om anslag till domstolsväsendet (prop. 1985/86:100 bil. 4, D, jämte motioner) (Betänkande 1985/86:JuU23 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1985/86:23

om anslag till domstolsväsendet

(prop. 1985/86:100 bil. 4, D, jämte motioner)

JuU

1985/86:23

ANDRA HUVUDTITELN

Domstolsväsendet m. m.

1. Domstolsverket. Utskottet tillstyrker regeringens i proposition 1985/
86:100 bilaga 4 (justitiedepartementet) under punkt D 1 (s. 84 och 85)
framlagda förslag och hemställer

att riksdagen till Domstolsverket för budgetåret 1986/87 anvisar ett
förslagsanslag av 42 855 000 kr.

2. Allmänna domstolarna. Regeringen har under punkt D 2 (s. 85-87)
föreslagit riksdagen att till Allmänna domstolarna för budgetåret 1986/87
anvisa ett förslagsanslag av 1 018 040 000 kr.

Motioner

I motion 1985/86:Ju207 av Karin Ahrland m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen beslutar att under anslaget D 2 Allmänna domstolarna
anslå 5 000 000 kr. utöver regeringens förslag (yrkande 3).

I motion 1985/86:Ju217 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen till Allmänna domstolarna för budgetåret 1986/87
anvisar ett förslagsanslag av 1 023 040 000 kr. (yrkande 3).

I motion 1985/86:Ju402 av Ewy Möller (m) hemställs, såvitt nu är i fråga, att
riksdagen beslutar att återinföra de regler som gällde före den 1 juli 1983
beträffande antalet nämndemän i tingsrätt.

1 motion 1985/86:Ju403 av Allan Ekström m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen beslutar att återinföra de regler som gällde före den 1 juli
1983 beträffande antalet nämndemän i tingsrätt.

I motion 1985/86:Ju404 av Ulla Johansson m.fl. (s) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av den ekonomiska
ersättningen till nämndemän,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering från rättssäkerhetssynpunkt
av det minskade antalet nämndemän i vissa mål.

1 Riksdagen 1985/86. 7 sami Nr 23

I motion 1985/86:Ju405 av Sven Munke (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär att domstolsverket får i uppdrag att utvärdera nuvarande
ordning vad gäller tingsrätternas sammansättning.

I motion 1985/86: Ju408 av Erik Holmkvist (m) hemställs, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen beslutar om en återgång till de sammansättningsregler som
gällde för underrätter före den 1 juli 1983, nämligen fem nämndemän i
tingsrätt.

I motion 1985/86: Ju411 av Hugo Hegeland (m) hemställs, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen begär en utredning om följderna av beslutet att reducera antalet
nämndemän i tingsrätt från fem till tre.

I motion 1985/86:Ju614 av Karin Söder m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är i
fråga,

- att riksdagen beslutar att den före den 1 juli 1983 gällande lekmannarepresentationen
åter skall gälla med verkan från den 1 januari 1987 (yrkande

9),

- att riksdagen beslutar att till anslaget D 2 Allmänna domstolar, ersättning
till nämndemän, anvisa ett i förhållande till regeringen med 7 milj. kr.
förhöjt anslag (yrkande 10).

I motion 1985/86:Ju708 av Bengt Harding Olson (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om sådan ändring i rättegångsbalken som i
motionen anförts angående resning vid jäv i brottmål.

I motion 1985/86:Ju709 av Bengt Harding Olson (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag om sådan ändring i rättegångsbalken som i
motionen anförts om dom utan huvudförhandling i hovrätt.

I motion 1985/86: Ju711 av Bengt Harding Olson (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring i rättegångsbalken jämte
följdförfattning som i motionen anförts om rätten till fullständig domsutskrift.

I motion 1985/86:Ju712 av Ingbritt Irhammar (c) och Marianne Andersson
(c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skriftlig underrättelse om dom i brottmål.

I motion 1985/86:Ju716 av Nic Grönvall (m) hemställs att riksdagen beslutar
att de vid 1984/85 års riksdag beslutade ändringarna i 3 § delgivningslagen
(1970:328) skall upphävas.

I motion 1985/86:Ju723 av Ewy Möller m. fl. (m, s, fp, c, vpk) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av rättegångsbalkens jävsbestämmelser
i enlighet med vad som i motionen anförts.

Utskottet

Medelsberäkningen

JuU 1985/86:23

Regeringens förslag till medelsberäkning under denna punkt innebär en
ökning av anslaget med drygt 77,4 milj. kr. i förhållande till anslaget för

innevarande budgetår. Totalt föreslås ett anslag av 1 018 040 000 kr.
Uppräkningen av anslaget hänför sig framför allt till ökade löne- och
lokalkostnader. Medel beräknas inte för inrättande av nya tjänster. Medel
för ADB-verksamhet, som tidigare anvisats under anslaget till domstolsverket,
har beräknats under förevarande anslagspunkt (ca 6,4 milj. kr.).

Medelsberäkningen föreslås ske med utgångspunkt i ett begränsat förslag
om besparingar (5 milj. kr.).

I motion 207 begärs att anslaget ökas med 5 milj. kr. utöver vad regeringen
föreslagit. Yrkandet har sin grund i att motionärerna i ett annat sammanhang
föreslagit ändrade regler för åtalsunderlåtelse, vilka regler skulle leda till
ökat arbete för domstolarna.

Också i motion 217 föreslås ett med 5 milj. kr. ökat anslag. Motionärerna
anser att det med hänsyn till arbetsläget i domstolarna inte finns utrymme för
den av regeringen föreslagna besparingen.

I motion 614 begärs att anslaget ökas med 7 milj. kr. för att bekosta ett
återinförande av reglerna om medverkan av fem nämndemän i tingsrätt
fr. o.m. den 1 januari 1987.

Utskottet har vid de senaste årens budgetberäkning uttryckt sin oro över
arbetsläget inom de allmänna domstolarna (se JuU 1983/84:23 p. 1 och 2 och
JuU 1984/85:25 p. 1 och 2). Utskottet har därvid bl. a. uttalat att det av flera
skäl är mycket angeläget att arbetsförhållandena inom domstolarna förblir
sådana att den hittillsvarande höga standarden i dömandet och rättsvården i
övrigt behålls, och utskottet har bl. a. pekat på att en sådan ordning är av vital
betydelse inte bara för de enskilda medborgare som kommer i kontakt med
rättsväsendet utan också för statsverksamheten i stort.

Som departementschefen anför i årets budgetproposition är arbetsläget i
de allmänna domstolarna fortfarande ansträngt. Antalet inkomna mål i
högsta domstolen och i hovrätterna ligger kvar på samma höga nivå som de
senaste åren. 1 tingsrätterna är måltillströmningen vad gäller tvistemål
fortfarande hög. Den minskning som skett mellan åren 1982 och 1984 i fråga
om brottmål - något som huvudsakligen torde kunna tillskrivas de ökade
möjligheterna att använda strafföreläggande beträffande enklare brott-har
knappast lindrat domstolarnas arbetsbörda på något väsentligt sätt. De
enklare målen har tagits bort från domstolsprövning medan de svårare och
tidskrävande målen återstår. Härtill kommer att andra måltyper, bl. a.
fastighetsdomstolsmålen, har ökat kraftigt. Målstatistiken visar för tingsrätternas
vidkommande en minskning av det sammanlagda antalet inkommande
mål. Samtidigt har emellertid antalet avgjorda mål sjunkit, och resultatet
har blivit en ökning av målbalansen med drygt 1 000 mål. - För hovrätternas
del är förändringarna i målstatistiken helt obetydliga.

Utskottet vill erinra om att domstolarna själva knappast har några
möjligheter att påverka verksamhetens omfattning. Deras resursbehov beror
huvudsakligen på måltillströmning och målstruktur. Bl. a. de förstärkningar
som tillförts polisen och åklagarväsendet har i fråga om brottmålen lett till
ökade krav på domstolarna.

Samtidigt pågår ett fortlöpande rationaliseringsarbete på domstolsområdet
som påverkar arbetsläget i gynnsam riktning. Införande av ADB-stöd
och delegering av arbetsuppgifter till biträdespersonal kan nämnas som

JuU 1985/86:23

exempel. Även vissa lagändringar på straffrättens och processrättens område
verkar i samma riktning. Vidare bedriver domstolsverket ett dimensioneringsarbete
bl. a. i syfte att åstadkomma en disponering av resurserna så att
arbetsbördan mellan domstolarna blir jämnt fördelad.

Utskottet ser domstolarnas arbetssituation som en fråga av största
betydelse, och utskottet har anledning att påminna om sina tidigare
uttalanden rörande bl. a. vikten av att domstolarnas dömande och rättsvårdande
verksamhet bibehålls på hittillsvarande höga nivå. Utskottets ställningstagande
i dessa delar är självfallet fortfarande fullt aktuella.

Den medelstilldelning som regeringen föreslår innebär en förhållandevis
kraftigt begränsad tillämpning av huvudalternativet för de allmänna domstolarnas
del. Utskottet anser sig vid en samlad bedömning av de olika faktorer
som inverkar på domstolarnas resursbehov - målutveckling, bibehållen
kvalitet i domstolsavgörandena, servicegrad, personalens arbetsförhållanden
m. m. - böra godta förslaget. Detta innebär att utskottet bedömer att det
föreliggande budgetförslaget inte leder till att rättssäkerheten och effektiviteten
hos domstolarna sätts i fara.

I detta sammanhang vill utskottet uttala sin tillfredsställelse med det
uppdrag som regeringen i januari 1986 gett domstolsverket att göra en mer
allmän analys av överklagande- och ändringsfrekvenserna i samtliga mål och
ärenden i de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna. Härigenom
kommer det att skapas ett underlag för att man skall kunna bedöma den
kritik som ibland förts fram om att kvaliteten på domstolarnas dömande
verksamhet skulle ha sjunkit. Det är också av värde att den attitydundersökning
om allmänhetens syn på domare och domstolar som domstolsverket har
föranstaltat om år 1985 då kommer att bli närmare analyserad.

Mot bakgrund av vad som sagts och med beaktande jämväl av utskottets
ställningstagande i tidigare sammanhang i fråga om åtalsunderlåtelse avstyrker
utskottet bifall till yrkandena i motionerna 207 och 217 om höjt anslag till
de allmänna domstolarna. Utskottet avstyrker också bifall till motsvarande
yrkande i motion 614 under hänvisning till vad utskottet anför i detta
betänkande under rubriken Nämndemän i tingsrätt. Regeringens förslag om
medelsanvisning för budgetåret 1986/87 tillstyrks således.

Nämndemän i tingsrätt
Antal och utvärdering

Reglerna om tingsrätts sammansättning ändrades i vissa avseenden den 1 juli
1983 (prop. 1982/83:126, JuU 32, SFS 1983:370). Då infördes som huvudregel
att tingsrätt vid huvudförhandling i brottmål och i familjerättsliga
tvistemål och sådana ärenden som krävde medverkan av nämnd är domför
med en lagfaren domare och tre nämndemän i stället för som tidigare fem
nämndemän. I mål om brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än
fängelse i två år skall dock fortfarande fem nämndemän delta. Samtidigt
ändrades också reglerna om rösträtt för tingsrättsnämndemännen så att de
numera har individuell rösträtt.

Det totala antalet nämndemän i de olika domkretsarna har behållits

JuU 1985/86:23

oförändrat efter nedskärningen av det antal nämndemän som medverkar i
varje mål. Nämndemännen är närmare 8 000 till antalet.

I fyra motioner begärs att den gamla ordningen med fem nämndemän
införs igen (motionerna 402, 403, 408 och 614). Motionärerna anför bl. a. att
den nuvarande regleringen har medfört en minskad allsidighet och representativitet
bland nämndemännen, något som är till nackdel för rättskipningen i
tingsrätt. I flera av motionerna hävdas också att varje nämndeman numera
tjänstgör så sällan att rutinen och kunskapen om lagändringar m. m. har
försämrats, vilket innebär brister i kontinuiteten och likformigheten i
lagtillämpningen. Det sägs också att tecken tyder på att antalet överklagade
tingsrättsdomar har ökat efter det att nämndemännens antal sänkts.

I tre motioner begärs att nämndemannareformen utvärderas (motionerna
404, 405 och 411).

Vid sin behandling år 1983 av frågan om nämndemännens antal erinrade
utskottets (s. 19) om att det råder en bred enighet om att den lekmannamedverkan
som föreligger i våra domstolar är av stort värde av flera skäl.
Utskottet uttalade därvid att lekmannainflytandet först och främst utgör en
garanti för att domstolarnas avgöranden ligger i linje med allmänna
rättsuppfattningar i samhället. Av särskilt värde är, anförde utskottet,
lekmannamedverkan när det gäller bedömningsfrågor, t. ex. angående
påföljdsval eller bevisvärdering; lekmännens medverkan bidrar därigenom
till att medborgarnas förtroende för rättskipningen upprätthålls. Vidare
tillgodoser enligt utskottet lekmännen medborgarnas intresse av insyn i
domstolarnas verksamhet. Med anledning av motionskritik som gick ut på att
ett sänkt antal nämndemän skulle medföra minskad allsidighet och försämrad
representativitet bland nämndemännen framhöll utskottet att dessa
risker effektivt motverkas om även för framtiden det totala antalet nämndemän
i de olika domkretsarna behålls oförändrat och alltså även fortsättningsvis
ett stort antal lekmän kommer att vara engagerade i rättskipningen.
Utskottet uttalade sammanfattningsvis (s. 20) att en minskning av nämndemännens
antal till tre i mål av mer normal omfattning inte kunde antas leda
till någon försämring av tingsrätternas möjligheter att komma fram till en
sakligt riktig dom. Inte heller i övrigt fanns det enligt utskottets mening skäl
att befara att förslaget skulle innebära några negativa konsekvenser för
rättskipningen.

Utskottet gjorde avslutningsvis det uttalandet (s. 32) att den ändrade
ordningen i fråga om tingsrätternas sammansättning borde utvärderas sedan
tillräcklig erfarenhet vunnits av den.

Utskottet har vid två tillfällen - april 1984 och mars 1985 - inte funnit skäl
att anlägga någon annan syn på frågan om nämndemännens antal än
utskottet gjorde vid lagändringen år 1983 (JuU 1983/84:23 s. 7 och 1984/
85:25 s. 6 f).

I ett beslut den 23 januari 1986 har regeringen uppdragit åt domstolsverket
att göra en utvärdering av bl. a. de nya domförhetsreglerna. Utvärderingen,
som skall innehålla jämförelser mellan förhållandena före och efter 1983 års
domförhetsreform och den år 1985 genomförda reformen av nämndemannaersättningen,
skall redovisas till regeringen senast den 1 oktober 1986.

Utskottet anser mot den nu angivna bakgrunden att det saknas anledning

JuU 1985/86:23

1* Riksdagen 1985186. 7saml.Nr23

för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionerna. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna 402,403.404,405,408,411 och 614 i nu
behandlade delar.

Ersättning

Ersättningen till nämndemännen regleras i förordningen (1982:814) om
ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet
m. m. Enligt denna utgår till nämndemän av allmänna medel arvoden,
tilläggsbelopp, reseersättning och traktamenten. Reseersättning och traktamente
utgår enligt de bestämmelser om reseförmåner som enligt kollektivavtal
gäller för statstjänstemän i allmänhet.

Arvode för sammanträde uppgår sedan den 1 juli 1985 till 220 kr. för varje
sammanträdesdag. Om en nämndeman får vidkännas löneavdrag eller annan
inkomstförlust på grund av uppdraget får det för varje dag som nämndemannen
har rätt till sammanträdesarvode betalas ett tilläggsbelopp för den del av
inkomstförlusten som inte täcks av arvodet. Tilläggsbeloppet bestäms av
domstolsverket, i princip för ett år i sänder. Arvodet och tilläggsbeloppet får
tillsammans inte överstiga 450 kr. Under vissa förutsättningar betalas
ersättning även för resdagar. Till nämndemän i länsrätt och i mellankommunala
skatterätten betalas även arvode för förberedelsearbete.

I motion 404 begärs en översyn av ersättningsreglerna. Motionärerna
förespråkar ett system som följer löneutvecklingen eller basbeloppets
förändringar.

När de nu gällande ersättningsreglerna infördes år 1985 innebar det en
betydelsefull förbättring av nämndemännens villkor. Det tidigare gällande
ersättningsbeloppet (från 1 juli 1981) uppgick till 220 kr. om dagen och var
lika för alla nämndemän.

I samband med att utskottet år 1985 behandlade bl. a. vissa motionsyrkanden
rörande nämndemannaersättning (JuU 1984/85:25 s. 8 ff) erinrade
utskottet om att utskottet i många år ansett det nödvändigt att få till stånd en
mer allsidig sammansättning av nämndemannakåren och i detta syfte
framhållit att en höjning av arvodena måste ske. Utan en sådan reform hade
utskottet ansett det inte vara möjligt att komma till rätta med exempelvis det
otillfredsställande förhållandet att sådana yrkesarbetande - bl. a. industriarbetare
- som får vidkännas fullt löneavdrag vid tjänstgöring i rätten är
underrepresenterade i nämndemannakåren. Utskottet, som tog ställning i
fråga om flera olika förslag till arvoderingssystem, ställde sig bakom det nu
gällande systemet.

Enligt utskottets bedömning saknas det anledning för riksdagen att nu,
mindre än ett år efter det att nya förbättrade ersättningsregler för nämndemännen
har införts, förespråka en översyn av reglerna. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion 404 i denna del.

Fullständig domsutskrift till tilltalad

JuU 1985/86:23

I motionerna 711 och 712 anförs i huvudsak följande. Enligt gällande regler
skall den tilltalade skriftligen underrättas om utgången i målet. Detta sker

genom att en avskrift av domens första del, dvs. i princip bara domslutet,
sänds till honom. Den tilltalade får alltså inte automatiskt del av de skrivna
domskälen. Detta bör, menar motionärerna, av rättssäkerhetsskäl ändras så
att den dömde erhåller hela den skrivna domen.

Dom i brottmål skall enligt 30 kap. 5 § rättegångsbalken (RB) avfattas
skriftligen och i skilda avdelningar ange: 1. domstolen samt tid och ställe för
domens meddelande ; 2. parterna samt deras ombud eller biträden och den
tilltalades försvarare; 3. domslutet; 4. parternas yrkanden och de omständigheter
på vilka de grundats; samt 5. domskälen med uppgift om vad som är
bevisat i målet. Vidare skall domen innehålla fullföljdshänvisning.

Enligt 30 kap. 6 § RB får domen utfärdas i förenklad form, om den
tilltalade har erkänt gärningen och påföljden bestäms till annat än fängelse
eller till fängelse i högst sex månader. Dom i förenklad form innebär i princip
att enbart uppgifterna i de nyssnämnda punkterna 1-3 återges. Dessa
uppgifter återges både vid fullständig dom och vid dom i förenklad form på
särskilda av domstolsverket fastställda formulär.

Enligt 30 kap. 7 § RB skall domstolen i princip avkunna domen i samband
med att huvudförhandlingen avslutas. Avkunnande får ske genom att
domslutet och skälen återges. Vidare skall fullföljdshänvisning samt - i
förekommande fall - skiljaktig mening meddelas. Om det behövs rådrum
med att besluta och avfatta dom får denna dock meddelas genom att hållas
tillgänglig på rättens kansli inom högst två veckor. När målet har avgjorts
skall i båda situationerna den tilltalade snarast ges skriftlig underrättelse om
utgången i målet.

I förordningen (1978:373) om skyldighet för domstol att underrätta part
om dom i brottmål m. m. föreskrivs att den skriftliga underrättelsen skall ske
genom att avskrift av domen, i vad den innehåller uppgift om domstolens
namn, domens dag, domens och målets nummer, parterna och domslutet
sänds till den tilltalade i vanligt brev under hans för domstolen kända adress.
Samtidigt skall uppgift om tid och sätt för fullföljd av talan samt om eventuell
skiljaktig mening lämnas. Underrättelsen skall sändas inom en vecka efter
domens eller beslutets meddelande (1 och 3 §§). Enligt 2 § samma förordning
skall målsägande som har fört talan om enskilt anspråk underrättas om
utgången i målet genom att avskrift av hela domen sänds till honom.

Enligt 5 § kungörelsen (1964:635) angående underrättelse om dom i vissa
brottmål skall avskrift av dom genast tillhandahållas den som dömts till bl. a.
fängelse och som inte är häktad, om han begär det.

Av 8 § expeditionskungörelsen (1964:618) framgår att tilltalad har rätt att
utan avgift få avskrift av hela domen.

Bestämmelsen om skyldighet för domstolen att skriftligen underrätta den
tilltalade om utgången i brottmålet började tillämpas generellt år 1970 (prop.
1969:26, 1LU 28, rskr. 142). Att så skedde hängde samman med den då
nyligen påbörjade övergången till ett på ADB-teknik baserat, enhetligt
informationssystem för rättsväsendet (det s. k. Rl-systemet). Samtidigt
genomfördes en nyordning av brottmålsdomarnas utformning. Domarna
skulle i fortsättningen efter rubriken inledas med domslutet, skrivet på ett
fastställt formulär. Detta formulär skulle också användas som meddelande
till de centrala brottsregistren. Motsvarande uppgifter hade dittills förts över
på särskilda formulär.

JuU 1985/86:23

I den proposition som låg till grund för nyordningen konstaterade
departementschefen (s. 53 f) att RB dittills inte innehållit någon allmän regel
som ålade domstol att i brottmål skriftligen underrätta den tilltalade om
utgången av målet. I vissa undantagsfall hade domstolen i administrativ
ordning ålagts att delge den tilltalade en avskrift av domen. Åklagare
däremot erhöll regelmässigt i praktiken en kopia av domen på grund av
överenskommelse med domstolen.

Departementschefen anförde vidare bl. a. följande:

De nuvarande reglerna om domstolarnas skyldighet att underrätta den
tilltalade om meddelade domar är, såsom har framhållits i första lagutskottets
utlåtande 1967 nr 42, inte helt tillfredsställande. Även om några
allvarligare olägenheter hittills inte har yppats, talar hänsyn till den dömde
starkt för att denne bör få ett skriftligt besked om utgången i målet, vare sig
han närvarit vid huvudförhandlingen eller inte. Orsaken till att en underrättelseplikt
av detta slag hittills inte har införts är främst att söka i den ökade
arbetsbelastning för domstolarna som en sådan skyldighet skulle innebära.
Med hänsyn till den i föregående avsnitt förordade omläggningen av
domsskrivningen i brottmål har detta skäl mot en allmän regel om underrättelseplikt
förlorat en del av sin bärkraft. Med ett nytt system för domsskrivningen
torde en sådan regel inte behöva vålla någon större ökning av
domstolarnas arbetsbörda. Avfattas domen delvis, dvs. såvitt avser rubriken
och domslutet, enligt formulär på tryckt blankett, kan på ett enkelt sätt
framställas en kopia av domsblanketten, vilken sedan kan sändas till den
tilltalade.

I betänkandet (Ds B 1980:7) Avgifter vid tingsrätt m. m. har stämpelskatteutredningen
föreslagit bl. a. att den tilltalade skall underrättas om utgången i
ett brottmål genom att kopia av hela domen sänds till honom (s. 194).

Samma förslag har därefter framförts av domstolsverket i två rapporter,
DV Rapport 1984:5 Expediering av domar och beslut i brott mål och DV
Rapport 1985:2 Kungörelsekostnader och ansökningsavgifter m. m. i domstol.
Domstolsverket har samtidigt föreslagit att underrättelseskyldigheten
till målsägande inskränks till att avse i princip domslutet. Båda rapporterna
har överlämnats till regeringen, den förstnämnda till justitiedepartementet,
den senare till finansdepartementet.

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) har för sin del i betänkandena (SOU
1982:25-26) Översyn av rättegångsbalken 1 - Processen i tingsrätt lagt fram
förslag i fråga om underrättelse till den tilltalade som i stort sett stämmer
överens med vad som gäller nu, dvs. den tilltalade får kopia av domens
ingress och domslut (s. 425).

Betänkandena och rapporterna har remissbehandlats och övervägs för
närvarande inom regeringskansliet. Enligt vad utskottet har inhämtat
kommer frågan hur tilltalad skall underrättas om utgången av ett brottmål att
övervägas i samband med behandlingen av rättegångsutredningens nyssnämnda
betänkande. En proposition i ämnet förväntas bli framlagd för
riksdagen under innevarande år.

Utskottet konstaterar till en början att den tilltalade i brottmål enligt vad som
nu gäller har rätt att kostnadsfritt erhålla en fullständig dom men att det
förutsätts att han begär detta. Gör han inte det får han likväl automatiskt sig

JuU 1985/86:23

tillsänd en avskrift av domen, dock med uteslutande av domskälen där
sådana finns. Samtidigt får övriga parter i brottmålsprocessen - åklagaren
och målsägande som för talan - regelmässigt avskrift av den fullständiga
domen. Denna skillnad är enligt utskottets mening svår att försvara. Frågan
om underrättelse om dom i brottmål till part är emellertid, som har framgått i
det föregående, för närvarande föremål för överväganden inom regeringskansliet.
Förslag i frågan kan väntas inom kort. Mot den bakgrunden anser
utskottet att det inte är påkallat att riksdagen nu föregriper regeringens
ställningstagande. Utskottet förutsätter dock att frågan får en lösning som
tillfredsställande möter det rättssäkerhetskrav som ligger bakom motionsönskemålen.
Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motionerna
711 och 712.

Utformningen av jävsbestämmelsernaför domare

I motion 723 begärs en översyn av bestämmelserna om jäv för domare. Enligt
motionärerna bör översynen ta sikte på att närmare klarlägga innebörden av
bestämmelsen om s. k. delikatessjäv; helst bör lagtexten förses med en
exemplifiering.

Bestämmelser om jäv för domare finns i 4 kap. rättegångsbalken (RB).
Dessa går i korthet ut på att en domare inte skall handlägga ett mål, vari hans
ställning till någon av parterna eller till saken innebär fara för partiskhet.
Rätten skall självmant pröva frågan huruvida jäv föreligger. Frågan härom
kan även väckas av part.

Vilka omständigheter som grundar domarjäv anges närmare i 4 kap. 13 §
RB. Där görs i nio punkter en uppräkning av de olika jävsgrunderna. De
första åtta punkterna omfattar mera konkreta förhållanden som kan göra att
en domare är jävig (bl. a. sakägarjäv, intressejäv, släktskapsjäv och ställföreträdarjäv).
I punkt 9 i paragrafen upptas en generalklausul. Enligt denna
skall en domare anses jävig, om eljest särskild omständighet föreligger som
är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. Det är
innebörden av denna jävsgrund som enligt motionärerna närmare bör
klarläggas.

Det kan tilläggas att bestämmelser om jäv med i sak samma innehåll som i
den nämnda generalklausulen i RB finns i 4 § förvaltningslagen (1971:290)
och i 5 § lagen (1929:145) om skiljemän. Generalklausulen upptogs för övrigt
i RB efter förebild från den sistnämnda lagen.

Den närmare innebörden av generalklausulen i RB har belysts såväl i
förarbetena till RB som i den processrättsliga litteraturen. I processlagberedningens
betänkande med motiv till rättegångsbalk (SOU 1938:44 s. 107)
anges att under punkt 9 i 4 kap. 13 § RB faller den situationen att en domare
har en lika sak i en annan domstol. Ett annat fall då tillämpningen av denna
punkt kan komma i fråga är enligt processlagberedningen att domaren
genom skuldsättning eller av annan anledning kan antas vara ekonomiskt
beroende av någon av parterna. Som ytterligare exempel på ett förhållande
som kan grunda jäv enligt förevarande punkt nämner beredningen uppenbar
ovänskap mellan domaren och en part.

I Gärdes m.fl. kommentar till nya rättegångsbalken, utgiven år 1949,

JuU 1985/86:23

nämns även det fallet att domaren och parten är nära knutna till varandra.
Härmed torde i första hand avses vänskapsförbindelse. Denna situation är
besläktad med vad som brukar kallas delikatessjäv och som närmast tar sikte
på sådana fall då domaren bara är närmare bekant med parten och de umgås
med varandra. En sådan relation torde inte anses utgöra jäv i formell mening,
men det förekommer att domaren i ett sådant fall på egen begäran avstår från
handläggningen av målet. Av 1949 års kommentar framgår att omständighet
som kan åberopas enligt punkt 9 i 4 kap. 13 § RB alltid skall hänföras till
förhållandena i det mål som är aktuellt; förhållanden som angår domarens
ämbetsutövning i allmänhet faller inte under bestämmelsen.

Ytterligare klargöranden rörande innebörden av generalklausulen görs i
Söderlunds kommentar till rättegångsbalken, del I, utgiven år 1970, och i
Gullnäs m. fl. kommentar till rättegångsbalken I, utgiven år 1984. I dessa
båda kommentarer upptas bl. a. domstolsavgöranden på området och
uttalanden av JO. Som en kunskapskälla skall i sammanhanget vidare
nämnas Ekelöf, Rättegång I, 6 uppl., utgiven år 1980.

Utskottet vill för sin del, i linje med motionsönskemålet, framhålla att det
givetvis är ett angeläget intresse att jävsbestämmelserna är så utformade att
de ger tillräcklig vägledning för de domare och andra befattningshavare som
har att tillämpa dem. Samtidigt måste konstateras att det skulle föra alltför
långt att i en lagtext uttömmande räkna upp alla de skiftande förhållanden
som bör föranleda att en domare är jävig. För övrigt torde det inte heller vara
möjligt för lagstiftaren att förutse alla sådana fall.

Det är mot den angivna bakgrunden som man skall se den funktion av en
mera allmän uppsamlingsbestämmelse som generalklausulen har. Att såsom
motionärerna förespråkar förse generalklausulen med en exemplifiering
skulle enligt utskottets mening kunna få den icke önskvärda effekten att
ändamålet med bestämmelsen går förlorad.

Enligt utskottets uppfattning lämnar förarbetena till RB och den processrättsliga
litteraturen god vägledning för tillämpningen av generalklausulen.
Utskottet anser därför att det inte finns något behov av en översyn i sådant
syfte som avses i motionen.

Utskottets ställningstagande till motionsyrkandet blir således att detta inte
bör vinna riksdagens bifall.

Vidgade möjligheter till resning i brottmål

I motion 708 begärs, i syfte att stärka rättssäkerheten, en utvidgning av
möjligheterna till resning i brottmål i de fall då jäv förelegat mot någon av
nyckelpersonerna i målet, dvs. domare, åklagare eller advokat. Enligt
motionären bör i sådana situationer resning beviljas utan prövning av om
jävsförhållandet kan antas ha inverkat på målets utgång; antagande om ett
sådant samband krävs enligt nuvarande bestämmelser för att resning skall
kunna komma i fråga.

Resning är ett särskilt rättsmedel. Beslut om resning innebär att ett
slutgiltigt avgörande av domstol upptas till förnyad prövning. Bestämmelser
om resning finns i 58 kap. rättegångsbalken (RB). Enligt bestämmelserna
ankommer det på högsta domstolen att efter ansökan pröva frågan om
resning.

JuU 1985/86:23

Sedan dom i brottmål har vunnit laga kraft, kan resning beviljas såväl till
förmån för den tilltalade som till men för denne. Bestämmelser om resning
till förmån för den tilltalade finns i 58 kap. 2 §. I den paragrafen anges i fyra
punkter de olika grunder som kan föranleda resning. Av intresse i detta
sammanhang är den i första punkten angivna resningsgrunden.

Enligt denna punkt får resning beviljas om ledamot av rätten, där anställd
tjänsteman eller åklagaren med avseende på målet gjort sig skyldig till
brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse eller om brott som har avseende på
målet ligger bl. a. försvarare till last samt brottet eller tjänsteförseelsen kan
antas ha inverkat på målets utgång.

Bestämmelser om jäv för domare finns i 4 kap. RB. Dessa går i korthet ut
på att en domare inte skall handlägga ett mål, vari hans ställning till någon av
parterna eller till saken innebär fara för partiskhet. Frågan huruvida jäv
föreligger skall självmant prövas av rätten. Även part kan väcka fråga härom.
De omständigheter som grundar domarjäv räknas upp i 4 kap. 13 §. För
åklagare gäller enligt 7 kap. 6 § RB motsvarande bestämmelser om jäv.
Några uttryckliga jävsregler för den som försvarar den misstänkte i ett
brottmål upptas inte i RB.

Om en domare eller en åklagare har underlåtit att iaktta jävsbestämmelserna
och sålunda varit jävig att handlägga målet, torde detta kunna utgöra i
vart fall en sådan tjänsteförseelse som enligt 58 kap. 2 § första punkten RB
kan utgöra grund för resning. För att resning skall kunna beviljas förutsätts
dessutom, som tidigare sagts, att tjänsteförseelsen kan antas ha påverkat
målets utgång. Det är detta krav på orsakssamband som motionären anser
bör avskaffas.

Spörsmålet om att i detta hänseende ändra bestämmelserna om resning har
för några månader sedan - mot bakgrund av en aktuell händelse - varit
föremål för en fråga i riksdagen. Justitieministern, som besvarade frågan,
förklarade sig därvid ha för avsikt att närmare undersöka om gällande
bestämmelser erbjuder tillräckliga rättssäkerhetsgarantier när en dom har
meddelats i ett fall där jävsbestämmelserna har överträtts. Enligt justitieministern
får behovet av åtgärder bedömas mot bakgrund av vad bl. a. högsta
domstolen kommer fram till vid sin prövning av resningsansökan i det fall
som föranlett frågan (riksdagens protokoll 1985/86:13 s. 34 f). - Högsta
domstolen har ännu inte avgjort det aktuella målet.

Det spörsmål som tas upp i motionen rymmer enligt utskottets mening
viktiga rättsäkerhetsaspekter. I ett vidare perspektiv kan frågan också sägas
beröra tilltron till rättsväsendet. Mot den bakgrunden finner utskottet det
tillfredsställande att saken, på sätt framgår av redovisningen i det föregående,
är uppmärksammad av justitieministern. Med hänsyn till de överväganden
inom regeringen som sålunda förestår saknas det enligt utskottets
uppfattning anledning till något initiativ från riksdagens sida med anledning
av motionen. Utskottet avstyrker därför bifall till denna.

Huvudförhandling i hovrätt

I motion 709 begärs en ändring av 51 kap. 21 § rättegångsbalken (RB).
Ändringen skulle innebära skyldighet för hovrätt att alltid hålla huvudförhandling
i grövre brottmål.

JuU 1985/86:23

Motionären påpekar att hovrätten enligt gällande rätt kan vägra en
tilltalad muntlig huvudförhandling i de fall där vadetalan är uppenbart
ogrundad och förhandling är uppenbart obehövlig. Detta gäller oavsett
brottets grovhet och påföljdens stränghet. Ett sådant rättsläge förefaller
motionären tvivelaktigt från rättssäkerhetssynpunkt. En lagändring är därför
motiverad. Ändringen bör, menar motionären, utgå från gällande regler (51
kap. 21 § rättegångsbalken), som balanserar den tilltalades berättigade
intresse mot rättens rimliga effektivitetskrav, men bör innebära att fängelsepåföljd
inte får ådömas utan att muntlig förhandling har hållits i hovrätten.

Den 1 juli 1984 trädde ett flertal ändringar på processlagstiftningens
område i kraft (prop. 1983/84:78, JuU 15, rskr. 152). Bl. a. infördes vidgade
möjligheter för överrätterna att avgöra mål på handlingarna. I fråga om
brottmål finns för hovrätternas del den aktuella bestämmelsen i 51 kap. 21 §
RB.

Enligt den nya lydelsen av lagrummet får hovrätt avgöra brottmål utan
huvudförhandling bl. a. om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad. I
samma lagstiftningsärende infördes möjlighet för hovrätterna att, om det är
uppenbart att vadetalan är ogrundad, genast meddela dom i målet utan
föregående kommunikation med vadesvaranden (51 kap. 8 § andra stycket).

Såsom ett tredje stycke i 51 kap. 21 § RB infördes vid samma tillfälle en ny
regel av innebörd att om en part - i sådana fall som enligt första stycket får
avgöras utan huvudförhandling - har begärt huvudförhandling sådan skall
hållas, om det inte är uppenbart obehövligt.

Sammanfattningsvis innebar 1984 års ändring dels en viss utvidgning av
hovrätts möjligheter att avgöra brottmål på handlingarna, dels en vidgad
möjlighet för parten att påverka hovrättens handläggningsordning.

Syftet med reformen var i första hand att få till stånd en rationellare och
mindre kostnadskrävande ordning för processen i överrätt. Kravet på
rättssäkerhet ansågs motivera att regeln om rätt att på begäran få till stånd
huvudförhandling i hovrätten fick komma till klart uttryck i lagen även om
det närmast rörde sig om en kodifiering av praxis (prop. s. 50 f). I det
bakomliggande förslaget av rättegångsutredningen (Ds Ju 1983:1) Processen
i överrätt - Några delreformer anfördes (s. 61 ff) bl. a. att möjligheten att
avgöra målet på handlingarna om vadetalan är uppenbart ogrundad vore en
nödvändig förutsättning för den nyss nämnda nya möjligheten att ogilla en
uppenbart ogrundad vadetalan utan föregående kommunikation. Utredningen
uttalade vidare att det givetvis är ganska sällan som hovrätten redan
på handlingarna med säkerhet kan fastställa att en vadetalan verkligen är
uppenbart ogrundad, men att hovrätten, eftersom det endast skulle bli fråga
om uppenbara fall, borde få rätten till avgörande på handlingarna oavsett hur
grovt brottet är eller vilken påföljd som ådömts i tingsrätten (s. 67).

I lagstiftningsärendet uttalade departementschefen (prop. s. 47) bl. a. att
rättens utredningsansvar torde när det gäller brottmål kräva särskild
försiktighet i fråga om utnyttjande av möjligheten att underlåta kommunikation
av vadeinlagan och därmed avgörande på handlingarna. Vid behandling
av propositionen underströk utskottet detta uttalande av departementschefen
och framhöll vikten av att den ifrågavarande regleringen tillämpades på
ett nyanserat sätt (JuU 1983/84:15 s. 25).

JuU 1985/86:23

Det bör i sammanhanget nämnas att den aktuella bestämmelsens tillämpning
för närvarande är föremål för högsta domstolens prövning. Prövningen
har begärts av en person som av tingsrätt ådömdes ett inte obetydligt
fängelsestraff och därefter fick domen fastställd av hovrätten utan ny
huvudförhandling.

Bestämmelserna i 51 kap. 21 § RB om vidgade möjligheter för hovrätterna
att avgöra brottmål på handlingarna föreslogs, som har nämnts, av rättegångsutredningen.
Rättegångsutredningens kvarvarande arbete är - sedan
utredningen nyligen har överlämnat betänkandet (SOU 1986:1) Översyn av
rättegångsbalken 2 - Högsta domstolen och rättsbildningen - främst inriktat
på hur processen i överrätt kan förenklas. I detta arbete kommer, enligt vad
utskottet har erfarit, hovrättsprocessen att granskas i ett vidare systematiskt
sammanhang, och frågan om en eventuell justering av det aktuella lagrummet
ligger inom ramen för detta arbete. Arbetet beräknas vara avslutat under
år 1986.

Utskottet behandlade i november 1985 en motion om regler för huvudförhandlingen
i hovrätt (JuU 1985/86:5). I den motionen kritiserades det år 1984
införda tredje stycket i 51 kap. 21 § RB, dvs. den regel som innebär att en
part som begär huvudförhandling i ett brottmål, som annars kan avgöras på
handlingarna, skall ha rätt till sådan förhandling om det inte är uppenbart
obehövligt att förhandling hålls. Motionären hävdade att den nya regeln
hade föranlett en olämplig ökning av hovrätternas arbetsbörda.

Utskottet uttalade, efter remissbehandling av motionen, att utskottet för
sin del inte ville för närvarande förorda någon ändring i det avseende som
aktualiserats i motionen. Uttalandet gjordes mot bakgrund av de upplysningar
som hade framkommit vid remissbehandlingen och de överväganden som
pågick i fråga om rättegången i överrätt i annat sammanhang. Utskottet
avstyrkte bifall till motionen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Utskottet gör följande bedömning.

Den genom motion 709 aktualiserade bestämmelsen i 51 kap. 21 § RB om
måls avgörande utan huvudförhandling förutsätter dels att det är uppenbart
att vadetalan är ogrundad, dels att huvudförhandling är uppenbart obehövlig.
Redan kraven på uppenbarhet påkallar alltså en stark restriktivitet vid
tillämpningen från domstolens sida. I den praktiska tillämpningen torde det
vara ytterligt sällsynt att de angivna förutsättningarna befinns föreligga i mål
där frihetsberövande påföljd har ådömts av underrätten. Ett sådant fall har
nyligen förts upp till högsta domstolens prövning, varigenom regelns
tillämpning kan komma att ytterligare belysas.

Mot den angivna bakgrunden och med hänsyn till rättegångsutredningens
pågående arbete med överrättsprocessen i stort finner utskottet inte skäl att
för närvarande förorda någon ändring i det avseende som har aktualiserats i
motionen. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 709.

Telefondelgivning

Genom lagändringar (prop. 1984/85:109, JuU 23, rskr. 216), som trädde i
kraft den 1 juli 1985, infördes vissa nya regler i bl. a. delgivningslagen
(1970:428). Syftet med ändringarna var sammanfattningsvis att förbättra

JuU 1985/86:23

förutsättningarna för delgivning i enklare former, att skapa bättre möjligheter
för myndigheterna att vid behov själva efterforska adresserna till dem
som skall delges samt att underlätta fältarbetet för stämningsmännen.

I lagstiftningsärendet infördes en ny delgivningsform, telefondelgivning.
Enligt 3 § tredje stycket delgivningslagen får en myndighet, när det är
lämpligt, delge kallelser, meddelanden och andra handlingar med enkelt
innehåll genom att innehållet läses upp vid telefonsamtal med den sökte
(telefondelgivning). Därefter skall handlingen sändas till den sökte med
posten. Telefondelgivning får inte avse stämmingsansökningar eller andra
handlingar, varigenom mål eller ärenden anhängiggörs. Enligt 19 § tredje
stycket skall telefondelgivning anses ha skett när handlingen har sänts med
posten.

Vissa ytterligare föreskrifter om telefondelgivning har tagits in i 3 a §
delgivningsförordningen (1979:101). Där sägs bl. a. att myndigheten på
lämpligt sätt skall förvissa sig om att den med vilken telefonsamtalet äger rum
är identisk med den sökte samt kontrollera uppgiften om postadress.

Det kan också nämnas att domstolsverket i september 1985 har gett ut en
handbok, Delgivningshandboken, med information m. m. till ledning för den
personal som sysslar med delgivningsfrågor.

I motion 716 begärs att möjligheterna att verkställa delgivning genom
telefondelgivning skall avskaffas. Motionären menar att det kan uppkomma
fel eller missförstånd vid telefondelgivning och anför att det är orimligt att en
enskild person då skall kunna drabbas av för honom ogynnsamma rättsföljder.

I den proposition vari bl. a. föreslogs institutet telefondelgivning behandlades
utförligt hur förfarandet borde handhas för att fungera på ett
betryggande sätt (prop. 1984/85:109 s. 65 f). Departementschefen uttalade
sammanfattningsvis följande.

Telefondelgivning får avse endast handlingar med enkelt innehåll. Därmed
avses dels att handlingen skall vara kortfattad, dels att innehållet skall
kunna lätt förstås av mottagaren. Telefondelgivning lämpar sig främst för
kallelser till förhandlingar, förhör eller förrättningar. Även för delgivning av
andra enkla meddelanden eller avgöranden eller för underrättelser om att
mål eller ärenden har anhängiggjorts eller avgjorts bör telefondelgivning
kunna användas. Myndigheten skall från fall till fall avgöra om en handling är
sådan att den lämpar sig för telefondelgivning. - Vid telefondelgivning bör
den handläggande tjänstemannen inleda telefonsamtalet med att göra klart
för sig att han samtalar med rätt person. Det bör normalt ske genom att han
frågar efter den söktes namn. Om det är den sökte som har ringt upp
myndigheten eller om det annars finns särskild anledning till det, bör
tjänstemannen även fråga efter personnummer eller annan uppgift som kan
användas för en säker identifiering av den som söks för delgivning. Vidare
bör vederbörandes adress kontrolleras. Om det ändå kvarstår osäkerhet
beträffande identiteten, bör telefondelgivning inte användas. Detsamma
gäller om tjänstemannen får klart för sig att den sökte på grund av
språksvårigheter, alkoholpåverkan eller av annan orsak inte kan tillgodogöra
sig innehållet i samtalet. Om förutsättningarna för telefondelgivning är
uppfyllda läses innehållet i handlingen upp för den sökte. En anteckning om

JuU 1985/86:23

detta bör sedan göras i myndighetens akt. Av anteckningen bör framgå på
vilket sätt mottagaren har identifierats.

Utskottet fann vid sin beredning av ärendet ingenting att erinra mot
departementschefens uttalanden. Utskottet underströk vikten av att telefondelgivning
inte används om tjänstemannen vid telefonsamtalet känner någon
osäkerhet om exempelvis partens identitet eller misstänker att denne inte
kan tillgodogöra sig innehållet i samtalet (JuU 1984/85:23 s. 24).

Enligt vad utskottet erfarit har det inte, vare sig till justitiedepartementet
eller domstolsverket, anmälts några problem eller svårigheter i fråga om
tillämpningen av reglerna om telefondelgivning.

Vid ställningstagandet till motionsyrkandet vill utskottet först erinra om de
i lagstiftningsärendet gjorda uttalandena rörande bl. a. försiktighet och
tydlighet vid användningen av delgivning genom telefon. Dessa uttalanden
har självfallet full aktualitet. Vad motionären anfört ger inte utskottet
anledning att bedöma frågan om telefondelgivning på annat sätt än utskottet
gjorde år 1985. Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande antalet nämndemän i tingsrätt

att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju402 i denna del, motion
1985/86:Ju403 i denna del, motion 1985/86:Ju408 i denna del och
motion 1985/86:Ju614 i denna del (yrkande 9),

2. beträffande utvärdering

att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju404 i denna del (yrkande 2),
motion 1985/86:Ju405 och motion 1985/86:Ju411 i denna del,

3. beträffande ersättning

att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju404 i denna del (yrkande 1),

4. beträffande fullständig domsutskrift

att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju711 och motion 1985/86: Ju712,

5. beträffande utformningen av jävsbestämmelserna
att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju723,

6. beträffande resning vid jäv

att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju708,

7. beträffande huvudförhandling i hovrätt
att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju709,

8.beträffande telefondelgivning

att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju716,

9. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1985/86:Ju207 i denna del (yrkande 3), motion 1985/86:Ju217 i
denna del (yrkande 3) och motion 1985/86: Ju614 i denna del (yrkande
10) till Allmänna domstolarna för budgetåret 1986/87 anvisar ett
förslagsanslag av 1 018 040 000 kr.

JuU 1985/86:23

3. Allmänna förvaltningsdomstolarna. Regeringen har under punkt D 3
(s. 88-90) föreslagit riksdagen att till Allmänna förvaltningsdomstolarna för
budgetåret 1986/87 anvisa ett förslagsanslag av 329 520 000 kr.

Motioner

JuU 1985/86:23

I motion 1985/86: Ju217 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen till Allmänna förvaltningsdomstolarna för budgetåret
1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 330 520 000 kr. (yrkande 4).

I motion 1985/86:Ju403 av Allan Ekström m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen beslutar att återinföra de regler som gällde före den 1 juli
1983 beträffande antalet nämndemän i länsrätt.

I motion 1985/86:Ju408 av Erik Holmkvist (m) hemställs, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen beslutar om en återgång till de sammansättningsregler som
gällde för underrätter före den 1 juli 1983, nämligen ”fern” nämndemän i
länsrätt.

I motion 1985/86: Ju411 av Hugo Hegeland (m) hemställs, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om följderna av beslutet att
reducera antalet nämndemän i länsrätt till tre.

Utskottet

Medelsberäkningen

Regeringens förslag under denna punkt innebär en ökning av anslaget med i
det närmaste 21,1 milj. kr. Totalt föreslås ett anslag av 329,5 milj. kr.
Uppräkningen av anslaget hänför sig i största utsträckning till ökade löneoch
lokalkostnader. Medel för ADB-verksamhet, som tidigare anvisats
under anslaget till domstolsverket, har nu beräknats under förevarande
anslag (drygt 6 milj. kr.).

Liksom beträffande de allmänna domstolarna sker anslagsberäkningen
med utgångspunkt i ett begränsat huvudförslag om besparingar (1 milj. kr.).

I motion 217 föreslås ett med 1 milj. kr. höjt anslag. Motionärerna anser att
det med hänsyn till arbetsläget i domstolarna inte finns utrymme för den
föreslagna besparingen.

I budgetpropositionen anför departementschefen att det i länsrätterna
alltjämt råder oacceptabelt långa omloppstider i skattemål. För kammarrätternas
del anför han bl. a. att antalet oavgjorda mål ligger kvar på en alltför
hög nivå. I regeringsrätten har antalet oavgjorda mål ökat. Med hänsyn till
arbetsläget i förvaltningsdomstolarna bör de återstående förstärkningarna
för balansavarbetning behållas, anför han.

Målstatistiken för kammarrätten visar att antalet inkomna mål nu har
sjunkit något samtidigt som också antalet avgjorda mål minskat i någon mån.
Antalet balanserade mål är så gott som lika stort år 1985 som år 1984.1 fråga
om länsrätterna visar statistiken sjunkande siffror.

Liksom skedde förra året har utskottet även i år anledning att uttala oro
över arbetsläget inom de allmänna förvaltningsdomstolarna. Det är således
av utomordentlig vikt att arbetsförhållandena i domstolarna förblir sådana

att standarden i dömandet och rättsvården i övrigt behålls. Rimlig service
måste också kunna tillhandahållas.

Utskottet ser det som tillfredsställande att departementschefen uttalar sig
för att de kvarvarande förstärkningarna för avarbetning av balanser vidmakthålls.
Utskottet har också en positiv inställning till vad som sägs i budgetpropositionen
om de pågående ansträngningarna att genom olika rationaliseringsåtgärder
m.m. söka möjligheter att förbättra arbetsläget.

Utskottet, som rent allmänt hänvisar till sina överväganden i det föregående
rörande medelsanvisningen till de allmänna domstolarna, anser sammanfattningsvis
att regeringens förslag om medelsberäkning för budgetåret
1986/87 bör godkännas av riksdagen och motionsyrkandet om en höjning av
anslaget i följd därav avslås.

Antalet nämndemän i länsrätt

Enligt en ändring år 1983 i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar är
länsrätt domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Endast om det
behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild
omständighet får fyra nämndemän sitta i rätten (prop. 1982/83:126, JuU 32,
SFS 1983:372). Den dessförinnan gällande ordningen innebar att tre
nämndemän vid sidan av den lagfarne domaren var tillräckligt för att
länsrätten skulle vara domför men den medgav samtidigt utan begränsning
att fyra nämndemän fick ingå i rätten. Det var vanligt att fyra nämndemän
anlitades.

I motionerna 402,403 och 408 begärs att den gamla ordningen återinförs. I
motion 411 begärs en utvärdering av den nya ordningen.

I lagstiftningsärendet år 1983 uttalade utskottet bl. a. att fyra nämndemän i
fortsättningen borde medverka endast när det av sakliga skäl är motiverat.

Med anledning av motionsyrkanden har utskottet i april 1984 och mars
1985 inte funnit anledning till annat ställningstagande i frågan än utskottet
gett uttryck för år 1983.

När frågan om nämndemännens antal nu ånyo aktualiserats gör utskottet
samma bedömning som i fjol, och utskottet avstyrker med anledning därav
bifall till motionerna.

I fråga om en utvärdering av nämndemannareformen hänvisar utskottet
till vad utskottet anfört under punkt 2 ovan, och utskottet avstyrker bifall till
motionsyrkandet i denna del.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1985/86:Ju217 i denna del (yrkande 4) till Allmänna förvaltningsdomstolarna
för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av
329 520 000 kr.,

2. beträffande antalet nämndemän i länsrätt

att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju402 i denna del, motion

JuU 1985/86:23

1985/86:Ju403 i denna del och motion 1985/86:Ju408 i denna del,

3. beträffande utvärdering
att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju411 i denna del.

4. Bostadsdomstolen och hyresnämnderna m. m. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt D 4 (s. 90 och 91) och hemställer

att riksdagen till Bostadsdomstolen och hyresnämnderna m. m. för
budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 38 268 000 kr.

5. Utrustning till domstolar m. m. Utskottet tillstyrker regeringens förslag
under punkt D 5 (s. 91) och hemställer

att riksdagen till Utrustning till domstolar m. m. för budgetåret 1986/87
anvisar ett reservationsanslag av 35 465 000 kr.

6. Byggnadsarbeten för domstolsväsendet. Utskottet tillstyrker regeringens
förslag under punkt D 6 (s. 92 och 93) och hemställer

att riksdagen till Byggnadsarbeten för domstolsväsendet för budgetåret
1986/87 anvisar ett reservationsanslag av 62 700 000 kr.

Stockholm den 15 april 1986

På justitieutskottets vägnar

Karin Ahrland

Närvarande: Karin Ahrland (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof (m), Helge
Klöver (s), Gunilla André (c), Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m),
Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran Franck (s), Hans Petersson i Röstånga
(fp), Arne Svensson (m), Birthe Sörestedt (s), Elving Andersson (c), Göran
Magnusson (s) och Eva Johansson (s).

Reservationer

1. Antalet nämndemän i tingsrätt (punkt 2, mom. 1)

Gunilla André (c) och Elving Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 5 med ”1 ett” och som
slutar på s. 6 med ”behandlade delar” bort ha följande lydelse:

När utskottet nu på nytt behandlar frågan om antalet nämndemän i
tingsrätt vill utskottet framhålla att det från såväl allmänt demokratiska
synpunkter som av rättssäkerhetsskäl är angeläget att den i ett mål
medverkande nämndemannagruppen har en så bred förankring i samhället
som möjligt och en i politiskt hänseende allsidig sammansättning. Minskningen
av nämndemännens antal från fem till tre i de flesta mål i tingsrätt
innebär att den önskvärda allsidigheten och bredden har försämrats inom
den del av rättskipningen där tyngdpunkten i praktiken ligger för de allra

Juli 1985/86:23

flesta människor. Utskottet vill här som sin bestämda mening framhålla att
de skäl som i lagstiftningsärendet år 1983 ansågs tala för att nämndemännen
bör vara fem i mål om brott för vilka gäller visst straffminimum i princip talar
med samma styrka för denna sammansättning även i övriga mål. Gränsen
mellan å ena sidan mål som innehåller komplicerade bevisvärderingsfrågor
och grannlaga överväganden i fråga om påföljdsval och å andra sidan mål
utan sådana inslag går inte vid två års fängelse som straffminimum för
brottet. Det kan nämligen inte sägas att frågorna om bevisvärdering och
påföljdsval generellt sett är vare sig mera ofta förekommande eller mera
grannlaga i mål av den allvarligare kategorin än i mål av den andra kategorin.
Det kan inte heller sägas att påföljderna i mål av den ena kategorin generellt
är mera ingripande för den tilltalade än i mål av den andra kategorin.
Betydelsen av omsorg och grannlagenhet vid rättens bedömning kan i stället
med fog sägas vara lika stor i båda slagen av mål, och prövningen av alla
enskildheter i ett mål kan allmänt sett antas ske på ett bättre sätt och med
större säkerhet om fem lekmän deltar i stället för endast tre. Mycket tyder på
att negativa konsekvenser av förändringen nu har börjat ge sig till känna, och
det finns påtagliga risker för att allmänhetens förtroende för rättskipningen
minskar. Vad nu sagts leder utskottet till uppfattningen att domförhetsreglerna
för tingsrätt bör ändras på så sätt att den ordning som gällde före
ändringen år 1983 återinförs; det antal nämndemän som normalt skall delta i
avgörandena bör således bestämmas till fem.

Utskottet anser att återgången till de tidigare gällande sammansättningsreglerna
bör ske snarast och på ett sätt som ger minsta möjliga övergångsproblem.
Enligt utskottets bedömning bör ikraftträdandet bestämmas till den 1
januari 1987. Det får ankomma på regeringen att arbeta fram de erforderliga
författningsändringarna och utan dröjsmål förelägga riksdagen en proposition
i ämnet.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna 402, 403, 408 och 614 i
aktuella delar har anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande antalet nämndemän i tingsrätt
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Ju402 i denna del,
motion 1985/86:Ju403 i denna del, motion 1985/86:Ju408 i denna del
och motion 1985/86:Ju614 i denna del (yrkande 9) som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.

2. Medelsberäkningen (punkt 2, mom. 9)

Björn Körlof (m), Sven Munke (m) och Arne Svensson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med "Den
medelstilldelning” och som slutar med "tillstyrks således" bort ha följande
lydelse:

Med den medelstilldelning som regeringen föreslår föreligger det enligt
utskottets bedömning en uppenbar risk för att domstolarna inte längre kan
bibehålla sin höga kvalitet i väsentliga avseenden; detta gäller såväl
standarden i dömandet som graden av service i förhållande till allmänheten

JuU 1985/86:23

och rimliga arbetsvillkor för personalen. Utskottet anser att ytterligare
besparingar inte kan försvaras. Rättsväsendet riskerar att drabbas av
närmast irreparabla skador om resurserna minskar på det sätt som föreslås i
budgetpropositionen.

Mot bakgrund av det sagda anser utskottet att anslaget - såsom föreslås i
motion 217 - bör räknas upp med 5 milj. kr.

Utskottet, som inte kan ställa sig bakom önskemålen i motionerna 207 och
614, tillstyrker således bifall till motion 217 i nu behandlad del.

Härjämte vill utskottet uttala sin tillfredsställelse med det uppdrag som
regeringen i januari 1986 gett domstolsverket att göra en mer allmän analys
av överklagande- och ändringsfrekvenserna i samtliga mål och ärenden i de
allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna. Härigenom kommer
det att skapas ett underlag för att man skall kunna bedöma den kritik som
ibland förts fram om att kvaliteten på domstolarnas dömande verksamhet
skulle ha sjunkit. Det är också av värde att den attitydundersökning om
allmänhetens syn på domare och domstolar, som domstolsverket har
föranstaltat om år 1985, då kommer att bli närmare analyserad.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:Ju217 i denna del (yrkande
3) och med anledning av regeringens förslag och motion 1985/86: Ju207
i denna del (yrkande 3) samt med avslag på motion 1985/86:Ju614 i
denna del (yrkande 10) till Allmänna domstolarna för budgetåret
1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 1 023 040 000 kr.

3. Medelsberäkningen (punkt 2, mom. 9)

Karin Ahrland (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp) anser - under
förutsättning av bifall till reservation 2 i utskottets betänkande JuU
1985/86:22 -

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Den
medelstilldelning” och som slutar med ”tillstyrks således” bort ha följande
lydelse:

Den medelstilldelning som regeringen föreslår innebär en förhållandevis
kraftigt begränsad tillämpning av huvudalternativet för de allmänna domstolarnas
del. Utskottet anser sig vid en samlad bedömning av de olika faktorer
som inverkar på domstolarnas resursbehov - målutveckling, bibehållen
kvalitet i domstolsavgörandena, servicegrad, personalens arbetsförhållanden
m.m. - böra godta förslaget i princip. Utskottet anser emellertid att
anslaget bör bestämmas till ett belopp som är 5 milj. kr. högre än vad
regeringen har föreslagit. Skälet för detta är följande.

Utskottet har i sitt betänkande JuU 1985/86:22 uttalat att de nuvarande
reglerna om åtalsunderlåtelse bör göras mer restriktiva. Enligt utskottets
uttalande i det nämnda betänkandet torde det vara lämpligt att återgå till den
ordning som gällde före den senaste lagändringen i ämnet, dvs. före den 1
april 1985. Utskottet har begärt att ett förslag till lagändring snarast skall
föreläggas riksdagen, och detta har riksdagen som sin mening gett regeringen
till känna.

JuU 1985/86:23

Den ändrade reglering av åtalsunderlåtelseinstitutet som sålunda är att
vänta kan antas leda till en ökad arbetsbelastning för de allmänna domstolarna.
Anslaget bör därför - såsom begärts i motion 207 - räknas upp på det
angivna sättet.

Vad nu sagts innebär att utskottet tillstyrker bifall till yrkandet om höjt
anslag till allmänna domstolarna i motion 207. Som framgått av vad som sagts
i det föregående kan utskottet inte ställa sig bakom önskemålet i motion 217
om höjt anslag med hänsyn till arbetsläget inom domstolarna. Yrkandet i
motion 614 avstyrks under hänvisning till vad utskottet anför i detta
betänkande under rubriken Nämndemän i tingsrätt.

Slutligen vill utskottet i detta sammanhang uttala sin tillfredsställelse med
det uppdrag som regeringen i januari 1986 gett domstolsverket att göra en
mer allmän analys av överklagande- och ändringsfrekvenserna i samtliga mål
och ärenden i de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna.
Härigenom kommer det att skapas ett underlag för att man skall kunna
bedöma den kritik som ibland förts fram om att kvaliteten på domstolarnas
dömande verksamhet skulle ha sjunkit. Det är också av värde att den
attitydundersökning om allmänhetens syn på domare och domstolar, som
domstolsverket har föranstaltat om år 1985, då kommer att bli närmare
analyserad.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till motion 1985/86: Ju207 i denna del (yrkande
3) och med anledning av regeringens förslag och motion 1985/86:Ju217
i denna del (yrkande 3) samt med avslag på motion 1985/86:Ju614 i
denna del (yrkande 10) till Allmänna domstolarna för budgetåret
1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 1 023 040 000 kr.

4. Medelsberäkningen (punkt 2, mom. 9)

Gunilla André (c) och Elving Andersson (c) anser - under förutsättning av
bifall till reservation 1 -

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Den
medelstilldelning” och som slutar med ”tillstyrks således” bort ha följande
lydelse:

Den medelstilldelning som regeringen föreslår innebär en förhållandevis
kraftigt begränsad tillämpning av huvudalternativet för de allmänna domstolarnas
del. Utskottet anser sig vid en samlad bedömning av de olika faktorer
som inverkar på domstolarnas resursbehov - målutveckling, bibehållen
kvalitet i domstolsavgörandena, servicegrad, personalens arbetsförhållanden
m. m. - böra godta förslaget i princip. Detta innebär att utskottet
bedömer att det föreliggande budgetförslaget inte leder till att rättssäkerheten
och effektiviteten hos domstolarna sätts i fara.

Mot bakgrund av utskottets ställningstagande i ett tidigare avsnitt i fråga
om en återgång till ordningen med fem nämndemän i tingsrätt - en ordning
som utskottet förutsätter kommer att kunna genomföras med verkan fr. o. m.
den 1 januari 1987 - bör emellertid anslaget räknas upp med 7 milj. kr. utöver

JuU 1985/86:23

regeringens förslag. Detta innebär att utskottet tillstyrker bifall till yrkandet
härom i motion 614.

Utskottet kan inte ställa sig bakom önskemålen i motionerna 207 och 217,
såvitt nu är i fråga.

Avslutningsvis vill utskottet i detta sammanhang uttala sin tillfredsställelse
med det uppdrag som regeringen i januari 1986 gett domstolsverket att göra
en mer allmän analys av överklagande- och ändringsfrekvenserna i samtliga
mål och ärenden i de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna.
Härigenom kommer det att skapas ett underlag för att man skall kunna
bedöma den kritik som ibland förts fram om att kvaliteten på domstolarnas
dömande verksamhet skulle ha sjunkit. Det är också av värde att den
attitydundersökning om allmänhetens syn på domare och domstolar, som
domstolsverket har föranstaltat om år 1985, då kommer att bli närmare
analyserad.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till motion 1985/86: Ju614 i denna del (yrkande
10) och med anledning av regeringens förslag samt motion 1985/
86: Ju207 i denna del (yrkande 3) och motion 1985/86:Ju217 i denna del
(yrkande 3) till Allmänna domstolarna för budgetåret 1986/87 anvisar
ett förslagsanslag av 1 025 040 000 kr.

Särskilda yttranden

1. Antalet nämndemän i tingsrätt

Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Sven Munke (m), Hans Petersson i
Röstånga (fp) och Arne Svensson (m) anför:

När nämndemännens antal minskades från fem till i normalfallen tre
motsatte vi oss detta mycket bestämt. Vi har vidhållit denna uppfattning och
med eftertryck gett den till känna varje gång riksdagen haft anledning att
behandla frågan. Vi har därvid understrukit att det från såväl allmänt
demokratiska synpunkter som av rättssäkerhetsskäl är angeläget att den i ett
mål medverkande nämndemannagruppen har en så bred förankring i
samhället som möjligt och en i politiskt hänseende allsidig sammansättning.
Minskningen av nämndemännens antal från fem till tre i de flesta mål i
tingsrätt innebär att den önskvärda allsidigheten och bredden har försämrats
inom den del av rättskipningen där tyngdpunkten i praktiken ligger för de
allra flesta människor. Vi har vidare framhållit som vår bestämda mening att
de skäl som i lagstiftningsärendet år 1983 ansågs tala för att nämndemännen
bör vara fem i mål om brott för vilka gäller visst straffminimum i princip talar
med samma styrka för denna sammansättning även i övriga mål. Vi har också
betonat att gränsen mellan å ena sidan mål som innehåller komplicerade
bevisvärderingsfrågor och grannlaga överväganden i fråga om påföljdsval
och å andra sidan mål utan sådana inslag inte går vid två års fängelse som
straffminimum för brottet; det kan nämligen inte sägas att frågorna om
bevisvärdering och påföljdsval generellt sett är vare sig mera ofta förekommande
eller mera grannlaga i mål av den allvarligare kategorin än i mål av

JuU 1985/86:23

den andra kategorin och det kan inte heller sägas att påföljderna i mål av den
ena kategorin generellt är mera ingripande för den tilltalade än i mål av den
andra kategorin. Vi har framhållit att det med fog kan sägas att betydelsen av
omsorg och grannlagenhet vid rättens bedömning är lika stor i båda slagen av
mål och att prövningen av alla enskildheter i ett mål allmänt sett kan antas ske
på ett bättre sätt och med större säkerhet om fem lekmän deltar i stället för
endast tre. Vi har slutligen anfört att mycket tyder på att negativa
konsekvenser av förändringen nu har börjat ge sig till känna och att det finns
påtagliga risker för att allmänhetens förtroende för rättskipningen minskar.
En sak av betydelse i sammanhanget är också frågan om omröstningsreglerna.

Vi vill tillägga att vi självfallet fortfarande omfattar de synpunkter som vi
här har återgett.

Emellertid anser vi att saken nu har kommit i ett något annorlunda läge än
tidigare genom det uppdrag att göra en utvärdering av domförhetsreglerna
som regeringen har gett domstolsverket. Denna utvärdering, som skall
redovisas till regeringen senast den 1 oktober 1986, skall enligt de uppdragna
riktlinjerna belysa flera olika frågor av betydelse i sammanhanget.

Mot bakgrund av det sagda och med hänsyn till att vi, trots vår principiella
inställning i fråga om nämndemännens antal, ändå anser det rimligt att
utvärderingen genomförs - självfallet med största skyndsamhet - avstår vi
från att nu begära en omedelbar ändring av sammansättningsreglerna.

2. Antalet nämndemän i länsrätt

Björn Körlof (m), Gunilla André (c). Sven Munke (m), Arne Svensson (m)
och Elving Andersson (c) anför:

Liksom när det gällde det minskade nämndemannaantalet i tingsrätt
motsatte vi oss den motsvarande förändringen för länsrätternas vidkommande.
Vi har därefter med anledning av återkommande motionsyrkanden
hänvisat till argumenten för en bred och allsidig lekmannamedverkan och
hävdat att den gamla ordningen bör återinföras.

Vi anser fortfarande att så bör ske. Med hänsyn till den pågående
utvärderingen av den nya ordningen som domstolsverket för närvarande
utför på regeringens uppdrag anser vi emellertid att det nu finns skäl att
avvakta något. Vi avstår därför i rådande läge från att begära att de gamla
reglerna återinförs.

JuU 1985/86:23

Innehållsförteckning JuU 1985/86:23

Domstolsverket 1

Allmänna domstolarna 1

Motioner 1

Utskottet 2

Medelsberäkningen 2

Nämndemän i tingsrätt 4

Antal och utvärdering 4

Ersättning 6

Fullständig domsutskrift till tilltalad 6

Utformningen av jävsbestämmelserna för domare 9

Vidgade möjligheter till resning i brottmål 10

Huvudförhandling i hovrätt 11

Telefondelgivning 13

Utskottets hemställan 15

Allmänna förvaltningsdomstolarna 15

Motioner 16

Utskottet 16

Medelsberäkningen 16

Antalet nämndemän i länsrätt 17

Utskottets hemställan 17

Bostadsdomstolen och hyresnämnderna m. m 18

Utrustning till domstolar m. m 18

Byggnadsarbeten för domstolsväsendet 18

Reservationer 18

1. Antalet nämndemän i tingsrätt (punkt 2, mom. 1) (c) 18

2. Medelsberäkningen (punkt 2, mom. 9) (m) 19

3. Medelsberäkningen (punkt 2, mom. 9) (fp) 20

4. Medelsberäkningen (punkt 2, mom. 9) (c) 21

Särskilda yttranden 22

1. Antalet nämndemän i tingsrätt (m, fp) 22

2. Antalet nämndemän i länsrätt (m, c) 23

gotab Stockholm 1986 10680