om ändrade grunder för bestämmande av den statliga bostadslåneräntan (prop. 1985/86:63) (Betänkande 1985/86:BoU10 Bostadsutskottet)

Bostadsutskottets betänkande
1985/86:10

om ändrade grunder för bestämmande av den statliga
bostadslåneräntan (prop. 1985/86:63) 1985/86-10

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om ändrade grunder för bestämmande
av den statliga bostadslåneräntan. Vid bestämmande av denna ränta bör
fr. o. m år 1986 hänsyn även tas till ränteläget i fråga om annan statlig
upplåning än den som sker genom långfristiga obligationslån. Beträffande
räntan avseende vissa förvärvslån föreslås ett tillkännagivande till regeringen
om att denna ränta bör beräknas utifrån andra principer än dem som för
övrigt bör tillämpas.

Utskottet avstyrker motioner (m), (c) och (vpk) om avslag på propositionen.

Reservationer i enlighet med förslagen i dessa motioner har avgivits liksom
en reservation (m) om räntebidragssystemets utformning och en reservation
(vpk) om att de för staten ökade ränteintäkterna skall återföras till
bostadssektorn. Ett särskilt yttrande (fp) har avgivits beträffande utformningen
av propositionen.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1985186:63 (bostadsdepartementet) föreslagit
riksdagen att godkänna vad i regeringsprotokollet förordats om ändrade
grunder för bestämmande av den statliga bostadslåneräntan.

Motionerna m. m.

Utskottet behandlar i detta betänkande de med anledning av propositionen
väckta motionerna 1985/86:

216 av Erling Bager m. fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförs om utformningen av
propositionen,

217 av Alf Svensson (c) vari hemställs att riksdagen beslutar avslå proposition
1985/86:63,

218 av Kjell A. Mattsson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar avslå
regeringens förslag om ändrade grunder för bestämmande av den statliga
bostadslåneräntan fr. o. m. den 1 januari 1986, 1

1 Riksdagen 1985/86.19sami. Nr 10

219 av Rolf Dahlberg m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen med avslag på
proposition förslag hos regeringen begär förslag till förändring av räntesubventionerna
i enlighet med vad som i motionen anförts,

220 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1985/86:63,

2. att - därest yrkandet under 1 ej finner riksdagens bifall - riksdagen som
sin mening uttalar att uppnådda besparingar skall komma bostadssektorn till
godo,

221 av Elver Jonsson och Lars Sundin (båda fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att särskild hänsyn skall tas till dem som
köpt egnahem med förvärvslån vid fastställande av bostadslåneräntan.

Bostadsutskottet har berett finansutskottet tillfälle att yttra sig över
propositionen och motionerna. Finansutskottets yttrande har som bilaga
fogats till detta betänkande.

Översiktlig redogörelse för bostadsfinansieringssystemetm.
m.

Inledning

Ny- och ombyggnad av bostäder finansieras i allt väsentligt genom byggnadskrediter
under byggnadstiden och genom långfristiga lån när fastigheten
färdigställts. Den långfristiga långivningen sker genom avlyft av byggnadskrediterna
i huvudsak till stadshypoteksinstitutionen, Sparbankernas Inteckningsaktiebolag
(Spintab), Svensk Bostadsfinansierings AB - BOFAB - och
Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB.

Lagen om kreditpolitiska medel

Lagen (1974:922), (ändrad senast 1984:1111) om kreditpolitiska medel som
trädde i kraft den 1 januari 1975 ger regeringen befogenhet att på
framställning av fullmäktige i riksbanken ålägga bank- eller försäkringsinstitut
att se till att viss andel av den ökning deras totala placeringar undergår
består av prioriterade placeringar, dvs. lån åt staten och för bostadsändamål,
s. k. allmän placeringsplikt. Med särskild placeringsplikt menas enligt lagen
skyldighet för bank att lämna byggnadskredit för särskilt angivet byggnadsprojekt.
Det skall gälla projekt för vilket det utgår eller kommer att utgå
statligt bostadslån och för vilket kommunal borgen föreligger.

För år 1985 har förordnats om allmän placeringsplikt för allmänna
pensionsfondens första, andra och tredje fondstyrelse samt för vissa livförsäkringsföretag.
Riksbanken har den 21 november 1985 hemställt hos
regeringen om förlängt förordnande om allmän placeringsplikt att gälla även
under perioden den 1 januari 1986-den 31 januari 1987.

Även andra åtgärder kan, efter förordnande av regeringen, stå till
riksbankens förfogande enligt lagen om kreditpolitiska medel. Vissa av

BoU 1985/86:10

medlen kommer i praktiken till användning även utan sådant direkt
förordnande.

Genom emissionskontroll kan riksbanken reglera utbudet på obligationsmarknaden
i syfte att fördela tillgången på de olika sektorerna. Riksbanken
kan också bestämma villkoren för obligationer, förlagsbevis eller andra för
den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev. Förordnande om räntereglering
kan syfta, direkt eller indirekt, till att hålla kostnaderna nere för lån avseende
bl. a. bostadsinvesteringar. Även kassakrav och utlåningstak är medel som
kan ha betydelse för bostadsfinansieringen.

Som ovan framgått trädde LKM i kraft den 1 januari 1975. Giltighetstiden
begränsades till tre år. Därefter har lagens giltighetstid förlängts, senast
hösten 1983 då riksdagen beslöt förlänga giltighetstiden till utgången av år
1986.

Bottenlån och statliga lån till bostadsbyggandet

Byggnadskreditiven avlyfts av fastighetslån när byggnaderna färdigställts.
Fastighetslånen, som ofta benämns bottenlån, utlämnas till största delen av
de s. k. bottenlåneinstituten, dvs. stadshypoteksinstitutionen, BOFAB och
Spintab.

Byggnadskreditiven avlyfts vanligen även av statliga bostadslån. Före den
1 juli 1985 finansierades dessa lån över statsbudgeten. Fr. o. m. halvårsskiftet
1985 har SBAB uppgiften att ombesörja att bostadsverket - bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna - förses med medel för praktiskt taget hela den
statliga långivning för bostadsändamål som statsmakterna beslutat. Endast
en mindre del av denna långivning finansieras numera direkt över statsbudgeten.

Stadshypoteksinstitutionen lämnar lån mot säkerhet av inteckning i fast
egendom eller tomträtt och lån åt samfällighetsförening eller kommun.
Spintab och BOFAB har i huvudsak samma uppgift. Om statliga bostadslån
utgår för ett objekt tillämpas i princip det av bostadsmyndigheterna
fastställda pantvärdet som underlag för belåningen. I dessa fall sträcker sig
bottenlånet intill statslånets undre gräns, dvs. till normalt 70 % av pantvärdet.

Vid bostadslångivningen skiljer man mellan prioriterade och oprioriterade
ändamål. Som prioriterad långivning räknas lån avseende nybyggda bostadshus
samt, under förutsättning att statliga lån beviljats, ombyggda bostadshus,
ny- eller ombyggda affärs- och kontorshus och allmänna samlingslokaler. Till
den oprioriterade långivningen räknas ombyggnad utan statslån, affärs- och
kontorshus för vilka statliga lån inte utgår, lån till förvärv samt lån till
underhåll m. m.

Bostadsinstitutens upplåning på den prioriterade sektorn sker mot obligationer.
Obligationerna placeras i huvudsak på den s.k. organiserade
marknaden, dvs. hos allmänna pensionsfonden, försäkringsbolagen och
bankerna. När det gäller bankerna ingår åtagandena i fråga om obligationsköp
i den årliga överenskommelse som träffas med delegationen för
bostadsfinansiering. Om dessa överläggningar inte leder till resultat kan
allmän placeringsplikt tillämpas. För försäkringsbolagen och AP-fonden

BoU 1985/86:10

gäller att riksbanken överlägger om deras insatser avseende köp av bostadsobligationer.
Som nämnts tidigare tillämpas dock allmän placeringsplikt för
deras placeringar.

Även på den oprioriterade sektorn sker bostadsinstitutens upplåning
huvudsakligen mot obligationer. Dessa placeras på kapitalmarknaden till
marknadsmässiga villkor.

Av tabellen nedan framgår bankernas, försäkringsbolagens och APfondens
långfristiga placeringar.

Bankernas, AP-fondens och försäkringsbolagens placeringar i bostadsobligationer
(prioriterade och oprioriterade) under år 1983 och 1984 (nettobelopp milj. kr.)

Kreditgivare	1983	1984
Affärsbankerna	4 233	4 545
därav prioriterade obl.	4 136	3 716
Sparbanker	1 639	1 590
därav prioriterade obl.	1 631	1 541
Föreningsbanker	306	626
därav prioriterade obl.	306	402
Försäkringsbolag	6 569	7 602
därav prioriterade obl.	6 503	7 419
AP-fonden	5 290	7 937
därav prioriterade obl.	4 868	7 828
Summa bostadsobl.	18 037	22 300
därav prioriterade obl.	17 444	20 906

Källa: Riksbanken.

Räntan för de lån som stadshypoteksinstitutionen, Spintab, BOFAB och
SBAB lämnar bestäms med utgångpunkt från upplåningsräntan. Till denna
ränta görs ett tillägg för att bl. a. täcka kostnaderna för verksamheten och för
fondbildning. Upplåning sker som tidigare anförts på den prioriterade
sektorn, där riksbanken fastställer obligationsräntan. Som exempel kan
nämnas att den aktuella utlåningsräntan för nya lån från stadshypoteksinstitutionen
är 11,7 % inkl. förvaltnings- och fondbidrag om 0,2 %. Räntan på
de lån SBAB finansierar varierar med hänsyn till SBAB:s upplåningsränta.
SBAB:s räntetillägg är 0,25 %. Bottenlåneinstitutens och SBAB:s räntesatser
är för närvarande bundna i fem år.

För bostadslån m.m. som betalats ut före den 1 juli 1985 bestäms
bostadslåneräntan av regeringen för ett kalenderår i taget. Riksgäldsfullmäktige
skall varje år före den 1 december yttra sig om räntesatsen för statliga
bostadslån som skall fastställas för nästföljande kalenderår.

Under 1985 är bostadslåneräntan 11,25 %.

Kort beskrivning av riksgäldskontorets
upplåningsinstrument

Förslaget i propositionen innebär att vid bestämmande av bostadslåneräntan
för kalenderåret fr. o. m. 1986 hänsyn skall tas även till ränteläget i fråga om
annan statlig upplåning än den som sker genom långfristiga obligationslån.
Nedan ges en kort information om riksgäldskontorets upplåningsinstrument.

BoU 1985/86:10

Statslån

BoU 1985/86:10

Löptid omkring 10 år. Kupongräntan fastställs administrativt av riksbanken
(för närvarande 11,5 %). Genom särskilda placeringskvoter, utfärdade av
riksbanken, placeras de prioriterade obligationerna, som framgått ovan, hos
försäkringsbolagen, AP-fonden och bankerna.

Riksobligationer

Löptid 3-7 år. Kupongräntan fastställs av riksgäldskontoret i samråd med
riksbanken. Riksobligationerna emitteras via ett anbudsförfarande där
placerarna via godkända fondkommissionärer och banker deltar. I anbudet
anger långivarna priset - dvs. obligationskursen - på de lånebelopp som de är
villiga att teckna vid emissionerna. En livlig andrahandsmarknad för
riksobligationer har vuxit upp under de senaste åren.

Statsskuldväxlar

Löptid vanligen 0,5-1 år (1,5-2 år har förekommit). Diskonteringspapper,
dvs. inte försedd med räntekupong. Emitteras med anbudsförfarande
liknande det som används för riksobligationerna. Betydande volymer
omsätts dagligen på andrahandsmarknaden för statsskuldväxlar.

Sparobligationer

Löptid ca 3,5-15 år. Sparobligationen riktar sig till hushållen som vid de
senaste lånen hade möjlighet att teckna sig för maximalt 50 000 kr. per
hushållsmedlem och lån. Effektivt ger det senaste sparobligationslånet (Spar
85, höstlånet) en avkastning med 14,08 % vid inlösen 1991. Därav utgör
5,08 % skattefri bonus. Ingen andrahandsmarknad förekommer.

Premieobligationer

Löptid ca 5-10 år. I stället för utbetalning av ränta till varje obligationsinnehavare
erhålls avkastning via deltagande i utlottning som vanligen sker två
gånger per år. Utlottningsprocenten uppgår för närvarande till 9 % av
lånesumman.

Allemansspar

I allemansspar sker sparandet i bank, och spararen erhåller en skattefri ränta
som är lika med diskontot + 1,25 %. Banken levererar sedan in pengarna till
riksgäldskontoret. Sparandet är begränsat till högst 800 kr. per person och
månad.

1* Riksdagen 1985186.19sami. Nr 10

Statsupplåning under innevarande budgetår m. m. BoU 1985/86:10

Under innevarande budgetår planeras den inhemska statsupplåningen så att
riksobligationer och allemanssparande kommer att svara för den huvudsakliga
nettoupplåningen.

Jämfört med föregående budgetår kommer upplåningen att undergå en
väsentlig förändring. Då svarade statsskuldväxlarna och statsräntelånen för
cirka tre fjärdedelar av den inhemska statsupplåningen netto.

Effektiva upplåningsräntor (%)

	1985-07-01	1985-10-01	1985-11-19
Statsskuldväxlar 180 d	16.27	15.14	13.53
varav Marknaden	16.28	15.19	13.53
Riksbanken	16.26	15.08	13.52
Statsskuldväxlar 360 d	15.16	14.42	13.11
varav Marknaden	15.17	14.45	13.11
Riksbanken	15.15	14.38	13.10
Totalt Statsskuldväxlar	15.72	14.78	13.32
varav Marknaden	15.73	14.82	13.32
Riksbanken	15.71	14.73	13.31
Riksobligationer	13.47	14.09	12.92
varav Marknaden	13.52	14.09	12.93
Riksbanken	13.40	—	12.90
Statsräntelån (prioriterat)	12.00	11.50	11.50
Premieobligationer	—	—	9.00
Sparobligationer	13.50	—	14.08
varav löpande ränta	8.50	—	9.00
Allemanssparande!	12.75	11.75	11.75

Utskottet

I proposition 63 föreslås att vid bestämmande av den statliga bostadslåneräntan
fr. o. m. år 1986 hänsyn bör tas även till ränteläget i fråga om annan statlig
upplåning än den som sker genom långfristiga obligationslån.

Ovan och i propositionen har översiktligt redovisats gällande grunder för
beräkning av bostadslåneräntan. Som framgår av redovisningarna bestäms
bostadslåneräntan på grundval av den kostnadsnivå som gäller för statens
egen upplåning sådan den kommer till uttryck i räntan på långfristiga
statsobligationer. Därtill läggs 0,25 procentenheter för att täcka statens
kostnader för utlåningen. För närvarande är räntan på statliga bostadslån
m. m. 11,25 %. Nu gällande ordning infördes år 1967.1 propositionen anförs
att statens upplåning på marknaden ökat radikalt samtidigt som kreditmarknaden
fullständigt ändrat karaktär. Statens upplåning sker i helt andra och i

alltmera marknadsanpassade former än tidigare. Det anförs vidare att
statens kostnader för den samlade marknadsmässiga upplåningen bör ligga
till grund för beräkningen av bostadslåneräntan. För år 1986 anges bostadslåneräntan,
med tillämpning av dessa principer, bli högst 2,5 procentenheter
högre än den som skulle ha fastställts med tillämpning av nu gällande
grunder.

Ett accepterande av förslaget i propositionen innebär ökade kapitalkostnader
i fråga om sådana statliga bostadslån som inte förenas med räntebidrag
eller för vilka räntebidrag inte längre utgår, dvs. i första hand lån till äldre
småhus som bebos av låntagaren, olika typer av lokallån samt tomträttslån,
kommunala markförvärvslån och hyresförlustlån.

I motion 216 (fp) begärs ett riksdagens tillkännagivande om vad i motionen
anförs om utformningen av propositionen. Motionärernas grundinställning är
att bostadssubventionerna bör minska och att propositionen bör tillstyrkas.
De anför dock att i propositionen helt saknas uppgifter om de statsfinansiella
effekter som regeringens förslag får. Motionärerna lämnar vissa uppgifter
om innebörden av förslaget för staten och för den enskilde låntagaren. Också
i motionerna 218 (c), 219 (m) och 220 (vpk) som behandlas nedan kritiseras
regeringsförslaget bl. a. för att däri helt saknas de uppgifter som nu nämnts.
Enligt bostadsutskottets uppfattning kan motionärernas invändningar inte
anses oberättigade. Finansutskottet, som beretts tillfälle att yttra sig över
propositionen och motionerna, ger i huvudsak uttryck för samma uppfattning.
Finansutskottet anser det vara en brist att propositionen inte innehåller
någon konkret redovisning av de inkomstförändringar och utgiftsökningar
som förslaget väntas medföra. Med anledning emellertid av vad i propositionen
och i motion 216 (fp) angivits och med beaktande av vad bostadsutskottet
sedermera erfarit vill bostadsutskottet anföra följande om effekterna av
förslaget i propositionen.

Bostadslåneränta tillämpas i dag på en utestående lånestock om drygt 80
miljarder kronor varav ca 55 miljarder kronor omfattas av räntebidragssystemet.
Av de ca 25 miljarder kronor som inte är förenade med räntebidrag
faller ungefär hälften på småhusen och hälften i huvudsak på lokallån,
markförvärvslån, tomträttslån m. m. En höjning av bostadslåneräntan med
2,5 procentenheter innebär ett budgettillskott för staten om ca 625 milj. kr.
(2,5 % x 25 miljarder kronor). Efter avdrag med hänsyn till skatteeffekten
kan budgeteffekten netto beräknas till ca 550 milj. kr. För den enskilde
småhusägaren kan kostnadsökningen i medeltal beräknas till ca 340 kr./år
efter skatt, dvs. knappt 30 kr./månad. Undantagsvis kan dock större
kostnadsökningar inträffa - upp till storleksordningen 500 kr./år.

Vad nu och ovan (s. 4-6) i detta betänkande redovisats om effekterna
m. m. av regeringens förslag får anses vara till fyllest för att tillgodose vad i
motion 216 (fp) förordats om behovet av tillkommande information för att
bedöma förslagets verkningar från olika utgångspunkter. Syftet med motionen
får anses tillgodosett. En tillstyrkan av motionen skulle inte tjäna något
reellt syfte. Bostadsutskottet redovisar ytterligare nedan (s. 8-9) vissa
synpunkter på hur den statliga bostadslåneräntan bör bestämmas.

I motionerna 217 (c), 218 (c), 219 (m) och 220 (vpk) yrkande 1 yrkas avslag
på propositionen. I den sistnämnda motionen framställs ett andrahandsyr -

BoU 1985/86:10

kande om att riksdagen - om förslaget i propositionen vinner riksdagens
gillande - som sin mening uttalar att uppnådda besparingar skall komma
bostadssektorn till godo. Som motiv för avslagsyrkandena anges bl. a.
fördelningspolitiska aspekter, att propositionen är undermålig beträffande
effekterna på statsbudgeten, att kostnadsneutraliteten mellan upplåtelseformerna
ändras till nackdel för äganderätten samt att bostadsfinansieringssystemet
är under utredning i bostadskommittén. Vidare anförs att bostadslåneräntan
med tanke på bostadslånens karaktär bör knytas till den långa
marknadsmässiga räntan och inte till ett genomsnitt av de olika låneformer
som nu används. I vpk-motionen anges att förslaget i propositionen knappast
är förenligt med förslag om räntesänkning och lågräntepolitik.

Beträffande förslaget i propositionen och i motionerna om avslag på
propositionen får utskottet anföra följande. Den grundtanke på vilken
regeringsförslaget vilar, nämligen att beakta statens kostnader för den
samlade marknadsmässiga upplåningen när bostadslåneräntan bestäms, bör
enligt utskottets uppfattning vinna riksdagens gillande. Som anförs i
propositionen sker numera statens upplåning i helt andra och mera marknadsmässiga
former än tidigare. De principer som låg bakom 1967 års beslut
för bestämmande av den statliga bostadslåneräntan kan inte längre tillmätas
den betydelse de då hade. Som också finansutskottet anför har bostadslångivningen
- genom att bostadslåneräntan knutits till den långfristiga,
prioriterade upplåningen - kommit att inrymma ett subventionsmoment som
inte varit avsett i form av för låg ränta på lånen. Med hänsyn härtill finner
finansutskottet det naturligt att bostadslåneräntan i enlighet med propositionens
förslag anpassas till de förändringar som inträtt i fråga om villkoren för
den statliga upplåningen. I sammanhanget har bostadsutskottet noterat vad i
motion 219 (m) anförs om att moderata samlingspartiet i den under allmänna
motionstiden 1985 avlämnade motionen 1984/85:2343 ansett att ytterligare
emissioner av statsobligationer till konstlat låg ränta ej skulle genomföras.
Ett accepterande av förslaget i propositionen ligger delvis i linje med vad i
motionen förordats. Vad därefter rör motiven i motionerna för avslag på
propositionen har utskottet ovan bemött vad i motionerna 218 (c) och 219
(m) anförts om att uppgifter saknas om effekterna på statsbudgeten. Med
den noggrannhet som rimligen kan begäras har utskottet bedömt dessa
effekter. Vad åter rör vissa andra av motionärer framförda motiv för avslag
kan utskottet inte ställa sig bakom dessa. Även om i propositionen ingen
bostadspolitisk avvägning görs finner utskottet att de ovan redovisade
uppgifterna får anses tillfyllest för att bedöma förslaget från bostadspolitisk
synpunkt. Utskottet har ovan sammanfattningsvis beskrivit de ökade effekter
för den enskilde som en höjning av bostadslåneräntan med 2,5 procentenheter
skulle innebära. Även om varje ökad kostnad för den enskilde
naturligtvis kan vara kännbar kan, vid en avvägning mellan olika målsättningar,
den kostnadsökning som drabbar den enskilde småhusägaren om
förslaget i propositionen förverkligas inte anses vara av den storleken att
regeringens förslag bör avslås. Utskottet har också ovan redogjort för att
även andra grupper än småhusägarna kommer att få vidkännas ökade
kostnader. Utskottet har även noterat vad i propositionen anförts om att
höjningen av bostadslåneräntan för år 1986 blir högst 2,5 procentenheter

BoU 1985/86:10

högre än den som skull fastställts med tillämpning av nu gällande regler.
Såvitt utskottet nu kan bedöma torde höjningen bli lägre med minskade
kostnadsökningar som följd. Finansutskottet anför i sitt yttrande att bostadslåneräntan
för år 1986, utifrån vissa antaganden kan beräknas till 13 -13,5 %
dvs. 1,25 -1,75 procentenheter över den nivå som enligt nuvarande principer
skulle gälla för nästa år.

Bostadsutskottet vill för sin del tillägga att bostadslåneräntan bör bestämmas
utifrån marknadsräntan på statsobligationer emitterade av riksgäldskontoret
och med en återstående löptid om fem år. I praktiken innebär detta att
räntesättningen för år 1986 bör komma att ske med beaktande av den
marknadsmässiga räntesättningen i november 1985 av riksgäldskontorets
räntebärande obligationer och riksobligationer. Med tillämpande av den nu
beskrivna ordningen kommer den statliga bostadslåneräntan för år 1986 att
falla inom det av finansutskottet beräknade intervallet.

Med hänvisning till vad nu anförts föreslår bostadsutskottet att riksdagen
med avslag på motionerna 217 (c), 218 (c), 219 (m) den sistnämnda motionen
såvitt nu är i fråga och 220 (vpk) yrkande 1 godkänner vad i propositionen
föreslagits om ändrade grunder för bestämmande av den statliga bostadslåneräntan
utom såvitt avser vissa förvärvslån enligt förordningen (1981:1123)
om lån för förvärv från staten av bostadsfastigheter för permanent bruk.
Denna senare fråga behandlar utskottet nedan. Utskottet förutsätter att den
ordning som gällt hittills och som innebär att fullmäktige i riksgäldskontoret
avger yttrande om den räntesats för statliga bostadslån m. m. som skall
fastställas för nästföljande kalenderår kommer att tillämpas även fortsättningsvis.

I motion 219 (m) begärs förslag till förändring av räntesubventionerna i
enlighet med vad i motionen anförts. Motionärerna hänvisar till två under
allmänna motionstiden 1985 väckta motioner (m) i vilka föreslogs ett system
för avtrappning av räntesubventionerna som i korthet innebär att en
upptrappning av den garanterade räntan skall ske med 10 % per år i stället
för som nu med 0,25 procentenheter per år. Förslaget kombinerades med
vissa spärrar för att förhindra alltför stora hyreshöjningar.

Bostadsutskottet behandlade i betänkandet BoU 1984/85:13 (s. 46-47) de
under allmänna motionstiden 1985 väckta motionerna (m) om förändringar i
räntebidragssystemet. Förslaget i dessa motioner förs alltså åter fram i den nu
aktuella motionen. I det nu nämnda betänkandet anförde bostadsutskottets
majoritet (s, fp, c, vpk) med anledning av motionerna bl. a. följande.

Med anledning av vad ovan redovisats vill utskottet anföra följande. Det
förslag som motionärerna lägger fram överensstämmer i princip med vad i
motioner (m) behandlats av civilutskottet åren 1982 och 1983 (CU 1981/82:26
s. 10 och 1982/83:22 s. 30-32) och av bostadsutskottet år 1984 (BoU
1983/84:23 s. 29-30). Vad i dessa betänkanden anförts kan sammanfattas
sålunda. Ett genomförande av motionsförslaget skulle medföra så stora
kostnadsökningar för de boende och dessutom leda till sådana olikheter i
boendekostnaderna med hänsyn till olika upplåtelseformer att stora delar av
den sociala bostadspolitiken skulle raseras. Mot vad nu sammanfattningsvis
redovisats har utskottets ledamöter från moderata samlingspartiet reserverat
sig.

BoU 1985/86:10

Utskottet kan inte heller finna att i den nu aktuella motionen angivits några
nya motiv som innebär att utskottet skulle frångå sin tidigare uppfattning.
Tvärtom kan det med fog hävdas att ett accepterande av motionärernas
förslag inte sällan innebär att hyrorna kommer att höjas med 2 400 kr. nästa
år utöver ”den normala” hyreshöjningen och därpå följande år med
ytterligare 1 000 kr. per år. Det kan också hävdas att den av motionärerna
föreslagna spärregeln snarare blir en huvudregel än ett undantag. Motionärernas
målsättning är bl. a. avveckling av de generella subventionerna.
Denna målsättning förverkligas till inte ringa del redan vid införandet av det
av dem förordade systemet. Sålunda kommer praktiskt taget alla hyres- och
bostadsrättshus byggda före år 1975 att slås ut ur systemet.

Spärregeln innebär att kostnadsökningar utöver 30 kr./m2 avses belasta
fastighetsägaren. Hur denne skall täcka sina ökade kostnader framgår inte av
motionen. I de fall fastigheten ägs av ett allmännyttigt företag torde de ökade
kostnaderna i de flesta fallen komma att få täckas genom ökade kommunalskatter.
Denna effekt låter sig inte förenas med vad i motioner (m) föreslagits
om nödvändigheten av att sänka skatterna. Spärregeln låter sig knappast
heller förenas med motionsförslag (m) om ”ett marknadsanpassat hyressättningssystem”.
Den reflexionen kan också göras att ett genomförande av
motionärernas förslag förmodligen torde innebära att nyproduktionen av
hyres- och bostadsrättshus i det närmaste upphör.

Ytterligare kan anföras att genom bruksvärdessystemet stora förmögenhetsomfördelningar
till förmån för de privata fastighetsägarna skulle bli
följden av ett förverkligande av motionsförslaget.

Det av bostadsutskottet avstyrkta motionsförslaget avslogs av riksdagen.
Utskottet, som vidhåller sin uppfattning, föreslår riksdagen att avslå motion

219 (m) såvitt nu är i fråga. Ytterligare överväganden om utformningen och
omfattningen av räntebidragen torde utskottet få anledning att återkomma
till våren 1986 vid granskningen av budgetpropositionen och eventuella
motioner.

Som nämnts ovan föreslås i motion 220 (vpk) yrkandet 2 att, därest
yrkande 1 i motionen om avslag på propositionen ej vinner riksdagens bifall,
riksdagen som sin mening uttalar att uppnådda besparingar skall komma
bostadssektorn till godo.

Enligt bostadsutskottets uppfattning bör riksdagen inte genom ett uttalande
nu binda den kommande granskningen av budgetpropositionen. Motion

220 (vpk) yrkande 2 avstyrks sålunda.

I motion 221 (fp) föreslås riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna att särskild hänsyn vid fastställande av bostadslåneraman för vissa
förvärvslån skall tas till de som köpt egnahem med stöd av sådana lån. Frågan
tas även upp motivledes i motion 219 (m) och i en till utskottet inkommen
skrivelse. Vad i skrivelsen och i motionerna anförts kan sammanfattas på
följande sätt. En grupp fastighetsägare har under 1985 förvärvat fastigheter
från statens vattenfallsverk. Förvärven finansierades med stöd av lån enligt
förodningen (1981:1123) om lån för förvärv från staten av bostadsfastigheter
för permanent bruk. Samtliga köpare anges ha förvärvslån om ca 250 000-350 000 kr. Lånen förenas inte med räntebidrag. En höjning av bostadslåneräntan
med 2,5 procentenheter innebär räntekostnadsökningar efter skatt på
mellan ca 260 kr. och 360 kr. per månad.

Enligt den i föregående stycke nämnda förordningen kan förvärvslån

BoU 1985/86:10

lämnas både avseende småhus och sådana flerbostadshus som till minst
hälften innehåller utrymmen för bostadsändamål. Lånen löper med bunden
ränta från utbetalningsdagen. Numera bestäms räntevillkoren med ledning
av räntekostnaderna för obligationslån utgivna av SB AB med ett räntepåslag
om högst 0,25 procentenheter för fond- och förvaltningsbidrag.

Det kan enligt utskottets uppfattning finnas anledning att inom regeringens
kansli ytterligare överväga ordningen för fastställande av räntan för de
lån till småhus som utgått enligt den ovan nämnda förordningen. I samband
med sådana överväganden bör undersökas om och i vilken omfattning det är
lämpligt att räntan på de nu diskuterade lånen bestäms enligt andra principer
än dem som väglett förslagen i propositionen i övrigt. Därvid kan exempelvis
övervägas om räntan för de förvärvslån varom nu är fråga inledningsvis skall
sättas så att alltför stora kapitalkostnadsökningar undviks. Det kan finnas
motiv för att genom årliga upptrappningar av räntan låta denna successivt
närma sig den som kommer att gälla för de i propositionen uppräknade
låneformema och med tillämpning av de där angivna principerna. Sammanfattningsvis
finner utskottet det sålunda rimligt att ytterligare överväganden
görs beträffande den i motion 221 (fp) aktualiserade frågan. Riksdagen bör
med anledning av propositionen och motionen och utan att närmare binda de
kommande övervägandena som sin mening ge regeringen till känna vad nu
anförts om räntan avseende vissa förvärvslån.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utformningen av propositionen
att riksdagen avslår motion 1985/86:216,

2. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen godkänner vad i proposition 1985/86:63 förordats såvitt
propositionen inte behandlas under 5 nedan och avslår motionerna
1985/86:217, 218, 219 den sistnämnda motionen såvitt nu är i fråga
samt 220 yrkande 1,

3. beträffande förändringar i räntebidragssystemet

att riksdagen avslår motion 1985/86:219 såvitt nu är i fråga,

4. beträffande dispositionen av vissa besparingar
att riksdagen avslår motion 1985/86:220 yrkande 2,

5. beträffande räntan avseende vissa förvärvslån

att riksdagen med anledning av proposition 1985/86:63 såvitt den inte
behandlats under 2 ovan samt motion 1985/86:221 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 5 december 1985

På bostadsutskottets vägnar

Kjell A. Mattsson

BoU 1985/86:10

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Oskar Lindkvist (s), Maj-Lis Landberg
(s), Rolf Dahlberg (m), Erling Bager (fp), Knut Billing (m), Margareta
Palmqvist (s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Bertil Danielsson (m), Rune
Evensson (s), Birgitta Hambraeus (c), Tore Claeson (vpk), Nils Nordh (s),
Berit Bölander (s) och Britta Sundin (s).

Reservationer

1. Avslag på propositionen (mom. 2)

Rolf Dahlberg, Knut Billing och Bertil Danielsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 8 börjar ”Beträffande
förslaget” och på s. 9 slutar ”även fortsättningsvis” bort lyda:

Utskottet finner det i högsta grad anmärkningsvärt att regeringen lägger
ett förslag i vilket saknas varje ansats till analys och redovisning av effekterna
på statens budget och för de boende. Endast mot bakgrund av finans- och
bostadsutskottens beredningsarbete har det över huvud taget varit möjligt
för bostadsutskottet att bilda sig en uppfattning om förslagets effekter.

Regeringsförslaget innebär som anförs i motion 219 (m) att i det närmaste
identiska hus får avsevärt skilda boendekostnader. Ett hus som precis har
fallit ur räntebidragssystemet drabbas av både den höjda räntan och av
fastighetsskatten. Ett annat hus som har något år kvar i systemet kommer
däremot att erhålla räntebidrag i ytterligare några år jämfört med dagens
regler. Därmed kommer de inte heller att drabbas av fastighetsskatten. Även
flerbostadshusen kommer att få subventionerna förlängda med flera år.
Regeringens förslag förstärker orättvisorna mellan låntagare med resp. utan
statligt lån och även mellan dem som har erhållit statliga lån vid skilda
tidpunkter.

Inte endast småhusägare skulle drabbas av höjda boendekostnader till
följd av regeringens förslag. Även bostadsrättsinnehavare och hyresgäster
får höjda boendekostnader.

Som även redovisas i motion 219 (m) och som påpekas i den avvikande
meningen (m) till finansutskottets yttrande kan man komma till rätt med det
problem som ligger däri att skillnaden mellan bostadslåneräntan och den
marknadsmässiga långa räntan numera ökat markant utan att ändra grunderna
för beräkningen av bostadslåneräntan. Slopas utgivningen av prioriterade
statsobligationer till konstlat låg ränta kommer nämligen bostadslåneräntan
automatiskt att anpassas till den långa marknadsmässiga räntan. En sådan
koppling är också naturlig med tanke på bostadslånens långfristiga karaktär.
Vad nu anförts om vikten av en på marknadsmässiga grunder bestämd ränta
ligger helt i linje med den uppfattning som tidigare och senast under allmänna
motionstiden 1985 aktualiserats i motioner från moderata samlingspartiet (se
motion 1984/85:2343). Den ordning som i motion 219 (m) redovisats och som
tidigare i motioner (m) framförts bör ligga till grund för de principer enligt
vilka den statliga bostadslåneräntan bör bestämmas.

Dessa principer låter sig inte förenas med förslaget i propositionen som
avstyrks. Riksdagen bör med bifall till motion 219 (m) som sin mening ge

BoU 1985/86:10

regeringen till känna vad nu anförts om grunderna för beräkningen av
bostadslåneräntan. Motionerna 217 (c), 218 (c) och 220 (vpk) yrkande 1 får
anses tillgodosedda såvitt däri yrkas avslag på propositionsförslaget.

dels utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:219 såvitt nu är i fråga och
med anledning av motionerna 1985/86:217, 218 och 220 yrkande 1
avslår proposition 1985/86:63 såvitt propositionen inte behandlas
under 5 nedan,

2. Avslag på propositionen (mom. 2)

Kjell A. Mattsson och Birgitta Hambraeus (båda c) anser att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 8 börjar ”Beträffande
förslaget” och på s. 9 slutar ”även fortsättningsvis” bort lyda:

I motion 218 (c) framförs goda motiv för avslag på propositionen. Sålunda
görs i propositionen ingen bostadspolitisk bedömning av förslagets effekter.
En förändring av kostnadsneutraliteten mellan upplåtelseformerna till
nackdel för äganderätten blir följden av ett förverkligande av regeringens
förslag. Propositionen är ytterligare ett exempel på att regeringen väljer att
öka statens inkomster för att kunna upprätthålla en hög subventionsnivå.
Utskottet vill också erinra om att inom bostadskommittén för närvarande
görs en bred översyn av bostadspolitiken. En viktig del av dessa överväganden
rör bostadsfinansieringssystemet.

En tillstyrkan av regeringens förslag innebär en genomgripande ändring av
räntevillkoren från den 1 januari 1986. Denna ryckighet kan inte accepteras.
Låntagarna bör ha rimlig tid att ordna sin upplåning på annat sätt när staten
ändrar sina villkor så starkt som nu sker. Riksdagen måste ha rätt att få ta
ställning till viktiga principiella ändringar i samband med andra finanspolitiska
beslut, t. ex. i samband med budgetpropositionen och bostadsdepartementets
förslag i denna samt senare till mer övergripande ställningstaganden
avseende bostadspolitiken.

Slutligen finner utskottet det anmärkningsvärt att i regeringsförslaget
saknas bedömningar av vilka intäkter för staten, kostnader för enskilda m. fl.
och intäktsbortfall för kommunerna som blir följden av ett genomförande av
regeringsförslaget. Genom de uppgifter som finans- och bostadsutskotten
tillfört ärendet har det dock varit möjligt att ta ställning till förslaget. Detta
ställningstagande har sålunda lett utskottet till den bedömning av förslaget
som görs i motion 218 (c) och som alltså innebär att förslaget bör avslås av
riksdagen.

Vad nu anförts innebär sålunda en anslutning till vad i motion 218 (c)
anförts och till den avvikande mening (c) som fogats till finansutskottets
yttrande. Riksdagen bör med bifall till denna motion som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet anfört. Motionerna 217 (c), 219 (m) och
220 (vpk) yrkande 1 får delvis anses vara tillgodosedda. Propositionen bör
alltså avslås av riksdagen.

BoU 1985/86:10

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:218 och med anledning av
motionerna 1985/86:217,219 den sistnämna såvitt nu är i fråga och 220
yrkande 1 avslår proposition 1985/86:63 såvitt propositionen inte
behandlas under 5 nedan,

3. Avslag på propositionen (mom. 2)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 8 börjar ”Beträffande
förslaget” och på s. 9 slutar ”även fortsättningsvis” bort lyda:

Som anförs i motion 220 (vpk) och i den avvikande mening (vpk) som
fogats till finansutskottets yttrande innebär förslaget i propositionen att man
lämnar lågräntepolitiken såvitt avser den statliga bostadslåneräntan för att
närma sig nivån för den s. k. marknadsräntan. En anpassning till marknadsränteläget
får anses vara en följsamhet gentemot den högräntepolitik som är
aktuell för närvarande.

Som huvudskäl för åtgärden har angetts dess statsfinansiella betydelse.
Enligt utskottets mening kan emellertid förslaget inte ses isolerat från de
fördelningspolitiska effekterna, lika litet som andra åtgärder på det ekonomisk-politiska
planet.

Det som blir en besparing för staten blir ökade bostadskostnader för såväl
egnahemsägare som hyresgäster. Därutöver drabbas bl. a. kommunerna som
får höjd ränta på bl. a. markförvärvslån, tomträttslån och hyresförlustlån.
Där det är möjligt kommer kommunerna att övervältra dessa kostnader på
bostadskonsumentema i takt med att avtal om t. ex. tomträtt förnyas.

En räntesänkning skulle vara positiv och minska statens utgifter på
bostadssektorn och innebära en välbehövlig ökning av bostadsbyggandet. En
procents räntesänkning skulle betyda omkring 800 milj. kr. i budgetförstärkning
på ett budgetår.

Vad nu anförts innebär en tillstyrkan av vad i motion 220 (vpk) yrkande 1
föreslagits och avslag på propositionen. Motionerna 217 (c), 218 (c) och 219
(m) är tillgodosedda såvitt däri yrkas avslag på propositionen.

dels utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:220 yrkande 1 och med
anledning av motionerna 1985/86:217, 218 och 219 den sistnämnda
motionen såvitt nu är i fråga avslår proposition 1985/86:63 såvitt
propositionen inte behandlas under 5 nedan,

4. Förändringar i räntebidragssystemet (mom. 3)

Rolf Dahlberg, Knut Billing och Bertil Danielsson (alla m) anser att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 9 börjar ”Bostadsutskottet
behandlade” och på s. 10 slutar ”eventuella motioner” bort lyda:

BoU 1985/86:10

I en reservation till bostadsutskottets betänkande från våren 1985 (BoU
1984/85:13) anfördes följande med anledning av motioner (m) beträffande
förändringar inom räntebidragssystemet.

I motion 2707 (m) yrkande 11 och motivledes i motion 2139 (m) förordas
förändringar inom räntebidragssystemet. Med utgångspunkt från vad i den
sistnämnda motionen anförts och vad utskottet upplysts kan motionärernas
förslag sammanfattas på följande sätt. Motionärerna föreslår för nyproducerade
och ombyggda hyres- och bostadsrättshus en årlig uppräkning av den
garanterade räntan med 10 %. Höjningen görs från en garanterad ränta på
3,0 % för hus där bostadslån betalas ut fr. o. m. halvårsskiftet år 1985. För
följande nytillkommande årgångar räknas den lägsta garanterade räntan upp
med en tiondel och blir då för år 1986 3,3 %, för år 1987 3,63 %, för år 1988
3,99 osv. För äldre årgångar beräknas en garanterad ränta för år 1985.
Höjningen görs för varje år av husets ålder eller ombyggnadsår t. o. m. år
1985 med utgångspunkt i en garanterad ränta om 3,0 % under byggnadsåret.
Fr. o. m. år 1986 höjs den garanterade räntan med 10 % liksom för nya hus.
När bostadslåneränta uppnås avbryts uppräkningen och lånen skrivs om till
bottenlån med 30 års amorteringstid. Amortering sker enligt låntagarens
önskan enligt annuitetsprincipen eller med rak amortering.

För att förhindra alltför stora boendekostnadsökningar i det enskilda fallet
föreslås införandet av en spärregel år 1986. Denna skall innebära, att
fastighetsägarna, till följd av förändringarna i räntebidragssystemet, får höja
hyran med maximalt 30 kr./m2. Detta innebär att hyreshöjningen för en
trerummare på 80 m2 begränsas till högst 200 kr./mån. För bostadsrätter
föreslås motsvarande spärregel. För dessa innebär förslaget att upptrappningen
av den garanterade räntan begränsas till maximalt 30 kr./m2. År 1987
och senare är spärregeln obehövlig eftersom kostnadsökningarna då blir
väsenligt lägre.

För beståndet av ägda småhus föreslås ingen förändring eftersom subventionerna
i dessa hus redan nu avvecklas snabbt. Däremot föreslås att
ingångsräntan för nyproduktionen skall höjas i takt med uppräkningstakten
för denna upplåtelseform, dvs. hus som byggts 1986 erhåller en ingångsränta
på 6,0 %.

De nu förordade förändringarna föreslås införda vid halvårsskiftet år 1985.

Med anledning av vad nu redovisats vill utskottet liksom motionärerna
inledningsvis konstatera att regeringen och en stor majoritet av riksdagen är
eniga om att bostadssubventionerna inte kan fortsätta att öka. Sålunda
anförs i årets budgetproposition (bil. 13 s. 9) att bostadssektorns belastning
på statsbudgeten alltjämt är för hög och att en begränsning av denna
belastning är önskvärd. Det kan erinras om att statens kostnader för
räntebidragen ökat mycket kraftigt sedan mitten av 1970-talet. År 1975
betalades 1,8 miljarder kronor i räntebidrag. År 1984 beräknas kostnaderna
för räntebidragen till 9,5 miljarder kronor. Denna utveckling måste brytas.

Bostadskommitén har i uppdrag att lägga fram förslag till ett reformerat
bostadsfinansieringssystem. Kommitténs arbete anges i budgetpropositionen
vara avslutat under år 1985.1 avvaktan på att ett nytt system kan träda i
kraft måste förändringar snarast vidtas inom ramen för det nu gällande
räntebidragssystemet.

Härvid finner utskottet att den reformering av räntebidragssystemet som
nu redovisats bör genomföras och i första hand gälla tills riksdagen på
grundval av bostadskommitténs förslag och beredningen av det fattat beslut
om ett nytt finansieringssystem så utformat att den önskade minskningen av
subventionerna uppnås. Målet skall vara att de generella subventionerna helt
skall upphöra. Det bör i detta sammanhang erinras om att även ett system

BoU 1985/86:10

utformat enligt motionärernas förslag på sikt innebär att så kommer att ske.
Utskottet vill också erinra om att motionärernas förslag om bostadsfinansieringen
måste ses som en del av förslag från moderata samlingspartiet om
utformningen bl. a. av skattesystemet, bostadsbidragssystemet och familjepolitiken.
Det är sålunda varken lämpligt eller realistiskt att med utgångspunkt
endast från en av de i en framsynt ekonomisk politik ingående delarna
diskutera vilka boendekostnader m. m. som förslaget kan ge upphov till.
Tvärtom måste i en sådan bedömning ingå överväganden av effekterna om
högst 40 procents marginalskatt för flertalet medborgare, införande av
grundavdrag med 15 000 kr. per barn på kommunalskatten, avskaffande av
fastighetsskatten m. m.

Även om ett sådant mera heltäckande synsätt bör prägla övervägandena
vill utskottet något redogöra för effekterna av vad i motionerna 2139 (m) och
2707 (m) anförts och föreslagits om bostadsfinansieringssystemets utformning.

Motionärernas förslag överensstämmer i princip med vad i m-motioner
föreslagits åren 1982, 1983 och 1984. Årets motioner skiljer sig från de
tidigare främst däri att nu föreslås en spärregel av ovan redovisad utformning.
Enligt gjord beräkning kommer spärregeln att bli aktuell endast år 1986
och då i begränsad omfattning (4 årgångar).

I motion 219 (m) som väckts med anledning av den nu aktuella propositionen
erinras om det ovan refererade av moderata samlingspartiet framförda
förslaget.

Utskottet ställer sig bakom motion 219 (m) såvitt nu är i fråga och föreslår
att riksdagen med anledning av motionen som sin mening ger regeringen till
känna vad som ovan anförts om räntebidragssystemet.

dels utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande förändringar i räntebidragssystemet
att riksdagen med bifall till motion 1985/86:219 såvitt nu är i fråga som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Dispositionen av vissa besparingar (mom. 4, motiveringen)

Kjell A. Mattsson (c), Rolf Dahlberg (m), Knut Billing (m), Bertil
Danielsson (m) och Birgitta Hambraeus (c) anser - under förutsättning av
bifall till någon av reservationerna 1, 2 eller 3 - att den del av utskottets
betänkande på s. 10 som börjar med ”Enligt bostadsutskottets” och slutar
”avstyrks sålunda” bort lyda:

Utskottet har ovan ställt sig bakom motioner i vilka yrkats avslag på
propositionen. Förslaget i motion 220 (vpk) yrkande 2 om att besparingarna
skall komma bostadssektorn till del saknar vid ett sådant ställningstagande
aktualitet. Motionen avstyrks i denna del.

6. Dispositionen av vissa besparingar (mom. 4)

Tore Claeson (vpk) anser - under förutsättning av bifall till utskottets
hemställan under 1 - att

BoU 1985/86:10

dels den del av utskottets betänkande på s. 10 som börjar ”Enligt bostadsutskottets”
och slutar ”avstyrks sålunda” bort lyda:

Under beredningen av propositionen försökte vpk erhålla försäkringar
från regeringen om att de budgetförstärkningar som en höjd statlig bostadslåneränta
innebär skulle komma bostadssektorn till godo i form av bättre
bostadsbidrag genom uppräkning av inkomstgränserna och de övre hyresgränserna.
För många tusen hushåll, inte minst för flerbarnsfamiljer, har
bostadsbidragens värde urholkats väsentligt samtidigt som bostadskostnaderna
ökat. Bidragens värde måste återställas.

Det budgettillskott som blir följden av en höjning av bostadslåneräntan
bör därför återföras till bostadssektorn.

Vad nu anförts innebär en tillstyrkan till motion 220 (vpk) yrkande 2.

dels utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande dispositionen av vissa besparingar

att riksdagen med bifall till motion 1985/86:220 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Räntan avseende vissa förvärvslån (mom. 5)

Kjell A. Mattsson (c), Rolf Dahlberg (m), Knut Billing (m), Bertil
Danielsson (m), Birgitta Hambraeus (c) och Tore Claeson (vpk) anser -under förutsättning av bifall till någon av reservationerna 1, 2 eller 3 - att

dels den del av utskottets betänkande på s. 11 som börjar ”Det kan” och
slutar ”vissa förvärvslån” bort lyda:

Utskottet har ovan ställt sig bakom motioner om avslag på propositionen.
Ett sådant ställningstagande innebär i stort sett oförändrade räntekostnader
för de låntagare som anges i motion 221 (fp). Propositionen och motionen
avstyrks med hänvisning till vad ovan anförts.

dels utskottet under 5 bort hemställa

5. beträffande räntan avseende vissa förvärvslån

att riksdagen avslår proposition 1985/86:63 såvitt den inte behandlats
under 2 ovan samt motion 1985/86:221.

Särskilt yttrande

Utformningen av propositionen (mom. 1)

Erling Bager och Karl-Göran Biörsmark (båda fp) anför:

I motion 216 (fp) anförs att uppgifter helt saknas i propositionen om
förslagets statsfinansiella effekter och i vilken omfattning en höjning av den
statliga bostadslåneräntan påverkar boendekostnaderna. I motionen lämnas
dock vissa uppgifter såväl om de statsfinansiella som fördelningspolitiska
effekterna. Sedermera har genom bostadsutskottets försorg ytterligare
material sammanställts. De uppgifter om förslagets effekter som tagits in i
betänkandet har emellertid gjort det möjligt för oss att bilda oss en sådan
uppfattning om regeringsförslaget att en granskning av det blivit meningsfull.
Vid vårt ställningstagande för propositionen har vi bl. a. fäst stor vikt vid vad i
finansutskottets yttrande till bostadsutskottet anförts om att budgetpolitiken

BoU 1985/86:10

måste ges en stram inriktning och att ansträngningarna måste inriktas på att
successivt begränsa budgetunderskottet.

Vi vill stryka under att i kommande propositioner ett underlag presenteras
som gör det möjligt att bedöma de regeringsförslag som föreläggs riksdagen.
I sammanhanget bör erinras om att i riksdagsordningens regler finns om
utformning av innehållet i propositioner såvitt avser uppskattning av vissa
kostnader (RO 3 kap. 2 §, 3 stycket). Även om denna regel inte är direkt
tillämplig på nu föreliggande ärende, får det anses ligga i sakens natur att
kostnadsredovisning m. m. skall finnas i propositioner åtminstone när dessa
kostnader är av den storlek och när så många människor m. fl. berörs som blir
fallet vid ett genomförande av det nu diskuterade regeringsförslaget.

BoU 1985/86:10

Finansutskottets yttrande
1985/86:1 y

om ändrade grunder för bestämmande av den
statliga bostadslåneräntan
(prop. 1985/86:63)

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har berett finansutskottet tillfälle att yttra sig över dels
proposition 1985/86:63 om ändrade grunder för bestämmande av den statliga
bostadslåneräntan, dels de motioner som väckts med anledning av propositionen.

I propositionen föreslås att den statliga bostadslåneräntan skall beräknas
enligt delvis nya principer för kalenderåret 1986 och efterföljande år.
Propositionen tillstyrks i motion 216 av Erling Bager m. fl. (fp). I motion 221
tar Elver Jonsson (fp) och Lars Sundin (fp) upp förslagets effekter för
låntagare med förvärvslån. I övriga motioner avstyrks propositionens
förslag. Det gäller motion 217 av Alf Svensson (c), motion 218 av Kjell A.
Mattsson m. fl. (c), motion 219 av Rolf Dahlberg m. fl. (m) och motion 220 av
Lars Werner m. fl. (vpk).

Finansutskottet har vid upprepade tillfällen framhållit vikten av att
budgetpolitiken ges en stram inriktning. Ansträngningarna måste inriktas på
att successivt begränsa budgetunderskottet.

Finansutskottet tar därför i detta sammanhang upp förslaget i propositionen
framför allt utifrån dess statsfinansiella betydelse. Det får ankomma på
bostadsutskottet att bedöma de fördelningspolitiska effekterna av förslaget.

Nuvarande grunder för beräkning av bostadslåneräntan infördes år 1967.
Riksdagen slog då fast att den statliga långivningen inte skulle innefatta några
subventioner. Räntan skulle fastställas på grundval av den kostnadsnivå som
gällde för statens egen upplåning (prop. 1967:100, SU100, rskr265). Vidden
tiden skedde statens upplåning i allt väsentligt genom långa obligationslån.
Man beslöt därför att räntan skulle fastställas så att den motsvarade den ränta
som gällde för statsobligationer med en löptid på minst 10 år ökad med 0,25
procentenheter.

Numera sker den statliga upplåningen i helt andra former än tidigare.
Nyupplåningen har alltmer kommit att få en marknadsmässig inriktning. I
allt mindre utsträckning sker den med stöd av olika regleringar. Likviditetskvoterna
för bankerna har avskaffats och placeringsplikten har förändrats.

De nya upplåningsformerna har medfört att statens kostnader för den egna
upplåningen ökat. Detta har dock inte kommit att återspeglas i bostadslåneräntans
nivå, vilken hela tiden styrts av statens kostnader för den långfristiga,
prioriterade upplåningen. Bostadslånegivningen har därmed kommit att

BoU 1985/86:10

Bil.

inrymma ett subventionsmoment som inte varit avsett i form av för låg ränta
på lånen.

Med hänsyn härtill finner utskottet det naturligt att man i enlighet med
propositionens förslag anpassar bostadslåneräntan till de förändringar som
inträtt i fråga om villkoren för den statliga upplåningen.

I propositionen anges inte närmare hur den nya räntenivån skall fastställas.
Föredraganden framhåller emellertid att bostadslåneräntan bör beräknas
med beaktande av statens kostnader för den samlade marknadsmässiga
upplåningen. Det påpekas också att bostadslåneräntan för år 1986 därmed
blir högst 2,5 procentenheter högre än den som skulle ha fastställts med
tillämpning av nu gällande grunder. Räntan för bostadslån för år 1986
beräknad med nuvarande grunder skulle uppgå till 11,75%.

Enligt finansutskottets mening bör bostadslåneräntan liksom hittills
fastställas enligt enkla principer. Utgångspunkten bör i enlighet med
propositionen vara den marknadsmässiga räntenivån på statspapper som
riksgäldskontoret ger ut. Med hänsyn till bostadslånens karaktär bör
beräkningarna grundas på räntenivån för värdepapper med en löptid
överstigande åtminstone ett år.

I propositionen saknas uppgift om vilka statsfinansiella effekter förslaget
får. Detta förhållande kritiseras i flera motioner. Även finansutskottet anser
det vara en brist att propositionen inte innehåller någon konkret redovisning
av de inkomstförstärkningar och utgiftsökningar som förslaget väntas
medföra. Det är enligt utskottets mening angeläget att riksdagen som
underlag för sina ställningstaganden får en så allsidig belysning som möjligt
av förslagens ekonomiska konsekvenser i olika avseenden.

Vad beträffar det nu aktuella förslaget kommer enligt finansutskottets
bedömning varje procentenhets höjning av bostadslåneräntan att tillföra
staten ökade ränteinkomster på ca 800 milj. kr. Samtidigt ökar emellertid
statens utgifter för räntebidrag. Ett visst skattebortfall uppkommer också,
eftersom småhusägarnas skatteavdrag ökar. Nettotillskottet till statsbudgeten
av en procentenhets höjning av bostadslåneräntan kan därmed uppskattas
till 200—225 milj. kr.

Om man knyter bostadslåneräntan till den marknadsmässiga räntenivån
för statspapper med fem års löptid, kan bostadslåneräntan för år 1986
beräknas till 13—13,5 %, dvs. 1,25—1,75 procentenheter över den nivå som
enligt nuvarande principer skulle gälla för år 1986. En dylik anpassning skulle
jämfört med aktuell räntenivå innebära att statsbudgeten förstärktes med
400—450 milj. kr.

Såsom inledningsvis framhållits vill utskottet understryka vikten av att
olika möjligheter till budgetförstärkningar tas till vara i nuvarande statsfinansiella
läge. Föreliggande förslag innebär en väsentlig minskning av budgetunderskottet.
Det innebär dessutom att man återgår till den princip som
tidigare gällt för räntesättningen på bostadslån. Finansutskottet biträder

BoU 1985/86:10

Bil.

propositionens förslag och föreslår att bostadsutskottet avstyrker motionerna
217, 218, 219 och 220.

Stockholm den 4 december 1985
På finansutskottets vägnar

Arne Gadd

Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Roland Sundgren (s), Lars
Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lisbet Calner (s), Lars De Geer (fp), Filip
Fridolfsson (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Britta Hammarbacken (c),
Hans Petersson i Hallstahammar (vpk), Arne Kjörnsberg (s), Rolf Kenneryd
(c), Marianne Carlström (s) och Leif Marklund (s).

Avvikande meningar

1. Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att den del
av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ”Finansutskottet har” och på
s. 21 slutar med ”och 220” bort ha följande lydelse:

Nuvarande grunder för beräkning av bostadslåneräntan infördes år 1967.
Riksdagen slog då fast att den statliga långivningen inte skulle innefatta några
subventioner. Räntan skulle fastställas på grundval av den kostnadsnivå som
gällde för statens egen upplåning (prop. 1967:100, SU100, rskr 265). Vid den
tiden skedde statens upplåning i allt väsentligt genom långa obligationslån.
Man beslöt därför att räntan skulle fastställas så att den motsvarade den ränta
som gällde för statsobligationer med en löptid på minst 10 år ökad med 0,25
procentenheter.

Denna koppling av den statliga bostadslåneräntan till räntan på upplåningen
för bostadsändamål utgjorde tidigare inget större problem. Skillnaden
mellan bostadslåneräntan och den marknadsmässiga långa räntan var
nämligen liten. Under senare år har emellertid skillnaden i räntenivå ökat
markant, vilket medfört att placeringsplikten för vissa kapitalinstitut alltmer
fått karaktär av en extra beskattning.

Såsom påpekas i motion 219 kan man komma till rätta med detta problem
utan att ändra grunderna för beräkning av bostadslåneräntan. Slopas
utgivningen av prioriterade statsobligationer till konstlat låg ränta kommer
nämligen bostadslåneräntan automatiskt att anpassas till den långa marknadsmässiga
räntan. En sådan koppling ter sig också mer naturlig med tanke
på bostadslånens långfristiga karaktär. Man bör alltså inte, som regeringen
föreslår fastställa bostadslåneräntan med hänsyn till statens kostnader för
den samlade marknadsmässiga upplåningen.

Vad beträffar den statsfinansiella effekten har moderata samlingspartiet i
upprepade motioner föreslagit ett system för avtrappning av de generella

BoU 1985/86:10

Bil.

statliga räntesubventionerna, vilket skulle medföra betydligt större besparingar
än förslaget i propositionen. Det skulle också innebära en successiv
avveckling av subventionssystemet, medan regeringsförslaget betyder en
utbyggnad av detsamma.

Finansutskottet ansluter sig sålunda till de synpunkter som förs fram i
motion 219. Propositionen bör avslås och regeringen bör i stället ges i
uppdrag att utarbeta ett förslag till förändring av räntesubventionerna i
enlighet med vad som anges i denna motion.

2. Britta Hammarbacken (c) och Rolf Kenneryd (c) anser att den del av
utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ”Finansutskottet har” och på s.
21 slutar med ”och 220” bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås att villkoren skall ändras med verkan redan från
den 1 januari 1986. Kapitalkostnaderna för låntagarna ökar därmed i ett slag
med upp till 20 %. Denna ryckighet anser utskottet vara felaktig. Låntagarna
bör ges rimlig tid att ordna sin upplåning på annat sätt när staten ändrar sina
villkor så starkt som nu sker.

Utskottet finner det anmärkningsvärt att propositionen är så bristfälligt
utformad. Den innehåller inga uppgifter om förslagets effekter för statsbudgeten.
Ingen bostadspolitisk avvägning sker. Endast småhus och vissa lokaler
belastas av den föreslagna räntehöjningen, eftersom flerfamiljshus blir
undantagna genom den garanterade räntan. Kostnadsneutraliteten mellan
upplåtelseformerna ändras därmed till nackdel för äganderätter. Härtill
kommer att åtgärden drabbar fastigheter som redan innan belastas av
fastighetsskatten.

Enligt utskottets mening kan förslaget ses som ytterligare ett exempel på
att regeringen väljer att öka statens inkomster för att kunna upprätthålla en
hög subventionsnivå.

Utskottet vill erinra om att bostadskommittén (Bo 1982:02) för närvarande
gör en bred översyn av bostadspolitiken. Därvid prövas bl. a. bostadslånesystemet.
Kommittén väntas slutföra sitt arbete i början av år 1986. Enligt
utskottets mening bör kommitténs förslag avvaktas innan de nuvarande
låneformerna ändras.

Det anförda innebär att finansutskottet delar de kritiska synpunkter som
återfinns i motion 218. Enligt utskottets mening bör propositionen avslås.

3. Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 19 börjar med ”1 propositionen” och på s. 21 slutar med
”och 220” bort ha följande lydelse:

Den föreslagna ändringen av beräkningsgrunden för bostadslåneräntan

BoU 1985/86:10

Bil.

innebär att man lämnar lågräntepolitiken på området för att närma sig nivån
för den s.k. marknadsräntan. En anpassning till marknadsränteläget är -även om inte detta sker fullt ut - ändå en följsamhet gentemot den
högräntepolitik som är aktuell för närvarande.

Som huvudskäl för åtgärden har angetts dess statsfinansiella betydelse.
Enligt utskottets mening kan emellertid förslaget inte ses isolerat från de
fördelningspolitiska effekterna, lika lite som någon annan åtgärd på det
ekonomisk-politiska planet.

Det som blir en besparing om ca 400-500 milj. kr. för staten blir ökade
bostadskostnader för såväl egnahemsägare som hyresgäster. Därutöver
drabbas bl. a. kommunerna som får höjd ränta på bl. a. markförvärvslån,
tomträttslån och hyresförlustlån. Där det är möjligt kommer kommunerna
att övervältra dessa kostnader på bostadskonsumenterna i takt med att avtal
om t. ex. tomträtt förnyas.

Enligt utskottets mening bör en så grundläggande förändring av beräkningen
av bostadslåneräntan som nu föreslås behandlas i samband med
budgetpropositionen, där en allsidig bedömning av såväl bostads- som
budgetpolitik kan göras. Propositionens förslag bör därför avvisas. Skulle
emellertid bostadsutskottet ställa sig bakom propositionen anser finansutskottet
det angeläget att de medel som flyter in kommer bostadssektorn till
godo. Detta är betydelsefullt inte minst mot bakgrund av de ökande sociala
problem som nu framträder i samhället och som i betydande utsträckning
sammanhänger med höga bostadskostnader.

BoU 1985/86:10

Bil.