om anslag till åklagarväsendet (prop. 1985/86:100 bil. 4, C, jämte motiöner)
Betänkande 1985/86:JuU22
Justitieutskottets betänkande
1985/86:22
om anslag till åklagarväsendet
(prop. 1985/86:100 bil. 4, C, jämte motioner)
ANDRA HUVUDTITELN
Åklagarväsendet
1. Riksåklagaren. Regeringen har i proposition 1985/86:100 bilaga 4 (justitiedepartementet)
under punkt C 1 (s. 77 och 78) föreslagit riksdagen att till
Riksåklagaren för budgetåret 1986/87 anvisa ett förslagsanslag av 11 677 000
kr.
Utskottet
Åklagarväsendet har sedan några år varit föremål för översyn i organisatoriskt
hänseende. En ändrad regional organisation genomfördes den 1 juli
1985 (prop. 1982/83:158, JuU 1983/84:6, rskr. 35). - På grundval avförslag i
betänkandet (Ds Ju 1983:19) Riksåklagaren och hans kansli och i förra årets
budgetproposition fastlade riksdagen på våren 1985 riktlinjer för verksamheten
i riksåklagarens kansli (prop. 1984/85:100 bilaga 4 s. 56—72, JuU 30, rskr.
304). Riktlinjerna gällde bl. a. rent organisatoriska frågor samt verksamheten
med att utfärda föreskrifter och allmänna råd och inspektionsverksamheten.
De innefattade också införandet av en rådgivande nämnd samt vissa
inskränkningar i det s.k. överprövningsförfarandet. - Åklagarkommittén
(Ju 1984:04) har haft till uppgift att göra en översyn av åklagarväsendets
lokala organisation. Kommittén har i dagarna avslutat sitt arbete och väntas
inom kort publicera sina överväganden och förslag.
Regeringens förslag till medelsanvisning för nästa budgetår för riksåklagarens
verksamhet har - såsom skett under en följd av år - beräknats med
utgångspunkt i huvudförslaget om besparing. Det innebär en ökning av
anslaget med enbart 369 000 kr. i förhållande till anslaget för innevarande
budgetår; totalt föreslås en medelsanvisning om drygt 11,6 milj. kr.
Beräkningen medger inte tillgodoseende av angelägna satsningar på bl. a.
vetenskapliga undersökningar och forskning samt förstärkningstjänstgöring
och teknisk utrustning. - Utskottet noterar att riksåklagaren i sin anslagsframställning
uttalat att den medelsanvisning som skett tidigare har lett till att
förutsättningarna för att kunna fullgöra den administrativa verksamheten
successivt har minskat. En ytterligare anslagsminskning skulle enligt riksåklagaren
få allvarliga återverkningar på verksamheten i riksåklagarens
kansli. Han menar därför att huvudförslaget inte bör tillämpas på anslaget. 1
JuU
1985/86:22
1 Riksdagen 1985/86. 7sami Nr 22
Utskottet finner för sin del att regeringens förslag till medelsanvisning för
nästa budgetår får godtas. Utskottet vill emellertid samtidigt uttala sin oro
för anslagsutvecklingen på sikt. I betraktande av den stora betydelse som
riksåklagaren och hans kansli har inte bara för en effektiv och väl fungerande
åklagarverksamhet på alla nivåer utan också för rättsutvecklingen och
rättstillämpningen i övrigt i landet bör anslagsprövningen i framtiden ske
med sikte på täckning av angelägna behov. Statsmakternas intentioner
bakom den i det föregående antydda nyorganisationen av åklagarväsendet
får inte äventyras. Med dessa uttalanden tillstyrker utskottet regeringens
förslag.
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Riksåklagaren för
budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 11 677 000 kr.
2. Åklagarmyndigheterna. Regeringen har under punkt C 2 (s. 78-83)
föreslagit riksdagen att till Åklagarmyndigheterna för budgetåret 1986/87
anvisa ett förslagsanslag av 275 336 000 kr.
Motioner
I motion 1985/86:Ju209 av Bengt Harding Olson (fp) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reglerad
förtur för ungdomsmål.
I motion 1985/86:Ju210 av Johnny Ahlqvist m. fl. (s) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
behovet av utbildning för utredningar om arbetsplatsolyckor/arbetsmiljöbrott.
I motion 1985/86: Ju606 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu är
i fråga,
- att riksdagen beslutar att med ändring av 20 kap. 7 § och 23 kap. 4 a §
rättegångsbalken samt 1,4 och 5 §§ lagen med särskilda bestämmelserom
unga lagöverträdare beträffande åtalsunderlåtelse återgå till den ordning
som gällde före den 1 ”juli” 1985 (yrkande 1),
- att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts angående kampen mot ekonomisk brottslighet (yrkande
6).
I motion 1985/86:Ju607 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) hemställs, såvitt nu är i
fråga, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om minskad användning av åtalsunderlåtelse (yrkande 8).
Utskottet
Medelsberäkningen
Förevarande anslag, numera benämnt C 2 Åklagarmyndigheterna, motsvarar
det tidigare anslaget C 2 Läns- och distriktsåklagarmyndigheterna. Efter
JuU 1985/86:22
den under föregående punkt nämnda omorganisationen omfattar anslaget de
regionala och lokala åklagarmyndigheterna samt den nya statsåklagarmyndigheten
för speciella mål.
Regeringens förslag till medelsberäkning under detta anslag sker med
utgångspunkt i ett begränsat huvudförslag om besparing. Förslaget innebär
en ökning med i det närmaste 12 milj. kr. i förhållande till anslaget för
innevarande budgetår; totalt föreslås en medelsanvisning om drygt 275,3
milj. kr. Medel för nya tjänster beräknas inte.
Som departementschefen anger i budgetpropositionen är arbetsläget för
framför allt de lokala åklagarmyndigheterna alltjämt ansträngt. Mot denna
bakgrund och med hänsyn till vikten av att upprätthålla statsmakternas
intentioner bakom uppbyggnaden av åklagarväsendet är det enligt utskottets
mening klart att huvudalternativet om besparing inte kan tillämpas på
anslaget. I likhet med vad utskottet anser om medelsanvisningen till
riksåklagaren får regeringens förslag beträffande detta anslag för nästa
budgetår godtas, även om det inte inrymmer möjligheter till inrättande av
sådana tjänster som kan bedömas erforderliga redan innan ställning tagits till
åklagarkommitténs förut nämnda förslag beträffande den lokala organisationen.
Vad utskottet under föregående punkt uttalar om den framtida
anslagsprövningen bör ha avseende även på förevarande anslag. Med dessa
uttalanden tillstyrker utskottet regeringens förslag till medelsanvisning.
Utbildning mot ekonomisk brottslighet m. m.
I budgetpropositionen redovisar departementschefen sin syn på olika
överväganden och förslag angående bättre utbildning mot ekonomisk
brottslighet som lagts fram av riksåklagaren och av en av honom tillsatt
arbetsgrupp mot kvalificerad ekonomisk brottslighet. Det handlar här främst
om samarbete mellan olika myndigheter - t. ex. riksåklagaren, rikspolisstyrelsen,
riksskatteverket och generaltullstyrelsen - för att samordna utbildningsinsatserna.
I linje med vad departementschefen uttalar finner utskottet
det angeläget att det härvidlag sker ett nära samarbete mellan berörda
myndigheter.
I motion 606 efterlyses ett tillkännagivande av riksdagen om att det i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten nu framstår som mest angeläget
att satsa på utbildning av poliser, åklagare och domare.
Allmänt sett kan utskottet i och för sig ställa sig bakom önskemålet om
fortsatta satsningar på sådan utbildning som motionärerna syftar på. Det är
närmast självklart att de olika åtgärder mot ekonomisk brottslighet som
vidtagits och planeras på lagstiftningssidan och i organisatoriskt avseende
måste kompletteras med en effektiv utbildning. Så har också skett och sker
fortlöpande. T. ex. beräknas för budgetåret 1986/87 under anslaget till
rikspolisstyrelsen 1,3 milj. kr. för ändamålet. Också för utbildning av domare
i fråga om ekonomisk brottslighet beräknas i år - liksom förra året - en
engångsanvisning om 800 000 kr. Som ett led i satsningarna mot den
ekonomiska brottsligheten har också inom åklagarväsendet under de senaste
budgetåren anvisats medel för kvalificerad ekonomisk utbildning - för
innevarande budgetår 650 000 kr. Enligt de bedömningar som gjorts inom
JuU 1985/86:22
regeringskansliet kommer genom dessa åtgärder utbildningsbehovet att bli
tillgodosett även inom åklagarväsendet för budgetåret 1986/87.
Mot bakgrund av den nu lämnade redovisningen anser sig utskottet kunna
utgå från att regeringen i det fortsatta budgetarbetet beaktar vikten av
sådana utbildningsinsatser som det här gäller utan särskilt uttalande från
riksdagens sida. Med det sagda avstyrker utskottet bifall till motion 606 i här
behandlad del.
I motion 210 aktualiseras behovet av särskild utbildning för utredningar om
arbetsplatsolyckor och arbetsmiljöbrott. Motionärerna efterlyser ett riksdagsuttalande
rörande förbättrad utbildning i detta avseende för personal
inom polisen, åklagarväsendet och domstolarna.
Motionsönskemålet anknyter till överväganden och förslag som nyligen
lagts fram av kemikommissionen i dess slutbetänkande (SOU 1985:25)
Kunskap för kemikaliekontroll. Kommissionen föreslår där bl. a. att riksåklagaren
skall ges i uppdrag att anordna utbildning om utredning av
miljöbrott och arbetsmiljöbrott. Denna utbildning bör enligt kommissionen
utformas i första hand för sådana personalkategorier som nämns av
motionärerna, men den bör också göras tillgänglig för jurister inom
näringslivet och hos andra myndigheter.
I remissyttrande över förslaget förklarar sig riksåklagaren inte ha något att
erinra mot att han får uppdraget att anordna den aktuella utbildningen, som
sägs ligga väl i linje med de kurser på området som riksåklagaren tidigare
anordnat. - Frågan övervägs för närvarande inom regeringskansliet.
Utskottet vill gärna ansluta sig till motionärernas syn på behovet av det
slags utbildning det här gäller. Med hänsyn till det läge frågan nu befinner sig
i saknas emellertid skäl till någon riksdagens åtgärd med anledning av
motionen. Utskottet avstyrker därför bifall till den.
Åtalsunderlåtelse
I motionerna 606 och 607 kritiseras den gällande regleringen i fråga om
möjligheterna att underlåta åtal. Motionärerna förespråkar en återgång till
tidigare, mer restriktiva bestämmelser.
De grundläggande bestämmelserna om åtal finns i 20 kap. rättegångsbalken
(RB). Enligt 20 kap. 6 § RB skall åklagare, om inte annat är föreskrivet,
väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal. Denna regel innebär att
åklagaren har en i princip absolut åtalsplikt. Det finns emellertid betydande
inskränkningar i den absoluta åtalsplikten. En viktig grupp av inskränkningar
anges i 20 kap. 7 § RB och avser åklagarens rätt att besluta om
åtalsunderlåtelse. Dessa regler gäller oavsett den misstänktes ålder. Beträffande
ungdomar som fyllt 15 men inte 18 år finns det ytterligare bestämmelser
om åtalsunderlåtelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare (LUL). En principiell förutsättning för åtalsunderlåtelse
är att det råder klarhet i skuldfrågan.
Reglerna om åtalsunderlåtelse utvidgades genom lagändringar som trädde
i kraft den 1 april 1985 (prop. 1984/85:3, JuU 10, rskr. 72).
Bestämmelserna i 20 kap. 7 § RB har följande innehåll.
JuU 1985/86:22
4
Under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte
åsidosätts får åklagaren besluta att underlåta åtal för brott
1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än
böter,
2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns
särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,
3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för detta
brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet eller
4. om brottet har begåtts under inflytande av själslig abnormitet på sätt
närmare anges i paragrafen och vård kommer till stånd utan lagföring.
Åtal får också underlåtas i vissa fall av extraordinär natur.
Enligt 1 § LUL gäller följande.
Om någon har begått ett brott innan han fyllt 18 år får åklagaren, utöver
vad som följer av 20 kap. 7 § RB, besluta att underlåta åtal om den
underårige blir föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen
(1980:620) eller enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelserom vård
av unga och det med skäl kan antas att därigenom vidtas vad som är
lämpligast för den unge. Detsamma gäller om det vidtas någon annan åtgärd
som innebär att han får hjälp eller stöd. Vidare får åtal underlåtas om det är
uppenbart att brottet har skett av okynne eller förhastande. I samtliga fall är
det en förutsättning för åtalsunderlåtelse att något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse inte åsidosätts.
Här bör också reglerna om förundersökning kort beröras. Enligt 23 kap.
1 § RB skall förundersökning inledas så snart det finns anledning att anta att
ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. En förundersökning kan
läggas ned, t. ex. därför att det inte längre finns anledning att fullfölja den
(4 §)■
Det finns också - sedan år 1982 - bestämmelser om s. k. förundersökningsbegränsning,
innebärande bl. a. att en förundersökning får läggas ned om det
kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av
bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. RB. Om förutsättningar för
att lägga ned en förundersökning finns redan innan en sådan har inletts, får
det beslutas att förundersökning inte skall inledas (4 a §).
När det gäller unga lagöverträdare är reglerna om förundersökningsbegränsning
betydligt mer restriktiva. I 5 a § LUL föreskrivs att åklagaren får
besluta att inte inleda en förundersökning eller att lägga ned en påbörjad
förundersökning endast i det fallet att åklagaren redan för annan brottslighet
har beslutat om åtalsunderlåtelse och det aktuella brottet har begåtts
dessförinnan. Vidare gäller att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse
inte får åsidosättas genom att förundersökning inte äger rum.
I lagstiftningsärendet vid 1984/85 års riksmöte om vidgat utrymme för
åtalsunderlåtelse uttalade utskottet att utvidgningen av institutet skulle
medföra vissa behövliga lättnader för domstolarna och åklagarna samt, som
en indirekt effekt, också för polisen. Utskottet framhöll att det var en fördel
för rättsväsendet i stort att insatser kanaliseras till de problemområden där
stora ansträngningar måste sättas in i kampen mot den särskilt samhällsfarliga
brottsligheten (JuU 1984/85:10 s. 9).
Utskottet betonade vidare betydelsen av att allmänhetens tilltro till
JuU 1985/86:22
5
rättsväsendet upprätthålls och underströk att det är av stor vikt att en ökad
användning av åtalsunderlåtelse inte leder till en oenhetlig rättstillämpning;
en konsekvent och likformig praxis i tillämpningen krävs, uttalade utskottet.
Riksåklagarens uppgifter i detta hänseende framhölls särskilt. Utskottet
betonade också vikten av att utfallet av reformen noga följs och att de
ytterligare åtgärder vidtas som kan komma att behövas för att upprätthålla en
enhetlig rättstillämpning på området (s. 12 f).
Riksåklagaren har utfärdat cirkulär - utkomna från trycket i december
1985 - (RÅC 1:105 och RÅC 1:106) med allmänna råd om åtalsunderlåtelse
enligt de nya reglerna.
I båda motionerna framhålls bl. a. att brott bör följas av en reaktion från
samhällets sida. Särskilt viktigt är detta då den misstänkte är ung, anförs i
motion 607.
För egen del vill utskottet uttala att det inte torde råda något tvivel om att
en förundersökning normalt innebär ett obehag för den misstänkte. Detsamma
gäller ordningen med åtalsunderlåtelse, som inrymmer ett mått av
ogillande eller varning från samhällets sida; här bör särskilt beträffande unga
lagöverträdare nämnas att enligt bestämmelser i kungörelsen (1964:740) med
föreskrifter för åklagare i vissa brottmål ett beslut enligt LUL om åtalsunderlåtelse
i regel skall lämnas den unge muntligen och i vårdnadshavarens
närvaro. Vidare skall såvitt gäller tillämpningen av LUL nämnas att - såsom
framgått i det föregående - förundersökning beträffande brott av unga som
huvudprincip alltid skall genomföras och får underlåtas eller läggas ned
endast i fråga om brott som har begåtts före en redan meddelad åtalsunderlåtelse.
I de sist nämnda fallen gör sig naturligtvis intresset av att ge den unge en
ny varning inte gällande med samma styrka.
Enligt utskottets mening ger den nuvarande ordningen inte fog för den av
motionärerna framförda åsikten att en ung lagöverträdare, som meddelas
åtalsunderlåtelse, inte träffas av en ogillande reaktion från samhällets sida.
Utskottet vill också peka på uttalanden i tidigare lagstiftningsärenden,
t. ex. i propositioner om förundersökningsbegränsningar resp. åtalsunderlåtelse,
där det föredragande statsrådet särskilt har framhållit den varningseffekt
som är förknippad med en förundersökning och ett beslut om åtalsunderlåtelse
(prop. 1981/82:41 s. 21 och 1984/85:3 s. 26).
Vad beträffar det i motion 607 påtalade förhållandet att åtalsunderlåtelse
får beslutas om det kan antas att påföljden skall bli villkorlig dom och det
finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse samt något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse inte åsidosätts, vill utskottet betona att denna regel är avsedd
endast för undantagssituationer. Såsom utskottet framhöll i lagstiftningsärendet
(JuU 1984/85:10 s. 11) kan, med hänsyn till de uppställda rekvisiten,
endast en varsam användning av bestämmelsen förekomma.
I motion 607 tas vidare upp frågan om åtalsunderlåtelse när den misstänkte
begått upprepade brott. Motionärerna ifrågasätter om inte reglerna premierar
den som begår många brott och låter denne under vissa förhållanden
”gratis” begå nya brott.
Den aktuella regeln, som utvidgades i det berörda lagstiftningsärendet,
innebär att åtal får underlåtas om den misstänkte begått annat brott och det
utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det
JuU 1985/86:22
6
föreliggande brottet. Även här gäller grundrekvisitet om hänsynstagande till
väsentliga allmänna eller enskilda intressen.
Utskottet vill framhålla att många olika typer av flerfaldig brottslighet
ryms inom bestämmelsen. Här kan nämnas seriebrottslighet av skilda slag.
Många gånger finns det vid seriebrottslighet starka processekonomiska skäl
för att inte lägga ned resurser på att utreda varje brott i serien. I stället kan
det vara angeläget att koncentrera insatserna till något eller några av brotten.
Även i den situationen att gamla brott upptäcks först efter en meddelad dom
kan det ibland vara rimligt - eller rent av angeläget - att underlåta åtal för de
nyupptäckta brotten, självfallet under förutsättning att rekvisiten i bestämmelsen
om åtalsunderlåtelse är uppfyllda. Sålunda får det utöver den redan
ådömda påföljden inte krävas påföljd med anledning av det föreliggande
brottet.
Från de nu behandlade situationerna skiljer sig de fall där den misstänkte
har återfallit i brott, antingen medan han fortfarande är underkastad påföljd
eller också efter det att påföljden har upphört. I dessa fall väger enligt
utskottets mening de processekonomiska och kriminalpolitiska skälen för att
meddela åtalsunderlåtelse mindre tungt än i de tidigare beskrivna fallen.
Exempelvis kan då allmänpreventiva skäl tala för att åtal i stället bör väckas.
Sammanfattningsvis utgör enligt utskottets bedömning lagstiftningen om
åtalsunderlåtelse en rimlig avvägning mellan de intressen av skilda slag som
gör sig gällande inom brottsbekämpningen. Utskottet kan därför inte
instämma i motionärernas krav på en återgång till de mer restriktiva regler
för åtalsunderlåtelse som gällde före den 1 april 1985. Utskottet avstyrker
bifall till motionerna 606 och 607 i berörda delar.
Förtur för ungdomsmål
Motionen
I motion 209 behandlas frågor om ungdomsbrottslighetens orsaker och om
åtgärder mot den. Motionären understryker vikten av snabba reaktioner på
brott av unga. Han framhåller att det i lagstiftningen uppställts tidsgränser
för hanteringen av ungdomsmål endast såvitt gäller domstolarna. Motionären
föreslår att det skall fastställas särskilda tidsfrister även för handläggningen
hos de sociala myndigheterna, polisen och åklagarna.
Förundersökning
Så snart det finns anledning att anta att det har förövats ett brott som hör
under allmänt åtal skall i princip förundersökning inledas. Regler om
förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken (RB) och i förundersökningskungörelsen
(1947:948).
Under förundersökningen skall det utredas vem som skäligen kan
misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger för åtal. Vidare skall
målet beredas så att bevisningen kan förebringas vid huvudförhandlingen i
ett sammanhang (2 §). Förundersökningen inleds av polismyndigheten eller
åklagaren. Så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet skall förundersökningen
ledas av åklagaren, om inte brottet är av enkel beskaffenhet (3 §).
JuU 1985/86:22
7
Rättelse'. S. 7 rad 24 Står: 1984. Rättat till: 1985.
Oavsett vern sorn leder förundersökningen utförs den i regel självständigt av
polispersonal. Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna
medger (4 §). När förundersökningen avslutas skall det meddelas
beslut huruvida åtal skall väckas (20 §).
Lagen om unga lagöverträdare m. m.
I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
(LUL) ges föreskrifter bl. a. för åklagarnas och domstolarnas handläggning
av mål mot unga lagöverträdare. Även socialnämndernas skyldighet att avge
yttranden i samband därmed behandlas.
I LUL föreskrivs bl. a. följande.
Fråga om beslut om åtalsunderlåtelse skall handläggas skyndsamt. Om det
inte fattas beslut att underlåta åtal skall åtal väckas utan dröjsmål (2 §).
Innan åklagaren beslutar om åtalsunderlåtelse enligt LUL skall han
inhämta yttrande från socialnämnden. Undantag från skyldigheten att
inhämta yttrande gäller dock om brottet är ringa eller om det är uppenbart att
förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger (3 § fjärde stycket).
Det åligger socialnämnden att avge sitt yttrande skyndsamt (3 § tredje
stycket).
För domstolarnas del gäller att mål mot någon som inte fyllt 21 år alltid
skall behandlas skyndsamt. Om det väcks allmänt åtal mot den som är under
18 år för brott med fängelse i mer än ett år i straffskalan skall samma
tidsfrister iakttas som gäller i mål där den tilltalade är häktad; fristen för
hållande av huvudförhandling skall dock vara två veckor i stället för en vecka
(12 §)•
Det kan anmärkas att frågan huruvida en särskild tidsfrist borde gälla
beträffande socialnämndens (då barnavårdsnämndens) avgivande av yttrande
till åklagaren övervägdes vid LUL:s tillkomst. I propositionen anförde det
föredragande statsrådet (prop. 1964:10 s. 162) att det inte ansetts praktiskt
görligt att i lagtexten precisera den tid inom vilken nämnden borde avge sitt
yttrande. Med anledning av att riksåklagaren (RÅ) och socialstyrelsen hade
förordat en remisstid av 14 dagar uttalade statsrådet att det var uppenbart att
denna tid icke utan tvingande skäl borde överskridas.
En regel som syftar till att göra handläggningen hos socialnämnden så
snabb som möjligt finns i 16 § förundersökningskungörelsen. Där föreskrivs
att socialnämnden skall underrättas om att förhör skall hållas med den som är
under 20 år, om det finns skäl att anta att vad som förekommit bör föranleda
ingripande från nämnden. Denna bestämmelse bör ses mot bakgrund av 50 §
socialtjänstlagen (1980:620), vari sägs att socialnämnden utan dröjsmål skall
inleda utredning av vad som har kommit till nämndens kännedom och som
kan föranleda någon åtgärd av nämnden.1
JuU 1985/86:22
Vissa uppgifter om skyndsamhetskrav och förtursregler - som inte återges här - finns
i betänkandet (SOU 1979:6) Polisen, s. 173, och i departementspromemorian (Ds Ju
1979:15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål, s. 135.
8
Riksåklagarens cirkulär
RÅ har i cirkulär RÅC 1:106 utfärdat allmänna råd för åklagarna i de frågor
det här gäller. Där understryks (avsnitt 4.4.2) att det är av vikt att
åtalsprövningen sker snarast efter det att ärendet beretts till avgörande. I
fråga om kontakterna med socialnämnden uttalar RÅ att det är angeläget att
yttrande begärs endast i sådana ärenden där detta framstår som nödvändigt,
eftersom handläggningstiderna erfarenhetsmässigt ofta blir långa i ärenden
som remitteras till socialnämnden. RÅ anför vidare att det är angeläget att
åklagaren verkar för att nedbringa handläggningstiden hos nämnden; det
anges som en allmän riktpunkt att ett yttrande som regel bör vara åklagaren
tili handa inom en månad. Vid dröjsmål under en längre tid bör åklagaren
genom påminnelse hos nämnden verka för att yttrandet snarast inkommer.
Om inte detta ger resultat får åklagaren överväga om åtal skall väckas för att
inte ge avkall på skyndsamhetskravet, uttalar RÅ. Om handläggningstiderna
hos nämnden tenderar att bli alltför långa anser RÅ att det i vissa fall kan vara
motiverat att förhållandet anmäls till länsstyrelsen (avsnitt 6.2).
Utredning av brott av barn under 15 år
I detta sammanhang finns det anledning att erinra om vissa överväganden
som nyligen har gjorts i ett lagstiftningsärende om utredningar av brott av
barn under 15 år. Ställningstagandena är i allt väsentligt tillämpliga även i
fråga om barn över 15 år. Sammanfattningsvis kan följande sägas.
Barn under 15 år kan inte straffas för brott. Ansvaret för samhällets
åtgärder när barn under 15 år begår brott ligger i första hand på socialtjänsten.
Enligt ändringar i LUL, som trätt i kraft den 1 januari 1985 (prop.
1983/84:187, JuU 1984/85:6, rskr. 37), får polisen inleda utredning i vissa fall
när ett barn under 15 år misstänks för brott. Detta får ske om en utredning
kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med
avseende på barnet, för att klarlägga om någon som fyllt 15 år är delaktig i
brottet, för att efterforska stöldgods eller om det annars är av särskild vikt att
en utredning äger rum (13 §).
Till grund för propositionen i lagstiftningsärendet låg en promemoria
(BRÅ PM 1982:3 De unga lagöverträdarna) av en arbetsgrupp inom
brottsförebyggande rådet (BRÅ). Arbetsgruppen föreslog inte några bestämda
tidsfrister för utredningarna hos polismyndighet eller socialnämnd.
Gruppen framhöll att utredningar med barn måste genomföras med största
skyndsamhet och uttalade att bästa sättet att åstadkomma detta förmodligen
är att organisera verksamheten på lämpligt sätt.
Arbetsgruppen anförde bl. a. följande. Särskilda ungdomsrotlar eller
grupper hos polisen bör underlätta att brottsmisstankar utreds snabbt. Vid
sådana rotlar eller grupper behöver dessa ärenden inte rutinmässigt konkurrera
med andra. Även den personkännedom som utredarna vid sådana
enheter kan få bör kunna bidra till att förkorta handläggningstiderna för
polisens undersökningar. I mindre polisdistrikt kan det knappast finnas vare
sig behov av eller möjlighet till att inrätta särskilda rotlar eller grupper för
ändamålet. Om det i dessa distrikt finns någon eller några utredare med
JuU 1985/86:22
9
r
särskild uppgift att utreda undomsbrott, bör det emellertid kunna bidra till
att förkorta handläggningstiderna. Vid ungdomsrotlarna eller motsvarande
bör polismän med särskilt intresse och fallenhet för uppgiften arbeta.
Arbetsgruppen rekommenderade också en organisation inom socialförvaltningen
som gör att en representant för socialnämnden som regel kan vara
med vid polisförhöret. Arbetsgruppen gick också in på hur socialnämndens
handläggning närmare borde organiseras.
I den ifrågavarande propositionen (s. 20 f) anförde departementschefen
att det naturligtvis är angeläget att utredningarna hos både polis och
socialnämnd handläggs ytterst skyndsamt, något som också vitsordats
allmänt av remissinstanserna. Han angav vidare att han dock, liksom
arbetsgruppen, ansåg det onödigt att ange någon bestämd tidsgräns i
författning. De lösningar arbetsgruppen förordat för att få till stånd en
ändamålsenlig och snabb handläggning hade genomgående fått ett positivt
mottagande av remissinstanserna, anförde departementschefen och nämnde
att det vid några polisdistrikt hade tillskapats särskilda ungdomsenheter eller
avdelats viss personal för att utreda brott av unga (i Stockholm, Göteborg,
Uppsala, Västerås, Borlänge, Nacka och Huddinge). En ordning som liknar
den av arbetsgruppen föreslagna med ungdomsrotel och social jourgrupp har
tilllämpats bl. a. i Västerås och erfarenheterna är goda, framhöll departementschefen
vidare. Han anförde att möjligheterna till omorganisation på
både den statliga och den kommunala sidan är beroende på lokala
förhållanden, och han erinrade om den ökade frihet för de lokala polisstyrelserna
att bilda exempelvis rotlar eller särskilda grupper som organisationsreformen
på polisområdet medfört.
Utskottet utttalade i sitt betänkande (s. 10) att det är angeläget att
utredningarna handläggs med största skyndsamhet; vilka organisatoriska
åtgärder som detta kräver är beroende av lokala förhållanden.
Undersökning av handläggningstider åren 1975 och 1976
En undersökning angående förfarandet vid åtalsprövning enligt LUL
avseende åren 1975 och 1976 finns sammanfattad i promemorian (BRÅ PM
1982:3) De unga lagöverträdarna (s. 28 ff). Där framgår bl. a. i fråga om
polisens handläggning att i 36 % av ärendena första förhör hos polisen hade
hållits inom tre dagar från brottstillfället. Medianvärdet låg i intervallet 8-14
dagar. Mediantiden för polisens förundersökning låg i intervallet 15-21
dagar. I 10 % av ärendena hade förundersökningen tagit längre tid än två
månader.
Vad härefter gäller åklagarens handläggning låg medianvärdet för handläggningstiden
i intervallet 8-14 dagar i de ärenden där yttrande inte
inhämtats från social centralnämnd. Då yttrande begärts låg medianvärdet i
intervallet 61—75 dagar.
I fråga om sociala centralnämndens handläggning låg mediantiden för
remissbehandlingen i intervallet 46-60 dagar. I ungefär 10 % av ärendena
hade remisstiden överskridit fyra månader.
JuU 1985/86:22
10
Vissa upplysningar om nuvarande handläggningstider
Av upplysningar som utskottet har inhämtat under hand från några
polismyndigheter framgår att handläggningstiderna vid olika polismyndigheter
i fråga om brottsmisstankar mot unga lagöverträdare varierar högst
väsentligt. Detta gäller såväl mellan skilda myndigheter som mellan olika
utredningar inom samma myndighet.
En orsak till variationerna är naturligtvis att finna i skiftande förhållanden i
samband med brotten; vissa utredningar avser okomplicerade brott medan
andra avser brottslighet av ungdomsgäng med många inblandade personer.
Det är oundvikligt att sådana förhållanden påverkar utredningarna.
Olikheter i arbetsbelastning mellan olika polismyndigheter förklarar också
vissa variationer. Detsamma gäller skillnader i organisation m. m. En
omständighet som synes ha stor betydelse för snabbheten och smidigheten i
utredningarna är ett väl fungerande samarbete mellan polis och socialtjänst.
Det händer att polisutredningar i ungdomsmål kan färdigställas inom ett
par dagar från brottsanmälan. Inom vissa polismyndigheter är normaltiderna
inte längre än 3—4 veckor. Samtidigt förekommer det inom andra myndigheter
att det kan gå många månader innan man alls hinner ta itu med
utredningarna. En gemensam strävan inom myndigheterna är att utredningar
i ungdomsmål skall handläggas med största skyndsamhet.
Utskottets överväganden
Den fråga som motionären tagit upp gäller ett angeläget område. Utskottet
delar motionärens oro över ungdomsbrottslighetens utveckling och dess
följder, och utskottet anser - i linje med de tankegångar som förs fram i
motionen - att det är ett vitalt samhällsintresse att åtgärder sätts in både mot
själva brottsligheten och mot dess orsaker. Vid sidan av de kriminalpolitiska
medlen är därvid naturligtvis de sociala insatserna av största betydelse.
Såsom anförs i motionen är det viktigt att, när barn begår brott, samhällets
olika åtgärder inte dröjer utan snabbt sätts in. Att detta också varit
lagstiftarens uppfattning har framgått av den redovisning av skilda regler i
ämnet som lämnats i det föregående. Skyndsamhetskravet har sålunda en
framträdande plats både i författningstext och i andra föreskrifter.
Frågan om det i författning bör föreskrivas tidsfrister för socialnämndens
och polisens handläggning av frågor som gäller brott av unga har, som redan
sagts, övervägts nyligen. Sådana tidsfrister ansågs då inte behövliga. I stället
betonades vikten av lämplig organisation och samarbete mellan berörda
organ.
Utskottet anser att dessa ställningstaganden fortfarande är giltiga; det är
således av utomordentligt stor betydelse att de myndigheter som har att vidta
åtgärder med anledning av brottsliga förfaranden av unga lagöverträdare gör
detta med all tänkbar skyndsamhet. Härvidlag är det angeläget att de
myndigheter som har skilda uppgifter på området strävar efter samordning
och nära samarbete för att bl. a. förkorta handläggningstiderna och göra
beslutsunderlaget så bra som möjligt. Såvitt gäller polisens utredningar är det
uppenbart att stora fördelar ofta kan stå att vinna med särskilt organiserade
JuU 1985/86:22
11
ungdomsenheter eller ungdomsrotlar. De lokala förhållandena måste dock
alltid beaktas. Likaså är erfarenheterna mycket positiva i fråga om den
sociala jourverksamhet som i bl. a. Västerås bedrivs mer eller mindre
integrerat med polisverksamheten i ungdomsmål. Enligt utskottets bedömning
kan den nyligen genomförda organisationsreformen på polisområdet
komma att bidra till att lämpliga - lokalt anpassade - lösningar skapas på
bl. a. det nu berörda området.
Mot denna bakgrund finner utskottet sammanfattningsvis att det inte finns
skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motion 209, och
utskottet avstyrker därför bifall till den.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande medelsberäkningen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Åklagarmyndigheterna
för budgetåret 1986/87 anvisar ett förslagsanslag av 275 336 000
kr.,
2. beträffande utbildning mot ekonomisk brottslighet
att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju606 i denna del (yrkande 6),
3. beträffande utbildning rörande arbetsmiljöbrott m. m.
att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju210,
4. beträffande åtalsunderlåtelse
att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju606 i denna del (yrkande 1) och
motion 1985/86:Ju607 i denna del (yrkande 8),
5. beträffande förtur för ungdomsmål
att riksdagen avslår motion 1985/86:Ju209.
Stockholm den 8 april 1986
På justitieutskottets vägnar
Karin A hr land
Närvarande: Karin Ahrland (fp), Arne Nygren (s), Hans Pettersson i
Helsingborg (s), Björn Körlof (m), Helge Klöver (s), Gunilla André (c),
Ulla-Britt Åbark (s), Sven Munke (m), Lars-Erik Lövdén (s), Hans Göran
Franck (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Birthe Sörestedt (s), Göran
Magnusson (s), Jerry Martinger (m) och Ingbritt Irhammar (c).
Reservationer
1. Utbildning mot ekonomisk brottslighet (punkt 2, mom. 2)
Karin Ahrland (fp) och Hans Petersson i Röstånga (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med ”Allmänt sett”
och slutar på s. 4 med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:
Kampen mot den ekonomiska brottsligheten har under en följd av år haft
JuU 1985/86:22
12
en hög prioritet i det brottsbekämpande arbetet. Bl. a. har antalet polis- och
åklagartjänster som satts in i kampen mot eko-brott ökat främst genom
omprioritering av resurser. Självklart har detta gått ut över effektiviteten i
annan brottsbekämpning. Med hänsyn till det ständigt ökade antalet
förmögenhets- och våldsbrott är fortsatta resursöverföringar på bekostnad av
lagföringen av dessa brott inte möjliga. I stället bör ansträngningarna inriktas
på att genom kompletterande utbildning av den nuvarande utredningspersonalen
hos polisen och åklagarna ytterligare höja kapaciteten på utredningar
av eko-brott. Dessa utredningar är i dag så komplicerade att det många
gånger krävs omfattande kunskaper i ekonomisk analys och redovisning för
att rättsväsendet skall hålla jämna steg med den avancerade brottsligheten.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande utbildning mot ekonomisk brottslighet
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Ju606 i denna del
(yrkande 6) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört i detta hänseende.
2. Åtalsunderlåtelse (punkt 2, mom. 4)
Karin Ahrland (fp), Björn Körlof (m), Gunilla André (c). Sven Munke (m),
Hans Petersson i Röstånga (fp). Jerry Martinger (m) och Ingbritt Irhammar
(c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med ”1 båda” och
slutar på s. 7 med ”berörda delar” bort ha följande lydelse:
I båda motionerna framhålls att brott bör följas av en reaktion från
samhällets sida. Särskilt viktigt är detta då den misstänkte är ung, anförs i
motion 607. Vidare påtalas det förhållandet att åtalsunderlåtelse får beslutas
om det kan antas att påföljden skall bli villkorlig dom. I motion 607
ifrågasätts vidare möjligheterna till åtalsunderlåtelse när den misstänkte har
begått upprepade brott, och motionärerna anser att reglerna premierar den
som gör sig skyldig till mångfaldig brottslighet.
Utskottet vill för egen del uttala följande.
Brottsligheten i samhället ökar på ett oroande sätt. Detta gäller såväl den
allvarligare brottsligheten som den mindre allvarliga. Rättsväsendets resurser
är hårt ansträngda. Reglerna om åtalsunderlåtelse ingår i det komplex av
olika åtgärder som har vidtagits för att söka förbättra den ansträngda
situationen och styra resurserna på ett lämpligt sätt.
Utskottet anser emellertid att möjligheterna till åtalsunderlåtelse och
andra begränsningar i lagförslagen har kommit att utvidgas alltför mycket.
Det är enligt utskottets mening befogat att nu hävda att vissa centrala
principer i straffrätten såsom likheten inför lagen och förutsebarhet i
rättskipningen är satta i fara och att tilltron till rättsväsendet härigenom kan
komma att allvarligt skadas. Även rollfördelningen mellan åklagare och
domstolar har kommit att rubbas genom att åklagarna tillförts alltmer av vad
som traditionellt uppfattas som renodlade domstolsuppgifter.
Utskottet vill vidare peka på det självklara förhållandet att det är
JuU 1985/86:22
13
utomordentligt viktigt att överträdelser av exempelvis straffrättsliga bestämmelser
leder till en reaktion från samhällets sida. Om sanktionerna uteblir
förlorar de uppställda reglerna sin trovärdighet, och respekten för rättsväsendet
urholkas. I förlängningen ligger här stora faror för upprätthållandet
av den allmänna laglydnaden. En sådan utveckling kan inte accepteras, och
den är särskilt förkastlig när det gäller ungdomar. För unga människor är det
nödvändigt att samhället ger klara normer och konsekventa handlingsmönster.
Ett system som innebär att lagöverträdelser ofta inte beivras - eller
beivras inkonsekvent och ryckvis - får en destruktiv inverkan på ungdomarnas
ofta outvecklade rättsbegrepp.
Här vill utskottet också framhålla det välkända förhållandet att lagföringen
i sig har en brottsförebyggande effekt, såväl allmänpreventivt som
individualpreventivt.
Sammanfattningsvis vill utskottet uttala sitt stöd för vad som anförs i
motionerna 606 och 607 om att reglerna för åtalsunderlåtelse bör göras mer
restriktiva. Det torde vara lämpligt att återgå till den ordning som gällde före
den senaste lagändringen i ämnet. De närmare frågorna med anledning av en
sådan lagändring som utskottet efterlyser, t. ex. tidpunkt för ikraftträdande,
bör överlämnas till regeringens bedömande. Ett förslag bör snarast föreläggas
riksdagen.
Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande åtalsunderlåtelse
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Ju606 i denna del
(yrkande 1) och motion 1985/86:Ju607 i denna del (yrkande 8) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.
3. Förtur för ungdomsmål (punkt 2, mom. 5)
Karin Ahrland (fp), Gunilla André (c), Hans Petersson i Röstånga (fp) och
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 11 med ”Frågan om”
och slutar på s. 12 med ”till den” bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets bedömning visar emellertid erfarenheten att det i många
fall går alldeles för lång tid från det att ett barn blir misstänkt för att ha begått
ett brott till dess att samhällets reaktion i en eller annan form kommer till
uttryck. Detta är djupt otillfredsställande.
Utskottet, som är väl medvetet om det ansträngda arbetsläge som råder
såväl inom polisväsendet och åklagarväsendet som för socialnämnderna, har
förståelse för att de aktuella ärendena inte alltid kan avgöras inom så kort tid
som skulle vara önskvärt. Ibland är detta av rent praktiska skäl naturligtvis
heller inte möjligt.
Utskottet vill emellertid framhålla att ärenden som gäller brottsmisstankar
mot unga måste ges en mycket hög prioritet. Utskottet anser att - vid sidan
om sådana organisatoriska åtgärder som beskrivits i det föregående och som
JuU 1985/86:22
14
visat sig framgångsrika - en verksam åtgärd i kampen mot ungdomsbrottsligheten
skulle vara att förkorta omloppstiderna i ungdomsmålens olika stadier.
Det torde vara ovedersägligt att en särskilt bestämd tidsfrist i ett ärende
bidrar till att handläggningen går snabbare, generellt sett.
Vad nu sagts leder utskottet till uppfattningen att författningsreglerade
tidsfrister liknande dem som gäller för domstolarnas handläggning av
ungdomsmål bör införas också beträffande förundersökningens bedrivande,
åklagarens överväganden i åtalsfrågan samt behandlingen av socialnämnden.
Frågor som rör systemets närmare utformning, fristernas längd, vilka
möjligheter till förlängning av fristerna som bör finnas m. m. bör övervägas
inom regeringskansliet. Ett förslag till lagstiftning bör arbetas fram utan
tidsutdräkt och föreläggas riksdagen.
Vad utskottet nu med anledning av motion 209 anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande förtur för ungdomsmål
att riksdagen med anledning av motion 1985/86: Ju209 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört i detta hänseende.
Särskilt yttrande
Nyorganisationen av åklagarväsendet
Gunilla André (c) och Ingbritt Irhammar (c) anför:
Vid sin prövning av regeringens förslag till medelsberäkning till riksåklagaren
för nästa budgetår uttalar utskottet sin oro för anslagsutvecklingen på sikt
och framhåller att anslagsprövningen - på anförda skäl - i framtiden bör ske
med sikte på att angelägna behov skall tillgodoses. Vi står helt bakom dessa
uttalanden. I sammanhanget uttalar utskottet vidare att statsmakternas
intentioner bakom nyorganisationen av åklagarväsendet inte får äventyras. I
den mån därmed avses att åklagarväsendets effektivitet inte får äventyras
står vi bakom även detta uttalande.
Vi vill emellertid framhålla att vi haft en annan syn är utskottet i övrigt i
fråga om den ändrade regionala organisation som genomfördes den 1 juli
1985. I samband med beslut om den reformen rådde bred enighet om att det
finns ett starkt behov av resursförstärkningar till åklagarväsendet, särskilt på
det regionala planet. Enligt den uppfattning vi då gav till känna borde
emellertid den regionala organisationen inte ändras på det sätt som hade
föreslagits. En sådan reform skulle nämligen leda till en inte önskvärd
centralisering med bl. a. försämrade möjligheter för de regionalt verksamma
åklagarna i fråga om kontakter med övriga regionala myndigheter och med
allmänheten, något som har betydelse inte minst för effektiviteten i kampen
mot den ekonomiska och den organiserade brottsligheten.
JuU 1985/86:22
15
Innehållsförteckning JuU 1985/86:22
Riksåklagaren 1
Utskottet 1
Åklagarmyndigheterna 2
Motioner 2
Utskottet 2
Medelsberäkningen 2
Utbildning mot ekonomisk brottslighet m. m 3
Åtalsunderlåtelse 4
Förtur för ungdomsmål 7
Motionen 7
Förundersökning 7
Lagen om unga lagöverträdare m. m 8
Riksåklagarens cirkulär 9
Utredning av brott av barn under 15 år 9
Undersökning av handläggningstider åren 1975
och 1976 10
Vissa upplysningar om nuvarande handläggningstider
11
Utskottets överväganden 11
Utskottets hemställan 12
Reservationer
1. Utbildning mot ekonomisk brottslighet (punkt 2, mom. 2) (fp) .. 12
2. Åtalsunderlåtelse (punkt 2, mom. 4) (m, fp, c) 13
3. Förtur för ungdomsmål (punkt 2, mom. 5) (fp, c) 14
Särskilt yttrande
Nyorganisationen av åklagarväsendet (c) 15
gotab Stockholm 1986 10654