om ändring i smittskyddslagen m.m. (prop.1985/86:13) (Betänkande 1985/86:SoU4 Socialutskottet)

Socialutskottets betänkande
1985/86:4

om ändring i smittskyddslagen m. m.
(prop. 1985/86:13)

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker i betänkandet regeringens förslag om upphävande av
nuvarande straffbestämmelse i smittskyddslagen (1968:231).

I anslutning till förslaget i propositionen behandlar utskottet en motion
(vpk) om olika andra insatser mot AIDS. Samtliga yrkanden avstyrks.
Vpk-ledamoten reserverar sig på fyra punkter till förmån för motionens
förslag.

Utskottet föreslår vidare i förtydligande syfte ett par andra mindre
ändringar i smittskyddslagen. Dessa syfter till att undanröja eventuell
oklarhet i fråga om de lagliga möjligheterna dels att förmå någon att gå med
på blodprov för att konstatera om venerisk sjukdom föreligger, dels att
kvarhålla en smittbärare på sjukhus till dess det inte längre finns anledning
att befara att han skall sprida smitta. Reglerna har betydelse för möjligheterna
att ingripa mot sådana personer, främst vissa intravenösa narkotikamissbrukare,
som misstänks vara bärare av AIDS men som vägrar underkasta sig
undersökning eller inte följer läkares föreskrifter.

Utskottet understryker samtidigt att arbetet med en ny smittskyddslagstiftning
måste bedrivas skyndsamt. Målsättningen bör vara att ny lagstiftning på
området kan träda i kraft den 1 januari 1987.

Lagrådet har på utskottets begäran yttrat sig över det av utskottet
framlagda förslaget. Lagrådets yttrande upptas i bilaga 3 till betänkandet.

Propositionen

I proposition 1985/86:13 om ändring i smittskyddslagen (1968:231) m. m. har
regeringen föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagt förslag till
lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231). Lagförslaget fogas till
betänkandet som bilaga 1.

Motion

I motion 1985/86:42 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs rörande smittskyddslagens praktiska tillämpning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om sociala åtgärder för riskgruppen missbrukare/prostituerade,

1 Riksdagen 1985186.12sami. Nr 4

SoU

1985/86:4

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om homosexuellas samhälleliga situation,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om särskilt organiserad provtagning m. m.,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om sjukvårdspersonals insikter rörande homosexuellas livsvillkor,

6. att riksdagen beviljar ett reservationsanslag om 2 000 000 kr. för
verksamhet i samband med AIDS-problemen, vilken drivs av RFSL.

Utskottet
Allmän bakgrund

I propositionen lämnas en översiktlig redogörelse för de åtgärder som har
vidtagits och som planeras för att begränsa spridningen av viruset HTLV-III,
som kan ge upphov till sjukdomen AIDS (Acquired Immune Deficiency
Syndrome). AIDS, förvärvad immunbrist, kan utvecklas hos den som smittas
med ett virus som benämns HTLV-III eller LAV. Det rör sig om ett s. k.
kvardröjande virus. Dödligheten hos de smittade som utvecklat AIDS är
mycket hög. Såvitt man känner till har ännu ingen som drabbats av
sjukdomen tillfrisknat. Varken vaccin mot infektionen eller botemedel finns
för närvarande att tillgå. På vetenskapens nuvarande ståndpunkt anses att
den som en gång smittats kommer att utgöra en potentiell smittkälla under
återstoden av sitt liv. Förekomst av virus liksom förekomst av antikroppar
mot HTLV-III antas innebära att personen är smittsam. Detsamma gäller om
personen uppvisar symtom på AIDS. Det förefaller emellertid som om inte
alla smittade utvecklar AIDS. Man uppskattar att ca 20 % av de smittade
utvecklar sjukdomen inom en femårsperiod. Om andelen ökar därefter vet
man ännu inte. Smittämnet förekommer i kroppsvätskor såsom blod,
sperma, modersmjölk, urin, saliv, tårar. Beträffande spridningssättet föreligger
vissa likheter med spridningssättet för hepatit B, vilket innebär att
smittan sprids vid könsumgänge och genom blod och blodprodukter.

Smittan och sjukdomen har i västvärlden hittills fått sin största utbredning
bland homosexuella män som har många kontakter med andra män. En
annan grupp som drabbats är de intravenösa narkotikamissbrukare som
använder gemensamma sprutor. Bland dessa finns många kvinnliga prostituerade.
En grupp som löper förhållandevis stor risk att bli smittad är
mottagare av blodprodukter. Det anses att det är de intravenösa missbrukarna
som mer än andra riskgrupper kan befaras sprida AIDS utanför de
nuvarande s. k. riskgrupperna.

Antalet upptäckta smittbärare i Sverige var den 1 oktober 1985 850. Det
totala antalet kan uppskattas till 3 000-5 000 personer. Enligt uppgift finns
för närvarande 38 rapporterade fall av AIDS. Av dessa har 20 avlidit. Man
beräknar att antalet AIDS-fall mer än fördubblas varje år.

I propositionen anförs att det råder bred enighet i landet när det gäller
synen på sjukdomen AIDS som ett hot mot folkhälsan. Alla är ense om att
kraftfulla åtgärder brådskar för att begränsa smittspridningen och förhindra

SoU 1985/86:4

att smittan får fäste i de stora befolkningsgrupperna utanför de grupper som
redan drabbats. Målet för insatserna mot HTLV-III-viruset på kort sikt
måste vara att motverka ytterligare smittspridning, medan målet på längre
sikt givetvis måste vara att finna vaccin och botemedel mot sjukdomen.

För att samordna arbetet inom alla samhällsområden att begränsa
spridningen av HTLV-III-virus har regeringen den 9 maj 1985 tillsatt en
särskild delegation, AIDS-delegationen, sammansatt av företrädare för de
två största riksdagspartierna, berörda departement, socialstyrelsen, statens
bakteriologiska laboratorium, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet.
Ordförande är statsrådet Gertrud Sigurdsen. Delegationen skall
också bl. a. följa och initiera forskning på området och ta initiativ till de
åtgärder som detta kan föranleda, bedöma behovet av att initiera information,
bedöma och påtala behovet av omedelbara åtgärder samt bedöma
angelägna resursbehov. Till delegationen har två referensgrupper knutits, en
som företräder organisationer och en som företräder storstadskommunerna.

Av myndigheterna hittills vidtagna och planerade åtgärder bör här nämnas
följande.

Socialstyrelsen har meddelat fortlöpande information till berörda myndigheter
och sjukvårdshuvudmän, läkare samt allmänheten. Dessutom har
socialstyrelsen meddelat föreskrifter om anmälningsskyldighet för läkare vid
inträffade fall av AIDS (SOSFS 1983:6), föreskrifter om blodgivning och
blodtransfusion (SOSFS 1984:27) och föreskrifter och allmänna råd angående
AIDS (SOSFS 1985:4). Dessa innehåller bl. a. instruktioner till läkare om
information till antikroppspositiva om infektionens spridningsvägar och
möjligheter till skydd för patienten och personer i hans omgivning. Föreskrifterna
innehåller också en komplettering av de tidigare föreskrifterna
angående blodgivning. Arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen har vidare
gemensamt meddelat föreskrifter om skydd mot AIDS-smitta vid vård och
omhändertagande (AFS 1985:2). Vidare har socialstyrelsen i oktober 1985
meddelat föreskrifter om hur smittskyddslagen skall tillämpas vid fall av
HTLV-III-infektion (SOSFS 1985:20).

I Meddelandeblad nr 35/85 om psykologiskt stöd till personer med
HTLV-III-smitta vänder sig socialstyrelsen med information till smittskyddsläkare,
infektionsläkare, läkare inom narkomanvården och kriminalvården.
Socialstyrelsen förbereder nu utbildning för all hälso- och sjukvårdspersonal,
annan personal på vårdområdet som kuratorer samt information till andra
yrkesgrupper, t. ex. sådana som sysslar med rakning, akupunktur, tatuering,
håltagning i öron.

Vid statens bakteriologiska laboratorium (SBL) har en omfattande verksamhet
för undersökning av förekomsten av FITLV-III-antikroppar byggts
upp. Metodik för undersökningar i stor skala har utarbetats. En omfattande
rådgivnings- och informationsverksamhet med avseende på laboratorieundersökningar
och smittrisker bedrivs till laboratorier och kliniker samt till
smittskydds- och sjukvårdshygienverksamheterna. Vidare bedrivs informationsverksamhet
riktad till olika personalgrupper inom hälso- och sjukvården,
kriminalvården, behandlingshem, skolor, utlandsresenärer etc. Enligt
propositionen har en beredskap för psykologiskt omhändertagande av
HTLV-III-positiva personer också byggts upp. Vidare bedrivs ett omfattan -

SoU 1985/86:4

1 * Riksdagen 1985186.12 sami. Nr 4

de forsknings- och utvecklingsarbete. Smittans fortsatta utbredning följs, och
rapporteringssystem för HTLV-III-infektionen upprättas. Vidare pågår en
kartläggning av narkotikamissbruket ur AIDS-synvinkel.

Hälso- och sjukvårdshuvudmännen har alla börjat testa blodgivare. I de
landsting där plasmagivning och spermadonationer förekommer testas också
dessa givare. Testning av organdonatorer förekommer också. Många
landsting försöker spåra riskutsatta grupper för att erbjuda test. En enkät
från Landstingsförbundet visar att i princip alla som är oroliga har möjligheter
att bli testade.

Särskilda utbildningsinsatser genomförs under hösten 1985.

Kriminalvårdsstyrelsen anordnar fortlöpande provtagning för alla intagna
som så önskar. Under juni-augusti 1985 togs över 800 prover. Särskild
personal har insatts för prov- och kristerapi. Information om AIDS har
lämnats till all personal och alla intagna.

Smittskyddslagen
Lagens tillämpning på AIDS

AIDS-delegationen har ansett det oacceptabelt att man inte kan ingripa mot
sådana bärare av HTLV-III-virus som visar en uppenbar brist på hänsyn
genom att inte följa de föreskrifter om sin livsföring för att minska risken för
smittspridning som de kan ha fått av läkare. Bl. a. mot den bakgrunden har
man föreslagit att smittskyddslagen (1968:231) görs tillämplig på infektion av
HTLV-III-virus. På föredragning av statsrådet Gertrud Sigurdsen har
regeringen den 5 september 1985 beslutat foga infektion av HTLV-III-virus
till de veneriska sjukdomarna i 6 § smittskyddskungörelsen (1968:234, 6 §
ändrad 1985:742,8 § ändrad 1985:786). Ändringen av 6 § har trätt i kraft den
1 november 1985.

Regeringens beslut innebär att smittskyddslagens bestämmelser om veneriska
sjukdomar blir fullt ut tillämpliga på infektion av HTLV-III-virus. Som
följd härav föreslås genom den nu aktuella propositionen att riksdagen
beslutar upphäva 26 § smittskyddslagen, som straffbelägger spridande av
venerisk sjukdom. En redaktionell ändring föreslås samtidigt i 29 § första
stycket smittskyddslagen till följd av dels den föreslagna ändringen, dels vissa
tidigare gjorda lagändringar i 6 kap. brottsbalken. Straffbestämmelsen kan
enligt propositionen försvåra ett effektivt smittskyddsarbete genom att
många som smittats med HTLV-III-virus kan antas dra sig för att uppsöka
hälso- och sjukvården om bestämmelsen i 26 § smittskyddslagen inte
upphävs. Det påpekas dock i propositionen att det i 3 och 13 kap.
brottsbalken finns flera bestämmelser som, beroende på omständigheterna i
det särskilda fallet, kan bli tillämpliga på en handling som innebär spridande
av t. ex. venerisk sjukdom.

Smittskyddslagen indelar de smittsamma sjukdomarna i allmänfarliga sjukdomar,
veneriska sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. Regeringen
bestämmer vilka sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga resp. till
veneriska sjukdomar (4 §). Lagen ger hälso- och miljöskyddsnämnderna en
central roll när det gäller de allmänfarliga sjukdomarna. Nämndernas

SoU 1985/86:4

verksamhet begränsas dock i praktiken till livsmedelsburna smittämnen.
Arbetet med att bekämpa utbredningen av de veneriska sjukdomarna sker
inom hälso- och sjukvården.

AIDS-delegationens uppfattning är att infektion av HTLV-III-virus bör
hänföras till de veneriska sjukdomarna i smittskyddslagen, bl. a. av det skälet
att miljö- och hälsoskyddsnämnderna saknar den medicinska kompetens som
krävs för dessa fall.

Bestämmelserna om de veneriska sjukdomarna innehåller bl. a. följande.

Enligt 12 § är den som har anledning antaga att han lider av venerisk
sjukdom skyldig att söka läkare och underkasta sig den behandling som
behövs. Han skall följa de föreskrifter som läkaren meddelar om sjukdomens
vidare behandling och om åtgärder för att hindra spridning av smitta. Enligt
propositionen innebär bestämmelsen att den som haft könsumgänge med
någon som han vet är smittad med HTLV-III-virus får anledning anta att han
själv blivit smittad. Detsamma gäller den som brukat en injektionsspruta som
han vet kan föra smitta. I dessa fall inträder en skyldighet att söka läkare för
provtagning och en skyldighet att följa läkarens föreskrifter för att hindra
smittspridning.

Smittskyddsläkare (2 § smittskyddslagen, 5 § smittskyddskungörelsen)
skall anmana den som åsidosätter vad som åligger honom enligt 12 § att söka
läkare och underkasta sig behandling, att följa givna föreskrifter eller att i
vissa fall låta intaga sig på sjukhus (13 §). Den som inte följer smittskyddsläkarens
anmaning kan tvingas till undersökning eller behandling i öppen vård
genom beslut av länsstyrelse (14 §). Polismyndigheten skall ge handräckning
om det behövs (25 §). Länsrätten kan besluta att den försumlige skall intas på
sjukhus om det finns grundad anledning befara att han skall sprida smitta
(14 §). Också i ett sådant fall kan det bli aktuellt med polishandräckning.
Den som intagits på sjukhus för venerisk sjukdom är skyldig att kvarstanna
och underkasta sig nödvändig vård till dess grundad anledning befara att han
skall sprida smitta inte längre föreligger (16 §). Om den som är skyldig att
kvarstanna på sjukhus avviker, skall polismyndigheten meddela handräckning
(25 §).

26 § innehåller den straffbestämmelse som genom propositionen föreslås
bli upphävd. Innebörden av bestämmelsen är att den kan dömas till böter
eller fängelse i högst två år som lider av venerisk sjukdom och med vetskap
eller misstanke om det har konstigt umgänge. Detsamma gäller om någon
med uppsåt eller oaktsamhet på annat sätt utsätter någon annan för risk att
smittas av venerisk sjukdom.

Smittskyddskungörelsen reglerar bl. a. vilka sjukdomar som är hänförliga
till de allmänfarliga och de veneriska sjukdomarna samt den anmälningsplikt
som föreskrivs till smittskyddsläkaren vad gäller dessa sjukdomar.

Föreskrifter om tillämpningen av smittskyddslagen har med stöd av 34 § i
lagen meddelats av socialstyrelsen (SOSFS 1985:20). Föreskrifterna träder i
kraft den 1 november 1985. I föreskrifterna regleras vem som anses föra
smitta, i vilka fall prov skall tas för undersökning av smitta, underrättelse om
undersökningsresultatet, åtgärder för att hindra smittspridning, uppgift om
den smittades kontakter, anmälan till smittskyddsläkare, stöd åt den
smittade, åtgärder när den smittade inte följer meddelade föreskrifter,

SoU 1985/86:4

tvångsåtgärder, kodning av laboratorieprov samt skyddet för patientens
identitet.

I sammanhanget skall också nämnas att smittskyddskommittén den 30
augusti 1985 framlagt förslag till bl. a. ny smittskyddslag i betänkande (SOU
1985:37) Om smittskydd.

Förslagen i betänkandet innebär bl. a. att uppdelningen i allmänfarliga och
veneriska sjukdomar upphör. Samtliga sjukdomar som regleras i den
föreslagna lagen kallas allmänfarliga. Liksom i dag skall det ankomma på
regeringen att bestämma vilka sjukdomar som lagen skall tillämpas på. I
lagen anges under vilka förutsättningar en sjukdom skall få förklaras som
allmänfarlig. Landstingskommunerna får ansvaret för smittskyddet. Åtgärder
som vidtas för att förhindra eller begränsa smittspridning skall inriktas på
människor, s. k. personinriktade åtgärder. Smittskyddsläkaren får en central
roll i smittskyddsarbetet och föreslås få fler arbetsuppgifter och vidare
befogenheter än vad smittskyddsläkaren för närvarande har. Tvångsmedlen i
den föreslagna lagstiftningen begränsas till vad som anses vara de absolut
nödvändigaste. Dessa är enligt kommittén läkarundersökning och isolering
på sjukhus. Däremot bör ingen kunna tvingas att genomgå behandling med
läkemedel eller annan medicinsk behandling. Nuvarande straffbestämmelser
för bl. a. den som sprider venerisk sjukdom betraktas som mindre ändamålsenliga
och föreslås inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

Smittskyddskommitténs betänkande remissbehandlas för närvarande.
Utskottet har under hand erfarit att en proposition om ny smittskyddslagstiftning
planeras till höstriksdagen 1986.

I motion 1985186:42 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs (yrkande 1) att
riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförs rörande
smittskyddslagens praktiska tillämpning. Motionärerna anser att klarhet bör
skapas på två punkter. För det första bör enligt motionen klarläggas att med
”behandling” i 12 § smittskyddslagen avses behandling för hävande av själva
sjukdomen. Det innebär, menar motionärerna, att en AIDS-sjuk inte får
tvingas till annan behandling eller anmanas att lägga in sig på sjukhus enbart
med motiveringen att han är att betrakta som smittbärare. Först när effektiv
behandling kan erbjudas inträder enligt motionen samma skyldighet för den
AIDS-sjuke som för bärare av andra sjukdomar som omfattas av smittskyddslagen.
I avvaktan härpå är det enligt motionärerna endast läkarens
föreskrifter som är obligatoriska. För det andra bör enligt motionen
klarläggas att den som självmant uppsöker läkare för undersökning och
rådgivning inte behöver befara åtal för något brottsbalksbrott som kan
komma i fråga för den som sprider smitta.

Utskottet gör följande överväganden.

Smittskyddslagens syfte är att förebygga spridning av smittsamma sjukdomar
hos människor. Detta kan uppnås på två sätt, nämligen dels genom att
behandla sjuka personer så att de blir smittfria, dels genom åtgärder som
hindrar att andra människor nås av smittan. Oavsett om det finns någon
behandling att erbjuda mot själva sjukdomen eller ej, finns därför möjlighet
att föreskriva åtgärder enligt 12 §, anmana till intagning på sjukhus enligt
13 § eller besluta om sådan intagning med stöd av 14 § om det behövs för att

SoU 1985/86:4

hindra att någon sprider smitta. Det är också smittspridningsrisken som är
avgörande för åliggandet för den sjuke att kvarstanna på sjukhus enligt 16 §.

Med anledning av vad som anförs i motionen i här aktuell del kan
konstateras att den som är AIDS-sjuk visserligen kan vara skyldig att lägga in
sig på sjukhus om det krävs för att hindra smittspridning, men att det för
närvarande inte finns någon behandling som skulle kunna påtvingas honom
med stöd av smittskyddslagen. En annan sak är att olika följdsjukdomar kan
påkalla behandling. Sådan måste dock självfallet ges med den sjukes
samtycke. Utskottet vill vidare hänvisa till vad som nedan anförs beträffande
16 § samt ett föreslaget tillägg till 14 § smittskyddslagen (s. 9 resp. s. 11).
Motionsyrkandet avstyrks därför såvitt nu är i fråga.

Vad gäller frågan om straffbarhet enligt brottsbalken bör framhållas att
bedömningen av huruvida någon gjort sig skyldig till brott ankommer på
vederbörande domstol. Riksdagen kan inte i detta sammanhang uttala sig om
vilka omständigheter som i ett sådant fall bör beaktas av domstolen.
Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet även i återstående del.

Utskottet har ingen erinran mot propositionens förslag att upphäva
straffbestämmelsen i smittskyddslagen.

Utskottet vill i sammanhanget ta upp en annan fråga som rör innehållet i
socialstyrelsens föreskrifter om hur smittskyddslagen skall tillämpas vid fall
av HTLV-III-infektion (SOSFS 1985:20). I föreskrifterna anges sålunda att
den läkare som har att behandla en smittad patient har att informera denne
om att han vid besök inom hälso- och sjukvården inkl. tandvården bör
upplysa den som behandlar honom om att risk för blodsmitta kan föreligga i
samband med behandlingen. Utskottet vill i anslutning härtill framhålla
vikten av att arbetsmiljökraven beaktas i det fortsatta arbetet med AIDSproblematiken.
Det gäller även om smittrisken bedöms som ringa. Utskottet
förutsätter att regeringen följer utvecklingen och om det behövs initierar
åtgärder för att förbättra skyddet för berörd personal. Det anförda avser
självfallet inte bara personal inom hälso- och sjukvården och tandvården
utan alla berörda personalkategorier, t. ex. inom polisen.

Förtydligande av vissa bestämmelser

Propositionsförslaget aktualiserar frågan om vilka möjligheter som finns att
genomdriva smittskyddslagens skyddsåtgärder, bortsett från nuvarande hot
om straff.

I denna del kan konstateras att smittskyddslagen är en skyddslagstiftning
vars syfte inte så mycket är att säkerställa vård för den enskilde som att
skydda omgivningen från att smittas av ifrågavarande sjukdomar. Ett
genomgående drag är därför att lagens tvångsbefogenheter knyts till risken
för att den enskilde skall föra smittan vidare. Den som självmant uppsöker
läkare och följer av denne meddelade föreskrifter för att hindra spridning av
smitta riskerar inte att utsättas för tvångsåtgärder. Den som inte efterkommer
anmaning att inställa sig för läkarundersökning eller behandling kan
däremot tvångsvis inställas för detta. Om det finns anledning att befara att
han skall sprida venerisk sjukdom kan han även tas in på sjukhus, där han är
skyldig att kvarstanna till dess det inte längre finns grundad anledning att

SoU 1985/86:4

1** Riksdagen 1985/86.12sami Nr4

befara att han skall sprida smitta.

Smittskyddslagens karaktär av tvångslag gör det särskilt viktigt att dess
bestämmelser är klart och entydigt utformade så att inte lagen kan göras till
föremål för olika tolkningar och leda till olikformig tillämpning.

Utskottet har under hand erfarit att det framförts olika meningar om
innebörden av vissa bestämmelser i smittskyddslagen, vilka kommer att få ny
aktualitet då även AIDS förs in under dess bestämmelser. Det gäller dels
frågan om de lagliga möjligheterna att tvångsvis kvarhålla någon på sjukhus
då det finns risk för fortsatt smittspridning, dels frågan om möjligheterna att
genomföra den blodprovstagning som krävs för att avgöra om AIDS-smitta
föreligger om den enskilde vägrar att gå med på blodprovstagning.

När det gäller kvarhällningsrätt på sjukhus vill utskottet erinra om att
smittskyddslagens nuvarande bestämmelser tillkom på förslag av lagrådet,
som uttryckligen angav att kvarhållningsrätten borde komma till uttryck i
lagtexten (prop. 1968:36 s. 97 ff.). Lagrådet nämnde det praktiska exemplet
att smittförande personer av asocial läggning som ej känner sig sjuka avviker
från sjukhuset. Lagrådets förslag tillstyrktes av departementschefen, som
bl. a. anförde att det normalt inte torde vara påkallat att ha möjlighet att
tillgripa tvångsåtgärder för att garantera att vården inte avbryts genom att
patienten lämnar sjukhuset. Mot bakgrund av vad lagrådet anfört ansåg dock
departementschefen att det kunde tänkas uppkomma fall där det kunde vara
praktiskt motiverat med det slag av föreskrifter som lagrådet begärt (prop.
s. 106). De av lagrådet föreslagna bestämmelserna fördes in i 8 och 16 §§
smittskyddslagen.

Utskottet anser mot bakgrund av dessa uttalanden det i och för sig klart att
man med ifrågavarande bestämmelser i smittskyddslagen avsett att uttrycka
att den som kan befaras sprida här aktuella sjukdomar får kvarhållas på
sjukhus mot sin vilja så länge som erfordras för att hindra smittspridning.
Regeln har emellertid uttryckts så (16 §) att den som intagits på sjukhus för
venerisk sjukdom ”är skyldig att kvarstanna och underkasta sig nödvändig
vård”. Utskottet har erfarit att detta uttryckssätt lett till tveksamhet på sina
håll inom hälso- och sjukvården. Samma iakttagelse har gjorts av smittskyddskommittén
(SOU 1985:37 s. 97). Denna tolkning torde sammanhänga
bl. a. med den nya hälso- och sjukvårdslagens (1982:763) inriktning mot
självbestämmande för patienten, en inriktning som även återfinns i lagen
(1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) i de delar som avser
vård på sjukhus.

Som utskottet inledningsvis anfört bör inte tvångsbestämmelser av här
aktuellt slag ha en utformning som kan ge utrymme för olika tolkningar eller
leda till olikformig tillämpning. Utskottet anser därför att här aktuella
bestämmelser i smittskyddslagen - 8, 16 och 25 §§ - bör ändras så att
uttryckssättet ”är skyldig att kvarstanna” byts ut mot ”får kvarhållas”.
Utskottet vill betona att denna ändring är att anse som ett förtydligande.
Någon utsträckt tillämpning av tvångsbefogenhetema är inte åsyftad.

Det kan tilläggas att uttrycket ”får ges nödvändig vård” avser att

uttrycka detsamma som nuvarande ”är skyldig att underkasta sig

nödvändig vård”, dvs. vård med stöd av smittskyddslagen kan - till skillnad
från vård som enbart regleras av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) -

SoU 1985/86:4

genomföras även utan den enskildes medgivande. Eftersom det för närvarande
inte finns någon vård eller behandling mot sjukdomen AIDS har detta
betydelse endast vid andra sjukdomar som avses i smittskyddslagen.

Som tidigare nämnts har det också framkommit olika meningar om
möjligheterna att framtvinga blodprovstagning som krävs för att avgöra om
någon är smittad av AIDS. Det synes i första hand vara vissa injektionsmissbrukare
av narkotika som av rädsla för långvarigt frihetsberövande kan ha
anledning att inte vilja medverka till sådan provtagning.

Smittskyddslagen innehåller inte någon klar bestämmelse för dessa fall.
Länsstyrelsen eller i brådskande fall smittskyddsläkaren kan emellertid
besluta att någon som inte självmant går med på att söka läkare skall inställas
hos läkare för undersökning eller behandling. Polishandräckning kan lämnas
för att verkställa sådant beslut (14 resp. 25 §). 115 § anges att annan person
som varit i förbindelse med den sjuke kan anmanas att underkasta sig
läkarundersökning. Om inte anmaningen följs finns samma tvångsbefogenheter
som ovan. Dessa bestämmelser syftar uppenbarligen till att
garantera att läkarundersökning kan genomföras när misstanke om smitta
föreligger. Det är därför rimligt att anta att läkarundersökningen även bör ge
utrymme för erforderliga provtagningar, åtminstone om dessa är av mindre
ingripande natur, såsom blodprov.

Beträffande allmänfarliga sjukdomar finns en särskild bestämmelse om
skyldighet att underkasta sig provtagning (6 § smittskyddslagen). En sådan
bestämmelse saknas alltså beträffande veneriska sjukdomar. Detta skulle
möjligen kunna tolkas som att man här avsett att göra en principiell skillnad
mellan de båda olika slagen av sjukdomar. Lagstiftningens förarbeten tyder
dock inte på detta. Uttalanden i propositionen visar att man utgått från att en
skyldighet att underkasta sig läkarundersökning föreligger vid misstänkt
venerisk sjukdom (prop. 1968:36 s. 70-73). Frågan om provtagning i
samband med läkarundersökningen berörs inte alls. I förarbeten till äldre
lagstiftning på området finns vidare vissa uttalanden som tyder på att man
ansett det möjligt att tvångsvis genomföra beslutade läkarundersökningar
även vad gällde veneriska sjukdomar.

En möjlig förklaring till de olika reglerna är att man i smittskyddslagen fört
samman tre äldre lagar, nämligen epidemilagen, lagen mot utbredning av
könssjukdomar (lex veneris) samt tuberkulosförordningen. Skillnaderna
mellan de äldre författningarna kvarstår delvis i smittskyddslagen. Behovet
av att reglera de provtagningar som kunde förekomma vid allmänfarliga
sjukdomar var sannolikt också större (jfr a. prop. s. 64).

Enligt utskottets mening är det mot bakgrund av det anförda vanskligt att
dra bestämda slutsatser om läkarens befogenheter i samband med undersökning
avseende venerisk sjukdom, även om det mesta talar för att rutinmässiga
provtagningar omfattas. Denna ofullständighet, som hittills knappast haft
större praktisk betydelse med hänsyn till att veneriska sjukdomar i allmänhet
kan behandlas framgångsrikt, kan komma att ge anledning till svårigheter då
det gäller undersökning av misstänkta bärare av AIDS.

Man skulle dock kunna säga att det ligger i lagstiftningens natur att den
måste ge möjlighet att genomföra den medicinska undersökning som krävs
för att avgöra om någon är smittad med en sjukdom som faller under lagen, i

SoU 1985/86:4

vart fall om det gäller undersökningsåtgärder som inte är av alltför
ingripande karaktär. En annan ståndpunkt leder till egendomliga konsekvenser
när det gäller lagens allmänna tillämpning.

En närliggande fråga gäller hur ingripande provtagningar som i så fall bör
kunna få genomföras med tvång. Detta diskuterades i propositionen till
smittskyddslagen såvitt avsåg den ovannämnda bestämmelsen rörande de
allmänfarliga sjukdomarna (prop. 1968:36 s. 64). Departementschefen
avvisade då ett förslag från en remissinstans om att mera riskfyllda
provtagningar skulle vara förenade med en valfrihet för patienten mellan att
tillåta provtagning och att underkasta sig isolering. Departementschefen
anförde bl. a. att för att sjukdomens art skulle kunna fastställas det som regel
var ofrånkomligt med undersökningar och provtagningar. Han utgick från att
socialstyrelsens närmare anvisningar skulle utformas så att någon opåkallad
kränkning inte skedde av den undersöktes integritet.

I sammanhanget kan vidare nämnas att smittskyddskommittén i betänkandet
Om smittskydd (SOU 1985:37) diskuterat vilka prov som bör rymmas
under en motsvarande bestämmelse. Kommittén anser att den smittade bör
vara skyldig att underkasta sig kontroll av saliv, urin, avföring och liknande
utsöndringar samt blodprov. Kommittén avvisar däremot tanken på att
någon mot sin vilja skall underkastas undersökningar som innebär större
operativa ingrepp eller som på annat sätt utsätter den smittade för inte
obetydliga hälsorisker, t. ex. prov på vätska från ryggmärgskanalen (betänkandet
s. 154).

Utskottet gör följande överväganden.

En lag av smittskyddslagens karaktär bör principiellt ge möjlighet att
genomföra de medicinska undersökningar och provtagningar som krävs för
att avgöra om någon bär på en venerisk sjukdom. Detta är särskilt tydligt när
det gäller AIDS-problematiken, där smittrisk för närvarande får anses
kvarstå under vederbörandes hela livstid. Ingen bör kunna utsättas för det
långvariga frihetsberövande som smittskyddslagen i och för sig medger utan
att det finns säkert belägg för att han kan smitta andra med AIDS. Samtidigt
måste det vara möjligt att ingripa effektivt mot någon som på ett hänsynslöst
sätt utsätter andra för fara att smittas.

Utskottet anser det visserligen troligt att nuvarande lagbestämmelser ger
utrymme för att genomföra blodprovstagning även om den som misstänks
vara smittad motsätter sig detta. Oavsett hur man tolkar gällande regler bör
det emellertid slås fast att sådana nödvändiga prov måste kunna tas. Detta
bör framgå direkt av lagen. Det ingrepp som blodprovstagning innebär är
litet i jämförelse med isolering på sjukhus. Av rättssäkerhetsskäl måste
krävas att det finns tillförlitlig utredning om faran för smitta för att någon
skall kunna utsättas för lagens mera långtgående åtgärder.

Utskottet anser därför att riksdagen bör göra ett förtydligande tillägg till
14 §, varigenom klargörs att läkaren i där aktuella fall-dvs. när det beslutats
att någon skall inställas för undersökning på grund av att han eller hon inte
efterkommer anmaning att söka läkare - får genomföra erforderlig undersökning
och ta de prov som krävs för att avgöra om venerisk sjukdom
föreligger. Med prov avses sådana mindre ingripande prov som nämnts av
smittskyddskommittén (se ovan), dvs. bl. a. blodprov. Med behandling avses

SoU 1985/86:4

i sammanhanget behandling som kan eliminera eller minska smittrisken.
Detta innebär att bestämmelsen i denna del för närvarande inte har aktualitet
för AIDS. Följdändringar bör göras i 12 § och 13 §.

Utskottet vill slutligen ånyo erinra om att den som frivilligt söker läkare
och följer läkarens föreskrifter för att hindra smittspridning inte riskerar att
utsättas för tvångsåtgärder enligt smittskyddslagen. Det gäller även om
vederbörande är missbrukare av narkotika.

Sammanfattningsvis har utskottet utformat förslag till vissa förtydligande
lagändringar som berör 8, 12, 13, 14, 16 och 25 §§. Vissa redaktionella
ändringar bör samtidigt göras i lagen. Dessa sammanhänger i huvudsak med
ikraftträdandet av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och hälsoskyddslagen
(1982:1080).

Utskottets lagförslag - vari propositionsförslagen inarbetats - framgår av
bilaga 2 till detta betänkande.

Utskottet har inhämtat lagrådets yttrande över det av utskottet utarbetade
lagförslaget. Lagrådets yttrande framgår av bilaga 3 till betänkandet.
Lagrådet ansluter sig i yttrandet till de bedömningar som ovan gjorts av
utskottet angående tolkningen av smittskyddslagens nuvarande bestämmelser.
Lagrådet har ingen erinran mot att rättsläget klargörs genom förtydligande
av lagtexten på här aktuella punkter. Inte heller finns invändningar mot
avfattningen av de föreslagna lagändringarna.

Lagrådet anför avslutningsvis följande.

Vid sin granskning har lagrådet uppmärksammat, att smittskyddslagen
innehåller onöjaktigheter även på andra punkter än dem som berörs av
remissen. Tekniska brister eller åtminstone svårförklarliga detaljer av den
typ, som berörts i fråga om blodprovstagning, förekommer även på andra
håll. Det nyss anförda förhållandet att lagen har blivit tillämplig på en
sjukdom, mot vilken någon adekvat behandling inte kan sättas in, ger vidare
anledning till särskilda överväganden. Lagrådet vill därför understryka
betydelsen av det arbete med en ny lagstiftning som är aktuellt med
anledning av smittskyddskommitténs betänkande (SOU 1985:37).

Utskottet delar lagrådets uppfattning om svårigheten att tolka och tillämpa
vissa av smittskyddslagens bestämmelser. Att en tvångslag av smittskyddslagens
karaktär är behäftad med tekniska brister är allvarligt. Särskilda
svårigheter kan dessutom förutses som följd av att lagen nu även skall
tillämpas på sjukdomen AIDS.

Utskottet vill därför i likhet med lagrådet understryka vikten av det
pågående arbetet med en ny smittskyddslagstiftning. Utskottet förutsätter
att detta bedrivs skyndsamt så att erforderliga lagförslag snarast kan
framläggas för riksdagen. Målsättningen bör vara att ny lagstiftning på
området kan träda i kraft den 1 januari 1987.

SoU 1985/86:4

Villkoren för provtagning

SoU 1985/86:4

I motion 1985186:42 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs att riksdagen ger
regeringen till känna vad som i motionen anförs om särskilt organiserad
provtagning m. m. (yrkande 4). Motionärerna anför att en förutsättning för
att kunna begränsa smittspridningen är att de som av någon anledning
misstänker att de smittats med HTLV-III-virus kan få lämna prov anonymt
och utan uppgivande av skäl för sin oro.

I socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1985:20) om hur smittskyddslagen
skall tillämpas vid fall av HTLV-III-infektion anges att om en läkare efter att
ha undersökt en patient - som jämlikt 12 § smittskyddslagen uppsökt honom
- och inhämtat väsentliga uppgifter om bakgrunden till undersökningen,
misstänker att patienten kan vara smittad av HTLV-III, läkaren skall ta prov
av patienten för undersökning om patienten bär HTLV-III-infektion i
smittsamt skede.

Som ”bärare av infektion i smittsamt skede” anses enligt föreskrifterna
den som har antikroppar mot HTLV-III, den som påvisats bära HTLV-III
eller den som uppvisar symtom som tyder på förvärvad immunbrist utan att
symtomen kan förklaras på annat sätt än genom infektion av HTLV-III.

Av föreskrifterna framgår vidare att patienten har rätt att få sina prov för
HTLV-III-diagnostik och tillhörande handlingar märkta med en kod för att
inte röja patientens identitet. Samma kod skall också användas i den anmälan
till smittskyddsläkaren som skall ske enligt 8 § smittskyddskungörelsen. Det
föreskrivs också att om även andra prov än prov för HTLV-III-serologi tas
från patienten vid samma tillfälle, kodade och okodade prov från patienten
inte får sändas tillsammans till samma laboratorium.

I föreskrifterna erinras om de sekretessbestämmelser som gäller inom
hälso- och sjukvården, nämligen 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) för den
offentligt bedrivna vården och 6 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. för den privata vården. Socialstyrelsen erinrar
vidare om att uppgifter om patienter inte får utlämnas av ansvarig läkare till
övriga anställda annat än om detta är nödvändigt för vården och behandlingen
av patienten.

Fr. o. m. 1 januari 1986 gäller patientjournallagen (1985:562). I lagens 1 §
slås fast att patientjournal skall föras vid vård av patienter inom hälso- och
sjukvården. Med vård avses även undersökning och behandling. Enligt 3 §
patientjournallagen skall, om uppgiften föreligger, en patientjournal alltid
innehålla uppgift om patientens identitet.

Nuvarande bestämmelser om journalföring, vilka gäller fram till patientjoumallagens
ikraftträdande, återfinns närmast i 3 § 2) allmänna läkarinstruktionen
(1963:341) kompletterad av Kungl. Medicinalstyrelsens kungörelse
den 9 december 1965 (MF nr 108) angående läkares skyldighet att
föra journal i öppen vård. I den senare författningen föreskrivs att journal -där inte särskilda omständigheter föranleder annat - skall innehålla uppgift
om patientens namn och födelsetid.

Utskottet har förståelse för de synpunkter som föranlett motionärerna att
föreslå möjlighet till anonym provtagning i fall av misstänkt HTLV-IIIinfektion.
Riksdagen har dock nyligen ställt sig bakom patientjournallagens

bestämmelse om att varje patientjournal skall innehålla uppgift om patientens
identitet. Denna regel motiverades i propositionen (prop. 1984/
85:189 s. 18) med att den behövs för en god och säker vård. Något utrymme
för anonymitet i vården kan, enligt vad som anfördes i propositionen, inte ges
(prop. s. 14). Utskottet är inte berett att nu frångå detta principiella
ställningstagande. Utskottet vill vidare hänvisa till socialstyrelsens föreskrifter
angående kodning av identitetsbeteckning vid provtagning för HTLV-III.
Dessa föreskrifter i förening med den stränga sekretess som gäller allmänt för
hälso- och sjukvården bör enligt utskottets mening ge betryggande garantier
för att inte patientens identitet skall komma till utomståendes kännedom.

Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet såvitt nu är i fråga (yrkande 4
delvis).

Vad gäller förutsättningarna för provtagning är det utskottets uppfattning
att det här liksom vid andra läkarundersökningar principiellt bör vara
läkaren som på grund av sina iakttagelser avgör vilka vidare medicinska
undersökningar som är motiverade i ett enskilt fall. Om en patient begär att
få prov utfört för eventuell HTLV-III-infektion är det dock motiverat med en
generös attityd från läkarens sida, även om patienten inte vill ange närmare
skäl för sin oro. Utskottet förutsätter att hälso- och sjukvården kommer att
tillmötesgå alla sådana önskemål om de inte är uppenbart ogrundade.

Utskottet avstyrker med hänvisning härtill motionsyrkandet även i återstående
del.

Stöd till riskgrupper

I motion 1985186:42 av Lars Werner m.fl. (vpk) hemställs att riksdagen ger
regeringen till känna vad i motionen sägs om sjukvårdspersonals insikter
rörande homosexuellas livsvillkor (yrkande 5). I motionen anförs att sjukvårdspersonalen
bör ha eller ges tillräckliga insikter i homosexuellas
situation och villkor för att kunna ge riktiga och förståelsefulla råd om t. ex.
sexualteknik.

I propositionen anförs att HTLV-III-virus allmänt sett har låg smittsamhet
och att riskerna för smittspridning kan begränsas om parterna iakttar stor
försiktighet och använder sexualtekniker där utbyte av kroppsvätska inte
förekommer (prop. s. 16). Vidare upplyses att det inom socialstyrelsen pågår
ett arbete att ta fram anvisningar för vad som bör iakttas vid sexuellt umgänge
där någon av parterna är bärare av HTLV-III-virus.

I socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1985:20) om tillämpningen av
smittskyddslagen anges att den behandlande läkaren skall meddela föreskrifter
som avses i 12 § och som behövs för att hindra smittspridning. Läkaren
skall alltid meddela föreskrifter bl. a. om åtgärder för att hindra risken för
smitta vid sexuellt umgänge.

Hälso- och sjukvårdspersonalen kommer sålunda att ställas inför uppgiften
att ge en adekvat och nyanserad sexualrådgivning till homosexuella
patienter med AIDS.

Av propositionen framgår emellertid att en rad olika insatser igångsatts
eller planeras för att förbättra hälso- och sjukvårdspersonalens kunskaper
om omhändertagandet av AIDS-smittade patienter. Socialstyrelsen kommer

SoU 1985/86:4

sålunda att ta upp frågan om att lägga in utbildning rörande HTLV-IIIinfektion
i ordinarie vårdutbildningar. SBL bedriver informationsverksamhet
till bl. a. olika personalgrupper inom hälso- och sjukvården. Hälso- och
sjukvårdshuvudmännen genomför särskilda utbildningsinsatser under hösten
1985.

Utskottet vill vidare erinra om det av utredningen (S 1977:21) om de
homosexuellas situation i samhället avgivna betänkandet Homosexuella och
samhället (SOU 1984:63), vari bl. a. redovisas vissa undersökningar om
homosexuellas villkor och om allmänhetens attityder till homosexualitet.
Utredningen tar även upp frågor om hur homosexualitet behandlas inom
ramen för olika utbildningar och föreslår förbättringar bl. a. beträffande
läkarutbildningen, den kommunala högskoleutbildningen (sjuksköterskeutbildning
m. fl.), socionomutbildningen och psykologutbildningen.

Utskottet delar åsikten att hälso- och sjukvårdspersonalen bör ha tillräckliga
allmänna kunskaper för att kunna ge adekvata råd till homosexuella
patienter. Detta är särskilt viktigt i den situation som nu uppstått då
homosexuella blivit en riskgrupp för en livsfarlig sjukdom. Utskottet
konstaterar emellertid att omfattande insatser för närvarande görs för att
förbättra personalens kunskaper på området. När det gäller de mera
långsiktiga utbildningsinsatserna vill utskottet hänvisa till det ovan nämnda
utredningsförslaget, som för närvarande övervägs inom regeringskansliet.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet inte påkallat med något
riksdagens initiativ med anledning av yrkande 5 i motionen (vpk). Detta
avstyrks således.

I samma motion (vpk) hemställs vidare att riksdagen ger regeringen till känna
vad som i motionen anförs om homosexuellas samhälleliga situation
(yrkande 3). Motionärerna anför att den allvarligaste bristen i propositionen
är att den utelämnar den betydelse homosexuellas samhälleliga situation har
för bedömningen av AIDS-problematiken. Det framhålls i motionen att det
är ett faktum att en stor riskgrupp finns bland de homosexuella och att det
förhållandet kan leda till att fördomar mot de homosexuella förstärks.
Vidare anförs att rädsla och misstänksamhet kan störa homosexuellas
förtroende för hälso- och sjukvården. Slutligen framhåller motionärerna att
en konstaterad eller befarad smitta innebär en stark psykisk påfrestning för
de homosexuella.

Utskottet har ovan behandlat frågan om bättre utbildning för hälso- och
sjukvårdspersonalen när det gäller bemötandet av homosexuella patienter.
Självfallet är det också viktigt att motarbeta de tendenser till förstärkta
fördomar mot homosexuella som AIDS-smittan kan ge upphov till. Med
hänsyn till det av utredningen om de homosexuellas situation i samhället
nyligen framlagda förslaget (se ovan), vilket för närvarande övervägs inom
regeringskansliet, finns det dock inte skäl för något uttalande från riksdagens
sida. Motionsyrkandet avstyrks således (yrkande 3).

I samma motion (yrkande 6) hemställs att riksdagen beviljar ett reservationsanslag
om 2 milj. kr. för verksamhet som bedrivs av Riksförbundet för
sexuellt likaberättigande (RFSL) i samband med AIDS-problemet.

RFSL har vid olika tillfällen fått ekonomiskt stöd främst genom socialsty -

SoU 1985/86:4

reisen för informationsmaterial och studieresor. Vidare har SBL under viss
tid 1985 haft fyra personer från RFSL projektanställda på deltid. Projektet
har gällt information och stöd till homosexuella som riskerar att smittas av
AIDS. Utskottet har vidare erfarit att frågan om organisationsbidrag till
RFSL kommer att prövas i samband med regeringens ställningstagande till
utredningsförslaget om de homosexuellas situation i samhället (jfr ovan).

Med hänvisning till det anförda anser utskottet inte att motionen bör
föranleda någon riksdagens åtgärd i här aktuell del (yrkande 6).

I samma motion (vpk) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om sociala åtgärder för riskgruppen missbrukare/
prostituerade (yrkande 2). I motionen anförs att det är av vikt att socialt stöd
och behandling kan erbjudas smittbärare i riskgruppen missbrukare och
prostituerade. Dessa behöver hjälp för att bryta sitt destruktiva beteendemönster.
Råd och anvisningar om socialt stöd bör därför ingå i rutinen vid
kontakt med patienter ur denna grupp.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om angelägenheten av sociala
insatser för att bryta narkotikamissbruk och prostitution. Utskottet vill
särskilt understryka vikten av att det måste finnas vårdresurser för att ta emot
och behandla de missbrukare som själva vill förändra sin tillvaro. Mot
bakgrund av de åtgärder som redovisats finner utskottet emellertid inte nu
skäl till något initiativ från riksdagens sida, men förutsätter att regeringen
med uppmärksamhet följer utvecklingen och om så befinns påkallat tar upp
frågan med de kommunala huvudmännen. Utskottet avstyrker sålunda även
yrkande 2 i motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande behandling enligt smittskyddslagen

att riksdagen avslår motion 1985/86:42 yrkande 1 i motsvarande del,

2. beträffande åtal för smittspridning

att riksdagen avslår motion 1985/86:42 yrkande 1 i motsvarande del,

3. beträffande straffbestämmelse i smittskyddslagen

att riksdagen med bifall till propositionen beslutar upphäva 26 §
smittskyddslagen (1968:231),

4. beträffande kvarhållningsrätt på sjukhus

att riksdagen antar av utskottet framlagt och i bilaga 2 upptaget förslag
till lydelse av 8, 16 och 25 §§ smittskyddslagen (1968:231),

5. beträffande blodprovstagning

att riksdagen antar av utskottet framlagt och i bilaga 2 upptaget förslag
till lydelse av 12, 13 och 14 §§ smittskyddslagen (1968:231),

6. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen med anledning av propositionen antar av utskottet
framlagt och i bilaga 2 upptaget förslag till lag om ändring i smittskyddslagen
(1968:231) i den mån det inte behandlats under mom.
3-5,

SoU 1985/86:4

7. beträffande anonymitet vid provtagning

att riksdagen avslår motion 1985/86:42 yrkande 4 i motsvarande del,

8. beträffande skäl för provtagning

att riksdagen avslår motion 1984/85:42 yrkande 4 i motsvarande del,

9. beträffande sjukvårdspersonalens kunskaper
att riksdagen avslår motion 1985/86:42 yrkande 5,

10. beträffande homosexuellas samhälleliga situation
att riksdagen avslår motion 1985/86:42 yrkande 3,

11. beträffande stöd till RFSL

att riksdagen avslår motion 1985/86:42 yrkande 6,

12. beträffande sociala åtgärder för missbrukare
att riksdagen avslår motion 1985/86:42 yrkande 2.

Stockholm den 12 november 1985

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), John Johnsson (s),
Kjell Nilsson (s), Anita Persson (s), Gunnar Ström (s), Aina Westin (s),
Ann-Cathrine Haglund (m), Yvonne Sandberg-Fries (s), Inga Lantz (vpk),
Ingvar Eriksson (m), Ingrid Ronne Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), KarlGösta
Svenson (m) och Sigvard Persson (c).

Reservationer

1. Anonymitet vid provtagning (mom. 7 i hemställan)
av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 12 med ”Utskottet
har förståelse” och slutar på s. 13 med ”(yrkande 4 delvis)” bort ha följande
lydelse:

När patientjournallagen antogs kunde inte förutses den speciella problematik
som är förknippad med provtagning avseende AIDS. Om människor
som befarar att de kan vara smittade med AIDS skall våga vända sig till hälsooch
sjukvården är det nödvändigt att tillskapa möjligheter för dem att vara
anonyma. Oron för att bli avslöjad t. ex. som bisexuell kan vara mycket stor
och annars avhålla många från att söka läkare. Utskottet anser därför att
regeringen snarast bör framlägga erforderliga förslag för att provtagning för
HTLV-III-infektion skall kunna genomföras utan efterforskande av patientens
identitet. Skulle det visa sig att någon är smittad måste dock
anonymiteten brytas och smittskyddslagens regler blir tillämpliga. Detta bör
riksdagen med anledning av motion 1985/86:42 yrkande 4 i motsvarande del
ge regeringen till känna.

SoU 1985/86:4

dels att utskottet under mom 7 bort hemställa

7. beträffande anonymitet vid provtagning
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:42 yrkande 4 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

2. Sjukvårdspersonalens kunskaper (mom. 9 i hemställan)
av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Utskottet
konstaterar emellertid” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande
lydelse:

Även om olika insatser görs för att förbättra sjukvårdspersonalens
kunskaper på området är detta inte tillräckligt. Det krävs intensifierade
ansträngningar för att ge hälso- och sjukvårdspersonalen bättre insikt i främst
den psykosociala problematik som komplicerar behandlingen av dessa
patienter. Regeringen bör därför uppmärksamma denna fråga i det fortsatta
arbetet med att samordna olika slag av insatser mot AIDS. Detta bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa

9. beträffande sjukvårdspersonalens kunskaper
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:42 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Stöd till RFSL (mom. 11 i hemställan)

av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 14 med ”1 samma
motion (yrkande 6)” och slutar på s. 15 med ”(yrkande 6)” bort ha följande
lydelse:

Att leva under hotet av en hittills obotlig sjukdom med hög dödsrisk är en
påfrestning som fordrar särskilda stödåtgärder utanför det rent medicinska
området. Det gäller både att bemästra en svår livssituation och att motverka
rädsla och undvikande gentemot hälso- och sjukvården. I dessa avseenden
har RFSL redan gjort viktiga ideella insatser. Det är viktigt att dessa insatser
förstärks genom bättre ekonomiskt stöd från det allmänna. RFSL bör därför
snarast få ett särskilt bidrag. Detta kan inte vänta till dess regering och
riksdag slutbehandlat det omfattande utredningsförslaget om de homosexuellas
situation i samhället. Riksdagen bör alltså anslå 2 milj. kr. för
ändamålet i enlighet med vad som yrkas i vpk-motionen.

dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa

11. beträffande stöd till RFSL
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:42 yrkande 6 till
Bidrag till stöd till AIDS-sjuka på tilläggsbudget I till statsbudgeten för
budgetåret 1985/86 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 2 000 000 kr.,

SoU 1985/86:4

4. Sociala åtgärder för missbrukare (mom. 12 i hemställan) SoU 1985/86:4

av Inga Lantz (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”1 samma
motion (vpk)” och slutar med ”yrkande 2 i motionen” bort ha följande
lydelse:

Narkotikamissbruk och prostitution är exempel på typer av beroendetillstånd
och livsmönster som de berörda vanligen inte själva är herrar över. De
har behov av stöd för att bryta beteendet. Socialt stöd och behandling måste
därför kunna erbjudas dem i denna riskgrupp som visar sig vara smittbärare.
Att bryta det destruktiva levnadsmönstret är avgörande för smittspridningen.
Råd och anvisning om sådant socialt stöd bör därför ingå i rutinen vid
kontakt med patienter ur denna grupp. Regeringen bör skyndsamt ta upp
dessa frågor med de kommunala huvudmännen. Detta bör ges regeringen till
känna.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa

12. beträffande sociala åtgärder för missbrukare
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:42 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

I prop. 1985/86:13 framlagt lagförslag

SoU 1985/86:4

Bil. 1

Förslag till

Lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231)

Härigenom föreskrivs i fråga om smittskyddslagen (1968:231)
dels att 26 § skall upphöra att gälla,
dels att 29 § skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse
29 §'

Nuvarande lydelse

Om den läkare som utsetts enligt
2 § andra stycket i sin verksamhet
enligt denna lag har erhållit uppgifter
som ger anledning anta att en
gärning som avses i 26 § eller i 6 kap.
7 § brottsbalken har förövats, är han
skyldig att anmäla detta till åklagare,
när det är påkallat för att förhindra
att brottsligheten fortsätter.

Har någon vid förundersökning
enligt 23 kap. rättegångsbalken befunnits
skäligen misstänkt för brott
som avses i 26 §, har åklagaren rätt
att på begäran få uppgift om resultatet
av läkarundersökning, som föranstaltats
av den läkare som utsetts
enligt 2 § andra stycket. Har åtal
väckts, har även domstolen rätt att få
sådan uppgift.

Om den läkare som utsetts enligt
2 § andra stycket i sin verksamhet
enligt denna lag har erhållit uppgifter
som ger anledning anta att en
gärning som avses i 6 kap. 8 eller 9 §
brottsbalken har förövats, är han
skyldig att anmäla detta till åklagare,
när det är påkallat för att förhindra
att brottsligheten fortsätter.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkom från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse 1981:581.

Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231)
Förslag till

Lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231)

Härigenom föreskrivs i fråga om smittskyddslagen (1968:231)1
dels att 26 § skall upphöra att gälla,

dels att i 1, 3, 9, 10, 20, 22, 23 och 33 §§ ordet ”hälsovårdsnämnd” i olika
böjningsformer skall bytas ut mot ”miljö- och hälsoskyddsnämnd” i motsvarande
form,

dels att i 2 § ordet ”sjukvårdsstyrelse” skall bytas ut mot ”hälso- och
sjukvårdsnämnd”,
dels att i 31 § ordet ”krigsmakten” skall bytas ut mot ”försvarsmakten”,
dels att 7, 8, 12-14, 16, 25 och 29 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

7 §2

Lider någon av allmänfarlig sjuk- Lider någon av allmänfarlig sjukdom
eller för han smitta därav är han dom eller för han smitta därav är han

skyldig att efter beslut av distriktslä- skyldig att efter beslut av distriktsläkare,
stadsläkare eller motsvarande kare, stadsläkare eller motsvarande

läkare låta intaga sig för vård på läkare låta intaga sig för vård på

sådant sjukhus eller sådan tillfällig sjukhus som avses i hälso- och sjuk sjukvårdslokal

som avses i sjuk- värdslagen (1982:763), om han med

vårdslagen eller som drives av staten, hänsyn till faran för smittans spridom
han med hänsyn till faran för ning icke kan behandlas i öppen

smittans spridning icke kan behand- vård.

las i öppen vård.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkare som avses i första
stycket meddela erforderliga föreskrifter om isolering och om inskränkning i
hans verksamhet.

Vad i första och andra styckena sägs gäller även den som av läkare
misstänkes lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta därav.

Beslut av läkare enligt denna pa- Beslut av läkare enligt denna paragraf
skall underställas hälsovårds- ragraf skall underställas miljö- och

nämnden såvitt gäller föreskrifter i hälsoskyddsnämnden såvitt gäller

samband med behandling i öppen föreskrifter i samband med behand vård

och länsrätten såvitt gäller in- ling i öppen vård och länsrätten

tagning på sjukvårdsanstalt, om det såvitt gäller intagning på sjukvårds -

1 Senaste lydelse av

2 § 1981:581
9 § 1981:581
20 § 1981:581

22 § 1981:581

23 § 1981:581
31 § 1974:583
33 § 1974:583.

SoU 1985/86:4

Bil. 2

2 Senaste lydelse 1974:583.

Nuvarande lydelse

begäres av den beslutet rör. Denne
skall av läkaren upplysas om sin rätt
till sådan prövning. Läkarens beslut
länder till efterrättelse till dess hälsovårdsnämnden
eller länsrätten förordnar
annorlunda. Hälsovårdsnämnden
får självmant pröva beslut
som läkare meddelat enligt denna
paragraf.

Har någon intagits på sjukvårdsanstalt
enligt 7 § första stycket eller
kan intagen eljest misstänkas lida av
allmänfarlig sjukdom eller föra smitta
därav, är han skyldig att kvarstanna
och underkasta sig nödvändig
vård till dess han med hänsyn till
faran för att han skall sprida smitta
kan behandlas i öppen vård.

Den som har anledning antaga att
han lider av venerisk sjukdom är
skyldig att söka läkare och underkasta
sig den behandling som behövs.
Han skall följa de föreskrifter, som
läkaren meddelar om sjukdomens
vidare behandling och om åtgärder
för att hindra spridning av smitta.

Åsidosätter någon vad som åligger
honom enligt 12 § första punkten
skall han av den läkare som utsetts
enligt 2 § andra stycket anmanas att
söka läkare och underkasta sig behandling
samt att förete intyg om att
detta skett. Om så erfordras skall
han anmanas att följa de föreskrifter
som läkare kan ha meddelat honom.
Föreligger grundad anledning befara
att han skall sprida smitta skall han
anmanas att låta intaga sig på sjukhus
som avses i sjukvårdslagen eller
som drives av staten.

Utskottets förslag

anstalt, om det begäres av den beslutet
rör. Denne skall av läkaren upplysas
om sin rätt till sådan prövning.
Läkarens beslut länder till efterrättelse
till dess miljö- och hälsoskyddsnämnden
eller länsrätten förordnar
annorlunda. Miljö-och hälsoskyddsnämnden
får självmant pröva beslut
som läkare meddelat enligt denna
paragraf.

Har någon intagits på sjukvårdsanstalt
enligt 7 § första stycket eller
kan intagen eljest misstänkas lida av
allmänfarlig sjukdom eller föra smitta
därav, får han kvarhållas och ges
nödvändig vård till dess han med
hänsyn till faran för att han skall
sprida smitta kan behandlas i öppen
vård.

Den som har anledning antaga att
han lider av venerisk sjukdom är
skyldig att söka läkare och underkasta
sig den undersökning och behandling
som behövs. Han skall följa de
föreskrifter, som läkaren meddelar
om sjukdomens vidare behandling
och om åtgärder för att hindra spridning
av smitta.

§3

Åsidosätter någon vad som åligger
honom enligt 12 § första meningen
skall han av den läkare som utsetts
enligt 2 § andra stycket anmanas att
söka läkare och underkasta sig undersökning
och behandling samt att
förete intyg om att detta skett. Om
så erfordras skall han anmanas att
följa de föreskrifter som läkare kan
ha meddelat honom. Föreligger
grundad anledning befara att han
skall sprida smitta skall han anmanas
att låta intaga sig på sjukhus som
avses i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).

SoU 1985/86:4

Bil. 2

3 Senaste lydelse 1981:581.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

Anmaningen skall ske skriftligen och innehålla erinran om påföljden för
underlåtenhet att följa anmaningen. Avser anmaningen barn under 15 år,
skall den tillställas den som har vård om barnet.

14 §4

Underlåter någon att följa anmaning enligt 13 § kan länsstyrelsen i det län
där han vistas besluta att han skall inställas hos läkare för undersökning eller
behandling eller, om det finns grundad anledning befara att han skall sprida
smitta, länsrätten besluta att han skall intagas på sjukhus som avses i 13 §.
Kan det skäligen antagas, att anmaning icke skulle efterföljas, får beslut som
nu sagts meddelas utan att anmaning skett.

Om länsstyrelsens eller länsrättens beslut inte kan avvaktas utan fara, kan
den läkare som utsetts enligt 2 § andra stycket meddela sådant beslut som
avses i första stycket. Läkarens beslut skall omedelbart underställas prövning
av den myndighet som sägs i första stycket men länder till efterrättelse till
dess myndigheten förordnar annorlunda.

Efter beslut som avses i första och
andra styckena får läkaren genomföra
erforderlig undersökning eller behandling
samt ta de prov som krävs
för att avgöra om venerisk sjukdom
föreligger.

16 §

Den som enligt 14 eller 15 § eller Den som enligt 14 eller 15 § eller

eljest för venerisk sjukdom intagits eljest för venerisk sjukdom intagits

på sjukhus är skyldig att kvarstanna på sjukhus får kvarhållas och ges

och underkasta sig nödvändig vård nödvändig vård till dess grundad

till dess grundad anledning befara att anledning befara att han skall sprida

han skall sprida smitta icke längre smitta icke längre föreligger,

föreligger.

25 §5

Polismyndighet skall lämna handräckning

på begäran av hälsovårdsnämnd, på begäran av miljö- och hälso om

någon åsidosätter vad som ålig- skyddsnämnd, om någon åsidosätter

ger honom enligt 6 § eller 7 § första vad som åligger honom enligt 6 §

stycket, eller 7 § första stycket,

på begäran av hälsovårdsnämnd på begäran av miljö- och hälso om

den åt vilken nämnden uppdragit skyddsnämnd om den åt vilken

att verkställa smittrening vägras till- nämnden uppdragit att verkställa

träde till utrymme där smittrening smittrening vägras tillträde till ut skall

ske, rymme där smittrening skall ske,

på begäran av länsstyrelse eller läkare som utsetts enligt 2 § andra stycket
för verkställande av beslut enligt 14 eller 15 §,
på begäran av läkare som utsetts på begäran av läkare som utsetts

enligt 2 § andra stycket eller av över- enligt 2 § andra stycket eller av överläkare
eller motsvarande läkare vid läkare eller motsvarande läkare vid

SoU 1985/86:4

Bil. 2

4 Senaste lydelse 1981:581.

5 Senaste lydelse 1981:581.

Nuvarande lydelse

sjukvårdsanstalt om någon som enligt
8 eller 16 § år skyldig att kvarstanna
på sjukvårdsanstalt avviker
från denna.

Utskottets förslag

sjukvårdsanstalt om någon som enligt
8 eller 16 § får kvarhållas på
sjukvårdsanstalt avviker från denna.

SoU 1985/86:4

Bil. 2

Om den läkare som utsetts enligt
2 § andra stycket i sin verksamhet
enligt denna lag har erhållit uppgifter
som ger anledning anta att en
gärning som avses i26 § eller i 6 kap.
7 § brottsbalken har förövats, är han
skyldig att anmäla detta till åklagare,
när det är påkallat för att förhindra
att brottsligheten fortsätter.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag då lagen enligt uppgift på
den utkom från trycket i Svensk författningssamling.

6 Senaste lydelse 1981:581.

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde den 8 november 1985

Närvarande: justitierådet Knutsson, f. d. justitierådet Sterzel, regeringsrådet
Tottie.

Enligt protokoll vid sammanträde den 5 november 1985 har riksdagens
socialutskott beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i smittskyddslagen (1968:231).

Förslaget har inför lagrådet föredragits av kanslichefen Susanne Billum
Stegard och kammarrättsassessor Christer Lindau.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Syftet med de förslag till lagändringar som har föranlett remissen är att skapa
klarhet inom hälso- och sjukvården om smittskyddslagens innebörd på ett
par punkter. Dessa gäller möjligheterna att tvångsvis kvarhålla någon på
sjukhus, då det finns risk för fortsatt smittospridning, och att genomföra
blodprovstagning för att avgöra om smitta föreligger, ifall den enskilde
motsätter sig sådan provtagning. I lagförslaget har också infogats dels de i
propositionen 1985/86:13 föreslagna ändringarna i smittskyddslagen, av
huvudsaklig innebörd att den nuvarande straffbestämmelsen utgår, dels vissa
redaktionella jämkningar som föranleds av annan lagstiftning. Såväl propositionens
förslag som det av utskottet framlagda är att se som led i åtgärderna
för att motverka sjukdomen AIDS. Denna har av regeringen klassificerats
som en venerisk sjukdom genom en ändring av smittskyddskungörelsen som
har trätt i kraft den 1 november.

Med hänsyn till smittskyddslagens karaktär av tvångslag, som medger
ganska långtgående ingripanden mot enskilda personer, är det angeläget att
oklarheter om dess innebörd inte förekommer. I samband med åtgärderna
mot AIDS har det framkommit, att olika meningar görs gällande inom den
praktiska hälso- och sjukvården om vad lagen innebär på vissa centrala
punkter. Mot en önskan att klargöra rättsläget genom förtydliganden i
lagtexten finns naturligtvis ingen erinran.

I fråga om innebörden av gällande rätt gör lagrådet sammanfattningsvis
följande bedömning. Att en sådan kvarhållningsrätt föreligger som avses
synes klart. Det finns knappast någon grund till tvekan med hänsyn till
lagtext och motiv. Beträffande möjligheterna att ta blodprov oberoende av
den enskildes samtycke kan däremot pekas på att 6 § smittskyddslagen
uttryckligen tar upp denna fråga då det gäller allmänfarliga sjukdomar,
medan en motsvarande bestämmelse saknas för fall av veneriska sjukdomar.
Något motsatsslut är emellertid enligt lagrådets mening inte berättigat utan
rättsläget får anses vara detsamma vid båda typerna av sjukdomar.

Förslagen till lagändringar i nu berörda delar innebär ingen ändring i sak.
Mot avfattningen har lagrådet inte funnit anledning till någon invändning.

Om uttryckssättet i 8 och 16 §§, att den intagne ”får ges nödvändig

vård”, bör särskilt anmärkas att det inte bör kunna missförstås på det sättet,
att vård endast skulle kunna erbjudas men inte kunna genomföras utan den

SoU 1985/86:4

Bil. 3

enskildes samtycke. I sammanhanget förtjänar noteras att det, enligt vad som
framhålls i propositionen, för närvarande saknas möjligheter till adekvat
medicinsk behandling då det gäller AIDS. Den smittade måste därför
betraktas som smittförande under återstoden av sitt liv. En konsekvens härav
är att de citerade orden i 16 § på vetenskapens nuvarande ståndpunkt inte
kommer att avse denna utan andra sjukdomar.

Propositionens förslag till lagändringar föranleder ingen erinran.

SoU 1985/86:4

Bil. 3

Innehållsförteckning SoU 1985/86:4

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motion 1

Utskottet 2

Allmän bakgrund 2

Smittskyddslagen 4

Lagens tillämpning på AIDS 4

Förtydligande av vissa bestämmelser 7

Villkoren för provtagning 12

Stöd till riskgrupper 13

Hemställan 15

Reservationer (samtliga av vpk) 16

1. Anonymitet vid provtagning (mom. 7 i hemställan) 16

2. Sjukvårdspersonalens kunskaper (mom. 9 i hemställan) 17

3. Stöd till RFSL (mom. 11 i hemställan) 17

4. Sociala åtgärder för missbrukare (mom. 12 i hemställan) 18

Bilagal: Iprop. 1985/86:13 framlagt förslag 19

Bilaga 2: Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i smittskyddslagen
(1968:231) 20

Bilaga 3: Lagrådets yttrande 24