Ny räddningstjänstlagstiftning, m.m.
Betänkande 2003/04:FöU2
Försvarsutskottets betänkande2003/04:FöU2
Ny räddningstjänstlagstiftning, m.m.
Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens proposition 2002/03:119 Reformerad räddningstjänstlagstiftning och därtill hörande följdmotioner. Regeringen har i förslaget eftersträvat att övergå från detaljreglering på området till en styrning genom angivande av mål. Förslaget innebär därigenom att kommunerna får en ökad möjlighet att anpassa sin verksamhet utifrån lokala förhållanden. Förslaget i propositionen innebär också att större vikt läggs på det förebyggande arbetet. Utskottet behandlar i betänkandet endast de avsnitt i propositionen som föranlett särskilda överväganden och på vilka avgetts motioner. I övriga delar av propositionen har inte utskottet någon annan åsikt än vad regeringen har. Utskottet föreslår att riksdagen bifaller regeringens proposition om den reformerade räddningstjänstlagstiftningen, vilket även inkluderar frågorna om det s.k. sotningsmonopolet. Mot denna del av propositionen har Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna och Miljöpartiet de gröna reserverat sig och förordar en mer långtgående avreglering. Reservationer har i övrigt lämnats av Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. I betänkandet behandlas även 22 motioner från allmänna motionstiden hösten 2002 samt en motion från allmänna motionstiden hösten 2003. Dessa motioner har indelats i tre ämnesgrupper; samhällets räddningstjänst, naturkatastrofer och deltidsbrandmän.
1. Lag om skydd mot olyckor samt följdlagstiftning 1. lag om skydd mot olyckor,2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),3. lag om ändring i brottsbalken,4. lag om ändring i miljöbalken,5. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),6. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,7. lag om ändring i lagen (1981:1104) om verksamheten vid vissa regionala alarmeringscentraler,8. lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor,9. lag om ändring i prisregleringslagen (1989:978),10. lag om ändring i lagen (1994:1720) om civilt försvar,11. lag om ändring i lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:119 och avslår motionerna 2002/03:Fö5 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö6 yrkandena 1-4, 2002/03:Fö7 yrkandena 1-6, 2002/03:Fö8 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö9 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö10 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö11, 2002/03:Fö213 och 2002/03:Fö268. Reservation 1 (m) Reservation 2 (fp) Reservation 3 (kd) Reservation 4 (v) Reservation 5 (mp) 2. Samhällets räddningstjänst Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fö234, 2002/03:Fö236, 2002/03:Fö245, 2002/03:Fö256 och 2002/03:Fö265 yrkandena 1 och 2. 3. Naturkatastrofer Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fö206, 2002/03:Fö210, 2002/03:Fö225 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö228, 2002/03:Fö229, 2002/03:Fö230, 2002/03:Fö231, 2002/03:Fö248, 2002/03:Fö258, 2002/03:Fö266, 2002/03:Fö267 och 2002/03:Bo289 yrkande 2. 4. Deltidsbrandmän Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fö202, 2002/03:Fö209, 2002/03:Fö226 och 2003/04:Fö203. Stockholm den 28 oktober 2003 På försvarsutskottets vägnar Tone Tingsgård Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tone Tingsgård (s), Allan Widman (fp), Ola Rask (s), Erling Wälivaara (kd), Berit Jóhannesson (v), Rolf Gunnarsson (m), Britt-Marie Lindkvist (s), Åsa Lindestam (s), Peter Jonsson (s), Lars Ångström (mp), Marie Nordén (s), Christer Skoog (s), Carl-Axel Roslund (m), Eva Flyborg (fp), Kerstin Engle (s), Claes Västerteg (c) och Nils Oskar Nilsson (m).
Ärendet och dess beredning Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens proposition 2002/03:119 Reformerad räddningstjänstlagstiftning och därtill hörande följdmotioner. Utskottet behandlar i detta betänkande endast de avsnitt i propositionen som föranlett särskilda överväganden och på vilka avgetts motioner. I övriga delar av propositionen har inte utskottet någon annan åsikt än vad regeringen har. I betänkandet behandlas även 22 motioner från allmänna motionstiden hösten 2002 samt en motion från allmänna motionstiden hösten 2003. Dessa motioner har indelats i tre ämnesgrupper; samhällets räddningstjänst, naturkatastrofer och deltidsbrandmän. Utskottet har i frågan om sotningsverksamheten vid ett av utskottets sammanträden uppvaktats av Svenska Kommunförbundet. Bakgrund Efter beslut av regeringen den 18 november 1999 tillkallades en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till en reformerad räddningstjänstlagstiftning. I uppdraget ingick bl.a. att föreslå hur lagstiftningen kunde moderniseras och hur detaljregleringen av den kommunala räddningstjänsten kunde minskas. Utredaren skulle vidare tydliggöra gränsdragningen mellan räddningstjänstlagstiftningen och annan lagstiftning som reglerar olycks- och skadeförebyggande verksamhet. I uppdraget ingick också att se över vissa frågor som rör utbildning av räddningstjänstpersonal och miljöräddningstjänst till sjöss m.m. Slutligen skulle utredaren se över frågan om sjö- och flygräddningstjänsterna borde integreras, och i så fall hur detta skulle ske. Utredningen, som antog namnet Räddningstjänstlagutredningen, lade den 24 januari 2002 fram sina förslag i betänkandet Reformerad räddningstjänstlagstiftning (SOU 2002:10). Tidigare hade utredningen överlämnat delbetänkandena Samordning av sjö- och flygräddningstjänsterna (SOU 2000:63) och Reformerat sotningsväsende (SOU 2001:42). Betänkandet har remissbehandlats. Frågan om hur sotningsväsendet skall organiseras och hur sotningsverksamheten skall bedrivas har genom åren behandlats vid ett flertal tillfällen, bl.a. i betänkandena Räddningstjänst i samverkan och på entreprenad (SOU 1994:67) samt Sotning i framtiden (SOU 1998:45). Sotningsfrågorna har också berörts i regeringens proposition 1999/2000:140 Konkurrenspolitik för förnyelse och mångfald. I propositionen uttalade regeringen att en väsentlig minskning av regleringen inom sotningsväsendet borde eftersträvas. Regeringen avsåg att återkomma till riksdagen med förslag om att imkanaler i bostadskök eller därmed jämförbara utrymmen inte längre skulle vara föremål för sotning. Regeringen avsåg även att redovisa andra åtgärder och förslag till hur regleringen av sotningsväsendet skulle kunna minskas. Som ovan nämnts avgav Räddningstjänstlagutredningen delbetänkandet Reformerat sotningsväsende (SOU 2001:42). Detta överlämnades till regeringen den 11 maj 2001. Utredningen konstaterade att det skulle vara förenat med uppenbara fördelar om det kommunala sotningsmonopolet upphävdes och om ansvaret för att rengöring (sotning) och brandskyddskontroll (brandskyddsbesiktning) vidtas kunde föras över på den enskilde. I betänkandet föreslogs även bl.a. att imkanaler i bostadskök och därmed jämförbara utrymmen skulle undantas från det lagfästa kravet på rengöring och brandskyddsbesiktning. Även detta betänkande har remissbehandlats. Den 21 februari 2003 upprättades inom Försvarsdepartementet en promemoria med ytterligare förslag avseende sotning och kontroll. Då flera av förslagen i promemorian inte tidigare varit föremål för remissbehandling föranledde detta Försvarsdepartementet att den 3 mars 2003 i stället hålla ett remissmöte.
Lag om skydd mot olyckor samt följdlagstiftning Utskottets förslag i korthet Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om skydd mot olyckor, lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), lag om ändring i brottsbalken, lag om ändring i miljöbalken, lag om ändring i luftfartslagen (1957:297), lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, lag om ändring i lagen (1981:1104) om verksamheten vid vissa regionala alarmeringscentraler, lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, lag om ändring i prisregleringslagen (1989:978), lag om ändring i lagen (1994:1720) om civilt försvar och lag om ändring i lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:119 och avslår motionerna 2002/03:Fö5 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö6 yrkandena 1-4, 2002/03:Fö7 yrkandena 1-6, 2002/03:Fö8 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö9 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö10 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö11, 2002/03:Fö213 och 2002/03:Fö268. Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen lägger regeringen fram förslag till en ny lag, lagen om skydd mot olyckor, som skall ersätta den nu gällande räddningstjänstlagen. Den nya lagen är kapitelindelad och språkligt moderniserad. Lagen innehåller bestämmelser om de åtgärder som stat och kommun skall vidta till skydd mot olyckor. Bland annat betonas kommunernas förebyggande verksamhet. Lagen innehåller också bestämmelser om de förebyggande åtgärder som enskilda skall vidta. Den föreslagna lagen innehåller ett antal materiella nyheter. En sådan är att det i lagen anges övergripande nationella mål. De nationella målen skall kompletteras med verksamhetsmål och handlingsprogram. Systemet medför bl.a. att kommunerna får en ökad möjlighet till lokal anpassning av organisation och dimensionering av verksamheten. Andra nyheter är att brandsynen ersätts av en ny ordning, att kommunerna blir skyldiga att se till att en olycka som har föranlett en räddningsinsats blir undersökt och att staten ges rätt att överklaga domstols avgörande beträffande en kommuns rätt till ersättning av staten i vissa fall. När det gäller sotningsverksamheten föreslår regeringen bl.a. att kommunen även fortsättningsvis skall ha ansvaret för att rengöring (sotning) och brandskyddskontroll utförs, men att kommunen skall få medge att en enskild fastighetsägare själv utför eller låter annan utföra sotning på den egna fastigheten, om detta kan ske på ett från brandskyddssynpunkt betryggande sätt. Lagens krav på sotning och kontroll av imkanaler skall endast omfatta imkanaler i restauranger, storkök och därmed jämförbara utrymmen. Imkanaler i bostadskök och liknande utrymmen skall således inte omfattas. Vidare föreslås en ändring i sekretesslagen som innebär att en ny regel om sekretess till skydd för enskildas personliga och ekonomiska förhållanden vid utförandet av vissa uppgifter enligt lagen om skydd mot olyckor införs. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2004 med vissa övergångsbestämmelser. Följdmotionernas huvudsakliga innehåll Följande motioner med anledning av proposition 2002/03:119 har lämnats. I avsnittet som behandlar sotningsväsendet återfinns även motioner från allmänna motionstiden hösten 2002. Målstyrning Regeringen föreslår att som komplement till de nationella målen skall verksamhetsmål anges för kommunerna. Vissa väsentliga verksamhetsmål skall anges i lag. I övrigt skall kommunerna i handlingsprogram formulera lokalt anpassade mål. Regeringen får, om det finns synnerliga skäl, på framställning av den myndighet som regeringen bestämmer besluta om ändring av ett kommunalt handlingsprogram. De i nu gällande lag uppställda detaljerade kraven på kommunala räddningstjänstplaner skall utgå. I motion 2002/03:Fö6 av Erling Wälivaara m.fl. (kd) yrkande 1 anförs att respektive länsstyrelse bör ges möjlighet att yttra sig över de handlingsprogram som kommunerna är skyldiga att upprätta. Syftet med detta skulle vara att handlingsprogrammen i de olika kommunerna skall bli så heltäckande som möjligt. Utskottet pekar på att i specialmotiveringen till 3 kap. 3 och 8 § § framgår det att innan handlingsprogrammen antas av kommunfullmäktige skall samråd ha skett med de myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i saken. För såväl handlingsprogrammet för den förebyggande verksamheten som programmet för räddningstjänstverksamheten exemplifieras berörd länsstyrelse som en sådan myndighet som har väsentligt intresse. Länsstyrelserna har dessutom enligt lagförslaget givits möjlighet att om synnerliga skäl föreligger uppmärksamma Räddningsverket på allvarliga brister i ett kommunalt handlingsprogram för att Räddningsverket skall kunna hemställa hos regeringen om ändring i ett kommunalt handlingsprogram. Länsstyrelsernas möjligheter att yttra sig över handlingsprogrammen bör enligt utskottets mening således anses tillgodosedda i förslaget till ny lag om skydd mot olyckor varför motion 2002/03:Fö6 yrkande 1 avstyrks. Brandsynen ersätts av ny ordning Regeringen föreslår att det nuvarande brandsyneinstitutet utmönstras och ersätts av en ny ordning. Enligt denna skall ägare av byggnader eller andra anläggningar, där det med hänsyn till risken för brand eller konsekvenserna av brand bör ställas särskilda krav på en kontroll av brandskyddet, i skriftlig form lämna en redogörelse för brandskyddet. En nyttjanderättshavare skall ge ägaren de uppgifter som behövs för att denne skall kunna fullgöra sin skyldighet. I vissa fall skall redogörelsen för brandskyddet i stället lämnas av den som utövar verksamhet på anläggningen. Ägaren skall då ge denne de uppgifter som behövs. Redogörelsen skall lämnas in till kommunen. Kommunen skall utöva tillsyn över anläggningarna. I motion 2002/03:Fö10 av Allan Widman m.fl. (fp) yrkande 2 behandlas frågan om det obligatoriska kravet på branddokumentation. Motionärerna menar att det är inkonsekvent att förorda bibehållet sotningsmonopol samtidigt som man föreslår att den enskildes ökade ansvar i stort skall ersätta brandsynen. Motionärerna menar att valfrihet för den enskilde bör råda - antingen brandsyn som åläggs kommunerna eller branddokumentation som upprättas av den enskilde. Utskottet menar att genom kravet på en redogörelse av brandskyddet sker en fortlöpande egenkontroll så att en jämn och skälig brandskyddsnivå upprätthålls och att eventuella brister därmed kan upptäckas och rättas till så att antalet bränder begränsas. I de fall nyttjanderättshavaren har ett fungerande egenkontrollsystem, över vilket skriftlig redogörelse lämnas till kommunen, minskar också behovet och frekvensen av kontroll från samhällets sida, varpå kommunernas resurser med det nya systemet kan nyttjas där behovet är störst. Av propositionen framgår att regeringens målsättning är att en utvärdering bör ske inom fem år av hur det nya systemet fungerar, i vilken mån de nya dokumentationskraven har påverkat brandskyddet i positiv riktning och hur administrativt betungande systemet är för företagen. Utskottet anser att denna utvärdering bör avvaktas och avstyrker motion 2002/03:Fö10 yrkande 2. I motion 2002/03:Fö7 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) yrkande 1 anser motionärerna att objekt inom ett lågriskområde, om de omfattar verksamhet där många människor befinner sig, behöver omfattas av dokumentationskravet. Därför föreslår motionärerna att de objekt som inkluderats av den nuvarande brandsynen också inkluderas i den nya ordningen. Utskottet pekar på att det i propositionen framgår att "för bedömningen av det totala antal objekt som kommer att beröras kan det antal som i dag omfattas av brandsyn vara en utgångspunkt". Objekt där många människor samtidigt befinner sig kan enligt erfarenheter från inträffade bränder och deras konsekvenser inte anses utgöra "lågriskobjekt". Vilka objekt som kommer att omfattas av kravet på redogörelse av brandskyddet väntas regleras i tillämpningsföreskrifter till lagen och lämpar sig således inte att reglera i lag, varför utskottet avstyrker motion 2002/03:Fö7 yrkande 1. I motion 2002/03:Fö7 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) yrkande 3 påtalas att möjligheten för den som förrättar brandsyn att vidta åtgärder vid akuta brandskyddsproblem är begränsad. Det är enligt motionärerna en byråkratisk process som i sin förlängning kan medföra vite. Det är enligt motionärerna viktigt att myndigheterna har möjlighet att ingripa vid akuta brandskyddsproblem oavsett var de uppkommer. Därför bör regeringen i den fortsatta beredningen pröva möjligheten att ge myndigheterna sådana instrument. Utskottet vill peka på att i de fall verkligt akuta brandskyddsproblem, eller överhängande fara uppstår, kan den föreslagna 1 kap. 2 § tillämpas om det är påkallat att utföra en räddningsinsats. Om det finns särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet enligt 10 kap. 4 § bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas. Bestämmelsen i 4 § skall dock bara användas i undantagsfall. Ett sådant fall kan vara att saken är så brådskande att ett lagakraftvinnande eller en prövning av ett överklagande inte kan avvaktas. Andra fall kan vara att det finns anledning att misstänka att den beslutet gäller avsiktligt kommer att förhala verkställigheten genom att överklaga eller att denne kommer att överlåta sin egendom för att kringgå beslutet. Utskottet anser att motionärernas yrkande bör vara tillgodosett och avstyrker således motion 2002/03:Fö7 yrkande 3. I motion 2002/03:Fö6 av Erling Wälivaara m.fl. (kd) yrkande 3 föreslås att kommunernas räddningstjänst skall ges möjlighet att utföra stickprovskontroller för att undersöka att den nya lagen efterlevs i och med att den tidigare brandsynen avvecklas och ersätts med en ny tillsynsordning. Brandsäkerhet och övrig säkerhet mot olyckor får enligt motionärerna ej äventyras med det nya lagförslaget. Utskottet erfar att kommunerna även med förslaget till lag om skydd mot olyckor kommer att kunna utföra stickprovskontroller av brandskyddet om det behövs, även om begreppet brandsyn mönstras ut. Kommunen skall även i framtiden utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen. Den kommunala tillsynen skall riktas mot den enskilde och utövas som en kontroll av att denne uppfyller sina skyldigheter. Den nya ordning som ersätter brandsynen innebär att kommunen får en mer renodlad tillsynsuppgift och inte styrs av centralt utfärdade frister. Hur kommunen utövar sin tillsyn skall kommunen själv bestämma inom ramen för sitt tillsynsansvar. Om kommunen bedömer att den insända redogörelsen av brandskyddet är tillfredsställande skall det enligt förslaget inte finnas någon skyldighet att göra ett besök på platsen, och det innebär att kommunernas resurser kan utnyttjas bättre och anpassas till de risker som finns i kommunen. Om kommunen på grund av innehållet i redogörelsen, eller av andra skäl, bedömer att ett besök på platsen för att kontrollera brandskyddet är lämpligt, skall naturligtvis ett sådant besök göras. Utskottet delar regeringens uppfattning att det finns anledning att uppmärksamma brandskyddet hos resurssvaga ägare och nyttjanderättshavare. Utskottet anser att förslaget till ny lag bör tillgodose motionärernas krav på att kommunen skall kunna genomföra stickprovskontroller och avstyrker därför motion 2002/03:Fö6 yrkande 3. Sotningsväsendet Regeringen uttalar i sitt förslag att målsättningen med sotningsverksamheten skall vara att förebygga olyckor och skador till följd av bränder. Kommunen skall även fortsättningsvis ansvara för att rengöring (sotning) och brandskyddskontroll utförs. Kommunen får i enskilda fall medge att en fastighetsägare själv utför eller låter annan utföra sotning på den egna fastigheten, om det kan ske på ett från brandskyddssynpunkt betryggande sätt. Sotning och brandskyddskontroll av imkanaler behöver endast ske i restauranger, storkök och därmed jämförbara utrymmen. Någon bestämmelse om att sotning och brandskyddskontroll skall utföras av skorstensfejarmästare eller skorstensfejare som biträder skorstensfejarmästaren skall inte finnas i den nya lagen. Kommunen får föreskriva att avgift skall betalas för sotning och brandskyddskontroll. Följande yrkanden i följdmotioner med anledning av proposition 2002/03:119 behandlar frågor som rör sotningsväsendet. Även från allmänna motionstiden hösten 2002 finns två motioner som rör sotningsväsendet. I motion 2002/03:Fö9 av Ola Sundell m.fl. (m) yrkande 1 anförs att enskild fastighetsägare, såväl fysisk som juridisk person, skall vara skyldig att se till att sotning utförs på den egna fastigheten för att förebygga brand. Eftersom fastighetsägaren har ett eget intresse av sin fastighet kommer ägaren på olika sätt att förebygga olika risker. Motionärerna anser att det är naturligt att ägaren även ansvarar för att erforderliga åtgärder vidtas för att förebygga brand. Enligt motionen bör ägaren ges möjlighet att välja vem eller vilka som skall utföra sysslan och vid vilken tidpunkt det skall ske, vilket ger fastighetsägaren större valfrihet. I motion 2002/03:Fö10 av Allan Widman m.fl. (fp) yrkande 1 förordas att snarast och fullt ut avskaffa det s.k. sotningsmonopolet. Motionärerna anför fler skäl för avskaffandet såsom höga prisnivåer genom utebliven priskonkurrens, avsaknad av valfrihet för den enskilde fastighetsägaren och utebliven kvalitetskonkurrens. I motionen framhålls även att ett enigt försvarsutskott tidigare begärt att sotningsmonopolet skall avvecklas. I motion 2002/03:Fö6 av Erling Wälivaara m.fl. (kd) yrkande 2 föreslås att kommunerna skall informera fastighetsägare om möjligheten att själva utföra sotning på egna anläggningar och vilka typer av anläggningar som omfattas. Motionärerna anför att förslaget till ny lag ger kommunerna möjligheten att bevilja enskilda fastighetsägare att själva utföra sotning på sin anläggning. Medgivandet måste ha föregåtts av ett aktivt val av fastighetsägaren. Motionärerna menar att kommunen i stället borde informera fastighetsägaren om att den möjligheten finns, och vilken typ av anläggningar som omfattas. Motionärerna anser också att kommunerna vid detta tillfälle bör informera enskilda fastighetsägare om möjligheten att även i fortsättningen få imkanaler sotade genom kommunens försorg. I motion 2002/03:Fö7 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) yrkande 4 anförs att det i nuvarande räddningstjänstförordning finns inskrivet ett krav på att det i en kommun skall finnas ett eller flera sotningsdistrikt. Borttagande av kraven på distriktsindelning innebär att kommunen kan välja antalet utförare, i egen regi eller på entreprenad, och fritt avtala med entreprenörerna om hur verksamheten skall organiseras. Detta är enligt motionärerna till fördel för det kommunala självstyret. Men det finns enligt motionärerna också risker med att lyfta ut kravet på distriktsindelning. Tillsynsmyndigheten Räddningsverket bör uppmärksamma detta så att inte boende i glesbygder drabbas av en högre taxa eller sämre service. I motion 2002/03:Fö7 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) yrkande 5 anförs att det är av central betydelse för kommunens kontroll över sotningsverksamheten att det finns ett kontinuerligt uppdaterat register, en s.k. kontrollbok. Denna kontrollbok föreslås tas bort. Det är enligt motionärerna av stor vikt att denna behålls och att ansvaret för detta register överförs till kommunen. Det har stor betydelse för kontrollen och kan också utvecklas. Den kommunala kontrollen kan bli mer systematisk och ingående genom mätning av röktemperaturer, tätprovning av rökkanaler m.m. Även miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna bör ha nytta av att registret finns, då man kan göra miljömätningar på pannorna och föreslå åtgärder som är till gagn för den totala miljön. Motionärerna föreslår därför att kontrollboken behålls, men att ansvaret överförs till kommunen. I motion 2002/03:Fö5 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) yrkande 1 föreslås att konkurrensen inom sotningsväsendet förbättras i enlighet med förslagen i betänkandet Reformerat sotningsväsende (SOU 2001:42). Vid ett antal riksmöten har försvarsutskottet krävt att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om en avveckling av sotningsmonopolet. Inte heller denna gång följer regeringen riksdagens begäran. Fortfarande består sotningsmonopolet eftersom kommunen även i fortsättningen, antingen i egen regi eller via entreprenadavtal, skall ansvara för att rengöring (sotning) och brandskyddskontroll utförs. Genom detta och på grund av de långa avtalen kommer det enligt motionären att ta upp till 25 år innan sotningsverksamheten är helt konkurrensutsatt. Dessutom befarar motionären att den nya lagen i verkligheten riskerar att leda till att sotningsverksamheten kommunaliseras genom att kommuner, för att "slippa" upphandling väljer att anställa skorstensfejare. På så sätt blir monopolet i praktiken ännu mera fast bestående. I motion 2002/03:Fö8 av Elizabeth Nyström och Ulla Löfgren (m) yrkande 1 föreslås att riksdagen avslår propositionen i den del som avser sotningsväsendet. Den nya lagen om skydd mot olyckor tar enligt motionärerna avstamp från den enskildes ansvar att förebygga olyckor. När det gäller den del av det förebyggande brandskyddet som avser sotningen gäller dock enligt motionärerna inte denna principiella inställning längre. I stället betonas att det är samhällets ansvar att sotningen genomförs. Av propositionen framgår inte av vilket skäl man har kunnat komma fram till så olika bedömningar vad det gäller olika typer av risker. En ny lagstiftning inom området måste enligt motionärerna omfatta alla som berörs av sotningsplikten, och detta bör gälla vid en gemensam tidpunkt. Det är inte rimligt att en ny lagstiftning främst tillgodoser en yrkesgrupps önskemål om bibehållen monopolställning snarare än konsumenternas krav på valfrihet och konkurrens. I motion 2002/03:Fö8 av Elizabeth Nyström och Ulla Löfgren (m) yrkande 2 föreslås att regeringen snarast återkommer med ett nytt förslag som utgår från de principer om konkurrensutsättning som redovisas i betänkandet Reformerat sotningsväsende (SOU 2001:42). I motion 2002/03:Fö11 av Lars Ångström och Leif Björnlod (mp) anförs att regeringen borde ha gått längre och föreslagit en avreglering av sotningsverksamheten, i enlighet med riksdagens tidigare tillkännagivande. Rengöring (sotning) och kontroll av brandskyddet är ytterst väsentligt. Kontroll kan dock enligt motionärerna utföras av en certifierad kontrollant och sotning t.o.m. av fastighetsägaren själv eller en av denne vald sotare. Det väsentliga är att arbetet blir fullgott utfört samt att tillsyn och kontroll fungerar på ett tillfredsställande vis. Fastighetsägare ges ansvaret att t.ex. välja elektriker (med behörighet) trots att elfel i dag orsakar fler bränder än felaktigt hanterade eldstäder och rökgångar. Kommunerna bör ansvara för tillsyn och kontroll av verksamheten. Vidare bör det ankomma på Räddningsverket att ansvara för utbildning och licensiering av professionella yrkesverksamma sotare och kontrollanter. Motionärerna anser att sotningsmonopolet inte längre fyller någon funktion utan omyndigförklarar fastighetsägare och leder till utebliven valfrihet och priskonkurrens. Det bör enligt motionärerna omgående avskaffas och ersättas med ett system liknande det som gäller för elektriskt installationsarbete. Följande motioner rörande sotningsväsendet inkom under den allmänna motionstiden 2002/03. Anita Johansson m.fl. (s) yrkar i motion 2002/03:Fö268 om ett avskaffande av den obligatoriska rensningen av imkanaler i bostäder. Ett bibehållet obligatorium orsakar enligt motionärerna de boende såväl onödiga kostnader som praktiska besvär att bereda skorstensfejarna tillträde till lägenheterna. Därför är det angeläget att regeringen snarast vidtar åtgärder för att avskaffa kravet på imkanalsrensning i bostäder. I motion 2002/03:Fö213 av Elizabeth Nyström och Ulla Löfgren (m) behandlas frågan om behovet av att snarast reformera sotningsväsendet och avskaffa det s.k. sotningsmonopolet utan att invänta ytterligare utredningar. Kommuner, fastighetsägare och hyresgäster har under många år framfört kritik mot den lagstiftning som gör det möjligt att bedriva sotning med stöd av ett monopol. Det finns enligt motionärerna en bred samstämmighet i samhället om att sotningsmonopolet måste avskaffas snarast. Endast de yrkesverksamma skorstensfejarmästarna förefaller enligt motionärerna vara emot ett avskaffande av monopolet. Utskottet anför följande i frågan om sotningsväsendet. Sotningsverksamheten har varit föremål för statliga utredningar vid ett flertal tillfällen sedan början av 1990-talet och har behandlats av utskottet i stort sett vid varje riksmöte sedan 1986/87. Förslaget i proposition 2002/03:119 innebär ett fortsatt kommunalt ansvar för verksamheten. Vidare innebär förslaget ökade möjligheter för kommunen att organisera verksamheten till följd av minskad detaljreglering från statens sida. Möjligheten för en fastighetsägare att själv, eller genom annan än den som utför sotning för kommunens räkning, utföra sotningen inom den egna fastigheten ökar genom vidgade dispensgrunder. Ett sådant medgivande måste dock föregås av ett aktivt val från den som önskar utföra sotningen. Kommunens insatser för att informera fastighetsägarna om möjligheterna till s.k. egensotning måste ytterst ankomma på den enskilda kommunen att bestämma. Förslaget medför även att kravet på rengöring och kontroll av imkanaler i bostadshus kommer att tas bort. Förslaget i motion 2002/03:Fö268 är tillgodosett och behöver därför inte bifallas. Kommunerna skall i de kommunala handlingsprogrammen ange hur sotningsverksamheten skall lösas. Sotningsverksamheten såsom den beskrivs i proposition 2002/03:119, med ett fortsatt kommunalt ansvar för verksamheten, medför ingen inskränkning i kommunens möjligheter vad gäller distriktsindelningen, vilket innebär att glesbygdsaspekterna kan beaktas i samma omfattning som för närvarande. Beträffande uppföljning av taxenivå, servicegrad, konkurrensförhållanden etc. bör detta ske genom Konkurrensverkets försorg. Förslaget i motion 2002/03:Fö7 yrkande 4 är tillgodosett och behöver därför inte bifallas. Enligt nuvarande räddningstjänstförordnings bestämmelser är det en kommunal skyldighet att föra en förteckning över de sotningsobjekt som finns i kommunen, s.k. kontrollbok. Frågan behandlas inte i proposition 2002/03:119 men omnämns i den av Försvarsdepartementet den 21 februari upprättade promemorian med vissa förslag avseende bestämmelserna om sotning och kontroll i räddningstjänstlagstiftningen. I promemorian nämns den nuvarande regleringen av den s.k. kontrollboken som ett exempel på detaljreglering som inte bör återfinnas i den nya lagstiftningen. Det sägs vidare att det ligger i sakens natur att varje kommun måste ha möjlighet att få utforma sin verksamhet på det för kommunen mest ändamålsenliga sättet. Men eftersom kommunen även fortsättningsvis föreslås vara ansvarig för sotningsverksamheten, bör man kunna förutsätta att kommunen även framdeles kommer att ha en förteckning över de sotningspliktiga objekt som finns i kommunen. Utan ett sådant register skulle en planering och uppföljning av verksamheten avsevärt försvåras. Det bör ankomma på tillsynsmyndigheterna att följa upp frågan i samband med tillsynen. Utskottet anser liksom regeringen att det kommunala ansvaret för rengöring och kontroll skall bestå. Detta tillsammans med statens normgivning på området säkerställer en enhetlig och betryggande täckning över landet. Därmed är även glesbygden garanterad att rengöring och kontroll utförs. Utskottet gör vidare bedömningen att den föreslagna reformeringen av sotningsväsendet i stort sett tillgodoser de krav som tidigare framförts om ökad valfrihet för den enskilde. Den utvärdering av den nya lagen som regeringen har aviserat bör utvisa om ytterligare förändringar på detta område är motiverade. Sammantaget anser utskottet att riksdagen bör bifalla regeringens förslag och avstyrker motionerna 2002/03:Fö9 yrkande 1, 2002/03:Fö10 yrkande 1, 2002/03:Fö6 yrkande 2, 2002/03:Fö7 yrkandena 4 och 5, 2002/03:Fö5 yrkande 1, 2002/03:Fö8 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö11, 2002/03:Fö268 och 2002/03:Fö213. Geografisk avgränsning mellan statens och kommunernas skyldigheter Regeringens förslag innebär att de statliga räddningstjänstmyndigheternas ansvar även i fortsättningen skall omfatta olyckor till havs, i kustvattnen (utom hamnområden) och i de tre största sjöarna (Vänern, Vättern och Mälaren) vid räddningstjänst i samband med flyghaverier samt vid sjöräddningstjänst och miljöräddningstjänst till sjöss. Kommunernas ansvar skall (förutom landområden) omfatta räddningsinsatser i vattendrag, kanaler, hamnar samt i andra insjöar än de tre största. Den statliga flygräddningstjänsten skall även ansvara för de insatser mot skador som behövs, när ett luftfartyg är nödställt eller när fara hotar lufttrafiken samt ansvara för efterforskning av luftfartyg som saknas. För denna verksamhet finns ingen geografisk begränsning till vissa delar av landet. I motion 2002/03:Fö9 av Ola Sundell m.fl. (m) yrkande 2 anser motionärerna att ansvaret för räddningsinsats till sjöss inte skall övertas av den kommunala räddningstjänsten när fartyg förs i hamn. Motionärerna anser att det bör vara entydigt att den räddningsledare som påbörjat en räddningsinsats också är den som har bäst kunskap om räddningsobjektet och om vad som erfordras för att konsekvenserna av olyckan skall kunna minimeras. Därför anser motionärerna att ansvaret för en inledd räddningsinsats till sjöss skall ligga kvar hos den räddningsledare som påbörjat insatsen tills insatsen förklaras för avslutad. Utskottet konstaterar att regeringen inte föreslagit någon förändring av de nu gällande reglerna på området. Den nuvarande geografiska gränsen för statens respektive kommunernas ansvarsområden har bestämts med utgångspunkt från att kommunerna får anses ha de bästa förutsättningarna för att leda och utföra räddningsinsatser då det gäller olyckor som inträffar i hamnar, mindre sjöar och vattendrag. Vid olyckor till havs, i kustvattnen och i de större sjöarna har kommunernas praktiska möjligheter att ingripa ansetts mer begränsade, varför staten i stället fått ansvaret. Om ett fartyg i samband med en statlig räddningsinsats förs in på en kommuns geografiskt avgränsade ansvarsområde skall ansvaret för räddningsinsatsen övergå från det ifrågavarande statliga räddningstjänstorganet till den kommunala räddningstjänsten. Kommunerna har i allmänhet bra resurser för räddningsinsatser i hamnområden. Om ett fartyg ligger vid kaj eller i närheten av en sådan kan t.ex. brandbekämpning ofta ske från land. Av vikt i sammanhanget måste vidare vara vem som bäst kan bedöma lämpligheten av att ett skadat eller nödställt fartyg förs in i en viss hamn. Utskottet delar regeringens uppfattning att kommunerna måste anses vara de som är bäst skickade att göra bedömningar i dessa fall. Den kommunala räddningstjänstpersonalen har kännedom om de risker som finns i en viss hamn och om den verksamhet som bedrivs där. Den statliga räddningstjänstmyndigheten är dessutom ofta hänvisad till att använda sig av andra myndigheters resurser, och inte minst kommunala sådana för räddningsinsatser. Utskottet delar regeringens uppfattning att det inte finns anledning att ändra reglerna på området. Motion 2002/03:Fö9 yrkande 2 avstyrks av utskottet. I motion 2002/03:Fö5 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) yrkande 2 anförs att en utredning av möjligheterna att vidga möjligheterna för fler operatörer och aktörer att verka inom den kommunala räddningstjänstorganisationen bör komma till stånd. Motionären skulle välkomna nya aktörer som kan utveckla och förnya räddningsverksamheten. Mot den bakgrunden bör möjligheten utvidgas för den kommunala räddningstjänsten, vars lokala ansvar för räddningstjänsten inte ifrågasätts, att anlita andra operatörer och aktörer. Det bör bli möjligt att ingå i en kommuns räddningstjänstorganisation utan att vara anställd av kommun eller kommunförbund. Utskottet delar regeringens uppfattning att den personal som ingår i kommunens organisation för räddningstjänst liksom tidigare skall vara anställd i egen, eller annan kommun eller i ett kommunalförbund. Detta framgår av förslaget till 3 kap. 15 § i lagförslaget, vilket delvis motsvaras av regleringen i nuvarande 14 § räddningstjänstlagen. Det är dock möjligt för en kommun att överlåta åt någon annan att göra räddningsinsatser som kräver särskild kompetens som t.ex. bekämpning av olja eller andra skadliga ämnen. Det är dock inte tillåtet för en kommun att överlåta hela ansvaret för räddningstjänsten på ett enskilt organ, utan kommunen har ansvaret för ett räddningsingripande även om det utförs av någon annan på grund av avtal. Förslaget att privatisera räddningstjänstverksamheten eller att få en räddningstjänst på entreprenad avvisas av utskottet. Räddningstjänst och särskilt den ledningsfunktion som utövas i samband med tjänsten innefattar myndighetsutövning. Med hänsyn till det ovan anförda avstyrker utskottet motion 2002/03:Fö5 yrkande 2. Sekretess Regeringen föreslår att det för att skydda uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden införs en ny bestämmelse i 9 kap. sekretesslagen (1980:100). Enligt bestämmelsen skall sekretess gälla hos kommuner och statliga myndigheter i verksamhet enligt lagen om skydd mot olyckor som avser utförande av räddningsinsatser, undersökningar av olyckor eller tillsyn, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Meddelarfriheten begränsas dock inte. I motion 2002/03:Fö9 av Ola Sundell m.fl. (m) yrkande 3 behandlas frågan om sekretess vid s.k. IVPA-verksamhet (i väntan på ambulans) som utförs av kommunalt hel- eller deltidsanställda brandmän. Motionärerna anser att de kommunalt anställda brandmännen - vid uppdrag åt landstingen - bör omfattas av sekretesslagen. I motion 2002/03:Fö7 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) yrkande 6 behandlas också frågan om sekretess då räddningstjänst larmas till olyckor som inte är räddningstjänst. Regeringen föreslår att sekretess skall gälla hos kommuner och statliga myndigheter i utövandet av räddningsinsatser, undersökningar av olyckor eller tillsyn, för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgifter röjs. Motionärerna menar dock att det kommer att finnas situationer som inte omfattas av denna sekretess. En sådan situation är "i väntan på ambulans" (IVPA). Utskottet delar motionärernas uppfattning att sekretessfrågorna i sammanhanget är komplicerade. De uppdrag som utförs av räddningstjänstpersonal på uppdrag av landstingen är inte att betrakta som räddningstjänst och inte heller som hälso- och sjukvård. Det synes även oklart vilka uppgifter som räddningstjänstpersonalen får del av vid dessa uppdrag. Det finns emellertid inte nu något tillräckligt berett underlag för utskottets ställningstagande. Utskottet är därför inte nu berett att ha en uppfattning om hur sekretessfrågorna bör lösas i sammanhanget. Utskottet vill därför inte nu tillstyrka motionerna men förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen i denna fråga om det visar sig att problem uppstår. Utskottet avstyrker motionerna 2002/03:Fö9 yrkande 3 och 2002/03:Fö7 yrkande 6. Ekonomiska konsekvenser Regeringen gör bedömningen att den reformering av räddningstjänstlagstiftningen som föreslås inte leder till några väsentliga förändringar i de ekonomiska åtagandena för stat respektive kommun inom räddningstjänstområdet. Det är för närvarande inte möjligt att närmare precisera det samlade kostnadsutfallet. Regeringen avser att genomföra en uppföljning av reformen 2007. I motion 2002/03:Fö10 av Allan Widman m.fl. (fp) yrkande 3 behandlas frågan om den föreslagna skyldigheten för kommuner att utreda olyckstillbud för att fastställa orsakerna till olyckan, olycksförloppet samt hur räddningsinsatsen genomförts. Det nya ansvaret kommer enligt motionärerna sannolikt att innebära ökade utgifter för kommunerna. Det är därför betydelsefullt att det inte sker någon kostnadsövervältring på kommunerna. Med utgångspunkt i detta anser motionärerna att regeringen skall utvärdera den nya lagen på denna punkt senast inom två år. I motion 2002/03:Fö6 av Erling Wälivaara m.fl. (kd) yrkande 4 påtalas behovet av mer preciserade kostnadsberäkningar och att kommunerna bör kompenseras för eventuella ökade kostnader till följd av den nya lagen. Utskottet gör liksom regeringen bedömningen att den målstyrda lagstiftningen bör skapa utrymme för en omfördelning av befintliga resurser. Regeringen har i sin proposition betonat att den reformerade räddningstjänstlagstiftningen inte leder till några väsentliga förändringar i de ekonomiska åtagandena för stat respektive kommun inom räddningstjänstområdet men regeringen påtalar även att det för närvarande inte är möjligt att närmare precisera det samlade kostnadsutfallet utan avser att genomföra en uppföljning av reformen 2007. När det gäller frågan om skyldigheten att utreda olyckstillbud m.m. anser regeringen att de resurser som avsätts för att genomföra de aktuella undersökningarna skall vara rimliga, vilket innebär att insatsen skall dokumenteras och analyseras utifrån hur komplex den har varit. Utskottet bedömer att uppföljningen av reformen bör kunna avvaktas. Utskottet avstyrker motionerna 2002/03:Fö10 yrkande 3 och 2002/03:Fö6 yrkande 4. I motion 2002/03:Fö7 av Berit Jóhannesson m.fl. (v) yrkande 2 framhålls att kommunernas kostnader för brandsyn täcks genom särskilda avgifter. Motionärernas uppfattning är att tillsynsverksamheten och granskningen av brandskyddsdokumentationen måste få finansieras via avgifter på samma sätt som i dag. Kommunerna bör inte få ekonomiskt försämrade möjligheter att arbeta med brandskyddet. Tillsynsverksamhetens volym och kvalitet måste utgå från riskerna och inte från den kommunala ekonomin. Därför föreslår motionärerna att den föreslagna tillsynsverksamheten och granskningen får finansieras med avgifter. Utskottet biträder regeringens förslag att en avgift får tas ut för tillsynsbesök hos de objekt som av olika anledningar påkallar behov av tillsynsbesök. Granskningen av redogörelserna som lämnas in till kommunen bör emellertid inte finansieras genom avgifter. Det som skall visas i redogörelsen är att skyldigheterna enligt 2 kap. 2 § är uppfyllda. Då tillsynsverksamheten skall utgå från riskerna bör behovet av tillsyn också planeras och beskrivas i det kommunala handlingsprogrammet för förebyggande verksamhet enligt 3 kap. 3 §. Med hänsyn till det ovanstående avstyrker utskottet motion 2002/03:Fö7 yrkande 2. Samhällets räddningstjänst Utskottets förslag i korthet Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fö234, 2002/03:Fö236, 2002/03:Fö245, 2002/03:Fö256 och 2002/03:Fö265 yrkandena 1 och 2. I motion 2002/03:Fö256 av Göran Norlander och Hans Stenberg (s) behandlas frågan om ersättning för inkomstbortfall för deltagande i räddningstjänst. Motionärerna redogör i motionen för en undersökning om medianinkomster för heltidsanställda i Sverige. Undersökningen visar att den ersättning som i dag betalas ut i många fall inte täcker inkomstbortfallet. I motionen påtalas att det nuvarande ersättningssystemet för hemvärnsmän är detsamma som för deltidsbrandkåren. Enligt motionärerna är det rimligt att också deltidsbrandmän får ersättning för inkomstbortfall när de deltar i räddningstjänst. Utskottet erfar att det i 2a § förordningen (1997:147) om förmåner till hemvärnsmän regleras att när en hemvärnsman tjänstgör i hemvärnet under tid då hemvärnsberedskap inte råder, får han eller hon ersättning för arbete och tidsspillan om tjänstgöringen avser räddningstjänst. Ersättning lämnas enligt de grunder som senast har avtalats i fråga om motsvarande ersättning till deltidsanställda brandmän. Ersättning till deltidsbrandmän som deltar i räddningstjänst är i sin tur reglerat i kollektivavtal. Detta innebär att det är en fråga för arbetsmarknadens parter, varför utskottet avstyrker motion 2002/03:Fö256. I motion 2002/03:Fö234 av Carina Hägg (s) anförs följande om behovet av modern skyddsutrustning. Inom totalförsvaret har man ansvaret för att skaffa skyddsutrustning för medborgarna i händelse av krig. Skyddsmasker är en sådan utrustning som kan behövas när det finns hot om utsläpp av radiologiska, biologiska eller kemiska ämnen. Samhället behöver också beredskap i form av skyddsutrustning för att kunna hantera infektionssjukdomar och djursjukdomar. Det är därför enligt motionären angeläget att arbetet med att se över skyddsutrustning och skyddsmasker nu påbörjats. Den forskning som finns, och som bör vara underlag för bedömning av vilken slags utrustning som skall inköpas, måste vara utformad så att den tar hänsyn till att kvinnor, män och barn är olika och har olika behov av skyddsutrustning. Utskottet har inhämtat att det i dag finns 7,6 miljoner andningsskydd. Dessa är i första hand dimensionerade för att kunna ge skydd mot kemiska stridsmedel i gas och vätskeform samt mot radioaktivt stoft, men erbjuder även ett visst skydd mot giftiga gaser som klor, ammoniak och svaveldioxid. Skydden finns lagrade ute i kommunerna som ansvarar för förvaring, underhåll och redovisning. För att säkerställa skyddens funktion görs regelbundna kvalitetskontroller av Räddningsverket. Krisberedskapsmyndigheten (KBM) har fått i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter utreda och lämna förslag på hur befolkningsskyddet bör utvecklas och förändras sett utifrån det helhetsperspektiv samt möjlighet till anpassning som regeringen uttalade i proposition 2001/02:10 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret och i proposition 2001/02:158 Samhällets säkerhet och beredskap. Uppdraget skall slutredovisas den 16 januari 2004. Frågan om skyddsutrustning är således uppmärksammad och arbete pågår, varför utskottet i avvaktan på denna redovisning avstyrker motion 20002/03:Fö234. I motion 2002/03:Fö236 av Krister Örnfjäder m.fl. (s) anförs följande om förebyggande insatser mot olyckor i hemmet. Varje år omkommer ca 2 500 människor i olycksfall i Sverige. De allra flesta av dessa olyckor sker i våra hem. Förra året omkom 1 800 personer i olyckor i sina bostäder. Den absolut vanligaste dödsorsaken är fallolyckor. Andra orsaker kan vara kvävning eller förgiftning. I dag är det fler förskolebarn som dör i hemmet än i trafiken. Boendemiljön är därför vår farligaste miljö. I trafiken dödades 565 människor år 2001 och 126 omkom i drunkningsolyckor. Vägverket tar ett stort ansvar för det olycksförebyggande arbetet i trafiken, och Svenska livräddningssällskapet gör en stor insats för att få ned antalet drunkningsolyckor. Vad som enligt motionärerna skulle behövas är en motsvarande organisation som har till uppgift att förhindra olyckor i hemmet. I motionen ges ett förslag till lösning som innebär att samhällets resurser för exempelvis sjukvård, räddningstjänst och socialtjänst samlas för att kunna skapa en organisation som har kunskap om hur riskbilden ser ut och utifrån det kan lämna förslag på åtgärder. Utskottet betonar att motionen behandlar ett viktigt område, nämligen olycksförebyggande insatser i hemmet. För att bl.a. kunna belysa problemen med olyckor bl.a. i hemmet etablerades hösten 2002, genom Räddningsverket, ett nationellt centrum för erfarenhetsåterföring från olyckor (NCO) i Karlskoga. NCO har bl.a. till uppgift att ge en samlad bild över olycksutvecklingen och säkerhetsarbetet i Sverige. I NCO:s nästa upplaga (2003) av "Olyckor i siffror" kommer olyckor i hem- och fritidsmiljön att ges ett särskilt utrymme. I förslaget till ny lag om skydd mot olyckor betonas kommunernas förebyggande verksamhet tydligare än tidigare. Vidare innehåller lagen bestämmelser om de olycksförebyggande åtgärder som enskilda skall vidta. Kommunerna får en ökad möjlighet till lokal anpassning av organisation och dimensionering av verksamheten. Varje kommun skall anta ett handlingsprogram för skydd mot olyckor. Räddningsverket har sedan 2002 ansvar för utveckling av det nationella skadeförebyggande programmet. Programmet arbetar på såväl nationell som regional och lokal nivå. Det övergripande syftet med programmet är att bidra till samhällets arbete med att förebygga skador. Programmet bygger på samverkan med myndigheter, vetenskapliga institutioner samt med landsting och kommuner. Utskottet anser att motionens yrkande bör anses tillgodosett genom det arbete som pågår. Utskottet avstyrker motion 2002/03:Fö236. I motion 2002/03:Fö245 av Jan Björkman m.fl. (s) anförs följande om behovet av att samordna räddningsinsatser i Sverige. Stora översvämningar under våren har blivit ett nästan årligt inslag i stora delar av Sverige. Erfarenheterna från dessa visar enligt motionärerna på ett stort behov av att samordna räddningsinsatser. Regeringen bör därför ta initiativ för att få en beslutad samordning på nationell nivå och att det totala ansvaret läggs på en myndighet. Ansvaret bör enligt motionen gälla insatser dels i Sverige, dels i andra länder. Möjligheten att använda överskottsmateriel från det militära försvaret i sammanhanget bör också inventeras. Det är angeläget att en sådan inventering görs skyndsamt innan materiel försäljs på den privata marknaden. Utskottet anför följande i frågan om samordning av räddningsinsatser. När det gäller insatser som kan definieras som räddningstjänst enligt räddningstjänstlagen har Räddningsverket enligt gällande instruktion ansvar för att samordna samhällets räddningstjänst. Räddningsverket har dessutom föreskriftsrätt avseende samordning av den statliga räddningstjänsten. När det gäller överskottsmateriel från det militära försvaret har det under många år förekommit att militära resurser, även personella, nyttjats vid större olyckor och bränder. Exempelvis har bandvagnar ställts till de kommunala räddningstjänsternas förfogande, vilket nyttjats i hög grad. Inom Räddningsverket pågår även uppbyggnad av en s.k. riksdepå med materiel, huvudsakligen bestående av barriärer, att användas vid översvämningar. På det internationella planet är Räddningsverket aktivt, dels genom ett flertal räddningstjänstavtal med de nordiska och baltiska länderna, dels med ett utvecklat samarbete inom EU, Nato samt FN. Utskottet gör bedömningen att yrkandet i motionen är tillgodosett, varför utskottet avstyrker motion 2002/03:Fö245. I motion 2002/03:Fö265 av Kent Härstedt och Annika Nilsson (s) yrkande 1 påtalas behovet av en översyn av säkerheten vid allmänna badanläggningar och att det är angeläget att vi i Sverige får en lag som gör det till ett obligatorium att det skall finnas badvakter vid alla badanläggningar där allmänheten har tillträde. Kent Härstedt och Annika Nilsson (s) yrkar i motion 2002/03:Fö265 yrkande 2 att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på lämpliga åtgärder. Utskottet erfar att det inte finns några föreskrifter som reglerar skyldigheten att ha badvakter vid badanläggningar. Av förarbetena till räddningstjänstlagen framgår bl.a. att även livbojar, kastlinor, livbåtar och annan utrustning för räddning av drunknande räknas som utrustning för livräddning. Tillsynen av efterlevnaden av räddningstjänstlagen åvilar den nämnd som ansvarar för räddningstjänsten. En motsvarande bestämmelse föreslås i 2 kap. 2 § lagen om skydd mot olyckor. Sedan 1998 har Svenska Livräddningssällskapet och Svenska Badmästareförbundet med stöd av Räddningsverket utvecklat en uppföljning av tillbud vid inomhusbad. Enligt rapporten för statistikuppföljningen 2002 kan bl.a. ökad tillsyn, ökad simkunskap och kunskaper om vattensäkerhet hos barn liksom tillgång till utbildad personal som kan ingripa vid tillbud minska antalet tillbud och drunkningar. För allmänna badplatser, hamnar och andra platser där det är befogat att ägaren/innehavaren tillhandahåller livräddningsutrustning kan behov finnas av vägledning och tolkning av lagstiftningens intentioner vad gäller utrustning för livräddning och tillsyn av densamma medan frågan om badvakter vid badanläggningar inte ryms inom ramen för den reformerade räddningstjänstlagen. I vilken utsträckning tillsynspersonal erfordras vid en sim- eller badanläggning är primärt en fråga för den för anläggningen ansvarige att avgöra. Även kommunerna måste dock anses ha ett betydande ansvar i hithörande frågor. I många fall är det dessutom kommunen som driver eller på annat sätt ansvarar för bad- och simanläggningar. Motion 2002/03:Fö265 yrkandena 1 och 2 avstyrks av utskottet. Naturkatastrofer Utskottets förslag i korthet Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fö206, 2002/03:Fö210, 2002/03:Fö225 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö228, 2002/03:Fö229, 2002/03:Fö230, 2002/03:Fö231, 2002/03:Fö248, 2002/03:Fö258, 2002/03:Fö266, 2002/03:Fö267 och 2002/03:Bo289 yrkande 2. I motion 2002/03:Fö206 av Birgitta Sellén och Sven Bergström (c), motion 2002/03:Fö210 av Bertil Kjellberg (m), motion 2002/03:Fö225 av Åsa Torstensson (c) yrkande 2, motion 2002/03:Fö229 av Runar Patriksson (fp), motion 2002/03:Fö230 av Marie Engström (v), motion 2002/03:Fö231 av Dan Kihlström (kd) och motion 2002/03:Fö266 av Hans Stenberg och Kerstin Kristiansson Karlstedt (s) tas frågan upp om inrättande av en nationell katastroffond för ekonomisk kompensation m.m. till drabbade i samband med naturkatastrofer. I motion 2002/03:Fö225 av Åsa Torstensson (c) yrkande 1 och motion 2002/03:Fö228 av Lars Tysklind (fp) begärs att behovet av lagstiftning som reglerar ersättningsfrågor vid naturkatastrofer utreds. Även i motion 2002/03:Fö248 av Catharina Bråkenhielm och Berndt Ekholm (s) och motion 2002/03:Fö258 av Tommy Ternemar m.fl. (s) behandlas frågor om skydd för enskilda i form av bl.a. regelverk för ekonomiskt stöd. I motion 2002/03:Bo289 av Carina Ohlsson och Berndt Ekholm (s) yrkande 2 begärs att regeringen när det gäller redan befintliga byggnader, vägar, åkrar, företag m.m. som är lokaliserade på hotade områden och kanske redan drabbats av översvämningar kontinuerligt följer frågan hur dessa drabbats och vidtar de åtgärder som visar sig behövas, exempelvis katastrofhjälp. Utskottet konstaterar att nästan alla naturolyckor som drabbar bebyggelse har sin grund i att den mark som bebyggts inte är lämplig för bebyggelse. Kommunerna skall enligt plan- och bygglagen endast tillåta bebyggelse på mark som är lämplig för ändamålet. Hänsyn skall tas till de boendes och övrigas hälsa samt till jord-, berg- och vattenförhållanden. Olycksrisken bör beaktas och hänsyn bör även här tas till långsamma naturliga förlopp t.ex. erosion som i sinom tid kan leda till ras eller skred. Vidare måste hänsyn tas till att översvämningar förekommer även vid reglerade vattendrag även om det sker mera sällan än före regleringen. Räddningsverket framställer översiktliga karteringar över marker som kan översvämmas eller där risk för ras och skred finns. Kommunerna bör använda karteringarna som underlag i sin fysiska planering. En informationsinsats till landets samtliga län och kommuner angående ras- och skredproblematiken har nyligen avslutats. I samband med att varje ny kartering färdigställts hålls ett informationsmöte med berörda kommuner och länsstyrelser. Sedan 1986 har staten årligen anslagit 25 miljoner kronor till förebyggande åtgärder mot naturolyckor. Kommunen föreslår åtgärden och kan få max 80 % av totalkostnaden i bidrag. Ansökningsbeloppet från kommunerna är 100-140 miljoner varje år. Systemet hanteras av Räddningsverket. Om en räddningsinsats kostar mer än kommunens självrisk kan kommunen få ersättning av staten för insatsen. (37 § RäL och 7 kap. 3 § i förslaget till ny lag). Detta är således ingen skadeersättning. För skadeersättningar hänvisas den skadelidande till försäkringssystemet. I förslaget till lag om skydd mot olyckor föreslås ett förtydligande med innebörden att kommunernas rätt till ersättning av staten då en räddningsinsats i kommunal räddningstjänst medfört betydande kostnader endast gäller sådana kostnader som är direkt hänförliga till räddningsinsatsen. Detta förtydligande bör medföra större grad av konsekvens vid bedömningen av statens ersättningsansvar. Historiskt har dock staten vid stora olyckor gått in med extra medel. Exempel härpå är Vagnhäradsskredet där Trosa kommun fick ca 6 miljoner kronor direkt av regeringen. I samband med översvämningarna år 2000 i södra Norrland och Värmland-Dalsland anslog regeringen 100 miljoner kronor till de drabbade kommunerna. Varje kommun fick sedan ansöka om medel för främst skador på infrastrukturen. Utskottet har sedan riksmötet 1997/98 behandlat frågan om inrättande av en nationell katastroffond, senast i betänkande 2001/02:FöU5 då bl.a. följande anfördes: Utskottet vill också särskilt framhålla betydelsen av det skadeförebyggande arbetet i syfte att minska skadorna vid bl.a. naturkatastrofer. Utskottet anser att det är viktigt att incitamenten för sådana insatser stimuleras och inte elimineras. Yrkandena i motionerna om en statlig garantiersättning e.d. som löses ut vid en svår påfrestning kan - enligt utskottets mening - försvaga sådana incitament, vilket torde vara olyckligt. Enligt lag (2002:833) om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och landsting får kommuner och landsting lämna begränsat ekonomiskt stöd till en enskild som drabbats av en extraordinär händelse. Det stöd som avses i lagen kan bara lämnas så länge den extraordinära händelsen föreligger. Det är dock inte möjligt att exakt förutse vilken typ av stöd som kan bli aktuellt eller i vilka situationer stöd är berättigat. Reparativa stödåtgärder i efterhand och ersättning för skador till följd av en extraordinär händelse omfattas emellertid inte heller av detta stadgande (prop. 2001/02:184) utan det får lösas t.ex. genom den enskildes försäkringar eller genom bistånd enligt socialtjänstlagen efter sedvanlig behovsprövning. Utskottet vidhåller att inrättandet av en katastroffond eller liknande försvagar incitamenten för det skadeförebyggande arbetet, varför motionerna 2002/03:Fö206, 2002/03:Fö210, 2002/03:Fö225 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö228, 2002/03:Fö229, 2002/03:Fö230, 2002/03:Fö231, 2002/03:Fö248, 2002/03:Fö258, 2002/03:Fö266, 2002/03:Fö267 och 2002/03:Bo289 yrkande 2 avstyrks. I motion 2002/03:Fö267 av Hans Stenberg och Agneta Lundberg (s) påtalas behovet av att ålägga dammägare att upprätta färdiga organisationsplaner som innebär att man vid behov kontinuerligt kan bemanna större dammanläggningar. Utskottet konstaterar att regleringen av vattendrag har inneburit att marker som tidigare översvämmats inte längre översvämmas lika ofta som när vattendraget var oreglerat. Detta innebär inte att den mark som tidigare blivit översvämmad numera blivit lämplig för bebyggelse om vattendraget reglerats. Dammägarna har ett strikt ansvar för bl.a. drift, tillsyn och underhåll samt övervakning av sina dammar. Länsstyrelserna är tillsynsmyndighet. Affärsverket Svenska Kraftnät arbetar med expertstöd, vägledning och information till länsstyrelserna för deras tillsyn av dammsäkerheten samt utbildningar och seminarier för länsstyrelsens personal. Inom Svenska Kraftnät finns också Dammsäkerhetsrådet, där såväl branschen som myndigheter och organisationer är företrädda. Utskottet anser att ansvarsfrågan är utredd och avstyrker motion 2002/03:Fö267. Deltidsbrandmän Utskottets förslag i korthet Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fö202, 2002/03:Fö209, 2002/03:Fö226 och 2003/04:Fö203. Rolf Gunnarsson (m) begär i motion 2002/03:Fö202 och i motion 2003/04:Fö203 att frågan om rekrytering, utbildning och ersättning till deltidsbrandmän bör lyftas upp på riksnivå beroende på att det enligt motionären är mycket svårt att rekrytera deltidsbrandmän. Anders G Högmark och Jan-Evert Rådhström (m) begär i motion 2002/03:Fö209 att skyndsamma åtgärder vidtas för att underlätta rekryteringen av deltidsbrandmän och på så sätt säkerställa deltidsbrandmännens medverkan i den framtida brand- och räddningstjänsten. Även i motion 2002/03:Fö226 av Tomas Eneroth m.fl. (s) framförs att det är angeläget att en översyn av rekryteringsfrågan genomförs, inte minst för att belysa om ytterligare ekonomiska incitament kan vara nödvändiga för att trygga bemanningen framöver. Utskottet anför följande i frågan om rekrytering av deltidbrandmän. Räddningsverket har den 1 februari 2003 redovisat en rapport som bl.a. innehåller en analys av rekryteringsproblemen och förslag till fortsatt arbete. I rapporten konstateras att systemet med deltidsanställd personal inom den kommunala räddningstjänsten är en lösning som håller under den tid som i nuläget kan överblickas. I rapporten redovisas en studie som omfattar ca 20 % av de räddningsstyrkor som har deltidsanställd personal. Direkta vakanser fanns vid undersökningstillfället i 10 % av de undersökta styrkorna. Av undersökningen framgår att de största svårigheterna med att rekrytera deltidsanställd brandpersonal anses bero på att för få bor och arbetar inom tätorten och att de fysiska krav som ställs på de sökande är för stora. Orsaker som ersättning och sociala förmåner var inte ett dominerande problem för rekrytering enligt undersökningen. Räddningsverket konstaterar i rapporten att bl.a. rekryteringsfrågorna kräver särskilda insatser och att dessa bör ägnas mer omsorg. Kvinnor är starkt underrepresenterade i den kommunala räddningstjänsten. Mindre än 1 % av landets ca 12 000 deltidsanställda brandmän är kvinnor, och åtgärder måste enligt verkets mening vidtas för att öka andelen kvinnor inom den kommunala räddningstjänsten. Den etniska mångfald som annars präglar det svenska samhället återfinns heller inte inom den kommunala räddningstjänsten och även här måste enligt Räddningsverket åtgärder vidtas. Huvudarbetsgivarna är i huvudsak positiva till att deras personal också tjänstgör som deltidsanställda brandmän. Däremot konstateras det i rapporten att kontakterna mellan huvudarbetsgivare och kommunen som arbetsgivare för deltidsanställda brandmän generellt sett måste förbättras. Kommunerna är också underrepresenterade som huvudarbetsgivare. Av dem som ingick i undersökningen hade mindre än 10 % kommunen som huvudarbetsgivare medan 90 % endera var egen företagare eller hade sin huvudanställning inom näringslivet. Den föreslagna reformerade räddningstjänstlagstiftningen bör leda till att det av de kommunala handlingsprogrammen framgår hur kommunens rekryteringsarbete skall ordnas och vilka insatser som planeras för att öka antalet kvinnor, och en med hänsyn till lokala förhållanden lämplig etnisk mångfald inom räddningstjänsten. Räddningsverket har också tagit initiativ till att bilda en särskild grupp där representanter för Kommunförbundet, de fackliga organisationerna m.fl. skall ingå. Gruppen skall hantera frågor som berör förutsättningarna för att rekrytera och bibehålla personal anställd på deltid inom den kommunala räddningstjänsten. Att följa utvecklingen, föreslå utrednings- och utvecklingsinsatser, sammanställa och sprida goda exempel och ta initiativ till informationsinsatser är viktiga uppgifter för gruppen. Arbetsmarknadens parter har i en central protokollsanteckning uppmärksammat problem med att rekrytera personal. Parterna har därvid kommit överens om att i god tid före nästa avtalsrörelse gemensamt göra en analys av förutsättningarna för att rekrytera och behålla personal till deltidskårerna. Rapporten skall enligt protokollsanteckningen bl.a. belysa om nuvarande löne- och anställningsvillkor behöver förändras. Frågorna kring rekrytering av deltidsbrandmän har uppmärksammats och arbete pågår, varför utskottet avstyrker motionerna 2002/03:Fö202, 2002/03:Fö209, 2002/03:Fö226 och 2003/04:Fö203.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet. 1. Lag om skydd mot olyckor samt följdlagstiftning, punkt 1 (m) av Rolf Gunnarsson (m), Carl-Axel Roslund (m) och Nils Oskar Nilsson (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:119 och motion 2002/03:Fö9 yrkandena 1-3 och avslår motionerna 2002/03:Fö5 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö6 yrkandena 1-4, 2002/03:Fö7 yrkandena 1-6, 2002/03:Fö8 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö10 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö11, 2002/03:Fö213 och 2002/03:Fö268. Ställningstagande Moderata samlingspartiet vidhåller att det s.k. sotningsmonopolet bör avskaffas. Tyvärr tar regeringen inte steget fullt ut i förslaget till reformerad räddningstjänstlagstiftning. Vi vill emellertid inte fördröja ärendet genom att yrka avslag på hela lagförslaget men önskar att regeringen skyndsamt återkommer med lagförslag i följande delar. Enligt lagen skall större tyngd läggas på förebyggande åtgärder för att därmed minska risker för olyckor. Den enskilde, såväl fysisk som juridisk person, har det primära ansvaret samt har att vidta och bekosta åtgärder som förebygger och begränsar konsekvenserna av olyckor. Denna syn bör också omfatta ansvaret för sotningsverksamhet. Därmed kan det s.k. sotningsmonopolet slutligen avvecklas i enlighet med vad ett enigt försvarsutskott tidigare krävt. Det åligger fastighetsägaren att tillse, för att förebygga brand, att sotning utförs på den egna fastigheten. I industri- och flerfamiljsfastigheter, där tredje man riskerar att drabbas, skall sotning utföras av en för ändamålet kompetent person. Vi förutsätter att när nu ansvaret överflyttas på fastighetsägarna kommer försäkringsbolagen via krav i de obligatoriska fastighetsförsäkringarna att garantera en hög sotningskvalitet. Vid befogad anledning att misstänka brister i fastighetsägarens åligganden har kommunen som brandskyddsmyndighet skyldighet att utöva tillsyn, och i yttersta fall tillse att nödvändig sotning utförs. För denna tillsyn, och eventuella sotning, äger kommunen rätt att ta ut en rimlig avgift för kostnadernas täckande. Vi yrkar bifall på motion 2002/03:Fö9 yrkande 1. När det gäller frågan om geografisk avgränsning mellan statens och kommunernas skyldigheter är det enligt vår mening logiskt att staten eller kommunen utser räddningsledare utgående från den geografiska plats där fartyget befinner sig när olyckan inträffar. Den räddningsledare som påbörjat en räddningsinsats har också bäst kunskap om räddningsobjektet och bör därför slutföra denna oavsett om en geografisk eller administrativ gräns överträds. Att överflytta räddningsansvaret under pågående räddningsinsats riskerar motverka syftet att minimera konsekvenserna av en olycka. Vi anser att det inte finns någon anledning att ändra ansvaret för räddningsledning bara för att aktuellt fartyg passerar en administrativ gräns. Vi yrkar således bifall på motion 2002/03:Fö9 yrkande 2. IVPA-verksamheten ökar dramatiskt i områden där det saknas ambulans, men där det finns kommunal räddningstjänst. Verksamheten genomförs av kommunalt hel- eller deltidsanställda brandmän inom sjukvårdsområdet. I dagsläget omfattas inte de kommunalt anställda brandmännen av gällande sekretesslag. Även om detta är en "fråga av komplex natur" borde frågan ha lösts då nu en proposition läggs inom området och där "vissa frågor om sekretess" finns med. Vi anser att de kommunalt anställda brandmännen - vid uppdrag åt landstingen - bör omfattas av sekretesslagen. Vi yrkar bifall på motion 2002/03:Fö9 yrkande 3. Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna. 2. Lag om skydd mot olyckor samt följdlagstiftning, punkt 1 (fp) av Allan Widman (fp) och Eva Flyborg (fp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:119 och motion 2002/03:Fö10 yrkandena 1-3 och avslår motionerna 2002/03:Fö5 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö6 yrkandena 1-4, 2002/03:Fö7 yrkandena 1-6, 2002/03:Fö8 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö9 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö11, 2002/03:Fö213 och 2002/03:Fö268. Ställningstagande Vi ställer oss bakom regeringens förslag till reformering av räddningstjänstlagstiftningen och anser att lagförslagen bör få träda i kraft. Vi anser dock att regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen med förslag till vissa ändringar. Sotningen i en kommun kan antingen vara kommunaliserad eller tilldelas privata sotarmästare som får ensamrätt att bedriva sotning inom ett visst område. I båda fallen blir resultatet att sotningsverksamheten bedrivs genom ett monopol. Detta resulterar i höga prisnivåer genom utebliven priskonkurrens och avsaknad av valfrihet för den enskilde fastighetsägaren. Det s.k. kommunala sotningsmonopolet leder också till utebliven kvalitetskonkurrens. Det har även visat sig att kommunerna inte sköter sina åligganden i enlighet med LOU. Kritik har under åratal och från många olika aktörer framförts mot det kommunala sotningsmonopolet. Konkurrensverket och Statens räddningsverk är bara två av de remissinstanser som anser att sotningsmonopolet bör avskaffas och att ansvaret för rengöring och besiktning i stället bör åligga den enskilde. Frågan har utretts ingående av flera statliga utredningar, senast i SOU 2001:42 där det också föreslås att den enskilde skall ha huvudansvaret för sotning och kontroll. Trots detta och trots upprepade beställningar från ett enigt försvarsutskott, senast i betänkande 2002/03:FöU1, om att regeringen snarast skall återkomma till riksdagen med förslag om en avveckling av monopolet, föreslås i aktuell proposition att nuvarande system i princip skall bibehållas. Det skall endast bli möjligt för kommunen att i särskilda fall medge enskild eller enskild uppdragstagare att utföra sotning på den egna fastigheten. Folkpartiet liberalerna menar att regeringen i stället bör agera i enlighet med försvarsutskottets begäran och snarast vidta åtgärder för att avveckla sotningsmonopolet fullt ut. Vi yrkar bifall på motion 2002/03:Fö10 yrkande 1. Folkpartiet liberalerna, liksom ett flertal remissinstanser, är starkt kritiska mot att branddokumentation föreslås kunna tillämpas parallellt med traditionell brandskyddskontroll. Branddokumentationen, som i sig positivt betonar den enskilde fastighetsägarens egna ansvar, kan för många bli en kostsam åtgärd. Att ovanpå detta lägga en möjlig kommunal brandskyddskontroll med vidhängande avgifter är oacceptabelt. Risken är överhängande att bördan både ekonomiskt och administrativt blir dubbel. Folkpartiet liberalerna menar att valfrihet för den enskilde bör råda - antingen brandskyddskontroll som åläggs kommunen eller branddokumentation som upprättas av den enskilde. Vi yrkar bifall på motion 2002/03:Fö10 yrkande 2. I propositionen föreslås att den nya räddningstjänstlagen skall innebära en skyldighet för kommunerna att utreda olyckstillbud för att fastställa orsakerna till olyckan och olycksförloppet samt hur räddningsinsatsen genomförts. Folkpartiet liberalerna ser ett värde i att kommunerna på detta vis arbetar med uppföljning och utvärdering i förebyggande syfte. Flera remissinstanser har dock framfört kritik mot förslaget med hänsyn till de resurser, ekonomiska och tids- och kompetensmässiga, som skulle krävas för att genomföra den nya uppgiften. Folkpartiet liberalerna instämmer i dessa remissinstansers oro. Det nya ansvaret kommer sannolikt att innebära ökade utgifter för kommunerna. Det är därför betydelsefullt att inte någon kostnadsövervältring på kommunerna sker, även om det kan finnas förändringar som går i motsatt riktning. Med utgångspunkt i detta anser vi att regeringen skall utvärdera den nya lagen på denna punkt senast inom två år. Vi yrkar bifall på motion 2002/03:Fö10 yrkande 3. Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna. 3. Lag om skydd mot olyckor samt följdlagstiftning, punkt 1 (kd) av Erling Wälivaara (kd). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:119 och motion 2002/03:Fö6 yrkandena 1-4 och avslår motionerna 2002/03:Fö5 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö7 yrkandena 1-6, 2002/03:Fö8 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö9 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö10 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö11, 2002/03:Fö213 och 2002/03:Fö268. Ställningstagande Förslaget till ny lag om skydd mot olyckor lyfter fram kommunernas skyldighet att utforma verksamhetsmål och handlingsprogram för att säkerställa skyddet mot olyckor. För att handlingsprogrammen i de olika kommunerna skall bli så heltäckande som möjligt anser jag att respektive länsstyrelse bör ges möjlighet att yttra sig över handlingsprogrammen. Jag yrkar bifall till motion 2002/03:Fö6 yrkande 1. I förslaget ger regeringen kommunerna möjligheten att bevilja enskilda fastighetsägare att själva utföra sotning på sin anläggning. Medgivandet måste ha föregåtts av ett aktivt val av fastighetsägaren. Jag menar att kommunen i stället borde informera fastighetsägaren om att den möjligheten finns och vilken typ av anläggningar som omfattas. Jag anser också att kommunerna vid detta tillfälle bör informera enskilda fastighetsägare om möjligheten att även i fortsättningen få imkanaler sotade genom kommunens försorg. Jag yrkar bifall till motion 2002/03:Fö6 yrkande 2. Enligt lagförslaget avvecklas den tidigare brandsynen och ersätts med en ny tillsynsordning. Tillsynen skall även i fortsättningen ske på lokal, regional och central nivå av kommunen, länsstyrelsen och Statens räddningsverk. Lagen föreskriver också kommunens skyldighet att informera och ge råd till den enskilde om de krav som den nya lagen ställer. Jag menar att det är viktigt att hög säkerhet och kvalitet bibehålls. Brandsäkerhet och övrig säkerhet mot olyckor får ej äventyras med det nya lagförslaget. Jag menar att kommunens räddningstjänst därför bör ges möjlighet att utföra stickprovskontroller. Jag yrkar bifall på motion 2002/03:Fö6 yrkande 3. Det nya lagförslaget kommer enligt regeringen inte att innebära ökade kostnader för kommunerna. Jag menar att om så ändå skulle bli fallet måste regeringen kompensera kommunerna för detta. Jag vill även påtala att det saknas mer preciserade kostnadsberäkningar med anledning av reformen. Jag yrkar bifall på motion 2002/03:Fö6 yrkande 4. Detta vill jag att riksdagen skall ge regeringen till känna. 4. Lag om skydd mot olyckor samt följdlagstiftning, punkt 1 (v) av Berit Jóhannesson (v). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:119 och motion 2002/03:Fö7 yrkandena 1, 2, 5 och 6 och avslår motionerna 2002/03:Fö5 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö6 yrkandena 1-4, 2002/03:Fö7 yrkandena 3 och 4, 2002/03:Fö8 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö9 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö10 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö11, 2002/03:Fö213 och 2002/03:Fö268. Ställningstagande Jag ställer mig bakom regeringens förslag till reformering av räddnings-tjänstlagstiftningen. Med hänsyn till tidsförhållandena bör de förelagda lagförslagen få träda i kraft, men regeringen bör på några punkter skyndsamt återkomma med förslag till vissa ändringar. Det nuvarande brandsyneinstitutet tas bort. I stället skall ägarna eller den som använder byggnader eller andra anläggningar där det finns stora risker lämna en skriftlig redogörelse för brandskyddet till kommunen, som skall utöva tillsynen över anläggningen. Jag har inget att erinra i sak mot denna förändring då det klargör den enskildes ansvar för brandskyddet. Regeringen påpekar att för bedömning av det totala antalet objekt som kommer att beröras kan det antal som i dag omfattas av brandsyn vara en utgångspunkt. Men regeringen skriver vidare att de objekt som mer sällan omfattas av brandsyn och som befinner sig i en lågrisknivå inte borde åläggas ett obligatoriskt dokumentationskrav. Jag delar inte denna syn. I den nuvarande räddningstjänstlagen beskrivs de objekt där man skall förrätta regelbunden brandsyn. Här finns förutom särskilt brandfarliga verksamheter som industrier och upplag även hotell, barnstugor samt bostäder för äldre och handikappade. Det är svårt att veta vilka objekt som regeringen nu avser. Även de objekt inom ett lågriskområde, om de omfattar verksamhet där många människor befinner sig, bör omfattas av dokumentationskravet. De objekt som inkluderats av den nuvarande brandsynen bör också inkluderas i den nya ordningen. Då det är regeringens avsikt att göra en utvärdering inom fem år borde dessa objekt ingå under denna tid för att därefter utvärderas. Regeringen bör förelägga riksdagen förslag om detta. Jag yrkar bifall till motion 2002/03:Fö7 yrkande 1. I dag täcks kommunernas kostnader för brandsyn med stöd av lag genom särskilda avgifter. Min uppfattning är att tillsynsverksamheten och granskningen av brandskyddsdokumentationen måste få finansieras via avgifter på samma sätt som i dag. I förslaget till ny räddningstjänstlag inkluderas inte den tillsynsverksamhet som sker med brandskyddsdokumentationen som grund. Kommunerna bör inte få ekonomiskt försämrade möjligheter att arbeta med brandskyddet. Tillsynsverksamhetens volym och kvalitet måste utgå från riskerna och inte från den kommunala ekonomin. Därför föreslår jag att den föreslagna tillsynsverksamheten och granskningen får finansieras med avgifter. Jag yrkar bifall till motion 2002/03:Fö7 yrkande 2. Förekomsten av ett kontinuerligt uppdaterat register, en så kallad kontrollbok, är av central betydelse för kommunens kontroll över sotningsverksamheten. När verksamheten utförs på entreprenad är det skorstensfejarmästaren som för detta register. I registret finns också uppgifter om imkanaler både i storkök och i vanliga bostadskök. Denna kontrollbok föreslås tas bort. Jag anser att det är av stor vikt att denna behålls, och att ansvaret för detta register överförs till kommunen. Det har stor betydelse för kontrollen och kan också utvecklas. Regeringen skriver att den kommunala kontrollen kan bli mer systematisk och ingående genom mätning av röktemperaturer, tätprovning av rökkanaler m.m. Även miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna har nytta av att registret finns, då man kan göra miljömätningar på pannorna och föreslå åtgärder som är till gagn för den totala miljön. Jag föreslår därför att kontrollboken behålls men att ansvaret överförs till kommunen. Jag yrkar bifall till motion 2002/03:Fö7 yrkande 5. Regeringen föreslår att en bestämmelse om sekretess skall införas i räddningstjänstlagstiftningen. Sekretess skall gälla hos kommuner och statliga myndigheter i utövandet av räddningsinsatser, i undersökningar av olyckor eller tillsyn, för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden och om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller uppgifter röjs. Detta beslut välkomnas. Dock kommer det att finnas situationer som inte omfattas av denna sekretess. En sådan situation är "i väntan på ambulans" (IVPA). Det finns situationer då räddningstjänst larmas till olyckor som inte är räddningstjänst. Då kan räddningstjänst vidta åtgärder IVPA. Regeringen skriver att frågan om sekretess vid sådana tillfällen är av komplex natur. Eftersom det är viktigt att dessa frågor får en lösning anser jag att regeringen bör återkomma till riksdagen i denna fråga. Om regeringen skall återkomma om problem uppstår är skadan redan skedd. Jag yrkar bifall på motion 2002/03:Fö yrkande 6. Detta skall ges regeringen till känna. 5. Lag om skydd mot olyckor samt följdlagstiftning, punkt 1 (mp) av Lars Ångström (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:119 och motion 2002/03:Fö11 och avslår motionerna 2002/03:Fö5 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö6 yrkandena 1-4, 2002/03:Fö7 yrkandena 1-6, 2002/03:Fö8 yrkandena 1 och 2, 2002/03:Fö9 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö10 yrkandena 1-3, 2002/03:Fö213 och 2002/03:Fö268. Ställningstagande Jag är positiv till regeringens förslag till lag om skydd mot olyckor och önskar inte fördröja reformeringsarbetet, men jag anser att regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen med ett alternativt lagförslag i den del som behandlar sotningsverksamheten. Jag anser att sotningsverksamheten är reglerad på ett otidsenligt vis. I propositionen föreslås förvisso ett borttagande av kravet på att sotning och brandskydd skall utföras av skorstensfejarmästare eller skorstensfejare som biträder skorstensfejarmästaren. Detta är förvisso av godo. Jag anser dock att regeringen borde ha gått längre och föreslagit en avreglering av sotningsverksamheten i enlighet med riksdagens tidigare tillkännagivande. Regeringen anför i propositionen att det inte är visat att fördelarna överväger riskerna om ansvaret överförs från kommunen till den enskilde. Regeringen anför att det inte är klarlagt att ett avskaffande av sotningsmonopolet inte medför en försämring av brandskyddet, varför det kommunala ansvaret för rengöring och kontroll bör bestå. Rengöring (sotning) och kontroll av brandskyddet är ytterst väsentligt. Kontroll kan dock utföras av en certifierad kontrollant och sotning till och med av fastighetsägaren själv eller en av denne vald sotare. Det väsentliga är att arbetet blir fullgott utfört samt att tillsyn och kontroll fungerar på ett tillfredsställande vis. Fastighetsägare ges ansvaret att t.ex. välja elektriker (med behörighet) trots att elfel i dag orsakar fler bränder än felaktigt hanterade eldstäder och rökgångar. Sotningsmonopolet ter sig vid en jämförelse omodernt och onödigt. Kommunerna bör ansvara för tillsyn och kontroll av verksamheten. Vidare bör det ankomma på Räddningsverket att ansvara för utbildning och licensiering av professionella yrkesverksamma sotare och kontrollanter. Jag vill betona att det är av yttersta vikt att den utbildning som erbjuds är av hög kvalitet samt att behörighetskraven skall svara mot verksamhetens krav. Jag anser att sotningsmonopolet inte längre fyller någon funktion. Sotningsmonopolet omyndigförklarar fastighetsägare. Det leder till utebliven valfrihet och dito utebliven priskonkurrens. Det bör omgående avskaffas och ersättas med ett system liknande det som gäller för elektriskt installationsarbete. Jag yrkar bifall till motion 2002/03:Fö11. Detta anser jag att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Förteckning över behandlade förslag Propositionen Proposition 2002/03:119 Reformerad räddningstjänstlagstiftning: Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om skydd mot olyckor, lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), lag om ändring i brottsbalken, lag om ändring i miljöbalken, lag om ändring i luftfartslagen (1957:297), lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, lag om ändring i lagen (1981:1104) om verksamheten vid vissa regionala alarmeringscentraler, lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, lag om ändring i prisregleringslagen (1989:978), lag om ändring i lagen (1994:1720) om civilt försvar, lag om ändring i lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning. Följdmotioner 2002/03:Fö5 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m): 1. Riksdagen beslutar om sådana ändringar i regeringens förslag till lag om skydd mot olyckor att konkurrensen inom sotningsväsendet förbättras i enlighet med förslagen i betänkandet Reformerat sotningsväsende (SOU 2001:42). 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av möjligheterna att vidga möjligheterna för fler operatörer och aktörer att verka inom den kommunala räddningstjänstorganisationen. 2002/03:Fö6 av Erling Wälivaara m.fl. (kd): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att länsstyrelserna bör ges möjlighet att yttra sig över kommunernas handlingsprogram. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunerna skall informera fastighetsägare om möjligheten att själva utföra sotning på egna anläggningar och vilka typer av anläggningar som omfattas. 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunernas räddningstjänst skall ges möjlighet att utföra stickprovskontroller för att undersöka att den nya lagen efterlevs. 4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av mer preciserade kostnadsberäkningar och kommunerna bör kompenseras för eventuella ökade kostnader till följd av den nya lagen. 2002/03:Fö7 av Berit Jóhannesson m.fl. (v): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om lågriskobjekt. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om kommunala avgifter för brandskyddet. 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ingripande mot akuta brandskyddsproblem. 4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om distriktsindelning inom sotningsområdet. 5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om kommunens ansvar för den s.k. kontrollboken. 6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om sekretess då räddningstjänst larmas ut till olyckor som inte är räddningstjänst. 2002/03:Fö8 av Elizabeth Nyström och Ulla Löfgren (båda m): 1. Riksdagen avslår propositionen i den del som avser sotningsväsendet. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att snarast återkomma med ett nytt förslag som bygger på de principer om konkurrensutsättning som redovisas i betänkandet Reformerat sotningsväsende, SOU 2001:42. 2002/03:Fö9 av Ola Sundell m.fl. (m): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om enskilds skyldighet att förebygga brand. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om geografisk uppdelning. 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vissa frågor om sekretess. 2002/03:Fö10 av Allan Widman m.fl. (fp): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör vidta åtgärder för att snarast och fullt ut avskaffa det s.k. sotningsmonopolet. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs mot dubbelkörning av systemen för brandsyn och branddokumentation. 3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvärdering av den nya lagen gällande kommuners skyldighet att utreda olyckstillbud inom två år. 2002/03:Fö11 av Lars Ångström och Leif Björnlod (båda mp): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av det kommunala sotningsmonopolet. Motioner från allmänna motionstiden hösten 2002 2002/03:Fö202 av Rolf Gunnarsson (m): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om villkoren för och rekryteringen av deltidsbrandmän. 2002/03:Fö206 av Birgitta Sellén och Sven Bergström (båda c): Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om en nationell fond för naturkatastrofer. 2002/03:Fö209 av Anders G Högmark och Jan-Evert Rådhström (båda m): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skyndsamma åtgärder för att säkerställa deltidsbrandmännens medverkan i den framtida brand- och räddningstjänsten. 2002/03:Fö210 av Bertil Kjellberg (m): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av en nationell katastroffond för att täcka kostnaderna för framtida naturkatastrofer som kan drabba enskilda, kommuner och juridiska personer. 2002/03:Fö213 av Elizabeth Nyström och Ulla Löfgren (båda m): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att snarast reformera sotningsväsendet och avskaffa det s.k. sotningsmonopolet utan att invänta ytterligare utredningar. 2002/03:Fö225 av Åsa Torstensson (c): 1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att tillskapa en lagstiftning som reglerar ersättningsfrågor vid naturkatastrofer. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillskapa en statligt finansierad naturkatastroffond. 2002/03:Fö226 av Tomas Eneroth m.fl. (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av insatser för att säkerställa rekryteringen av deltidsbrandmän. 2002/03:Fö228 av Lars Tysklind (fp): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att skyndsamt utreda behovet av lagstiftning som grund för ekonomiskt stöd vid inträffade naturkatastrofer. 2002/03:Fö229 av Runar Patriksson (fp): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av en katastroffond. 2002/03:Fö230 av Marie Engström (v): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheten att bygga upp en fond för att förebygga och ersätta skador vid naturkatastrofer. 2002/03:Fö231 av Dan Kihlström (kd): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en nationell katastroffond. 2002/03:Fö234 av Carina Hägg (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av skyddsutrustning. 2002/03:Fö236 av Krister Örnfjäder m.fl. (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förebyggande insatser mot olyckor i hemmet. 2002/03:Fö245 av Jan Björkman m.fl. (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att samordna räddningsinsatser i Sverige. 2002/03:Fö248 av Catharina Bråkenhielm och Berndt Ekholm (båda s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upprätta ett regelverk för ekonomiskt stöd vid naturkatastrofer i Sverige. 2002/03:Fö256 av Göran Norlander och Hans Stenberg (båda s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ersättning för inkomstbortfall för deltagande i räddningstjänst. 2002/03:Fö258 av Tommy Ternemar m.fl. (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta se över hur den enskilde skulle kunna skyddas vid olika naturkatastrofer. 2002/03:Fö265 av Kent Härstedt och Annika Nilsson (båda s): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av säkerheten vid allmänna badanläggningar. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på lämpliga åtgärder. 2002/03:Fö266 av Hans Stenberg och Kerstin Kristiansson Karlstedt (båda s): Riksdagen tillkännager för regeringen vad som i motionen anförs om inrättandet av en katastroffond. 2002/03:Fö267 av Hans Stenberg och Agneta Lundberg (båda s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att ålägga dammägare att upprätta färdiga organisationsplaner som innebär att man vid behov kontinuerligt kan bemanna större dammanläggningar. 2002/03:Fö268 av Anita Johansson m.fl. (s): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen tar initiativ till att snarast avskaffa den obligatoriska rensningen av imkanaler i bostäder. 2002/03:Bo289 av Carina Ohlsson och Berndt Ekholm (båda s): 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen, när det gäller redan befintliga byggnader, vägar, åkrar företag m.m. som är lokaliserade på hotade områden och kanske redan drabbats av översvämningar, kontinuerligt följer frågan hur dessa drabbats och vidtar de åtgärder som visar sig behövas, som t.ex. katastrofhjälp. Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003 2003/04:Fö203 av Rolf Gunnarsson (m): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om villkoren för och rekryteringen av deltidsbrandmän.
Regeringens lagförslag