Nya kassakravsavgifter (prop. 1990/91:41)
Betänkande 1990/91:FiU5
Finansutskottets betänkande
1990/91:FIU05
Ändrade kassakravsavgifter (prop. 1990/91:41)
Innehåll
1990/91
FiU5
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker i detta betänkande propositionens förslag om ändrade kassakravsavgifter. Förslaget innebär att nuvarande tak för avgifterna, motsvarande dubbla diskontot, höjs vid höga räntenivåer.
Samtidigt avstyrker utskottet ett motionsvis framfört yrkande om att ränta skall utgå på kassakravsmedel som är placerade i riksbanken. Företrädarna för moderata samlingspartiet reserverar sig på denna punkt.
Utskottet konstaterar vidare i betänkandet att sedan riksbanken den 22november 1990 beslutat om ändringar i gällande kassakravsregler för bankinstitut och finansbolag har de olägenheter som påtalas i motion Fi13 undanröjts. Motionens yrkande om ändrade kassakravsregler för finansbolagskoncerner behöver därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Propositionen
I proposition 1990/91:41 har regeringen (finansdepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Erik Åsbrink -- föreslagit att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Lagförslaget återfinns som bilaga 1 till detta betänkande.
Skrivelse i ärendet har inkommit från Finansbolagens förening.
Motionerna
1990/91:Fi12 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad i motionen anförts om räntegottgörelse för kassakravsmedel.
1990/91:Fi13 av Anne Wibble m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i motionen anförts om ändring av kassakravsreglerna så att de omfattar finansbolagskoncernen och inte det enskilda finansbolaget.
Utskottet har under ärendets behandling inhämtat yttrande från riksbanken över motion Fi13. Riksbankens promemoria beträffande kassakrav för banker och finansbolag återfinns som bilaga 2 till betänkandet.
Utskottet
Ändrade kassakravsavgifter
Riksbanken har möjlighet att i kreditpolitiskt syfte tillämpa kassakrav på olika kreditinstitut. Det innebär att av institutets placeringar eller förbindelser skall en viss andel, högst 15%, placeras på räntelöst konto i riksbanken. Kassakravet är för närvarande 4% och tillämpas för banker och finansbolag. För de institut som inte uppfyller kassakravet tas ut en kassakravsavgift. Denna motsvarar i dagsläget som högst en ränta som uppgår till dubbla diskontot. Med nuvarande regler skulle det vid höga räntenivåer, dvs. när räntan närmar sig en nivå motsvarande dubbla diskontot och däröver, bli mer förmånligt för ett kreditinstitut att åsidosätta gällande kassakrav än att låna upp nödvändiga medel på marknaden. I propositionen föreslås därför att avgifterna vid högt ränteläge skall motsvara en högre ränta än för närvarande. Högt ränteläge definieras som dubbla diskontot minus tre procentenheter. Däröver skall kassakravsavgiften svara mot en ränta som ligger tre procentenheter över det aktuella trappsteget i räntetrappan (marginalräntan).
Inga invändningar framförs i motionerna i dessa avseenden.
Utskottet anser det rimligt att kassakravsavgifterna vid ett högt ränteläge anpassas till förändringar i räntenivån. Utgångspunkten för utformningen bör vara att det skall vara relativt sett mer kostsamt för kreditinstituten att inte uppfylla kassakravet. Utskottet tillstyrker därför att kassakravsavgifterna skärps vid höga räntenivåer och godtar också att avgifterna utformas på det sätt som föreslås i propositionen. Utskottet tillstyrker med det anförda propositionens lagförslag.
Ränta på kassakravsmedel
I motion Fi12 av Lars Tobisson m.fl. (m) anförs att de banker och finansbolag som betalar in sina kassakravsmedel bör få skälig ränta på dessa medel. Bostadskreditinstitut och andra som inte behöver placera sina medel i riksbanken får annars en konkurrensfördel.
I propositionen konstateras att för närvarande utgår inte någon ränta på de innestående kassakravsmedlen. En höjning av kassakraven påverkar, förutom bankernas lånebehov i riksbanken och därmed korta räntan, även bankernas finansieringskostnad genom att kassakravsmedlen inte ger någon ränta. Bankerna tvingas höja avkastningskravet på övriga placeringar eller sänka inlåningsräntorna. Därigenom påverkas kreditvillkoren för näringsliv och hushåll.
Vid finansutskottets senaste behandling av denna fråga (se 1989/90:FiU20 s.64) anförde utskottet att kassakravet inte skall ses som en placeringsform utan som ett kreditpolitiskt medel. Frågan om ränta på kassakravsmedel bör därför prövas på penningpolitiska grunder av riksbanken. Utskottet har alltjämt samma uppfattning och avstyrker därmed motion Fi12.
Kassakrav för finansbolag
I motion Fi13 av Anne Wibble m.fl. (fp) anförs att finansbolag som tillhör finansiella koncerner riskerar att drabbas av dubbla kassakrav om de utnyttjar den centrala upplåningsfunktionen inom den egna koncernen. Kassakravet för finansbolag bör därför utformas så att det avser finansiella koncerner och inte enskilda finansbolag. Frågan har även uppmärksammats i en skrivelse från Finansbolagens förening.
Finansutskottet har vid tidigare behandling (1989/90:FiU20 s. 69) av denna fråga konstaterat att riksbanken är väl medveten om dessa problem. Utskottet har därför förutsatt att riksbanken när så är lämpligt vidtar de åtgärder som är möjliga att vidta med hänsyn till vad penningpolitiken kräver.
Riksbanken har i ett yttrande över motion Fi13, daterat 1990-11-22, till utskottet meddelat att riksbanken samma dag beslutat om ändring i gällande kassakravsregler för bankinstitut och finansbolag. Innebörden härav är att upplåning från bankinstitut eller finansbolag inte skall ingå bland de poster på vilka kassakrav för bankinstitut och finansbolag beräknas. Det betyder att kassakravet kommer att gälla när medlen första gången kommer in i kretsen av institut med kassakrav, men inte gälla på nytt när de går vidare till annat institut inom denna krets. Frågan om koncernförhållande blir då inte avgörande. En sådan ändring medför också att inlåning i bankinstitut från finansbolag undantas från kassakrav.
Utskottet konstaterar att med de åtgärder riksbanken nu vidtagit har de olägenheter som påtalas i motion Fi13 undanröjts. Motionen är därmed tillgodosedd, varför någon åtgärd från riksdagens sida inte är påkallad. Utskottet avstyrker därför motion Fi13.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ändrade kassakravsavgifter
att riksdagen antar i proposition 1990/91:41 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
2. beträffande ränta på kassakravsmedel att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi12,
res. (m)
3. beträffande kassakrav för finansbolag att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi13.
Stockholm den 27 november 1990
På finansutskottets vägnar
Hans Gustafsson
Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Gunnar Björk (c), Per Olof Håkansson (s), Rune Rydén (m), Iris Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Arne Kjörnsberg (s), Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c), Carl Frick (mp), Marianne Carlström (s) och Sonia Karlsson (s).
Reservation
1. Ränta på kassakravsmedel (mom. 2)
Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med "I propositionen" och slutar med "motion Fi12" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. De kreditinstitut som omfattas av kassakraven, i dagsläget banker och finansbolag, tvingas att placera en viss andel av sina placeringar eller förbindelser, främst inlåningen, på ett räntelöst konto i riksbanken. Därigenom påverkas, förutom deras lånebehov i riksbanken, även deras finansieringskostnad. Jämfört med de institut, t.ex. bostadsfinansieringsinstituten, som inte behöver placera en del av sina medel på detta vis tvingas de därigenom höja avkastningskravet på övriga placeringar eller sänka sina inlåningsräntor. Detta påverkar således konkurrenssituationen mellan kreditinstituten på t.ex. bostadslånemarknaden. Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion Fi12 att ett sätt att komma till rätta med denna konkurrenssnedvridning är att riksbanken ger skälig ränta på de innestående kassakravsmedlen. Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi12 om räntegottgörelse på kassakravsmedel bör riksdagen som sin mening ge regeringen och riksbanksfullmäktige till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande ränta på kassakravsmedel att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi12 som sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört om räntegottgörelse på kassakravsmedel,
Propositionens lagförslag Bilaga 1
Sveriges riksbanks promemoria beträffande kassakrav för banker och finansbolag Bilaga 2
Sammanfattning
Fullmäktige föreslås besluta att upplåning från bankinstitut eller finansbolag inte skall ingå bland de poster på vilka kassakrav för bankinstitut och finansbolag beräknas.
Bakgrund
Kassakrav för finansbolag infördes vid halvårsskiftet 1988. Redan tidigare gällde kassakrav för banker. Före den 1 juli 1987 fick inte bankägda finansbolag lämna sådana krediter som kunde ges av moderbanken, men efter denna tidpunkt gäller samma utlåningsregler för alla finansbolag.
När fullmäktige 1988-04-28 hemställde om att regeringen skulle utfärda förordnande om tillämpning av kassakrav för finansbolag, skedde detta mot bakgrund av en kraftig kreditexpansion i finansbolagen, bl.a. genom lån till hushåll, och mot bakgrund av att bankerna hade fått möjlighet att fritt avgöra vilka lån som skulle kanaliseras via banken respektive via egna dotterbolag som var finansbolag. Lämnades lån via finansbolag drabbades utlåningen inte av kassakrav. Åtgärden hade således till syfte att genom den fördyring som kassakravet innebär dämpa kreditgivningen och att undanröja möjligheten för banker att undgå kassakravet genom att bokföra en del transaktioner i ett dotterbolag. Det var då också viktigt att samma villkor skulle gälla för alla finansbolag, oavsett ägarförhållandena.
Undantag från kassakrav gällde för banks inlåning från annan bank. Skälet härför var att interbankmarknaden annars skulle ha påverkats av kostnader som hade försvårat penningpolitiken. Något sådant skäl att göra undantag för finansbolags lån från bank eller från annat finansbolag förelåg inte.
Problem
Genom kassakravens konstruktion har uppkommit vad finansbolagen kallar "dubbla kassakrav". När flera finansbolag i en koncern, dels för att få bästa lånevillkor, dels för att vinna administrativa fördelar, samlar finansieringen av koncernens utlåning i den starkaste enheten i koncernen, i regel moderbolaget, kommer kassakravet att gälla både den som lånar i marknaden för vidareutlåning till annat koncernbolag och det senare.
Finansbolagen har vid flera tillfällen, bl.a. i skrivelser 1988-12-21 och 1989-05-24, framfört kritik mot kassakravens utformning. Att riksbanken i sitt ställningstagande höll fast vid att inga undantag borde göras från vad som skulle ingå bland de poster på vilka finansbolagens kassakrav skulle beräknas hade flera orsaker. Dels ville man ha kraftigt genomslag av åtgärderna som ju syftade till att hämma utlåningsökningen. Dels var man skeptisk till möjligheterna att få en korrekt beräkning av kassakravet. Riksbanken hade nämligen erfarit stora brister hos vissa finansbolag när det gällde fördelning av upplåningen på olika sektorer. Att basera kravets utformning på ett koncernbegrepp skulle också leda till svåra avgränsningar med hänsyn till finansbolagskoncernernas uppbyggnad och föränderlighet. Det hänvisades också till att bankinspektionen uttalat att "utlåning till annat finansbolag, som inte är koncern- eller intressebolag, inte bör förekomma annat än i likviditetsreglerande syfte". Motivet härtill skulle vara att minska risken för att ett finansbolag som råkar på obestånd skall dra med sig andra i fallet.
Förslag
Finansbolagens utlåning karakteriseras i dag inte av den expansion som förelåg när kassakrav för dem infördes. Det är ett faktum att utformningen av kassakraven i viss mening försvårar en centraliserad organisering av finansbolagens upplåning. Farhågorna för att finansbolagen skulle ha svårigheter att korrekt ange från vilket slag av institut upplåning skett bör inte längre föreligga. Det kan här bl.a. erinras att finansbolagsverksamhet numera kräver auktorisation från bankinspektionen. Inspektionens bevakning av kreditgivning mellan finansbolag torde kunna ske utan hjälp av kassakravsreglerna.
En samlad bedömning leder till slutsatsen att kassakravsreglernas nuvarande utformning bör modifieras.
Den lämpligaste utformningen av reglerna bör då vara att undantaget från kassakrav gäller all upplåning från annat institut för vilket kassakrav gäller. Kravet kommer därmed att gälla första gången medlen kommer in i kretsen av institut med kassakrav, men inte gälla på nytt när de går vidare till annat institut inom denna krets. Frågan om koncernförhållande blir då inte avgörande. En sådan ändring medför också att inlåning i bankinstitut från finansbolag undantas från kassakrav.
Fullmäktige föreslås
besluta om ändring av gällande kassakravsregler för bankinstitut och finansbolag i enlighet med vad här sagts och
utfärda föreskrifter härom enligt bilaga1.
1 Föreskrifterna återfinns i riksbankens kungörelser RBFS 1990:10--14, A:41--45.