulle förbli oförändrat. Den minskade tjänstgöringsfrekvensen
som skulle bli en följd härav skulle enligt departementschefen
(prop. 1982/83:126 s. 55) kunna bidra till att ytterligare bredda rekryteringsunderlaget
eftersom tjänstgöringen blev mindre betungande utan att för den
skull göra nämndemännen mindre skickade att utföra sitt uppdrag. Som ett
riktmärke för tjänstgöringstätheten angavs (s. 30) en dag var sjätte vecka. Av
domstolsverkets i det föregående nämnda utvärdering av nämndemannareformen
framgår att den genomsnittliga tjänstgöringstätheten kommit att bli
något glesare än så. Detta kan, anser utskottet, på sikt få negativa
konsekvenser för rättskipningen genom att nämndemännens bristande
erfarenhet allteftersom de byts ut kommer att göra sig allt starkare gällande.
En alltför gles tjänstgöring kan också, såsom utskottet ser det, medföra att
nämndemännen finner sitt uppdrag mindre meningsfyllt.

Det finns sålunda, anser utskottet, fog för departementschefens konstaterande
i årets budgetproposition (s. 69) att det för att öka tjänstgöringsfrekvensen
till 8—10 dagar om året kan bli nödvändigt att något minska antalet
nämndemän i vissa domkretsar. Detta är dock såsom framhållits i propositionen
en fråga för berörda domstolar.

I sammanhanget vill utskottet erinra om att riksdagen så sent som i
samband med nämndemannareformen prövade frågan om delegation av
beslutanderätten i fråga om hur många nämndemän som skall finnas i varje
domstol. Det beslut riksdagen fattade innebar att regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer har att besluta om antalet nämndemän vid
domstolarna (1 kap. 4 § och 2 kap. 4 b § rättegångsbalken). Regeringen har
därefter delegerat beslutanderätten till hovrätterna och kammarrätterna. De
tre största tingsrätterna och länsrätterna har dock att själva bestämma antalet
nämndemän (SFS 1983:382).

JuU 1986/87:25

Det saknas enligt utskottets mening anledning att nu föreslå ett frångående
av riksdagens nyssnämnda ställningstagande. Utskottet vill tillägga att den
nu aktuella frågan är beroende även av ett framtida ställningstagande
beträffande antalet nämndemän i domför sammansättning. De förslag som i
detta hänseende kan föranledas av rättegångsutredningens arbete bör
avvaktas. Med hänvisning till det anförda finner utskottet syftet med
motionen vara tillgodosett. Den bör därför inte bifallas.

Kvinnor och män i rätten

I motion 712 begär motionären en lagändring som går ut på att både kvinnliga
och manliga nämndemän skall ingå i rätten vid handläggningen av brottmål
och familjerättsliga tvistemål i tingsrätt och i hovrätt.

Utskottet har vid en rad tillfällen under senare år understrukit betydelsen
av nämndemannakårens representativitet. Utskottet återkommer för övrigt
till denna fråga nedan under rubriken Stöd till nämndemannaorganisationer
m. m. Av särskild vikt är att både kvinnor och män väljs till nämndemän.
Därför är det, anser utskottet, tillfredsställande att andelen kvinnor under
senare år stigit för att år 1985 uppgå till 46 % av nämndemännen i
tingsrätterna.

I detta sammanhang bör inledningsvis understrykas att det inte är
domstolarna som väljer nämndemännen. Detta sker i de kommunala eller
landstingskommunala församlingarna. Det kan, som departementschefen
understryker i proposition 1982/83:126 s. 54, inte komma i fråga att beskära
valförsamlingarnas suveränitet genom mer detaljerade valbarhetsföreskrifter
eller genom något slags kvoteringssystem.

Av domstolsverkets förut omnämnda rapport (DV 1986:4) om underrätternas
sammansättning m. m. framgår (s. 43) att de flesta tingsrätterna
försöker få till stånd en så allsidig sammansättning som möjligt vad gäller
nämndemännens kön, ålder och partitillhörighet. Vissa tingsrätter låter dock
slumpen styra nämndsammansättningen. Tingsrätterna tillämpar i regel
samma principer vid nämndsammansättning till extra ting som till ordinarie
ting. I praktiken blir det dock så, enligt rapporten, att de nämndemän som
kan tjänstgöra med kort varsel får delta i sammansättningen. Även i vissa
hovrätter förekommer anvisningar av innebörd att en kvinna alltid bör sitta
med i rätten när fråga är om sexualbrott eller misshandelsbrott med kvinnlig
målsägande. Även här kan dock praktiska problem uppstå att nå önskat
resultat.

Rent allmänt vill utskottet uttala att det bör eftersträvas att både kvinnor
och män ingår i rätten. Detta gäller inte minst när det är fråga om sexualbrott
och familjerättsliga tvistemål. I sammanhanget anser utskottet sig böra peka
på att både kvinnor och män kan finna det kränkande att behöva redogöra för
detaljer ur sitt privatliv för en domstol som är sammansatt enbart av det
motsatta könet. Utskottet anser det dock olämpligt att genomföra en
författningsreglering på det sätt motionärerna önskar. Häremot talar främst
det nyss anförda principiella skälet mot styrning av val av nämndemän men
även de praktiska svårigheter som kan förväntas uppstå vid tillämpningen av
en sådan reglering. Lösningen på det problem som motionärerna tar upp
ligger sålunda enligt utskottets mening dels i att valförsamlingarna särskilt

JuU 1986/87:25

beaktar representativitetsproblemen vid val av nämndemän, dels i att
domstolarna, vilket i stor utsträckning redan sker, ser till att sammansättningarna
blir väl avvägda. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till
motion 712.

Stöd till nämndemannaorganisationer m. m.

1 två motioner (414 och 714) förordas ökat ekonomiskt stöd till Nämndemännens
riksförbund för att bl. a. trygga utgivningen av förbundets tidning
Nämndemannen. Enligt vad som framhålls i motionerna har tidningen stor
betydelse för nämndemännens information och utbildning.

Nämndemännens behov av utbildning tas upp också i motion 715. Enligt
motionen är det viktigt att nämndemännen får utbildning i juridiskt
språkbruk, allmän rättskunskap och olika lagtolkningsmetoder.

Motion 715 tar även upp behovet av åtgärder för att förbättra nämndemannakårens
sammansättning. Den åtgärd som föreslås i motionen är att
informera bl. a. de politiska organisationerna om nämndemannauppdragets
innehåll och betydelse för domstolsarbetet.

Utskottet har tidigare framhållit det värde som nämndemannadeltagandet
har för verksamheten i våra domstolar. Det är mot den bakgrunden som
också de nu aktuella motionsspörsmålen skall bedömas.

Beträffande först frågan om ett ökat stöd till Nämndemännens riksförbund
vill utskottet instämma i att det för nämndemännen självklart är väsentligt att
få information i olika för nämndemannauppdraget viktiga frågor. Därvid
spelar utan tvekan den verksamhet som Nämndemännens riksförbund
bedriver en betydelsefull roll och inte minst torde utgivningen av tidningen
Nämndemannen vara en både effektiv och uppskattad informationskälla.

För information och utbildning av nämndemän kan domstolsverket ge
bidrag från medel som verket disponerar. För verksamheter av detta slag har
domstolsverket årligen avsatt ca 200 000 kr. och av detta belopp har
huvuddelen utgetts till Nämndemännens riksförbund.

I anslutning härtill kan noteras uttalandet i budgetpropositionen (s. 63) att
den anslagspost från vilket nu ifrågavarande bidrag har utgått bör räknas upp
med 500 000 kr. och att av detta belopp en del enligt domstolsverkets
närmare bestämmande skall avsättas för nämndemannainformation, studieresor
för nämndemän m. m. I sammanhanget vill utskottet också framhålla
att den av Nämndemännens riksförbund bedrivna verksamheten inte i
första hand är att se som en offentlig uppgift; det är här fråga om i princip
enskilda föreningsangelägenheter, som det ankommer på medlemmarna att
ombesörja.

Utskottet utgår från att domstolsverket i sitt löpande arbete beaktar dessa
uttalanden av utskottet. Härutöver är någon åtgärd från riksdagens sida med
anledning av motionerna 414 och 714 inte erforderlig. Motionerna avstyrks
av utskottet.

Frågan om en bättre utbildning i bl. a. allmänna juridiska ämnen för
nämndemän har tidigare behandlats av utskottet. Med anledning av en
motion med liknande innehåll som den nu aktuella uttalade utskottet vid
1982/83 års riksmöte att någon mer organiserad eller permanent verksamhet

JuU 1986/87:25

1* Riksdagen 1986187. 7sami. Nr 25

syftande till en egentlig juridisk utbildning av nämndemännen inte kunde
anses lämplig med hänsyn till den ställning såsom lekmän som nämndemännen
intar inom rättskipningen. Vidare underströk utskottet att det enligt
rättegångsbalkens regler åligger rättens ordförande - som är yrkesdomare -att vid överläggning till dom orientera de deltagande nämndemännen både
om den föreliggande sakfrågan och om tillämpliga rättsregler (JuU 1982/
83:32 s. 30 f).

Detta är alltjämt utskottets inställning, men i likhet med vad utskottet
tidigare har uttalat bör det framhållas att domstolsverket i samband med mer
omfattande lagändringar eller andra större reformer bör överväga om det
finns behov av att vidta särskilda informationsinsatser för nämndemännen.

Med hänvisning till det sagda saknas enligt utskottets mening anledning att
nu vidta åtgärder på grund av motion 715 i nu berörd del.

Problemet med den bristande allsidigheten inom nämndemannakåren har
varit föremål för utskottets uppmärksamhet vid tidigare tillfällen (se t. ex.
JuU 1982/83:32 s. 26 ff). Utskottet har därvid uttalat bl. a. att nämndemannakåren
inte är så allsidigt sammansatt som vore önskvärt och utgått ifrån att
åtgärder skulle vidtas för att säkerställa en bättre rekrytering.

Av uttalanden i budgetpropositionen (s. 68) framgår att departementschefen
har för avsikt att uppdra åt domstolsverket att i samråd med Landstingsförbundet
och Kommunförbundet arbeta fram ett material som beskriver
nämndemannakårens sammansättning bl. a. jämförd med befolkningen i
stort samt att i god tid inför kommande nämndemannaval informera de
nominerande organen om det angelägna i att en mer allsidig rekrytering
kommer till stånd. Utskottet finner att detta är värdefulla och behövliga
initiativ.

Enligt vad utskottet erfarit har domstolsverket redan påbörjat detta arbete
och bl. a. planerar domstolsverket att som ett led i arbetet anordna en
hearing med företrädare för berörda myndigheter och organisationer.
Domstolsverket har siktet inställt på att i någon form presentera resultatet av
arbetet under hösten innevarande år.

Nu redovisade åtgärder tillgodoser i allt väsentligt det nu ifrågavarande
önskemålet i motion 715. Motionen avstyrks därmed i berörd del.

Nämndemännens försäkringsskydd

I motion 711 ifrågasätts om nämndemän i utövandet av nämndemannauppdraget
omfattas av lagen om arbetsskadeförsäkring, och det begärs att
domstolsverket får i uppdrag att lösa frågan om ett tillfredsställande
försäkringsskydd för nämndemän.

Genom beslut av riksdagen år 1977 (prop. 1976/77:64, SfU 21, rskr. 201)
kompletterades lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. Försäkringen
utvidgades då till att gälla - förutom arbetstagare - också egenföretagare och
uppdragstagare. I propositionen anförde föredragande departementschefen
bl. a. att utsträckningen av försäkringen innebar att arbetsskadeskyddet
utvidgades till bl. a. småföretagare, jordbrukare, fiskare och personer med
förtroendeuppdrag. Till den sistnämnda kategorin hörde, enligt departementschefen,
t. ex. fullmäktige- och styrelseledamöter, nämndemän och
övervakare (prop. s. 103).

JuU 1986/87:25

Det försäkringsskydd som ges genom lagen om arbetsskadeförsäkring
innebär i korthet följande.

Med arbetsskada förstås enligt lagen skada till följd av olycksfall eller
annan skadlig inverkan i arbetet. Som olycksfall i arbete räknas också
olycksfall vid resa till eller från arbetsstället om färden föranleddes av eller
stod i nära samband med arbetet. Arbetsskadeförsäkringen är samordnad
med den allmänna sjukförsäkringen under de första 90 dagarna efter det
skadan inträffade (den s.k. samordningstiden). Detta innebär att sjukpenning
utges som vid ett vanligt sjukdomsfall. För tandskador ersätts hela
vårdkostnaden; även kostnaden för vissa hjälpmedel, t. ex. kryckor, ersätts.
Efter samordningstidens slut ges ersättning från arbetsskadeförsäkringen för
hela inkomstbortfallet. Ersättning kan också utges i form av livränta eller,
om det är fråga om en dödsolycka, i form av begravningshjälp och livräntor
till efterlevande.

Utskottet konstaterar att nämndemännen sålunda omfattas av lagen om
arbetsskadeförsäkring. Därigenom garanteras de ett skydd mot främst
inkomstbortfall till följd av skador som inträffar under eller i omedelbar
anslutning till utövandet av uppdraget. Nämndemännen har härigenom
samma skadeskydd som övriga uppdragstagare hos staten. Därmed får enligt
utskottets mening motionens huvudsakliga frågeställning anses besvarad.

Utskottet vill emellertid härutöver anföra följande. Vissa skador - t. ex.
ideella skador (sveda och värk, lyte och men) och skador på personlig
egendom (kläder, glasögon etc.) -täcks inte av arbetsskadeförsäkringen. Ett
skydd också mot sådana skador har de arbetstagare som är anställda erhållit i
form av s.k. trygghetsförsäkringar genom olika kollektivavtal. För uppdragstagare
står denna möjlighet inte öppen. Om en uppdragstagare vill
erhålla ett ersättningsskydd också för denna typ av skador - vid sidan av den
ersättning som kan utgå i form av skadestånd - kan det ske genom
kompletterande försäkringar. Det har enligt utskottets mening inte i detta
ärende framkommit något skäl för riksdagen att förespråka ett åtagande från
staten gentemot en viss grupp av uppdragstagare - nämndemännen - i sådant
hänseende.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion 711.
Mottagningserkännande från domstolar

I motion 706 föreslås bl. a. att myndigheter som handlägger rättsliga ärenden
skall, som en serviceåtgärd, tillställa dem som lämnar in ärenden ett
mottagningserkännande. Erkännandet skulle enligt motionen innehålla
uppgift om bl. a. handläggare och uppskattad handläggningstid.

Frågor av liknande karaktär som den som tas upp i motion 706 behandlades
av riksdagen i samband med antagandet av en ny förvaltningslag våren
1986 (prop. 1985/86:80, KU 21). Med anledning av ett antal motioner som
främst gällde frågan om myndigheternas handläggningstider framhöll konstitutionsutskottet
bl. a. följande. Enligt utskottets mening skulle det med
hänsyn till de skiftande förhållanden som råder inom förvaltningen vara
vanskligt att i förvaltningslagen införa bestämmelser om underrättelseskyldighet
rörande handläggningtider eller tidsfrister i handläggningen. I vissa

JuU 1986/87:25

typer av ärenden, t. ex. massärenden, kunde det t.o. m. tänkas, anförde
utskottet, att en extra hantering med att sända ut underrättelser i ett stort
antal fall skulle kunna bli en belastning i verksamheten som skulle kunna ge
upphov till ytterligare fördröjning och dessutom föranleda ökade kostnader.
Utskottet framhöll dock att den nya förvaltningslagen innehöll en bestämmelse
(7 §) av innebörd att myndigheterna på olika sätt skall underlätta för
den enskilde att ha med dem att göra. Många gånger torde det, ansåg
utskottet, inte vara förenat med större olägenheter att sända underrättelser
om beräknad handläggningstid och att ange någon eller några personer inom
myndigheten till vilken den enskilde kan vända sig med sina förfrågningar i
ett pågående ärende. Det vore enligt utskottets mening då naturligt att den
enskilde får en underrättelse. Vad utskottet sålunda anfört om bl. a.
underrättelser borde enligt utskottets mening ges regeringen till känna för att
beaktas inom ramen för en allmän granskning av hur handläggningstiderna
utvecklade sig med tillämpning av den nya förvaltningslagen. Riksdagen
följde utskottet.

Förvaltningslagen gäller inte för de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna
i deras dömande verksamhet. Den dömande verksamheten
regleras i stället av rättegångsbalken resp. förvaltningsprocesslagen.

I den nyligen till riksdagen avlämnade propositionen om ett reformerat
tingsrättsförfarande (prop. 1986/87:89) har lämnats förslag som syftar till att
verksamheten vid de allmänna domstolarna skall kunna drivas snabbare och
billigare. Bland förslagen märks en ny bestämmelse i 42 kap. rättegångsbalken,
som reglerar bl. a. förberedelse i tvistemål. Enligt den föreslagna regeln
skall rätten driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av
målet. Vidare bör rätten så snart det lämpligen kan ske höra parterna
angående målets handläggning (42 kap. 6 § tredje stycket). Bestämmelsen
innebär, enligt vad som anförs i propositionen, att tidsaspekten på ett måls
handläggning bör diskuteras med parterna under förberedelsen och att vid en
sådan diskussion rätten och parterna bör försöka komma överens om en
preliminär tidsplan för målet (prop. s. 193).

Förslag i syfte att underlätta och påskynda förvaltningsdomstolarnas
arbete har också nyligen lagts fram för riksdagen (prop. 1986/87:113).

Enligt senast tillgängliga statistik (Domstolsverket informerar 1987:3)
inkom följande antal mål och ärenden till de allmänna domstolarna och
förvaltningsdomstolarna år 1986:

Tingsrätterna: 142 421 brottmål och tvistemål, 3 899 280 ärenden (varav
3 352 538 inskrivningsärenden).

Länsrätterna: 142 744 mål.

HovrätternaAl 317 mål.

Kammarrätterna: 28 817 mål.

Högsta domstolen: 3 694 mål.

Regeringsrätten: 6 198 mål.

Utskottet gör följande bedömning av motionsspörsmålet.

Utskottet delar den av motionären framförda uppfattningen att ett ärende
hos myndigheterna ofta är av största betydelse för den enskilde rättssökande.
Därför är det naturligtvis också viktigt för den enskilde att kunna bilda sig en
uppfattning om den blivande handläggningen av ärendet. Uppgifter härom

Juli 1986/87:25

kan ges av vederbörande myndighet antingen genom att den enskilde själv
hör sig för hos myndigheten eller genom att denna, så som motionären vill,
själv meddela dessa uppgifter. I linje med vad konstitutionsutskottet tidigare
har uttalat i fråga om myndigheter i allmänhet anser justitieutskottet att det
många gånger inte borde vara förenat med större olägenheter att även från
domstolarna sända underrättelser om beräknad handläggningstid och att
ange någon eller några personer inom myndigheten, som den enskilde kan
vända sig till med sina förfrågningar i ett pågående ärende.

Till skillnad från vad som gäller för förvaltningsmyndigheter i allmänhet
torde förhållandena inom domstolsväsendet också kunna relativt väl överblickas
vad gäller ärendetyper och ärendemängd. Utskottet är dock medvetet
om att redan ärendemängden i sig är sådan att det skulle medföra en
onödig omgång och icke obetydliga kostnader för det allmänna att genomgående
införa en underrättelserutin i alla typer av mål och ärenden. Samtidigt
kan det antas att en sådan rutin borde kunna medföra en minskning av antalet
telefonförfrågningar till domstolarna, något som i sin tur borde kunna främja
mål- och ärendehanteringen i stort. Vissa typer av ärenden, exempelvis
flertalet inskrivningsärenden, är uppenbarligen också av den karaktären att
en extra hantering med att sända ut underrättelser skulle kunna ge upphov till
fördröjningar som annars inte skulle förekomma.

Utskottet finner mot den redovisade bakgrunden att frågan om underrättelser
från domstolarna bör analyseras närmare. Enligt vad som är bekant för
utskottet övervägs fortlöpande inom domstolsverket olika metoder för att
förbättra servicen från domstolarna till allmänheten. Den av utskottet
förordade analysen bör kunna utföras inom ramen för detta arbete eller på
annat lämpligt sätt.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 706 i denna del.

Fullständig domsutskrift till tilltalad

Motion 710 tar upp det förhållandet att den dömde i ett brottmål inte har rätt
att automatiskt få hela den skriftliga domen utan i princip bara domslut och
fullföljdshänvisning. Motionärerna hänvisar till att riksdagen uttalade kritik
mot förhållandet under föregående riksmöte och påtalar att ingen ändring
ännu har vidtagits.

Dom i brottmål skall enligt 30 kap. 5 § rättegångsbalken (RB) avfattas
skriftligen och i skilda avdelningar ange: 1. domstolen samt tid och ställe för
domens meddelande; 2. parterna samt deras ombud eller biträden och den
tilltalades försvarare; 3. domslutet; 4. parternas yrkanden och de omständigheter
på vilka de grundats; samt 5. domskälen med uppgift om vad som är
bevisat i målet. Vidare skall domen innehålla fullföljdshänvisning.

Enligt 30 kap. 6 § RB får domen utfärdas i förenklad form, om den
tilltalade har erkänt gärningen och påföljden bestäms till annat än fängelse
eller till fängelse i högst sex månader. Dom i förenklad form innebär i princip
att enbart uppgifterna i de nyssnämnda punkterna 1—3 återges. Dessa
uppgifter återges både vid fullständig dom och vid dom i förenklad form på
särskilda av domstolsverket fastställda formulär.

Enligt 30 kap. 7 § RB skall domstolen i princip avkunna domen i samband

JuU 1986/87:25

med att huvudförhandlingen avslutas. Avkunnande får ske genom att
domslutet och skälen återges. Vidare skall fullföljdshänvisning samt - i
förekommande fall - skiljaktig mening meddelas. Om det behövs rådrum
med att besluta och avfatta dom får denna dock meddelas genom att hållas
tillgänglig på rättens kansli inom högst två veckor. När målet har avgjorts
skall i båda situationerna den tilltalade snarast ges skriftlig underrättelse om
utgången i målet.

I förordningen (1978:373) om skyldighet för domstol att underrätta part
om dom i brottmål m. m. föreskrivs att den skriftliga underrättelsen skall ske
genom att avskrift av domen, i vad den innehåller uppgift om domstolens
namn, domens dag, domens och målets nummer, parterna och domslutet
sänds till den tilltalade i vanligt brev under hans för domstolen kända adress.
Samtidigt skall uppgift om tid och sätt för fullföljd av talan samt om eventuell
skiljaktig mening lämnas. Underrättelsen skall sändas inom en vecka efter
domens eller beslutets meddelande (1 och 3 §§). Enligt 2 § samma förordning
skall målsägande som har fört talan om enskilt anspråk underrättas om
utgången i målet genom att avskrift av hela domen sänds till honom.

Enligt 5 § kungörelsen (1964:635) angående underrättelse om dom i vissa
brottmål skall avskrift av dom genast tillhandahållas den som dömts till bl. a.
fängelse och som inte är häktad, om han begär det.

Av 8 § expeditionskungörelsen (1964:618) framgår att tilltalad har rätt att
utan avgift få avskrift av hela domen.

Bestämmelsen om skyldighet för domstolen att skriftligen underrätta den
tilltalade om utgången i brottmålet började tillämpas generellt år 1970 (prop.
1969:26, 1LU 28, rskr. 142). Att så skedde hängde samman med den då
nyligen påbörjade övergången till ett på ADB-teknik baserat, enhetlig
informationssystem för rättsväsendet (det s. k. Rl-systemet). Samtidigt
genomfördes en nyordning av brottmålsdomarnas utformning. Domarna
skulle i fortsättningen efter rubriken inledas med domslutet, skrivet på ett
fastställt formulär. Detta formulär skulle också användas som meddelande
till de centrala brottsregistren. Motsvarande uppgifter hade dittills förts över
på särskilda formulär.

I den proposition som låg till grund för nyordningen konstaterade
departementschefen (s. 53 f) att RB dittills inte innehållit någon allmän regel
som ålade domstol att i brottmål skriftligen underrätta den tilltalade om
utgången av målet. I vissa undantagsfall hade domstolen i administrativ
ordning ålagts att delge den tilltalade en avskrift av domen. Åklagare
däremot erhöll regelmässigt i praktiken en sådan på grund av överenskommelse
med domstolen.

Departementschefen anförde vidare bl. a. följande:

De nuvarande reglerna om domstolarnas skyldighet att underrätta den
tilltalade om meddelade domar är, såsom har framhållits i första lagutskottets
utlåtande 1967 nr 42, inte helt tillfredsställande. Även om några
allvarligare olägenheter hittills inte har yppats, talar hänsyn till den dömde
starkt för att denne bör få ett skriftligt besked om utgången i målet, vare sig
han närvarit vid huvudförhandlingen eller inte. Orsaken till att en underrättelseplikt
av detta slag hittills inte har införts är främst att söka i den ökade
arbetsbelastning för domstolarna som en sådan skyldighet skulle innebära.

JuU 1986/87:25

Med hänsyn till den i föregående avsnitt förordade omläggningen av
domsskrivningen i brottmål har detta skäl mot en allmän regel om underrättelseplikt
förlorat en del av sin bärkraft. Med ett nytt system för domsskrivningen
torde en sådan regel inte behöva vålla någon större ökning av
domstolarnas arbetsbörda. Avfattas domen delvis, dvs. såvitt avser rubriken
och domslutet, enligt formulär på tryckt blankett, kan på ett enkelt sätt
framställas en kopia av domsblanketten, vilken sedan kan sändas till den
tilltalade.

I betänkandet (Ds B 1980:7) Avgifter vid tingsrätt m. m. har stämpelskatteutredningen
föreslagit bl. a. att den tilltalade skall underrättas om utgången i
ett brottmål genom att kopia av hela domen sänds till honom (s. 194).

Samma förslag har därefter framförts av domstolsverket i två rapporter,
DV Rapport 1984:5 Expediering av domar och beslut i brottmål och DV
Rapport 1985:2 Kungörelsekostnader och ansökningsavgifter m. m. i domstol.
Domstolsverket har samtidigt föreslagit att underrättelseskyldigheten
till målsägande inskränks till att avse i princip domslutet. Båda rapporterna
har överlämnats till regeringen, den förstnämnda till justitiedepartementet,
den senare till finansdepartementet.

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) har för sin del i betänkandena (SOU
1982:25—26) Översyn av rättegångsbalken 1 - Processen i tingsrätt lagt fram
förslag i fråga om underrättelse till den tilltalade som i stort sett stämmer
överens med vad som gäller nu, dvs. den tilltalade får kopia av domens
ingress och domslut (s. 425).

Utskottet behandlade våren 1986 två motioner med ett innehåll motsvarande
den nu aktuella (JuU 1985/86:23). Utskottet, som då hade fått uppgift
om att frågan hur tilltalad skall underrättas om utgången av ett brottmål
skulle komma att behandlas i samband med behandlingen av rättegångsutredningens
nyssnämnda betänkande och att en proposition i ämnet förväntades
bli framlagd för riksdagen under år 1986, anförde därvid bl. a. följande.

Utskottet konstaterar till en början att den tilltalade i brottmål enligt vad som
nu gäller har rätt att kostnadsfritt erhålla en fullständig dom men att det
förutsätts att han begär detta. Gör han inte det får han likväl automatiskt sig
tillsänd en avskrift av domen, dock med uteslutande av domskälen där
sådana finns. Samtidigt får övriga parter i brottmålsprocessen - åklagaren
och målsägande som för talan - regelmässigt avskrift av den fullständiga
domen. Denna skillnad är enligt utskottets mening svår att försvara. Frågan
om underrättelse om dom i brottmål till part är emellertid, som har framgått i
det föregående, för närvarande föremål för överväganden inom regeringskansliet.
Förslag i frågan kan väntas inom kort. Mot den bakgrunden anser
utskottet att det inte är påkallat att riksdagen nu föregriper regeringens
ställningstagande. Utskottet förutsätter dock att frågan får en lösning som
tillfredsställande möter det rättssäkerhetskrav som ligger bakom motionsönskemålen.

Utskottet avstyrkte med dessa uttalanden bifall till de då aktuella motionerna.

Regeringens proposition om ett reformerat tingsrättsförfarande (prop.
1986/87:89), som bygger på rättegångsutredningens förutnämnda betänkande,
har nu nyligen avlämnats till riksdagen. Propositionen innehåller inga
förslag eller uttalanden i frågan om hur tilltalad i brottmål skall underrättas

JuU 1986/87:25

om målets utgång. Från justitiedepartementet har upplysts att frågan numera
övervägs i särskild ordning tillsammans med andra frågor om expediering av
domar och beslut.

Utskottet anser att frågan om den tilltalades rätt att få del av de skriftliga
skäl på vilka han har dömts till ansvar inte skall behöva kräva särskilt
långvariga överväganden. Med nutidens kopieringsutrustningar kan det inte
innebära någon allvarligare tidsutdräkt eller arbetsbelastning för domstolarna
att kopiera hela domen även till den tilltalade. Tvärtom borde det enligt
utskottets mening underlätta expedieringsrutinerna, om samma regler gällde
i fråga om expedition av domar till samtliga parter. Utskottet, som vidhåller
att det här är en fråga om rättssäkerhet, utgår ifrån att regeringen skyndsamt
vidtar en ändring som krävs för att åstadkomma en bättre ordning.
Ändringen kan enligt utskottets uppfattning vidtas av regeringen genom
föreskrifter i förordning. Utskottet utgår ifrån att detta kommer att ske utan
särskilt tillkännagivande från riksdagen.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion 710.

Motivering av beslut att vägra prövningstillstånd

I motion 706 anförs även att det är ett rimligt krav att ett beslut att vägra
prövningstillstånd motiveras på samma sätt som en dom.

Regler om prövningstillstånd finns främst i 54 kap. rättegångsbalken
(prövningstillstånd till högsta domstolen) och i 35 och 36 §§ förvaltningsprocesslagen
(prövningstillstånd till regeringsrätten och försäkringsöverdomstolen).
Reglerna har i huvudsak samma sakinnehåll och innebär i korthet
följande.

Det finns inte någon obligatorisk rätt att få sin sak prövad i högsta
domstolsinstans. Om prövning skall ske måste vederbörande domstol ge
tillstånd till detta. Sådant s. k. prövningstillstånd får domstolen ge bara under
två förutsättningar. Den första är att prövningen skulle vara av vikt för
rättstillämpningen (s. k. prejudikatsdispens). Den andra är att det föreligger
synnerliga skäl till prövning, exempelvis om grund för resning föreligger eller
domvilla förekommit eller att målets utgång i underinstansen uppenbart
beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (s. k. extraordinär dispens).
Möjligheterna till prövning är alltså inskränkta i huvudsak till mål som har
prejudikatsintresse.

Enligt 17 kap. 12 § och 30 kap. 10 § rättegångsbalken skall slutliga beslut
av domstol innehålla skäl, om frågans beskaffenhet fordrar det. Processlagberedningen
framhöll i förarbetena till dessa bestämmelser bl. a. att ett
slutligt beslut i regel bör ange de skäl som det grundar sig på men att detta inte
var nödvändigt i vissa fall, t. ex. i fråga om beslut varigenom högsta
domstolen vägrar prövningstillstånd (SOU 1938:44 s. 226). De högsta
instanserna formulerar också regelmässigt sina beslut att inte meddela
prövningstillstånd genom ett konstaterande att det saknas skäl till prövningstillstånd,
i följd varav underinstansens dom eller beslut skall stå fast.

Utskottet finner mot bakgrund av den lämnade redogörelsen att motionens
önskemål inte väl går att förena med det huvudsyfte som prövningstillståndet
har. Att det ibland av den enskilde kan uppfattas som en brist att

JuU 1986/87:25

beslutet att vägra prövningstillstånd inte närmare anger skälen för detta,
bedömer utskottet snarast kunna bero på bristande kunskap om de förutsättningar
som gäller för ett sådant tillstånd. Detta förhållande kan emellertid
enligt utskottets mening bättre avhjälpas genom information än genom en
ändrad tillämpning hos domstolarna.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 706 i här berörd del.

Vittnesplikt för tolkar

I motion 702 påtalas att tolkar, vilka som regel omfattas av en tystnadsplikt,
är skyldiga att vittna inför domstol. Tolkarnas vittnesplikt är ologisk och
ägnad att undergräva förtroendet mellan tolk och klient, anförs det i
motionen.

Enligt svensk rätt är det en allmän medborgerlig skyldighet att inställa sig
som vittne vid domstol och där avlägga vittnesmål. Vittnesplikten, som
regleras i rättegångsbalken, har i princip företräde framför den tystnadsplikt
som kan åligga vittnet. Från grundsatsen om vittnesplikt görs dock undantag i
36 kap. 5 § rättegångsbalken. Där föreskrivs att vittnesförhör i vissa fall inte
får ske med den som är underkastad tystnadsplikt. Enligt paragrafens andra
stycke får personer tillhöriga där angivna yrkesgrupper inte höras om något
som de har blivit anförtrodda i sin yrkesutövning eller som de har fått veta i
samband därmed. Vittnesförhör får dock ske om det är medgivet i lag eller
om den till vilkens förmån tystnadsplikten gäller samtycker därtill. De
yrkesgrupper som omfattas av frågeförbudet är advokater, läkare, tandläkare,
barnmorskor, sjuksköterskor, kuratorer vid familjerådgivningsbyråer
som drivs av kommun, landstingskommun, församling eller kyrklig samfällighet
och deras biträden. Andra än försvarare är dock alltid skyldiga att avge
utsaga i mål om ansvar för grovt brott.

Det angivna s. k. frågeförbudet är uppställt huvudsakligen i syfte att ge
skydd för de enskilda personer som anlitar advokater, läkare m.fl. I
förarbetena till den aktuella bestämmelsen framhålls att vissa yrkesutövare
intar en sådan förtroendeställning i förhållande till allmänheten att en viss
tystnadsplikt till skydd för den enskilde är påkallad. I samband med att
frågeförbudet genom en lagändring år 1973 utvidgades till att omfatta
sjuksköterskor anfördes bl. a. principiella skäl härför; föreskrifterna om
tystnadsplikt var desamma för läkare och sjuksköterskor, och det var därför
av intresse från principiell synpunkt att också reglerna om vittnesplikten
gjordes lika för dessa båda yrkesgrupper.

För tolkar gäller vissa regler om tystnadsplikt dels genom en särskild lag
[lagen (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare], dels
genom sekretesslagen (1980:100). Regleringen innebär i korthet att alla
tolkar som har uppdrag i det allmännas verksamhet omfattas av sekretesslagens
regler om tystnadsplikt inom resp. verksamhetsområde. Därutöver
gäller enligt den särskilda lagen viss tystnadsplikt även för tolkar, som anlitas
i privat verksamhet, om de har genomgått av regeringen föreskriven
prövning, dvs. blivit auktoriserade.

Vid riksdagsbehandlingen av lagändringen år 1973 uttalade justitieutskottet
att stor försiktighet måste iakttas när det gäller att befria yrkesgrupper

JuU 1986/87:25

från vittnesplikten; mot intresset att skydda dem som vänt sig till någon ur de
aktuella yrkesgrupperna måste vägas intresset av att tillgängliga upplysningskällor
kan utnyttjas i rättskipningen.

Samma inställning redovisade justitieutskottet i ett betänkande år 1980,
där utskottet behandlade ett motionsyrkande om att befria psykologer från
vittnesplikten.

I 1980 års betänkande (JuU 1980/81:2) anförde utskottet vidare att
utskottet hyste tveksamhet inför det förhållandet att ett bifall till motionsyrkandet
skulle innebära att vittnesplikten skulle ytterligare inskränkas till
förfång för rättskipningen. Ett sådant ingrepp borde enligt utskottets mening
inte göras beträffande en enstaka yrkesgrupp utan att frågan hade prövats
mera allsidigt än som hade kunnat ske i det sammanhanget. Det kunde
nämligen, menade utskottet, finnas andra yrkesgrupper som av sakliga eller
principiella skäl borde omfattas av frågeförbudet. Utskottet ansåg också att
det eventuellt kunde sättas i fråga om förbudet borde inskränkas till att gälla
färre yrkesgrupper eller utformas på annat sätt än det nu gällande. Frågan
borde enligt utskottets mening övervägas närmare i lämpligt sammanhang
och det borde ankomma på regeringen att besluta om formerna för
översynen. Vad utskottet sålunda anfört gav riksdagen regeringen som sin
mening till känna.

Den översyn som riksdagen alltså har uppdragit åt regeringen att utföra
pågår för närvarande inom justitiedepartementet. Enligt vad som har
upplysts för utskottet kommer en departementspromemoria om vittnespliktens
omfattning och utformning att färdigställas under innevarande år.
Promemorian, som kommer att innehålla överväganden också om tolkars
vittnesplikt, skall därefter remissbehandlas.

Utskottet konstaterar inledningsvis att det nuvarande regelsystemet skulle
kunna resultera i att en tolk tvingas vittna om uppgifter som med tolkens
hjälp har lämnats i förtroende till någon som omfattas av ett frågeförbud. En
sådan ordning är uppenbarligen mindre tillfredsställande. Samtidigt vidhåller
utskottet sin tidigare markerade tveksamhet inför att ytterligare inskränka
vittnesplikten till förfång för rättskipningen och anser att frågan om
undantag från vittnesplikten bör prövas mera allsidigt och inte bara
beträffande en särskild yrkesgrupp.

Den översyn av vittnesplikten som utskottet tidigare har efterfrågat pågår
alltså för närvarande och kan enligt vad som har upplysts förväntas vara
slutförd relativt snart. Mot bakgrund härav finner utskottet inte anledning att
nu gå ytterligare in på frågan om tolkarnas vittnesplikt. Utskottet avstyrker
bifall till motion 702.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Sjuhäradsbygdens tingsrätt
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju415,

2. beträffande etiska regler

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju407,

JuU 1986/87:25

3. beträffande delegering vid domstolarna m. m.

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju404 i denna del (yrkande 2) och
motion 1986/87:Ju411 i denna del (yrkande 1 delvis),

4. beträffande antalet nämndemän i domför sammansättning

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju401, motion 1986/87:Ju405 i
denna del och motion 1986/87:Ju409,

5. beträffande det totala antalet nämndemän

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju411 i denna del (yrkande 2),

6. beträffande kvinnor och män i rätten
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju712,

7. beträffande stöd till nämndemannaorganisationer

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju414 och motion 1986/87:Ju714,

8. beträffande utbildning av nämndemän m. m.
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju715,

9. beträffande nämndemännens försäkringsskydd
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju711,

10. beträffande mottagningserkännande från domstolarna

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju706 i denna del (yrkande 1),

11. beträffande fullständig domsutskrift till tilltalad
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju710,

12. beträffande motivering av beslut att vägra prövningstillstånd
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju706 i denna del (yrkande 2),

13. beträffande vittnesplikt för tolkar
att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju702,

14. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1986/87:Ju809 i denna del (yrkande 5) till Allmänna domstolarna
för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av 1 068 354 000
kr.

3. Allmänna förvaltningsdomstolarna. Regeringen har i proposition 1986/
87:100 bilaga 4 (justitiedepartementet) under punkt D 3 (s. 71—74) föreslagit
riksdagen att till Allmänna förvaltningsdomstolarna för budgetåret
1987/88 anvisa ett förslagsanslag av 343 293 000 kr.

Motioner m. m.

I motion 1986/87:Ju405 av Ewy Möller (m) hemställs såvitt nu är i fråga att
riksdagen beslutar att återinföra de regler som gällde den 1 juli 1983
beträffande antalet nämndemän i länsrätt.

I motion 1986/87:Ju408 av Ingbritt Irhammar (c) och Karl-Erik Olsson (c)
hemställs att riksdagen beslutar begära att regeringen framlägger förslag om
snabbare handläggning och beslut vid skattskyldigs taxeringsbesvär.

I motion 1986/87:Ju411 av Gunilla André m.fl. (c) hemställs såvitt nu är i
fråga att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om domstolarnas verksamhet (yrkande 1 delvis).

JuU 1986/87:25

Till utskottet har inkommit justitieombudsmannens beslut den 5 februari
1987, (dnr 2520-1983) angående handläggningstider och samarbete i skattemål
med tonvikt på förhållandena i Malmöhus län.

Utskottet

Medelsberäkningen

I propositionen föreslås ett förslagsanslag om drygt 343 milj. kr. Förslaget
innebär att anslaget behålls realt oförändrat för nästa budgetår. Anslaget har
ökats med drygt 700 000 kr. avseende efterutbildning vid förvaltningsdomstolarna
som tidigare anvisats under domstolsverkets anslag.

Arbetsläget i förvaltningsdomstolarna har jämfört med föregående år
förbättrats. Antalet inkomna mål i länsrätterna och kammarrätterna minskar
alltjämt. De balanserade målen i länsrätterna är nu till antalet 120 000 färre
än år 1981. En motsvarande utveckling kan däremot inte noteras för
kammarrätterna där antalet balanserade mål ökade fram till år 1985. Under
år 1986 har dock en mindre minskning skett. I regeringsrätten har en ökning
skett av antalet inkomna mål. Samtidigt har emellertid också antalet
avgjorda mål ökat varför totalt sett en mindre minskning i antalet balanserade
mål kan noteras.

De extra insatser som under de senaste åren gjorts för att få ned balanserna
i länsrätterna och kammarrätterna har sålunda haft effekt. Omloppstiden för
skattemålen i länsrätten är dock fortfarande hög - 19 månader - vilket
innebär att balanserna alltjämt är oacceptabelt stora. Som departementschefen
uttalade i 1985 års budgetproposition (s. 93) bör målbalanserna inte vara
större än att omloppstiden för skattemålen i allmänhet är högst ett år.

Vad utskottet anfört om domarbanan under anslaget Allmänna domstolarna
äger naturligtvis giltighet även beträffande domarbanan vid förvaltningsdomstolarna.

Det föreslagna anslaget medger att domstolarna även under det kommande
budgetåret kan arbeta med vissa förstärkningar för att arbeta av
balanserna. Detta är, anser utskottet, nödvändigt särskilt mot bakgrund av
justitieombudsmannens uttalande (beslut 1987-02-05, dnr 2520-1983 s. 5) att
den långsamma skatteprocessen utgör ett allvarligt problem inte minst från
rättssäkerhetssynpunkt. Utskottet anser att förslaget till anslag åt Allmänna
förvaltningsdomstolarna bör godtas och tillstyrker bifall till propositionen.

Snabbare handläggning av taxeringsmål m. m.

I motion 408 förespråkar motionärerna, i syfte att påskynda handläggningen
av skattemålen, att tidsgränser införs inom vilka taxeringsintendentens
yttrande skall ha inkommit till domstolen resp. målet skall ha avgjorts.

I motion 411 efterlyses en prövning av olika möjligheter att förbättra
domstolarnas balanser.

Talan mot taxeringsnämnds beslut sker enligt 73 § taxeringslagen
(1956:623) genom besvär hos länsrätten. Den skattskyldiges motpart i
taxeringsprocessen är taxeringsintendenten hos länsskattemyndigheten.
Den skattskyldiges besvär över taxeringsnämndens beslut skall enligt 76 §

JuU 1986/87:25

taxeringslagen ha inkommit till länsrätten senast den sista februari året efter
taxeringsåret medan taxeringsintendenten, för det fall han vill överklaga
taxeringsnämndens beslut, har tid på sig till utgången av juni månad samma
år. Innan länsrätten får fatta beslut i ett ärende skall motparten normalt
beredas tillfälle att yttra sig. Kommunikation får underlåtas bl. a. om det är
uppenbart att talan inte kan bifallas (10 § förvaltningsprocesslagen).

Regler om yttrande eller dom inom viss tid så som motionärerna i motion
408 förespråkar saknas. I stället ankommer det på domstolen att bestämma
när yttrande senast skall ha kommit in. Om yttrande inte kommit in inom
föreskriven tid kan domstolen ändå avgöra ärendet (10 § förvaltningsprocesslagen).

Vad gäller domstolens ansvar för processledningen framhåller justitieombudsmannen
i det förut omnämnda beslutet (1987-02-05, dnr 2520-1983 s. 7)
att domstolens processledande funktion är odisputabel och att parterna i en
process - den enskilde lika väl som det allmännas företrädare - har att ställa
sig till efterrättelse de föreskrifter som domstolen meddelar under handläggningens
gång. Domstolen måste å andra sidan, understryker justitieombudsmannen,
noga överväga behovet av varje remiss. Vad gäller svarstidens
längd anför justitieombudsmannen att det knappast kan vara att begära det
orimliga att i normalfallet kräva att t. ex. en taxeringsintendent presterar ett
första svar på en skattskyldigs besvär inom sex å sju månader, sommar- och
julmånaderna oräknade.

Departementschefen framhåller i budgetpropositionen (s. 73) att det i en
effektiv beredning av målen självfallet ligger att man inte slentrianmässigt
föranstaltar om skriftväxling och härigenom orsakar parterna onödigt arbete
och onödig tidsutdräkt.

I linje med detta uttalande har regeringen nyligen lagt fram förslag om
vissa ändringar i förvaltningsprocesslagen (prop. 1986/87:113). I propositionen
föreslås bl. a. att de allmänna förvaltningsdomstolarna får ökade
möjligheter att avstå från skriftväxling i de fall där det inte finns anledning
anta att talan kommer att bifallas. Vidare föreslås att ensamdomarkompetensen
i länsrätten utvidgas så att den kommer att avse ändring av taxerad
inkomst med högst 5 000 kr. i stället för som nu med högst 2 500 kr.

Utskottet anser att det är angeläget att alla möjligheter tas till vara för att
öka effektiviteten vid handläggningen av skattemålen med den självklara
begränsningen att åtgärderna inte får medföra risker för den enskildes
rättstrygghet. Regeringen har nu lagt fram förslag i syfte att effektivisera
skatteprocessen vilka inom kort kommer att prövas av riksdagen. Till detta
kommer att olika frågor om processen i förvaltningsdomstolarna övervägs
inom skatteförenklingskommittén. Vidare kan nämnas att andra frågor om
rättegången, bl. a. sådana av rättssäkerhetsnatur, för närvarande övervägs
inom regeringskansliet med sikte på en proposition till hösten. Mot denna
bakgrund anser utskottet att riksdagen inte nu bör ta några initiativ vad gäller
det processuella förfarandet i skattemålen.

Vad sedan gäller andra effektiviseringsåtgärder är utskottet självklart
positivt till sådana. Utskottet delar justitieombudsmannens uppfattning
beträffande domstolarnas ansvar för processledningen liksom även beträffande
den tid inom vilken taxeringsintendents svar bör vara domstolen till

JuU 1986/87:25

handa. Också andra åtgärder som är ägnade att förkorta handläggningstiderna
vid domstolarna kan övervägas. Inom vissa länsrätter har t. ex. en
temporär specialisering av domarpersonalen införts. En sådan specialisering
måste dock som departementschefen framhåller i årets budgetproposition
(s. 73) prövas efter de lokala förutsättningarna och i sak bestämmas på den
nivån. Vidare har seminarier hållits i vilka bl. a. lagmännen vid länsrätterna
deltagit för att förutsättningslöst diskutera vad som kan göras för att
påskynda hanteringen av skattemålen. Det är sålunda klart, anser utskottet,
att man på alla nivåer inom berörda myndigheter är på det klara med de
problem som orsakas av den långsamma skatteprocessen och även att ett
intensivt arbete pågår för att finna metoder för att få ned handläggningstiderna.
Här vill utskottet, i linje med vad justitieombudsmannen uttalat i det
tidigare omnämnda beslutet, också understryka vikten av att berörda
myndigheter samarbetar på ett konstruktivt sätt för att påskynda förfarandet.
Utskottet anser mot bakgrund av vad som här anförts att det inte heller
beträffande effektiviseringsåtgärder erfordras något uttalande från riksdagen.

Utskottet avstyrker bifall till de här behandlade yrkandena i motionerna
408 och 411.

Antalet nämndemän i länsrätt

Enligt en ändring år 1983 i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar är
länsrätt domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Endast om det
behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild
omständighet får fyra nämndemän sitta i rätten (prop. 1982/83:126, JuU32,
rskr. 314). Den dessförinnan gällande ordningen innebar att tre nämndemän
vid sidan av den lagfarne domaren var tillräckligt för att länsrätten skulle vara
domför men den medgav samtidigt utan begränsning att fyra nämndemän
fick ingå i rätten. Det var vanligt att fyra nämndemän anlitades.

I motion 405 i denna del begärs att den gamla ordningen återinförs.

I lagstiftningsärendet år 1983 uttalade utskottet bl. a. att fyra nämndemän i
fortsättningen borde medverka endast när det av sakliga skäl är motiverat.

Med anledning av motionsyrkanden har utskottet i april 1984, mars 1985
och april 1986 inte funnit anledning till annat ställningstagande i frågan än
utskottet gett uttryck för år 1983.

När frågan om nämndemännens antal nu ånyo aktualiserats gör utskottet
samma bedömning som i fjol, och utskottet avstyrker med anledning därav
bifall till motion 405.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Allmänna förvaltningsdomstolarna
för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av
343 293 000 kr.,

JuU 1986/87:25

2. beträffande snabbare handläggning av taxeringsmål m. m.

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju408 och motion 1986/87: Ju411 i
denna del (yrkande 1 delvis),

3. beträffande antalet nämndemän i länsrätt

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju405 i denna del.

4. Bostadsdomstolen och hyresnämnderna m.m. Regeringen har under
punkt D 4 (s. 74 och 75) föreslagit riksdagen att till Bostadsdomstolen och
hyresnämnderna m. m. för budgetåret 1987/88 anvisa ett förslagsanslag av
39 296 000 kr.

Motioner

I motion 1986/87: Ju402 av Allan Ekström (m) hemställs under hänvisning till
motion 1986/87:K205 att riksdagen hos regeringen begär förslag till avskaffande
av hyresnämnd och bostadsdomstolen.

I motion 1986/87:Ju404 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs såvitt nu är
i fråga dels att riksdagen beslutar att de s. k. eko-domstolarna skall avvecklas
fr. o. m. 1987/88 (yrkande 4), dels att riksdagen hos regeringen begär att en
översyn av domstolsorganisationen görs i syfte att minska antalet specialdomstolar
(yrkande 5).

I motion 1986/87:Ju406 av Carl Bildt m. fl. (m) hemställs under hänvisning
till motion 1986/87: Bo205 att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförs om partssammansatta domstolar.

1 motion 1986/87:Ju412 av Gunilla André (c) och Elving Andersson (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en begränsad översyn av
rättskipningens organisation i enlighet med vad som anförts i motionen.

1 motion 1986/87:Ju413 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av systemet med partssammansatta
domstolar och specialdomstolar.

I motion 1986/87:Ju416 av Erling Bager m. fl. (fp) hemställs under hänvisning
till motion 1986/87:Bo258 att riksdagen beslutar att som sin mening ge
regeringen till känna vad som i motionen anförs om överförande av
hyresnämnds och bostadsdomstols uppgifter till allmän domstol.

Utskottet

Medelsberäkningen

Regeringen föreslår en medelsanvisning om drygt 39,2 milj. kr., vilket
innebär en planenlig real utgiftsminskning. Utskottet godtar förslaget.

Specialdomstolar m. m.

JuU 1986/87:25

I de föreliggande motionerna riktas erinringar mot det nuvarande systemet
med specialdomstolar och partssammansatta domstolar m.m. Särskilt vän -

der man sig mot hyresnämnderna och bostadsdomstolen. Arbetsdomstolen
och marknadsdomstolen liksom ordningen med s. k. eko-domstolar berörs
också. Motionerna mynnar ut i yrkanden om översyn eller avskaffande av det
nuvarande systemet.

Frågor om rättskipningens organisation - däribland de frågor som tas upp i
de nu aktuella motionerna - behandlades utförligt av utskottet under våren
1986 i betänkandet JuU 1985/86:28. Nu hänvisas till den redogörelse som
lämnades där. Vid sitt ställningstagande till förslag om en översyn i riktning
mot att nedbringa antalet speciella domstolar och liknande organ fann
utskottet då sammanfattningsvis att det - i ett läge där snart sagt samtliga då
aktualiserade motionsspörsmål antingen nyligen hade bedömts av statsmakterna
eller var under övervägande - inte fanns tillräckliga skäl för riksdagen
att initiera någon mera allmän eller principiell översyn. Det sagda borde
emellertid enligt utskottets mening inte hindra att man, då frågor av detta
slag kommer upp till bedömning i takt med att reformarbetet fortskrider,
noga överväga behovet och lämpligheten av en särreglering.

Med anledning av de nu aktuella motionerna vill utskottet erinra om att
rättegångsutredningen i ett betänkande som läggs fram i vår behandlar
frågan om ett överförande av hyresprocessen till allmän domstol. Det skall
också nämnas att regeringen nyligen beslutat om en allmän översyn av
reglerna för rättegången i arbetstvister (dir. 1987:7). Översynen skall i första
hand inriktas på att lämna förslag till vilka framtida uppgifter och verksamhetsformer
arbetsdomstolen bör ha, särskilt som fullföljdsinstans. Av
betydelse i sammanhanget är vidare att domstolsverket påbörjat ett arbete
med att utvärdera ordningen med de s. k. eko-domstolarna som inrättades
den 1 juli 1985.

Utskottet vidhåller den ståndpunkt i saken som utskottet intog förra året.
Motionsyrkandena avstyrks.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen till Bostadsdomstolen och hyresnämnderna m. m. för
budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av 39 296 000 kr.,

2. beträffande specialdomstolar m. m.

att riksdagen avslår motion 1986/87:Ju402, motion 1986/87:Ju404 i
denna del (yrkandena 4 och 5), motion 1986/87:Ju406, motion
1986/87:Ju412, motion 1986/87:Ju413 och motion 1986/87:Ju416.

5. Utrustning till domstolar m. m. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkt D 5 (s. 75) och hemställer

att riksdagen till Utrustning till domstolar m. m. för budgetåret
1987/88 anvisar ett reservationsanslag av 14 910 000 kr.

6. Byggnadsarbeten för domstolsväsendet. Regeringen har under punkt D 6
(s. 76 och 77) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga regeringen att besluta
om byggnadsarbeten för domstolsväsendet inom de kostnadsramar som
förordats i propositionen, dels till Byggnadsarbeten för domstolsväsendet för
budgetåret 1987/88 anvisa ett reservationsanslag av 30 000 000 kr.

JuU 1986/87:25

Utskottet

JuU 1986/87:25

Regeringens förslag under förevarande punkt innebär bl. a. att kostnadsramarna
för pågående byggnadsprojekt ändras samt att kostnadsram förs upp
för om- och tillbyggnad för Varbergs tingsrätt, där lokalsituationen länge
varit bekymmersam. Genom detta projekt får även lokalfrågan för polis- och
åklagarmyndigheten en bra lösning (jfr JuU 1986/87:23 p. 8 om byggnadsarbeten
för polisväsendet).

Under detta ärendes beredning har utskottets uppmärksamhet riktats på
lokalförhållandena för Stockholms tingsrätt. Efter ingången av år 1987
arbetar tingsrätten i två olika byggnader, dels rådhuset och dels i det nyligen
färdigställda tingshuset i kvarteret Klamparen. I rådhuset finns åtta av
tingsrättens nio brottmålsavdelningar. Rådhuset skall byggas om. Häri
innefattas bl. a. förbättring av sessionssalarna och anordnande av utrymmen
för nämndemän, parter och allmänhet. Till detta kommer bl. a. underhållsarbeten
beträffande tak, fönster, fasader m. m. Regeringens förslag till
medelsberäkning medger inte att ombyggnaden kan ske enligt tidigare
planer. Senareläggningen medför automatiska utgifter och kostnadsökningar
till betydande belopp.

Utskottet godtar regeringens förslag. Utskottet vill emellertid samtidigt - i
linje med vad utskottet gjort vid ställningstagandet till frågan om byggnadsarbeten
för polisväsendet - framhålla vikten av att man i planeringsarbetet
beaktar de behov som dikteras av kraven på en god och effektiv domstolsverksamhet.
Även här måste berättigade krav på en tillfredsställande
arbetsmiljö tillgodoses. Sådana skäl får inte i längden stå tillbaka för t. ex.
arbetsmarknadsmässiga och bostadspolitiska skäl. Utskottet utgår från att
bl. a. frågan om ombyggnad av rådhuset i Stockholm i det fortsatta arbetet
prövas mot bakgrund av vad nu sagts.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om byggnadsarbeten
för domstolsväsendet inom de kostnadsramar som förordats i
propositionen,

2. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen till Byggnadsarbeten för domstolsväsendet för budgetåret
1987/88 anvisar ett reservationsanslag av 30 000 000 kr.

Stockholm den 7 april 1987

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Lars-Erik Lovden (s), Hans Petersson i
Helsingborg (s). Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Ulla-Britt Åbark (s),

Hans Göran Franck (s), Hans Petersson i Röstånga (fp). Arne Svensson (m),

Birthe Sörestedt (s), Elving Andersson (c), Eva Johansson (s), Göran 25

Ericsson (m), Sven-Olof Nordlund (s) och Ingbritt Irhammar (c).

Reservationer

1. Delegering vid domstolarna (punkt 2, mom. 3)

Karin Ahrland (fp) och Hans Peterssson i Röstånga (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Sorn framgått”
och slutar med ”är i fråga” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets synsätt är ett fortsatt delegeringsarbete att se som ett
viktigt led i strävandena att öka domarbanans attraktionskraft. Mot den
bakgrunden vill utskottet understryka att en förutsättning för en framgångsrik
delegering är att det finns välutbildad personal som är beredd att överta
de juristgöromål som kan vara aktuella. Ett sätt att tillgodose detta
personalbehov kan vara att, efter modell från vad som tidigare gällt inom
andra delar av statsförvaltningen, inrätta s. k. kanslisttjänster vars innehavare
genom domstolsverkets försorg fått en kvalificerad internutbildning inom
domstolsområdet. Utskottet anser att domstolsverket bör få i uppdrag att
utreda möjligheterna att inrätta sådana tjänster. Detta bör riksdagen med
anledning av motion 404 i här behandlad del som sin mening ge regeringen till
känna. Med hänsyn till vad utskottet ovan anfört saknas skäl till någon
riksdagens åtgärd med anledning av yrkandet i motion 411.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande delegering vid domstolarna m. m.
att riksdagen dels med anledning av motion 1986/87:Ju404 i denna del
(yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende, dels avslår motion 1986/87:Ju411 i denna del
(yrkande 1 delvis).

2. Antalet nämndemän i domför sammansättning (punkt 2, mom. 4)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m) och Göran Ericsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med ”Utskottet
delar” och slutar med ”och 409” bort ha följande lydelse:

När utskottet nu på nytt behandlar frågan om antalet nämndemän i
tingsrätt vill utskottet framhålla att det från såväl allmänt demokratiska
synpunkter som av rättssäkerhetsskäl är angeläget att den i ett mål
medverkande nämndemannagruppen har en så bred förankring i samhället
som möjligt och en i politiskt hänseende allsidig sammansättning. Minskningen
av nämndemännens antal från fem till tre i de flesta mål i tingsrätt
innebär att den önskvärda allsidigheten och bredden har försämrats inom
den del av rättskipningen där tyngdpunkten i praktiken ligger för de allra
flesta människor. Utskottet vill här som sin bestämda mening framhålla att
de skäl som i lagstiftningsärendet år 1983 ansågs tala för att nämndemännen
bör vara fem i mål om brott för vilka gäller visst straffminimum i princip talar
med samma styrka för denna sammansättning även i övriga mål. Gränsen
mellan å ena sidan mål som innehåller komplicerade bevisvärderingsfrågor
och grannlaga överväganden i fråga om påföljdsval och å andra sidan mål
utan sådana inslag går inte vid två års fängelse som straffminimum för

JuU 1986/87:25

brottet. Det kan nämligen inte sägas att frågorna om bevisvärdering och
påföljdsval generellt sett är vare sig mera ofta förekommande eller mera
grannlaga i mål av den allvarligare kategorin än i mål av den andra kategorin.
Det kan inte heller sägas att påföljderna i mål av den ena kategorin generellt
är mera ingripande för den tilltalade än i mål av den andra kategorin.
Betydelsen av omsorg och grannlagenhet vid rättens bedömning kan i stället
med fog sägas vara lika stor i båda slagen av mål, och prövningen av alla
enskildheter i ett mål kan allmänt sett antas ske på ett bättre sätt och med
större säkerhet om fem lekmän deltar i stället för endast tre. Detta
förhållande förändras inte av att den nu föreliggande utvärderingen av
sammansättningsreglerna inte visar några mätbara effekter på rättskipningen
i form av en högre andel överklagade eller ändrade domar från tingsrätterna.

Vad nu sagts leder utskottet till uppfattningen att domförhetsreglerna för
tingsrätt bör ändras på så sätt att den ordning som gällde före ändringen år
1983 återinföra; det antal nämndemän som normalt skall delta i avgörandena
bör således bestämmas till fem. Den nu förordade ändringen av domförhetsreglerna
bör få till följd att de gamla omröstningsreglerna återtas. De skäl
som i samband med 1971 års underrättsreform anfördes för den omröstningsordningen
äger nämligen fortfarande bärkraft. För en utförlig redovisning av
ämnet hänvisar utskottet till proposition 1969:44 s. 197-221, 1LU 38 s. 51
och JuU 1981/82:40 s. 8.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att de före den 1 juli 1983
gällande reglerna för nämndemäns medverkan i tingsrätt bör återinföras.
Detta bör ske snarast möjligt och på ett sätt som föranleder minsta möjliga
övergångsproblem.

Vad utskottet nu med anledning av motion 401, motion 405 i aktuell del
och motion 409 har anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande antalet nämndemän i domför sammansättning
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju401, motion 1986/
87:Ju405 i denna del och motion 1986/87:Ju409 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

3. Det totala antalet nämndemän (punkt 2, mom. 5)

Karin Ahrland (fp), Hans Petersson i Röstånga (fp), Elving Andersson (c)
och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med ”Det saknas”
och slutar med ”inte bifallas” bort ha följande lydelse:

Antalet nämndemän är i dag närmare 8 000. En minskning av antalet
nämndemän dithän att tjänstgöringsfrekvensen ökar från nuvarande 6-10
till 11—20 dagar om året (1980 års tjänstgöringsfrekvens) innebär att antalet
lekmannarepresentanter i de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna
kan komma att halveras. Utskottet avvisar en sådan
utveckling.

Enligt utskottets mening kan en så kraftig reducering av nämndemannakåren
medföra att lekmännens medverkan i domstolsarbetet begränsas på ett
olämpligt sätt.

JuU 1986/87:25

Frågan om lekmannamedverkan i domstolsprocess och därmed frågan om
antalet nämndemän bör enligt utskottets uppfattning prövas först i anslutning
till de överväganden som sker med anledning av rättegångsutredningens
fortsatta arbete. Riksdagen bör därför uttala att antalet nämndemän för
närvarande inte bör förändras.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande det totala antalet nämndemän
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju411 i denna del
(yrkande 2) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.

4. Stöd till nämndemannaorganisationer m. m. (punkt 2, mom. 7)

Elving Andersson (c) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 9 med ”1 anslutning”
och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

I anslutning härtill kan noteras uttalandet i budgetpropositionen (s. 63) att
den anslagspost från vilket nu ifrågavarande bidrag utgår bör räknas upp med
500 000 kr. och att av detta belopp en del enligt domstolsverkets närmare
bestämmelser skall avsättas för nämndemannainformation, studieresor för
nämndemän m.m. Härtill vill utskottet framhålla att det enligt utskottets
mening är viktigt att den verksamhet som bedrivs av Nämndemännens
riksförbund - främst genom utgivandet av tidningen Nämndemannen - ges
ett ökat stöd och att domstolsverket beaktar detta i sitt löpande arbete med
medelsfördelning och i samband med annat arbete med anknytning till
nämndemännens verksamhet.

Vad utskottet sålunda - med anledning av motionerna 414 och 714 - anfört
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande stöd till nämndemannaorganisationer
att riksdagen med anledning av motionerna 1986/87:Ju414 och
1986/87:Ju714 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

5. Medelsberäkningen (punkt 2, mom. 14)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m) och Göran Ericsson (m) anser-under
förutsättning av bifall till reservation 2 -

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 4 med ”1 fråga om”
och slutar med ”om medelsanvisning” bort ha följande lydelse:

Yrkandet i motion 809 har sin grund i motionärernas krav på att antalet
nämndemän i domför sammansättning i tingsrätt skall höjas från tre till fem.
Denna fråga behandlar utskottet i ett följande avsnitt i detta betänkande.
Som framgår där anser utskottet att prövningen av målen kan förväntas ske
på ett bättre sätt och med större säkerhet om fem lekmän deltar i stället för
endast tre. Nämnden måste nämligen enligt utskottets uppfattning för att väl
fylla sin uppgift vara så sammansatt att den kan representera olika

JuU 1986/87:25

värderingar och åsikter i samhället och tillhandahålla kunskaper om och
insikter i olika slags samhällsangelägenheter. Med fem nämndemän kommer
ökade kostnader att följa. Enligt utskottets bedömning bör, såsom begärs i
motion 809, den av departementschefen gjorda medelsberäkningen därför
höjas med 15 milj. kr.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till motion 1986/87:Ju809 i denna del (yrkande
5) samt med anledning av regeringens förslag till Allmänna domstolarna
för budgetåret 1987/88 anvisar ett förslagsanslag av 1 083 354 000
kr.

6. Antalet nämndemän i länsrätt (punkt 3, mom. 3)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m) och Göran Ericsson (m) anser - under
förutsättning av bifall till reservation 2 -

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”När frågan”
och slutar med ”till motion 405” bort ha följande lydelse:

Med hänvisning till de argument för en bred och allsidig lekmannamedverkan
som utskottet har redovisat i det föregående i fråga om tingsrätternas
sammansättning anser utskottet att även för länsrätternas vidkommande den
tidigare gällande ordningen bör återinföras. Detta bör ske på motsvarande
sätt som utskottet förordat beträffande tingsrätterna.

Vad utskottet nu har anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande antalet nämndemän i länsrätt
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju405 i denna del som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta
hänseende.

7. Specialdomstolar m. m. (punkt 4, mom. 2)

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne
Svensson (m), Elving Andersson (c), Göran Ericsson (m) och Ingbritt
Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Utskottet
vidhåller” och slutar med ”Motionsyrkandena avstyrks” bort ha följande
lydelse:

Den bild som organisationen av rättskipningen i speciella domstolar och
liknande organ företer ger enligt utskottets mening onekligen intryck av
splittring, svåröverskådlighet och inkonsekvens. Remissopinionen vid utskottets
behandling av saken förra året var också överlag positiv till att en
översyn bör ske i riktning mot att nedbringa antalet speciella domstolar och
liknande organ. Ett flertal av ifrågavarande domstolar och organ är
partssammansatta, dvs. utöver lagfarna ledamöter finns även ledamöter
utsedda av vissa intresseorganisationer.

JuU 1986/87:25

Förekomsten av dessa domstolar och organ kan - såsom påvisats vid
riksdagsbehandling av liknande frågor tidigare - ge upphov till nackdelar
som ytterst drabbar de enskildas rättssäkerhet. Snarlika rättsliga frågor kan
bedömas olika i specialdomstolar och allmänna domstolar. Allmänheten får
svårare att förutsäga följderna av vissa rättshandlingar. Detta problem
accentueras i de fall en specialdomstols avgörande inte kan överklagas till
högre rätt. Ordningen strider också mot huvudprincipen att rättskipningen
skall vara lokalt förankrad och i praktisk omfattning ske under medverkan av
ortens lekmän. Vad särskilt gäller domstolar och organ som är partssammansatta
kan ifrågasättas om dessa kan anses vara oavhängiga och opartiska på
det sätt som stadgas i artikel 6 i Europarådets konvention om de mänskliga
rättigheterna.

Mot denna bakgrund gör utskottet den bedömningen att det - utan hinder
av att näraliggande frågor aktualiserats i olika sammanhang - finns anledning
att överväga att avskaffa vissa speciella domstolar och liknande organ. Som
anförts i tidigare sammanhang kan rättens behov av särskild sakkunskap
tillgodoses på annat sätt än genom systemet med specialdomstol, t. ex.
genom sakkunnigbevisning eller genom medverkan av experter i den vanliga
domstolen. Starka skäl talar vidare för att införa en sådan ordning att vissa
sådana domstolars och organs avgöranden kan i vanlig ordning prövas av
hovrätt och högsta domstolen.

Vad särskilt gäller hyresprocessen vill utskottet i likhet med motionärerna
framhålla att övertygande skäl talar för att detta målområde förs över till
allmän domstol och att således hyresnämnderna och bostadsdomstolen
avskaffas. Att så sker med det snaraste är i själva verket enligt utskottets
mening av central betydelse för vidmakthållandet av vår rättskultur.

Sammanfattningsvis bör enligt utskottets mening göras en på sätt framgår
av det föregående begränsad översyn i syfte att nedbringa antalet speciella
domstolar och organ. Av särskild vikt vid de ställningstaganden som sålunda
förestår är att beakta intresset av att vidmakthålla en bred kunskap och en
allmän överblick över hela det juridiska fältet hos dem som är verksamma
inom det ordinära domstolssystemet. Som utskottet framhållit i ett tidigare
sammanhang är detta nämligen av vital betydelse inte bara för de enskilda
medborgare som kommer i kontakt med rättsväsendet utan också för
statsverksamheten i stort. Under översynsarbetet är det enligt utskottets
mening naturligt att överväga den lämpliga fördelningen av målgrupper
mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Samordning bör också ske med det aviserade översynsarbetet rörande
domarbanans utformning. Det bör ankomma på regeringen att besluta om
formerna för den översyn utskottet sålunda förordar. Därvid bör också
beaktas behovet av ändrade direktiv för de överväganden som redan pågår,
t. ex. rörande de s. k. eko-domstolarna, hyresprocessen och rättegången i
arbetstvister.

Vad utskottet nu med anledning av de aktuella motionsyrkandena anfört
bör ges regeringen till känna.

JuU 1986/87:25

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande specialdomstolar m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1986/87:Ju402, motion 1986/
87:Ju404 i denna del (yrkandena 4 och 5), motion 1986/87:Ju406,
motion 1986/87:Ju412, motion 1986/87:Ju413 och motion 1986/
87: Ju416 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om en översyn i syftet att nedbringa antalet speciella domstolar och
organ m. m.

Särskilt yttrande

Nämndemännens försäkringsskydd (punkt 2, mom. 9)

Björn Körlof (m), Arne Svensson (m) och Göran Ericsson (m) anför:

I motion 1986/87:Ju711 yrkas att nämndemännen skall skyddas genom en
särskild kollektiv olycksfallsförsäkring. Bakgrunden är den att nämndemännen
själva och deras organisation Nämndemännens riksförbund har haft
uppfattningen att de helt saknar försäkringsskydd. Så är emellertid inte fallet
utan nämndemännen är arbetsskadeförsäkrade i likhet med arbetstagare och
andra uppdragstagare. Däremot saknar nämndemännen s. k. trygghetsförsäkring
(TFA). Utgångspunkten för motionen - alltså att nämndemännen
helt saknar försäkringsskydd - har präglat beredningen av saken. Vi noterar
de brister som föreligger och vill framhålla att vi avser att framgent verka för
att få hela nämndemannakåren trygghetsförsäkrad.

JuU 1986/87:25

Innehållsförteckning JuU 1986/87:25

Sammanfattning 1

1. Domstolsverket 1

2. Allmänna domstolarna 1

Motioner 1

Utskottet 3

Medelsberäkningen 3

Sjuhäradsbygdens tingsrätt 4

Etiskareglerfördomarem.fl 5

Delegering vid domstolarna m.m 5

Antalet nämndemän i domför sammansättning 6

Det totala antalet nämndemän 7

Kvinnor och män i rätten 8

Stöd till nämndemannaorganisationer m.m 9

Nämndemännens försäkringsskydd 10

Mottagningse rkännande från domstolar 11

Fullständig domsutskrift till tilltalad 13

Motivering av beslut att vägra prövningstillstånd 16

Vittnesplikt för tolkar 17

Utskottets hemställan 18

3. Allmänna förvaltningsdomstolarna 19

Motioner m.m 19

Utskottet 20

Medelsberäkningen 20

Snabbare handläggning av taxeringsmål m.m 20

Antalet nämndemän i länsrätt 22

Utskottets hemställan 22

4. Bostadsdomstolen och hyresnämnderna m. m 23

Motioner 23

Utskottet 23

Medelsberäkningen 23

Specialdomstolar m. m 23

Utskottets hemställan 24

5. Utrustning till domstolar m. m 24

6. Byggnadsarbeten för domstolsväsendet 24

Utskottet 25

Utskottets hemställan 25

Reservationer •• 26

1. Delegering vid domstolarna

(punkt 2, mom. 3) (fp) 26

2. Antalet nämndemän i domför sammansättning

(punkt 2, mom.4)(m) 26

3. Det totala antalet nämndemän (punkt 2, mom. 5) (fp, c) 27

4. Stöd till nämndemannaorganisationer m.m.

(punkt2, mom. 7) (c) 28

5. Medelsberäkningen (punkt 2, mom. 14) (m) 28

6. Antalet nämndemän i länsrätt (punkt 3, mom. 3) (m) 29

7. Specialdomstolar m. m. (punkt 4, mom. 2) (m, fp, c) 29 32

Särskilt yttrande 31

Nämndemännens försäkringsskydd (punkt 2, mom. 9) (m) 31

gotab Stockholm 1987 12767