Offentliga bidrag på lika villkor

Fru talman! Vi ska i dag debattera propositionen om lika villkor. Egentligen borde den ha titeln Olika villkor, för det är vad det handlar om. Vi tycker att det är oerhört beklagligt att utbildningsministern inte någon gång tar sig tid att bevista debatterna i kammaren. Om man tycker att det här är en viktig proposition hade det varit roligt om vi riksdagsledamöter hade kunnat diskutera den med honom. Vår utgångspunkt är att det verkligen ska vara lika villkor mellan fristående och kommunala skolor. Den sammanhållna skolan måste vara basen i svensk skolpolitik. I skolan ska alla kunna utvecklas och nå bästa resultat oberoende av vilken bakgrund man har. Skolan ska också vara en mötesplats för barn och unga med olika kön samt social, etnisk och religiös bakgrund. I botten finns självklart tanken att vi alla får ett bättre och mer jämlikt samhälle att leva i om alla ges möjlighet att utvecklas tillsammans. Det är framgångsrikt. Sammanhållna skolsystem som inte sorterar når bättre resultat i internationella jämförelser. Dagens system på friskoleområdet har växt fram under flera år. I dag är det ett lapptäcke. När regeringen hade för avsikt att ta tag i dessa problem såg vi med tillförsikt fram emot att vi äntligen skulle se till att det verkligen blev lika regler. Ibland är de kommunala skolorna förfördelade och ibland de fristående skolorna. Vi måste hitta ett system som helt enkelt innebär lika villkor och därefter punkt. Detta framkommer dock inte i propositionen som i stället, om man hade varit sanningsenlig, borde ha haft rubriken Olika villkor. Det är precis det som den handlar om. Låt mig ge ett par exempel. Om kommunerna satsade på skolan, ökade satsningarna med 6-7 procent - en i det borgerliga Sverige utopisk tanke - skulle den satsningen även tillkomma fristående skolor. Det är en självklarhet. Om man ökar bidragen till de kommunala skolorna är det självklart att också de fristående skolorna får del av dem. På samma sätt måste det vara om man sparar. Det som varenda kommun i det borgerliga Sverige nu håller på med är just att spara på skolan. Det gäller dock inte de fristående skolorna. Ett exempel har vi från Österåker där man bara sparar på de kommunala skolorna men inte på de fristående. Är barnen i de fristående skolorna viktigare? Varför drabbas inte de av de borgerligas politik när man sparar på skolan? Varför är det bara de kommunala skolorna som ska spara? Det är inte lika villkor. Vi har fått ett brev från Uppsala kommun, som jag antar att ledamöterna med intresse har läst. Där säger man att momsreglerna inte kommer att fungera i kommunen. De kommunala skolorna kommer att bli förfördelade. Kommunen ger nämligen kompensation för momsen till de fristående skolorna, det verkliga utfallet. Det som nu slås fast i propositionen, och som riksdagen kommer att fatta beslut om, är att man överkompenserar, att man inte har möjlighet att ge kompensation för de faktiska momskostnaderna. Statssekreterare Östberg säger i tv:s Aktuellt att vi kanske måste göra någonting åt det. Därför vill jag fråga: Hur ska vi hantera förslaget i dag? Ska vi rösta igenom förslaget trots att det finns stora oklarheter kring det? Vi säger att vi vill ha lika villkor mellan fristående och kommunala skolor. I den mån kommunala skolor har haft fördelar ska de fristående skolorna också ha det och omvänt. Propositionen innebär emellertid inte det. Vi tycker att fristående skolor är ett naturligt inslag i det svenska skolsystemet, men systemet kring dem har kapsejsat fullständigt. Det handlar om hur man etablerar skolorna. Det handlar om att man i Täby kommun slumpade bort Tibble gymnasium för kaffepengar, mot lärarnas och elevernas inrådan. Så får det inte gå till, och det säger också rätten. Vi anser att det är fullständigt orimligt att, som fallet är i dag, den lilla sekten Plymouthbröderna, som förespråkar mannens överordning över kvinnan, får lov att starta skola. Det är inte rimligt. Så får det inte gå till. Det är heller inte rimligt att stora aktiebolag tjänar hundratals miljoner kronor på fristående skolor, pengar som sedan delas ut till aktieägarna. Dessa pengar ska självklart gå tillbaka till barnen och ungdomarna. Det är det skattebetalarna har bestämt när man betalar skatt, inte att pengarna ska gå till enskilda aktieägarna. De ska gå till det som de är avsedda för, nämligen barns och ungdomars utbildning. Vi hade hoppats att det verkligen skulle bli lika villkor, vilket alla barn i landets skolor är värda att få ta del av. Det ska inte vara olika villkor beroende på vilken skola ens föräldrar har valt. Därför yrkar vi avslag på propositionen som är en halvmesyr, eller rättare sagt, stökar till tillvaron ännu mer. Vi yrkar bifall till reservationerna 1 och 5.

Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till reservation 1 och avslag på propositionen. Jag vill också ge en liten statistiksammanställning innan jag går in på själva ärendet. Precis som Marie Granlund noterar även jag att utbildningsminister Jan Björklund valt att inte delta i den här debatten. Det innebär att utbildningsministern under detta riksmöte inte varit närvarande en enda gång. Sedan regeringsskiftet 2006 har ministern bara deltagit vid tio ärendedebatter. Det är ganska illa att en minister så lite bryr sig om vad vi i riksdagen, Sveriges högsta beslutande organ, tycker. Låt mig så övergå till dagens ärende. Sverige har de mest generösa reglerna i världen för offentliga bidrag till fristående skolor samtidigt som dessa kan använda bidragen nästan som de vill. Redan när det nuvarande systemet infördes höjdes kritiska röster som varnade för ökade kostnader, ökad segregering och minskad likvärdighet. Nu i efterhand visar statistik och forskning att farhågorna har besannats. Trots att det är uppenbart för de flesta att experiment med marknadslösningar inom skolans värld för länge sedan gått över styr vill regeringen nu införa ännu generösare regler för fristående skolor. Villkoren är inte lika för kommunala och fristående skolor. En kommun har skyldighet att erbjuda alla skolpliktiga elever utbildning och kan inte neka att ta emot en elev. De privata huvudmännen kan i stor utsträckning välja vilka och hur många elever som ska få gå i deras skolor. Av den anledningen gör många kommuner avdrag för det som brukar kallas för skolpliktskostnader när de lämnar bidrag till fristående skolor. Detta vill regeringen förbjuda eftersom man menar att kommunernas beredskap för att kunna ta emot elever när som helst inte har ett omedelbart samband med kostnaderna för utbildningsverksamheten. Det är ett ologiskt resonemang om inte liknande regler ska gälla även för privata huvudmän. De stora överskotten inom privatskolebranschen är en följd av att skolorna är väldigt påhittiga när det gäller att minska sina kostnader. Ett vanligt sätt är att anställa obehöriga lärare som får lägre lön än behöriga. I de privata gymnasieskolorna är till exempel bara varannan lärare behörig. Ytterst få privata skolor har egna skolbibliotek. Kostnaderna för elevvård är 40 procent lägre i de fristående skolorna jämfört med kommunala. Det har också framkommit att fristående skolor tar ut så kallade "frivilliga" bidrag av föräldrar. Förra året skrev Svenska Dagbladet om Carlssons skola på Östermalm som rekommenderade föräldrarna att betala 3 500 kronor per elev och termin. Mycket är i strid mot intentionerna i skolans styrdokument, men eftersom regelverket ofta är otydligt formulerat finns det inga möjligheter att ingripa ens mot de mest uppenbara övertramp. För Vänsterpartiet är allas rätt till kunskap det viktigaste målet med utbildningspolitiken. Barns och ungas rätt till kunskap ska gå före alla former av vinstintressen. För att skapa rättvisare villkor mellan kommunala och fristående skolor måste reglerna för de fristående skolorna skärpas. När Skolverket bedömt att en fristående skola uppfyller de uppställda kraven blir kommunen tvingad att betala bidrag till skolan för varje elev som väljer den fristående skolan. Utvecklingen med en hejdlös etablering innebär betydande svårigheter för kommunerna att planera sin skolverksamhet. De negativa konsekvenserna i storstadsregionerna är kända sedan länge, men även de mindre kommunerna drabbas. Kommunerna är de som i dag har ansvaret för skolans organisation och ekonomi. I ett sådant system är det orimligt att en fristående skola ska kunna bedrivas i en kommun mot kommunens egen vilja. För oss är det självklart att kommunen borde ha direkt inflytande över etableringen av en fristående skola. Därför vill vi ändra skollagen så att Skolverket bara kan godkänna en ny fristående skola som bidragsberättigad om kommunen i fråga tillstyrkt ett sådant beslut. Om kommunen säger nej till etableringen av en fristående skola måste Skolverket fatta ett beslut om att skolan inte har rätt till bidrag. När Skolverket inspekterat en fristående skola upptäcks ibland så allvarliga brister att skolans tillstånd dras in. Om skolan överklagar Skolverkets beslut kan den fortsätta verksamheten med dessa allvarliga brister under hela rättsprocessen. Detta är ett tydligt exempel på att lagstiftningen inte tar hänsyn till elevernas rätt till kunskap och en bra utbildning utan tar skolhuvudmannens parti. Vi vill där ändra skollagen så att Skolverket omedelbart kan stänga en skola med allvarliga brister. Skolan ska naturligtvis kunna överklaga Skolverkets beslut som nu, men den ska förbli stängd och inte ha rätt till bidrag under tiden. Fru talman! De grundläggande demokratiska principer som finns för offentlig verksamhet bör också omfatta dem som är anställda vid de privata skolor som är skattefinansierade. När en offentlig verksamhet tas över av ett privat företag ersätts personalens meddelarfrihet och skyddet mot efterforskning och repressalier med en långtgående tystnadsplikt. Privatanställda har lojalitetsplikt gentemot sin arbetsgivare, och brott mot denna kan utgöra saklig grund för uppsägning. Vi menar att samma meddelarfrihet ska gälla för kommunalt anställda som privat anställda när det gäller fristående skolor. I dag har mer än hälften av de fristående skolorna ett aktiebolag som huvudman. Trenden är att detta blir allt vanligare. Andelen företag som är huvudman för flera skolor ökar också. Från privatskolelobbyns håll brukar man hävda att aktiebolag är den bästa driftsformen eftersom det är en välprövad företagsform med klara regler. Att det dessutom är den lämpligaste driftsformen för att maximera vinsten, begränsa inflytandet för elever och anställda samt begränsa allmänhetens insyn i verksamheten pratar man inte lika högt om. Möjligheten för privata skolor att vara vinstdrivande tillsammans med ett av de mest generösa bidragssystemen i världen har gjort det svenska skolväsendet till en lukrativ bransch. De färskaste uppgifterna om privatskoleföretagens vinster är från 2007 då de sammanlagda vinsterna uppgick till över en halv miljard kronor, vilket motsvarar flera tusen lärare. I de nordiska grannländerna är lagstiftningen betydligt mindre generös mot de kapitalistiska intressena. I Norge är visserligen alla bolagsformer tillåtna för de privata skolorna, men det finns ett krav att alla offentliga medel ska komma eleverna till godo. I Finland drivs skolorna av allmännyttiga samfund och får inte drivas för ekonomisk vinning. I Danmark är det förbjudet att driva skolor i form av aktiebolag just med tanke på möjligheten till vinstutdelning, och det är bara icke-vinstdrivande stiftelser som får vara huvudman. Dessutom får en enskild huvudman inte driva fler än en skola. Fristående skolor utan annat märkbart syfte än det ekonomiska vinstintresset hör, enligt vår mening, inte hemma inom det svenska utbildningsväsendet. För Vänsterpartiet kommer rätten till kunskap alltid vara överordnad rätten till vinst. Vinst är ett olämpligt styrmedel i en verksamhet som ska vara behovsstyrd. I de fall en skola får ett överskott ska detta återinvesteras i verksamheten och på det sättet komma eleverna till godo. Därför är det också direkt olämpligt att tillåta driftsformer som är anpassade till affärsverksamhet på en kommersiell marknad, vars främsta syfte är att generera vinster till ägarna. Mot bakgrund av detta föreslår vi att det tillsätts en utredning som ska lämna förslag på hur de offentliga bidragen till fristående skolor ska komma eleverna till godo och inte till exempel utbetalas som vinst till skolans ägare. Bland annat bör det utredas vilka icke-vinstdrivande driftsformer som är lämpliga för fristående skolor, och det behövs begränsningar av antalet skolor som en huvudman kan driva.

Fru talman! Det är med blandade känslor som jag står i talarstolen och diskuterar propositionen. Det är väldigt bra att den kommer eftersom Miljöpartiet har bidragit till att ge det riksdagsuppdraget tillsammans med allianspartierna förra mandatperioden. Samtidigt verkar någon person med väldigt klåfingrigt detaljsinne ha slagit klorna i propositionen. Från Miljöpartiets sida är vi också väldigt kritiska till en stor del av innehållet. Jag vill börja med att instämma i de föregående två talarnas undran över utbildningsminister Björklunds frånvaro i kammaren och hans märkliga ointresse att debattera de propositioner som hans regering lägger fram till riksdagen. Det är märkligt att en utbildningsminister har så lite respekt för riksdagen som beslutande organ och så lite tid att delta i dessa debatter. Eller menar utbildningsministern att detta är oviktiga saker? Jag hoppas inte det. Innan jag går in på sakfrågorna yrkar jag bifall till reservation 4, men naturligtvis står vi bakom våra övriga reservationer. När vi diskuterar denna fråga måste vi vara medvetna om att Sverige är väldigt unikt i världen när det gäller friskolelagstiftningen och friskolesystemet. Det finns inget annat land som har en liknande lagstiftning. Framför allt gäller det en punkt, nämligen lika villkor som också framgår av titeln på propositionen. Samma regler ska gälla för kommunala och fristående skolor. Om vi tittar på våra grannländer Norge och Danmark kan vi se att det där också finns fristående skolor. Danmark har mig veterligen en av världens äldsta system med fristående skolor. Samtidigt är det fortfarande fullt möjligt i dessa två länder för fristående skolor - jag skulle vilja kalla dem privatskolor - att ta ut avgifter från föräldrarna. Därmed blir det en klassfråga vem som kan gå i privatskolorna. Så är det inte i Sverige. I de fall som man tar ut avgifter, som Rossana Dinamarca var inne på, bryter man mot lagstiftningen, och då får man se till att ändra på det. Detta är en väldigt viktig del. Jag har för mig att det var i valet 1998 som denna fråga debatterades väldigt häftigt. Då var det faktiskt den rödgröna sidan som hade drivit igenom lagen om att fristående skolor skulle få 100 procents ersättning och att avgifterna skulle förbjudas. Samtliga borgerliga partier lovade i valet att riva upp denna lagstiftning. Jag tror att Folkpartiet hade ett program på 100 dagar där punkt 2, 3 eller 4 på den listan var just att ta bort den 100-procentiga ersättningen och i stället införa 75 eller 85 procents ersättning i friskolor så att de kunde fortsätta att ta ut avgifter. Jag hade en intressant debatt hemma hos mig i Järna med Andreas Carlgren som då var Centerns utbildningspolitiske talesperson. Då ville han berätta för mig att 75 procent var mer än 100 procent. Jag hade väldigt svårt att förstå detta. Nu har vi ett system i Sverige som vi bör värna om, nämligen lika villkor. Det är ett världsunikt system. Detta system kräver en respekt. Det är precis där som jag får problem med denna proposition. Det är bra att vi äntligen får en korrekt överklagningsrätt, det vill säga att friskolor kan klaga på nivån. Tidigare har det varit väldigt krångligt. Man har fått göra bara laglighetsprövning där domstolen inte har kunnat uttala sig om vilken nivå ersättningen skulle ligga på. Vi får nu ett mycket bättre system som också kan göra det möjligt att skapa mer lika villkor. Systemet blir enklare helt enkelt. Samtidigt ser vi också att det nu växer fram ett system som faktiskt fungerar och som i grund och botten baseras på antagandet att fristående skolor ska få ersättning utifrån sitt åtagande och elevernas behov. Så har det varit formulerat hitintills. Det som alliansregeringen nu gör i och med detta lagförslag är att gräva ned sig i väldigt många detaljer. Det märkliga är att detta är någonting som ingen har efterfrågat. När jag diskuterar frågan med Friskolornas riksförbund är de väldigt kritiska till detta. Risken är att de lika villkoren så att säga tippar åt andra hållet och att vi får någonting som inte är lika villkor utan krångligt. Man kan till exempel ta frågan om lokalersättningen i skolpengen. Kommunerna har valt det på olika sätt. Varför måste staten lägga sig i hur det ska lösas? Jag tycker personligen att det är bra om man löser det. Det enklaste sättet att lösa det är att friskolan får en genomsnittsersättning på den kommunala skolkostnaden per kvadratmeter och elev. Men måste man tvinga de kommuner som har valt ett annat system att göra så? Varför kan riksdagen inte ha respekt för det kommunala självstyret och låta kommunerna själva bestämma tillsammans med friskolorna? Det finns också andra saker som är problematiska, till exempel neddragningar av de kommunala kostnaderna när vi i dag står inför en krissituation i landets kommuner. Den kommunala skolan tvingas då att dra ned och göra besparingar. Då är det ganska naturligt att friskolorna tvingas göra samma sak, annars kommer det ofrånkomligen att bli en debatt lokalt och på riksnivå om orättvisorna i detta system. Jag var själv med som kommunalråd i Södertälje och diskuterade med friskolorna om denna situation för ett antal år sedan när det var en ekonomi i kris i Södertälje kommun, och friskolorna gick med på att vi gjorde neddragningar. Det är just detta som friskolesystemet skulle må bra av, nämligen att vi hade en respekt för olikheterna och för att både kommunala och fristående verksamheter kan tolka dessa lagstiftningar fel. Därför är det så viktigt att man inte grottar ned sig i detaljer utan håller balansen i fråga om vad som är rättvist. Det är inte rättvist att friskolorna i en krissituation ostört får arbeta vidare när de kommunala skolorna tvingas till neddragningar. Jag tror att det var Marie Granlund som tog upp frågan om momskompensationen. Vi har alla fått brev från Uppsala kommun som menar att detta inte stämmer. Uppsala får en kompensation från staten på 6 procent, om det inte har ändrats sedan jag senast kollade det. Det är den som betalas vidare till friskolorna. Om detta är en felaktig uträkning borde saken kontrolleras. Jag är från min sida utan vidare beredd att tillstyrka en utredning om vad som är korrekt i frågan eftersom jag tror att det är otroligt viktigt att det är just lika villkor och inget annat. Man ska inte frestas att tro att lagstiftningen ska ändras fram och tillbaka så fort vi får ett regeringsbyte. Regeringen har uppfyllt riksdagsuppdraget att införa överklagningsrätt i förvaltningsdomstol. Det är bra att det äntligen sker. Min kritik i denna proposition gäller att det samtidigt har blivit en detaljhysteri. När man vill detaljbestämma hur regelverket ska se ut har man gjort friskolorna och kommunerna en otjänst. Man borde mer se hur man objektivt kan hålla sig till verkligheten i stället för att vilja detaljstyra den kommunala verkligheten från Stockholms sida.

Fru talman! Det är glädjande att vi i dag kan diskutera denna rättvisereform. Det är faktiskt just det som detta betänkande handlar om. Vi stärker rättssäkerheten för Sveriges friskolor och för Sveriges elever. Kommunala skolor och friskolor ska ha likvärdiga villkor. Det ska inte spela någon roll vilken huvudman den skola har som en elev går i. Man ska ha samma rättigheter, samma möjlighet till undervisning och samma ekonomiska likvärdiga villkor oavsett vilken skola som man går i. Likabehandlingsprincipen ska som sagt gälla oavsett vem huvudmannen är och oavsett vilken form verksamheten bedrivs i. Det är en viktig princip som nu äntligen kan bli verklighet. Likabehandlingsprincipen är viktig, men det har inte alltid varit så. Och det är långt ifrån så för alla partier i debatten här i dag. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är fortfarande helt inne på linjen att det är bäst att det är kommunen och staten som bestämmer mer och de enskilda människorna mindre. Det ska vara centralstyre i stället för valfrihet. En misstänksamhet mot friskolor och mot valfrihetssystem lyser starkt igenom både i de reservationer som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har och härifrån talarstolen i dag. Det är en misstänksamhet som jag inte riktigt förstår mig på. Varför är det så farligt att låta enskilda människor få bestämma över sin egen vardag? Varför är det farligt att låta likvärdiga villkor finnas mellan olika system och mellan olika huvudmän i vår skola? För Centerpartiet är mångfald och valfrihet viktigt. Det är innehållet i verksamheten som är det väsentliga och inte vem som är ägare. Det är elevens rätt till god kunskap och utbildning som ska stå i centrum. Men samtidigt ska det vara viktigt att du som elev eller som förälder har möjlighet att välja den verksamhet som passar bäst för just den specifika eleven eller för den enskilda familjen. Det kan till exempel handla om en förskola eller en skola. Det är det som också är grunden. Det ska inte vara några statliga och kommunala pekpinnar som säger: Det här passar dig bäst och det här passar dig bäst - punkt slut! Vi ger människor en valfrihet som är unik. Vi i Centerpartiet och alliansen är övertygade om att det fria valet har någonting gott med sig. Det är viktigt att man själv får bestämma över sin egen vardag och dess innehåll. Att kunna välja skola uppskattas också av de absolut allra flesta elever och föräldrar även om inte alla tar möjligheten att göra ett aktivt val. De allra flesta bryr sig inte heller om vem som är huvudman för den verksamhet som väljs, utan man bryr sig om innehållet. Man bryr sig om vad barnet och eleven får ut av dagarna i den verksamhet de befinner sig i. Man bryr sig om att eleven får utveckla de mål, möjligheter och intressen som han eller hon har och inte vem som är huvudman. Fru talman! Friskolan har blivit en naturlig del i vårt skolväsen. Vi behöver också regler som är tydliga för alla som är inblandade i det. Det är inte hållbart att ha ett bidragssystem som är osäkert och som är så icke förutsägbart som det vi har i dag. Dagens regler för bidragen och hur de ska beräknas är otydliga. Både SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, och Friskolornas riksförbund, menar att bidragsreglerna är svåra att tillämpa och att de inte är genomskinliga. För den som driver en friskola eller en fristående verksamhet är det svårt i dag att göra en bedömning av om man har fått ekonomiska resurser som är rättvisa och likvärdiga de andras. Det är inte genomskinligt. Man kan inte se det ordentligt. Ibland har detta tyvärr också lett till konflikter mellan kommunen och de fristående verksamheterna. I vissa fall blir de fristående verksamheterna i dag också beroende av något slags välvilja från kommunen i stället för att de får det som de faktiskt har rätt till. Dagens system är varken hållbart eller bra och det är inget system som kommer att kunna fungera mycket längre till. Vi föreslår nu från alliansregeringen ett förtydligande i hur bidragen ska räknas. Grundprincipen är att bidraget ska vara likvärdigt oavsett vilken verksamheten är. Det ska bestämmas efter samma grunder som kommunen använder till sin egen verksamhet. Det innebär alltså att kommunens val av organisationsform inte ska ha någon betydelse för bidragsberäkningen. I och med dagens betänkande stärker vi alltså rättssäkerheten. Nu kommer friskolor som anser att kommunens bidrag är orättvist beräknat att få möjlighet att överklaga kommunens bidragsbeslut genom det man kallar ett förvaltningsbesvär. En förvaltningsdomstol kan då i sin tur pröva och fastställa hur stort bidraget ska vara. Det är någonting som man inte kan göra i dag. Det här innefattar fristående skolor, enskilt bedrivna förskolor, fritidshem och förskoleklasser. Det bidrag som kommer att ges indelas i två delar. Det ska bestå av ett grundbelopp och ett tilläggsbelopp. För en fristående skola, till exempel, ska grundbeloppet innehålla flera olika delar. Det är ganska konkret, men det innehåller ersättning för undervisning, läromedel, utrustning, elevvård, hälsovård, lokaler, kostnader och annat. Det är ganska tydligt uppräknat i en förordningstext. Det kan låta ganska fyrkantigt och väldigt konkret. Men det behöver det också vara för att vi ska kunna ha ett likvärdigt system och för att man ska ha möjligheten att överklaga. Det går inte att ha någon liten bilaga vid sidan om där det står att ungefär så här ska det gå till. Vi behöver vara tydliga för att det ska bli ett rättvist och förutsägbart system. Det är inte heller tänkt så som en av talarna häruppe i talarstolen sade att det ska vara tydligt att kommunen ska behöva utgå från varje kostnadspost i detta i sin egen budget. Det är inte den detaljstyrningen det handlar om. Det handlar om en rättssäkerhet både för kommunens del och för den fristående skolans del. Den andra delen av bidraget är ett tilläggsbelopp. Det ska omfatta elevers eventuella behov av extra stöd och hjälp som är omfattande, utöver den ordinarie undervisningen. Det finns elever som har detta extra behov av stöd som kan ges. Det ska vara individuellt anpassat. Tilläggsbeloppet ska också innefatta modersmålsundervisningen om det är aktuellt. Eftersom kommunerna nu också ska ge likvärdiga bidrag till kommunala skolor och till fristående skolor och eftersom den enskilde elevens särskilda behov ska stå i centrum och tillgodoses genom tilläggsbeloppet säkerställer vi nu rättigheterna för att elever ska få de resurser som behövs för att man ska klara undervisningen i skolan. Därmed blir de formuleringar som vi tidigare har haft om detta helt överflödiga. Vi stärker ju nu möjligheterna för eleverna. Fru talman! När det gäller oppositionens förslag är det först och främst föga förvånande att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill avslå hela propositionen. Men det som förvånar mig mest och som gör mig mest ledsen är att Miljöpartiet inte väljer att gå hela vägen fram med oss i allianspartierna. Det är synd att man gör ett avsteg från det vi påbörjade under förra mandatperioden där vi i alliansen tillsammans med Miljöpartiet gjorde mycket gott för att öka och stärka valfriheten. Vi gjorde mycket gott för friskolorna. Men nu väljer Miljöpartiet att ta ett steg åt sidan. Man orkar inte gå hela vägen fram. Det är synd att vi inte kan fortsätta med den breda majoritet för friskolorna som vi har haft här tidigare i Sveriges riksdag. Socialdemokraterna vänder kappan efter vinden fram och tillbaka. I detta betänkande liksom i andra är det svårt att veta var ni egentligen står. I den ena stunden låter det som att det här är jättebra. I den andra stunden är det otroligt dåligt. Var står ni egentligen? För det första avstyrker ni hela propositionen, och sedan går ni in och yrkar avslag på vissa konkreta punkter i betänkandet. Innebär det att ni tycker att de punkter som ni inte reserverar er för är okej? Det vore mycket trevligt med ett förtydligande. Men som vanligt hoppar Socialdemokraterna hit och dit. Vänsterpartiet vill inte ha några friskolor över huvud taget. De ska inte få gå med vinst och de ska helst inte få starta. Vänsterpartiet viker inte en tum från detta. Hur ska ni tre komma överens? Hur ska ni hitta en minsta gemensam nämnare? Under förra mandatperioden skippade ni hela skollagen. Den gick i putten enbart för att Miljöpartiet och Socialdemokraterna inte kom överens just om friskolorna. Nu verkar det tyvärr som att Miljöpartiet drar sig mer åt vänsterhållet för att ni ska kunna få ihop till någonting. Jag tycker att det är synd. Fru talman! Centerpartiet och alliansen arbetar för valfrihet, för att stärka de likvärdiga rättigheterna, för kommunala skolor och för fristående skolor. Med detta yrkande och betänkande ser vi också till att vi får en större likvärdighet som stärker rättssäkerheten för Sveriges elever. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder)

Fru talman! Sofia Larsen pratar om betänkandet som en rättvisereform och avfärdar kritiken som misstänksamhet. Det är ingen misstänksamhet att barn med funktionsnedsättning nekas skolgång i privata eller fristående skolor. Det har funnits många fall som har visat på detta. Jan Björklund har valt att inte ta tag i det. Och visst spelar det roll vem som är huvudman. Jag hade uppe ett exempel om meddelarfriheten. Som kommunalt anställd lärare har man meddelarskydd. Man har rätt att tala med medier om förhållandena på sin skola utan att arbetsgivaren får ta reda på vem som har lämnat uppgifterna. Det är regler som inte gäller privatanställda lärare. Man har inte samma skyldigheter när det gäller skolskjuts, elevvård, modersmålsundervisning och tillgänglighet till lokaler. Forskning har visat att fristående skolor leder till ökad segregation. Marie Granlund och Mats Pertoft nämnde att besparingar inte har drabbat de fristående skolorna utan enbart de kommunala skolorna. Vi hade helst sett att regeringen hade kunnat skjuta till ökade statsbidrag till kommunerna för att slippa detta över huvud taget. Det är inte rimligt att barn som går i kommunala skolor drabbas annorlunda än de som väljer privata skolor. Det är självklart att det här spelar roll. Ni tar inte tag i de problem som finns i de fristående skolorna, utan ni gör reglerna mer generösa än vad de är i dag.

Fru talman! Det finns en stor misstänksamhet hos Vänsterpartiet vad gäller de fristående skolorna, och det gäller inte bara de fristående skolorna, utan det gäller allt som har med valfrihet att göra. Allt som inte staten bestämmer, allt som inte kommunen bestämmer och allt som inte Vänsterpartiet är med och bestämmer är någonting dåligt. Vi enskilda människor ska inte bestämma så mycket i Vänsterpartiets samhälle. Vi i Centerpartiet och alliansen står för något helt annat. Vi står för att människor själva ska få möjlighet att bestämma mer över sin egen vardag och vad som passar den enskilda eleven och den enskilda familjen bäst. Det handlar inte om vad som är bäst för Vänsterpartiet eller den socialistiska sidan. Det är en stor skillnad. Det gäller hela den offentliga sektorn. Det finns ingenting som tyder på att just de fristående verksamheterna är sämre för det enskilda barnet eller den enskilda eleven. Det är snarare så att när du som elev har möjlighet att välja en skola som tillvaratar dina intressen och där du får utvecklas utifrån dina egna förmågor växer du som elev, människa och individ. Det är då möjligheten och kreativiteten finns till skillnad från om Vänsterpartiet säger: Här ska du vara. Rätta in dig i ledet! Det är en stor skillnad på detta. Vi står för valfriheten. Ni står för någonting annat som vi inte är beredda att gå med på.

Fru talman! Jag noterar att Sofia Larsen inte vill svara på de frågor som jag ställde om den problematik som finns. Vi pratade om misstänksamhet för 15-20 år sedan när etableringen av fristående skolor började. I dag, 15-20 år senare, vet vi en mängd saker som vi inte visste då. Mycket av det vi misstänkte då har besannats i dag. Vi har fått en ökad segregation. Vad säger Sofia Larsen om det? Det finns flera fall där barn med funktionsnedsättning har nekats att ansöka till en fristående skola på grund av att man inte har haft tillgängliga lokaler, och skolorna har inte heller haft för avsikt att förbättra tillgängligheten. Tycker Sofia Larsen att det är okej att privatanställda lärare inte ska ha någon meddelarfrihet? Är det okej att de barn som har längre till skolan inte ska kunna få skolskjuts? Är det okej att elever som går på fristående skolor inte har någon elevvård? Är det okej att barn som vill ha modersmålsundervisning, och har rätt till det, inte får det på grund av att det är en fristående skola? Det här är inte misstänksamhet, Sofia Larsen, det är verklighet. Det finns en stor skillnad beroende på vilken huvudman det är. Den kommunala huvudmannen har en skyldighet gentemot eleverna. Det har inte de fristående, och ni gör ingenting för att ändra det. Därför kan man inte kalla det vi pratar om i dag för lika villkor. Det gör att skillnaderna ökar, och reglerna för de fristående skolorna blir mer generösa än vad de har varit hittills.

Fru talman! Det är absolut inte friskolorna som har ökat segregationen i vårt land, utan det är den politik som har förts alldeles för länge. Det gäller framför allt den bostadspolitik som har förts där möjligheterna att välja bort, välja till och välja från inte har funnits för dem som har växt upp i segregerade bostadsområden. Med de valfrihetsreformer som har kommit, till exempel vad gäller friskolorna, ges elever möjlighet att välja någonting annat än det man kanske har blivit tilldelad. Alliansregeringen jobbar också med att se till att det ska finnas arbeten för alla runt om i hela Sverige. Man ska ha möjlighet att utvecklas i alla städer och inte bara i vissa områden, som det tyvärr har varit hittills. Vi vill ge alla, oavsett var man bor, tillgång till den bästa möjliga utvecklingen när det gäller skolan, arbete och många andra saker. Det beror inte på friskolorna att vi har en segregation, utan det beror på den politik som har förts av de socialistiska partierna. Det beror framför allt på bostadspolitiken och på att det inte har funnits tillräckligt med arbeten. Rossana Dinamarca var inne på att vissa elever som är gravt funktionshindrade kan nekas att gå i en friskola. Det gäller också för de kommunala skolorna om det innebär betydande kostnader för att bygga om till exempel. Det är inte en jättebra del i den skollag som finns. Vi vill stärka möjligheterna för alla elever att göra ett aktivt val. Det innebär också att vi behöver se till att det finns resurser för detta. När det gäller att stärka rättssäkerheten, till exempel vad gäller betyg, för elever oavsett vilken skola de går i vill jag säga att det kommer i den skollag som vi kan presentera inom kort.

Fru talman! Sofia Larsen tar upp ett antal frågor. Jag kan besvara några för Miljöpartiets del. Sofia Larsen påstod att diskussionen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet kring en ny skollag under den föregående mandatperioden kapsejsade i friskolefrågan. Jag kan dementera det. Vi var helt överens i de frågorna. Det var andra frågor vi inte kom överens om. Det är riktigt att det hade varit bra med en bred majoritet. Den här regeringen verkar oförmögen att klara av att göra blocköverskridande överenskommelser eller ens föra seriösa diskussioner i den delen. Det allvarliga i den här propositionen är detta petimätrande. Man överger den allmängiltiga formuleringen om skolans åtagande och elevens behov precis när den börjar fungera. Det har kommit prejudicerande domar som visar att detta fungerar nu. Jag har pratat med Friskolornas riksförbund, och de vill ha kvar denna formulering, men ni stryker den. I stället ska det bli en detaljreglering av grundbelopp och tilläggsbelopp. Det är någonting som skulle platsa i en handbok men inte i en proposition. Man lyfter fram musik- och fordonsprogram som speciellt kostsamma. Det finns ganska många andra särskilt kostsamma program. Fordonsprogrammet är extremt kostsamt, men det finns andra kostsamma regler. Det är precis den fallgropen ni faller i, och det gör den här propositionen så svag. Den försöker detaljreglera saker som inte kan detaljregleras i lag. Jag undrar hur Centern ställer sig till det.

Fru talman! Jag vill återigen understryka att jag tycker att det är väldigt synd att Miljöpartiet inte vill gå hela vägen fram med oss i alliansen. Det hade varit väldigt bra om vi hade fått en bred majoritet i Sveriges riksdag om de här rättssäkerhetsfrågorna. Tyvärr blev det inte så, och jag är den första att beklaga det. Oppositionen har visat ett totalt ointresse att diskutera vissa saker. När man väl har fått möjligheten, till exempel vad gäller betygen, att föra en diskussion och komma fram till en bred blocköverskridande överenskommelse var man inte ens villig att gå in i en diskussion över huvud taget. Ibland är det väldigt många ord och diskussioner och väldigt lite praktiskt arbete för att det ska kunna bli verklighet. Mats Pertoft tar upp skolans åtagande och elevens behov. Vi anser att likabehandlingsprincipen når mycket längre. Ibland kan skolans åtaganden stå i konflikt med elevens behov. Vi säger att likabehandlingsprincipen, och det som är i detta tilläggsbelopp där man ska utgå från den enskilde elevens behov och extra stöd, går mycket längre och blir mer rättssäkert för den enskilde eleven. Vi vill stå på elevens sida i detta fall och inte enbart på skolans sida. Därför har vi valt att göra detta. När det gäller den detaljstyrning som Mats Pertoft pratar om har det tyvärr visat sig att för att detta ska kunna vara möjligt, för att det ska vara så rättssäkert som möjligt och så likvärdigt som möjligt, krävs det att det blir en sådan detaljering. Och för att det ska kunna bli ett överklagande där man kan luta sig tillbaka på lagtext måste den vara så konkret för att det ska kunna vara möjligt. Det blir ju inte gällande på samma sätt om man skulle ha en liten bilagsfolder med och säga: Ungefär det här ska ni utgå från. Det behöver vara väldigt konkret för att vi ska kunna se till att det blir likvärdiga villkor.

Fru talman! När det gäller frågan om en bred politisk majoritet hade det varit väldigt trevligt om man i så fall hade fått en fråga innan propositionen skrevs färdigt. Alliansregeringen har visat ett antal gånger att man inte klarar av det. Vi var ju delaktiga i betygssamtal med utbildningsminister Björklund. Det var ett diktat. Det fanns inte möjlighet att ändra ett kommatecken i texten; det var bara att säga ja eller nej. Våra andra partiföreträdare var delaktiga i en diskussion om en energiöverenskommelse där det till slut kom fram att det handlade om att acceptera allianstexten eller inte. Den här regeringen är oförmögen, på grund av sin ideologiska blockering, att göra blocköverskridande överenskommelser. Det har visat sig gång på gång, och jag beklagar detta. Det hade varit bra om vi hade haft sådana samtal om en förhandling innan propositionen skrevs. Det hade varit ett riktigt samarbete. När jag har läst den här propositionen, med viss kunskap från både den kommunala och den fristående sidan, har jag sett att i och med införande av överklagningsrätten hade man kunnat reglera dessa detaljer genom olika överklaganden. Det hade utvecklat sig en praxis, och när jag har diskuterat detta med friskolor har de sagt att de hade föredragit detta långt mer än denna detaljreglering. Det är en väldigt stor risk att denna detaljreglering kommer att detaljreglera de kommunala räkenskaperna och bokföringen på ett sätt som inte är främjande för skolutvecklingen. Men det är ett främjande som skulle behövas! I stället faller ni i gropen och detaljreglerar, som så många politiker gör när de vill göra som tjänstemännen och framför allt juristerna säger.

Fru talman! Vad gäller det som Mats Pertoft är inne på att vi ska vara konkreta har vi fått en uppmaning från friskolorna och SKL när vi har haft diskussioner att det behöver vara väldigt konkret för att ingen ska känna sig osäker i processen. Det kan man tycka är nackdelen med att vi ska ha detta mer likvärdiga system där det ges mer likvärdiga ekonomiska villkor. Men det är ett behov som vi behöver fylla för att det ska kunna räcka hela vägen fram. Vi är beredda att göra detta, även om man kan tycka att det blir väldigt detaljerat. Det är inte alls heller meningen, precis som Mats Pertoft var inne på, att kommunen ska sitta och redovisa utifrån varje liten utgiftspost. Det som står i propositionen är att en kommun om man får en fråga och ett eventuellt överklagande ska kunna redovisa i vilka av kommunens poster detta ingår, inte helt konkret detalj för detalj. Så det som Mats Pertoft är inne på stämmer inte riktigt. Sedan säger Pertoft också att alliansregeringen är ideologiskt stark, och det håller jag helt med om. Det är precis därför som vi fyra partier också tillsammans har kunnat lägga fram proposition efter proposition, konkreta förslag efter konkreta förslag. Vi är överens, vi tror något mer, vi tror på något större, vi vill något mer! Det är en stor skillnad mellan alliansen och Mats Pertofts miljöparti, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som verkar vara ett mischmasch i alltihop - även vad gäller friskolorna har ni ju tre helt olika inriktningar. Det verkar vara väldigt svårt att komma överens om det om det inte blir så, vilket jag absolut inte hoppas, att Miljöpartiet drar sig än mer åt vänster och fogar in sig i Vänsterpartiets och Socialdemokraternas kritiska inställning till valfrihet och till friskolor.

Fru talman! Sofia Larsens replikskifte här påminner mig lite grann om sovjetisk historierevisionism. Vi var inbjudna till några betygssamtal, och precis som Mats Pertoft sade - jag tror att Sofia Larsen inte var inbjuden där, men vi var det - kunde man inte ändra på ett kommatecken. Då tror jag inte att det var så allvarligt menat, utan det var ett medialt tryck som gjorde att utbildningsministern kallade, men han var inte mer intresserad. Skollagen läggs fram - 1 700, 1 800, 1 900 sidor - men vi har inte satt ett kommatecken. Är det respekt för dem som är ute på skolorna? Gymnasiepropositionen läggs fram, och hela tiden är det på det här sättet. Jag tycker att det är djupt allvarligt. Sedan kan man också diskutera att ni inte tar i de svåra frågorna. Man lägger fram en gymnasieproposition där utbildningsministern tidigare sagt att det var hur enkelt som helst att göra någonting åt IV-programmet. Men det rycks ut, för man kommer inte fram till någon lösning. Antagningskraven till gymnasiet, om det ska vara åtta eller tolv eller hur det ska se ut på de yrkesinriktade programmen, rycks ut. Sofia Larsens egna hjärtefrågor som omprövning av betyg och annat har hon uppenbarligen inte vunnit, utan det läggs på utredningsuppdrag. Då är det väldigt lätt att lägga fram propositioner. Men vad jag skulle vilja fråga Sofia Larsen är: Har dina borgerliga kamrater i Uppsala fel som tycker att det är bedrövligt med den momssats som man slår fast? De hade ett system som verkligen innebar lika villkor som de inte kan tillämpa. Jag skulle vilja fråga: Har de fel? Jag skulle också vilja fråga: Är det rimligt att kommunala skolor tvingas spara men inte fristående skolor? Är det lika villkor? Jag vill verkligen höra uppfattningen om det är lika villkor. För mig går detta inte ihop. Lika villkor är att skolor oavsett driftsform ska ha samma förutsättningar.

Fru talman! Först ska jag ta de konkreta frågorna om gynnande förvaltningsbeslut och momsersättningen på 6 procent. Den här 6-procentaren i momsen är en del som gäller för hela offentliga sektorn, inte bara för fristående skolor eller fristående verksamhet. Det har gällt som praxis ute i hela landet för alla kommuner sedan början av 90-talet. I den här propositionen har vi föreslagit den procentsatsen som praxis för verksamheten på vårt område inom utbildningsområdet. Jag kan hålla med om, och vi i alliansen håller med om, att den kan behöva ses över. Vi har inte nått ända fram i detta eftersom det är hela den offentliga sektorn det innefattar. Vi kan inte göra något enskilt på utbildningsområdet, utan det krävs att vi gör en helhetsöversyn, vilket är någonting som Socialdemokraterna uppenbarligen inte gjorde under sina tolv år. Men vi är beredda att se över om den eventuellt till exempel ska sänkas. Det som har gjorts i vissa kommuner när man har tagit för den faktiska kostnaden, vilket innebär att man har tagit lägre, är att kommunen har haft mellanskillnaden och gått med plus på detta. Där måste vi hitta ett system, och därför tycker jag att det vore bra om vi kunde gå vidare för att se om vi kan få ett hållbart system inom hela sektorn. Ni i oppositionen går fram och säger: Vi i oppositionen vill göra en gemensam överenskommelse. Ni tre ska ha ett gemensamt budskap, det är det ni har sagt. Men när vi har efterfrågat vad som är ert gemensamma budskap har ni inte kommit med någonting. Vad är ert gemensamma budskap när det gäller friskolorna, propositionen och betänkandet? Vad vill ni tre gemensamt se till att förändra i detta betänkande? Ni har inget att komma med. Därför går det ju inte att göra en överenskommelse, Marie Granlund! Berätta för mig i din nästa replik var oppositionen står! Vad är det ni gemensamt vill förändra?

Fru talman! Jag tycker att det är jätteallvarligt när man försöker blanda bort korten. Det finns ingen parlamentarisk överenskommelse som någonsin har bestått av sju partier i Sveriges riksdag. I energiöverenskommelsen var det ni och vi och några till. När det gällde pensionerna var det en lite annorlunda konstellation, och så har det varit varenda gång när det varit fråga om väldigt viktiga beslut. Ni vill inte ha någon överenskommelse, för skolministern kan inte anklaga Socialdemokraterna för en flumskola om man gör upp. Det är vad det handlar om, ingenting annat. Detta får man lida för ute på skolorna, där man så gärna vill ha arbetsro och veta vad som gäller. De tycker att det är bedrövligt att man inte kan hitta en minsta gemensamma nämnare. Senare i eftermiddag ska vi rösta om en proposition om vilken man redan nu säger: Det som står där är inte så bra, utan det måste vi utreda. Förra gången var det forskningspropositionen som bara gällde i 17 timmar innan man tillsatte en utredning med nytt uppdrag därför att kriterierna inte var så bra som man då hade kommit på. Hafs, säger jag. Om man verkligen vill ha lika villkor får man sätta sig ned och fundera hur man ska göra. Där har tydligen de borgerliga kamraterna till Sofia Larsen i Uppsala inte helt fel. Eftersom jag inte fått svar skulle jag vilja fråga igen: Är det rimligt att kommunala skolor i nästan hela Sverige tvingas spara på grund av er politik men inte de fristående skolorna? Är det rättvist, Sofia Larsen?

Fru talman! Det är inte Sveriges regering som står bakom den finansiella globala kris som vi är inne i just nu. Den kommer framför allt från USA och är en internationell kris, vilket innebär att vi i Sverige behöver spara, vilket innebär att vi i statsbudgeten behöver spara, vilket innebär att man i landsting och kommuner behöver spara. Som tur är har den här regeringen sett till att vi har ordentliga finanser och sparade under de goda åren i början och inte skvätte i väg allting, som Marie Granlunds partikamrater ville. Vi såg till att vi har ordning och reda i finanserna så att vi nu kan fortsätta att göra de förbättringar som behövs, framför allt inom skol- och utbildningsområdet. Vi försöker nu rätta till de misstag som Socialdemokraterna gjorde. Vi försöker nu förbättra för Sveriges elever ute på skolorna. Vi försöker nu förbättra och stärka möjligheterna för alla elever att lyckas att nå kunskapsmålen, att lyckas att förverkliga sina drömmar, att lyckas att komma ut i ett samhälle där det finns arbete och engagemang. Det är det som vi försöker göra och förbättra, det som Marie Granlund och hennes partikamrater så totalt misslyckades med. Vad gäller överenskommelser säger Marie Granlund att det aldrig varit en överenskommelse med sju partier. Nej, men det är ni som har krävt det. Det är ni som har sagt att ni tre gemensamt måste komma med er del för att ni ska göra en uppgörelse med oss. Det är ni som har sagt det. Kom, vi är öppna för att diskutera. Men kom med era gemensamma förslag. Det gäller att börja i rätt ände för att vi ska hitta en väg ut från detta.

Fru talman! För oss moderater och oss i alliansen är rätten att välja skola helt grundläggande och fullständigt självklar. Var och en ska själv få bestämma i vilken skola man ska gå. Vi är alla olika som individer, och det finns inte en enda skola som passar alla. Några vill gå i stora skolor med många elever där man får stifta många nya bekantskaper, andra söker den lilla trygga skola där alla känner alla. En del vill gå i en traditionsfylld skola, medan andra vill vara med och bygga upp någonting nytt från början. För några spelar avståndet ingen som helst roll, det viktiga är att man hittar en skola med en profil och utbildning som verkligen passar de egna behoven eller en pedagogik som man verkligen tror på. För andra är närheten till skolan, till vardagsmiljön och till kompisarna det allra viktigaste. En kvarts miljon barn och ungdomar går i dag i olika friskolor och fristående förskolor. Nästan en och en halv miljon har valt kommunala skolor i den egna kommunen eller i grannkommunen. Vi lägger naturligtvis ingen värdering i vilken skola man väljer, det viktiga är att man hittar en bra skola som passar de egna behoven. Så resonerar nog de allra flesta föräldrar, tror jag. För att valfriheten ska fungera för alla familjer är det viktigt att det är lika villkor mellan de olika skolorna. Tidigare, när jag och de flesta av oss i denna kammare gick i skolan, var valfriheten förunnat väldigt få, dem med tjocka plånböcker. Man fick betala allting privat om man ville gå i en annan skola än den man placerades i. Det ändrade vi med friskolereformen 1992 under stora protester från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Sedan dess har intresset för friskolorna ökat lavinartat. Friskolor bidrar till att skapa en mångfald som är helt unik och som vi kan vara stolta över i Sverige. I dag finns det över 1 000 fristående skolor och säkert lika många fristående förskolor, och de existerar uteslutande därför att någon vill gå där. Vår utgångspunkt från Moderaternas och alliansens sida är att kommunala skolor och friskolor ska ha lika mycket pengar att röra sig med. Då fungerar valfriheten för alla. Men så är det inte överallt, och det är anledningen till propositionen. Sveriges Kommuner och Landsting och Friskolornas riksförbund uppmärksammade det här och gjorde en gemensam skrivelse till den förra socialdemokratiska regeringen 2006, eller möjligen 2005, där de pekade på att bidragsreglerna är oklara och svåra att tillämpa. Tyvärr gjorde den förra regeringen ingenting, så problemet består. Låt mig ta ett exempel från en kommun som jag tror medvetet fuskar med skolpengen, Göteborg. Några privatpersoner överklagade Göteborgs beslut om skolpeng för grundskolan 2006, och de fick rätt. Kommunen skapade medvetet orättvisa villkor och gynnade den egna verksamheten, som har fortsatt. Göteborg har också lägsta ersättning i hela landet till fristående gymnasier när det gäller samhällsvetenskapliga och många andra program, medan grannarna Härryda, Partille, Mölndal betalar 10 000 mer till samma program. Göteborg betalar också 10 000 mer för elever som går i dessa grannkommuner, men för friskolorna betalar man 10 000 kronor mindre. Malmö, Trollhättan och Bjuv är exempel på andra kommuner där socialdemokratiska kommunledningar diskriminerar elever som väljer friskola. De tricksar med lokalkostnader och hittar på olika avdrag för friskolorna för att minska bidragen. Malmö drar till exempel av 2 900 kronor per elev i så kallat skolpliktsavdrag, men man kan inte specificera vad pengarna ska gå till. Så här håller det på år ut och år in. Vissa kommuner håller inne tusentals kronor för varje elev i flera år utan att något händer. Det blir utdragna rättsprocesser som är förödande för många friskolor. Domstolen kan i dag endast upphäva kommunernas beslut men inte tala om vad som ska gälla i stället. Så pågår processen år ut och år in. Friskolorna svälts ut på det sättet. Det vill vi i alliansen ändra på. Vår uppfattning är att de hundratusentals barn och ungdomar som väljer friskolor har rätt till en likvärdig utbildning. Därför ska vi nu se till att de får med sig en likvärdig och rättvis ersättning. Elever som går i friskolor har också rätt till böcker och lärare, mat och datorer i samma omfattning som eleverna i de kommunala skolorna. Vi tycker att friskolorna är alltför beroende av kommunernas ensidiga bedömningar i dag. Situationen är varken rättssäker eller förutsägbar. Det är en osund balans mellan kommunen och friskolan där den starkare, kommunen, har alla trumf på hand. Vi vill ge en neutral domstol möjlighet att tala om vad som är likvärdiga villkor. För att det ska vara möjligt att pröva i domstol måste vi också tala om vad som ska ingå i skolpengen. Vilken typ av kostnader ska man ha ersättning för? Friskolorna ska ha lika mycket pengar att röra sig med som de kommunala skolorna, varken mer eller mindre. Egentligen är det inga nya regler som införs, utan vi bara förtydligar vad som ska ingå när man räknar fram bidragen. Socialdemokraterna och Vänstern har en väldigt aggressiv argumentation mot friskolor och valfrihet. Man har haft det hittills, och vi hörde det i kanske än högre grad här i dag. Det finns inget positivt alls med valfrihet och friskolor i Socialdemokraternas och Vänsterns värld. Det verkar som om Marie Granlund inte ser några problem för friskolor i dag över huvud taget. Det som pågår i Göteborg, Bjuv eller Malmö menar man är helt rätt. Både sossarna och Vänsterpartiet vill avslå det här förslaget. Vänstern är naturligtvis som vanligt mest outspoken, och tycker, för att citera deras motion, att "privatskolorna redan i dag överkompenseras". Det måste innebära att man vill minska bidragen till friskolorna. Samtidigt säger Rossana Dinamarca att de också ska erbjuda skolskjuts och ta emot elever med särskilda behov, vilket är väldigt kostsamt, men de ska få mindre pengar. Hur går det ihop? Det finns ingen insikt om den verklighet som tusentals elever i dag lever i. Vänstern vill ju bli av med friskolor helt och hållet. Varför säger ni inte det rakt ut? Sossarna gör som vanligt. Man skriver något positivt ord om lika villkor, men man föreslår bara försämringar i sak. Det är inte trovärdigt. Man gör gemensam sak med Vänsterpartiet och lägger inte två strån i kors för att skapa lika villkor. Ni gjorde ingenting under tolv års tid i regeringen - ingenting för att skapa likvärdiga villkor. Man fick hålla på precis som det var i Bjuv, Göteborg och massor med andra kommuner. Har ni förstått hur illa det är i Göteborg? Eller ni kanske har det och tycker att det är bra. Ni i Miljöpartiet snurrar runt som vanligt. Ni vill vara kompisar med sossarna men tycker nog ärligt talat mer som vi i den här frågan. Ni vet inte riktigt var ni ska landa någonstans. Därför blir jag rätt besviken på Mats Pertoft, som hela tiden anpassar sig till Socialdemokraterna när han vet att det är den här linjen som vi tillsammans har kämpat för under lång tid. Hur ska ni tre kunna enas på vänsterkanten? Jag tyckte att Sofia Larsen hade bra frågor om det tidigare. Tyvärr fick vi inte något svar. Jag hoppas dock att vi nu kan få svar på varför Socialdemokraterna och Vänstern vill behålla dagens orättvisor och diskriminera den kvarts miljon elever som går i fristående förskolor och skolor. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. (Applåder)

Fru talman! Mats Gerdau menar att Miljöpartiet snurrar runt. Jag skulle snarare säga att vi försöker hålla en rak linje i denna fråga, utanför blockpolitiken. Vi försöker se hur verkligheten ser ut. Vi är väldigt oroade när det gäller till exempel detta att fristående skolor inte ska bära sin del när kommunala skolor tvingas skära ned, för det urholkar förtroendet för fristående skolor och friskolesystemet. Det handlar nämligen om lika rätt. Det är detta som har varit vår linje. Det är därför vi har drivit frågorna, och det är därför vi har den lagstiftning vi har i Sverige. Vi är också väldigt oroade över den detaljstyrning som ni inför. Jag har hört detta dryftas både från friskolesidan och från kommunsidan i hur många år som helst. Alla vill ha detaljreglering. När man tänker efter märker man att varje detaljreglering är så förgänglig. Den bör inte stå i lagtexten. Det är därför vi inte vill ha denna detaljstyrning. I dag säger vi att fordonsprogram och musikprogram bör detaljstyras och ha speciella summor. Nästa år är det kanske naturbrukslinjen som kostar lite extra. Det förslag ni lägger fram är för fyrkantigt. I stället ska man ha förtroende och se att just den viktigaste biten, som vi var med om, nämligen ändringen av överklagningsrätten, skulle kunna lösa detta utan ytterligare tillägg.

Fru talman! Orsaken till propositionen är att många kommuner inte följer lagstiftningen i dag. Det är svårt eller omöjligt för friskolorna att kräva den rätt som vi här i kammaren faktiskt har beslutat om tidigare. Det är orsaken till den här propositionen. Att säga att ha förtroende för att det ska lösa sig är inte möjligt, och det är därför vi inför rätten att överklaga för att få detta prövat i domstol. För att det ska vara möjligt att pröva måste vi tala om vad ersättningen ska innehålla. Annars går detta inte att pröva. Det är precis vad vi gör nu. Vi säger att den ska innehålla kostnader för lokaler, mat, böcker, undervisning och lite andra saker. Är Mats Pertoft emot detta? Ska man inte få ersättning för mat, lokaler och böcker, eller vad är det Mats Pertoft och Miljöpartiet egentligen är emot? Jag tycker att det är väldigt konstigt. När Mats Pertoft säger att det blir för detaljreglerande föreslår han dessutom själv att vi ska ha ytterligare detaljregleringar. Vi ska ju ha prislistor inte bara för fordonsprogrammets olika inriktningar utan också för alla andra nationella inriktningar. Han vill detaljreglera ännu mer. Det är helt ologiskt.

Fru talman! Orsaken till propositionen är, om jag är rätt underrättad, ett riksdagsuppdrag om just överklagningsrätten, där de borgerliga partierna och Miljöpartiet var överens och som riksdagen gav regeringen under förra mandatperioden. Jag känner också till de samtal som dåvarande Kommunförbundet och Friskolornas riksförbund förde och vad som blev produkten av dem. När jag nu, efter att propositionen har kommit, har rådfrågat Friskolornas riksförbund, har jag förstått att de menar att ni gör fel när ni stryker den grundläggande satsen om att ersättningen ska grundas på elevernas behov och skolans åtaganden. Man anför också konkreta domar som man menar går i den vägen att de löser detta, och de skulle lösa det ännu bättre med den nya överklagningsrätten. Det är därför jag är motståndare till denna detaljreglering. När man detaljstyr något kan man inte lyfta ut enskilda saker, utan i så fall måste man detaljstyra alltihop. Det är alltid frestande att göra så. Vi funderade på om det kanske skulle vara bättre med en ökad detaljreglering. Mats Gerdau har säkert också hört alla klagomål om ersättningsnivåer för de olika programmens inriktningar, som ju är väldigt olika. Det måste tas på allvar, men ni löser det inte genom att lyfta fram några enstaka punkter. I så fall måste man ta ett helhetsgrepp som är betydligt mer komplicerat. Det är där ni kör fast. Jag var inne på det tidigare i dialog med Sofia Larsen: Om ni vill ha samarbete och nå längre än ert eget block måste ni i god tid börja en diskussion och ha en öppenhet. Det har den här regeringen inte klarat.

Fru talman! Det blir intressant att se om Mats Pertoft klarar överenskommelsen med Vänsterpartiet i den här frågan. Ni har ju en ambition att enas om friskolor. Frågan är om det då är Miljöpartiet och Mats Pertoft som kommer att få ge sig och lägga sig platt för att göra det möjligt att Miljöpartiet ska kunna få en ministerpost. Hur kommer överenskommelsen att se ut så småningom? Det ska bli spännande att se. Jag önskar verkligen att vi ska behålla ett gott samarbete och stå på samma sida av barrikaderna när det gäller just att slåss för valfrihet och friskolor, för det har varit framgångsrikt och bra tidigare, tycker jag. Mats Pertoft tycker att vi inte ska ta bort det som står om skolans åtagande och elevens behov. Jag tycker att de begreppen blir överflödiga. De kommer att sakna betydelse med den förändring som vi nu gör. Vi säger att bidrag ska ges på samma sätt som till de kommunala skolorna, vilka kostnadsposter de ska innehålla och att vi ska ha tilläggsbidrag för elever med särskilda behov. Därmed tar man hänsyn till elevernas individuella behov. Då är det frågan om skolans åtagande. Det är egentligen det luddigaste i lagstiftningen i dag. Det kan ju vara ett självpåtaget uppdrag, till exempel att man erbjuder dykutbildning på skolan, och så skickar man räkningen till kommunen. Det tycker inte vi är rätt. Därför säger vi att det ska vara ersättning till friskolorna på samma grund som till de kommunala skolorna och att de ska innehålla vissa saker eftersom det ingår i ersättningen till de kommunala skolorna. Tycker inte Miljöpartiet att det här är rätt? Det är det som jag blir så fundersam om. Vi kan jämföra med annan lagstiftning, till exempel om socialbidrag, eller försörjningsstöd. Där talar man också om vad bidraget ska innehålla. Det är inte så konstigt. Det verkar lite som att ni letar skäl för att vara mot, och jag tycker att det är väldigt tråkigt. Ni har inte kunnat presentera ett enda förslag på hur överklagandet skulle gå till om man inte talar om vad bidragen ska innehålla.

Fru talman! Det är märkligt att man nu pratar om friskolor och att man vill ha med Miljöpartiet, att det är i den frågan som vi ska ha blocköverskridande samarbete. Gärna det! Men skollagen då, gymnasieskolan och lärarutbildningen, de stora och viktiga reformer som verkligen kommer att påverka skolan under väldigt många år framåt? Jag tycker att det är väldigt märkligt. Vi yrkar avslag på den här propositionen för att man inte tar ett sammanhållet grepp på detta med lika villkor. Ni har ett ideologiskt tunnelseende. Om man verkligen vill ha lika villkor måste man titta på hur förhållandena är: De kommunala skolorna är gynnade i vissa kommuner - ja, då ska vi se till att de fristående skolorna får samma förutsättningar. Men när det omvända gäller bryr ni er inte om det. När era partikamrater i Uppsala kritiserar det här förslaget på grund av att det kommer att innebära ökade kostnader för kommunen och är väldigt orättvist säger ni: Ja, vi kanske måste titta över det här - innan vi ens har fattat beslut. Så hafsigt är det. Sofia Larsen vägrade att svara på frågan: När man nu sparar i alla kommuner mer eller mindre - skolan kommer att spara på grund av den borgerliga politiken när man inte skjuter till resurser - är det då rimligt att det bara är de kommunala skolorna som ska spara och inte de fristående? Kan inte Mats Gerdau svara på denna fråga? Jag tycker att det är ett helt orimligt synsätt.

Fru talman! Det är fortfarande intressant att höra Marie Granlund bara prata illa om friskolor och hur eländigt det är för alla kommuner. Det finns uppenbarligen inga som helst problem för friskolor i dag. Eller ser Marie Granlund några problem för friskolor någon gång vid något enstaka tillfälle? Finns de exemplen? Det är det vi diskuterar i dag: Hur ser vi till att det blir en likvärdig ersättning? Vi har massor med exempel på att kommuner inte ger en likvärdig ersättning. Ser Marie Granlund de problemen över huvud taget i dag? Det är också lite intressant att Socialdemokraterna är så snabba på att spara på skolan. Det är framför allt socialdemokratiskt styrda kommuner som nu varslar lärare i massor. Det är socialdemokratiskt styrda Luleå, som prioriterar en spaanläggning i stället. Det är Eskilstuna, där jag var för några veckor sedan. Runt om i massor av socialdemokratiskt styrda kommuner sparar man på skolan. För att mildra den internationella krisen tillskjuter vi nu, precis som Sofia Larsen sade, 17 miljarder till kommunerna. Vi förutsätter naturligtvis att kommunerna prioriterar sin viktigaste verksamhet, framtiden för våra barn, nämligen skolan och utbildningen. Sedan kan vi ta frågan om moms. Socialdemokraterna gjorde ingenting åt det här under alla sina år. Den 6-procentiga momsersättning som de kommuner som söker får från staten har varit samma sedan 1991. Ni har inte tagit upp någonting om detta i era motioner eller i era reservationer. När det sedan står i en tidning är det helt plötsligt det som gör att det blir fel i den här propositionen. Men ni hade yrkat avslag långt innan dess. Vi säger nu att vi ska se över om det är en rimlig ersättningsnivå eller inte. Vi tycker att det är lika fel att kommunerna behåller mellanskillnaden. Tycker Marie Granlund att det är rätt att kommunerna ska behålla de pengarna?

Fru talman! Det är riktigt att vi yrkade avslag på propositionen innan detta kom, och det var framför allt av ett skäl. Mats Gerdau svarar inte och Sofia Larsen svarar inte på frågan: Är det rimligt att kommunala skolor nu tvingas spara men inte de fristående? Det handlar inte om att man tycker att det ena eller det andra är bra. Det handlar om att det ska vara rättvisa villkor. Barn vilkas föräldrar har valt en kommunal skola ska inte drabbas hårdare än barn vilkas föräldrar har valt en fristående skola. Det är precis det som det handlar om. Ja, jag säger att om kommunala skolor har fördelar framför fristående skolor måste det rättas till. Men ni har ett tunnelseende eftersom ni inte ser när det blir åt det andra hållet, och det är därför vi yrkar avslag på propositionen. Ni tar inte helhetsgreppet. Det säger bland annat era borgerliga kamrater i Uppsala. Återigen: När alla kommuner i det borgerliga Sverige nu kommer att skära på skolan, är det då rimligt att det bara är den kommunala skolan som drabbas? Ska inte det vara lika överlag? Om det är resurstillskott ska alla självklart få del av det på samma sätt, såväl fristående skolor som kommunala skolor. Men när det är besparingar är det tvärtom. För mig är det fullständigt orimligt. Jag har fortfarande inte fått något svar om hur ni tänker.

Fru talman! Ska man kunna återkräva bidrag som man redan har beslutat om? Det är den fråga som Marie Granlund ställer. Jag tycker också att det finns klara problem med den frågan, ska jag ärligt säga. Det är det som vi tittar på för att se hur vi ska kunna ändra. Men det är svårt, nästan omöjligt, i dag att rent förvaltningsrättsligt upphäva ett gynnandebeslut. Då är frågan: Hur löser man det? Det är det vi tittar på, och så får vi se om vi återkommer i nästa steg. Om det vore så att det är det enda skälet till att Marie Granlund är emot den här propositionen kunde hon ha yrkat på en ändring i den punkten i stället för att yrka avslag på alltihop. Den innehåller så mycket mer för att rätta till alla de problem som finns till exempel i Malmö, din egen hemkommun, i Göteborg, i Bjuv eller på alla andra håll. Men det vill ni inte rätta till. Marie Granlund sade inte en endaste mening om hur ni vill se till att det skapas likvärdiga villkor. Hon talar bara om vad man inte ska göra: Man ska inte ge för mycket här, man ska inte göra så och det är fel på det. Hur vill Socialdemokraterna se till att det skapas likvärdiga villkor? Vi har inte fått reda på någonting om det under den här debatten i dag. Jag tror tyvärr att det är så att Marie Granlund och Socialdemokraterna inte ser de stora problem som en kvarts miljon ungdomar och barn lever under i dag därför att det finns socialdemokratiska kommunledningar som medvetet diskriminerar eleverna i de kommunerna. Det är ändå glädjande att man säger att det ska rättas till när man upptäcker något fel någonstans. Jag tycker att du ska prata med din partikamrat i Göteborg, som visst är er skolpolitiska taleskvinna numer, Anneli Hulthén. Eller det kanske är just det ni gör, och det är hennes linje i Göteborg som ska gälla i hela landet. Det förskräcker mig i så fall.

Fru talman! Jag begärde ordet just därför att Mats Gerdau försökte ge sken av att vi inte vill göra någonting. Det vi kräver, till skillnad från den borgerliga regeringen, är att det ska gälla lika villkor för fristående och kommunala skolor. Vi tycker inte att det är okej att fristående skolor kan neka elever tillträde till deras skolor. Vi tycker inte att det är okej med vinstdrivande skolor där elevernas pengar och våra skattepengar stoppas i fickorna på ägare utanför som inte har med skolan att göra. Som jag sade i mitt inlägg är den samlade vinsten för de privata skolorna en halv miljard kronor. Det motsvarar tusentals lärartjänster. Det är pengar som inte kommer eleverna till del. Mats Gerdau sade ingenting om de fristående skolor som strax innan eleverna ska få sitt avslutningsbetyg i gymnasieskolan bara lägger ned och inte tar något som helst ansvar för eleverna. Jag tycker att vi ska prata om att man faktiskt ska ha lika skyldigheter. Förhållandena för de kommunala och de fristående skolorna och deras skyldigheter är mycket olika i dag. Då kan man inte, som Mats Gerdau gör, säga: De kommunala och de fristående skolorna ska ha lika mycket pengar, varken mer eller mindre. Skyldigheterna för dem ser nämligen helt olika ut. Det är inte rimligt att det är kommunen som ska betala en fristående skolas skolskjuts. Det är inte rimligt att det är det offentliga som ska bistå med skolbibliotek. För det är ett sätt för de fristående skolorna att spara in pengar. Det är inte rimligt att eleverna på skolorna ska ha högre andel obehöriga lärare bara för att det är ett sätt att kunna skapa högre vinster. För Vänsterpartiet är det viktigare att värna elevernas rätt till kunskap än skolhuvudmännens rätt till vinst.

Fru talman! Jag tror inte att Rossana Dinamarca har sett hur verkligheten ser ut på många friskolor, där man kämpar med näbbar och klor för att få det att gå ihop. Man vet hur det är om det finns en kommun som inte betalar samma ersättning som man gör till den kommunala skolan. Man fuskar på olika sätt. Man gör massor med avdrag. Man tricksar med lokalkostnader. Det tror jag tyvärr inte att Rossana Dinamarca och Vänsterpartiet ser. Det gör att man diskriminerar en kvarts miljon elever som går på olika fristående skolor i dag. Rossana Dinamarca tycker inte att friskolor ska få diskriminera elever eller neka elever med särskilda behov tillträde. Det tycker inte jag heller. Jag tycker att i synnerhet de eleverna ska ha rätt att välja skola. Så var det när friskolereformen infördes, men det var Vänsterpartiet som tillsammans med Socialdemokraterna ändrade lagstiftningen i mitten av 90-talet. Då sade ni nämligen att kommunen inte längre skulle vara skyldig att betala extra för de eleverna. Då kan man naturligtvis inte tvinga friskolorna att ta emot de eleverna. Eller tycker Vänsterpartiet att man ska erbjuda skolskjuts och skolbibliotek och ta emot kostsamma elever med särskilda behov och få mindre pengar? Ni skriver själva i er motion att privatskolorna redan i dag överkompenseras. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att de ska få mindre pengar men göra mer. Hur går det här ihop? Varför säger inte Rossana Dinamarca det som jag tror att Vänsterpartiet faktiskt vill? Lägg ned alla fristående skolor! Återkommunalisera alla tusen friskolor som finns i Sverige i dag! Är det inte det ni egentligen vill?

Fru talman! Ja, vi säger att de överkompenseras i förhållande till vilka skyldigheter de fristående skolorna har. Det är en skillnad jämfört med de kommunala skolorna. Det finns en väldigt stor skillnad, och ni väljer att inte ta tag i det. Mats Gerdau pratar om kostsamma elever. Ja, vi tycker att det är viktigt att alla elever ska ha den möjlighet som Mats Gerdau pratar om. Men Mats Gerdau tycker inte att det är viktigt, för man ställer inte de kraven. Varför ställer ni inte de kraven nu, att alla skolor faktiskt ska ha tillgänglighet? Varför ställer ni inte de kraven? Jag har i tidigare replikskifte pratat om meddelarfriheten för privatanställda lärare. Det tycker ni inte heller är viktigt. Ni säger bara: Nej, men det spelar ingen roll vem som är huvudman. Det spelar en väldigt stor roll, skulle jag vilja påstå. Det är nämligen stora skillnader. Mats Gerdau säger att det är synd om skolorna. De gör en halv miljard kronor i vinst. Vad används de pengarna till? Jo, de läggs i ägarnas fickor. De kommer inte eleverna till del. Det skulle vara väldigt intressant att höra vad Skattebetalarnas Förening säger om att man använder skattebetalarnas pengar på det här sättet, att man sätter vinsten någon annanstans i stället för att låta den komma tillbaka till skolan, tillbaka till eleverna. Detta sker utan att man har samma krav på de fristående skolorna som man har på de kommunala skolorna. Om en fristående skola stängs kan en kommunal skola aldrig säga: Nej, vi har inte plats för fler. Den kommunala skolan är skyldig att ta emot de eleverna. Det är de kommunala skolorna som inte kan neka elever med funktionsnedsättning skolgång. Det är de som får stå för kostnaden. Då är det väl rimligt att man också får ta ut den avgiften, eftersom de fristående skolorna inte har samma skyldigheter. Men det här väljer ni att se bort ifrån.

Fru talman! I den här propositionen föreslås det just att vi ska införa ett tilläggsbidrag för elever som har särskilda behov för att, så att säga, tvinga kommunerna att betala extra för de eleverna, så att de också ska kunna välja den skola som de tycker passar bäst för de behov de har. Det är någonting som inte är möjligt i dag, eller det är en modell som många kommuner i dag inte följer. Jag tror till exempel inte att Rossana Dinamarcas hemkommun Trollhättan gör det. Jag tycker också att det är en felsyn som Rossana Dinamarca ger uttryck för när hon säger att de kommunala skolorna har ett större uppdrag, att de har massor med kostnader som friskolorna inte har och att man har en skyldighet att ta emot alla elever. Den enskilda kommunala skolan eller skolenheten har aldrig skyldigheter att ta emot alla elever som söker dit. Kommunen har skyldighet att erbjuda plats i någon av de kommunala skolorna. Men säg, hypotetiskt, att en fristående skola läggs ned! Då är det upp till eleverna som gick där att välja en ny skola. De kan välja en kommunal skola eller de kan välja en annan friskola. De kanske vill gå i en annan kommun, till och med. Det är upp till dem att avgöra. Och samma dag som friskolan stänger slutar kommunen att betala ut skolpeng till den skolan. Då betalar man ut de pengarna till en annan skola. Så det är inget problem i verkligheten. Ni målar upp kostnader som egentligen inte finns för att ensidigt gynna de kommunala skolorna, för ni tycker att man ska välja en kommunal skola. Ni tycker inte att det är viktigt med valfrihet. Det är bara kommunala skolor som ska gälla i er värld. Det tycker inte vi. Vi tycker att vi ska ha massor med bra skolor. Vi ska bara ha bra skolor. Sedan ska det vara kommunala skolor och fristående skolor.

Fru talman! Det är lite glest på oppositionsbänken i denna debatt. Många av utskottets ledamöter har valt att vara någon annanstans än just här i denna debatt när denna viktiga fråga diskuteras. Jag tror att det beror på att de har andra viktiga uppdrag att göra, precis som utbildningsministern just nu. Han sitter och diskuterar ungdomsvåld med socialministern och andra. Så låt oss lämna den typen av debatt! Ni har ju själva inte något särskilt bra record i frågan. Fru talman! EU-valet var en framgång för Sverige. Vi hade ett ökat valdeltagande. Dessutom visade vi att vi nu hade lämnat ja- och nejdebatten kring EU. Det var bra för diskussionen om framtidens Europa att vi nu kunde sikta in oss på sakfrågorna i stället. Det vore önskvärt om debatter om fristående skolor kunde mogna på samma sätt. Det är dags att avsluta den här ja- och nejdebatten och dess skyttegravar. Marie Granlund, som inte är här just nu, sade i sitt inlägg att friskolorna är ett naturligt inslag. Men efter det högtidstalet handlade hennes anförande enbart om en retorik kring hur dåliga friskolor var. Miljöpartiet rör sig tyvärr i fel riktning, och Vänsterpartiet står fast vid sitt nej. Jag tror att det hade varit bra om vi liksom i EU-debatten hade kunnat få en friskoledebatt som mer handlar om sak och mindre om ja och nej. Då skulle vi få ett perspektivskifte där det handlar om elevernas rätt att få en bra utbildning. Vi skulle få det fokuset på debatten i stället för på driftsformer. Det ärende vi nu behandlar handlar i första hand om lika villkor för elever. Det är det viktiga perspektivet. Alliansregeringen tar nu flera steg för att skapa så lika villkor som möjligt för elever som går i fristående skolor och elever som går i skolor med kommunal huvudman. Detta perspektiv kommer också att märkas i den skollag som remitteras inom kort. Men redan nu tar vi alltså ett par steg framåt. Det gäller tydliga regler kring hur bidraget ska se ut, att det ska vara mer förutsägbarhet, och att det ska bli möjligt att överklaga besluten. För oss handlar det här om elevperspektiv. Elever ska ha lika villkor oavsett skolans huvudman. De ska varken vara bättre eller sämre. Det är som Per Albin Hansson sade en gång: I det goda samhället känner man inte några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Översatt till denna debatt måste det vara så att elever ska ha samma möjligheter oavsett om de går i fristående skolor eller i kommunala skolor, varken bättre eller sämre. Vi ska ha så lika villkor som möjligt. Då måste oppositionen ställa sig till exempel dessa frågor: Varför ska inte elever på gymnasiets IV-program kunna välja en fristående skola? Varför ska inte en elev i friskolan få samma chans till särskilt stöd? Varför ska kommuner ges rätt att ge mindre resurser till en elev som väljer en friskola än till den som går i en kommunal skola? Kanske måste vi som traditionellt har stått upp för fristående skolors rättigheter också vara tydliga med att friskolor inte ska ha någon gräddfil utan bara lika villkor. Fru talman! Eftersom mina allianskolleger har sagt mycket gott i den här frågan tänker jag hålla mig ganska kort. Med detta betänkande skapas lite mer rättvisa villkor. Vi är inte färdiga; vi kommer inom kort att remittera en skollag som ytterligare skärper in detta synsätt med ytterligare reformer. Men som tidigare talare har sagt måste man kanske också se över momskompensationen så att också den ska passa bättre i det perspektiv vi har, nämligen att elever ska få samma chans. Som Sofia Larsen sade tidigare måste dock den frågan ses i ett större sammanhang. (Applåder)

Fru talman! Jag måste säga att jag värdesätter Christer Nylanders uppmaning att komma upp ur ja- eller nejdiket och i stället prata om hur man gemensamt kan utveckla regelverket kring friskolorna. Samtidigt är det just det Miljöpartiet har försökt göra i vår motion till propositionen: att inte prata ja eller nej utan utveckling. Jag ser problem, och det största problemet är, om vi ska prata om lika villkor, att man inte kan sänka bidraget till friskolor när kommunala skolor tvingas till nedskärningar. Jag undrar vad Christer Nylander tycker om det. Eftersom Christer Nylander tar upp utbildningsministerns agenda och att han hade något annat inplanerat i dag vill jag påpeka att jag förutsätter att utbildningsministern styr sin egen agenda och kan sätta sina egna prioriteringar. Det är tydligt att han inte prioriterar Sveriges högsta beslutande organ, nämligen riksdagen, och inte prioriterar att debattera frågorna här. Det är bara att konstatera att det är ganska beklagligt att en minister negligerar riksdagen på det sättet. Min fråga till Christer Nylander är: Varför ska fristående skolor inte drabbas av samma nedskärningar som kommunala skolor? Jag kan heller inte låta bli att fundera över om den här detaljregleringen är ett första steg mot en statlig skolpeng, modell m och fp.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att ganska många av oppositionens ledamöter och arbetande ersättare i utbildningsutskottet också har valt att prioritera någonting annat. Uppenbarligen är det väldigt många av oss som har mycket viktiga saker att göra, och jag tycker att också ungdomsvåld är viktigt att bekämpa. Jag ska svara på Mats Pertofts mycket tydliga frågor kring att inte ändra gynnande förvaltningsbeslut. Jag tycker att man mycket väl kan diskutera den principen, men man måste då också vara väldigt medveten om att man öppnar ett lock i en fråga som innehåller ganska många problem. Det är nämligen samma förvaltningsregler som innebär att man i dag inte kan sänka betyg utan bara höja dem. Det är samma princip som på många andra områden innebär att man inte kan försämra ett gynnande beslut. Ska vi gå in och ändra den regeln just när det gäller fristående skolor och budget för kommande år innebär det också att vi ändrar principen för väldigt många andra områden. Innan man gör det måste man tänka långt och djupt, eftersom det får väldigt många andra konsekvenser. Svaret på Mats Pertofts andra fråga är: Nej, detta är inte ett steg mot ett ökat statligt ansvarstagande för skolan, även om jag och Folkpartiet gärna skulle se det.

Fru talman! Tack för ett väldigt bra svar! Det är första gången under den här debatten som jag har fått ett sakmässigt bra svar när det gäller problematiken kring att sänka skolpengen för friskolor när man sänker den för kommunala skolor. Samtidigt måste jag säga att jag tycker att det är lite illa att man inte har lyckats hitta en juridisk lösning, för problematiken handlar egentligen om friskolesystemets trovärdighet. Vi har haft sådana här diskussioner om orättvisa ersättningssystem hur länge som helst. Det var bland annat det som ledde fram till att man tog ett beslut om att ha samma ersättning för kommunala skolor och friskolor i stället för en massa procentsatser, någonting som de borgerliga partierna på den tiden var emot. Det måste gå att lösa juridiskt, menar jag. Vi måste faktiskt se till att juristerna hittar lösningar, och jag är väldigt besviken över att alliansen inte har lyckats med det, för det undergräver på sikt friskolesystemets trovärdighet och öppnar för angrepp som går ut på att det är en orättfärdig lösning som överkompenserar antingen den ena eller den andra sidan. Det är just det vi måste undvika. Målet måste vara lika villkor, inte olika, och där är det tyvärr en svart plump i propositionen.

Fru talman! Den svarta plumpen har dessutom torkat in ganska rejält. Det är ju samma problematik som vi har levt med i 10-15 år. Diskussionen har funnits länge, säger Mats Pertoft. Det är illa att man inte har kunnat lösa detta juridiskt. Nej - men detta är också en juridik som har gällt under väldigt lång tid. Vi har ärvt det regelsystem som fanns under den tid som s, v och mp hade makten, och vi har inte på den här korta tiden gjort den ändringen, precis som ni inte lyckades göra den förändringen när ni hade makten under tolv år. Låt mig ändå säga att principen kan diskuteras. Jag är dock mycket tveksam till att man ska ha ett lapptäckssystem där principen om att inte förändra ett gynnande offentligrättsligt beslut inte gäller på skolområdet, på en del av skolområdet eller bara för budgeten för fristående skolor och inte någon annanstans. Jag tycker att vi i svensk förvaltningsrättslagstiftning måste ha en hyfsad förutsägbarhet och också en viss flexibilitet. Men problemet är att när man ska försöka hitta den där möjligheten till flexibilitet innebär det också att man rör upp väldigt mycket annat. Man öppnar ett lock, och det innebär till exempel också att betyg ska kunna sänkas framöver. Jag för gärna den diskussionen och den debatten, och jag tror att vi måste göra det på djupet. Men jag är tveksam till att vi i dag ska göra ett undantag för den här saken, för jag vet att det förmodligen får många andra konsekvenser, inte bara på skolområdet utan på hela det offentliga området.

Fru talman! Jag är väldigt glad över att vi i dag får debattera och diskutera ett betänkande som bygger på en proposition som tar upp frågan om lika villkor för olika verksamheter. Jag känner att i dag har vi som allianspartier verkligen lyckats med något som den tidigare socialdemokratiska regeringen med stöd av vänstersidan icke på något sätt klarade att ta upp. När Kristdemokraterna grundades 1964 var just friskolefrågan en av de absolut viktigaste frågorna för vårt parti. Så är det också i dag. Vi ser fristående skolor som en självklar och viktig del i det svenska skolväsendet. Vi anser också att de bidrar till att skapa och bygga på en mångfald som ökar möjligheterna för varje elev att hitta en skola som passar just henne eller honom. Rätten att välja skola är, fru talman, en demokratisk rättighet i ett pluralistiskt samhälle. De fristående skolorna medverkar ofta till pedagogisk förnyelse men också utveckling inom svensk skola totalt sett. När elever kan välja skolor betyder det att alla skolor, både kommunala och fristående, måste arbeta för att förbättra sin kvalitet. Kristdemokraterna vill skapa en sammanhållen skola där villkoren för de kommunala och fristående skolorna är likvärdiga och där alla barn och föräldrar har samma möjlighet att välja mellan olika skolformer. Innan den borgerliga regeringen i början av 1990-talet genomförde friskolereformen var det, precis som Mats Gerdau var inne på tidigare, bara de välbeställda som hade möjlighet att välja skola. Tycker Rossana Dinamarca att det var bra? Den frågan skulle jag vilja ha svar på i dag. Dagens finansieringssystem har också inneburit ett antal problem både för de fristående skolorna och för kommunerna, som är skyldiga att betala. Huvudproblemet ligger i bedömningen av vad som ska ligga till grund för kommunens beräkning av elevkostnaden. Skillnaden är i dag stor mellan kommunerna vad gäller hur man ersätter, vad man ersätter och vad ersättningen ska omfatta. Det här är någonting som ytterst drabbar eleverna. Eftersom ersättningen per elev är avgörande för en fristående skolas verksamhet kan ersättningsnivån bli ett sätt för kommunerna att antingen underlätta eller förhindra friskoleetableringar. Problemen är störst för de fristående gymnasieskolorna eftersom elevkostnaden som vi vet varierar betydligt mer mellan kommuner, skolor och program i gymnasieskolan än för elever i grundskolan. I dag råder det stor enighet om att dagens system inte fungerar. Det här vill Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, och dessvärre Miljöpartiet lite också, inte ändra på. Fru talman! Både fristående och kommunala skolor ska verka under samma villkor. Det är ju en självklarhet när det gäller både ekonomiska förutsättningar och skyldigheten att ta emot elever, till exempel elever med behov av särskilt stöd. Det är för att åstadkomma detta som vi står här i dag. Skollagens bestämmelser om kommunernas bidrag till fristående skolor måste förtydligas. Samtidigt ska en huvudman för en särskilt bedriven verksamhet kunna överklaga hos en förvaltningsdomstol enligt förvaltningslagens regler, så att vi får en rättssäkerhetsprincip i detta. Det här är också någonting som vi kristdemokrater länge har uppmärksammat och krävt. Vi vet ju också, precis som allianskamrater tidigare i dag har påpekat, att Sveriges Kommuner och Landsting och Friskolornas riksförbund i en gemensam skrivelse har pekat på att bidragsreglerna i dag innehåller alltför många oklarheter och är alltför svåra att tillämpa. Kravet på likvärdiga villkor är inte tillgodosett i dag. Fru talman! Kristdemokraterna och Allians för Sverige föreslår därför att en kommuns bidrag per barn i fristående verksamhet ska beräknas efter samma grunder som kommunerna tillämpar vid fördelning av resurser till den egna verksamheten av motsvarande slag. Beräkningen av bidrag ska innefatta ersättning för i princip alla kostnader som är förknippade med verksamheten. Kommunernas val av organisationsform ska inte ha någon betydelse för bidragsberäkningen, utan alla de kostnadsslag som anges i skollagen och som har samband med den pedagogiska verksamheten ska ingå i ersättningen. Det är väl bra det! Det tycker Kristdemokraterna och alliansregeringen är mycket bra. Fru talman! Det betänkande och den proposition som vi nu diskuterar har tillkommit genom ett samfällt agerande mellan alliansregeringens partier, Kristdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet, och Miljöpartiet långt innan den här propositionen lades fram, i ett arbete i utbildningsutskottet under slutet av förra mandatperioden. Miljöpartiet lyckades då förtjänstfullt stoppa socialdemokratiska propåer om att försämra villkoren för fristående alternativ. Jag måste än en gång säga att jag tycker att det var strongt och rakryggat av Miljöpartiet att hålla fast vid sin politik och samverka med oss övriga i den här frågan. Men var står Miljöpartiet i dag? Tyvärr tycks man alltmer positionera sig till vänster. Det som en gång var ett strongt och rakryggat parti när det gäller frågan om valfrihet och mångfald ser man i dag inte riktigt lika mycket av. Mats Pertoft säger att han försöker hålla en rak linje, men hur ser den raka linjen ut undrar jag när jag lyssnar på Rossana Dinamarca. Den här linjen ska han försöka hålla tillsammans med Vänsterpartiet och tillsammans med Socialdemokraterna som inte har någon åsikt alls i frågan. Vänsterpartiet har en åsikt. De säger nej. Socialdemokraterna säger absolut ingenting. De berättar inte vad de vill. Och här ska Mats Pertoft hålla en rak linje. Hur ser den linjen ut? Vi vet ju också i dag att det företrädesvis är socialdemokratiskt styrda kommuner som har motarbetat friskolorna efter bästa förmåga. Många har sagt nej av principskäl, medan andra presenterat mer eller mindre krystade argument om ekonomi eller segregation - inte finns det några egentliga, sakliga belägg när man vill stoppa nya friskolor eller sänka ersättningen. Det är politik, en politisk uppfattning. Man tycker inte om friskolor. Vi vet dessutom att Skolverket har tittat på 157 inspektionsrapporter under fyra år. Man kan inte på ett enda ställe säga att fristående skolor missköter sig. Inom sex av de åtta områdena är värdena bättre för de fristående skolorna än för de kommunala. Det handlar bland annat om undervisningens innehåll och om elevernas trygghet. På ett av de inspekterade områdena var de kommunala skolorna bättre och på ett var de likvärdiga. Det här vill jag påminna om bara för att visa vilken grundlös argumentation som ibland hörs från oppositionen, i dag från framför allt Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att med likabehandlingsprincipen som grund ökar rättssäkerheten för enskilda och fristående anordnare, och det kommer på sikt att gynna alla, elever, föräldrar och lärare. Även lärare gläds ju åt att ha en skola där man verkar på samma villkor oavsett om man arbetar i en kommunal skola eller i en fristående skola. Eftersom Kristdemokraterna har drivit de här frågorna mycket länge är det med stor glädje som jag i dag ställer mig helt bakom utskottsbetänkandet, och tillsammans med mina allianskamrater vill jag yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Fru talman! Gunilla Tjernberg, liksom också andra ledamöter i den här debatten, frågar vad som har hänt med Miljöpartiet och den linje vi har haft. Jag kan påpeka att Miljöpartiet står fast vid precis det som var det gemensamma riksdagsuppdraget som Miljöpartiet tillsammans med de borgerliga partierna gav under förra mandatperioden, nämligen att skapa en möjlighet att överklaga till förvaltningsdomstol. Det har jag inte kritiserat i den här frågan. Det har vi inte yrkat avslag på. Däremot ser vi stora risker med detaljreglering, som jag har varit inne på tidigare. Jag måste säga att Miljöpartiet ju är det parti i riksdagen som har hållit en rak linje i friskolefrågan. Det var vi som en gång i tiden initierade att vi skulle ha samma villkor, samma ersättningsnivå, när de borgerliga partierna ville hålla fast vid en 75- eller 85-procentig ersättningsnivå till friskolorna. Då var det tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som vi röstade igenom det i riksdagen. Vi håller fast vid den linjen i dag också. Vi vill se lika villkor. All respekt för Christer Nylanders svar på min fråga angående möjligheten att även kommunala skolor får sänkt ersättning, men vi ser ju sådana saker som viktiga frågor eftersom trovärdigheten i debatten om lika villkor är så fundamental i friskolefrågan. Jag har i debatten i dag flera gånger efterlyst alliansens förmåga att samarbeta över blockgränserna tidigare än när man lägger fram en proposition. Den är ju noll och icke. Då blir det väldigt svårt för ett eller flera partier från oppositionen att samarbeta.

Fru talman! Jag förstår verkligen Mats Pertofts dilemma. Miljöpartiet har arbetat för mångfald. Ni har kämpat för valfrihet och fri etableringsrätt. Så ser historien ut. Det är därför jag tycker att det är så beklämmande, Mats Pertoft, att ni i dag som parti har lutat er åt vänster i frågorna. Det är inte synd för vår egen del eftersom Kristdemokraterna står fast. Vi har våra kamrater i alliansregeringen. Vi får arbeta med frågorna. Men hur ska Mats Pertoft klara ut den raka linjen i frågorna tillsammans med Vänsterpartiet? Jag är bekymrad för våra elever, för barnen, för föräldrarna. Det är dem jag tänker på. Det kommer inte att gå eftersom det inte går ihop. Jag vet att det var så förut. En gång i tiden, sade Mats Pertoft. Javisst, en gång i tiden stod ni fast vid frågorna. Men hur ser det ut i dag? Det är den stora fråga jag och mina kamrater har ställt. Återigen tar jag upp frågan om ett gynnande förvaltningsbeslut. Det är helt klart att det finns ett bekymmer där, men det är en sak vi inte kan lösa här. Det gäller samtliga gynnande beslut i offentliga sektorn - myndighetsbeslut. Därför måste den frågan tas i särskild ordning. Den har en sådan dignitet att den måste behandlas i rätt ordning. Det innebär inte att man behöver vara kritisk till en proposition och ett betänkande som verkligen säkrar lika villkor oavsett om eleverna går i en kommunal skola eller i en fristående skola. Där står ni inte rakt, som ni gjorde en gång i tiden.

Herr talman! Om Gunilla Tjernberg menar att man står rak bara om man följer alliansens linje är det en lite märklig definition av att stå rak. Jag har inte sett någon möjlighet, och jag tror inte mina andra oppositionskolleger har sett några möjligheter, att samarbeta med alliansen i dessa frågor eftersom man inte kommer med besked i tid. Så är det. Det är ett faktum. När jag har diskuterat propositionen med Friskolornas Riksförbund har de också varit kritiska. De menar att texten i den motion vi har väckt är till ca 80 procent den kritik som Friskolornas Riksförbund har mot den detaljstyrning som finns med i er proposition. Ni lutar er mot en text som man kom fram till tillsammans med Kommunförbundet under förra mandatperioden. Visst, men man måste vara lite mer flexibel. Denna flexibilitet verkar ni har tappat när alla fyra partier måste surra sig fast vid masten. Jag vidhåller att vi i Miljöpartiet driver denna politik. Vi anstränger oss att ha en realistisk, noggrann och väl genomarbetad syn på friskolepolitiken just utifrån aspekten lika villkor. Var Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna står överlåter jag åt dem att svara på. Vi har ett samarbete, inte exakt samma politik, i alla frågor. Så är det väl med alliansen också. Vad jag vet är det olika partier som säger olika saker när det gäller statlig skola och så vidare i alliansen. Vi hör i alla fall utbildningsministern säga det ofta. Det är beklagligt att propositionen om lika villkor inte har tagits fram i ett bredare sammanhang, med en bredare förankring och mer flexibilitet.

Herr talman! Nu behandlar vi inte det betänkandet, och därför ska jag inte uppehålla mig vid det. I en annan situation i ett ärende vi har diskuterat i kammaren - det vet Mats Pertoft - ställde jag en fråga om vi kan ha en dialog tillsammans. Det är lika bra jag säger det nu. Men jag förstod att arbetet tillsammans med vänstersidan gör att det blir svårigheter. Det är så det fungerar. Politik fungerar så att man försöker komma överens. Nu hade ni låst in er i det blocket, och då blir det svårt med samtalen. Om alliansens gruppledare i utbildningsutskottet hade önskat ett samtal i frågorna med Miljöpartiet hade vi fått ett nej eftersom ni redan har låst in er med vänstersidan. Det är det som är så bekymmersamt. En fråga som handlar om mångfald, valfrihet, fristående skolor, förskolor, fritidshem, rätten att välja och respekt för den enskildes olikheter gäller en så fundamental grundläggande syn på hur vi ser på människan. Det är där jag ser bekymret att hålla ihop med vänstersidan. De ser bara de stora komplexen, bara det offentliga, att politiken ska bestämma samt att systemen ska bestämma och styra. Den enskilde finns inte där. Att få dessa två djupa ideologiska skillnader att gå ihop gör att jag inte kan förstå hur Miljöpartiet ska kunna hålla sin linje. Där är problemet. Det var Mats Pertofts egna ord att han vill hålla en rak linje. Det blir svårt för mig att förstå. Det är beklämmande att Miljöpartiet sviker en så viktig fråga som handlar om en grundsyn på människor, valfrihet, mångfald, barn och föräldrar samt rätten att välja.