Ökat skydd för barn
Betänkande 1994/95:JuU5
Justitieutskottets betänkande
1994/95:JUU05
Ökat skydd för barn
Innehåll
1994/95 JuU5
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag till ändringar i brottsbalken i syfte att ytterligare stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang. Förslagen bygger delvis på uttalanden av riksdagen i fråga om bl.a. sexuellt umgänge med barn, straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande samt preskriptionsregler rörande sexualbrott mot barn. Utskottet, som konstaterar att förslagen ligger väl i linje med utskottets tidigare överväganden, tillstyrker bifall till propositionen.
Propositionen
I proposition 1994/95:2 (Justitiedepartementet) har regeringen föreslagit att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken (BrB).
Lagförslaget, som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga.
Utskottet
Inledning
Den bärande tanken bakom straffbestämmelserna för sexualbrott är en önskan att värna om den enskildes sexuella självbestämmanderätt. Samhället har dock inte helt överlåtit på den enskilde att bestämma över sina sexuella förbindelser. Detta gäller bl.a. för barn och ungdomar. Lagstiftningen på detta område bygger på att det finns ett särskilt behov av att bereda barn skydd mot olika former av sexuella övergrepp och utnyttjanden. Utgångspunkten är att den som är under 15 år skall skyddas mot varje form av sexuell beröring och att den som är underårig, dvs. under 18 år, skall skyddas mot vissa otillbörliga utnyttjanden och viss förförelse. Sexualbrotten är utformade som övergrepp gentemot personer, som behöver skydd för sin sexuella integritet.
Bestämmelserna om sexualbrotten återfinns i 6 kap. BrB. Reglerna har varit föremål för översyner vid upprepade tillfällen under årens lopp. Genom omfattande ändringar som trädde i kraft den 1 juli 1984 (prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332, SFS 1984:399) kom hela kapitlet att stöpas om. Bl.a. togs bestämmelserna om otukt med barn och otukt med ungdom bort och i stället infördes bestämmelser om sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt umgänge med barn.
Den 1 juli 1992 ändrades ett flertal regler i 6 kap. BrB på nytt (prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159, SFS 1992:147). Ändringarna syftade bl.a. till att stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och till att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn. Bl.a. infördes då en grov grad av brotten sexuellt utnyttjande och sexuellt tvång.
Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling en konvention om barnets rättigheter, den s.k. barnkonventionen. Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn grundläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot övergrepp och utnyttjande. Med barn avses i konventionen varje människa under 18 år. Sverige ratificerade konventionen i juni 1990 och den trädde i kraft den 2 september samma år. Sverige reserverade sig inte på någon punkt och tillträdet till konventionen föranledde inga ändringar i gällande lagstiftning (prop. 1989/90:107, SoU28, rskr. 350).
Under år 1993 utarbetades inom Justitiedepartementet departementspromemorian (Ds 1993:80) Ökat skydd för barn Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m. I promemorian behandlas frågan om svensk lagstiftning i någon del behöver ändras för att Sverige skall anses uppfylla bestämmelserna i barnkonventionen i fråga om bl.a. skydd av barn mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp samt rörande behandlingen av barn som frihetsberövats eller misstänks för brott.
Vidare behandlas i promemorian vissa frågor om sexuella övergrepp mot barn. Promemorian mynnar ut i vissa förslag till lagändringar mot bakgrund av bl.a. uttalanden i riksdagen rörande sexuellt umgänge med barn (1992/93:JuU16 s. 14 f) samt straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande och preskriptionsregler avseende sexualbrott mot barn (1991/92:JuU7 s. 13 resp. s. 15).
Propositionen grundas på promemorian och remissbehandlingen av den.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i BrB i syfte att ytterligare stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang.
Bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn i 6 kap. 5 § BrB, dvs. då någon i annat fall än som avses förut i 6 kap. BrB har sexuellt umgänge med barn under 15 år, förs enligt förslaget in i 6 kap. 4 § första stycket BrB och blir således att rubricera som sexuellt utnyttjande av underårig eller, i förekommande fall, grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Till följd härav upphävs 6 kap. 5 § BrB.
Straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande i 6 kap. 3 § BrB höjs enligt förslaget från fängelse högst fyra år till fängelse högst sex år.
Bestämmelsen om sexuellt ofredande, 6 kap. 7 § BrB, föreslås utvidgad på så sätt att det blir straffbart att förmå även den som är fyllda 15 men inte 18 år att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i framställning av pornografisk bild eller utgör en posering i annat fall än när det är fråga om framställning av en bild.
Vidare föreslås i propositionen att preskriptionstiden för sexualbrott mot barn enligt 6 kap. 1--4 och 6 §§ BrB förlängs på så sätt att preskriptionstiden börjar löpa först den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Regler om detta förs enligt förslaget in i 35 kap. 4 § BrB.
Slutligen behandlas vissa frågor mot bakgrund av barnkonventionen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Utskottets överväganden
Utskottet vill redan här slå fast att regeringens förslag ligger väl i linje med de överväganden som legat bakom utskottets tidigare ställningstaganden i flertalet av de aktuella frågorna och som framgår av det följande ställer utskottet sig bakom förslagen. Till de enskilda förslagen återkommer utskottet i det följande.
Sexuellt umgänge med barn
Enligt 6 kap. 5 § BrB döms den som har sexuellt umgänge med barn under 15 år för sexuellt umgänge med barn till fängelse i högst fyra år. Straffskyddet för barn under 15 år är ovillkorligt och avser såväl heterosexuella som homosexuella handlingar. Straff inträder även om den sexuella förbindelsen är helt frivillig från barnets sida och oavsett om något beroendeförhållande föreligger eller inte. Bestämmelsen är subsidiär i förhållande till de sexualbrott som anges i 6 kap. 1--4 §§ om våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av underårig. I de fall då någon av dessa bestämmelser inte är tillämplig på ett fall av sexuell förbindelse mellan en vuxen och ett barn blir det alltså fråga om att tillämpa bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn.
Begreppet sexuellt umgänge innefattar, förutom samlag, främst någorlunda varaktig beröring av den andres könsorgan eller beröring av den andres kropp med det egna könsorganet, dvs. sexualhandlingar som företas med avsikt att tillfredsställa eller uppväcka bådas eller enderas sexuella drift. Med samlag avses i detta sammanhang att mannens och kvinnans könsdelar kommit i beröring med varandra. Det föreligger inget krav på inträngande eller sädesutgjutning och inte heller på varaktighet. Även en kortvarig beröring kan i detta sammanhang utgöra samlag.
Utskottet har vid ett stort antal tillfällen de senaste åren behandlat frågor som rör sexualbrott och straff för olika sexuella övergrepp på barn. Vid utskottets behandling av frågor om sexualbrott i samband med utskottets betänkande rörande straffskalor våren 1993 (1992/93:JuU16 s. 15 f) biföll riksdagen utskottets hemställan (rskr. 220) om ett tillkännagivande att regeringen borde överväga att göra en allmän översyn av bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn i 6 kap. 5 § BrB. Enligt utskottet kunde det ifrågasättas om benämningen "sexuellt umgänge" är lämplig eller ens adekvat för det slag av gärningar som straffbeläggs i paragrafen. Vidare fanns det, enligt utskottet, skäl att överväga om bestämmelsen medger en tillräcklig reaktion från samhällets sida på alla de former av sexuella övergrepp mot barn som den för närvarande är tänkt att omfatta. I det sammanhanget kunde det enligt utskottets uppfattning finnas anledning att se över såväl bestämmelsens tillämpningsområde som dess straffskala.
I propositionen föreslås att den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 5 § BrB om sexuellt umgänge med barn förs in i 6 kap. 4 § första stycket BrB.
Enligt bestämmelsen i 6 kap. 4 § BrB bereds ungdom under 18 år ett förstärkt straffskydd mot sexuellt umgänge i de fall den unge antingen är avkomling, dvs. barn eller barnbarn osv. till gärningsmannen eller står under gärningsmannens fostran, dvs. gärningsmannen är vårdnadshavare, styvförälder eller liknande, eller slutligen att gärningsmannen på grund av myndighets beslut har att svara för den unges vård eller tillsyn. Regleringen innebär i huvudsak ett absolut förbud för föräldrar, andra fostrare eller vård- eller tillsynspersonal inom t.ex. socialvården att inlåta sig på sexuellt umgänge med underåriga som står under deras vård eller tillsyn. Det kan sägas att det typiska är att det föreligger ett beroendeförhållande mellan barnet och den vuxne. Straffet är fängelse i högst fyra år. Har den som begått gärningen visat särskild hänsynslöshet mot den underårige eller om brottet på grund av dennes låga ålder eller annars är att anse som grovt är straffet fängelse i lägst två och högst åtta år.
Enligt regeringen är en sådan straffrättslig särbehandling som återfinns i 6 kap. 4 § BrB motiverad också i de situationer där någon, oavsett om något beroendeförhållande föreligger eller inte, utnyttjar barn under 15 år genom att förmå barnet att delta i sexuella handlingar. Avsikten är att det skall markeras att ett barn alltid måste ha nått en sådan nivå av insikt och mognad att det kan inse vidden av sina handlingar innan ett relevant samtycke till sexuellt umgänge kan ges. Lagstiftningen skall tydligt förmedla att om ett barn deltar i en sexuell aktivitet med en vuxen så är detta helt och hållet den vuxnes ansvar.
Genom den föreslagna ändringen kommer också vissa av de gärningar som i dag faller under bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn att, enligt 6 kap. 4 § andra stycket BrB, kunna bedömas som grovt sexuellt utnyttjande av underårig.
Utskottet tillstyrker propositionen i denna del.
Grovt sexuellt utnyttjande
Till straff enligt 6 kap. 3 § BrB för sexuellt utnyttjande döms den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka hans eller hennes beroende ställning eller som har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller lider av psykisk störning. Straffet är fängelse i högst två år.
Genom den tidigare nämnda lagstiftningen som trädde i kraft den 1 juli 1992, (prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159, SFS 1992:147), infördes den grova graden av brottet sexuellt utnyttjande med en straffskala om fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Som rekvisit för när brottet skall bedömas som grovt anges att gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet eller om brottet annars är att anse som grovt. I ärendet uttalade utskottet (s. 13), att utskottet godtog justitieministerns förslag när det gällde gradindelningen men att det inte var berett att frångå sitt tidigare ställningstagande att sexuellt utnyttjande ur straffvärdesynpunkt kan te sig likvärdigt med våldtäkt och att detta borde komma till uttryck i straffmaximum för brottet grovt sexuellt utnyttjande. -- I sina tidigare uttalanden (se JuU 1986/87:3 s. 11 f) hade utskottet särskilt tagit sikte på situationer där straffvärdet för gärningen var högt och närmast borde likställas med straffvärdet för våldtäkt. Utskottet utgick i 1992 års ärende ifrån att saken skulle bli föremål för ytterligare överväganden utan något särskilt uttalande från riksdagens sida.
Utskottet ser därför med tillfredsställelse att regeringen nu föreslår att maximistraffet för grovt sexuellt utnyttjande höjs från fängelse i fyra år till fängelse i sex år, dvs. samma som för våldtäkt.
Utskottet tillstyrker propositionen i denna del.
Sexuellt ofredande
Enligt stadgandet i 6 kap. 7 § BrB första stycket skall den dömas för sexuellt ofredande som sexuellt berör barn under 15 år eller förmår ett barn under 15 år att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd. Detsamma gäller den som blottar sig för annan på ett sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Straffmaximum höjdes så sent som den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220, SFS 1993:207).
Såvitt nu är av intresse straffbeläggs härigenom såsom sexuellt ofredande att någon förmår ett barn under 15 år att vara modell vid framställning av pornografisk bild eller vid sexuell posering.
Lagstiftningen bygger i princip på att den som har uppnått 15 års ålder själv har ett ansvar för sina sexuella handlingar. Regeringen anser att detta dock inte kan gälla fullt ut. Unga människor är enligt barnkonventionen i många avseenden att bedöma som barn åtminstone upp till 18 års ålder, och de som utnyttjas i pornografiska sammanhang kan inte själva överblicka och bedöma de långsiktiga konsekvenserna av sitt handlande. Det finns en uppenbar risk att dessa ungdomar tar särskild social och känslomässig skada. Ungdomar bör därför enligt regeringen ges ett ökat skydd mot sexuell exploatering och de skador som kan bli en följd därav.
I propositionen föreslås att bestämmelsen om sexuellt ofredande utvidgas på så sätt att det blir straffbart att förmå även den som är fyllda 15 men inte 18 år att medverka vid framställning av pornografisk bild eller vid sexuell posering. Regeln har utformats så, att för ansvar krävs att gärningsmannen genom tvång, förledande eller annan otillbörlig påverkan förmår den underårige att företa eller medverka i handling med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i framställningen av pornografisk bild eller utgör en posering i annat fall än när det är fråga om framställning av en bild. Till skillnad mot vad som gäller när barnet är under 15 år faller således bildframställning m.m. vid vilka den unge medverkat helt och hållet frivilligt utanför det straffbelagda området.
Utskottet delar regeringens bedömning och tillstyrker propositionen i denna del.
I sammanhanget kan nämnas att bestämmelsen om sexuellt ofredande är av betydelse bl.a. också vid bekämpningen av barnpornografibrott som regleras i 16 kap. 10 a § BrB. Enligt den bestämmelsen skall den dömas för barnpornografibrott som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.
Riksdagen beslutade i våras (1993/94:KU28, rskr. 450) om vilande grundlagsändringar som bl.a. innebär att det blir straffbart att inneha barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1999.
Vidare kan nämnas att regeringen den 3 november i år har beslutat om direktiv (dir. 1994:117) för en kommitté som skall ha till uppgift att utreda på vilket sätt och med vilka medel barnpornografi bäst kan bekämpas.
Preskriptionsbestämmelser för sexualbrott
Inom straffrätten finns två former av preskription, åtalspreskription och påföljdspreskription. De allmänna bestämmelserna om preskription ges i 35 kap. BrB. Åtalspreskription innebär att påföljd för ett brott inte får ådömas om den misstänkte inte har häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom viss tid från brottet. Denna tid är bestämd till olika antal år beroende på det straff som högst kan följa på brottet. Preskriptionstiden är två år om på brottet inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två år, tio år om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta år, femton år om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år och slutligen tjugofem år om fängelse på livstid kan följa på brottet.
Preskriptionstiden löper enligt huvudregeln från den dag då brottet begicks.
Reglerna om åtalspreskription i BrB gäller också i fråga om brott inom specialstraffrätten i den mån avvikande bestämmelser inte har meddelats.
Med påföljdspreskription menas att en påföljd som har ådömts någon bortfaller om åtgärder för verkställighet inte har vidtagits inom viss tid som varierar efter påföljdens art och längd.
Rättspolitiskt brukar åtalspreskription motiveras bl.a. med att statens straffanspråk inte bör upprätthållas under obegränsad tid; straffbehovet försvagas allteftersom tiden löper, och från allmänpreventiv synpunkt är det därför inte lika nödvändigt att för länge sedan begångna brott blir beivrade som att så sker med brott som ännu är aktuella i det allmänna medvetandet. Ett annat skäl som brukar tillmätas betydelse är att det skulle drabba den misstänkte onödigt hårt att behöva riskera att lång tid efter brottet ådömas straff, som kanske äventyrar den tillvaro han byggt upp för sig (jfr SOU 1923:9 och SOU 1925:28). Utskottet vill här tillägga att utskottet tidigare vid flera tillfällen också slagit fast att preskriptionsreglerna måste vara klara och enkla så att de inte vållar tillämpningssvårigheter (se JuU 1984/85:14).
Åtalspreskriptionstiden i BrB är, som ovan framgått, bestämd till olika antal år alltefter det straff som högst kan följa på brottet. Det förekommer dock avsteg från de generella bestämmelserna om preskription bl.a. i 35 kap. BrB och skattebrottslagen (1971:69) rörande vissa bokföringsbrott resp. skattebrott.
Utskottet behandlade under sistlidna vår (1993/94:JuU25 s. 30) frågor rörande preskriptionsbestämmelser för sexualbrott. Utskottet hänvisade därvid till sitt betänkande våren 1992 rörande sexuella övergrepp mot barn (1991/92:JuU7 s. 14 f). Utskottet uttalade där bl.a. att starka skäl måste kunna åberopas för en avvikelse från den generellt gällande preskriptionstiden, i all synnerhet när det är fråga om att förlänga den. Utskottet anförde vidare att utskottet emellertid inte tidigare avvisat tanken på en särlösning för vissa brott om sådan påkallas, och utskottet var berett att förorda en översyn när det gällde sexualbrotten. Utskottet uttalade därvid att översynen borde syfta till att de nuvarande åtalspreskriptionstiderna förlängs. Vad utskottet anförde om en översyn gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 159).
Regeringen uttalar i propositionen att den i och för sig delar den grundläggande inställningen, som framförts av Lagrådet, att det är olyckligt om olika brott med likartat straffvärde har olika preskriptionstider. Regeringen konstaterar emellertid att det, som ovan nämnts, redan i dag gjorts avsteg från de generella bestämmelserna om preskription i fråga om vissa brott. Särskilt pekar regeringen på att vid vissa bokföringsbrott utgångspunkten för preskriptionstidens beräknande förlagts till en annan -- senare -- tidpunkt än dagen för brottets begående. Regeringen konstaterar att den föreslagna regleringen inte innebär en principiell nyhet.
Regeringen anför i propositionen att en särbehandling av sexualbrott mot barn i preskriptionshänseende har starka skäl för sig. Sexualbrott mot barn intar en särställning i det att de i många fall inte ger några synliga skador. Skadorna ligger i stället regelmässigt på det psykiska planet och kan vara både svåra och livsvariga. Ett barn som utsätts för sexuella övergrepp förmår ofta av olika skäl inte berätta om vad det varit utsatt för förrän det kommer upp i de övre tonåren. Det är först då som barnet nått sådan självständighet och mognad att det kan berätta vad det varit med om. Sexuella övergrepp mot barn upptäcks därför i många fall inte förrän lång tid förflutit. Inte sällan kan de då vara preskriberade.
Regeringen understryker i propositionen att det straffrättsliga sanktionssystemet har en central roll för att bekämpa sexuella övergrepp. Höga krav måste därför ställas på att regelsystemet är utformat så att det medger en effektiv lagföring. Om bevisläget är sådant att den som gjort sig skyldig till sexuellt övergrepp på ett barn kan överbevisas härom när brottet uppdagas vore det enligt regeringens uppfattning stötande om preskriptionsreglerna skulle lägga hinder i vägen mot en lagföring. Om preskriptionstiden förlängs skulle den som utsatts för övergrepp som barn härigenom kunna få upprättelse även då en lång tid förflutit från händelsen och möjligheterna att få skadestånd skulle öka. Regeringen anser att de rättspolitiska argument, av innebörd att straffanspråket uttunnas med tiden och att gärningsmannen efter viss tid bör vara fredad mot ingripande, som uppbär preskriptionsinstitutet väger lätt mot intresset av att kränkningar av detta slag beivras.
Regeringen föreslår att preskriptionstiden för sexualbrott som riktar sig mot barn och försök till sådant brott förlängs på det sättet att preskriptionstiden börjar löpa först den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år.
För att en förlängning av preskriptionstiden skall vara motiverad måste det enligt regeringsförslaget krävas att det rör sig om allvarliga kränkningar. Regeringen ifrågasätter om de brott som avses i bestämmelsen om sexuellt ofredande typiskt sett uppfyller detta kriterium och föreslår att dagens preskriptionsregler behålls för brott som faller under den bestämmelsen. Regeringen föreslår sålunda att den nya preskriptionsregeln skall gälla våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt umgänge med avkomling och sexuellt umgänge med syskon (6 kap. 1--4 och 6 §§ BrB) samt försök till sådana brott. Övriga brott i 6 kap. påverkas inte av förslaget.
Bestämmelsen om från vilken tidpunkt preskriptionstiderna skall räknas förs in som ett andra stycke i 35 kap. 4 § BrB.
Regeringen föreslår därjämte en särskild övergångsbestämmelse enligt vilken den nya bestämmelsen skall tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att ådöma påföljd har bortfallit enligt äldre bestämmelser.
Utskottet tillstyrker propositionen också i denna del.
Övrigt
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av propositionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande åtgärder mot sexuella övergrepp på barn att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.
Stockholm den 22 november 1994
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Görel Thurdin (c), Margareta Sandgren (s), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds), Helena Frisk (s), Jeppe Johnsson (m) och Göran R Hedberg (m).
Regeringens lagförslag
Bilaga