om ändring i miljöskyddslagen (prop. 1980/81:92) (Betänkande 1980/81:JoU21 Jordbruksutskottet)

JoU 1980/81:21

Jordbruksutskottets betänkande
1980/81:21

om ändring i miljöskyddslagen (prop. 1980/81:92)
Propositionen

I proposition 1980/81:92 har regeringen (jordbruksdepartementet) -efter hörande av lagrådet - föreslagit riksdagen att anta förslag till lag om
ändring i miljöskyddslagen (1969: 387).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Miljöskyddslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1969, syftar till att så
långt det är praktiskt och ekonomiskt möjligt förebygga vattenförorening,
luftförorening, buller och andra störningar. Mot bakgrunden av de erfarenheter
som har gjorts vid lagens tillämpning och av den skärpning av
samhällets syn på miljöskyddsfrågor som har ägt rum sedan lagens tillkomst
förordas i propositionen vissa ändringar i fråga om lagens system för
förprövning, tillsyn och påföljder.

Förprövningen av miljöfarlig verksamhet sker i dag hos koncessionsnämnden
för miljöskydd, om inte statens naturvårdsverk eller i vissa fall
länsstyrelsen medger dispens från förprövningsplikten. Denna dispensrätt
föreslås nu bli upphävd. I fråga om sådan miljöfarlig verksamhet som
innebär mindre allvarliga störningar har det hittills räckt med en anmälan
till länsstyrelsen. Anmälningsförfarandet skall enligt propositionen ersättas
av en tillståndsprövning. För att berörda myndigheter och allmänheten
skall få tillfälle att ta del av planerna på att inrätta miljöstörande anläggningar
så tidigt som möjligt föreslås att ett särskilt informations- och
samrådsförfarande skall föregå själva tillståndsprövningen. Under samrådsförfarande!,
som den planerade anläggningens innehavare skall svara
för, skall allmänheten beredas möjligheter att framföra synpunkter på
anläggningen och dess inverkan på miljön. För att förbättra möjligheterna
att bedöma en planerad miljöfarlig verksamhet införs skyldighet för sökanden
i ett tillståndsärende att lämna en beskrivning av miljöeffekterna av
verksamheten.

För att främja bl. a. ett ökat kommunalt inflytande på miljövårdsområdet
föreslås i propositionen att kommunerna genom ett frivilligt åtagande kan
låta hälsovårdsnämnden ta över ansvaret för den löpande tillsynen av vissa
slag av miljöfarliga verksamheter från länsstyrelsen.

Beträffande påföljdssystemet föreslås att en skärpning genomförs.
Straffmaximum för brott mot lagen föreslås bli höjt. Enligt propositionen
1 Riksdagen 1980/81. 16 sami. Nr 21

JoU 1980/81:21

bör påföljdssystemet förstärkas med en avgiftspåföljd (miljöskyddsavgift).
Syftet med en sådan avgift är att eliminera de ekonomiska fördelar som
överträdelser av lagen kan medföra. Miljöskyddsavgiften skall tas ut vid
överträdelser som har medfört betydande störningar för omgivningen eller
risk för sådana störningar. Avgiften skall enligt förslaget i princip motsvara
de ekonomiska fördelarna av en överträdelse och påföras den fysiska eller
juridiska person som utövar den verksamhet i vilken överträdelsen skedde.
Uppgiften att pröva frågor om uttagande av miljöskyddsavgiften föreslås
ankomma på koncessionsnämnden på talan av naturvårdsverket.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1981.

Lagförslaget

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse:

JoU 1980/81:21
Förslag till

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöskyddslagen (1969:387)
dels att 9, 10,13, 17, 18, 22-24, 28, 29, 38-40, 45 och 47-50 §§ skall ha
nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas sexton nya paragrafer, 12a§, 21a§, 29a§,
44a§ och 52—63§§, samt närmast före 52§ en rubrik av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 §'

Koncessionsnämnden för miljöskydd kan på ansökan av den som utövar
eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet lämna tillstånd till verksamheten
efter prövning enligt denna lag.

Skall fråga om tillkomst eller lokalisering
av viss verksamhet enligt
136a§ byggnadslagen (1947:385)
eller om framdragande eller begagnande
av rörledning enligt lagen
(1978:160) om vissa rörledningar
prövas av regeringen, får ansökan
ej upptagas av koncessionsnämnden,
innan sådan prövning skett.

Regeringen kan föreskriva, att

1. vissa slag av fabriker eller
andra inrättningar ej får anläggas,

2. avloppsvatten av viss mängd,
art eller sammansättning ej får utsläppas,

3. fast avfall eller annat fast
ämne ej får utsläppas eller uppläggas
så att vattendrag, sjö eller annat
vattenområde kan förorenas,

4. vissa slag av inrättningar eller
deras användning ej får ändras på
sätt som kan medföra ökad eller ny
olägenhet eller som eljest är av betydelse
från störningssynpunkt

utan att koncessionsnämnden
lämnat tillstånd enligt denna lag el -

Skall frågan om tillkomsten eller
lokaliseringen av viss verksamhet
enligt 136a§ byggnadslagen (1947:
385) eller om framdragandet eller
begagnandet av rörledning enligt
lagen (1978:160) om vissa rörledningar
prövas av regeringen, får
frågan om tillstånd enligt denna lag
inte avgöras, innan sådan prövning
har skett.

10 §2

Regeringen får meddela föreskrifter
om att

1. vissa slag av fabriker eller
andra inrättningar inte får anläggas,

2. avloppsvatten av viss mängd,
art eller sammansättning inte får
släppas ut,

3. fast avfall eller annat fast
ämne inte får släppas ut eller läggas
upp så att vattendrag, sjö eller
annat vattenområde kan förorenas,

4. vissa slag av inrättningar eller
deras användning inte får ändras på
ett sätt som kan medföra ökad eller
ny olägenhet eller som i annat avseende
är av betydelse från störningssynpunkt utan

att koncessionsnämnden
har lämnat tillstånd enligt denna lag

1 Senaste lydelse 1978:161.

2 Senaste lydelse 1975:461.

JoU 1980/81:21

Nuvarande lydelse

ler anmälan gjorts hos statens naturvårdsverk
eller länsstyrelsen.

Naturvårdsverket får, efter prövning
i varje särskilt fall enligt denna
lag, medge undantag från sådan
skyldighet att söka tillstånd som föreskrivits
med stöd av första
stycket. I beslut om medgivande
skall anges de villkor som skall gälla.

12a

Ansökan om tillstånd skall vara
skriftlig. Den skall innehålla de
uppgifter, ritningar och tekniska
beskrivningar som fordras för bedömande
av den miljöfarliga verksamhetens
beskaffenhet, omfattning
och verkningar.

Ansökan skall inges i det antal
exemplar som koncessionsnämnden
anser behövligt.

Uppfyller ansökan ej vad som
föreskrives i första stycket eller har
den ej ingivits i tillräckligt antal ex -

Föreslagen lydelse

eller anmälan har gjorts hos den
myndighet som regeringen bestämmer.

Den som avser att utöva sådan
miljöfarlig verksamhet för vilken
krävs tillstånd enligt föreskrifter
som har meddelats med stöd av
denna lag skall, innan ansökan
görs om tillstånd, i skälig omfattning
och på lämpligt sätt samråda
med de statliga och kommunala
myndigheter, organisationer och
enskilda som kan ha ett intresse i
saken.

Ansökan om tillstånd skall vara
skriftlig. Den skall innehålla

1. de uppgifter, ritningar och
tekniska beskrivningar som behövs
för att bedöma den miljöfarliga
verksamhetens beskaffenhet och
omfattning,

2. en beskrivning av miljöeffekterna
såsom arten, styrkan och
räckvidden av de störningar som
verksamheten kan medföra,

3. förslag till de skyddsåtgärder
eller andra försiktighetsmått som
behövs för att förebygga eller avhjälpa
olägenheter från verksamheten,

4. en redogörelse för det samråd
som har ägt rum enligt 12 a § och
vad som därvid har kommit fram.

Ansökningen skall inges i det antal
exemplar som koncessionsnämnden
anser behövligt.

Uppfyller ansökningen inte vad
som föreskrivs i första stycket eller
har den inte givits in i tillräckligt

JoU 1980/81:21

Nuvarande lydelse

emplar, skall sökanden föreläggas
att avhjälpa bristen inom viss tid. I
föreläggandet kan utsättas vite eller
påföljd att bristen avhjälpes på sökandens
bekostnad.

Regeringen kan uppdraga åt
länsstyrelsen att pröva fråga om
tillstånd beträffande visst slag av
ärenden. I fråga om ärenden som
sålunda prövas av länsstyrelsen
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna
i denna lag om ärenden som
prövas av koncessionsnämnden.

Regeringen kan uppdraga åt
länsstyrelsen att beträffande visst
slag av ärenden medgiva undantag
som avses i 10 § andra stycket.

I tillståndsbeslut skall noggrant
anges den miljöfarliga verksamhet
som tillståndet avser och de villkor
som skall gälla.

I beslutet kan fastställas viss tid,
i regel ej över tio år, inom vilken
den med tillståndet avsedda verksamheten
skall ha satts i gång.

Föreslagen lydelse

antal exemplar, skall koncessionsnämnden
förelägga sökanden att
avhjälpa bristen inom viss tid. I föreläggandet
får vite sättas ut. Efterkommer
sökanden inte ett föreläggande,
får nämnden besluta att
bristen skall avhjälpas på sökandens
bekostnad eller, om bristen är
så väsentlig att ansökningen inte
kan ligga till grund för prövning av
ärendet, avvisa ansökningen.

Har erforderligt samråd enligt
12 a § inte ägt rum, får koncessionsnämnden
vid vite förelägga sökanden
att vidta de åtgärder som behövs.

§3

Regeringen får föreskriva att frågor
om tillstånd beträffande vissa
slag av ärenden skall prövas av
länsstyrelsen. I fråga om ärenden
som sålunda prövas av länsstyrelsen
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna
i denna lag om ärenden
som prövas av koncessionsnämnden.
Vad som sägs i 14 § andra
stycket 3 skall dock tillämpas endast
om det behövs för utredningen
i ärendet.

1 ett tillståndsbeslut skall noggrant
anges den miljöfarliga verksamhet
som tillståndet avser och de
villkor som skall gälla. Om särskilda
skäl föreligger, får tillstånd lämnas
för begränsad tid.

I beslutet skall fastställas en viss
tid, högst tio år, inom vilken den
med tillståndet avsedda verksamheten
skall ha satts i gång.

3 Senaste lydelse 1975:461.

JoU 1980/81:21

Nuvarande lydelse

j.2

Den som fått tillstånd enligt denna
lag till miljöfarlig verksamhet
kan ej på grund av bestämmelse i
lagen eller i hälsovårdsstadgan
(1958:663) eller i renhållningslagen
(1979:596) åläggas att upphöra med
verksamheten eller att med avseende
på denna vidtaga försiktighetsmått
utöver vad som anges i tillståndsbeslutet,
om ej annat följer
av 23-25 § eller 40§ andra stycket.

Åsidosätter någon villkor som
angivits i tillståndsbeslut och är av -

Föreslagen lydelse
a §

I ärenden om tillstånd till miljöfarlig
verksamhet får tillståndsmyndigheten
på ansökan besluta
att vissa arbeten får påbörjas utan
hinder av att tillståndsfrågan inte
har blivit slutligt avgjord. Ett sådant
beslut (igång sättning smedgivande)
får meddelas endast om särskilda
skäl föreligger och det är uppenbart
att tillstånd kommer att
lämnas.

I igångsättningsmedgivanden
skall noggrant anges de villkor som
skall gälla i avvaktan på den slutliga
prövningen.

1 fråga om ansökningar om
igångsättningsmedgivande gäller
13 § i tillämpliga delar. En sådan
ansökan handläggs i samma ordning
som en ansökan om tillstånd.
Sammanträde eller besiktning behöver
dock inte äga rum. Har regeringen
lämnat tillstånd till verksamheten
i fråga enligt 136a§ byggnadslagen
(1947:385) eller lagen
(1978:160) om vissa rörledningar
får igångsättningsmedgivande lämnas
utan hinder av att 14 § andra
stycket 1 och 2 inte har iakttagits,
om särskilda skäl talar för det.

Åsidosätter någon villkor som
har angivits i ett tillståndsbeslut

4 Senaste lydelse 1979:597.

JoU 1980/81:21

Nuvarande lydelse

vikelsen betydande, kan koncessionsnämnden
förklara tillståndet
förverkat och förbjuda fortsatt
verksamhet.

Har tio år förflutit från det tillståndsbeslut
vunnit laga kraft eller
har dessförinnan förhållandena
ändrats väsentligt, kan koncessionsnämnden
föreskriva nya eller
strängare villkor för verksamheten
efter vad som är skäligt.

Om särskilda skäl föreligger, kan
nämnden efter utgången av tid som
anges i första stycket även ompröva
tillstånd att utsläppa avloppsvatten
i visst vattenområde.

Har regeringen fastställt villkor
för tillstånd, får koncessionsnämnden
vid tillämpningen av 24,25 eller
27 § icke avvika väsentligt från villkoret
utan att regeringen medgivit
det.

Tillstånd förfaller, om den med
tillståndet avsedda verksamheten ej
satts i gång inom tid som föreskrivits
med stöd av 18 § andra stycket.

Visas giltigt skäl för dröjsmål eller
skulle synnerligt men uppstå genom
att tillståndet förfaller, kan
koncessionsnämnden förlänga ti -

Föreslagen lydelse

och är avvikelsen betydande, får
koncessionsnämnden föreskriva
nya eller strängare villkor för verksamheten
eller förklara tillståndet
förverkat och förbjuda fortsatt
verksamhet.

Har tio år förflutit från det att
ett tillståndsbeslut har vunnit laga
kraft, får koncessionsnämnden föreskriva
nya eller strängare villkor
för verksamheten efter vad som är
skäligt.

Redan dessförinnan får sådana
villkor föreskrivas av nämnden efter
vad som är skäligt, om förhållandena
i omgivningen har ändrats
väsentligt eller om användningen
av ny process- eller reningsteknik i
verksamheten skulle medföra en
väsentlig förbättring från miljöskyddssynpunkt.

Om särskilda skäl föreligger, får
nämnden efter utgången av den tid
som anges i första stycket även ompröva
tillstånd att släppa ut avloppsvatten
i ett visst vattenområde.

§5

Har regeringen fastställt villkor
för ett tillstånd, får koncessionsnämnden
vid tillämpningen av 24,
25, 27 eller 29 § andra stycket inte
avvika väsentligt från villkoret utan
att regeringen har medgivit det.

Ett tillstånd förfaller, om den
med tillståndet avsedda verksamheten
inte har satts i gång inom den
tid som har föreskrivits med stöd
av 18 § andra stycket.

Visas giltigt skäl för dröjsmålet
eller skulle synnerligt men uppstå
genom att tillståndet förfaller, får
koncessionsnämnden förlänga ti -

5 Senaste lydelse 1975:461.

JoU 1980/81:21

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

den med högst tio år, om ansökan
därom göres innan den föreskrivna
tiden går ut.

den med högst tio år, om ansökan
därom görs innan den föreskrivna
tiden går ut. Nämnden får därvid
föreskriva nya eller strängare villkor
för verksamheten efter vad som
är skäligt.

29 a §

Koncessionsnämndens beslut om
villkor eller föreskrifter enligt 23—
25, 27 § eller 29 § andra stycket
andra meningen har samma verkan
som ett tillståndsbeslut.

38 §

Statens naturvårdsverk och länsstyrelserna
utövar tillsynen av miljöfarlig
verksamhet.

Till skydd mot miljöfarlig verksamhet
som kan medföra fara för
allmänna intressen skall tillsyn utövas
av statens naturvårdsverk och
länsstyrelserna.

Naturvårdsverket har den centrala tillsynen, samordnar länsstyrelsernas
tillsynsverksamhet och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet.
Länsstyrelsen utövar fortlöpande tillsyn inom länet.

Tillsynsmyndigheterna skall
samarbeta med varandra samt med
sådana statliga och kommunala organ
som har att utöva tillsyn i särskilda
hänseenden eller som eljest
fullgör uppgifter av betydelse för
tillsynsverksamheten.

Tillsynsmyndigheterna skall
samarbeta med varandra samt med
sådana statliga och kommunala organ
som har att utöva tillsyn i särskilda
hänseenden eller som på annat
sätt fullgör uppgifter av betydelse
för tillsynsverksamheten. Det
åligger tillsynsmyndigheterna att
verka för att överträdelser av denna
lag beivras.

39 §

Finner tillsynsmyndigheten att
olägenhet av betydelse från allmän
synpunkt uppkommer eller kan
uppkomma genom miljöfarlig verksamhet,
kan myndigheten meddela
råd och anvisningar om lämplig åtgärd
för att motverka olägenheten.

Finner en tillsynsmyndighet att
olägenhet uppkommer eller kan
uppkomma genom miljöfarlig verksamhet,
får myndigheten meddela
råd om lämpliga åtgärder för att
motverka olägenheten.

Om tillstånd icke givits enligt
denna lag, kan länsstyrelsen meddela
föreläggande om sådant försiktighetsmått
eller förbud som är uppenbart
behövligt för att lagens bestämmelser
skall efterlevas. I
brådskande fall eller när särskilt

Om tillstånd inte har givits enligt
denna lag, får en tillsynsmyndighet
meddela ett föreläggande om sådant
försiktighetsmått eller förbud
som uppenbart behövs för att lagens
bestämmelser skall efterlevas.
I brådskande fall eller när det i öv -

JoU 1980/81:21

Nuvarande lydelse

skäl eljest föreligger får föreläggandet
ges omedelbart och i annat fall
först sedan det visat sig att rättelse
ej kan vinnas genom råd och anvisningar.

Tillståndsbeslut enligt denna lag
hindrar icke länsstyrelsen från att
meddela sådan brådskande föreskrift
som är nödvändig till följd av
särskilda omständigheter.

Om tillståndshavare åsidosätter
villkor som angivits i tillståndsbeslutet,
kan länsstyrelsen förordna
om rättelse på hans bekostnad eller
förelägga honom att själv vidtaga
rättelse.

I beslut om föreläggande enligt
denna paragraf kan länsstyrelsen
utsätta vite.

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet

1. bryter mot förbud som meddelats
med stöd av 8, 23 eller 41 §
eller åsidosätter sådana bestämmelser
som avses i 2 § fjärde stycket,

2. underlåter att iakttaga föreskrift
som regeringen meddelat enligt
10 § första stycket utan att undantag
har medgivits med stöd av
10 § andra stycket eller 17 § andra
stycket, eller

3. åsidosätter villkor eller föreskrift
som meddelats med stöd av
10 § andra stycket eller 17 §, 18 §
första stycket, 19-21, 24, 25, 27

Föreslagen lydelse

rigt finns särskilda skäl får föreläggandet
ges omedelbart och i andra
fall först sedan det visat sig att rättelse
inte kan vinnas genom råd.

Tillståndsbeslut enligt denna lag
hindrar inte en tillsynsmyndighet
från att meddela sådana brådskande
föreskrifter som är nödvändiga
till följd av särskilda omständigheter.

Om en tillståndshavare åsidosätter
villkor som angivits i tillståndsbeslutet,
får en tillsynsmyndighet
förordna om rättelse på hans bekostnad
eller förelägga honom att
själv vidtaga rättelse.

I beslut om föreläggande enligt
denna paragraf får en tillsynsmyndighet
sätta ut vite.

a §

Efter åtagande av en kommun
får länsstyrelsen överlåta åt hälsovårdsnämnden
att utöva fortlöpande
tillsyn enligt denna lag. Sker
sådan överlåtelse, skall vad som
sägs i lagen om tillsynsmyndighet
gälla även hälsovårdsnämnden.

§6

Till böter eller fängelse i högst
två år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud som har
meddelats med stöd av 8, 23 eller
41 § eller åsidosätter sådana bestämmelser
som har meddelats
med stöd av 2 § fjärde stycket,

2. underlåter att iakttaga föreskrift
som regeringen har meddelat
med stöd av 10 §,

3. åsidosätter villkor eller föreskrifter
som meddelats med stöd av
17 §, 18 § första stycket, 19-21 §,
21 a § andra stycket, 23-25, 27 §,

6 Senaste lydelse 1975:461 och 727.

JoU 1980/81:21

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

eller 41 §, så att allmän eller enskild
rätt kan kränkas,

dömes till böter eller fängelse i
högst ett år.

Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet underlåter att fullgöra
vad som åligger honom enligt 43 §
första stycket, dömes till böter.

29 § andra stycket eller 41 §,

4. underlåter att fullgöra vad
som åligger honom enligt 43 § första
stycket eller i ansökan eller annan
handling som avges enligt denna
lag eller enligt föreskrift som har
meddelats med stöd av lagen lämnar
vederbörande myndighet oriktiga
uppgifter rörande ett förhållande
av betydelse för prövning av
en fråga om tillstånd eller för tillsynen.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket
döms inte, om ansvar för gärningen
kan ådömas enligt brottsbalken.

47 §7

Har någon begått gärning som
avses i 45 § första stycket 1—3, kan
överexekutor meddela handräckning
för att åstadkomma rättelse. I
fråga om sådan handräckning gäller
samma regler som för handräckning
enligt 191 § utsökningslagen.

Har någon begått en gärning som
avses i 45 § första stycket 1-3, kan
överexekutor meddela handräckning
för att åstadkomma rättelse. I
fråga om sådan handräckning gäller
samma regler som för handräckning
enligt 191 § utsökningslagen
(1877:31 s. 1).

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av statens
naturvårdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.

Efterkoms inte ett föreläggande
enligt 40 § första eller andra
stycket, skall kronofogdemyndigheten
på anmodan av tillsynsmyndigheten
ombesörja att åtgärd
vidtas på den försumliges bekostnad.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för
utövande av tillsyn enligt denna lag.

Efterkommes ej föreläggande enligt
40 § första eller andra stycket,
skall utmätningsmannen på anmodan
av länsstyrelsen ombesörja att
åtgärd vidtages på den försumliges
bekostnad.

48 §8

Mot beslut som meddelas av statens
naturvårdsverk enligt 10 §
andra stycket eller av länsstyrelsen
enligt 17 § andra stycket får talan
ej föras.

Talan mot beslut enligt 14 § femte
stycket andra punkten eller 43 §

Beslut enligt denna lag får överklagas
genom besvär hos länsstyrelsen,
om beslutet har meddelats
av hälsovårdsnämnden, och hos regeringen,
om beslutet har meddelats
av länsstyrelsen, koncessionsnämnden
eller statens naturvårds -

7 Senaste lydelse 1975:342.

8 Senaste lydelse 1975:461.

JoU 1980/81:21

Nuvarande lydelse

tredje stycket eller rörande förbud
vid vite enligt 51 § föres hos kammarrätten
genom besvär.

Talan mot annat beslut av koncessionsnämnden,
naturvårdsverket
eller länsstyrelsen enligt denna
lag föres hos regeringen genom besvär.

För att tillvarataga allmänna
intressen får naturvårdsverket föra
talan mot koncessionsnämndens eller
länsstyrelsens beslut i fråga om
tillstånd enligt lagen, mot koncessionsnämndens
beslut i fråga som
avses i 41 § och mot länsstyrelsens
beslut i fråga som avses i 40 § eller
43 § andra stycket.

Beslut i fråga om tillstånd enligt
denna lag, beslut i fråga som avses
i 41 § eller 43 § andra stycket och
beslut enligt 14 § femte stycket
andra punkten eller 43 § tredje
stycket blir gällande när beslutet
vunnit laga kraft. I beslutet kan förordnas
att det skall lända till efterrättelse
omedelbart.

Beslut i fråga som avses i 40 §
länder till efterrättelse omedelbart,
om ej annorlunda förordnas.

Har länsstyrelse med stöd av
40 § första stycket eller har hälsovårdsnämnd
förbjudit miljöfarlig
verksamhet eller ålagt den som utövar
eller ämnar utöva sådan verksamhet
att vidtaga försiktighetsmått
och begär han tillstånd till
verksamheten enligt denna lag, kan
koncessionsnämnden, om sökanden
ställer säkerhet för kostnad och

Föreslagen lydelse

verk. Dock överklagas beslut om
ersättning för kostnader enligt 14 §
femte stycket andra meningen eller
43 § tredje stycket eller beslut om
förbud vid vite enligt 51 § hos kammarrätten
genom besvär. Om klagan
över beslut i frågor om miljöskyddsavgift
finns särskilda bestämmelser
i 59—62 §§.

Naturvårdsverket får föra talan
mot beslut som har meddelats i frågor
om tillstånd och i frågor som
avses i 40, 41 eller 43 § andra
stycket.

Rätt att föra talan mot beslut
som har meddelats i frågor om tillstånd
har också kommuner och sådana
lokala arbetstagarorganisationer
som organiserar arbetstagare
i den verksamhet som avses med
beslutet.

§9

Beslut i frågor om tillstånd enligt
denna lag, beslut i frågor som avses
i 41 § eller 43 § andra stycket och
beslut enligt 14 § femte stycket
andra meningen eller 43 § tredje
stycket blir gällande när beslutet
har vunnit laga kraft. I beslutet får
förordnas att det skall gälla med
omedelbar verkan.

Igångsättningsmedgivanden och
beslut i frågor som avses i 40 § gäller
med omedelbar verkan, om vederbörande
myndighet inte förordnar
annat i beslutet.

Har en tillsynsmyndighet med
stöd av 40 § första stycket förbjudit
miljöfarlig verksamhet eller ålagt
den som utövar eller ämnar utöva
sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått
och begär han tillstånd
till verksamheten enligt denna lag,
kan koncessionsnämnden, om sökanden
ställer säkerhet för kostnad
och skada, bestämma att tillsyns -

9 Senaste lydelse 1973:927.

JoU 1980/81:21

Nuvarande lydelse

skada, bestämma att länsstyrelsens
eller hälsovårdsnämndens beslut ej
får verkställas förrän tillståndsfrågan
avgjorts eller koncessionsnämnden
föreskriver annat.

Föreslagen lydelse

myndighetens beslut inte får verkställas
förrän tillståndsfrågan har
avgjorts eller koncessionsnämnden
föreskriver något annat.

Vad som sägs i första stycket
skall gälla också sådana beslut om
ingripanden mot miljöfarlig verksamhet
som hälsovårdsnämnden
meddelar med stöd av hälsovårdsstadgan
(1958:663).

Miljöskyddsa vgift

52 §

En särskild avgift (miljöskyddsavgift)
skall utgå, om en föreskrift
som avses i 45 § första stycket 1—3
har överträtts och överträdelsen
har medfört dels ekonomiska fördelar
för den som utövar den miljöfarliga
verksamheten, dels betydande
störningar för omgivningen eller
risk för sådana störningar.

Miljöskyddsavgiften tillfaller staten.

53 §

Miljöskyddsavgiften skall påföras
den fysiska eller juridiska person
som utövade den verksamhet i
vilken överträdelsen skedde.

54 §

Miljöskyddsavgiften skall bestämmas
till ett belopp som svarar
mot de ekonomiska fördelarna av
överträdelsen.

Kan full bevisning om storleken
av de ekonomiska fördelarna inte
alls eller endast med svårighet läggas
fram, uppskattas fördelarna till
ett skäligt belopp.

55 §

Miljöskyddsavgiften får sättas
under vad som följer av 54 § eller
efterges, om särskilda omständigheter
föreligger.

JoU 1980/81:21

Föreslagen lydelse

56 §

Frågor om miljöskyddsavgift
prövas av koncessionsnämnden på
talan av statens naturvårdsverk.
Talan väcks genom ansökan. Om
koncessionsnämnden gäller vid
prövningen bestämmelserna i 11
och 15 §§. Dock skall vid en omröstning
där lika röstetal uppkommer
den lindrigaste meningen gälla.

Miljöskyddsavgift får ej påföras,
om ansökningen inte har delgivits
den som anspråket riktas mot inom
tio år från det de i 52 § angivna
förutsättningarna för påförandet
inträtt.

57 §

Till säkerställande av anspråk på
miljöskyddsavgift får koncessionsnämnden
på yrkande av statens naturvårdsverk
förordna om kvarstad.
Därvid gäller i tillämpliga delar
vad i 15 kap. rättegångsbalken
är föreskrivet om kvarstad för fordran.

58 §

Om förfarandet vid koncessionsnämndens
prövning av frågor om
miljöskyddsavgift gäller utöver föreskrifterna
i 56 och 57 §§ denna
lag vad som föreskrivs i 3—6 §§, 8—
26 §§, 29 §, 30 §, 31 § första
stycket, 32 § och 38—53 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291).
Därvid skall vad som sägs om rätten
och länsrätt gälla koncessionsnämnden.
I stället för de i 40 §
nämnda lag angivna högsta vitesbeloppen
får koncessionsnämnden
bestämma beloppen till högst femtiotusen
respektive etthundratusen
kronor.

Koncessionsnämndens beslut om
miljöskyddsavgift eller om kvarstad
till säkerställande av anspråk på
sådan avgift verkställs som domstols
dom eller beslut.

JoU 1980/81:21

Föreslagen lydelse
59 §

Koncessionsnämndens beslut i
mål om miljöskyddsavgift överklagas
hos Svea hovrätt. Målet prövas
av hovrätten i dess sammansättning
som vattenöverdomstol. I fråga
om sådan talan gäller följande.

Koncessionsnämndens beslut
som innebär ett avgörande av saken
överklagas genom vad. Detsamma
gäller beslut vari nämnden i
samband med avgörande av saken
har avgjort frågor om kvarstad eller
ersättning till en part eller skyldighet
för en part att utge ersättning.
En särskild vadeanmälan behövs
inte.

Koncessionsnämndens beslut
överklagas genom besvär då nämnden
har

1. ogillat invändning om jäv mot
en ledamot i nämnden eller invändning
om att hinder föreligger för
talans prövning,

2. avvisat ett ombud eller ett biträde,

3. avvisat en ansökan om åläggande
av miljöskyddsavgift,

4. avskrivit ett ärende om åläggande
av miljöskyddsavgift,

5. förelagt någon att medverka
på annat sätt än genom inställelse
inför nämnden och underlåtenhet
att iaktta föreläggandet kan medföra
en särskild påföljd för honom,

6. utdömt vite eller annan påföljd
för underlåtenhet att iaktta föreläggande
elter ådömt straff för en
förseelse i förfarandet eller ålagt
ett vittne eller en sakkunnig att ersätta
kostnad som har vållats genomförsummelse
eller tredska,

7. förordnat angående undersökning
av egendom eller annan
liknande åtgärd,

8. förordnat angående ersättning
för någons medverkan i målet
eller

9. utan samband med avgörande
av saken utlåtit sig om kvarstad eller
ersättning till en part eller skyl -

Joll 1980/81:21

Föreslagen lydelse

dighet för en part att utge ersättning.

Andra beslut får överklagas endast
i samband med överklagande
av ett beslut som innebär avgörande
av saken.

60 §

Vadeinlagan eller besvärsinlagan
skall ha kommit in till hovrätten
inom tre veckor från den dag då
klaganden fick del av beslutet. Om
en vadeinlaga eller en besvärsinlaga
före fullföljdstidens utgång
har givits in till koncessionsnämnden,
hindrar detta inte att talan tas
upp till prövning. Det ankommer på
hovrätten att avgöra om det finns
hinder mot att pröva talan.

61 §

Beträffande rättegången i hovrätten
och högsta domstolen i mål
om miljöskyddsavgift gäller, med
nedan angivna avvikelser, i tillämpliga
delar vad som är föreskrivet i
rättegångsbalken om tvistemål vari
förlikning inte är tillåten och om
besvär.

/ fråga om rättegångskostnaderna
gäller rättegångsbalkens bestämmelser
om allmänt åtal i tilllämpliga
delar. Beträffande naturvårdsverket
gäller i stället för bestämmelserna
i rättegångsbalken
om föreläggande för part och parts
utevaro i tvistemål vad som är föreskrivet
för åklagare.

I stället för de i 9 kap. 8 § rättegångsbalken
angivna högsta vitesbeloppen
får rätten bestämma
vitesbeloppen till högst femtiotusen
respektive etthundratusen kronor.

62 §

Beslut av naturvårdsverket i frågor
som gäller miljöskyddsavgiften
får inte överklagas.

JoU 1980/81:21

Föreslagen lydelse

63 §

En påförd miljöskyddsavgift
bortfaller i den mån verkställighet
inte har skett inom tio år från det
att beslutet vann laga kraft.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

2. I fråga om ansvar för gärning som har begåtts före ikraftträdandet
gäller äldre bestämmelser.

3. Bestämmelserna i 52-63 §§ tillämpas endast i fråga om överträdelser
som har skett efter ikraftträdandet.

4. Den som efter ikraftträdandet uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter
villkor eller föreskrift som har meddelats med stöd av 10 § andra
stycket eller 17 § andra stycket i äldre lydelse, döms till böter eller fängelse
i högst två år.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen kan
ådömas enligt brottsbalken.

5. Har en föreskrift som avses i punkten 4 första stycket överträtts efter
ikraftträdandet och har överträdelsen medfört dels ekonomiska fördelar
för den som utövar den miljöfarliga verksamheten, dels betydande störningar
för omgivningen eller risk för sådana störningar, skall miljöskyddsavgift
utgå. Beträffande miljöskyddsavgiften gäller i övrigt bestämmelserna
i 52-63 §§.

Motioner

I detta betänkande har utskottet behandlat

dels de under allmänna motionstiden 1980 väckta motionerna

1979/80:934 av Grethe Lundblad m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen hemställer om skärpning av bestämmelserna om lagring av
bekämpningsmedel så att kommunerna får rätt att anvisa lämplig plats för
sådant lager samt att utfärda kommunala anvisningar för företagets hantering
av de giftiga bekämpningsmedlen.

1979/80:1375 av Erik Börjesson (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar att
hos regeringen begära en översyn av nuvarande miljöskyddslagstiftning
med beaktande av vad som föreslagits i motionen.

1979/80:1760 av Olof Palme m. fl. (s) vari yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkande 5), att riksdagen hos regeringen begär att motionens krav i fråga
om

a) inrättande av en för den kemiska industrin gemensam skadeståndsfond,

JoU 1980/81:21

b) precisering av begreppet fara i brottsbalken,

c) förlängning av preskriptionstiden för miljöbrott till minst 10 år,

d) utredning angående tillskapande av ett tillsynsorgan benämnt AB
Svensk Miljökontroll,

e) övervägande av behovet av lagregler för genomförande av principen
om producentens ansvar

beaktas i samband med ställningstagande till miljöskyddsutredningens
förslag.

dels den under allmänna motionstiden 1981 väckta motionen 1980/
81:1860 av Svante Lundkvist m.fl. (s) vari yrkas, såvitt nu är i fråga
(yrkande 7), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
berörda myndigheter ges i uppdrag att utforma förslag till bestämmelser för
avgiftsfinansiering av kostnaderna för tillståndsgivning och kontroll av
sådan miljöfarlig verksamhet som omfattas av miljöskyddslagens bestämmelser
i den omfattning som förordas i motionen.

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1980/81:1951
av Arne Andersson i Ljung m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen beslutar
avslå förslaget om ändrad lydelse i 24 § miljöskyddslagen.

1980/81:1952 av Torkel Lindahl och Bonnie Bernström (båda fp) vari
yrkas

1. att riksdagen beslutar att paragraferna 52 och 54 i miljöskyddslagen
ges följande lydelse:

52 §

En särskild avgift (miljöskyddsavgift) skall utgå, om en föreskrift som
avses i 45 § första stycket 1—3 har överträtts och överträdelsen har medfört
dels ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga verksamheten,
dels störningar för omgivningen eller risk för sådana störningar.
Miljöskyddsavgiften tillfaller staten.

54 §

Miljöskyddsavgiften skall bestämmas till ett belopp som minst svarar mot
de ekonomiska fördelarna av överträdelsen. Kan full bevisning om storleken
av de ekonomiska fördelarna inte alls eller endast med svårighet läggas
fram, får miljöskyddsavgiften bestämmas till ett skäligt belopp.

2. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag beträffande besvärsrätt
för ideella föreningar i miljöfrågor, i enlighet med vad som anförts i
motionen.

1980/81:1953 av Svante Lundkvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
beslutar

2 Riksdagen 1980/81. 16 sami. Nr 21

JoU 1980/81:21

1. hos regeringen begära att den mot bakgrund av vad som redovisats i
motionen i samband med framläggandet av förslag till ny hälsoskyddslag
på nytt prövar den kommunala tillsynen enligt miljöskyddslagen så att
erforderlig samordning uppnås samt redovisar de kommunalekonomiska
konsekvenserna av verksamheten,

2. hos regeringen begära utredning av i motionen redovisat förslag om
tillskapande av Aktiebolaget Svensk Miljökontroll,

3. att preskriptionstiden för alla miljöbrott sätts till 10 år,

4. att hos regeringen begära att den i motionen föreslagna skadeståndsfonden
inrättas.

1980/81:1954 av Lars Wemer m. fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om att länsstyrelsernas verksamhet
inom koncessionsförfarandet blir föremål för en förutsättningslös
utvärdering inom fem år från denna verksamhets böljan,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om att denna till riksdagen
framlägger förslag om statligt stöd till de kommuner vars hälsovårdsnämnder
är engagerade som tillsynsorgan enligt miljöskyddslagen,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om att denna till riksdagen
framlägger förslag av innebörd att den kommunala vetorätt som nu är
grundad i 136 a § byggnadslagen (1947:385) överförs till miljöskyddslagen,

4. att riksdagen hos regeringen hemställer om att denna medverkar till
att följande intas i den förändrade miljökungörelse som måste utarbetas
som en följd av en ändrad miljöskyddslag:

a) bestämmelse om att sökanden i ett koncessionsärende, i vissa fall,
skall kunna avkrävas en formaliserad beskrivning av de tänkbara miljöeffekterna
av en ny eller ändrad miljöfarlig verksamhet och att däri skall ingå
den maximala skadeeffekten vid ett haverifall,

b) anvisningar om tillsyn och kontroll vad gäller miljöeffekter från miljöfarlig
verksamhet samt om hur uppföljning av ny teknik inom berört
område skall ske,

c) anvisningar om översyn av särskilt miljöfarlig verksamhet vart femte
år,

d) anvisningar om att branschöversikter upprättas för mindre miljöfarliga
verksamheter lämpligen vaije femårsperiod,

e) anvisning som ålägger kommuner och länsstyrelser att uppspåra och
till naturvårdsverket inrapportera alla överträdelser av miljöskyddslagen
som de får kännedom om,

5. att riksdagen, med ändring i proposition 1980/81:92, beslutar anta
följande såsom Motionärernas förslag betecknade ändring i förslag till
ändring i miljöskyddslagen (1969:387):

JoU 1980/81:21

Propositionens förslag

Motionärernas förslag

45 §

4. underlåter att fullgöra eller för tillsynen.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket Till ansvar enligt första stycket

döms inte, om ansvar för gärningen döms inte, om ansvar för gärningen

kan ådömas enligt brottsbalken. kan ådömas enligt brottsbalken.

48 §

Beslut enligt denna bestämmelser i 59-62 §§.

Naturvårdsverket får föra 43 § andra stycket.

Rätt att föra talan mot beslut som
har meddelats i frågor om tillstånd
har också kommuner och sådana
lokala arbetstagarorganisationer
som organiserar arbetstagare i den
verksamhet som avses med beslutet.

Rätt att föra talan mot beslut som
har meddelats i frågor om tillstånd
har också kommuner, sådana lokala
arbetstagarorganisationer som
organiserar arbetstagare i den verksamhet
som avses med beslutet
samt ideella organisationer vilkas
medlemmar helt eller delvis är eller
kan bli berörda av den verksamhet
som avses med beslutet.

54 §

Miljöskyddsavgiften skall bestämmas
till ett belopp som svarar
mot de ekonomiska fördelarna av
överträdelsen.

Miljöskyddsavgiften skall bestämmas
till ett belopp som svarar
mot de ekonomiska fördelarna av
överträdelsen samt femtio procent
härutöver.

Kan full bevisning ett skäligt belopp.

1980/81:1955 av Annika Öhrström (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
anhåller att naturresurs- och miljökommittén ges i uppdrag att med
förtur utreda formerna för allmänhetens inflytande, varvid frågan om besvärsrätt
för allmänheten mot beslut enligt ML genom de ideella miljövårdande
organisationerna bör ägnas särskild uppmärksamhet.

Framställning till utskottet, m. m.

Ordföranden i koncessionsnämnden för miljöskydd har i en skrivelse till
utskottet framfört vissa erinringar mot propositionens lagförslag såvitt
avser omprövningsbesluts rättskraft (29 a §). I anslutning härtill har företrädare
för jordbruksdepartementet, statens naturvårdsverk och koncessionsnämnden
inför utskottet lämnat synpunkter på den i skrivelsen aktualiserade
frågan.

JoU 1980/81:21

Utskottet

Inledning

Miljöskyddslagen - ML — (1969:387) trädde i kraft den 1 juli 1969.
Därmed infördes en ny, samlad lagstiftning till skydd mot vattenförorening,
luftförorening, buller och andra störningar från fast egendom.

När ML trädde i kraft saknades erfarenheter av en samlad lagstiftning
till skydd för vår yttre livsmiljö mot föroreningar och störningar av olika
slag. Under de år som lagen varit i kraft har samhällets syn på miljöskyddet
skärpts. Mot bakgrund av gjorda erfarenheter har behovet av reformer på
miljöskyddslagstiftningens område efter hand framstått allt klarare. Detta
gäller i synnerhet frågan om skärpning av påföljderna och en effektivisering
av prövnings- och tillsynssystemet enligt ML. Krav på ändringar i
lagstiftningen har också vid flera tillfallen framförts från skilda håll, bl. a.
av riksdagen och myndigheter som har prövnings- och tillsynsuppgifter på
miljövårdens område.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 18 mars 1976 tillkallade
dåvarande chefen för jordbruksdepartementet sakkunniga för att göra en
översyn av ML. De sakkunniga, som antog namnet miljöskyddsutredningen,
avlämnade i december 1978 delbetänkandet (SOU 1978:80) Bättre
miljöskydd 1. I betänkandet läggs förslag fram om ändringar i ML:s förprövnings-,
tillsyns- och påföljdssystem. Betänkandet har varit föremål för
en omfattande remissbehandling. I förevarande proposition framlagda förslag
bygger i huvudsak på nyssnämnda material. Över lagförslaget har
inhämtats yttrande av lagrådet.

I ett inledande avsnitt i propositionen tas upp vissa allmänna utgångspunkter
för reformer på miljövårdsområdet. I samband härmed redovisas
det fortsatta utredningsarbetet på nämnda område. I fråga om miljöskyddsutredningen
anförs att dess fortsatta arbete ägnas åt frågorna om ytterligare
åtgärder mot bullerstörningar och åtgärder för att återställa skadad
miljö. En översyn av ML:s ersättningsregler pågår inom miljöskadeutredningen.
Den syftar bl. a. till att förbättra möjligheterna för enskilda att få
ersättning för miljöskador. I anslutning till en redogörelse av vissa förslag
från miljökostnadsutredningen anför jordbruksministern synpunkter på
fördelningen av kostnadsansvaret för miljövårdsåtgärder. Den principiella
utgångspunkten bör, anser han, vara att kostnaderna för den påfrestning
på miljön som produktionen av varor och tjänster medför skall inräknas i
priset för dessa varor och tjänster (prop. s. 22). Vidare anmäls att ett
förslag om avgiftssystem för att täcka kostnaderna för prövning och tillsyn
f. n. remissbehandlas. Sedan remissbehandlingen avslutats ämnar jordbruksministern
återkomma till frågan.

En långsiktig planering av miljövården är enligt jordbruksministern mycket
angelägen. 1 direktiven till naturresurs- och miljökommittén har fram -

JoU 1980/81:21

hållits att dess arbete bör ses sorn inledning till en planmässig utredningsverksamhet
inom naturresurs- och miljöområdet.

Utskottet har ingen erinran mot propositionens uttalanden under det
avsnitt som rubriceras ”Inledande synpunkter”.

Utskottets yttrande i det följande koncentreras på propositionens huvuddrag
och motionerna. De avsnitt av propositionen som inte berörts har
inte gett utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

F örprovningssystemet

Allmänna synpunkter

Förutsättningarna för att man skall få driva verksamhet eller vidta åtgärd
som faller under ML anges i vissa tillåtlighetsregler. I dessa fastslås bl. a.
att för miljöfarlig verksamhet skall väljas sådan plats att ändamålet med
verksamheten kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan att kostnaden
blir oskälig. Den som utövar eller ämnar utöva sådan verksamhet
skall vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning och iaktta alla andra
försiktighetsmått som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa
olägenhet genom verksamheten.

Med stöd av bemyndiganden i ML har regeringen genom bestämmelser i
miljöskyddskungörelsen (MK) infört förprövningsplikt i fråga om olika
slag av miljöfarlig verksamhet som närmare anges i MK. För sådan miljöfarlig
verksamhet som kan medföra de allvarligaste riskerna för miljön
gäller skyldighet att söka tillstånd hos koncessionsnämnden för miljöskydd.
I beslut om tillstånd meddelas föreskrifter om försiktighetsmått och
de villkor i övrigt som skall gälla för den prövade verksamheten. För annan
i MK närmare angiven verksamhet där riskerna inte har bedömts vara fullt
så allvarliga gäller skyldighet att göra anmälan hos länsstyrelsen i god tid
innan verksamheten påböijas. I anledning av en anmälan har länsstyrelsen
möjlighet att bl. a. meddela råd och anvisningar eller föreläggande om
försiktighetsmått. Skyldigheten att söka tillstånd eller att göra anmälan
gäller inte bara när en ny fabrik eller annan inrättning skall anläggas utan
också när en befintlig anläggning eller inrättning av det slag som anges i
MK skall ändras, om ändringen kan medföra att störningen eller föroreningen
ökar eller får en annan sammansättning eller att sättet för utsläppet
ändras.

Beträffande alla företag som är tillståndspliktiga har statens naturvårdsverk
befogenhet att efter prövning i vaije särskilt fall medge undantag från
skyldigheten att söka tillstånd (dispens). Dispensprövningen, som tillkom
för att tillgodose behovet av ett snabbt och smidigt prövningsförfarande,
sker under friare former än tillståndsprövningen men är i princip lika
omfattande, eftersom samma tillåtlighetsregler skall tillämpas. En viss
dispensprövning har lagts också på länsstyrelserna. Antalet dispensärenden
har minskat under senare år.

Kartong: S. 22, rad 35 Står: anmälningsärende Rättat till: tillståndsärende

JoU 1980/81:21

Jordbruksministern anför att han i likhet med utredningen och remissinstanserna
anser att det nuvarande förprövningssystemet behöver förenklas
och effektiviseras i olika avseenden. Han ansluter sig till utredningens
förslag att naturvårdsverkets och länsstyrelsernas dispensrätt nu tas bort
och att prövningen framdeles skall ske hos koncessionsnämnden och länsstyrelserna.
Naturvårdsverkets uppgifter som förprövande myndighet bör
sålunda upphöra. Verket bör därigenom kunna koncentrera sina insatser
som central tillsynsmyndighet och som företrädare för miljöskyddsintresset
i miljöskyddsärenden.

Enligt propositionen talar övervägande skäl för att formerna för förprövningen
i princip bör vara desamma vid länsstyrelserna som vid koncessionsnämnden.
Utredningens förslag om en anmälningsskyldighet för företagen
kombinerad med förprövning av länsstyrelserna bör ersättas med en
reglering genom tillståndsprövning. Varken för företagaren eller prövningsmyndigheten
torde ett tillståndstvång vara mera betungande än den
av utredningen föreslagna regleringen under förutsättning att
prövningsförfarandet anpassas till ärendets art.

Koncessionsnämndens uppgift i förprövningssystemet avses även i fortsättningen
vara att pröva sådan miljöfarlig verksamhet som bedöms kunna
medföra de allvarligaste olägenheterna för miljön och där prövningen av
tillåtlighetsfrågan således kräver särskild kompetens.

I likhet med vad som gäller f. n. bör det ankomma på regeringen att med
stöd av ett bemyndigande i ML besluta om vilka slag av miljöfarlig verksamhet
som över huvud taget skall vara underkastade förprövningsplikt
och vilka av dessa som skall prövas av koncessionsnämnden resp. länsstyrelserna.

För riksdagens information redovisas i propositionen hur bemyndigandet
avses användas:

Förprövningsskyldighet skall i fortsättningen i huvudsak omfatta de
skilda slag av miljöfarlig verksamhet som i dag är underkastade tillståndseller
anmälningsplikt enligt MK. Vissa slag av miljöfarliga verksamheter,
som nu är tillståndspliktiga och som av utredningen bedöms vara av
mindre allvarlig art, avses i fortsättningen prövas av länsstyrelserna i
stället för av koncessionsnämnden.

Ett tillståndsärende som skall prövas av länsstyrelsen skall i vissa fall
kunna hänskjutas till koncessionsnämnden för prövning.

Naturvårdsverket bör kunna underlätta länsstyrelsernas prövning även
av ärenden vari yttranden inte avges, om verket meddelar råd och anvisningar
i fråga om de försiktighetsmått som i allmänhet bör gälla vid skilda
slag av miljöfarlig verksamhet. Enligt propositionen är det värdefullt om
sådana anvisningar innehåller bl. a. exempel på sådana föreskrifter som
normalt bör knytas till tillstånd till miljöfarlig verksamhet av olika slag.
Dylika standardiserade villkorsföreskrifter bör som regel kunna tillämpas i
sådana ärenden där tillståndsfrågan från miljöskyddssynpunkt framstår

JoU 1980/81:21

som relativt okomplicerad och där det till följd därav går att tillämpa en
viss schablonmässighet vid bedömningen.

Enligt ML har regeringen befogenhet att föreskriva anmälningsplikt
beträffande miljöfarlig verksamhet som inte är tillståndspliktig. En sådan
befogenhet bör finnas kvar, anser jordbruksministern. Det kan nämligen
beträffande vissa verksamheter som normalt sett är mindre miljöfarliga än
den tillståndspliktiga vara tillräckligt från kontrollsynpunkt med anmälningsplikt.

Var och en som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet för
vilken tillståndsplikt inte råder har enligt ML rätt att begära prövning hos
koncessionsnämnden huruvida han får driva verksamheten och under
vilka villkor det får ske. En sådan ordning med frivillig tillståndsprövning
bör enligt propositionen finnas också i ett reformerat prövningssystem.

Utskottet instämmer i propositionens uttalanden angående behovet av
en förenkling och effektivisering av det nuvarande förprövningssystemet.
Utskottet ansluter sig därvid till de överväganden och förslag rörande
förprövningssystemet som redovisats i propositionen i förevarande avsnitt.

Förprövningsförfarandet

Enligt MK bör den som planerar att anlägga en förprövningspliktig
miljöfarlig verksamhet i god tid inhämta råd och anvisningar från naturvårdsverket
eller länsstyrelsen. Genom sådana råd och anvisningar får
företagaren kännedom om bl. a. vilka skyddsåtgärder som normalt brukar
krävas för en verksamhet av aktuellt slag. Dessutom kan företagaren få
allmän information om tillståndsprövningen. En ansökan om tillstånd skall
innehålla de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs
för att bedöma verksamhetens beskaffenhet, omfattning och verkningar.
Samma krav i fråga om innehållet ställs också på en anmälan till länsstyrelsen.
Om ansökningshandlingarna visar sig vara ofullständiga kan koncessionsnämnden
förelägga sökanden att vid vite komplettera dessa. Även
länsstyrelsen kan begära att ofullständiga handlingar i ett anmälningsärende
kompletteras. Är verksamheten sådan att regeringen skall pröva
den enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) eller enligt lagen (1978:160)
om vissa rörledningar, får koncessionsnämnden inte behandla ansökan
innan regeringens prövning skett. Koncessionsnämnden skall enligt ML
sölja för att vaije ärende blir fullständigt utrett. Nämnden skall genom
kungörelse i en eller flera ortstidningar eller på annat lämpligt sätt bereda
den som kan beröras av den miljöfarliga verksamheten tillfälle att yttra sig.
Vidare skall nämnden samråda med de myndigheter som har väsentliga
intressen att bevaka i frågan. Koncessionsnämnden är skyldig att hålla
sammanträde med den saken angår och besiktning på platsen, om det inte
är uppenbart onödigt. Även länsstyrelsen har möjlighet att besiktiga platsen
för en miljöfarlig verksamhet.

JoU 1980/81:21

Utskottet har i det föregående tillstyrkt förslaget att formerna för förprövningen
i princip bör vara desamma vid länsstyrelserna och koncessionsnämnden.
Som framhållits i propositionen torde dock de ärenden som
länsstyrelserna avses fa pröva bli av mycket varierande svårighetsgrad.
Utskottet delar därför jordbruksministerns bedömning att bestämmelserna
om förfarandet bör vara så utformade att de medger en flexibel handläggning.
Propositionens uttalanden rörande förfarandet hos länsstyrelserna (s.
28—30) föranleder ingen erinran från utskottets sida.

Enligt motion 1980/81:1954 (yrkande 1) bör länsstyrelsernas verksamhet
inom koncessionsförfarandet bli föremål för en förutsättningslös utvärdering
inom fem år från denna verksamhets böljan. Yrkandet grundas bl. a.
på ett antagande att länsstyrelsens ledamöter, som i allmänhet är kommunalpolitiker,
kan frestas att ta större hänsyn till ekonomi och lokal sysselsättning
än till konsekvenserna för miljön.

Utskottet vill erinra om att det redan i nu gällande ML finns möjlighet att
till länsstyrelserna delegera beslutanderätten i frågor om tillstånd beträffande
vissa slag av ärenden. Som prövningsmyndighet är länsstyrelsen
självfallet i lika hög grad som koncessionsnämnden bunden av de allmänna
reglerna i ML om avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen.
Naturvårdsverkets besvärsrätt i hithörande ärenden får anses innebära
garantier för en enhetlig rättstillämpning. Utskottet finner ingen anledning
att redan innan praktiska erfarenheter vunnits av de föreslagna reformerna
förorda någon utvärdering av det slag som avses i motion 1980/81:1954
yrkande 1. Motionsyrkandet avstyrks.

Information och samråd

Som en principiell nyhet i förhållande till gällande regler föreslås att
förprövningen alltid skall föregås av ett informations- och samrådsförfarande
(12 a §). Syftet med förslaget är enligt utredningen att ge allmänheten,
sammanslutningar samt kommunala och statliga myndigheter möjlighet
att på ett tidigt stadium sätta sig in i verkningarna av en planerad
miljöfarlig verksamhet och kunna påverka verksamhetens lokalisering och
utformning från miljösynpunkt. Jordbruksministern framhåller bl. a. att de
föreslagna åtgärderna för samråd bör vara ägnade att öka förståelsen
mellan partema och att de i många fall även torde medföra den fördelen för
företagaren att själva prövningsförfarandet går snabbare. Samrådsförfarande!
får dock enligt propositionen inte bli ett självändamål och tillämpas
slentrianmässigt. I vad mån åtgärder för samråd skall vidtas får bedömas
från fall till fall. Ytterst bör det, enligt propositionen, ankomma på den
myndighet som senare skall pröva tillståndsfrågan att avgöra om erforderligt
samråd har ägt mm.

Utskottet anser de föreslagna reglerna ägnade att ge sakägare, myndigheter
och allmänhet möjligheter till ökat inflytande vid prövningen av
miljöfarlig verksamhet. Informations- och samrådsskyldigheten är således

JoU 1980/81:21

en viktig del i ett reformerat prövningssystem enligt ML. Utskottet tillstyrker
lagförslaget i denna del och ansluter sig till propositionens uttalanden
angående tillämpningen av stadgandet i fråga. Likaså tillstyrker utskottet
förslagen att företagaren i tillståndsansökningen skall redogöra för vilka
samrådsåtgärder som vidtagits samt att tillståndsmyndigheten får befogenhet
att förelägga sökanden att vid vite avhjälpa eventuella brister härvidlag.

Beslutsunderlaget

För att beslutsunderlaget i förprövningsärenden skall bli bättre och mera
fullständigt än f. n. föreslås vissa kompletteringar av ML:s bestämmelser
om vad en ansökan om tillstånd skall innehålla. Förslaget innebär i huvudsak
att sökanden redan i ansökan skall lämna en beskrivning av arten och
omfattningen av de störningar som den aktuella verksamheten kan medföra
(miljöeffektbeskrivning). Sökanden skall vara skyldig att i ansökningen
också lämna förslag till de skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som
behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter av verksamheten (13 §
2-3). Enligt propositionen är det bl. a. viktigt att avfallsfrågorna blir
belysta i en miljöeffektbeskrivning. Därigenom får prövningsmyndighetema
bättre möjligheter än f. n. att meddela föreskrifter om hanteringen av
främst det miljöfarliga avfallet.

Enligt motion 1980/81:1954 kan det vara värdefullt att följa en formaliserad
rutin i fråga om beskrivningen av miljöeffekter vilken bl. a. medför
bättre möjligheter att jämföra med liknande projekt. Detta gäller inte minst
för verksamheter där risk för allvarligt haveri kan föreligga. Motionen
utmynnar i denna del i ett yrkande (yrkande 4 a) om bestämmelser som
innebär att sökanden i ett tillståndsärende i vissa fall skall kunna avkrävas
en formaliserad beskrivning av de tänkbara miljöeffekterna av en miljöfarlig
verksamhet, inbegripet den maximala skadeeffekten vid ett haveri.

Jordbruksministern anför i denna fråga bl. a. att den i propositionen
förordade lösningen på ett enklare sätt kommer att tillgodose allmänhetens
intressen än om ett obligatoriskt system med formaliserade miljöeffektbeskrivningar
efter amerikanskt mönster skulle genomföras.

Utskottet kan för sin del inte finna att det av motionärerna förordade
systemet skulle innebära några fördelar i nu åsyftat hänseende jämfört med
regeringens förslag. Sistnämnda förslag innebär bl. a. att prövningsmyndigheten
med hänsyn till omständigheterna i vaije enskilt fall avgör hur
pass omfattande miljöeffektbeskrivningen m. m. bör vara. Enligt utskottets
mening bör den förordade lösningen på ett enklare och smidigare sätt
tillgodose intresset av en öppen och för allmänheten lättförståelig redovisning
av miljökonsekvenserna av en planerad verksamhet. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag i förevarande del och avstyrker motion 1980/
81:1954 yrkande 4 a.

JoU 1980/81:21

Handläggningstiden

I syfte att mildra olägenheterna av långa handläggningstider i tillståndsärenden
föreslås ändringar i ML i två avseenden. Det ena innebär att det
nuvarande förbudet för koncessionsnämnden att inleda prövningsförfarande
enligt ML samtidigt med regeringens prövning enligt 136 a § byggnadslagen
(1947:385) eller lagen (1978:160) om vissa rörledningar tas bort.
I stället föreslås att tillståndsfrågan inte får slutgiltigt avgöras innan regeringens
prövning skett.

I motion 1980/81:1954 anförs att systemet med prövning först enligt
136 a § byggnadslagen och därefter enligt ML kan medföra olägenheter för
de kommuner som överväger att tillämpa den kommunala vetorätten enligt
förstnämnda lag. Genom att prövningen enligt ML kommer senare har
kommunen enligt motionen inte tillräckligt beslutsunderlag i det första
skedet såvitt avser miljöeffekterna. Man bör därför, anser motionärerna,
överväga om inte vetorätten borde införas i ML i stället för i byggnadslagen.
Förslag härom framförs i yrkande 3 i motionen.

Utskottet biträder för sin del regeringens förslag till ändrad lydelse av
9 § andra stycket vilket ger möjligheter till en bättre samordning av handläggningen
av ett ärende i regeringen resp. koncessionsnämnden. Som i
propositionen anförs bör koncessionsnämnden kontinuerligt hålla sig underrättad
om läget i regeringsärendet så att handläggningen i miljöskyddsärendet
kan anpassas till detta.

Motionärernas påstående om bristande beslutsunderlag i fråga om miljöeffekterna
när den kommunala vetorätten aktualiseras överensstämmer
enligt utskottets bedömning inte med det förfaringssätt som tillämpas i
hithörande ärenden. När ett lokaliseringsärende anhängiggörs enligt
136 a § byggnadslagen infordrar nämligen regeringen regelmässigt yttrande
från koncessionsnämnden. Syftet med koncessionsnämndens medverkan
vid beredningen av ärendet i regeringen är, som framgår av förarbetena
till hithörande bestämmelser (se bl. a. prop. 1972:111 bil. 2 s. 364 f.),
att den skall ge en allsidig belysning av miljöskyddsaspekterna. Det kan
ske bl. a. genom att koncessionsnämnden håller sammanträde på den plats
som är aktuell i lokaliseringsärendet. Genom den av utskottet nyss tillstyrkta
ändringen av 9 § ML har möjligheterna till samordning i lokaliserings-
och miljöskyddsärendet ökat ytterligare. Några olägenheter för
kommunerna av det slag motionärerna åsyftar kan inte anses föreligga.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet yrkande 3 i motion
1980/81:1954.

Det andra förslaget som syftar till att motverka olägenheter av långa
handläggningstider innebär att tillståndsmyndigheten under vissa förutsättningar
får lämna igångsättningsmedgivande innan frågan om tillstånd avgjorts
(21 a §). Sådant medgivande får dock enligt propositionen bara
lämnas i undantagsfall, då det är uppenbart att tillstånd till den aktuella

JoU 1980/81:21

anläggningen kommer att lämnas. Utskottet biträder förslaget och förutsätter
i likhet med jordbruksministern att tillämpningen av bestämmelserna
om igångsättningsmedgivande blir restriktiv.

Tillståndsbesluts rättskraft

I ett tillståndsbeslut enligt ML läggs intresseavvägningen fast melian
bl. a. företagar- och miljöskyddsintressena. Företagsekonomiska skäl talar
för att ett tillståndsbeslut blir gällande under lång tid. Däremot talar miljöskyddsskäl
för att ett beslut skall kunna ändras så snart förhållandena
föranleder det. Denna intressekonflikt har i ML lösts på följande sätt.

Ett tillstånd gäller i princip för all framtid. Det kan återkallas bara om
villkor som har meddelats i beslutet har blivit åsidosatta. Även om själva
tillståndet att driva viss miljöfarlig verksamhet således i allmänhet inte kan
återkallas, är det möjligt att i miljöskyddets intresse företa en omprövning
av verksamheten då tio år har förflutit sedan tillståndsbeslutet vann laga
kraft. Då får nämligen koncessionsnämnden på talan av naturvårdsverket
föreskriva nya eller strängare villkor för verksamheten efter vad som är
skäligt (24 § ML). Men också under denna tioårsperiod kan en omprövning
ske av villkoren för verksamheten, om förhållandena har ändrats väsentligt
eller om verksamheten ger upphov till betydande olägenheter som inte
förutsågs när tillståndet lämnades (24 och 25 §§ ML).

På tillståndshavarens ansökan kan koncessionsnämnden upphäva eller
mildra ett villkor, bl. a. om det är uppenbart att det inte behövs elier är
strängare än nödvändigt (27 §).

Propositionen omfattar i denna del några förslag som innebär att möjlighetema
till omprövning av villkor i skärpande riktning före tioårsperiodens
utgång ökar. Av motivuttalandena framgår emellertid att det i stor utsträckning
rör sig om ett förtydligande av lagtexten som härigenom bringas
i större överensstämmelse med den rättstillämpning som utvecklats sedan
ML trädde i kraft.

Enligt 24 § andra stycket lagförslaget får nya eller strängare villkor för
verksamheten föreskrivas efter vad som är skäligt om förhållandena i
omgivningen har ändrats väsentligt eller om användningen av ny processeder
reningsteknik skulle medföra en väsentlig förbättring från miljöskyddssynpunkt.
Jordbruksministern anför i anslutning härtill bl. a. följande: Med

hänsyn till att utvecklingen på olika områden i samhället går snabbt
kommer de förhållanden som i olika avseenden förelåg när ett tillståndsbeslut
meddelades att kunna ändras på avgörande punkter under en tioårsperiod.
Ett tillståndsbeslut får enligt min mening inte innebära en rätt att
fortsätta att förorena miljön också sedan teknikens utveckling har gjort det
möjligt att i väsentlig utsträckning eliminera störningen från en tillståndsgiven
verksamhet. Det är därför enligt min mening angeläget att bestämmelserna
förtydligas så att det klart framgår att också en utveckling på teknikens
område under vissa förutsättningar kan ligga till grund för en ompröv -

JoU 1980/81:21

ning. Jag vill betona att möjligheten att ompröva villkoren i sådana fall bör
kunna komma till användning bara när en betydande minskning av störningen
fiån en verksamhet kan uppnås genom tillämpningen av ny teknik
beträffande reningsformer eller produktionsmetoder. Avsikten är alltså
inte att vaije ny teknisk lösning som kommer fram under en tioårsperiod
inom en industribransch skall kunna aktualisera en omprövning av gällande
villkor för industrier inom branschen. Som en förutsättning för omprövning
på grund av den tekniska utvecklingen bör därför i lagen anges att en
övergång till ny process- eller reningsteknik skall medföra en väsentlig
förbättring från miljöskyddssynpunkt. Vid den skälighetsbedömning som
skall ske i det enskilda omprövningsfallet måste givetvis också stor vikt
fastas vid kostnaderna för övergången till den nya tekniken och till den tid
som behövs för övergången. Med den tillämpning som jag nu har förordat
för ifrågavarande omprövningsregel behöver man enligt min bedömning
inte frukta att skäliga krav från industrins sida på planeringsutrymme och
säkerhet för investeringar inte kan tillgodoses. Jag vill framhålla att också
företagen har rätt att påkalla sådana ändringar i villkoren som möjliggör
tillämpning av ny teknik som ger lägre kostnader.

Enligt motion 1980/81:1951 innebär den föreslagna ändringen av 24 §
ML en försvagning av koncessionsbeslutens rättskraft som är oacceptabel
från rättssäkerhetssynpunkt. Motionärerna, som yrkar avslag på propositionen
i denna del, framhåller att företagen givetvis - oberoende av den
ifrågasatta lagändringen — kommer att tillgodogöra sig den tekniska utvecklingen
på lämpligt sätt. Någon förbättring från miljöskyddssynpunkt
torde därk , enligt motionen inte uppnås som motsvarar den försämrade
rättssäkerheten för indus; r i.

Enligt utskottets mening bör det klargöras att också en utveckling på
teknikens område kan läggas till grund för omprövning i skärpande riktning.
Mot bakgrund av den praxis som utvecklats kan förslaget inte anses
innebära någon nämnvärd försämring av tillståndshavarens rättssäkerhet.
Av de ovan redovisade motivuttalandena framgår f. ö. att skälig hänsyn
alltid måste tas till företagens intressen när en omprövning av förevarande
slag aktualiseras. Det kan vidare påpekas att företagen för sin del kan
påkalla sådana ändringar i villkoren som möjliggör en mindre kostnadskrävande
teknik. Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet regeringens
förslag i denna del och avstyrker motion 1980/81:1951.

Utskottet biträder även i övrigt regeringens förslag rörande förutsättningarna
för en omprövning av villkor i skärpande riktning (23 och 29 §§).
Ändringen av 23 § innebär att ett tillstånd, då tillståndshavaren åsidosatt
gällande villkor, inte som nu endast skall kunna återkallas utan också att
nya eller strängare villkor skall kunna föreskrivas.

Det föreslagna tillägget i 29 § skall enligt specialmotiveringen (s. 76) ses
som ett förtydligande som är motiverat av praktiska skäl. I den nya
lydelsen stadgas att koncessionsnämnden i samband med förlängning av
den för igångsättning av viss verksamhet fastställda tiden får ompröva de i

JoU 1980/81:21

tillståndsbeslutet fastställda villkoren i skärpande riktning. Eftersom
nämnden alltid kan tvinga fram en omprövning genom att avslå en begäran
om förlängning torde enligt propositionen bestämmelsen inte innebära
någon ändring av gällande rätt.

1 propositionen föreslås vidare att den praxis som utvecklats vid koncessionsnämnden
att meddela tidsbegränsade tillstånd bör lagfastas genom en
justering av 18 §. Utskottet har ingen invändning häremot.

Omprövningsbesluts rättskraft

Enligt propositionen har koncessionsnämnden fäst uppmärksamheten
på att ML saknar bestämmelser om giltighetstiden för villkor som har
föreskrivits vid en omprövning. Jordbruksministern delar nämndens uppfattning
att detta förhållande kan komma att medföra praktiska olägenheter
och att det därför bör klargöras under vilka förutsättningar en förnyad
omprövning kan ske. Lagen föreslås därför kompletterad med en regel som
innebär att omprövningsbeslut likställs med ett tillståndsbeslut. Därigenom
får förnyad omprövning av villkor normalt inte ske förrän tio år har
förflutit från det att ett omprövningsbeslut vann laga kraft (29 a § lagförslaget).

Utskottet ansluter sig i princip till regeringens bedömning att ML bör
kompletteras med en formell regel rörande omprövningsbesluts rättskraft.
Enligt den föreslagna 29 a § ges omprövningsbeslut samma verkan som
tillståndsbeslut. Denna bestämmelse, som enligt vad som anförs i specialmotiveringen
avser att ge företagaren skäligt skydd mot en ny omprövning
i skärpande riktning, innebär bl. a. att förnyad omprövning av villkor
normalt inte får ske förrän tio år har förflutit från det att ett omprövningsbeslut
vann laga kraft. Före tioårstidens utgång kan emellertid en förnyad
omprövning i skärpande riktning ske under sådana speciella förhållanden
som anges i 23 §, 24 § andra stycket, 25 § eller 29 § andra stycket.

Sedan ordföranden i koncessionsnämnden för miljöskydd i skrivelse till
utskottet framfört vissa erinringar mot den reglering av omprövningsbesluts
rättsverkningar som har föreslagits i propositionen har utskottet
anordnat en hearing med nämndens ordförande samt företrädare för jordbruksdepartementet
och naturvårdsverket. Därvid har framkommit att
bestämmelsen i 29 a § i lagförslaget i vissa fall skulle kunna föranleda
problem. Det gäller huvudsakligen fall i vilka koncessionsnämnden på
tillståndshavarens begäran har upphävt eller mildrat villkor i tillståndsbeslut
enligt 27 § ML. Sådana fall är ganska vanliga. Under år 1980 handlades
60 ärenden av detta slag i koncessionsnämnden, medan omprövning i
skärpande riktning inte förekom i något fall. Sådan omprövning som enligt
24 § första stycket ML kan ske tio år efter det att tillståndsbeslutet vann
laga kraft kommer framdeles att bli allt vanligare. Såväl naturvårdsverket
som koncessionsnämnden förutsätter att sådan omprövning i flertalet fall
bör omfatta alla verkningar av den miljöfarliga verksamheten och således

JoU 1980/81:21

om möjligt gälla samtliga tillståndsvillkor. Eftersom villkor ibland har nära
samband med varandra, skulle en mera allsidig omprövning kunna försvåras
om ett visst villkor inte fick ändras när denna omprövning sker.

Enligt utskottets mening torde den föreslagna 29 a § inte utgöra något
hinder för koncessionsnämnden att tidsbegränsa giltigheten av nya eller
ändrade villkor när detta är påkallat från miljöskyddssynpunkt. En sådan
begränsning bör kunna ske med stöd av lagens tillåtiighetsregler i samma
utsträckning som nu gäller vid tillståndsbesluts meddelande. Bl. a. med
hänsyn till det sätt på vilket ansökningar enligt 27 § handläggs i koncessionsnämnden
synes dock av praktiska skäl inte möjligt att helt undanröja
olägenheterna av den föreslagna regleringen genom en ordning som innebär
att nämnden i vaije enskilt ärende prövar frågan om en tidsbegränsning
av villkor som har ändrats. Utskottet anser för sin del en lämpligare
lösning vara att det generellt öppnades möjlighet att ompröva nu aktuella
beslut före tioårsperiodens utgång i samband med den tidigare nämnda
samlade omprövningen av villkoren för verksamheten.

Vid ställningstagandet till denna fråga måste givetvis även tillståndshavarens
intresse beaktas. 1 27 §-fallen sker omprövningen till förmån för
tillståndshavaren. Omprövningsbeslutet innebär regelmässigt en ekonomisk
fördel för honom jämfört med den situation som skulle ha rått om
ändring av villkoren inte hade skett. Att i dessa fall medge att omprövning i
skärpande riktning får ske före tioårsperiodens utgång kan enligt utskottets
mening inte anses obilligt mot tillståndshavaren, eftersom han tidigare fått
en förmån, oftast på miljöskyddsintressets bekostnad.

I likhet med vad som föreskrivits för bl. a. omprövning enligt 24 § första
stycket bör anges att omprövning i nu åsyftade fall får ske efter vad som är
skäligt. Härav följer att det även vid sådan omprövning bör ske en skälighetsavvägning
mellan allmänna och enskilda intressen.

Med stöd av det anförda föreslår utskottet att det genom ett andra stycke
görs ett tillägg till 29 a § av innebörd att omprövningsbeslut som har
meddelats enligt 27 § bör kunna omprövas redan innan tio år har förflutit
från det beslutet vann laga kraft. Tillägget föreslås få följande lydelse:

”När koncessionsnämnden prövar frågor som avses i 24 § första eller
tredje stycket, får nämnden efter vad som är skäligt ompröva beslut
varigenom villkor har upphävts eller mildrats enligt 27 §, även om tio år
inte har förflutit från det beslutet vann laga kraft.”

Utskottet har inte funnit att den förordade ändringen är av så ingripande
beskaffenhet att yttrande av lagrådet behöver inhämtas.

Besvärsrätten

Ett av koncessionsnämnden meddelat tillståndsbeslut enligt ML kan
överklagas till regeringen av sökanden eller sakägare. Enligt grundläggande
principer på förvaltningsrättens område anses fysisk eller juridisk person
kunna i egenskap av sakägare överklaga ett beslut endast under förut -

JoU 1980/81:21

sättning att beslutet angår personen i fråga och att det gått honom emot.
Som sakägare anses den som kan tillfogas skada eller utsättas för annan
olägenhet genom den miljöfarliga verksamhet som avses i ett tillståndsbeslut.
För att ta till vara allmänna intressen får naturvårdsverket överklaga
ett tillståndsbeslut. Beslut i dispensärenden kan enligt gällande ordning
över huvud taget inte överklagas. Detsamma gäller i princip också länsstyrelsernas
beslut om råd och anvisningar i anmälningsärenden.

De sakliga ändringar sorn i fråga om besvärsmöjlighetema vidtagits i
propositionen föranleds bl. a. av förslagen att dispensprövningen tas bort
och att tillsynsuppgifter kan överlåtas på hälsovårdsnämnderna (48 §).
Den huvudsakliga innebörden av förslaget är att beslut i tillstånds- och
tillsynsfrågor överklagas hos regeringen, dock att besvär över hälsovårdsnämndens
tillsynsbeslut i första hand prövas av länsstyrelsen. Naturvårdsverkets
besvärsrätt skall inte längre begränsas av att bara allmänna intressen
får tillvaratas. Vidare föreslås en utvidgning av besvärsrätten till att
omfatta kommuner och vissa lokala arbetstagarorganisationer, oavsett om
dessa berörs såsom sakägare av det överklagade beslutet. Med uttrycket
lokal arbetstagarorganisation förstås enligt propositionen en sådan sammanslutning
av arbetstagare som skulle vara part i en lokal förhandling
med den arbetsgivare som är aktuell i sammanhanget enligt lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Den kommunala besvärsrätten
blir inte begränsad till beslut som rör en miljöfarlig verksamhet,
lokaliserad till kommunens eget område. Den avgörande förutsättningen
för att besvärsrätt skall föreligga är om kommunens yttre miljö kan bli
utsatt för störningar från den aktuella verksamheten eller om den på annat
sätt berör ett miljöskyddsintresse hos kommunmedlemmarna.

I tre motioner, nämligen 1980/81:1952 (yrkande 2), 1980/81:1954 (yrkande
5 delvis) och 1980/81:1955 berörs frågan om besvärsrätt för vissa
ideella organisationer. Enligt den förstnämnda motionen företräds miljöintressen
ofta av ideella föreningar som på ett energiskt och initierat sätt
kanaliserar människors oro och ansvar för miljön. Svårigheterna att avgöra
vilka föreningar som skall ha besvärsrätt bör inte leda till att dessa föreningar
blir utan sådan rätt. En något så när restriktiv uppräkning av de
föreningar som bör få besvärsrätt skulle enligt motionen kunna läggas till
grund för en reform i avsedd riktning. Sedan kunde utvecklingen visa om
kretsen borde vidgas.

1 motion 1980/81:1954 ges exempel på sammanslutningar som borde ges
möjlighet att överklaga beslut enligt ML. Bl. a. framhålls det betänkliga i
att hyresgäster och sammanslutningar av hyresgäster ställs utan besvärsrätt
när kanske villaägare i samma område har denna rätt. Det är också
enligt motionen viktigt att se till att organisationer som har särskilt intresse
av att bevaka allemansrätten får besvärsrätt.

I motion 1980/81:1955 konstateras att ett miljöskyddsärende på lång sikt

JoU 1980/81:21

berör inte bara dem som vid tiden för ärendets handläggning betraktas som
sakägare. Enligt motionen kan fall tänkas inträffa där enskilda sakägare
eller berörda kommuner avstår från att låta starka eller långsiktiga miljövårdsintressen
komma till uttryck och avstår från att utnyttja sin besvärsrätt.
Det vore därför värdefullt om talerätten omfattade även lokala organisationer
som varaktigt verkar för miljövårdsintressen. Motionären anser
att naturresurs- och miljökommittén bör med förtur utreda formerna för
allmänhetens inflytande i miljöskyddsärenden, varvid frågan om besvärsrätt
för allmänheten genom de ideella miljövårdsorganisationema bör ägnas
särskild uppmärksamhet.

Utskottet anser i likhet med vad jordbruksministern anfört att ideella
föreningar och andra organisationer på miljöskyddets och naturvårdens
område utför ett betydelsefullt arbete. Det är viktigt att ta till vara dessa
organisationers erfarenheter i miljövårdsarbetet. När det gäller tillståndsprövningen
av miljöfarlig verksamhet sker detta i många fall genom att
organisationer som har medlemmar som berörs av sådan verksamhet ges
tillfälle att lägga fram sina synpunkter inför prövningsmyndigheten. Allmänt
sett gäller att möjligheterna att öva inflytande på innehållet i beslut
enligt ML är större ju tidigare man kommer till tals i saken. Med det av
utskottet tillstyrkta informations- och samrådsförfarandet kommer således
möjligheterna för organisationerna att öva inflytande på beslutsprocessen i
miljöskyddsärenden att förbättras. Hittills har besvärsrätt för ideella organisationer
som sådana inte ansetts föreligga, men i den praxis som tillämpas
av regeringen tillåts en ideell organisation att som ombud föra talan för
sakägare. De ideella organisationerna ges därmed möjligheter att få sina
synpunkter beaktade i prövningsförfarandet. Utskottet vill i sammanhanget
erinra om det uppdrag som naturresurs- och miljökommittén har fått att
se över formerna för ett vidgat inflytande för allmänheten över beslut som
rör deras miljö. I likhet med jordbruksministern är utskottet inte berett att
tillstyrka att man på ML:s område gör avsteg från allmänna förvaltningsrättsliga
principer genom att låta de ideella organisationerna över lag få en
självständig besvärsrätt. Inte heller är det lämpligt att tillerkänna vissa
utvalda organisationer sådan rätt.

Mot angivna bakgrund tillstyrker utskottet regeringens förslag rörande
besvärsrätten m.m. och avstyrker motionerna 1980/81:1952 och 1980/
81:1954 i motsvarande del.

Enligt utskottets mening bör det ankomma på naturresurs- och miljökommittén
att göra de nödvändiga prioriteringarna såvitt avser frågor som
faller inom kommitténs uppdrag. Utskottet finner därför inte anledning att
förorda något riksdagsuttalande med den i motion 1980/81:1955 angivna
innebörden. Motionen bör inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

JoU 1980/81:21

Tillsynssystemet

Enligt bestämmelser i ML skall till skydd mot miljöfarlig verksamhet
som kan medföra fara för allmänna intressen tillsyn utövas av naturvårdsverket
och länsstyrelserna. Naturvårdsverket har den centrala tillsynen,
samordnar länsstyrelsernas tillsynsverksamhet och lämnar vid behov bistånd
i denna verksamhet. Länsstyrelsen skall fortlöpande utöva tillsyn
inom länet.

När råd och anvisningar från en tillsynsmyndighet om lämpliga åtgärder
för att motverka olägenhet från en viss anläggning inte följs, kan enligt ML
mer ingripande åtgärder vidtas. Om tillstånd enligt lagen inte har lämnats,
kan länsstyrelsen meddela föreläggande om sådana försiktighetsmått eller
förbud som är uppenbart behövliga för att lagens bestämmelser skall
efterlevas. Vidare kan naturvårdsverket vid koncessionsnämnden föra
talan om förbud eller försiktighetsmått.

Mot en tillståndsgiven verksamhet kan länsstyrelsen ingripa med föreskrifter,
dels när särskilda omständigheter påkallar ett brådskande ingripande,
dels när en tillståndshavare har åsidosatt villkor som har getts i
tillståndsbeslutet. Efterkoms inte sådana föreskrifter kan åtgärder vidtas
på den försumliges bekostnad.

En tillsynsmyndighet har rätt att få tillträde till ett fabriksområde och att
avkräva en företagare de upplysningar som behövs för tillsynen. De undersökningar
rörande en miljöfarlig verksamhet och dess verkningar som kan
behövas för tillsynens fullgörande behöver inte utföras eller bekostas av
tillsynsmyndigheten. Myndigheten kan förelägga företagaren att genomföra
sådana undersökningar. Men myndigheten kan också, om det är lämpligare,
utse någon annan, t. ex. ett konsultföretag, att utföra undersökningarna.
Den som utövar den miljöfarliga verksamheten är i båda fallen
skyldig att svara för undersökningskostnaderna.

I tillsynsärenden skall samarbete ske med hälsovårdsnämnden. Nämnden
är formellt inte tillsynsmyndighet enligt ML, men nämnden har ändå
viktiga tillsynsuppgifter på miljöskyddsområdet. Enligt hälsovårdsstadgan
(1958:663) svarar hälsovårdsnämnden för att det vidtas erforderliga och
skäliga åtgärder för att motverka bl. a. vattenförorening, luftförorening och
buller inom kommunen. Vidare kan hälsovårdsnämnden ingripa mot en
miljöfarlig verksamhet med stöd av hälsovårdsstadgan. Ingripanden får
dock inte ske, om verksamheten drivs i överensstämmelse med ett tillstånd
som har lämnats enligt ML. 1 betänkandet (SOU 1978:44) Kommunalt
hälsoskydd har föreslagits att hälsovårdsstadgan skall ersättas med en ny
lag, hälsoskyddslagen. Betänkandet bereds f. n. inom regeringskansliet.

Jordbruksministern anför inledningsvis att han delar den allmänna bedömningen
hos miljöskyddsutredningen och remissinstanserna att den nuvarande
situationen på tillsynsområdet inte är tillfredsställande. Många
skäl talar för att tillsynen bör effektiviseras. En väg att åstadkomma detta
3 Riksdagen 1980181. 16 sami. Nr 21

JoU 1980/81:21

är att på det sätt som utredningen föreslår ge hälsovårdsnämnden större
befogenheter och ansvar i fråga om tillsynen. Kommunerna får därmed på
ett viktigt område ökade möjligheter att påverka förhållandena för innevånarna.
Hälsovårdsnämnderna bör därför som utredningen föreslår ges
ställning av tillsynsmyndigheter enligt ML. Med hänsyn till att inte alla
kommuner har ekonomiska och personella möjligheter att nu ta på sig en
sådan uppgift bör enligt propositionen reformen göras frivillig.

Enligt utformningen av lagförslaget i denna del (44 a §) får länsstyrelsen
efter åtagande av en kommun överlåta åt hälsovårdsnämnden att utöva
fortlöpande tillsyn enligt ML. Av bestämmelsen framgår att tillsynsuppgifter
inte kan delegeras till hälsovårdsnämnden i större omfattning än vad
kommunen åtagit sig. Enligt propositionen får det förutsättas att samråd
mellan kommunen och länsstyrelsen sker, innan ett sådant åtagande görs.
Kommunen svarar själv för att det finns resurser och kompetens för
tillsynen.

Lagrådet påpekar i anslutning härtill att remediet vid fall av passivitet av
en hälsovårdsnämnd får vara återtagande av delegationen och ingripande
av länsstyrelsen såsom på nytt primärt ansvarig myndighet. Av lagrådets
yttrande framgår vidare att länsstyrelsen givetvis bör kunna avböja en
framställning om delegation, resp. återta en genomförd delegation, i överensstämmelse
med de vanliga kraven på lämplighet hos förvaltningsbeslutet.

Enligt motion 1980/81:1953 är det viktigt och nödvändigt att tillsynen av
miljöstörande verksamhet effektiviseras. De lokala hälsovårdsnämnderna
kan spela en viktig roll i en sådan förbättrad tillsynsverksamhet. Tillsynen
enligt ML bör emellertid enligt motionen samordnas med den tillsynsverksamhet
i övrigt som kommer att åläggas kommunerna till följd av kommande
förslag till hälsoskyddslag. Vidare påpekas att de kommunalekonomiska
konsekvenserna av ett vidgat kommunalt ansvar på miljöskyddsområdet
inte redovisats i propositionen. Detta sägs strida mot ett riksdagsuttalande
(FiU 1979/80:25) som motionärerna hänvisar till. Motionen utmynnar
såvitt avser tillsynen i två yrkanden. Enligt yrkande 1 bör regeringen i
samband med framläggande av förslag till hälsoskyddslag på nytt ta upp
den kommunala tillsynen enligt ML så att erforderlig samordning uppnås
samt presentera underlag för bedömning av de kommunalekonomiska konsekvenserna.
I yrkande 2 föreslås att frågan om ett särskilt tillsynsorgan,
AB Svensk Miljökontroll, utreds vidare med utgångspunkt i de tankegångar
som framförts i en reservation till miljöskyddsutredningens betänkande,
vilken undertecknats av utredningens socialdemokratiska ledamöter.

I motion 1980/81:1954 yrkas, såvitt nu är i fråga (yrkandena 2 och 4
b-d) dels att regeringen lägger fram förslag om statligt stöd till de kommuner
vilkas hälsovårdsnämnder övertar tillsynsuppgifter enligt 44 a §,
dels att i tillämpningsförfattningama tas in vissa generella anvisningar

JoU 1980/81:21

rörande tillsyn och kontroll av miljöfarlig verksamhet. Härmed avses bl. a.
föreskrifter om regelbundet återkommande översyn av särskilt miljöfarlig
verksamhet samt om branschöversikter för mindre miljöfarlig verksamhet.
Vidare yrkar motionärerna (yrkande 4 e) att anvisningar utlärdas som
ålägger kommuner och länsstyrelser att uppspåra och inrapportera alla
överträdelser av ML som de får kännedom om.

Utskottet ansluter sig till de överväganden som ligger bakom de föreslagna
bestämmelserna om delegation av tillsynsuppgifter enligt ML till
kommunal hälsovårdsnämnd. Som påpekas i propositionen lägger hälsovårdsnämnderna
redan i dag ned ett betydande arbete på miljö- och hälsoskyddsfrågor.
Det bör därför enligt utskottets mening bidra till en effektivare
tillsyn och ett bättre utnyttjande av statliga och kommunala resurser
om hälsovårdsnämnderna kan överta även de formella tillsynsbefogenhetema.
Genom att reformen görs frivillig kan övertagandet ske i den takt
och i den omfattning som är lämplig och möjlig med hänsyn till de särskilda
förhållandena i olika kommuner. Vad utskottet anfört innebär att utskottet
tillstyrker regeringens förslag i förevarande del och avstyrker yrkandet i
motion 1980/81:1954 om statligt stöd till de kommuner som övertar tillsynsansvaret.
Det bör i fråga om kostnadsfördelningen påpekas att jordbruksministern
framhållit det angelägna i att kostnaderna för tillsyn m. m. i
ökad utsträckning täcks genom avgifter (prop. s. 47). Jordbruksministern
räknar med att förslag om sådana avgifter kan föreligga under år 1982.
Enligt propositionen förutsätter man att frågan om ett större kommunalt
ansvar tas upp i samband med att ställning tas till kommande förslag om
tillsynsavgifter (s. 469). Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
även yrkandet i motion 1980/81:1953 om att den kommunala tillsynen
enligt ML prövas på nytt i samband med kommande förslag till hälsoskyddslag.

I anslutning till yrkandet i motion 1980/81:1953 beträffande ett särskilt
tillsynsorgan kan nämnas att vissa resursförstärkningar för hithörande
ändamål föreslagits i årets budgetproposition under kommundepartementets
huvudtitel (prop. 1980/81:100 bil. 18). Förslaget innebär att länsstyrelsernas
naturvårdsenheter förstärks med 15 handläggartjänster för att möta
de nya arbetsuppgifterna. En ytterligare förstärkning av naturvårdsenhetema
sker också genom att de 26 länshälsovårdskonsulenterna fr. o. m.
kommande budgetår skall vara inordnade i naturvårdsenhetema. Förslaget
har nyligen tillstyrkts av civilutskottet (CU 1980/81:24).

Av propositionen framgår vidare att utredningen om den regionala laboratorieverksamheten
(LAB 76) lagt fram förslag som kan vara av betydelse
för att få en förbättrad kontrollverksamhet också inom miljövårdsområdet.
Sedan remissbehandlingen av utredningens betänkande (SOU 1979:3) avslutats
har jordbruksministern tillsatt en arbetsgrupp med uppdrag att
utreda AB Svensk laboratorietjänsts (Svelab) framtida organisation och

JoU 1980/81:21

verksamhet. Inom ramen för detta uppdrag kan man dock enligt propositionen
inte lösa alla de problem som miljöskyddsutredningen pekat på som
angelägna att utreda vidare. Jordbruksministern anser därför att frågor
som rör organisationen av den undersöknings- och mätverksamhet som
behövs enligt ML bör utredas vidare. Han avser att i annat sammanhang
återkomma till denna fråga.

Utskottet anser sig med hänvisning till propositionens uttalanden i denna
del inte nu böra förorda någon utredning rörande inrättandet av ytterligare
ett organ i miljövårdsarbetet. Motion 1980/81:1953 yrkande 2 bör
således inte föranleda någon riksdagens åtgärd i avbidan på den vidare
prövningen av hithörande frågor inom jordbruksdepartementet. Detsamma
gäller motsvarande yrkande i den vid riksmötet 1979/80 väckta motionen
1979/80:1760 yrkande 5 d.

Yrkandena 4 b-d i motion 1980/81:1954 syftar på sådana tillämpningsförfattningar
till ändringarna i ML som närmast faller inom regeringens
ansvarsområde. Av vissa uttalanden i propositionen framgår att naturvårdsverket
förutsätts meddela råd och anvisningar av standardiserad
karaktär. Det finns enligt utskottets mening ingen anledning att förorda
något särskilt riksdagsuttalande rörande tillämpningsföreskrifternas innehåll.
Motionen avstyrks i förevarande del.

Enligt ett föreslaget tillägg till 38 § skall det åligga tillsynsmyndigheterna
att verka för att överträdelser av ML beivras. Yrkandet i nyssnämnda
motion om anmälningsplikt beträffande överträdelser av ML får härigenom
anses tillgodosett. Motionen påkallar i denna del (yrkande 4 e) ingen
vidare åtgärd från riksdagens sida.

Enligt den fristående motionen 1980/81:1860 yrkande 7 bör berörda
myndigheter få i uppdrag att föreslå regler för avgiftsfinansiering av kostnader
för tillståndsgivning och kontroll enligt ML. Av vad utskottet ovan
anfört framgår att regeringen räknar med att kunna lägga fram förslag om
sådana avgifter under år 1982. Motionsyrkandet påkallar därför ingen
särskild åtgärd från riksdagens sida.

Påföfjdssystemet, m. m.

Allmänna synpunkter

Enligt ML är straffet för den som bryter mot förbud mot viss miljöfarlig
verksamhet eller underlåter att iaktta förprövningsplikten genom att inrätta
eller driva någon form av miljöfarlig verksamhet utan tillstånd böter eller
fängelse i högst ett år. Till samma straff döms den som åsidosätter villkor
eller föreskrifter som har meddelats i ett tillståndsbeslut. I de sistnämnda
fallen krävs för straffansvar dessutom att gärningen inneburit risk för
kränkning av allmän eller enskild rätt. Till böter döms den som inte lämnar
en tillsynsmyndighet behövliga upplysningar om en anläggning som kan
befaras vara miljöfarlig. För att straff skall inträda krävs i samtliga fall att

JoU 1980/81:21

gärningen begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Tiden för åtalspreskription
för de brott som här är aktuella är två år. I vissa fall kan ett handlande
som innebär en överträdelse av nu redovisade bestämmelser också vara
belagt med straff i brottsbalken. De bestämmelser som främst är tilllämpliga
är bestämmelserna i 13 kap. om spridande av gift eller smitta,
förgöring eller vårdslöshet med gift eller smittämne.

Juridiska personer kan inte dömas till brottspåföljd. När en överträdelse
av ML:s bestämmelser har skett i en miljöfarlig verksamhet som utövas av
en juridisk person, är det sålunda en fysisk person som i straffrättsligt
avseende bär ansvaret för gärningen. 1 aktiebolag är det vanligtvis den
verkställande direktören som bär detta ansvar.

I syfte att åstadkomma en väsentlig effektivisering av påföljdssystemet
har miljöskyddsutredningen föreslagit dels en höjning av straffmaximum
från ett till två års fängelse, dels att en avgift - miljöskyddsavgift - skall
ersätta straffet för brott mot ML, utom i grova fall.

Jordbruksministern anför för sin del att samhällets syn på miljöbrottsligheten
har skärpts under de år ML har varit i kraft. Skyddet av den yttre
miljön har under senare tid varit föremål för allmän debatt, bl. a. mot
bakgrund av det som inträffat vid BT Kemi i Teckomatorp. Att det föreligger
behov av ytterligare åtgärder mot miljöbrottsligheten understryks av
flertalet remissinstanser. Jordbruksministern delar denna uppfattning.

När det gäller att förändra det nuvarande straffrättsliga systemet i ML är
han emellertid inte beredd att gå så långt som har föreslagits av miljöskyddsutredningen.
Enligt propositionen är det från samhällssynpunkt
värdefullt att på ML:s område behålla det straffrättsliga ansvaret för enskilda
individer. Jordbruksministern anser i likhet med koncessionsnämnden,
brottsförebyggande rådet och andra remissinstanser att det straffrättsliga
ansvaret bör behållas i nuvarande omfattning. Det är emellertid
nödvändigt att straffbestämmelserna ändras så att en strängare och mer
effektiv tillämpning möjliggörs.

Mot angivna bakgrund ansluter sig regeringen till utredningens förslag
rörande en höjning av straffmaximum från ett till två års fängelse. Härigenom
förlängs åtalspreskriptionstiden från två till fem år. Vidare föreslås -med viss avvikelse från utredningsförslaget - att en särskild avgift, miljöskyddsavgift,
skall utgå i vissa fall vid sidan av straffet. Propositionens
förslag jämte motioner i berörda delar redovisas närmare i följande avsnitt.

Ändringar i ML:s straffbestämmelser

Vid bedömningen av frågorna om straffmaximum och preskriptionstidens
längd måste enligt propositionen hänsyn tas till det förslag till ändringar
i brottsbalken som har lagts fram i en promemoria inom justitiedepartementet.
Om förslaget genomförs, kommer för grova miljöbrott att
gälla ett straffmaximum på sex års fängelse och en preskriptionstid på tio
år. Brottsbalkens straffbestämmelser riktar sig dock bara mot uppsåtliga

JoU 1980/81:21

eller grovt oaktsamma gärningar som kan antas ha medfört betydande
olägenhet i miljön. Det finns ett uppenbart intresse av att även i andra fall
kunna tillämpa kännbara påföljder för brott mot ML. Jordbruksministern
förordar därför att straffmaximum i ML bestäms till två år, vilket medför
en preskriptionstid på fem år. De fall där det framstår som befogat med
högre straff och längre preskriptionstid torde utan undantag gälla brott som
faller under de i brottsbalken föreslagna bestämmelserna för grova miljöbrott.

Det nuvarande kravet på att vissa gärningar — t. ex. överträdelser av
villkor eller föreskrifter i tillståndsbeslut - skall ha kränkt allmän eller
enskild rätt för att föranleda straffansvar föreslås slopat. Härigenom framstår
gränsen mellan det straffbara och det inte straffbara området som
klarare, vilket bör underlätta tillämpningen för åklagare och domstolar.
Det är emellertid inte rimligt att kriminalisera vaije överträdelse av ett
tillståndsbeslut. Bagatellartade förseelser bör enligt propositionen inte
vara straffbara.

Straffansvar införs vidare för den som lämnar oriktiga uppgifter till en
prövnings- eller tillsynsmyndighet.

Också när det gäller andra brott mot ML, såsom t. ex. brott mot förprövningsplikten,
kompletteras lagen med en föreskrift att ansvar inte skall
ådömas i ringa fall.

Straffbestämmelserna i ML återfinns i 45 §. Enligt ett föreslaget tillägg
till paragrafen skall dessa bestämmelser tillämpas subsidiärt till brottsbalken.
De skall således inte tillämpas om ansvar för gärningen kan ådömas
enligt brottsbalken.

Enligt motion 1980/81:1953 (yrkande 3) är miljöbrott speciella därigenom
att verkningarna av miljöstörningar ofta blir kända långt efter det den
miljöstörande verksamheten ägt rum. Därför finns anledning att införa
särbestämmelser om preskriptionstiden för hithörande brottslighet. Preskriptionstiden
bör enligt motionen för alla miljöbrott sättas till tio år.
Motsvarande yrkande återfinns även i motion 1979/80:1760 (yrkande 5).
Denna motion innehåller dessutom ett yrkande att begreppet fara i brottsbalkens
regler om vissa allmänfarliga brott (13 kap. 7—9 §§) bör preciseras.

I motion 1980/81: 1954 yrkande 5 hemställs att undantaget i straffbestämmelsen
i 45 § för ringa fall tas bort. Ett sådant undantag skulle enligt
motionen allvarligt minska tilltron till allvaret bakom lagstiftarens intentioner.

Utskottet vill i anslutning till motion 1980/81:1953 erinra om att det i
propositionen aviserade förslaget om införande av ett allmänt miljöbrott i
brottsbalken nu förelagts riksdagen (prop. 1980/81:108). Ärendet bereds
f. n. i justitieutskottet. Om förslaget genomförs kommer för grova miljöbrott
att gälla ett straffmaximum av sex års fängelse och en preskriptions -

JoU 1980/81:21

tid av tio år. Av särskild betydelse från preskriptionssynpunkt är att
brottsbeskrivningen på förslag av lagrådet (prop. 108 s. lil) utformats så
att de kriminaliserade gärningarna i förorenings- och förvaringsfallen beskrivs
som en pågående verksamhet. Yrkandet i motion 1980/81:1953 om
en särskild preskriptionstid för miljöbrott synes grunda sig på ett antagande
att preskriptionstiden för brottet, när miljöstörningarna blir kända, i
allmänhet långt dessförinnan böijat löpa och kanske t. o. m. löpt ut. Så är
dock inte alltid fallet. Enligt 35 kap. 4 § brottsbalken skall preskriptionstiden
räknas från den dag brottet begicks. Förutsätts för ådömande av
påföljd att viss verkan av handlingen inträtt, skall tiden räknas från den dag
då sådan verkan inträdde. En handling som är straffbar enligt ML kan ofta
bestå av en i tiden utsträckt verksamhet, t. ex. när ett miljöfarligt företag
drivs utan tillstånd eller i strid med fastställda villkor. Även om brottet i
sådana fall kan anses begånget eller fullbordat i och med att den olovliga
verksamheten påbörjats torde utgångspunkten för preskriptionstidens beräknande
ofta inträffa vid en senare tidpunkt. Man kan härvid nämligen
med visst berättigande påstå att brottet ”begås" även efter sin fullbordan i
straffrättslig bemärkelse. I praxis är det vanligt att successiv preskription
antas ske vid denna typ av brott. Detta innebär att åtalet vanligen endast
omfattar den brottslighet som tilldragit sig inom två år före delgivningen av
åtalet, om preskriptionstiden är två år. När det däremot gäller en enstaka
handling i form av t. ex. nedgrävning eller annan olovlig deponering av
miljöfarligt avfall har utgångspunkt för preskriptionstidens beräknande
varit den tidpunkt då handlingen företogs. Genom den föreslagna straffskärpningen
för brott mot ML utsträcks preskriptionstiden till fem år. Om
en överträdelse av ML är av mera allvarlig art och bl. a. vållar betydande
olägenhet i miljön blir dock, som ovan redovisats, brottsbalkens bestämmelser
om miljöbrott tillämpliga. Kan ansvar för grovt miljöbrott komma i
fråga, blir preskriptionstiden tio år. Genom den i proposition 108 förordade
brottsbeskrivningen (prop. s. 12, lil och 115) kommer preskriptionstiden i
förorenings- och förvaringsfallen att bölja löpa först när den miljöfarliga
verksamheten upphör eller vid den senare tidpunkt då den miljöskadliga
effekten uppstår, förutsatt att gärningsmannen hade uppsåt som omfattade
effekten. Ytterligare synpunkter på förslagets verkningar i preskriptionshänseende
torde komma att lämnas av justitieutskottet.

Utskottet anser mot angivna bakgrund inte att det finns tillräckliga skäl
att frångå principen om preskriptionstid i relation till straffmaximum såvitt
avser brott mot ML. I likhet med jordbruksministern vill utskottet påpeka
att de fall där högre straff och längre preskriptionstid är befogat utan
undantag torde gälla brott som faller under de i brottsbalken föreslagna
bestämmelserna för grova miljöbrott.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion 1980/81:1953
yrkande 3 jämte motsvarande yrkande 5 c i motion 1979/80:1760. Yrkandet
i sistnämnda motion om precisering av farebegreppet i brottsbalkens be -

JoU 1980/81:21

stämmelser (yrkande 5 b) får anses tillgodosett genom det lagförslag i
proposition 108 som nyss redovisats. Motionsyrkandet bör inte föranleda
någon vidare åtgärd.

Utskottet delar den i proposition 92 gjorda bedömningen att det inte är
rimligt att kriminalisera vaije överträdelse av regler i ML och att bagatellartade
förseelser inte bör vara straffbara. Yrkande 5 i motion 1980/81:1954
avstyrks därför, såvitt nu är i fråga.

Vad utskottet anfört innebär att utskottet ansluter sig till regeringens
överväganden angående straffbestämmelserna i ML.

Miljösky ddsavgift

Propositionen innehåller i denna del en omfattande och utförlig redovisning
av syftet med den föreslagna miljöskyddsavgiften, principerna för
avgiftens beräkning samt kommentarer i övrigt rörande tillämpningen av
densamma (s. 55—60 och 85—88).

Även i lagrådets yttrande anförs synpunkter på avgiften, bl. a. principerna
för dennas bestämmande (s. 452-455).

Miljöskyddsavgiften skall enligt 54 § lagförslaget i första hand bestämmas
till ett belopp som svarar mot de ekonomiska fördelarna av överträdelsen.
Häri framträder det grundläggande syftet med avgiften; genom den
skall den som begått överträdelsen berövas de ekonomiska fördelarna av
denna.

Som en grundläggande formel för beräkningen av den ekonomiska fördelen
har angivits att fördelen utgörs av en uppskattad skillnad i förmögenhetsställning
mellan den situation som har uppkommit genom överträdelsen
och den som skulle ha rått om överträdelsen inte hade skett. Lagrådet
har för sin del framhållit att alltför många svårutredda faktorer kan inverka
på det ekonomiska utfallet av ett företags verksamhet för att någon tillförlitlig
beräkning skall kunna ske på denna väg. I stället torde man enligt
lagrådet som regel få stanna vid mera omedelbara bedömningar av inbesparade
kostnader o.d. faktorer.

Med hänvisning till några i yttrandet redovisade typfall framhåller lagrådet
att bestämmandet av miljöskyddsavgiften ofta får giundas på en bedömning
av vilka reningsanordningar och andra åtgärder som enligt miljöskyddslagens
regler skäligen kunnat krävas av den som begått överträdelsen.
Eftersom avgiften kommer att fastställas i efterhand bör bedömningen
då vanligen kunna bygga på de faktiska förhållandena att vissa föreskrifter
och villkor fastställts av tillsyns- eller prövningsmyndigheter. I huvudsak
blir det alltså fråga om bedömningar från fall till fall inom ett brett fält av
olikartade företeelser, och det är enligt lagrådets mening godtagbart att
man valt att inte binda de myndigheter som har att handlägga avgiftsfrågoma
med närmare regler för prövningen.

För den händelse full bevisning om de ekonomiska fördelarna inte alls
eller endast med svårighet kan läggas fram får avgiften enligt 54 § andra
stycket bestämmas till skäligt belopp.

Joli 1980/81:21

Omständigheterna i ett enskilt fall kan vara sådana att det framstår som
alltför hårt mot den som begått överträdelsen att påföra honom en avgift
som fullt ut motsvarar de ekonomiska fördelarna. Den föreslagna 55 § ger
då möjlighet att bestämma ett lägre belopp än som motsvarar fördelarna
eller att avstå från att fastställa något belopp.

Miljöskyddsavgiften kommer sålunda till sin karaktär att påminna om en
straffrättslig sanktion. Enligt propositionen är det dock av administrativa
och samhällsekonomiska skäl inte rimligt att utforma avgiftssystemet så att
frågan om uttag av en miljöskyddsavgift måste utredas och prövas beträffande
alla slags överträdelser. Därför är det nödvändigt att utöver den
avgränsning som kravet på ekonomisk fördel innebär införa ytterligare
begränsningar av det avgiftsbelagda området. Från miljöskyddssynpunkt
är det självfallet mest angeläget att avgift tas ut för överträdelser som
orsakar miljöstörningar. Andra gärningar, vilka för övrigt mera sällan
torde medföra några ekonomiska fördelar, bör kunna undantas från avgiftsplikt.
Även brott mot förprövningsplikten, vilka brott ofta anförs som
exempel på brott som medför ekonomiska fördelar, bör således falla utanför
det avgiftspliktiga området om den tillståndspliktiga verksamheten inte
har påböijats och några miljöstörningar således inte har uppkommit.

Utöver kravet på ekonomiska fördelar föreslås den begränsningen i
fråga om avgiftspåföljden att överträdelsen skall ha medfört betydande
störning för omgivningen eller risk för sådan störning. Att också en risk för
störning bör omfattas motiveras bl. a. av att nedgrävning eller annan otillåten
deponering av miljöfarligt avfall bör kunna föranleda en avgiftspåföljd,
innan störningen har inträffat. Med begreppet störning avses inte själva
den konkreta skada eller det men för människors hälsa som en miljöfarlig
verksamhet kan medföra, utan den mera allmänna inverkan på omgivningen
som verksamheten för med sig. Denna inverkan kan ibland medföra
skadliga effekter, ibland bara risk för skada eller hälsorisker. Genom
kravet på betydande miljöstörning avser man enligt propositionen att avgiften
skall användas enbart i sådana fall där gärningen innebär ett allvarligt
hot mot miljön. Denna begränsning av tillämpningsområdet är bl. a.
knuten till regeringens överväganden i resursfrågan (s. 63). De arbetsuppgifter
som föranleds av förslaget om miljöskyddsavgiften kommer i huvudsak
att ligga på naturvårdsverket och koncessionsnämnden. Jordbruksministern
har vid utformningen av avgiftssystemet tagit stor hänsyn till att
tillämpningen inte får bli alltför betungande för de båda myndigheterna.
Enligt jordbruksministern bör arbetsuppgifterna kunna klaras utan resursförstärkning.

Av specialmotiveringen framgår att miljöskyddsavgift i förekommande
fall kan påföras även när gärningen rubriceras som miljöbrott enligt brottsbalken.

Vad beträffar förfarandet innebär regeringsförslaget bl. a. att frågor om
miljöskyddsavgift i första instans skall prövas av koncessionsnämnden på
4 Riksdagen 1980/81. 16 sami. Nr 21

JoU 1980/81:21

talan av naturvårdsverket och i andra instans av Svea hovrätt i dess
sammansättning som vattenöverdomstol (56—62 §§). Förebild till den föreslagna
ordningen, som även innebär att avgiftsmålen i sista instans kommer
att prövas av högsta domstolen, finns i lagen (1976:839) om statens vanämnd.

Enligt motion 1980/81:1952 yrkande 1 är det angeläget att miljöskyddsavgiften
utgår med ett belopp som minst motsvarar den vinning ett företag
kan ha gjort i samband med ett utsläpp. Det finns ingen anledning att
endast avgiftsbelägga de utsläpp som är direkt ekonomiskt lönsamma för
ett företag. Vidare avvisar motionärerna kravet på betydande miljöstörningar
eller risk för sådana störningar som förutsättning för att avgift skall
kunna påföras. Det bör enligt motionen räcka med att ett utsläpp förorsakar
störningar för omgivningen eller risk för sådana störningar.

I motion 1980/81:1954 anförs att den i propositionen föreslagna beloppsnivån
för miljöskyddsavgiften är otillräcklig om den skall få någon förebyggande
effekt. För att avgiften skall verka avskräckande bör den enligt
motionen bestämmas till ett belopp som med 50 % överstiger de ekonomiska
fördelarna av överträdelsen. Förslag härom framförs i yrkande 5.

Utskottet anser att den föreslagna miljöskyddsavgiften bör kunna fylla
en viktig funktion när det gäller att åstadkomma en effektivisering av
påföljdssystemet enligt ML. Härvidlag framstår det enligt utskottets mening
som betydelsefullt dels att avgiften syftar till att eliminera de ekonomiska
fördelarna av ett otillåtet utsläpp e. d., dels att den kan påföras både
fysiska och juridiska personer.

Vad beträffar förutsättningarna för avgiftens påförande delar utskottet i
viss mån den bedömning som gjorts i motion 1980/81:1952. Motionärerna
ifrågasätter om inte kravet på betydande störningar eller risk för sådana
störningar är så långtgående att miljöskyddsintresset kan bli åsidosatt. Å
andra sidan har utskottet förståelse för de skäl som jordbruksministern har
anfört för att tillämpningsområdet bör avgränsas så att prövningen av
avgiftsfrågoma inte blir alltför betungande från administrativ synpunkt.
Arbetsuppgifterna bör enligt jordbruksministern kunna klaras utan resursförstärkningar
hos naturvårdsverket och koncessionsnämnden. Enligt utskottet
bör också beaktas att avgiftssystemet från juridisk-teknisk synpunkt
delvis är en nyhet och att de båda berörda myndigheterna tidigare
inte handlagt liknande arbetsuppgifter. Utskottet vill därför inte motsätta
sig propositionens förslag att uttagande av miljövårdsavgift begränsas till
överträdelser som har medfört betydande störningar eller risk för sådana
störningar. Samtidigt förutsätter utskottet att tillämpningen av det nya
avgiftssystemet följs med uppmärksamhet och att regeringen är beredd att
överväga ändringar om det skulle behövas för att tillgodose miljöskyddsintresset.

JoU 1980/81:21

Med det anförda föreslår utskottet att motion 1980/81: 1952 i förevarande
del lämnas utan vidare åtgärd.

I anslutning till kraven i motionerna 1980/81:1952 och 1980/81:1954
rörande miljöskyddsavgiftens storlek får utskottet påpeka att avgiften enligt
det i propositionen förordade systemet kan påföras vid sidan av det
straff i form av böter eller fängelse som överträdelsen i fråga förskyller.
Avgiften kan dessutom påföras även om det otillåtna utsläppet e. d. berott
på en ren vådahändelse, dvs. i fall där ett brott mot ML objektivt sett
föreligger men där de subjektiva rekvisiten (uppsåt eller oaktsamhet) inte
är för handen. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet förslaget i motion
1980/81:1954 rörande en förhöjning av avgiften som till sin konstruktion
skulle innebära att även avgiften fick karaktär av bötespåföljd. Likaså
avstyrks motion 1980/81:1952 i förevarande del.

Sammanfattningsvis ansluter sig utskottet till regeringens förslag och
överväganden rörande miljöskyddsavgiften.

Skadestånd

Enligt motion 1980/81:1953 är det en grundläggande princip att företag
som vållar skada skall stå för de kostnader som krävs för att sanera miljön.
Om detta av någon anledning inte kan ske ser motionärerna det som skäligt
att all den industri som omfattas av ML:s bestämmelser i sin helhet får stå
ansvarig för uppkomna skador. För detta ändamål bör en fond byggas upp,
som kan bygga på avgifter från företagen. Motionärerna hemställer (yrkande
4) att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
sådan fond. Motsvarande yrkande återfinns i den fristående motionen
1979/80:1760 yrkande 5 a).

Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att miljöskyddsutredningen
ägnar sitt fortsatta arbete åt bl. a. frågor om åtgärder för att återställa
skadad miljö och om formerna för finansiering av sådana åtgärder. Vidare
bör nämnas att miljöskadeutredningen genomför en översyn av ML:s
ersättningsregler, vilken syftar till att ge enskilda bättre möjligheter att få
ersättning för miljöskador. I avbidan på resultatet av utredningsverksamheten
anser sig utskottet inte böra förorda något bindande uttalande från
riksdagens sida angående den av motionärerna angivna lösningen på hithörande
ersättningsproblem. Ifrågavarande motionsyrkanden avstyrks således.

Övergångsfrågor

Av 2 kap. 10 § regeringsformen följer att de nya bestämmelserna om
ansvar och miljöskyddsavgift inte får tillämpas på överträdelser som har
skett före ikraftträdandet av bestämmelserna.

Att dispensprövningen upphör medför enligt propositionen inte att tidigare
meddelade dispensbeslut förlorar sin verkan. Under lång tid framöver
kommer sålunda de villkor och föreskrifter som upptagits i dispensbeslutet
att vara normerande för driften av ett stort antal miljöfarliga verksamheter.

JoU 1980/81:21

Att bryta mot sådana föreskrifter är enligt gällande ordning straffbelagt i
samma omfattning som brott mot tillståndsbeslut. Den ordningen måste,
framhåller jordbruksministern, självfallet bibehållas även för framtiden.
Straffbestämmelser som avser brott mot dispensbeslut begångna efter
ikraftträdandet av här föreslagna lagändringar bör därför tas upp i övergångsbestämmelserna
till lagen. Straffmaximum bör även för dessa brott
höjas till två års fängelse. När sådana brott har begåtts före ikraftträdandet
skall självfallet de nuvarande bestämmelserna alltjämt gälla, om lagföringen
sker efter den tidpunkten.

Enligt jordbruksministerns mening kan det inte anföras något skäl för att
undanta brott mot dispensbeslut från tillämpningen av miljöskyddsavgiften.
Den som efter avgiftens införande bryter mot ett dispensbeslut bör
alltså enligt propositionen i de fall då gärningen har medfört ekonomisk
fördel och betydande störningar för omgivningen kunna påföras en avgift.
Behövliga föreskrifter om detta föreslås tas upp bland övergångsbestämmelserna.

Utskottet har ingen erinran mot regeringens överväganden under denna
rubrik.

Övriga frågor

Utskottet behandlar under denna rubrik några fristående motioner som
berör frågor med anknytning till föreliggande proposition.

I två motioner från föregående riksmöte, 1979/80:934 och 1979/80:1375,
hemställs om skärpta bestämmelser rörande lagring av kemiska bekämpningsmedel.
I båda motionerna hänvisas till en beslutad lokalisering i södra
Sverige av ett lager för sådana ämnen. Trots avstyrkanden från olika
kommunala organ och protester från lokalbefolkningen har etableringen av
lagret inte kunnat hindras. Enligt motion 1979/80:934 är det otillfredsställande
att den lokala hälsovårdsnämnden inte har större möjligheter att
påverka en verksamhet av detta slag. Den borde t. ex. ha befogenhet att
bestämma lokaliseringen för ett miljöfarligt lager och utfärda lokalt betingade
föreskrifter för företagets hantering. Enligt motion 1979/80:1375 är
det angeläget att beslut i hithörande frågor fattas på kommunal nivå.

Utskottet får erinra om att ML:s definition av miljöfarlig verksamhet
bl. a. omfattar anordnande av upplag som kan medföra vattenförorening.
Lagen omfattar också störningar av annat slag för omgivningen, om störningen
inte är helt tillfällig. Tillämpningsområdet är dock begränsat till
miljöstörningar som härrör från fast egendom.

I nu gällande tillämpningsbestämmelser till ML har inte föreskrivits
någon generell tillstånds- eller anmälningsplikt beträffande den typ av
verksamhet som motionärerna åsyftar. Det bör dock påpekas att kommunala
myndigheter genom t. ex. byggnads- och hälsovårdslagstiftningen har
vissa möjligheter att påverka såväl etableringen som utformningen av en

JoU 1980/81:21

miljöfarlig verksamhet. Om verksamheten inte drivs i överensstämmelse
med ett tillstånd som har lämnats enligt ML kan hälsovårdsnämnden
ingripa mot verksamheten med stöd av hälsovårdsstadgan. När det gäller
själva hanteringen av bekämpningsmedlen är det i första hand lagen
(1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor som anger förutsättningarna
för ingripanden. De centrala bedömningar som är aktuella härvidlag görs
av produktkontrollnämnden.

Utskottet anser att det med hänsyn till den kompetensfördelning som
följer av lagen om hälso- och miljöfarliga varor inte finns anledning för
riksdagen att på sätt föreslås i motion 1979/80:934 närmare gå in på frågan
om kommunernas befogenheter att utfärda anvisningar i nu förevarande
avseende. Däremot kan det enligt utskottets mening finnas skäl att överväga
frågan huruvida lagring av bekämpningsmedel i större omfattning är
en verksamhetsform som borde omfattas av ML:s förprövningssystem.
Enligt vad utskottet erfarit kommer naturvårdsverket att för regeringens
prövning upprätta förslag till tillämpningsföreskrifter i anslutning till de
föreslagna ändringarna i ML. Utskottet förutsätter att man i detta sammanhang
bl. a. undersöker behovet av en generell tillståndsplikt för den typ av
verksamhet som motionärerna angett. Motionerna 1979/80:934 och 1979/
80:1375 bör kunna anses besvarade med vad utskottet nu anfört.

Enligt motion 1979/80: 1760 yrkande 5 e bör man i samband med ställningstagandet
till miljöskyddsutredningens förslag överväga behovet av
lagregler för att genomföra principen om producentens ansvar.

Utskottet tolkar yrkandet så att motionärerna i miljöskyddslagstiftningen
önskar föra in bestämmelser om ansvaret för skador på människor och
miljö genom kemiska produkter. Förslaget framstår som mindre lämpligt
då ju ML är konstruerad så att den endast omfattar miljöstörningar som
härrör från användningen av fast egendom. Enligt utskottets mening bör
hithörande frågor bedömas med utgångspunkt i produktkontrollens regelsystem,
i första hand lagen om hälso- och miljöfarliga varor jämte tillhörande
kungörelse. Utskottet hänvisar härvidlag till sin tidigare behandling av
bl. a. motioner om kontrollen av hälso- och miljöfarliga varor (JoU 1980/
81:2 m.fl. betänkanden). Mot angivna bakgrund avstyrks motion 1979/
80:1760 yrkande 5 e.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förprövning.sförfarandet m.m. att riksdagen

a) antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i miljöskyddslagen (1969:387) i denna del,

b) avslår motion 1980/81:1954 yrkande 1,

c) avslår motion 1980/81:1954 yrkande 3,

d) avslår motion 1980/81:1954 yrkande 4 a),

JoU 1980/81:21

2. beträffande tillståndsbesluts rättskraft att riksdagen med bifall
till regeringens förslag och med avslag på motion 1980/81:1951
antar det under mom. 1 a) angivna lagförslaget såvitt avser 24 §,

3. beträffande omprövnirtgsbesluts rättskraft att riksdagen antar
det under mom. 1 a) angivna lagförslaget såvitt avser 29 a § med
den ändringen att lagrummet erhåller följande som utskottets
förslag betecknade lydelse:

29 a §

Regeringens förslag

Koncessionsnämndens beslut om
villkor eller föreskrifter enligt 23—
25, 27 § eller 29 § andra stycket
andra meningen har samma verkan
som ett tillståndsbeslut.

Ut skottets förslag

Koncessionsnämndens beslut om
villkor eller föreskrifter enligt 23—
25 , 27 § eller 29 § andra stycket
andra meningen har samma verkan
som ett tillståndsbeslut.

När koncessionsnämnden prövar
frågor som avses i 24 § första eller
tredje stycket, får nämnden efter
vad som är skäligt ompröva beslut
varigenom villkor har upphävts eller
mildrats enligt 27 §, även om tio
år inte har förflutit från det beslutet
vann laga kraft.

4. Beträffande besvärsrätten att riksdagen

a) med bifall till regeringens förslag samt med avslag på motion
1980/81:1952 yrkande 2 och motion 1980/81:1954 yrkande 5 i
denna del antar det i mom. 1 a) angivna lagförslaget såvitt avser
48 §,

b) lämnar motion 1980/81:1955 utan vidare åtgärd,

5. beträffande tillsynssystemet m.m. att riksdagen

a) antar det i mom. I a) angivna lagförslaget i denna del,

b) avslår motion 1980/81:1953 yrkande 1,

c) lämnar motion 1980/81: 1953 yrkande 2 och motion 1979/
80:1760 yrkande 5 d utan vidare åtgärd,

d) avslår motion 1980/81:1954 yrkande 2,

e) lämnar motion 1980/81:1954 yrkandena 4 b)-d) utan vidare
åtgärd,

f) avslår motion 1980/81:1954 yrkande 4 e,

6. beträffande kostnaderna för tillsyn och kontroll att riksdagen
avslår motion 1980/81:1860 yrkande 7,

7. beträffande ändringar i miljöskyddslagens straffbestämmelser
m. m. att riksdagen

a) med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion
1980/81:1954 yrkande 5 i denna del antar det i mom. 1 a) angivna
lagförslaget såvitt avser 45 §,

JoU 1980/81:21

b) avslår motion 1980/81:1953 yrkande 3 och motion 1979/
80:1760 yrkande 5 c,

c) lämnar motion 1979/80:1760 yrkande 5 b utan vidare åtgärd,

8. beträffande förutsättningarna för uttag av miljöskyddsavgift att
riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på
motion 1980/81:1952 yrkande 1 i denna del antar det i mom. 1 a)
angivna lagförslaget såvitt avser 52 §,

9. beträffande beräkningen av miljöskyddsavgiften att riksdagen
med bifall till regeringens förslag samt med avslag på motion
1980/81:1952 yrkande 1 i denna del och motion 1980/81:1954
yrkande 5 i denna del antar det i mom. 1 a) angivna lagförslaget
såvitt avser 54 §,

10. beträffande skadestånd att riksdagen avslår motion 1980/81: 1953
yrkande 4 och motion 1979/80:1760 yrkande 5 a,

11. att riksdagen antar det i mom. 1 a) angivna lagförslaget i de delar
som ej omfattas av utskottets hemställan i mom. 1-5 och 7-9
ovan,

12. beträffande bestämmelser om lagring av bekämpningsmedel att
riksdagen lämnar motionerna 1979/80:934 och 1979/80:1375 utan
vidare åtgärd,

13. beträffande lagregler om producentens ansvar att riksdagen avslår
motion 1979/80:1760 yrkande 5 e.

Stockholm den 2 april 1981
På jordbruksutskottets vägnar
SVANTE LUNDKVIST

Närvarande: Einar Larsson (c)*, Svante Lundkvist (s), Arne Andersson i
Ljung (m), Maj Britt Theorin (s), Grethe Lundblad (s)*, Hans Wachtmeister
(m), Sven Lindberg (s)*. Filip Johansson (c), Åke Wictorsson (s), Sven
Eric Lorentzon (m), Gunnar Olsson (s), Håkan Strömberg (s), Lennart
Brunander (c), Torkel Lindahl (fp)* och Kerstin Sandborg (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

JoU 1980/81:21

Reservationer

1. Tillståndsbesluts rättskraft (mom. 2)

Arne Andersson i Ljung, Hans Wachtmeister och Sven Eric Lorentzon
(alla m) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 28 som boljar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”motion 1980/81:1951” bort ha följande lydelse: -

Utskottet anser för sin del att den föreslagna ordningen är betänklig från
många synpunkter. Som framgår av det ovan anförda omfattar propositionen
flera förslag som var för sig innebär att möjligheterna till omprövning i
skärpande riktning före tioårsperiodens utgång ökar. Dessa ändringar
gagnar i första hand miljöskyddsintresset och innebär således att den i nu
gällande ML föreskrivna intresseavvägningen rubbas till företagets nackdel.
Utskottet har inte motsatt sig de föreslagna ändringarna i 23 och 29 §§
då bl. a. praktiska skäl talar till förmån härför och förslagen inte bedömts
innebära någon allvarlig försämring av tillståndshavarens rättssäkerhet.
Däremot innebär den i propositionen förordade ändringen av 24 § ML en
försvagning av tillståndsbeslutets rättskraft som enligt utskottets mening
är oacceptabel från rättssäkerhetssynpunkt. Utskottet förutsätter i likhet
med motionärerna att företagen — oberoende av den ifrågasatta lagändringen
- kommer att tillgodogöra sig den tekniska utvecklingen på lämpligt
sätt. Det kan därför ifrågasättas om ändringen leder till någon förbättring
av miljöskyddet som motsvarar den försämrade rättssäkerheten för industrin.
Enligt utskottets mening får det anses tillräckligt från miljöskyddssynpunkt
att en anpassning till den tekniska utvecklingen i fortsättningen
aktualiseras i samband med den s. k. tioårsprövningen. Det anförda innebär
att utskottet avstyrker regeringens förslag till ändrad lydelse av 24 § i
nu åsyftat hänseende och biträder yrkandet i motion 1980/81:1951.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande tillståndsbesluts rättskraft att riksdagen med anledning
av regeringens förslag och med bifall till motion 1980/
81:1951 antar det i mom. 1 a) angivna lagförslaget såvitt avser
24 § med den ändringen att lagrummet erhåller följande som
reservanternas förslag betecknade lydelse:

24 §

Regeringens förslag Reservanternas förslag

Har tio år förflutit från det att ett Har tio år förflutit från det att ett
tillståndsbeslut har vunnit laga tillståndsbeslut har vunnit laga

kraft, får koncessionsnämnden fö- kraft, får koncessionsnämnden föreskriva
nya eller strängare villkor reskrivna nya eller strängare villkor

JoU 1980/81:21

Regeringens förslag

för verksamheten efter vad som är
skäligt.

Om särskilda skäl föreligger, får
nämnden efter utgången av den tid
som anges i första stycket även ompröva
tillstånd att släppa ut avloppsvatten
i ett visst vattenområde.

Reservanternas förslag

för verksamheten efter vad som är
skäligt.

Redan dessförinnan får sådana
villkor föreskrivas av nämnden efter
vad som är skäligt, om förhållandena
i omgivningen har ändrats
väsentligt.

Om särskilda skäl föreligger, får
nämnden efter utgången av den tid
som anges i första stycket även ompröva
tillstånd att släppa ut avloppsvatten
i ett visst vattenområde.

2. Besvärsrätten (mom. 4 a)

Torkel Lindahl och Kerstin Sandborg (båda fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 32 som böijar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”vidare åtgärd” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som anförts i motion 1980/81:1952 att
ideella föreningar och andra organisationer på miljöskyddets och naturvårdens
område utför ett betydelsefullt arbete. Det är viktigt att ta till vara
dessa organisationers erfarenheter i miljövårdsarbetet. Visserligen är, som
anförts i propositionen, regeringens praxis generös när det gäller möjligheterna
för sådana organisationer att lägga fram sina synpunkter i ett miljöskyddsärende.
Enligt utskottets mening är det dock otillfredsställande att
ideella föreningar skulle helt sakna formell besvärsrätt i dessa ärenden.
Eventuella svårigheter att avgränsa den taleberättigade kretsen bör kunna
klaras av genom en något så när restriktiv uppräkning av de sammanslutningar
som bör komma i fråga. En sådan förteckning skulle bl. a. omfatta
miljöföreningar och andra organisationer som tillvaratar människors speciella
intressen i miljöhänseende, t. ex. allergiker. Det bör ankomma på
regeringen att framlägga förslag om sådan besvärsrätt i enlighet med vad
utskottet anfört. Utskottet kan t. v. godkänna förslaget till utformning av
48 § lagförslaget, men föreslår samtidigt att riksdagen med anledning av
motion 1980/81:1952 i berörd del ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om besvärsrätt för ideella organisationer.

Genom utskottets bedömning får även syftet med motion 1980/81:1954 i
denna del och motion 1980/81:1955 anses tillgodosett. Motionerna bör inte
föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

dels utskottets hemställan under mom. 4 a bort ha följande lydelse:

Joll 1980/81:21

4. a) beträffande besvärsrätten att riksdagen dels, med bifall till
regeringens förslag och med avslag på motion 1980/81:1954
yrkande 5 i denna del antar det i mom. 1 a) angivna lagförslaget
såvitt avser 48 §, dels som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet med anledning av motion 1980/81:1952
yrkande 2 anfört om besvärsrätt för vissa ideella organisationer,

3. Tillsynssystemet m. m. (mom 5 b och c)

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg,
Åke Wictorsson, Gunnar Olsson och Håkan Strömberg (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 35 böljar med ”Utskottet
ansluter” och på s. 36 slutar med ”yrkande 5 d” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det viktigt och nödvändigt att tillsynen av
miljöstörande verksamhet effektiviseras. De lokala hälsovårdsnämnderna
kan spela en viktig roll i en sådan förbättrad tillsynsverksamhet. Som
påpekas i motion 1980/81:1953 har emellertid de kommunalekonomiska
konsekvenserna av regeringens förslag i förevarande avseende inte redovisats.
Detta får anses stå i strid med ett riksdagsuttalande (FiU 1979/80:25)
av innebörd att staten i största möjliga utsträckning bör avhålla sig från att
ta principbeslut om reformer om det inte står klart att man på den kommunala
sidan har möjlighet att i rimlig tid fullgöra vad man i praktiken åläggs.
Enligt samma uttalande bör regeringen å sin sida se till att ingen proposition
läggs fram utan att eventuella kommunalekonomiska konsekvenser av
de framlagda förslagen är ingående analyserade och utförligt redovisade.
En annan fråga som enligt utskottets mening beaktats i otillräcklig utsträckning
är samordningen mellan kommunernas åligganden enligt föreliggande
lagförslag och de uppgifter som kan komma att åläggas kommunerna
genom ett från regeringens sida aviserat förslag till hälsoskyddslag.
Mot bakgrund av vad utskottet inledningsvis anfört om hälsovårdsnämndernas
viktiga roll i tillsynsarbetet kan utskottet emellertid t. v. godta den
av regeringen föreslagna ordningen med ett frivilligt kommunalt övertagande
av tillsynsansvaret. De av utskottet angivna frågorna om samordning
mellan ML och den kommande hälsoskyddslagen liksom de
kommunalekonomiska konsekvenserna av ett utökat kommunalt tillsynsansvar
får under dessa förhållanden tas upp i annat lämpligt sammanhang.
Utskottet föreslår, med instämmande i motion 1980/81:1953 i denna del,
att regeringen i samband med utarbetandet av förslag till hälsoskyddslag
tar upp dessa frågor. Detta bör ges regeringen till känna.

Vad beträffar frågan om ytterligare insatser i övrigt för tillsynsverksamheten
ansluter sig utskottet till de synpunkter som anförts i motion 1980/
81:1953 rörande inrättande av ett serviceorgan, i motionen benämnt AB

JoU 1980/81:21

Svensk Miljökontroll. Grundtanken bakom förslaget är att man därigenom
skulle kunna ställa sådana kvalificerade resurser till miljökontrollens förfogande
som rimligen inte kan byggas upp hos vaije länsstyrelse eller kommun.
Därigenom skulle myndigheternas bedömningar i miljöfrågor kunna
bli mer enhetliga och kontrollen mer effektiv. Utskottet anser att starka
skäl talar för inrättandet av ett sådant organ och föreslår att regeringen
låter utreda frågan i enlighet med de riktlinjer som angetts i motionerna
1980/81:1953 och 1979/80:1760. Även detta bör av riksdagen ges regeringen
till känna.

dels utskottets hemställan under momenten 5 b och c bort ha följande
lydelse:

5. beträffande tillsynssystemet m. m. att riksdagen

b) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
med anledning av motion 1980/81:1953 yrkande 1,

c) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
med anledning av motion 1980/81:1953 yrkande 2 och motion
1979/80:1760 yrkande 5 d,

4. Kostnaderna för tillsyn och kontroll (mom. 6)

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg,
Åke Wictorsson, Gunnar Olsson och Håkan Strömberg (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 36 som böijar med ”Enligt den”
och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Enligt den (lika med utskottet) enligt ML. Utskottet ansluter
sig i allt väsentligt till vad motionärerna anfört om fördelningen av
ansvaret för samhällets kostnader för tillståndsgivning och kontroll enligt
ML. Dessa kostnader är betydande och bör, som motionärerna ansett, i
fortsättningen bäras av den som söker tillstånd till resp. bedriver miljöfarlig
verksamhet. Avgifterna bör kunna tillföra statskassan ett belopp om ca
125 milj. kr. Utskottet förutsätter att dessa synpunkter blir vägledande för
regeringen i samband med utarbetandet av det i propositionen aviserade
förslaget rörande ett avgiftssystem på förevarande område. Vad utskottet
anfört med anledning av motion 1980/81:1860 yrkande 7 bör av riksdagen
ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande kostnaderna för tillsyn och kontroll att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
med anledning av motion 1980/81:1860 yrkande 7,

JoU 1980/81:21

5. Ändringar i miljöskyddslagens straffbestämmelser m.m. (mom. 7 b)

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg,
Åke Wictorsson, Gunnar Olsson och Håkan Strömberg (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar med ”Utskottet
anser” och på s. 40 slutar med ”i ML” bort ha följande lydelse:

Utskottet kan ansluta sig till regeringens förslag så till vida att maximistraffet
för brott mot ML skärps till fängelse i två år. Skulle därvid
grundprincipen för åtalspreskription enligt brottsbalken få gälla blir
preskriptionstiden i hithörande fall fem år. Utskottet delar härvidlag den i
motion 1980/81:1953 framförda uppfattningen att miljöbrott är av en speciell
karaktär med hänsyn bl. a. till att verkningarna av miljöstörningarna
ofta blir kända långt efter det den miljöstörande verksamheten ägt rum.
Det finns därför enligt utskottets mening starka skäl att införa särbestämmelser
i fråga om preskriptionstiden för brott mot ML. Det bör i sammanhanget
påpekas att ansvarsbestämmelserna i ML, som bibehålls i stort sett
oförändrade, inte utan vidare omfattas av de principer för preskriptionstidens
beräknande som ovan redovisats såvitt avser miljöbrott enligt brottsbalken.
Propositionen innehåller i detta hänseende inga uttalanden som
kan ge de rättstillämpande myndigheterna vägledning. Genom den i ML
gjorda gämingsbeskrivningen torde man' dock få räkna med att preskriptionstiden
i normalfallen räknas från den dag brottet begicks, oavsett vid
vilken tidpunkt verkningarna för omgivningen blir kända. Eventuella olägenheter
av denna ordning kan enligt utskottets mening undanröjas, om
man beträffande brott mot ML inför sådana särbestämmelser i preskriptionshänseende
som motionärerna åsyftar. Utskottet föreslår med hänvisning
till det anförda att riksdagen med anledning av motion 1980/81:1953
och 1979/1980:1760 i förevarande delar beslutar att i ML införa en ny
paragraf, 45 a §, som innebär en tioårig åtalspreskriptionstid för brott mot
ML, med bibehållet maximistraff om två års fängelse.

Yrkandet i sistnämnda motion (lika med utskottet) i fråga.

dels utskottets hemställan under 7 b bort ha följande lydelse

7. beträffande ändringar i miljöskyddslagens straffbestämmelser
m.m. att riksdagen

b) med anledning av motion 1980/81:1953 yrkande 3 och motion
1979/80:1760 yrkande 5 c beslutar att i miljöskyddslagen skall
införas en ny paragraf. 45 a §, med följande som reservanternas
förslag betecknade lydelse:

JoU 1980/81:21

Reservanternas förslag
45 a §

Utan hinder av 35 kap. 1 §
brottsbalken får påföljd för brott
enligt 45 § ådömas, om den misstänkte
häktats eller erhållit del av
åtalför brottet inom tio år från det
brottet begicks.

6. Skadestånd (mom. 10)

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg,
Åke Wictorsson, Gunnar Olsson och Håkan Strömberg (alla s) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 43 som boljar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att en grundläggande princip
bör vara att det företag som vållar skada bör stå för de kostnader som
krävs för att sanera miljön. Erfarenheterna har emellertid visat att det
ibland av olika skäl kan vara svårt eller omöjligt att utkräva skadeståndsrättsligt
ansvar av vederbörande företag. Enligt utskottets mening är det
därför skäligt att den miljöfarliga industrin som helhet genom t. ex. ett
gemensamt fondsystem får stå för det ekonomiska ansvaret för uppkomna
skador. En sådan fond kan lämpligen bygga på avgifter från företag som
omfattas av ML. Ur fonden kan ersättning utgå för skador som orsakats av
miljöfarlig verksamhet. Det bör ankomma på regeringen att snarast för
riksdagen framlägga förslag om inrättande av en sådan fond i överensstämmelse
med bl. a. motion 1980/81:1953 i förevarande del. Detta bör av
riksdagen ges regeringen till känna.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande skadestånd att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört med anledning av motion
1980/81:1953 yrkande 4 och motion 1979/80:1760 yrkande 5 a,

JoU 1980/81:21

Särskilt yttrande

Varuproduktion och avfallshantering

Svante Lundkvist, Maj Britt Theorin, Grethe Lundblad, Sven Lindberg,
Åke Wictorsson, Gunnar Olsson och Håkan Strömberg (alla s) anför:

I samband med behandlingen av prop. 1975:32 om återvinning och
omhändertagande av avfall lade statsmakterna fast vissa principer för
varuproduktion och avfallshantering. Innan produktionen av en vara påböijas
bör det vara klarlagt hur varan skall omhändertas sedan den har
använts och blivit avfall. Det är producenterna som i första hand skall bära
ansvaret för att avfall tas om hand på ett riktigt sätt från miljö- och
resurssynpunkt. Dessa principer, som ännu inte har omsatts i direkta
författningsbestämmelser, måste som tidigare har understrukits anses vara
av sådan vikt att de bör styra handlandet i förekommande fall hos samhällsorganen
och industriföretagen. Enligt vår mening bör dessa viktiga
principer för att få full genomslagskraft komma till direkt uttryck i lagstiftningen.
Hur dessa principer skall omformas till lagregler bör övervägas vid
kommande översyn av berörd lagstiftning.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981