Ny växtförädlarrättslag
Betänkande 1996/97:LU20
Lagutskottets betänkande
1996/97:LU20
Ny växtförädlarrättslag
Innehåll
1996/97 LU20
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1996/97:128 Ny växtförädlarrättslag jämte två motioner som väckts med anledning av propositionen. I propositionen föreslår regeringen att Sverige skall ansluta sig till den i Genève den 19 mars 1991 reviderade internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter (1991 års konventionstext). För att anpassa den svenska lagstiftningen till de krav som den nya konventionstexten ställer, lägger regeringen också fram förslag till en ny växtförädlarrättslag som i vissa avseenden innebär en förstärkning av ensamrätten till nya växtsorter. Vidare föreslås en ändrad instansordning som innebär att beslut av Statens växtsortnämnd skall överklagas till Patentbesvärsrätten. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker motionerna. Till betänkandet har fogats fem reservationer.
Propositionen
I proposition 1996/97:128 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet - att riksdagen 1. godkänner den i Genève den 19 mars 1991 reviderade internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter, 2. antar regeringens förslag till - en ny växtförädlarrättslag, - lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten. Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
1996/97:L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (mp) vari yrkas 1. att riksdagen avslår förslaget att tillträda 1991 års reviderade UPOV- konvention för skydd av växtförädlingsprodukter, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förädlarbegreppet förtydligas så att det inte blir möjligt att skydda vilda arter, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen skall verka för ett internationellt regelsystem som gör det möjligt att överföra växtförädlarrätt till medborgare i alla stater, 4. att riksdagen beslutar att växtförädlarrättens giltighetstid i växtförädlarrättslagen skall förkortas till tio år, 5. att riksdagen, om yrkande 4 inte bifalls, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att växtförädlarrättens giltighetstid inte skall förlängas, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen inom EU skall verka för en sänkning av växtförädlarrättens giltighetstid, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen inom EU skall verka för att principen om global konsumtion skall gälla. 1996/97:L14 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen antar förslaget till ny växtförädlarrättslag med den ändring som föreslås i motionen.
Utskottet
Allmän bakgrund För nya växtsorter finns en särskild civilrättslig skyddsform, växtförädlarrätt. Skyddet, som liknar patentskyddet, regleras i växtförädlarrättslagen (1971:392) och växtförädlarrättskungörelsen (1971:393). Enligt lagen kan den som har framställt en ny växtsort genom registrering få växtförädlarrätt, vilket innebär en viss ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja sorten. Skyddstiden är 20 år. Ansökningar om växtförädlarrätt prövas av Statens växtsortnämnd. Växtförädlarrättslagen reglerar endast det immaterialrättsliga skyddet för växtförädlingsprodukter. Därutöver finns en offentligrättslig reglering som bygger på obligatorisk kvalitetskontroll och certifiering av utsäde av lantbruks- och köksväxter som skall föras ut i handeln. Den verksamheten regleras i utsädeslagen (1976:298). Rättsområdena har viss beröring med varandra. Genom förordningen (EG) nr 2100/94 om gemenskapens växtförädlarrätt har fr.o.m. den 27 april 1995 införts en gemensam europeisk växtförädlarrätt som är gällande i alla unionens medlemsländer parallellt med de olika staternas nationella skydd för växtsorter. Förordningen är direkt tillämplig och gäller som lag här i landet. Visserligen innebär förordningen inget hinder för medlemsstaterna att på nationell nivå behålla sina skyddssystem, men det är inte möjligt att få en och samma växtsort skyddad både på nationell nivå och enligt EG-systemet. Ett centralt växtsortregister förs av Gemenskapernas växtsortmyndighet, vars verksamhet bedrivs i Bryssel. I december 1996 beslöts att myndigheten skall lokaliseras till Angers i Frankrike. Med anledning av förordningen har vissa kompletterade regler från den 1 juli 1996 förts in i växtförädlarrättslagen. Det gäller regler om straffansvar vid intrång i en EG- växtförädlarrätt och om avgifter vid ansökan om EG-växtförädlarrätt som ges in till Statens växtsortnämnd (prop. 1995/96:177, bet. 1995/96:LU23). Växtförädlarrättslagen bygger på 1961 års internationella konvention för skydd av växtförädlingsprodukter (Convention Internationale pour la Protection des Obtentions Végétales) allmänt benämnd UPOV-konventionen. De stater som har tillträtt konventionen bildar en union för skyddet av växtförädlingsprodukter, benämnd UPOV (l´Union Internationale pour la Protection des Obtentions Végétales). Unionen, som har sitt säte i Genève, administreras i nära anslutning till Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten, World Intellectual Property Organization (WIPO). En reviderad text av 1961 års konvention antogs år 1978. Sverige har tillträtt 1978 års konventionstext och år 1983 anpassat den svenska lagstiftningen till den nya konventionstexten genom vissa ändringar i växtförädlarrättslagen (prop. 1982/83:136, bet. LU 1982/83:4). Den 19 mars 1991 reviderades konventionen på nytt. Sverige har undertecknat men inte tillträtt den reviderade konventionstexten, som ännu inte har trätt i kraft. Den nya texten innebär förändringar på flera väsentliga punkter, bl.a. när det gäller ensamrättens omfattning. Syftet med det arbete som resulterat i den nya texten har varit att i ljuset av vunna erfarenheter förtydliga vissa bestämmelser, att stärka växtförädlarnas rättigheter samt att anpassa konventionen till utvecklingen på bioteknikområdet. Den nya konventionstexten träder inte i kraft förrän den har ratificerats eller tillträtts av fem stater, varav minst tre måste vara anslutna till någon av de äldre konventionerna. Hittills har tre stater, nämligen Danmark, Israel och Nederländerna, ratificerat den nya konventionstexten. För samtliga unionsstater torde en anslutning fordra mer eller mindre genomgripande lagändringar. Det kan enligt regeringen antas att flera stater inom den närmaste tiden kan avsluta sitt lagstiftningsarbete och att erforderligt antal stater därför relativt snart kan ha anslutit sig till den nya konventionstexten. Under hösten 1995 upprättades inom Justitiedepartementet promemorian Ds 1995:69 Ny växtförädlarrättslag, där frågan om ett svenskt tillträde till 1991 års konventionstext behandlades och ett förslag till ny växtförädlarrättslag lades fram. Promemorian har remissbehandlats och ligger till grund för förslagen i förevarande proposition.
Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslår regeringen att Sverige skall ansluta sig till den i Genève den 19 mars 1991 reviderade internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter (1991 års konventionstext). Den nu gällande växtförädlarrättslagen (1971:392) uppfyller inte de åtaganden som en anslutning till konventionstexten innebär. Propositionen innehåller därför också ett förslag till en ny växtförädlarrättslag som i vissa avseenden innebär en förstärkning av ensamrätten till nya växtsorter. Förslaget innebär bl.a. ett bredare skyddsomfång som är bättre anpassat till den moderna bioteknikens möjligheter. Det föreslås att fler åtgärder som innebär utnyttjande av en skyddad växtsort skall omfattas av kravet på ensamrättshavarens tillstånd. Vidare föreslås en ändrad instansordning, så att beslut av Statens växtsortnämnd överklagas till Patentbesvärsrätten. Lagen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Frågan om anslutning I propositionen redovisas utförligt de skilda omständigheter som talar för respektive mot en anslutning. Som tidigare nämnts har den senast gjorda revisionen haft till syfte bl.a. att anpassa konventionen till den snabba utveckling som skett på bioteknikområdet under de senaste 30 åren. Enligt regeringen är syftet med anpassningen av regleringen till de vetenskapliga och tekniska landvinningarna betydelsefullt. Vid tillkomsten av 1961 års konvention förutsågs inte de möjligheter som bl.a. gentekniken skulle komma att innebära. Detta har medfört att den laboratoriebaserade utvecklingen av nya växtsorter har gynnats på den klassiska växtförädlingens bekostnad. Reglerna i 1991 års text om väsentligen avledda sorter syftar till att avhjälpa sådana missförhållanden. En anpassning till den nya konventionstexten skulle därför enligt regeringen innebära att ett mer tidsanpassat instrument får styra den svenska lagstiftningen. En annan viktig skillnad mellan den äldre och den nya texten som regeringen särskilt framhåller är att 1991 års konventionstext öppnar skyddssystemet för hela växtriket. Detta medför enligt regeringen vinster från rättvisesynpunkt. En förädlare riskerar nämligen inte att komma i en sämre situation därför att han ägnar sin verksamhet åt någon art som inte finns med på den nationella listan över arter och släkten på vilka växtförädlarrätten är tillämplig. Ett ytterligare argument som talar för en anslutning till 1991 års text är enligt regeringen det faktum att systemet med EG:s växtförädlarrätt, som redan är tillämpligt i Sverige, har utformats i nära anslutning till 1991 års konventionstext. För det överväldigande flertalet intressenter inom växtförädling, jordbruk, trädgårdsnäring, handel och andra berörda områden torde det enligt regeringen vara önskvärt att det nationella systemet i möjligaste mån bärs upp av samma principer som EG-växtförädlarrätten. I princip kommer en förädlare att kunna välja mellan att söka ett gemenskapsskydd eller ett nationellt skydd för en viss växtsort, och om de olika systemen avviker mycket från varandra kan det leda till praktiska problem vid användningen av växtsorten. Intresset av såväl användarvänlighet som konkurrensneutralitet mellan systemen talar därför enligt regeringen för att den svenska lagstiftningen nära bör ansluta till den ordning som gäller på gemenskapsnivå. I sammanhanget bör enligt regeringen också beaktas de övriga konventioner och andra internationella instrument som kan ha betydelse för Sveriges åtaganden på området. Främst gäller det GATT-staternas bildande av World Trade Organization (WTO). Till WTO-avtalet hör en för WTO-medlemmarna bindande överenskommelse rörande immaterialrätten och dess handelsrelaterade aspekter, Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights (TRIPs- avtalet). Inom UPOV har frågan väckts om en lagstiftning som är utformad i enlighet med 1961 eller 1978 års konventionstext kan anses uppfylla de krav TRIPs-avtalet ställer. Frågan kommer att bli föremål för fortsatta diskussioner inom UPOV och TRIPs-rådet. Det kan således konstateras att det råder tveksamhet huruvida den äldre konventionstexten är förenlig med TRIPs- avtalet. En omständighet som kan tala mot en svensk ratifikation av 1991 års konventionstext är enligt regeringen den kraftiga förstärkning av förädlarnas ställning som konventionen innebär. Det är viktigt att det finns en balans mellan å ena sidan förädlarnas intressen och å andra sidan användarnas - närmast konsumenter samt företrädare för jordbruk, trädgårdsnäring och handel - intressen så att inte den ena sidan otillbörligt gynnas på bekostnad av den andra. Konventionstexten ger dock enligt regeringen utrymme för att vid införlivandet i nationell rätt göra de anpassningar till användarnas förmån som kan vara påkallade för att upprätthålla balansen mellan de motstående intressena. Sammantaget torde enligt regeringen den förstärkning av förädlarnas ställning som följer av en anslutning till 1991 års konventionstext inte kunna antas innebära att andra intressen träds för när på ett icke godtagbart sätt. Med hänsyn härtill och till att starka skäl i sig talar för en ratifikation förordar regeringen - i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser - att Sverige ansluter sig till 1991 års konventionstext. I motion L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (båda mp) riktas kritik mot 1991 års konventionstext. Motionärerna anser att trenderna inom växtförädlingen inte är förenliga med ett hållbart jordbruk. En allt starkare kommersialisering och monopolisering har enligt motionärerna lett till att få växtsorter odlas på stora arealer, vilket bidrar till ekologisk sårbarhet. För ett ekologiskt uthålligt system krävs en återgång till större genetisk mångfald och en bättre lokal anpassning. Detta kräver att lantbrukarna återfår ett större inflytande över inriktningen inom växtförädlingen genom att de åter blir mer aktiva inom utsädesodlingen. En förstärkning av förädlarnas ensamrätt kan enligt motionärerna hota tillgängligheten till den biologiska mångfalden, framför allt för tredje världen. I motionen hänvisas till FN:s miljökonferens 1992 i Rio de Janeiro och den konvention som därvid antogs och som slår fast alla staters rätt till sin biologiska mångfald. Motionärerna framhåller att en stor del av de växtgenetiska resurserna finns i tredje världen, medan företag och forskare som ägnar sig åt växtförädling finns i industriländerna. Risken är därför, enligt motionärernas mening, stor att tredje världens genetiska resurser utnyttjas som bas av växtförädlarna och att ensamrätten gör det omöjligt för de fattiga länderna att dra nytta av de förädlade grödorna. Eftersom 1991 års konventionstext enligt motionärerna innebär en i många avseenden alltför kraftig förstärkning av växtförädlarnas ställning på bekostnad av lantbrukarna, anser de att Sverige inte bör tillträda den nya texten, utan även fortsättningsvis vara anslutet till 1978 års konventionstext. Till följd härav yrkas att riksdagen avslår förslaget att tillträda 1991 års reviderade UPOV-konvention (yrkande 1). Med anledning av vad som anförts i motionen vill utskottet peka på att regeringen i propositionen har ställt frågan om det i ett vidare perspektiv, med hänsyn till sådana intressen som att värna den biologiska mångfalden och främja utvecklingen i tredje världen, kan finnas anledning att ställa sig skeptisk till en sådan förstärkning som den nya konventionstexten innebär. Eftersom det främst är utvecklingsländerna som besitter de genetiska resurserna, medan den moderna teknologin finns i den industrialiserade delen av världen, torde det enligt regeringen ligga i hela mänsklighetens intresse att det sker en överföring och ett utbyte av dessa tillgångar länderna emellan. Detta är också en bärande tanke bakom den konvention som antogs vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. I konventionen tillerkänns staterna en suverän rätt till sina naturresurser. Genom ett antal bestämmelser om tillträde till och överföring av de genetiska resurserna avser man att skapa en marknad, där de länder som tillhandahåller resurserna får delta i forsknings- och utvecklingsarbetet. Dessa skall också få del av resultaten av detta arbete och i de vinster som uppkommer vid utnyttjandet av de genetiska resurserna. Teknik som är av betydelse för den biologiska mångfalden eller för utnyttjande av genetiska resurser skall överföras till utvecklingsländerna på förmånliga villkor. Parterna skall samarbeta för att säkerställa att immaterialrätten verkar till stöd för konventionens syften och inte motverkar dem. Upplåtelse av licens för viss produktion på villkor som är förenliga med konventionstexten kan enligt regeringen vara ett sätt att överföra teknologi till utvecklingsländerna. Enligt regeringens uppfattning torde det väsentliga för böndernas situation i tredje världen vara hur utvecklingsländerna utvecklar sin egen växtförädlarrätt. Om Sverige ansluter sig till 1991 års konventionstext och anpassar sin lagstiftning därefter, får detta direkta effekter endast på den svenska marknaden, även om det indirekt är ett stöd för ett internationellt system med starka ensamrätter. Vidare anförs i propositionen att det är svårt att se att det i förhållande till utvecklingsländerna och till den genetiska mångfalden kan vara av någon avgörande betydelse om det effektiva skyddssystemet utformas i enlighet med 1978 års eller 1991 års konventionstext. För de länder som har en lägre grad av teknisk utveckling kan det t.o.m. vara en fördel med ett system som värnar den traditionella växtförädlingen i förhållande till modern genteknik. I ett längre perspektiv kan det därför enligt regeringen vara att föredra om utvecklingsländerna uppfyller sina åtaganden enligt TRIPs-avtalet genom att ansluta sig till 1991 års och inte 1978 års konventionstext. Mot bakgrund av vad som redovisats kan utskottet konstatera att regeringen noggrant har övervägt frågan huruvida Sverige bör tillträda 1991 års konventionstext och därvid beaktat också sådana synpunkter som tas upp i motionen. Utskottet ansluter sig till regeringens bedömningar och kan för sin del inte se att det föreligger några egentliga motsättningar mellan strävandena att främja den genetiska mångfalden i utvecklingsländerna och växtförädlarrätten enligt UPOV-konventionen. Vad som anförts i motion L13 utgör således inte skäl för att man från svensk sida nu skulle avstå från att ratificera 1991 års konventionstext. Därutöver bör det enligt utskottet beaktas att förädlare redan nu har möjligheten att välja mellan att söka skydd enligt det nationella systemet och enligt EG-systemet, vilket inkluderar skydd även i Sverige. Om man från svensk sida skulle välja att inte anpassa sin lagstiftning till 1991 års konventionstext kan det, enligt utskottets mening, inte uteslutas att förädlarna i många fall kommer att föredra EG-systemet med dess högre skyddsnivå framför den nationella ordningen, även i sådana fall där ett skydd på nationell nivå i och för sig skulle vara till fyllest. Med det anförda förordar utskottet bifall till propositionens förslag om godkännande av den år 1991 reviderade konventionstexten samt avslag på motion L13 yrkande 1. Utskottet övergår därmed till att under skilda rubriker behandla det framlagda lagförslaget i de delar som aktualiserats i motionsyrkandena eller som eljest har tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.
Växtförädlarrättens objekt och subjekt För att en växtsort skall kunna skyddas enligt den nuvarande växtförädlarrättslagen uppställs bl.a. särskillnads- och nyhetskrav. Dessutom måste den tillhöra någon av de växtsläkten eller växtarter som är upptagna i en bilaga till lagen. Bilagan innehåller numera över 100 släkten och arter (växtförädlarrättens objekt). Den som har framställt en sort, förädlaren, eller den till vilken förädlarens rätt har övergått kan få växtförädlarrätt. Förädlaren är den fysiska person som har framställt växtsorten. En juridisk person kan registreras som rättighetshavare, om den har förvärvat förädlarens rätt. Växtförädlarrätten, som är en ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja en sort enligt lagen, beviljas genom registrering. Den som har framställt en växtsort i Sverige och dennes rättsinnehavare kan erhålla växtförädlarrätt oavsett medborgarskap och hemvistland. När det gäller en sort som har framställts utomlands får sådan rätt enligt lagen förvärvas av den som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige eller en sådan förädlares rättsinnehavare. I enlighet med konventionen och principen om nationell behandling kan växtförädlarrätt vidare beviljas dels den som framställt en växtsort i en främmande stat som är ansluten till 1961 års konvention dels beträffande växtsort som framställts utomlands av en förädlare som är medborgare eller har sin hemvist i en konventionsstat. Om en förädlare med stöd av dessa bestämmelser får förvärva växtförädlarrätt, tillkommer samma rätt hans rättsinnehavare, oavsett medborgarskap och hemvist (växtförädlarrättens subjekt). När det gäller växtförädlarrättens objekt innebär lagförslaget att det skall vara möjligt att förvärva växtförädlarrätt för växtsorter av alla slags växtarter och växtsläkten och att detta skall gälla redan vid den nya lagens ikraftträdande. I fråga om växtförädlarrättens subjekt föreslås att växtförädlarrätt skall förvärvas enligt samma principer som nu gäller i fråga om platsen för framställning av sorten och förädlarens medborgarskap och hemvist. Regeringen föreslår vidare att regeringen skall bemyndigas att meddela föreskrifter om lagens tillämpning med avseende på andra länder under förutsättning av ömsesidighet eller om det följer av avtal med en främmande stat eller en mellanfolklig organisation som riksdagen godkänt. Med ett sådant bemyndigande får regeringen formell kompetens att meddela de föreskrifter som är eller visar sig bli nödvändiga till följd av konventionen, Romfördraget, EES- avtalet, TRIPs-avtalet och andra internationella avtal. Vad som sålunda föreslås i fråga om växtförädlarrättens objekt och subjekt föranleder inga erinringar från utskottets sida. En fråga som berör växtförädlarrättens objekt tas upp i motion L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (båda mp). I motionen anförs att det av konventionstexten inte klart framgår att ensamrätt inte kan fås för vilda arter. Där anges att förädlare är en person som upptäckt och förädlat en sort. I lagförslaget används samma formulering, som enligt propositionen anses garantera att en vild art inte kan komma i fråga för växtförädlarrätt. Enligt motionärerna bör emellertid detta klargöras tydligare i lagtexten. I motionen yrkas ett tillkännagivande därom (yrkande 2). Utskottet finner att växtförädlarrätt, enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket i lagförslaget, skall kunna förvärvas bl.a. av den som upptäckt och vidareutvecklat en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare. I författningskommentaren till den aktuella bestämmelsen (s. 110) framhålls att avsikten med den gjorda definitionen är att klargöra att enbart upptäckten av en tidigare okänd växtsort inte berättigar till skydd. Om utgångsmaterialet är en redan existerande växtsort, måste förädlaren ha vidareutvecklat den - antingen genom traditionell växtförädling eller genom modern bioteknik - för att växtförädlarrätt skall kunna komma i fråga. Enligt utskottets mening kan den av motionärerna kritiserade formuleringen inte anses innebära någon osäkerhet om innebörden. Redan ordalagen ger enligt utskottet klart besked om att enbart upptäckten av en tidigare okänd sort inte berättigar till växtförädlarrätt. I vart fall bör det mot bakgrund av vad som anförs i författningskommentaren inte kunna råda någon som helst tvekan om hur regeln skall tolkas. Något tillkännagivande i enlighet med vad som yrkas i motionen är således inte erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L13 yrkande 2.
Överlåtelse av växtförädlarrätt I motion L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (båda mp) yrkas ett tillkännagivande om att regeringen bör verka för ett internationellt regel- system som gör det möjligt att överföra växtförädlarrätt till medborgare i alla stater (yrkande 3). Utskottet kan för sin del endast konstatera att vad motionärerna efterlyser redan gäller. UPOV-systemet innebär nämligen inte något hinder mot överlåtelse av växtförädlarrätt eller licensupplåtelse av sådan rätt. Detsamma gäller den i propositionen föreslagna nya växtförädlarrättslagen. I sammanhanget kan emellertid anmärkas att EG-växtförädlarrätten innebär en annan ordning. Den förmögenhetstillgång som ensamrätten representerar skall i första hand anses finnas i det medlemsland där sortinnehavaren har sitt hemvist, säte eller driftsställe enligt vad som är antecknat i växtsortregistret. En EG-växtförädlarrätt får i enlighet härmed överlåtas endast till den som uppfyller kraven rörande medborgarskap och skyldighet att i vissa fall ställa ombud. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L13 yrkande 3.
Konsumtion av ensamrätten Inom immaterialrätten gäller som huvudregel att en ensamrätt bara omfattar den första överlåtelsen av ett exemplar av en skyddad produkt. Det är således endast den första försäljningen som kontrolleras av rättighetshavaren. Sedan exemplar av en produkt väl har förts ut på marknaden med rättighetshavarens tillstånd kan han sedan inte hindra att dessa exemplar sprids vidare. När rättighetshavarens spridningsrätt är inskränkt på detta sätt brukar man tala om att den konsumeras. Regler om konsumtion av spridningsrätten bygger i allmänhet på en avvägning mellan rättighetshavarens intressen och intresset av bl.a. fri omstättning av varor både inom ett land och över gränserna. Konsumtion av rätten till vidarespridning av skyddade produkter m.m. kan vara nationell, regional eller global. Nationell konsumtion är den form som bäst tillgodoser rättighetshavarens intressen medan global konsumtion är den mest frihandelsvänliga. Vilken typ av konsumtion som tillämpas beror på det enskilda landets lagstiftning. I vissa länder saknas helt denna inskränkning av rättighetshavarens spridningsrätt. Är konsumtionen nationell är inskränkningen av spridningsrätten begränsad till det landet. Att en produkt släpps ut på marknaden i ett land hindrar då inte att rättighetshavaren har kvar sin spridningsrätt i andra länder. Den nationella konsumtionen påverkar därmed inte rättighetshavarens möjligheter att separera marknaderna. Vid regional konsumtion gäller att exemplar av en produkt fritt får säljas vidare inom hela regionen sedan de första gången förts ut på marknaden i något av länderna som ingår i regionen. Inom regionen kan rättighetshavaren alltså inte kontrollera varuflödet över gränserna. Däremot kan han fortfarande hindra att produkten importeras till regionen från utanförstående länder. När konsumtionen är global innebär det att rätten till vidarespridning helt konsumeras så fort produkten marknadsförts någonstans i världen med rättighetshavarens tillstånd. För undvikande av missförstånd bör det understrykas att det är importen till ett land som kan ingå i rättighetshavarens ensamrätt i det landet. Hans möjligheter att kontrollera exporten av varor från ett land konsumeras däremot när varorna släpps ut på marknaden i exportlandet. Det ligger i sakens natur att en ordning där rättighetshavare har ensamrätt att marknadsföra sina produkter kan utgöra ett hinder för den fria världshandeln. Den kan också leda till en form av konkurrensbegränsning som är till nackdel för köparna av produkterna vare sig de är näringsidkare eller konsumenter. Enligt den nuvarande lagen (4 § tredje stycket) omfattar växtförädlarrätten inte utnyttjande av det material av en växtsort som har bringats i omsättning inom EES av sortinnehavaren eller med dennes samtycke. Bestämmelsen reglerar när spridningsrätten till skyddade exemplar skall vara konsumerad. Genom EES-avtalet åtog sig Sverige att anpassa de nationella lagarna till de principer som råder inom EG för konsumtion av immateriella rättigheter. Vid riksdagsbehandlingen av proposition 1992/93:48 angående EES-avtalet och immaterialrätten konstaterade utskottet att Sveriges åtaganden enligt EES- avtalet krävde en övergång från den dittills rådande principen om nationell konsumtion - innebärande att ensamrätten uttöms i det land där förfogandet har ägt rum - till regional eller EES-vid konsumtion (bet. 1992/93:LU17). Det bör i fråga om växtförädlarrätten noteras att konsumtionsregeln endast träffar den mängd växtmaterial som är föremål för det ursprungliga förfogandet. Om det växtmaterialet sedermera förökas, återuppstår därför sortinnehavarens ensamrätt när det gäller följande generation. Det fordras således samtycke av sortinnehavaren för att denna senare generation växtmaterial skall kunna användas för framställning av förökningsmaterial för yrkesmässig avsättning. I propositionen föreslås att växtförädlarrätten - i enlighet med vad som gäller enligt den nuvarande lagen - inte skall omfatta utnyttjande av material av en växtsort, som har bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av innehavaren av växtförädlarrätten eller med dennes samtycke (EES-vid konsumtion). I motion L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (båda mp) anförs att principen om regional konsumtion utgör ett handelshinder gentemot länder utanför EU och motionärerna begär att Sverige skall verka för att principen om global konsumtion tillämpas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 7). Utskottet kan konstatera att 1991 års konventionstext visserligen föreskriver nationell konsumtion som huvudregel, men att Sverige redan till följd av EES-avtalet förpliktats att införa en regel om regional konsumtion i växtförädlarrätten. Häri ligger dock ingen motsättning, eftersom konventionen medger stater som ingår i mellanstatliga organisationer att jämställa konsumtionsgrundande handlingar i andra medlemsstater med sådana handlingar på det egna territoriet. De konventionsstater som tillhör organisationen måste agera gemensamt för att denna undantagsbestämmelse skall få tillämpas. I propositionen framhålls att det generellt inom immaterialrätten gäller att konsumtion bara avser det överlåtna exemplaret, inte nya exemplar som framställs av detta. På växtförädlarrättens område innebär detta att ensamrätten konsumeras bara beträffande just det växtmaterial som är föremål för det ursprungliga förfogandet. Om materialet därefter används för förökning anses sortinnehavarens ensamrätt åter inträda beträffande avkastningen. Förvärvarens rätt att förfoga över visst växtmaterial omfattar alltså inte en följande generation. Mot den bakgrunden och då Sverige - liksom övriga Norden - tidigare anslutit sig till principen om nationell konsumtion saknar utskottet för närvarande underlag för att bedöma önskvärdheten av en ordning inom växtförädlarrätten med global konsumtion. Därtill kommer att det i alla händelser framstår som föga meningsfullt att förespråka en ändring av konventionstexten redan innan den senast reviderade versionen ännu hunnit träda i kraft. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L13 yrkande 7.
Jordbruksundantag Enligt gällande svensk rätt omfattar ensamrätten varken framställning av förökningsmaterial för eget bruk eller själva användningen av förökningsmaterialet som utsäde. Ensamrätten omfattar inte heller yrkesmässig framställning av förökningsmaterial för annat ändamål än att materialet bjuds ut till försäljning eller tillhandahålls på annat sätt. Följaktligen kan alltså även yrkesmässig rensning och betning på uppdrag av den som redan disponerar över växtmaterialet - s.k. legorensning - ske utan sortinnehavarens samtycke. Detta är en konsekvens av gällande regler om ensamrättens omfattning. 1991 års konventionstext innehåller en fakultativ bestämmelse om jordbruksundantag. De fördragsslutande staterna får, inom rimliga gränser och under förutsättning att förädlarens legitima intressen tillgodoses, begränsa ensamrätten i syfte att tillåta jordbrukare att använda sina skördeprodukter för förökningsändamål. Som villkor för ett sådant undantag föreskrivs att materialet skall ha skördats efter sådd eller plantering på bondens mark och att användningen för ny förökning också skall ske där. Bestämmelsen är inte begränsad till vissa släkten eller arter. Staterna får således göra undantag av detta slag beträffande vilka växtsorter som helst. När det gäller EG-växtförädlarrätten innebär förordningen om gemenskapens växtförädlarrätt att vissa särskilt angivna arter omfattas av jordbruksundantaget. Utsäde av de särskilt angivna arterna som en jordbrukare själv producerar på de egna ägorna får användas på dessa ägor utan sortinnehavarens medgivande. Rätten att utnyttja sorten enligt denna undantagsregel innebär dock inte någon fullständig befrielse från ersättningsskyldighet. Bönderna skall betala ersättning till sortinnehavaren för det utnyttjande som sker med stöd av undantagsbestämmelsen, dock skall ersättningen vara betydligt lägre än en ordinarie licensavgift. Den som bedriver mindre jordbruk skall i vissa fall vara helt befriad från ersättningsskyldighet. Sådan befrielse från ersättningsskyldigheten gäller spannmålsodlare, vars odlingsareal enligt en viss standardiserad beräkning inte är större än vad som krävs för att producera 92 ton spannmål. Villkoren i övrigt för jordbruksundantaget regleras i särskilda tillämpningsföreskrifter. I dessa anges bl.a. vilken mark som skall anses vara bondens ägor, vilka som skall anses vara ?småjordbrukare? när det gäller andra växtslag än spannmål samt sortinnehavarens rätt till information och kontroll. I propositionen föreslås att jordbruksundantaget ges samma omfattning och förenas med samma villkor i den nya lagen som det har i EG-växtförädlarrätten. Eftersom EG-reglerna är mycket omfattande och då det knappast finns förutsättningar att tynga lagen med en upprepning av dessa regler, föreslår regeringen att det i lagen tas in en direkt hänvisning till EG-reglerna, inklusive tillämpningsföreskrifterna. En effekt av förslaget att anpassa jordbruksundantaget till EG-reglerna är att jordbrukarna som regel skall betala ersättning för att de utnyttjar en växtsort med stöd av undantagsregeln. Denna ersättningsskyldighet har ansetts följa av det uttryckliga villkoret i 1991 års konventionstext att inskränkningen skall hållas inom rimliga gränser och att förädlarens legitima intressen skall beaktas. EG-växtförädlarrätten är komplicerad, både i fråga om gränsdragningen mot de jordbruk som är så små att de skall undantas från ersättningsskyldigheten och fastställandet av ersättningens storlek. Det förväntas att förädlarnas och jordbrukarnas organisationer kommer att träffa vägledande överenskommelser om ersättningsnivåerna. Enligt artikel 14.3 andra satsen i EG-förordningen omfattar jordbruksundantaget rätt för bonden att bearbeta eller låta någon annan bearbeta utsädet. Däremot sägs ingenting om förhållandet mellan rensaren och sortinnehavaren i en situation där en bonde lämnat säd som omfattas av jordbruksundantaget till legorensning. Enligt regeringens mening ger utformningen av EG-förordningen inte grund för någon helt säker tolkning av vad som skall gälla. Frågan bör därför enligt regeringen lämnas till rättstillämpningen att avgöra. Ytterst blir det en fråga för EG-domstolen att ta ställning till. I motion L14 av Agne Hansson m.fl. (c) diskuteras utformningen av jordbruksundantaget. Motionärerna, som påpekar att det i stor utsträckning förekommer att bönder legorensar åt varandra, anser att utgångspunkten måste vara att även den som utför rensning och betning av säd som omfattas av jordbruksundantaget skall omfattas av undantaget. Grunden för det synsättet är att det bör vara själva användningen av det uppförökade materialet som sortinnehavaren har rätt till ersättning för. Rensning och andra åtgärder med materialet bör däremot anses falla utanför den ersättningsgrundande hanteringen. Det är otillfredsställande att frågan om förhållandet mellan sortinnehavare och rensare lämnas öppen i lagförslaget under hänvisning till vad EG-domstolen kan komma att anse om frågan aktualiseras där. Enligt motionärerna bör EG-reglerna tolkas så att de inte ger sortinnehavare utrymme att begära ersättning av legorensarna för det utsäde som omfattas av jordbruksundantaget. I motionen yrkas att detta bör framgå av förarbetena. Utskottet har i och för sig förståelse för motionärernas uppfattning att det är otillfredsställande att det av lagförslaget inte framgår vad som skall gälla i förhållandet mellan å ena sidan förädlare och å andra sidan legorensare och andra som på odlarnas uppdrag tar befattning med det utsäde som omfattas av jordbruksundantaget. Som regeringen framhåller finns det anledning till kritik mot den lösning som valts inom EG-rätten. Utformningen av rättigheter och skyldigheter mellan sortinnehavare och jordbrukare är i många avseenden komplicerad, byråkratisk och svåröverskådlig. Andra lösningar skulle ligga närmare till hands enligt svensk rättstradition. Trots de invändningar som kan resas mot utformningen av EG-rätten i nu diskuterat avseende delar utskottet regeringens bedömning att intresset av en samordning av de nationella reglerna med de bestämmelser som redan gäller på gemenskapsnivå bör vara utslagsgivande. Utskottet delar också regeringens bedömning att EG-rätten inte medger någon säker slutsats om vad som skall anses gälla i förhållandet mellan legorensare och sortinnehavare. Att i förarbetena till den nya lagstiftningen uttala att den aktuella bestämmelsen skall tillämpas på visst sätt bör emellertid enligt utskottets mening inte komma i fråga. Risken är nämligen uppenbar att den svenska rättstillämpningen då kunde ledas i en riktning som sedermera visar sig vara oförenlig med EG-rätten. En sådan situation skulle enligt utskottet sannolikt innebära komplikationer av allvarligare slag än vad den tills vidare rådande osäkerheten kan antas förorsaka. Utskottet utgår ifrån att representanter för de berörda parterna i den rådande situationen kommer att träffa avtal om vilka villkor som, i avvaktan på vägledande avgöranden, skall tillämpas. Till följd av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L14.
Skyddstidens längd Skyddstidens längd är enligt gällande regler generellt 20 år. Genom en lag- ändring 1982 förlängdes skyddstiden till den nivån efter att tidigare ha varit anpassad till konventionens minimikrav, nämligen 15 år för växter i allmänhet och 18 år för vin och vissa träd samt deras grundstammar. En anledning till förlängningen var att de flesta konventionsstaterna tillämpade längre skyddstider än Sverige. I lagstiftningsärendet uttalade departementschefen som en allmän utgångspunkt (prop. 1981/82:136) att tiden å ena sidan skall vara så lång att förädlaren är i stånd att under normala förhållanden få igen sina kostnader för utveckling av den nya sorten och därjämte en skälig vinst för sitt förädlingsarbete. Å andra sidan borde den inte vara längre än vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte. Departementschefen menade att de tidigare gällande skyddstiderna i och för sig torde vara tillräckliga för de flesta växtsorter som är aktuella för registrering i Sverige. Men han framhöll också att vissa växtsorter har stort värde för folkhushållet under lång tid, 20 år eller däröver. Det är många gånger dyrbart för förädlarna att upprätthålla en sort, då det kan krävas omfattande arbete för att kontinuerligt ta fram nytt förökningsmaterial. Detta gäller i hög grad för en så viktig växtart som potatis. För att en förädlare skall ha ekonomiskt intresse av att upprätthålla en sort under längre tid, måste han därför få intäkter som täcker kostnaderna för detta. Mot bakgrund härav föreslogs den lagändring som ledde till förlängning av skyddstiden till nuvarande nivå. I propositionen föreslås att en allmän skyddstid om 25 år införs. För potatis, vin och träd skall dock skyddstiden vara 30 år. I motion L13 av Yvonne Ruwaida och Gudrun Lindvall (båda mp) anförs att växtförädlarrättens giltighetstid är för lång. Enligt motionärerna är det inte ens rimligt att de företag som tar fram nya sorter får ensamrätt att utnyttja dem under den 20-årsperiod som gäller enligt nuvarande lagstiftning. Än mindre rimligt är det att, som en anpassning till EG-växtförädlarrätten, förlänga giltighetstiden till 25 respektive 30 år. Motionärerna yrkar till följd av det anförda att riksdagen beslutar att förkorta ensamrättens giltighetstid till 10 år (yrkande 4). Om det yrkandet inte skulle vinna bifall, yrkas att giltighetstiden inte skall förlängas (yrkande 5). Vidare begärs ett tillkännagivande om att regeringen inom EG skall verka för en sänkning av växtförädlarrättens giltighetstid (yrkande 6). Utskottet erinrar om att skyddstiden enligt 1991 års konventionstext inte får vara kortare än 20 år räknat från tidpunkten för bifall till en ansökan om växtförädlarrätt. För träd och vin är minimitiden 25 år. Eftersom skyddstiden enligt gällande regler är 20 år, fordras i och för sig inte mer än en förlängning av skyddstiden för vin och träd med fem år för att Sverige skall uppfylla konventionens minimikrav. En naturlig utgångspunkt är enligt regeringens bedömning att skyddstiden för immateriella ensamrätter inte bör vara längre än vad som är oundgängligen nödvändigt för att rättighetsinnehavaren skall få kompensation för sitt arbete och skälig vinst. Detta talar i och för sig för att man håller sig till de skyddstider som konventionen föreskriver, men enligt regeringen måste innehållet i EG-växtförädlarrätten beaktas i sammanhanget. I EG-växt- förädlarrätten är skyddstiden 25 år för växtslag i allmänhet och 30 år för vin och träd. Det är enligt regeringen inte önskvärt att skyddstiden skall fälla avgörandet när en förädlare står inför valet att skydda en växtsort genom EG- växtförädlarrätt eller genom nationell växtförädlarrätt. Det nationella systemet bör nämligen framstå som det naturliga alternativet när förädlaren inte har behov av skydd i mer än ett eller ett fåtal länder. En kortare skyddstid i den nationella rätten medför en risk för att det inhemska systemet konkurreras ut av EG-växtförädlarrätten även i fall där en växtsort inte är intressant för gemenskapsmarknaden som helhet. Det finns därför enligt regeringen goda skäl att bestämma skyddstiden så att den står i harmoni med det system som finns på gemenskapsnivå. Utskottet delar regeringens bedömning. Skall den svenska växtförädlarrätten kunna utgöra ett realistiskt alternativ till EG-växtförädlarrätten torde det enligt utskottets mening inte vara möjligt att i en så central fråga som skyddstidens längd avvika på det sätt som förespråkas i motionen. Till följd härav avstyrker utskottet bifall till motion L13 yrkandena 4 och 5. Som tidigare sagts trädde EG-förordningen om växtförädlarrätt i kraft den 1 september 1994, och det har alltsedan den 27 november 1995 varit möjligt att ansöka om gemenskapens växtförädlarrätt. Enligt utskottet finns inga omständigheter som talar för att det skulle vara meningsfullt att verka för en sänkning av skyddstiderna enligt EG-växtförädlarrätten i ett läge där systemet varit i verksamhet under mer än två år. Utskottet avstyrker därför bifall också till motion L13 yrkande 6. Mot de delar av propositionen som inte särskilt berörts har utskottet ingen erinran.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande 1991 års konventionstext att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med avslag på motion 1996/97:L13 yrkande 1 godkänner den i Genève den 19 mars 1991 reviderade internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter, res. 1 (mp) 2. beträffande skydd för vilda arter att riksdagen avslår motion 1996/97:L13 yrkande 2, 3. beträffande överföring av växtförädlarrätt att riksdagen avslår motion 1996/97:L13 yrkande 3, 4. beträffande konsumtion av ensamrätten att riksdagen avslår motion 1996/97:L13 yrkande 7, res. 2 (mp) 5. beträffande jordbruksundantaget att riksdagen med avslag på motion 1996/97:L14 antar regeringens förslag till växtförädlarrättslag såvitt avser 2 kap. 5 §, res. 3 (c, mp)
6. beträffande skyddstidens längd att riksdagen med avslag på motion 1996/97:L13 yrkandena 4 och 5 antar 6 kap. 1 § i regeringens förslag till växtförädlarrättslag, res. 4 (mp) 7. beträffande skyddstiden enligt EG:s växtförädlarrätt att riksdagen avslår motion 1996/97:L13 yrkande 6, res. 5 (mp) 8. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen antar regeringens förslag till dels ny växtförädlarrättslag i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan, dels lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.
Stockholm den 13 maj 1997
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s) och Eva Persson Sellin (s).
Reservationer
1. 1991 års konventionstext (mom. 1) Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ?Med anledning? och på s. 7 slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse: Utskottet delar i allt väsentligt de bedömningar som görs i motionen. Vad som framför allt ger anledning till betänkligheter är enligt utskottets mening den omotiverat kraftiga förstärkning av förädlarnas ställning som konventionen innebär. Utskottet kan mot den bakgrunden inte dela regeringens uppfattning att förädlarnas starkare ställning inte skulle innebära att andra intressen träds för när på ett icke godtagbart sätt. Som regeringen anfört i propositionen är det viktigt med en balans mellan å ena sidan förädlarnas intressen och å andra sidan användarnas - främst konsumenter samt företrädare för jordbruk, trädgårdsnäring och handel - intressen så att inte den ena sidan otillbörligt gynnas på bekostnad av den andra. En noggrann granskning av konventionstexten med utgångspunkt i denna princip måste enligt utskottets mening leda till en annan slutsats än den regeringen har kommit till. En förstärkning av ensamrätten i enlighet med 1991 års konventionstext står nämligen enligt utskottets uppfattning i ett uppenbart motsatsförhållande till dels önskemålen om ett jordbruk som är baserat på ett ekologiskt uthålligt system, dels strävan att slå vakt om den biologiska mångfalden och dels lantbrukarnas möjligheter att ta aktiv del i utsädesodlingen. Därtill kommer att en förstärkning av ensamrätten även innebär ett otillbörligt utnyttjande av tredje världens genetiska resurser som gör det omöjligt för de fattiga länderna att dra nytta av de förädlade grödorna. Det anförda bör enligt utskottet leda till att Sverige inte skall tillträda den nya konventionstexten utan även fortsättningsvis vara anslutet till 1978 års konventionstext. Till följd härav avstyrker utskottet, med bifall till motion L13 yrkande1, propositionens förslag i denna del. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande 1991 års konventionstext att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L13 yrkande 1 avslår regeringens förslag om godkännande av den i Genève den 19 mars 1991 reviderade internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter.
2. Konsumtion av ensamrätten (mom. 4) Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet kan? och slutar med ?yrkande 7? bort ha följande lydelse: Med anledning av vad som anförts i motionen kan utskottet konstatera att 1991 års konventionstext visserligen föreskriver nationell konsumtion som huvudregel, men att Sverige redan till följd av EES-avtalet förpliktats att införa en regel om regional konsumtion i växtförädlarrätten. Utskottet delar motionärernas uppfattning att en ordning med regional konsumtion innebär ett omotiverat handelshinder gentemot länder utanför EES-området. Detta är enligt utskottets mening inte tillfredsställande. Sverige bör därför i lämpliga sammanhang verka för att principen om global konsumtion skall tillämpas även inom växtförädlarrätten. Detta bör riksdagen, med bifall till motion L13 yrkande 7, som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande konsumtion av ensamrätten att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L13 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Jordbruksundantaget (mom. 5) Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta Carlsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet har? och slutar med ?motion L14? bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är otillfredsställande att det av lagförslaget inte framgår vad som skall gälla i förhållandet mellan å ena sidan förädlare och å andra sidan legorensare och andra som på odlarnas uppdrag tar befattning med det utsäde som omfattas av jordbruksundantaget. Eftersom det i grunden är själva användningen av det uppförökade materialet till utsäde som motiverar kompensationen till sortinnehavaren, bör enligt utskottets mening rensning och andra åtgärder med förökningsmaterialet falla utanför den ersättningspliktiga hanteringen. I linje med detta synsätt bör den enda rimliga tolkningen av EG-reglerna enligt utskottets mening vara att sortinnehavare inte skall ha rätt till ersättning av legorensare för det utsäde som omfattas av jordbruksundantaget. Utskottet förordar mot den bakgrunden att riksdagen, med bifall till motion L14, godkänner vad utskottet sålunda anfört. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande jordbruksundantaget att riksdagen dels med bifall till motion 1996/97:L14 godkänner vad utskottet anfört, dels antar regeringens förslag till växtförädlarrättslag såvitt avser 2 kap. 5 §.
4. Skyddstidens längd (mom. 6) Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottet erinrar? och på s. 14 slutar med ?och 5? bort ha följande lydelse: En naturlig utgångspunkt vid bedömningen av vad som är en skälig skyddstid måste enligt utskottet vara att ensamrätten inte får vara längre än vad som är oundgängligen nödvändigt för att rättighetsinnehavaren skall få kompensation för sitt arbete jämte en skälig vinst. Eftersom det mot den bakgrunden inte ens kan anses rimligt att de företag som tar fram nya sorter får ensamrätt att utnyttja dem under den 20-årsperiod som gäller enligt nuvarande lagstiftning, förordar utskottet en förkortning av skyddstiden. Enligt utskottets mening är en längre skyddstid än tio år inte oundgängligen nödvändig. Med det anförda förordar utskottet, med bifall till motion L13 yrkande 4 och med anledning av yrkande 5 i samma motion, att riksdagen antar regeringens förslag till växtförädlarrättslag såvitt avser 6 kap. 1 § med den ändringen att skyddstiden skall vara tio år. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande skyddstidens längd att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L13 yrkande 4 och med anledning av motion 1996/97:L13 yrkande 5 antar 6 kap. 1 § i regeringens förslag till växtförädlarrättslag med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2 som Reservantens förslag betecknade lydelse.
5. Skyddstiden enligt EG:s växtförädlarrätt (mom. 7) Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Som tidigare? och slutar med ?yrkande 6? bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning att skyddstiderna enligt EG:s växtförädlarrätt är orimligt långa. En lämplig skyddstid är i enlighet med vad som tidigare anförts 10 år (se reservation 4). Sverige bör därför verka inom EG för en sänkning av skyddstiderna enligt EG-förordningen. Detta bör riksdagen, med bifall till motion L13 yrkande 6, som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse: 7. beträffande skyddstiden enligt EG:s växtförädlarrätt att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L13 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till växtförädlarrättslag 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten Av reservanten föreslagen ändring i regeringens förslag till växtförädlarrättslag
------------------------------------------------------- |Regeringens förslag |Reservantens förslag | ------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------- | 6 kap. | | | | 1 § | ------------------------------------------------------- |Växtförädlarrätten gäller | Växtförädlarrätten | |från den dag då ansökan om |gäller från den dag då| |registrering bifölls och |ansökan om registrering| |kan upprätthållas under 25 |bifölls och kan| |år räknat från och med den |upprätthållas under 10 år| |1 januari året efter det |räknat från och med den 1| |då beslutet om |januari året efter det då| |registrering vann laga |beslutet om registrering| |kraft. I fråga om potatis, |vann laga kraft. | |träd och vin kan dock | | |växtförädlarrätten | | |upprätthållas under 30 år | | |räknat från samma | | |tidpunkt. | | -------------------------------------------------------
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Propositionen.........................................1 Motionerna............................................1 Utskottet.............................................2 Allmän bakgrund.....................................2 Propositionens huvudsakliga innehåll................3 Frågan om anslutning................................4 Växtförädlarrättens objekt och subjekt..............7 Överlåtelse av växtförädlarrätt.....................8 Konsumtion av ensamrätten...........................9 Jordbruksundantag..................................10 Skyddstidens längd.................................13 Hemställan.........................................14 Reservationer........................................15 1. 1991 års konventionstext (mp)...................15 2. Konsumtion av ensamrätten (mp)..................16 3. Jordbruksundantaget (c, mp).....................16 4. Skyddstidens längd (mp).........................17 5. Skyddstiden enligt EG:s växtförädlarrätt (mp)...18 Bilaga 1 Propositionens lagförslag...................19 Bilaga 2 Av reservanten föreslagen ändring i regeringens förslag till växtförädlarrättslag 36