om ändringar i namnlagen (Betänkande 1984/85:LU3 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande
1984/85:3

otn ändringar i namnlagen
Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner, 1983/84:607, 1163 och
1532, vari tas upp frågor som rör namnlagen (1982:670). I motion 607 (m)
begärs förslag till en ny namnlag. Motionärerna i motion 1163 (c) behandlar
spörsmål om förnamn för adoptivbarn, makars byte till nybildat efternamn
och det administrativa förfarandet i namnärenden. Enligt motionärerna bör
regeringen låta pröva om det är lämpligt att genomföra smärre ändringar i
namnlagen. I motion 1532 (s) yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i
namnlagen att makar som har ingått äktenskap före namnlagens ikraftträdande
och där hustrun automatiskt förvärvat mannens namn skall kunna få
namngemenskap under hustruns namn som ogift genom anmälan till
pastorsämbetet.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna 1163 och 1532 från
riksskatteverket, patent- och registreringsverket, patentbesvärsrätten och
domkapitlet i Stockholms stift. En sammanställning av remissyttrandena
finns i bilaga till betänkandet.

Utskottet avstyrker bifall till motion 607. Utskottet anser att regeringen
med anledning av motionerna 1163 och 1532 bör i lämpligt sammanhang
överväga om vissa begränsade ändringar bör göras i namnlagen.

Företrädarna för moderata samlingspartiet har avgett ett särskilt yttrande.

Motionsyrkandena

I motion 1983184:607 av Tore Nilsson (m) yrkas att riksdagen beslutar att
hos regeringen begära förslag till ny namnlag snarast möjligt.

I motion 1983184:1163 av Martin Olsson (c) och Gunilla André (c) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts om lämpligheten av att pröva om smärre ändringar bör göras i
namnlagen eller dess tillämpningsföreskrifter med hänsyn till vunna erfarenheter.

I motion 1983184:1532 av Anita Johansson (s) och Sylvia Pettersson (s)
yrkas att riksdagen beslutar om ändring i namnlagen i enlighet med vad som
anförs i motionen.

1 Riksdagen 1984185. 8sami. Nr3

LU 1984/85:3

Gällande bestämmelser

Inledning

Den 1 januari 1983 trädde den nya namnlagen (1982:670, omtryckt
1982:1134) i kraft. Den ersatte då 1963 års namnlag. Riksdagens beslut att
anta nya namnregler byggde på förslag i regeringens propositioner 1981/
82:156 och 1982/83:38 samt lagutskottets betänkanden 1981/82:41 och
1982/83:13. Förslaget till namnlag i proposition 1981/82:156 väckte en livlig
debatt, och i motioner med anledning av propositionen yrkades bl. a. att
förslaget skulle avslås. Motionsyrkanden om ändring i förslaget på vissa
punkter framställdes också. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU
1981/82:41 ställde sig utskottet bakom huvudprinciperna i regeringsförslaget.
En utgångspunkt var att söka uppnå jämställdhet i namnhänseende mellan
kvinnor och män. Vidare skulle reglerna utformas så att alla barn så långt
möjligt skall behandlas lika i namnrättsligt hänseende, oavsett om föräldrarna
är gifta med varandra eller ej. Emellertid ansåg utskottet att förslaget gav
alltför vida möjligheter att byta namn eller t. o. m. helt byta namnidentitet.
För att bättre tillgodose intresset av namnstabilitet föreslog utskottet att vissa
ytterligare spärrar mot upprepade namnbyten skulle införas. Även i andra
avseenden gjordes vissa omarbetningar i regeringsförslaget.

Byte av efternamn

Enligt 1963 års namnlag fick en kvinna vid äktenskapets ingående mannens
efternamn, om hon inte före vigseln särskilt anmälde att hon ville behålla sitt
namn som ogift. Ville makarna som gemensamt namn ha kvinnans namn fick
hon först anmäla till pastorsämbetet att hon ville behålla sitt namn. Därefter
kunde mannen ansöka hos patent- och registreringsverket om att få anta
namnet. För bifall till en sådan ansökan krävdes synnerliga skäl.

Principen för byte till makes efternamn enligt den nya namnlagen är att
makarna efter anmälan hos pastorsämbetet har möjlighet att en gång få
namngemenskap i äktenskapet och därefter en gång få byta tillbaka till sina
namn som ogifta. Vill makarna gör ytterligare namnbyten krävs tillstånd av
patent- och registreringsverket. Bestämmelserna har utformats så att blivande
makar som ingår äktenskap efter lagens ikraftträdande kan välja antingen
att ha mannens eller kvinnans efternamn som gemensamt eller att behålla var
och en sitt efternamn från tiden närmast före äktenskapet (9 §). Makar som
har behållit sina efternamn kan senare under äktenskapet få namngemenskap
genom att en av makarna efter anmälan hos pastorsämbetet byter till
den andra makens efternamn (10 § första stycket). Som gemensamt efternamn
får dock inte väljas ett namn som en make har förvärvat i ett tidigare
äktenskap (9§ tredje stycket, 10 § tredje stycket). En make som vid
äktenskapets ingående eller under äktenskapet har bytt efternamn kan sedan
under eller efter äktenskapet genom anmälan till pastorsämbetet byta

LU 1984/85:3

tillbaka till sitt namn som ogift (10 § andra stycket). Några ytterligare
namnbyten genom anmälan till pastorsämbetet får därefter inte äga rum
under äktenskapet. Som tidigare nämnts kan dock make ansöka om byte till
den andra makens efternamn hos patent- och registreringsverket. För bifall
till en sådan ansökan krävs synnerliga skäl (14 § andra stycket).

Några särskilda övergångsbestämmelser som tog sikte på namnbyte för
makar som ingått äktenskap före den nya namnlagens ikraftträdande
infördes inte. I de fall där hustrun automatiskt förvärvade mannens
efternamn och makarna nu vill ha namngemenskap under hustruns namn
som ogift innebär således bestämmelserna att hustrun genom en anmälan till
pastorsämbetet kan byta till sitt efternamn som ogift medan mannen måste
ansöka hos patent- och registreringsverket om att få förvärva namnet.
Tilläggas kan att makarnas barn genom en anmälan till pastorsämbetet kan
byta till moderns efternamn som ogift (5§). Liknande förfaranden kan bli
aktuella också i fråga om äktenskap som har ingåtts efter det att namnlagen
trädde i kraft. Sålunda kan makar som valt namngemenskap under ena
makens namn som ogift finna att de i stället borde ha valt den andra makens
namn.

I namnlagen öppnas bl. a. möjligheter att genom anmälan till pastorsämbetet
byta det efternamn som förvärvades vid födelsen till ett efternamn som
någon av föräldrarna bär eller senast har burit som ogift (5 §). En spärregel
gör att ett sådant namn inte utan vidare kan föras över till en make (10 §
tredje stycket). Har makarna mannens namn som gemensamt efternamn kan
mannen byta sitt namn till t. ex. sin moders namn som ogift. Makarnas barn
kan därefter också genom anmälan byta till det namnet. Hustrun, som redan
en gång bytt sitt efternamn till mannens namn, får däremot ansöka hos
patent- och registreringsverket om att få förvärva mannens nya namn. För att
byte skall få ske krävs synnerliga skäl (14 § andra stycket).

Byte till ett nybildat efternamn kan ske efter ansökan hos patent- och
registreringsverket. Makar kan gemensamt ansöka om byte till ett nybildat
efternamn. Om emellertid makarna har namngemenskap t. ex. under
mannens namn som ogift och han ensam ansöker och beviljas byte till ett
nybildat efternamn kan hustrun inte genom en anmälan till pastorsämbetet
byta till mannens nya namn (10 § tredje stycket). Det krävs att hon själv gör
en ny ansökan till patent- och registreringsverket om att få förvärva namnet.
Denna situation torde dock i praktiken inte behöva uppkomma eftersom
patent- och registreringsverket regelmässigt tar kontakt med sökanden - i det
här fallet mannen - och upplyser om att hustrun inte automatiskt och inte
heller genom anmälan kan få det nya namnet. Någon ytterligare ansökningsavgift
tas inte ut om det då visar sig att hustrun vill förvärva det nya namnet
tillsammans med mannen.

1* Riksdagen 1984/85. 8sami. Nr3

LU 1984/85:3

Byte av förnamn

Enligt 1963 års namnlag kunde den som förvärvat ett förnamn få detta
utbytt eller struket endast efter ansökan hos patent- och registreringsverket.
För att ansökningen skulle bifallas krävdes synnerliga skäl.

Bestämmelserna om förnamn har i den nya namnlagen utformats så att
tillägg, utbyte eller strykning får ske beträffande ett förnamn genom anmälan
till pastorsämbetet vid ett enda tillfälle. Byte eller strykning av förnamn får
äga rum endast om ett ursprungligt förnamn behålls (31 §). Den som endast
getts ett förnamn kan således inte byta eller stryka det namnet. Däremot kan
vederbörande lägga till ett förnamn.

Tillägg, ändring eller strykning av förnamn i andra fall kan ske efter
ansökan hos patent- och registreringsverket, om det finns särskilda skäl
(33 §).

Genom en anmälan till pastorsämbetet kan också stavningen av ett
förnamn ändras, om inte namnets uttal ändras genom detta (32 §). Enligt
uttalande i proposition 1981/82:156 (s. 70) jämställs med stavningsändring
borttagande eller tillägg av bindestreck mellan förnamn.

Det administrativa förfarandet

Förfarandet i namnärenden regleras i 36-49 §§ namnlagen. I bestämmelserna
lämnas bl. a. föreskrifter om vilka uppgifter en ansökan hos patent- och
registreringsverket skall innehålla. Finner patent- och registreringsverket att
ansökan är ofullständig eller att det annars föreligger hinder för att bifalla
ansökningen, skall verket förelägga sökanden att yttra sig eller göra rättelse
samt erinra att ansökningen annars kan avskrivas (40 §). I vissa fall kan det bli
aktuellt att förelägga sökanden på nytt. Vid riksdagsbehandlingen av
förslaget till namnlag infördes på utskottets begäran en bestämmelse om att
nämnda förelägganden skall delges sökanden. Bakgrunden till ställningstagandet
var en motion i vilken pekades på att rättsförluster kan uppkomma
om en postförsändelse kommer bort eller försenas så att tidsfristen hinner
löpa ut innan föreläggandet tas emot.

Beslut som fattas i namnärenden av pastorsämbetet får överklagas till
domkapitlet genom besvär (37 §). Domkapitlets beslut får i sin tur genom
besvär överklagas till kammarrätten.

Patent- och registreringsverkets beslut kan överklagas till patentbesvärsrätten
genom besvär. Patentbesvärsrättens beslut får överklagas till regeringsrätten.

Motionsmotiveringar

Motionären i motion 1983184:607 (m) anför att den nya namnlagen har
väckt stark irritation och mött kraftig kritik. I motionen hänvisas till ett

LU 1984/85:3

uttalande av Genealogiska föreningen i december 1983. I uttalandet sägs
bl. a. att en persons ensamrätt till sitt släktnamn tillhör det förgångna och att
ett giftasnamn från ett första äktenskap genom skilsmässa och nytt äktenskap
kan spridas till en vid krets av helt obesläktade personer. Enligt föreningen
var 1963 års namnlag en utmärkt lag, väl genomtänkt och grundad på en stark
folktradition. Någon opinion för en genomgripande namnreform fanns inte
när en utredning i frågan tillsattes mindre än tio år senare. Trots detta har vi
enligt föreningen ”nu drabbats av en namnlag som i väsentliga stycken sätter
tradition och principer på huvudet, till nackdel både för enskilda och
tillämpande myndigheter”. Föreningen anför att den gamla lagen behövde
fräschas upp och justeras på vissa punkter, men detta hade gått att ordna med
ändring av vissa otympliga administrativa förfaranden. Motionären anser att
det är angeläget att namnlagen så snart som möjligt avskaffas och ersätts av
en reviderad upplaga av 1963 års namnlag.

I motion 1983184:1163 (c) framhåller motionärerna bl. a. att vid tillämpningen
av den nya namnlagen har vissa erfarenheter vunnits och vissa
problem visat sig som kanske inte var möjliga att förutse.

Viss kritik har enligt motionen framkommit mot begränsningarna av rätt
till namnbyte under äktenskapet. Motionärerna påpekar att exempel har
nämnts där makar med gemensamt efternamn haft svårigheter att få byta till
ett nybildat gemensamt efternamn. Endast den av makarna - mannen - som
inte tidigare bytt efternamn på grund av äktenskapet har fått anta det
nybildade namnet medan hustrun förvägrats detta namn, anförs i motionen.

I motionen pekas också på att begränsningen rörande rätten att byta
förnamn kan få speciella konsekvenser vid adoption. I många fall har
nämligen barnet redan av de biologiska föräldrarna fått flera förnamn, vilket
är särskilt vanligt när det gäller adoptivbarn från en annan kulturkrets. Har
t. ex. ett barn fått fyra förnamn i sitt hemland, kan adoptivföräldrarna endast
byta ut ett av dessa mot ett svenskt förnamn eller eventuellt lägga till ett
svenskt förnamn. Barnet kommer således att bära tre eller fyra förnamn från
det land som det lämnat och endast ett förnamn som knyter an till
adoptivföräldrarna i det nya hemlandet. Kritiken menar att det motsatta
förhållandet borde vara det naturliga, anförs i motionen. Detta skulle också
enligt uppgift från kyrkobokföringshåll erfarenhetsmässigt vara i enlighet
med adoptivföräldrarnas önskan. Motionärerna menar att en ändring
eventuellt skulle kunna åstadkommas genom ett tillägg till 31 § namnlagen
eller genom en ny paragraf med särbestämmelser för adoptivbarn.

Enligt motionärernas mening bör regeringen låta pröva om erfarenheterna
av den nya namnlagen motiverar att smärre ändringar genomförs inom
ramen för bibehållande av jämställdhet mellan män och kvinnor och barn i
olika familjesituationer och med beaktande av vikten av namnstabilitet.

Dessutom kan det, anser motionärerna, finnas anledning att pröva om
erfarenheterna av det administrativa förfarandet gällande namnärenden ger

LU 1984/85:3

anledning till behov av ändringar i syfte att förenkla för sökandena och för
myndigheterna.

Motionärerna i motion 1983/84:1532 (s) anför att makar, som gift sig före
den nya namnlagens ikraftträdande och där hustrun automatiskt förvärvat
mannens namn, på grund av spärreglernas utformning inte utan komplikationer
kan få namngemenskap under hustruns efternamn som ogift. I motionen
erinras om att hustrun visserligen genom en anmälan till pastorsämbetet kan
ta tillbaka sitt namn som ogift, men mannen måste ansöka hos patent- och
registreringsverket om att få förvärva namnet. För bifall till en sådan ansökan
krävs synnerliga skäl. Enligt motionärerna ter sig reglerna i dessa fall onödigt
restriktiva. Det bör därför, anser motionärerna, införas en möjlighet för
mannen att genom en anmälan till pastorsämbetet byta till hustruns
efternamn som ogift.

Svar på frågor i riksdagen

Den 1 mars 1983 besvarade dåvarande justitieministern Ove Rainer en
fråga av Gunilla André (c) om han hade för avsikt att ta initiativ till
korrigeringar i namnlagen för att undanröja icke avsedda effekter. I frågan
pekades på att vissa spärregler i den nya namnlagen gjorde det nästan
omöjligt för kvinnan i ett äktenskap att byta till det efternamn som mannens
farmoder hade som ogift. Justitieministern anförde bl. a. att det uppstår vissa
märkliga situationer genom de spärregler som infördes av riksdagen. Som
exempel nämndes det fall då makar, från att ha haft namngemenskap under
mannens namn, vill ha namngemenskap under hustruns efternamn som ogift.
Justitieministern uttalade därefter vidare:

Jag har sagt mig att jag vill se litet mera av tillämpningen och erfarenheterna
av den nya namnlagen. Jag är helt öppen för att vi, när ytterligare
erfarenheter har kommit fram, skall kunna vara beredda att se över och
försöka rätta till de - trots allt smärre - brister som den nya lagen har.

Justitieminister Sten Wickbom svarade den 13 april 1984 på en fråga av
Hugo Bergdahl (fp) om justitieministern var beredd att föreslå sådana
ändringar i namnlagen att barn som mellannamn får bära förälders mellannamn.
I sitt svar erinrade justitieministern om att riksdagen vid behandlingen
av regeringsförslaget till namnlag avvisat tanken på att barn som mellannamn
skulle kunna bära en förälders mellannamn. Justitieministern tilläde att
namnlagen dittills varit i kraft bara i drygt ett år. Enligt justitieministerns
mening fanns det inte anledning att efter så kort tid överväga ändringar i
lagen, om det inte kunde påvisas att lagen i något avseende leder till klart
olämpliga resultat. Han ansåg inte att det var fallet med de regler om
mellannamn som frågeställaren kritiserat, och han var således inte beredd att
då föreslå några ändringar i dessa regler.

LU 1984/85:3

Remissyttrandena över motionerna 1983/84:1163 och 1532

Patent- och registreringsverket har allmänt sett den uppfattningen att
erfarenheterna av den nya namnlagen vid någon lämplig tidpunkt bör bli
föremål för en sammanfattande utvärdering. Stockholms domkapitel tillstyrker
bifall till motion 1532 och till motion 1163 såvitt den avser förnamn för
adoptivbarn.

Riksskatteverket anser att ytterligare erfarenheter av namnlagen behövs
innan någon ändring görs i lagen. Sammanfattningsvis avstyrker riksskatteverket
bifall till motionerna om ändring i namnlagen. Patentbesvärsrätten
(PBR), som begränsat sitt yttrande till frågor om byte av efternamn, hänvisar
bl. a. till beslut vari PBR ansett att make bör medges rätt att byta till hustruns
efternamn som ogift. Med utgångspunkt i att patent- och registreringsverket
anpassar sin tillämpning av berörda bestämmelser till de avgöranden av PBR
som numera föreligger framstår det enligt PBR:s mening som tveksamt om
några ingrepp i den nya namnlagen redan nu kan anses påkallade. Med en
förnuftig rättstillämpning torde det enligt PBR inte vara förenat med några
större olägenheter att låta den nya namnlagen t. v. förbli orubbad i avbidan
på ytterligare erfarenheter av lagstiftningens verkningar.

Det närmare innehållet i remissyttrandena redovisas i bilaga till betänkandet.

Utskottet

Namnlagen (1982:670) trädde i kraft den 1 januari 1983 och ersatte då
gällande namnlag från år 1963. Till grund för den nya namnlagen ligger en
strävan till jämställdhet i namnrättsligt hänseende mellan kvinnor och män
och till en lika behandling av barn till föräldrar, som är gifta med varandra,
och barn till ogifta föräldrar. Jämfört med 1963 års namnlag kännetecknas
1983 års namnlag vidare av att den ger betydligt större utrymme åt den
enskilde själv att bestämma vilket namn han eller hon önskar bära, t. ex. vid
ingående av äktenskap eller vid byte av efternamn eller förnamn. I syfte att
motverka upprepade namnbyten och därmed tillgodose intresset av namnstabilitet
har emellertid i lagen införts vissa spärregler. Med den nya
namnlagen har också förfarandena vid namnbyten avsevärt förenklats. I
många fall räcker det numera med en enkel anmälan till pastorsämbetet om
byte. Systemet med ansökan hos patent- och registreringsverket för prövning
av namnbytesfrågan kvarstår dock för fall där det har ansetts motiverat från
namnrättslig eller namnstabiliserande synpunkt.

Enligt 1963 års namnlag fick kvinnan vid äktenskapets ingående mannens
efternamn, om hon inte före vigseln särskilt anmälde att hon ville behålla sitt
namn som ogift. Bestämmelserna i den nya namnlagen innebär att de som
ingår äktenskap kan i princip välja antingen att ha mannens eller kvinnans
efternamn som gemensamt eller att behålla var och en sitt efternamn. De

LU 1984/85:3

makar som har behållit sina namn som ogifta kan genom en anmälan till
pastorsämbetet senare under äktenskapet få namngemenskap under endera
makens namn som ogift. En make som bytt till den andra makens namn kan
genom en anmälan byta tillbaka till sitt namn som ogift. Principen enligt
namnlagen är således att makarna en gång skall kunna få namngemenskap
under äktenskapet och därefter en gång få byta tillbaka till sina namn som
ogifta. Vill makarna göra ytterligare namnbyten krävs tillstånd av patent- och
registreringsverket. För bifall till en sådan ansökan krävs synnerliga skäl.

För makar som har ingått äktenskap före namnlagens ikraftträdande och
där makarna har namngemenskap under mannens namn som ogift innebär
bestämmelserna att makarna, eftersom de en gång fått namngemenskap, inte
genom en anmälan till pastorsämbetet kan få namngemenskap under
hustruns namn som ogift. Hustrun kan visserligen genom en anmälan byta till
sitt namn som ogift, men mannen måste ansöka om bytet hos patent- och
registreringsverket och visa synnerliga skäl. Patentbesvärsrätten har i några
fall funnit synnerliga skäl föreligga när namngemenskap tidigare förelegat
under lång tid och utredningen visat att familjen fäster stor vikt vid fortsatt
namngemenskap samt det begärda namnbytet inte kunnat antas innebära
nämnvärd olägenhet för andra bärare av det sökta namnet.

Principerna för byte av förnamn genom anmälan till pastorsämbetet enligt
den nya namnlagen har utformats så att tillägg, utbyte eller strykning får ske
beträffande ett förnamn genom anmälan till pastorsämbetet vid ett enda
tillfälle. Ett ursprungligt förnamn måste alltid behållas. Tillägg, ändring eller
strykning i andra fall av förnamn får ske efter ansökan hos patent- och
registreringsverket, om det finns särskilda skäl.

I motion 1983/84:607 (m) yrkas att riksdagen skall besluta att hos
regeringen begära förslag till ny namnlag snarast möjligt. Motionären anser
att 1983 års namnlag bör upphävas och ersättas av en reviderad upplaga av
1963 års namnlag.

I motionerna 1983/84:1163 (c) och 1532 (s) ges exempel på fall där
namnlagen enligt motionärerna har fått en mindre lämplig utformning.
Motionärerna i motion 1163 tar upp frågor om dels tillägg av ytterligare
förnamn genom anmälan för adoptivbarn från främmande länder, dels
svårigheter vid byte till nybildat efternamn och dels det administrativa
förfarandet vid namnärenden. Motionärerna yrkar att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om lämpligheten
av att pröva om smärre ändringar bör göras i namnlagen eller dess
tillämpningsföreskrifter med hänsyn till vunna erfarenheter. I motion 1532
yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i namnlagen att makar, som
har ingått äktenskap före namnlagens ikraftträdande och där hustrun
automatiskt fått mannens namn, genom en anmälan till pastorsämbetet skall
kunna få namngemenskap under hustruns namn som ogift.

Utskottet erinrar om att namnlagen tillkom efter en omfattande debatt om
och ingående prövning av vilka principer som skulle ligga till grund för en ny

LU 1984/85:3

namnlag. Lagen fick sin slutliga utformning under beredningen i utskottet
(LU 1981/82:41) och den utgör enligt utskottets mening en lämplig avvägning
mellan det allmännas intresse av namnstabilitet och den enskildes önskemål
att få fritt välja sitt namn. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det
inte bör komma i fråga att överväga en återgång till de principer som låg till
grund för 1963 års namnlag. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 607.

När det gäller övriga motionsyrkanden vill utskottet framhålla att namnlagen
varit i kraft i endast knappt två år. Några mer omfattande erfarenheter av
lagens tillämpning har ännu inte erhållits. Med hänsyn till vad som anförs i
remissyttrandena, kan enligt utskottets mening emellertid konstateras att det
i vissa fall torde vara möjligt att ytterligare förenkla namnförfarandet utan att
grundprinciperna bakom lagen rubbas. Utskottet vill därför förorda att
regeringen i lämpligt sammanhang överväger om vissa begränsade ändringar
bör göras i namnlagen. Därvid bör särskilt prövas om det är lämpligt att
lagstiftningsvägen underlätta för makar som har ingått äktenskap före den
nya namnlagens ikraftträdande att få namngemenskap under hustruns namn
som ogift samt om det föreligger ett behov att på ett enklare sätt än f. n.
tillföra adoptivbarn flera förnamn. Också andra frågor kan bli aktuella. Med
anledning av vad som anförs i motion 1163 om svårigheter för makar att byta
till nybildat gemensamt efternamn (s. 3 och 5), vill utskottet emellertid
framhålla att patent- och registreringsverket regelmässigt tillämpar en sådan
rutin att några olägenheter inte torde uppkomma.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna 1163 och 1532 om en
begränsad översyn av namnlagen bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motion 1983/84:607,

2. att riksdagen med anledning av motionerna 1983/84:1163 och 1532

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
begränsad översyn av namnlagen.

Stockholm den 25 oktober 1984

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c), Mona Saint Cyr (m), Arne Andersson i Gamleby (s)*,
Ingemar Konradsson (s), Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson (s)*,
Sigvard Persson (c), Per Israelsson (vpk), Bengt Silfverstrand (s)*, Berit
Löfstedt (s) och Sten Andersson i Malmö (m)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1984/85:3

Särskilt yttrande

Per-Olof Strindberg, Mona Saint Cyr och Sten Andersson i Malmö (alla m)
anför:

Vid riksdagsbehandlingen år 1982 av regeringens förslag till namnlag
yrkade vi från moderata samlingspartiets sida att förslaget skulle avslås och
att riksdagen hos regeringen skulle begära ett nytt förslag till namnlag. Vi
kunde nämligen inte ställa oss bakom de långtgående förändringar i
namnbestämmelserna som ett genomförande av förslaget innebar. Enligt vår
mening borde de huvudprinciper för namngemenskap inom familjen som
gällde enligt 1963 års namnlag alltjämt bibehållas.

Vi står fortfarande fast vid den principiella ståndpunkt som vi intog år
1982. Vi har därför stor förståelse för de synpunkter och det yrkande som förs
fram i motion 607. Mot bakgrund av riksdagens ställningstagande anser vi
emellertid att det inte nu är realistiskt att yrka upphävande av lagen. Vi har
därför avstått från att reservera oss.

LU 1984/85:3

Bilaga

Sammanställning av remissyttranden över motionerna 1983/84:1163 och 1532
Inledning

Riksskatteverket (RSV):

RSV har lämnat pastorsämbetena anvisningar angående det formella
förfarandet vid behandlingen av namnärenden samt även i omfattande
utsträckning lämnat allmänna råd angående tolkningen och tillämpningen av
lagen. RSV följer domstolarnas praxis i fråga om anmälningsärenden och
kan på så sätt lämna pastorsämbetena fortlöpande information om överrätternas
tillämpning av lagen. I övrigt har RSV inte utfärdat några "tillämpningsföreskrifter”.

Patent- och registreringsverket påpekar att verket innan namnlagen trätt i
kraft i skrivelse till regeringen velat fästa regeringens uppmärksamhet på två
bestämmelser som tillkommit vid riksdagsbehandlingen av förslaget till ny
namnlag. Den ena bestämmelsen var spärregeln i 10 § tredje stycket
namnlagen som enligt skrivelsen i praktiken i de flesta fall skulle göra det
omöjligt för makar med namngemenskap under den ena makens efternamn
att få namngemenskap under den andra makens namn som ogift. Den andra
bestämmelsen var regeln om delgivning i 40 § tredje stycket namnlagen
vilken angavs komma att medföra merarbete, nya kostnader och onödig
byråkrati.

Byte av efternamn

Patent- och registreringsverket:

När det först gäller frågan, som berörs i båda motionerna, om makars rätt
till namngemenskap är patentverkets mening den att lagen här fått en
olycklig avfattning. Saken gäller svårigheterna att på namnrättens område
upprätthålla gränsdragningen mellan skäl, särskilda skäl samt synnerliga
skäl. Den nuvarande avfattningen av 10 § namnlagen medför således att om
en av makarna byter efternamn den andra maken i många fall måste visa
synnerliga skäl för att få byta till samma namn. Detta beror på att 11 §
namnlagen medger möjlighet till namnbyten efter ansökan vid patentverket i
vissa fall när möjligheten att byta namn genom anmälan till pastorsämbetet
är uttömd eller inte funnits. De hinder som anges i 12 och 13 §§ mot
medgivande av vissa typer av namn - bl. a. befintliga namn - gör, att då ena
maken byter namn under äktenskapet genom anmälan till pastorsämbetet,
ansökan för andra maken måste prövas enligt 14 § andra stycket, som kräver
att synnerliga skäl föreligger för att en ansökan skall kunna bifallas.

Synnerliga skäl har redan i den praxis, som utvecklats under äldre
lagstiftning, kommit att i regel innebära att alla som bär eller burit (har s. k.
latent rätt till) efternamnet skall ge sitt medgivande. På så vis har det
immaterialrättsliga namnskyddet i regel ansetts kunna genombrytas då lagen
kräver synnerliga skäl. Denna praxis har accepterats i samband med arbetet
på den nya nu gällande lagen. På grund av den nya lagens spärregler mot
upprepade namnbyten för makar har resultatet blivit otillfredsställande.

LU 1984/85:3

Den möjlighet som makar nu har vid äktenskaps ingående att fritt
bestämma vilket efternamn de vill bära står knappast i god överensstämmelse
med begränsningarna för makar att under bestående äktenskap byta
efternamn och erhålla namngemenskap. Här bör emellertid observeras att
lagstiftaren möjligen gör åtskillnad mellan behovet av makars namngemenskap
för att etablera ett nytt äktenskap och ett behov av sådan namngemenskap
när äktenskapet redan är väl etablerat.

Enligt 9 § första och tredje styckena samt folkbokföringsmyndigheternas
anvisningar och praxis har det inte varit möjligt att i nytt äktenskap föra in ett
giftasnamn från föregående äktenskap. Har emellertid detta namn meddelats
efter beslut i ansökningsärende av patentverkets namnsektion eller högre
instans kan namnet bli gemensamt efternamn för makar i nästkommande
äktenskap. Detta är en väsentlig skillnad mellan resultatet av en namnändring
efter anmälan eller ansökan. I avsaknad av prejudicerande avgöranden
vill patentverket inte göra något mera bestämt uttalande om åtskillnaden är
rättsligt helt välgrundad.

Till belysning av hur spärreglerna tillämpas får följande anföras. I de fall
där makarna i bestående äktenskap bär det efternamn som mannen bar vid
äktenskapets ingående och makarna önskar anta mannens mors namn som
ogift kan mannen erhålla detta namn efter anmälan på pastorsämbetet.
Hustrun måste emellertid inge ansökan och erlägga ansökningsavgiften 450
kronor till patentverket, som enligt 14 § andra stycket har att pröva om
synnerliga skäl föreligger. Om makarnas utgångsläge är detsamma men de i
stället vill anta hustruns namn som ogift byter hustrun hos pastorsämbetet
men måste mannen hänvända sig till patentverket och anföra synnerliga skäl.
Har makarna antagit hustruns namn som ogift som sitt gemensamma
efternamn vid äktenskapets ingående spegelvänds förhållandena för namnbyten.

Patentverkets praxis behandlas på ett upplysande och klarläggande sätt i
lagkommentaren Namnlagen av hovrättsrådet Brit-Marie Ericsson s. 149 ff.
Författaren berör också vad som vid namnlagens antagande sades i riksdagen
om möjligheterna att överblicka konsekvenserna av de nya reglerna (s.
153 n).

Den restriktiva praxis som patentverket tillämpat när det gäller 14 § andra
stycket har väckt irritation hos dem som under bestående äktenskap försökt
uppnå namngemenskap med nya namnlagens bestämmelser och i flera fall
har hänvisats till den möjlighet makarna har i denna situation att genom
skilsmässa och nytt äktenskap uppnå den nya namngemenskapen.

I några fall har besvär förts till patentbesvärsrätten som intagit en
liberalare ståndpunkt och medgivit namnbyten. Något avgörande från
regeringsrätten föreligger ännu inte.

De slutsatser som patentbesvärsrätten kommit till synes föra med sig att
makar under bestående äktenskap i det helt överväldigande antalet fall utan
andra skäl än sin allvarliga önskan att uppnå namngemenskap skall kunna
åstadkomma den. Att utmönstra de fall där strängare kriterier bör uppställas
lär stöta på betydande tillämpningssvårigheter.

Oklarheten om den utveckling av praxis som bedömes rimlig ur samhällelig
synpunkt synes enligt patentverkets mening motivera en översyn av de
regler som är i fråga. En sådan översyn är angelägen eftersom tolkningssvårigheter
föreligger om lagstiftaren avser att göra en skillnad i fråga om
namnbyte och namngemenskap vid äktenskaps ingående från de fall som
aktualiseras under bestående äktenskap.

LU 1984/85:3

Patentverket anser att det inte finns någon erinran mot lösningen som
föreslås i motion 1532. Emellertid bör lösningen komma i det större
sammanhang som patentverket föreslår.

Vad beträffar hemställan i motion 1163 angående smärre ändringar i
namnlagen får först anföras att motionen synes grundad på vissa missuppfattningar.
Makar äger alltid gemensamt ansöka om nybildat namn. Det ovan
berörda problemet infinner sig således endast om namnet som makarna vill
anta är ett befintligt namn, som bärs eller burits av andra.

Stockholms domkapitel:

Vad beträffar motionen 1983/84:1532 av Anita Johansson och Sylvia
Pettersson har domkapitlet även erfarenhet från vissa avgöranden att den
nya namnlagen tett sig onödigt restriktiv i ärenden där makarnas önskan är
namngemenskap. Därför tillstyrks - med instämmande i motionen också i
övrigt - att i sådana fall som åsyftas redan nu införs möjlighet för mannen att
genom anmälan till pastorsämbetet byta till hustruns efternamn som ogift.

Riksskatteverket:

Den av riksdagen införda begränsningen i makars möjligheter att byta
namn under äktenskapet medför att om en av makarna byter namn kan den
andre inte alltid förvärva samma namn genom anmälan till pastorsämbetet.

Som exempel på detta nämns i motion 1163 fall där makar med gemensamt
efternamn haft svårigheter att få byta till nybildat efternamn. Endast den av
makarna - mannen - som inte tidigare bytt namn på grund av äktenskapet
uppges ha fått anta det nybildade namnet medan hustrun förvägrats detta
namn.

Detta exempel är enligt RSVs mening svårt att förstå. Om makar vill anta
ett nybildat namn, dvs. ett namn som inte tidigare är i bruk, finns inga
namnbärare att ta hänsyn till. Makarna bör därför ha lika rätt att anta det
nybildade namnet genom ansökan hos patent- och registreringsverket.

Det har däremot förekommit att en man ansökt om ett nybildat namn för
sig ensam. Hustrun har då inte kunnat anta samma namn genom anmälan hos
pastorsämbetet om hon tidigare bytt till mannens namn. Hustrun har då fått
ansöka hos patentverket och betala ytterligare en ansökningsavgift. Detta
skulle dock kunna förhindras genom att patentverkets namnsektion redan
innan mannens ansökan behandlas underrättade sökanden om konsekvenserna
för hustruns del och beredde henne tillfälle att med makens samtycke
ansöka om namnet tillsammans med maken. När makar ansöker om namn
gemensamt utgår inte dubbel ansökningsavgift.

Makar som gift sig före den nya namnlagens ikraftträdande och där
hustrun förvärvat mannens namn kan inte få namngemenskap under
hustruns efternamn som ogift genom en enkel anmälan. Hustrun kan ta
tillbaka sitt namn som ogift genom anmälan till pastorsämbetet men mannen
måste ansöka hos patentverket om att få förvärva samma namn. För bifall till
en sådan ansökan krävs synnerliga skäl. Detta krav ter sig - enligt uttalande i
motion 1532-onödigt restriktivt. Enligt motionärerna bör det därför införas
en möjlighet för mannen att genom en anmälan till pastorsämbetet byta till
hustruns efternamn som ogift.

Det förekommer dock även andra situationer där det kan synas onödigt
hårt att kräva synnerliga skäl för makes namnbyte. Om t. ex. den make som

LU 1984/85:3

inte bytt till den andres efternamn - som regel mannen - under äktenskapet
byter till sin mors namn som ogift genom anmälan till pastorsämbetet måste
hustrun ansöka hos patentverket om hon vill ha samma namn. Även i detta
fall krävs synnerliga skäl och det även om makarna tidigare under lång tid
haft namngemenskap.

Dessa problem bör dock - enligt RSVs mening - kunna lösas med en
förnuftig tillämpning av vad som i lagen kallas ”synnerliga skäl”. Patentverket
har tidigare i ärenden av här nämnt slag krävt medgivande från alla
personer över 18 år som ”bär eller burit namnet”. Detta krav är i de flesta fall
helt omöjligt att uppfylla. Patentbesvärsrätten har dock i ett flertal ärenden
haft en annan bedömning och tagit hänsyn till de skäl som åberopats i det
enskilda fallet och visat ärendena åter till patentverket för fortsatt behandling.

RSV anser för sin del att ytterligare erfarenheter av namnlagen behövs
innan man gör några ändringar i de avseenden som här nämnts. Smärre
ändringar i lagen kan medföra nya problem som kanske inte nu är möjliga att
förutse.

Patentbesvärsrätten (PBR):

Beträffande först möjligheten för makar som ingått äktenskap före den
nya namnlagens ikraftträdande och som bär mannens efternamn att få
namngemenskap under hustruns namn som ogift (motionen 1983/84:1532)
kan hustrun genom anmälan till pastorsämbetet jämlikt 10 § 2 st. namnlagen
byta till sitt namn som ogift. Mannen måste på grund av spärregeln i 10 § 3 st.
emellertid ansöka hos patentverket om tillstånd till sådant byte. För bifall till
en sådan ansökan krävs enligt 14 § 2 st. namnlagen att synnerliga skäl
föreligger. Patentverket har tolkat sistnämnda bestämmelse mycket restriktivt
och fordrat medgivande från samtliga bärare av namnet (ej endast av
släktingar) samt av alla som har en latent rätt till namnet, dvs. från sådana
personer som en gång burit namnet och har möjlighet att återta det genom
anmälan till pastorsämbetet. Denna praxis innebär att det i praktiken är
nästan omöjligt för mannen att byta till hustruns namn som ogift, om det inte
är fråga om ett för hustrun eller för henne och hennes familj godkänt nybildat
namn eller eljest ett mycket särpräglat namn med få bärare och samtliga
lämnar medgivande till namnbytet.

PBR har ansett att patentverkets tillämpning av namnlagen i nämnda
hänseende varit i vissa fall alltför stelbent och har för egen del funnit en något
mer nyanserad tillämpning påkallad. Därvid har PBR fäst avseende vid bl. a.
sådana omständigheter som att namngemenskap tidigare förelegat under
lång tid, att utredningen visar att familjen fäster stor vikt vid fortsatt
namngemenskap samt att det begärda namnbytet inte kan antagas innebära
nämnvärd olägenhet för andra bärare av det sökta namnet. PBR har ansett
en sådan rättstillämpning stå i samklang med uttalanden under förarbetena
till den nya namnlagen av såväl departementschefen som lagutskottet
rörande det värdefulla för samhörigheten inom en familj i att namngemenskap
upprätthålls (jfr. bl. a. prop. 1981/82:156 s. 19 samt LU 1981/82:41 s. 10
och s. 15).

Det kan tilläggas att PBR vid bedömandet av huruvida olägenhet kan
antagas uppkomma för andra bärare av det sökta namnet utgått från att så i
allmänhet inte är fallet i fråga om vanligt och relativt vanligt förekommande
efternamn med ett ej obetydligt antal bärare. Tanken har därvid varit att en

LU 1984/85:3

"påspädning” av ytterligare en eller annan person som bärare av ett sådant
namn måste antagas vara tämligen betydelselöst.

Vad nu anförts om möjligheterna för makar att få namngemenskap under
hustruns namn som ogift kommer naturligtvis framöver att få tillämpning
även i fråga om äktenskap ingångna efter den nya namnlagens ikraftträdande.

Beträffande härefter möjligheten för makar som bär mannens namn att
gemensamt antaga mannens mors namn som ogift (motionen 1983/84:1163)
kan mannen genom anmälan till pastorsämbetet jämlikt 5 § 2 st. namnlagen
byta till sin mors namn som ogift. Hustrun måste däremot på grund av
spärregeln i 10 § 3 st. göra ansökan om tillstånd till bytet hos patentverket.
För bifall till ansökningen fordras enligt 14 § 2 st. att synnerliga skäl
föreligger. Patentverket har vid tillämpningen av denna bestämmelse krävt
medgivande till bytet från samtliga personer som bär eller har latent rätt till
namnet.

Enligt den tidigare gällande namnlagen (1963:521) kunde barn i äktenskap
som fyllt aderton år, om särskilda skäl förelåg, efter ansökan hos namnmyndigheten
erhålla moderns namn som ogift. Som särskilt skäl ansågs bl. a. att
moderns namn var mer särskiljande än det burna namnet. Enligt uttalande av
lagrådet, i vilket departementschefen instämde (prop. 1963:37 s. 191 och s.
200), borde den omständigheten, att en man var gift, inte rimligtvis minska
hans möjligheter att förvärva moderns namn som ogift. Eftersom makar
endast gemensamt kunde förvärva nytt efternamn, förutsattes att - då
makars ansökan avsåg förvärv av mannens mors namn som ogift - tillräcklig
anledning fanns att med stöd av 12 § i den äldre namnlagen anse synnerliga
skäl föreligga för att godkänna namnbytet för hustruns del.

PBR har ej funnit anledning till antagande att kraven på synnerliga skäl
enligt 14 § 2 st. i den nya namnlagen bör vara strängare än motsvarande krav
enligt den äldre namnlagen. Den åtstramning av möjligheterna till namnbyte
som skedde under riksdagsbehandlingen av prop. 1981/82:156 med förslag
till ny namnlag torde enligt PBR:s bedömning ha avsett främst namnändring
genom en enkel anmälan till pastorsämbetet. Någon allmän skärpning av
kraven på synnerliga skäl torde däremot ej ha åsyftats. Det kan tilläggas att
PBR vid sin bedömning av ansökningar om byte till mannens mors namn som
ogift även anser sig böra vaka över att det begärda namnbytet inte kan
antagas komma att innebära nämnvärd olägenhet för andra bärare av det
sökta namnet (jfr. ovan). Jämväl i det nu aktuella hänseendet innebär PBR:s
rättstillämpning en viss uppmjukning i förhållande till patentverkets stelare
praxis.

Vad avser det fall att makar, som gemensamt bär mannens namn. önskar
förvärva ett nybildat efternamn, kan detta åstadkommas genom en för
makarna gemensam ansökan hos patentverket. Om mannen ensam byter till
ett nybildat namn genom ansökan hos patentverket är att märka att hustrun
inte äger erhålla samma namn endast genom anmälan till pastorsämbetet.
Om hustrun önskar byta till det av mannen förvärvade namnet, krävs att hon
själv gör ny ansökan hos patentverket. Denna situation torde emellertid i
praktiken inte vålla några större olägenheter, eftersom patentverket rutinmässigt
redan vid prövningen av mannens ansökan torde upplysa om att
hustrun inte automatiskt erhåller ett av endast mannen förvärvat namn och
heller inte kan erhålla detsamma genom anmälan till pastorsämbetet.
Härigenom förhindras att mannen av misstag ensam erhåller ett nybildat
namn med åtföljande ny administrativ omgång för hustrun för förvärv av
samma namn.

LU 1984/85:3

Sammanfattningsvis kan konstateras att i de frågor som behandlats av PBR
vissa problem uppkommit i inledningsskedet vid tillämpningen främst av de
s. k. spärreglerna i 10 § 3 st. namnlagen och det därmed sammanhängande
spörsmålet rörande tolkningen av rekvisitet synnerliga skäl i 14 § 2 st. samma
lag. Med utgångspunkt från att patentverket anpassar sin tillämpning av
berörda bestämmelser till de avgöranden av PBR som numera föreligger -något avgörande av regeringsrätten föreligger ännu ej på detta område - och
som torde innebära en rimlig balans mellan, å ena sidan, berättigade
intressen av att genom byte kunna uppnå namngemenskap samt, å andra
sidan, det angelägna i att förhindra onödiga namnbyten som skulle kunna
leda till en oacceptabel uppluckring av namnstabiliteten och andra missförhållanden,
framstår det enligt PBR:s mening som tveksamt om några ingrepp
i den nya namnlagen redan nu kan anses påkallade. Alltför täta lagstiftningsåtgärder
på ett för medborgarna så centralt område som namnrättens kan
uppenbarligen också i sig medföra ogynnsamma verkningar i olika hänseenden.
Med en förnuftig rättstillämpning torde det enligt PBR:s uppfattning
inte vara förenat med några större olägenheter att låta den nya namnlagen
tillsvidare förbli orubbad i avbidan på ytterligare erfarenheter av lagstiftningens
verkningar.

Byte av förnamn

Patent- och registreringsverket:

Motion 1163 tar också upp frågan om adoptivbarnens förnamnsbyten. Här
bör först det förtydligandet göras att dessa barn i likhet med övriga barn kan
byta förnamn också på namnsektionen i patentverket. De utländska namnen
kan således bytas mot svenska namn. Dock utgår då avgiften på f. n. 250
kronor. I patentverkets praxis reses inte hinder mot sådana namnbyten som
aktualiseras vid adoptioner av utländska barn.

Ett annat problem som vållat sökande av förnamnsändring bekymmer är
den oklarhet som uppstått kring ett bindestrecks betydelse i ett namn.
31-32 §§ namnlagen avgränsar möjligheten att vid pastorsämbetet byta
förnamn. Reglerna har medfört att bindestreck i förnamn får betydelse för
om den som vill ändra förnamn kan göra detta gratis vid pastorsämbetet eller
om avgiftspliktig ansökan hos verket krävs. I förarbetena synes tillägg eller
borttagande av bindestreck vara att likställa med en stavningsändring som
kan föregå de vid pastorsämbetet tillåtna ändringsmöjligheterna. Språkligt
är bindestreckets betydelse att två komponenter på ömse sidor om strecket
sammanfogas till en enhet. Den juridiska innebörden av ett bindestreck i
förnamn har spetsats till genom 32 § om tillåtna stavningsändringar och
förarbetena. Olika uppfattningar har förts fram från olika myndigheter-jfr
även här kommentaren Namnlagen s. 192-195. Patentverket har för sin del i
ett tidigare ärende inhämtat yttrande från verkets i namnfrågor språkvetenskaplige
expert professor Thorsten Andersson i Uppsala. Verket instämmer i
yttrandet och anser det angeläget att reglerna för förnamnsbyten avfattas så
att något våldförande på allmänt vedertagna begrepp inte behöver ifrågakomma,
exempelvis genom att uttryckligen fastslå att namn med bindestreck
är ett namn.

Ovan nämnda yttrande av professor Thorsten Andersson har följande
innehåll:

Med anledning av namnbyråns förfrågan om definition av vad som är ett

LU 1984/85:3

eller flera förnamn vill jag från språkvetenskaplig sida anföra följande.

Definitionen av vad som är ett förnamn kan nog bli föremål för diskussion.
Fullständig enighet råder emellertid om att ett namn som skrivs ihop är att
räkna som ett namn, oberoende av om det skrivs ihop med eller utan
bindestreck. Likaväl som Karlerik är att betrakta som ett namn, gäller detta
för Karl-Erik. Egennamn förhåller sig alltså i detta avseende på samma sätt
som andra ord i språket. Svensk-engelsk i t. ex. uttrycket svensk-engelsk
ordbok är ett ord, 1900-talet är ett ord likaväl som nittonhundratalet.

I föreskrifter rörande hanteringen av förnamn inom folkbokföringen bör
således från språklig synpunkt Karl-Erik, Marie-Louise osv. betraktas som
ett namn.

Stockholms domkapitel:

Som är bekant för lagutskottet har Stockholms domkapitel ifråga om
adoptivbarn från annat land självt utifrån ett flertal avgöranden visat på
behovet av en lagändring av det slag som önskas i motionen 1983/84:1163 av
Martin Olsson och Gunilla André.

Domkapitlet ifrågasätter dock till skillnad från motionärerna om inte det
ligger närmast till hands att ändringen görs genom ändring i 30 §. Därigenom
synes man också tydligast göra klart att den rättsliga situationen för de hit
komna adoptivbarnen i namnhänseende är samma som för andra barn.
Samtidigt torde i lagen få anges någon tidpunkt räknat från adoptionen inom
vilken ett eller flera förnamn skall anmälas till pastorsämbetet.

Riksskatteverket:

I motion 1163 föreslås också viss ändring av reglerna om byte av förnamn.
Förslagen tar närmast sikte på utländska adoptivbarn som redan givits
förnamn i det tidigare hemlandet.

Enligt regeringens proposition 1981/82:156 fick ytterligare ett eller flera
förnamn tilläggas. Antalet förnamn som kunde tilläggas var i praktiken
obegränsat. Vidare fick stavningen av ett förnamn ändras om inte namnets
uttal ändrades genom detta.

Detta ändrades i riksdagsbehandlingen på sådant sätt att endast ett namn
fick läggas till. Den som från början förvärvat flera förnamn fick dock rätt att
också låta stryka ett av sina förnamn.

Propositionens förslag om att ett förnamns stavning kunde få ändras om
inte uttalet förändrades behölls av riksdagen. Enligt uttalande i propositionen
(s. 70) jämställdes tillägg eller borttagande av ett bindestreck med en
stavningsändring. I lagutskottets betänkande 1981/82:41 berörs inte frågan
om tillägg eller borttagande av bindestreck.

RSV har i sin rådgivning till pastorsämbetena ansett att förnamn av typen
Lars Olof eller Anne Marie bör behandlas som två separata förnamn vare sig
de är förenade med bindestreck eller ej. En annan tillämpning strider mot
riksdagens beslut att begränsa antalet förnamn som får tilläggas. I praktiken
skulle då alltid två förnamn kunna tilläggas eftersom ett bindestreck kan
placeras mellan vilka förnamn som helst och sedan tas bort. Se även
kommentar till namnlagen av Brit-Marie Ericsson (Publica 1983), s. 193-194.

Kammarrätten i Göteborg har i dom den 14 december 1983 ansett att

LU 1984/85:3

förnamnen Mai-Brit var två förnamn och därför inte kunde bytas ut mot ett
annat.

Enligt RSVs erfarenhet är det sällsynt att utländska adoptivbarn har så
många som fyra förnamn. Ett eller två namn är vanligare.

Som framgår av det ovanstående finns det även andra fall där tillägg eller
utbyte av mer än ett förnamn kan anses vara behjärtansvärt.

Med hänsyn till att det dock är möjligt att genom ansökan hos patentverket
för en rimlig kostnad få tillägga eller ändra mer än ett namn när särskilda skäl
finns anser RSV för sin del att man bör avvakta ytterligare erfarenheter av
namnlagen innan någon ändring görs i lagen.

Det administrativa förfarandet

Patent- och registreringsverket åberopar sin inledningsvis nämnda skrivelse
till regeringen angående bl. a. delgivningsförfarandet. Patentverket fortsätter: Erfarenheterna

visar nu att ingenting vunnits med denna särreglering om
delgivningsförfarandet. Kommunikationsprincipen gäller och möjligheten
till delgivning av föreläggande fanns redan i förvaltningslagen. Plikten har
endast medfört ökade kostnader och större belastning. Det tar nu betydligt
längre tid att föra ett ärende till avgörande då svarandefristen inte kan börja
förrän då svaranden undertecknat mottagandet av föreläggandet. Det
tidigare systemet med nästan undantagsvis vanliga brevförsändelser var
smidigare och irriterade de sökande mindre. Många av de namnsökande
upplever det nya systemet med stort obehag. För personalen har systemet
inneburit ett omfattande merarbete, som upplevs som obefogat. Systemet
omfattar i sin tillämpning skrivning av delgivningskort, extra diarium,
dagboksanteckningar samt bevakning av tidsfrister, akter och svar.

mlnmb/gotmb Stockholm 1984 79144