Ny marknadsföringslag
Betänkande 1994/95:LU16
Lagutskottets betänkande
1994/95:LU16
Ny marknadsföringslag
Innehåll
1994/95 LU16
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet proposition 1994/95:123, Ny marknadsföringslag, jämte nio motioner, varav sju väckts med anledning av propositionen och två under den allmänna motionstiden innevarande år.
I propositionen föreslås en ny marknadsföringslag som skall ersätta den nu gällande marknadsföringslagen från år 1975. Förslaget innebär att det nuvarande systemet med vitessanktionerade generalklausuler behålls. Vid sidan av dessa införs nya särskilda regler med konkreta förbud mot och krav på vissa marknadsföringsåtgärder. Överträdelse av de särskilda reglerna kan medföra att en näringsidkare ådöms en direktverkande sanktion i form av marknadsstörningsavgift. Vidare utvidgas skadeståndssanktionen. Beträffande processen i marknadsföringsmål innebär förslaget att ett tvåinstanssystem införs med Stockholms tingsrätt som första instans och Marknadsdomstolen som andra och sista instans. Rättegångsbalkens regler skall med vissa undantag tillämpas fullt ut på marknadsföringsmålen. Konsumentombudsmannens primära talerätt när det gäller förbud och åläggande avskaffas. I mål om marknadsstörningsavgift skall Konsumentombudsmannen ha primär talerätt, med rätt för en enskild näringsidkare som berörs av överträdelsen och en sammanslutning av näringsidkare att föra talan, om Konsumentombudsmannen beslutar att inte göra det. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
I motionerna tas upp frågor som gäller obligatorisk information vid marknadsföring av vissa produkter, marknadsföring av skidresor, angivande av geografiska ursprungsbeteckningar vid marknadsföring av livsmedel, vilseledande efterbildningar, vilseledande av betalningsskyldighet genom s.k. fakturaskojeri, användningen av uttrycket garanti vid marknadsföring, aggressiva metoder vid marknadsföring, s.k. marknadsföringskorruption, diskriminerande reklam m.m. och en särskild bevisregel i marknadsföringslagen. Utskottet har inhämtat konstitutionsutskottets och justitieutskottets yttranden över propositionen och de motioner som väckts med anledning av propositionen. Yttrandena är fogade som bilaga 4 och bilaga 5 till betänkandet.
Företrädare för Internationella Handelskammarens (ICC) Svenska Nationalkommitté har inför utskottet framfört kritik mot att förslaget inte innehåller någon uttrycklig bestämmelse om förbud mot fakturaskojeri. Liknande kritik mot förslaget har framförts i inkomna skrivelser, en från Sveriges Köpmannaförbund, en från Motorbranschens riksförbund samt en från Företagarnas Riksorganisation och Grossistförbundet Svensk Handel.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen med den ändringen att ikraftträdandet flyttas fram till den 1 januari 1996. Vidare förordar utskottet att den föreslagna bestämmelsen om marknadsstörningsavgift (24 §) kompletteras så att det klart framgår att årsomsättningen i vissa närmare angivna fall får uppskattas till ett skäligt belopp. De väckta motionerna (m, c, mp) som gäller vilseledande om betalningsskyldighet genom s.k. fakturaskojeri föranleder utskottet att förorda ett tillkännagivande från riksdagen. Övriga motionsyrkanden avstyrks. Av lagtekniska skäl framlägger utskottet i bilaga 3 ett i förhållande till regeringens förslag justerat förslag till lag om ändring i lagen om Marknadsdomstol m.m.
Till betänkandet har fogats fem reservationer och ett särskilt yttrande. I reservationerna förordas tillkännagivanden som gäller efterbildningar (mp), diskriminerande reklam (v och mp resp. c), en utredning om reklamens påverkan (mp) och bevisbördan i marknadsföringsmål (mp).
Propositionen
I propositionen 1994/95:123 föreslår regeringen (Civildepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. marknadsföringslag, 2. lag om ändring i radiolagen (1966:755), 3. lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m., 4. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, 5. lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38), 6. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716), 7. lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932), 8. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601), 9. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830), 10. lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor, 11. lag om ändring i tobakslagen (1993:581).
Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:123
1994/95:L13 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning mot kränkande marknadsföring.
1994/95:L14 av Marianne Andersson och Inga Berggren (c, m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett uttryckligt förbud att utställa fakturor, inbetalningsavier eller liknande meddelanden som är ägnade att inge en felaktig föreställning om att beställning har skett eller att betalningsskyldighet annars föreligger.
1994/95:L15 av Per Stenmarck m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen kompletterar den nya marknadsföringslagens 12 § i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:L16 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om diskriminerande reklam,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud att skicka fakturor till konsumenter eller andra som inte har beställt några varor eller tjänster.
1994/95:L17 av Per Bill (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa förbud mot att skicka fakturor till någon som inte beställt några produkter.
1994/95:L18 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att reklam och annan marknadsföring för elförbrukande produkter skall innehålla information om elförbrukning och jämförelsetal med en normalprodukt,
2. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att reklam och annan marknadsföring för frukt, grönsaker och andra livsmedel skall innehålla tydlig uppgift på om det vid produktion eller distribution har använts metoder (kemikalier etc.) som är förbjudna i Sverige,
3. att riksdagen beslutar att reklam och annan marknadsföring för bilar skall innehålla information om bilens förbrukning av energi och en jämförelse med normalbil,
4. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att reklam och annan marknadsföring av frukt och grönsaker som på grund av användning av mögelmedel och andra bekämpningsmedel bör skalas, skall innehålla information om detta,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en utredning bör tillsättas för att belysa marknadsföringens livsstilspåverkan,
6. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att vilseledande marknadsföring utan geografisk ursprungsbeteckning på livsmedel förbjuds,
7. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att vilseledande efterbildningar ej får användas vid marknadsföring enligt utredningens förslag,
8. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att en näringsidkare inte får använda uttrycket "garanti" eller liknande uttryck enligt utredningens förslag,
9. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att en näringsidkare inte får använda aggressiva metoder enligt utredningens förslag,
10. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas förbud mot att skicka fakturor eller liknande på obeställda produkter (negativa säljmetoder) enligt utredningens förslag,
11. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att en näringsidkare inte får försöka påverka beslutsfattande genom korruptiva förmåner enligt utredningens förslag,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlagsändring som kan medföra att såväl yttrandefriheten säkras som att diskriminerande reklam kan undvikas,
13. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att omvänd bevisbörda skall gälla i marknadsföringsmål enligt utredningens förslag.
1994/95:L19 av Inger Davidson m.fl. (kds) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagstiftning att förbud mot kränkande reklam införs enligt vad som anförts i motionen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:L707 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att förbjuda marknadsföring av skidresor medelst bilder, film eller annan referens till off pist-åkning,
2. att riksdagen beslutar att varje form av marknadsföring av skidresor måste innehålla en varningstext gällande riskerna vid off pist-åkning,
3. att riksdagen beslutar att varje form av marknadsföring av skidresor bör innehålla en text om hur man skall handla om man drabbas av en lavin.
1994/95:A820 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reklam som är kränkande för kvinnor bör motverkas genom lagstiftning.
Utskottet
Allmän bakgrund
Den statliga konsumentpolitiken var ursprungligen i huvudsak inriktad på konsumentupplysning. Uppmärksamheten riktades främst mot konsumenten som användare av varor och tjänster. I början av 1970-talet vidgades ramen för det konsumentpolitiska arbetet. Konsumentens roll som marknadsaktör kom att ägnas allt större intresse. Lagstiftning kom också att i allt högre grad användas för att stärka konsumenternas ställning. Genom tillkomsten av olika civilrättsliga lagar, bl.a. 1973 års konsumentköplag, ökades konsumenternas skydd i enskilda köpsituationer.
En annan typ av lagstiftning syftade till att påverka företagens beteende mot konsumenterna och bl.a. förhindra mot konsumenterna otillbörliga marknadsföringsåtgärder. Den första lagstiftningen av detta slag var 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring. Konsumentombudsmannen (KO) fick i uppdrag att övervaka marknaden och beivra överträdelser på området. Den dömande funktionen tilldelades Marknadsdomstolen. Lagen om otillbörlig marknadsföring innehöll vid sidan av vissa specialregler en mycket allmänt hållen generalklausul som gav möjlighet att vid vite förbjuda en näringsidkare att fortsätta med en viss marknadsföring som bedömdes vara otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Den mer detaljerade normbildningen skulle ske i Marknadsdomstolen genom dess beslut i enskilda ärenden.
Lagen om otillbörlig marknadsföring ersattes den 1 juli 1976 av marknadsföringslagen (1975:1418). Den nya lagen byggdes upp efter samma modell som 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring, dvs. med en formell normbildning först i Marknadsdomstolen genom beslut i enskilda ärenden.
Marknadsföringslagen har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Lagen är uppbyggd kring tre generalklausuler. Den första generalklausulen anger att Marknadsdomstolen kan förbjuda marknadsföring som strider mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenterna eller andra näringsidkare. Denna grundläggande bestämmelse överfördes i stort sett oförändrad från 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring till 1975 års marknadsföringslag.
Den andra generalklausulen innebär att Marknadsdomstolen kan ålägga näringsidkare att lämna information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Denna regel har en mera begränsad räckvidd än generalklausulen om otillbörlig marknadsföring på det sättet att den enbart gäller i förbindelse med avsättningsfrämjande åtgärder riktade till konsumenter, dvs. till fysiska personer som handlar för eget bruk. Detaljerade regler om informationsskyldighet, som för sin tillämpning hänvisar till marknadsföringslagens generalklausul om informationsskyldighet, finns i prisinformationslagen (1991:601), konsumentförsäkringslagen (1980:38), konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (1992:1672) om paketresor. Enligt konsumentköplagen kan underlåten information medföra att en konsumentvara anses behäftad med fel. Härutöver finns självständigt utformade bestämmelser om informationsskyldighet i olika lagar, bl.a. på livsmedels- och läkemedelsområdet.
Enligt den tredje generalklausulen kan Marknadsdomstolen förbjuda försäljning till konsumenter av produkter som är otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Klausulen innehöll tidigare bestämmelser om möjlighet till ingripande mot försäljning m.m. av farliga och otjänliga varor. Bestämmelsen om farliga varor är numera överflyttad till produktsäkerhetslagen (1988:1604).
Vissa marknadsföringsåtgärder är straffsanktionerade enligt marknadsföringslagen. Det gäller uppsåtlig användning av vilseledande framställning vid marknadsföring samt vissa former av kombinationserbjudanden. De straffsanktionerade bestämmelserna har i praktiken kommit att tillämpas i mycket begränsad utsträckning.
Förbud eller åläggande att lämna information meddelas på talan av KO eller, om denne inte gör ansökan, på talan av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare och beträffande otillbörlig marknadsföring av näringsidkare som berörs av handlingen. Branschorganisationer kan i vissa fall delta på en näringsidkares sida inför domstolen. Förbud förenas normalt med vite, vilket brukar sättas till 100 000--200 000 kr. Vitet kan dock vara både högre och lägre. Överträds förbud eller åläggande kan vite utdömas av allmän domstol. Talan om utdömande av vite förs av KO. Sanktionerna -- förbud och ålägganden vid vite -- har ofta varit smidiga och effektiva instrument för att uppnå lagens syften. De har ansetts ha flera fördelar framför bl.a. en straffsanktion. Talan enligt generalklausulerna kan riktas mot juridiska personer, medan talan enligt straffbestämmelserna enbart kan föras mot fysiska personer. Vidare kan generalklausulerna tillämpas på rent objektiva grunder, dvs. utan hänsynstagande till näringsidkarens eventuella uppsåt eller vårdslöshet. En annan fördel har varit att de i allmänhet ger möjlighet till snabbare ingripanden än som kan ske inom ramen för en straffprocess.
I ärenden som inte är av större vikt kan KO utan att föra saken inför Marknadsdomstolen utfärda ett förbuds- eller informationsföreläggande förenat med vite. Godkänns föreläggandet av näringsidkaren gäller det som ett förbud eller åläggande meddelat av Marknadsdomstolen.
I marknadsföringslagen finns vidare en skadeståndsregel. Bestämmelsen stadgar skadeståndsskyldighet för överträdelser av förbud som meddelas enligt generalklausulen om otillbörlig marknadsföring och av de särskilda straffbestämmelserna. En konsument kan inte grunda ett skadeståndsanspråk på marknadsföringslagen. Däremot kan en konkurrerande näringsidkare vars rörelse skadats av otillbörliga marknadsföringsmetoder få ersättning för uppkommen skada.
Vid tillkomsten av 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring och 1975 års marknadsföringslag var -- såsom framgått ovan -- utgångspunkterna att det, inom de ramar som generalklausulen om otillbörig marknadsföring och sedermera generalklausulen om information, skulle utveckla sig en praxis som i sin tur skulle påverka näringsidkarna. Praxisbildningen skulle ske genom Marknadsdomstolens avgöranden och genom konsumentmyndigheternas övervakande och förhandlande verksamhet. Marknadsföringslagens tillämpning har mot denna bakgrund i praktiken i stor utsträckning byggt på utrednings- och förhandlingsverksamhet. Jämförelsevis få ärenden har förts till Marknadsdomstolen. De marknadsföringsåtgärder som dominerat i domstolens praxis är reklamåtgärder och säljfrämjande åtgärder. Antalet ärenden som gällt information har varit få. Konsumentverket, som genom anmälningar, egna utredningar eller på annat sätt uppmärksammats på brister i företagens marknadsföring, har alltefter problemens beskaffenhet tagit kontakt med företag eller branschorganisationer i syfte att få till stånd förbättringar. En strävan har därvid varit att genom frivilliga uppgörelser med näringslivet komma till rätta med problemen. I flera fall har arbetet utmynnat i riktlinjer utfärdade av Konsumentverket som bl.a. anger de krav som verket ställer på t.ex. produktutformning och information.
Inom näringslivet har också utvecklats en omfattande verksamhet med s.k. egenåtgärder. Begreppet introducerades i mitten av 1980-talet i den konsumentpolitiska debatten som en benämning på näringslivets aktiviteter, vilka syftar till att lösa eller förebygga olika konsumentproblem (prop. 1984/85:213, bet. LU 1985/86:10, rskr. 25). Denna typ av aktiviteter hade tidigare förekommit under andra benämningar såsom självreglering och självsanering. Under senare delen av 1980-talet etablerades flera nya egenåtgärdsprogram inom olika branscher. Flertalet av dessa hade en inriktning på god sed i marknadsföringen och förekommer alltjämt i form av branschvisa eller branschövergripande regler, system för övervakning av efterlevnaden av sådana regler samt undervisning och information angående gällande regler. I flera fall har Konsumentverket medverkat på ett eller annat sätt vid programmens tillkomst och utformning.
I sammanhanget kan särskilt nämnas Internationella Handelskammarens (ICC) grundregler för reklam. De första reglerna förelåg redan på 1930-talet. De har därefter vid olika tillfällen reviderats och byggts ut. Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté och Näringslivets Delegation för Marknadsrätt har bildat Marknadsetiska Rådet (MER) som svarar för tolkning och tillämpning av ICC:s marknadsföringskoder i Sverige. Rådets uppgift är främst att genom prövning av principärenden ge auktoritativa besked om vad som utgör god affärssed på marknadsföringsområdet.
År 1991 tillkallade den dåvarande regeringen en särskild utredare för att se över marknadsföringslagen. Beslutet motiverades av bl.a. marknadsföringens utveckling under de 20 år lagen varit i kraft, den ökade internationaliseringen och de erfarenheter som vunnits om hur lagstiftningen kan göras mer effektiv. Till grund för beslutet låg flera framställningar med yrkanden om en översyn av marknadsföringslagen i syfte att bl.a effektivisera sanktionssystemet.
Utredningen, som antog namnet Marknadsföringsutredningen, överlämnade i maj 1992 delbetänkandet (SOU 1992:49) EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen. Förslaget har föranlett ändringar i marknadsföringslagen som innebär dels att generalklausulen om otillbörlig marknadsföring numera är tillämplig inte bara på avsättningsfrämjande marknadsföring utan också på sådan som syftar till att främja anskaffning av varor, dels att tillämpningsområdet för generalklausulen utvidgats till att avse reklam i vissa gränsöverskridande televisionssändningar inom EES-området. Lagändringarna har trätt i kraft samtidigt med EES-avtalet, dvs. den 1 januari 1994 (prop. 1992/93:75 och 110, bet. LU20, rskr. 128, SFS 1361).
I juni 1993 överlämnade Marknadsföringsutredningen sitt slutbetänkande (SOU 1993:59) Ny marknadsföringslag. Betänkandet har efter remissbehandling lagts till grund för förslagen i den förevarande propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Den föreslagna lagen syftar till att i huvudsaklig överensstämmelse med den nu gällande lagen främja konsumenternas och näringsidkarnas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.
Systemet med vitessanktionerade generalklausuler behålls. Vid sidan om dessa införs särskilda regler med konkreta förbud mot och krav på vissa marknadsföringsåtgärder. Överträdelser av de särskilda reglerna kan medföra att en näringsidkare ådöms en direktverkande sanktion i form av en marknadsstörningsavgift.
Skadeståndssanktionen utvidgas på så sätt att skadestånd skall kunna utgå dels till andra näringsidkare, oavsett om dessa är konkurrenter till den felande näringsidkaren eller inte, dels till konsumenter. Vidare skall överträdelse av ett åläggande att lämna information, som har meddelats med stöd av lagen, kunna medföra skadeståndsskyldighet.
I marknadsföringsmål införs ett tvåinstanssystem med Stockholms tingsrätt som första instans och Marknadsdomstolen som andra och sista instans. Rättegångsbalkens regler skall med vissa undantag tillämpas fullt ut på marknadsföringsmålen.
KO:s primära talerätt när det gäller förbud och ålägganden avskaffas. I mål om marknadsstörningsavgift skall KO ha primär talerätt, med rätt för en enskild näringsidkare som berörs av överträdelsen och en sammanslutning av näringsidkare att föra talan, om KO inte gör det.
En ny marknadsföringslag föranleder ändringar i annan lagstiftning. I propositionen läggs fram förslag också till sådana följdändringar.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
Allmänna överväganden
Marknadsföringslagen har nu varit i kraft i närmare 20 år. Sedan lagen kom till har sättet och omfattningen av marknadsföringen förändrats i betydelsefulla avseenden. Samtidigt som utbudet av varor och tjänster ökat har också marknadsföringen blivit mer intensiv och dessutom funnit nya vägar och metoder. Genom tillkomsten av nya medier och teknikens utveckling har marknadsföringen en större genomslagskraft än tidigare. Marknadsföringen har också blivit mer internationell och gränsöverskridande. Enligt utskottets mening är det angeläget att marknadsföringslagstiftningen är anpassad till dessa nya marknadsförhållanden.
Ytterligare skäl för nya betämmelser på området är att vissa konventionsåtaganden och EG-direktiv som gäller marknadsföring inte motsvaras av några uttryckliga regler i svensk lagstiftning. Detta gäller bl.a. EG:s direktiv 84/450/EEG om vilseledande reklam. Uppräkningen i direktivets artikel 3 om vilket slags information som särskild hänsyn skall tas till vid bedömningen om reklamen är vilseledande har ingen motsvarighet i den nuvande marknadsföringslagen.
Vidare föreligger -- såsom också anförs i propositionen -- behov av att i lagtext klargöra innebörden av den gällande marknadsföringsrätten såsom denna under årens lopp kommit till uttryck i praxis. Som tidigare nämnts tillkom generalklausulen om otillbörlig marknadsföring i och med 1970 års lag. Klausulen fick till en början viss stadga genom hänvisningen till den praxis som hade utvecklats inom ramen för näringslivets egen självsanering, liksom till vissa normer som i övrigt hade utvecklats i näringslivet. Därutöver gavs också vissa ytterligare riktlinjer för tillämpningen genom motivuttalanden (se prop. 1970:57). Sedan generalklausulen infördes har Marknadsdomstolen utvecklat en omfattande praxis, vilket inneburit att bestämmelsens innebörd fixerats ytterligare. Samtidigt som generalklausulen om otillbörlig marknadsföring inneburit möjlighet till stor flexibilitet och anpassning till den utveckling som skett på marknadsföringsområdet, innebär den svårigheter att överblicka rättsläget för den som inte närmare är insatt i rättsutvecklingen. Enligt utskottets mening bör denna praxis nu tydliggöras i lag. Konkretiserade bestämmelser ökar lagstiftningens tydlighet och genomslagskraft.
Konkretiserade bestämmelser möjliggör också införandet av direktverkande sanktioner. I likhet med regeringen ser utskottet ett behov av effektivare sanktionsformer. Som anförs i propositionen har det i praktiken visat sig att förbud och ålägganden vid vite av det slag som gällande marknadsföringslag ger möjlighet till ibland utgör alltför trubbiga instrument. För att någon sanktion skall komma i fråga krävs i dag att ett förfarande i strid med någon av generalklausulerna upprepas. En näringsidkare som bara genomför en enstaka marknadsföringskampanj av visst slag, utan att genomföra en ny av liknande slag, drabbas i praktiken inte av någon påföljd. Detta förhållande kan utnyttjas av mindre nogräknande näringsidkare. Utskottet delar regeringens uppfattning att det mot denna bakgrund finns skäl att införa någon form av en ny direktverkande sanktion i marknadsföringslagstiftningen.
Av betydelse i sammanhanget är också den nya konkurrenslagen (1993:20), som trätt i kraft den 1 juli 1993. Konkurrens- och marknadsföringslagstiftning har ett nära samband, och i viktiga hänseenden har konkurrensreglerna utgjort förebilder för marknadsföringslagstiftningen. Den nya konkurrenslagen är uppbyggd på förbudsregler och alltså inte på generalklausuler. Förbudens närmare innebörd och avgränsningar bestäms bl.a. av särskilda gruppundantagsförordningar. Överträdelser av konkurrenslagen har avkriminaliserats. Den grundläggande sanktionen är en sanktionsavgift, konkurrensskadeavgift. Konkurrenslagen innehåller även sanktionsregler som innebär skadeståndsskyldighet för skada som orsakas annat företag eller avtalspart. Vidare har ett tvåinstanssystem införts. Flertalet mål handläggs i första instans av Stockholms tingsrätt och efter överklagande i andra och sista instans av Marknadsdomstolen. De grundläggande förändringarna i konkurrenslagen innebär att den tidigare parallelliteten i lagstiftningen rörande konkurrens- och marknadsföringslagstiftningen upphört. Som anförs i propositionen ligger stora fördelar i att olika regleringar på marknadsrättens område ligger så nära varandra som möjligt.
Mot bakgrund av vad sålunda anförts konstaterar utskottet att det föreligger ett behov av förhållandevis omfattande ändringar i lagstiftningen på marknadsföringsområdet. Detta behov har inte heller ifrågasatts i någon av motionerna. Enligt utskottets mening tillgodoser propositionens förslag det behov av ändringar som enligt det ovan anförda föreligger.
Utskottet kommer nedan att under skilda rubriker ta upp de frågor i propositionen som aktualiserats genom motionerna eller som eljest har tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.
Lagens syfte och tillämpningsområde m.m.
Den nya lagen föreslås, i likhet med den nuvarande, inledas med en bestämmelse (1 §) som anger lagens syfte. Den föreslagna bestämmelsen anger, till skillnad från den inledande bestämmelsen i den nuvarande lagen, att lagen inte bara skall främja konsumenternas intressen i samband med marknadsföring, utan även näringslivets intressen. Även om den föreslagna lagen till största delen är inriktad på konsumentintressena är det enligt regeringens mening angeläget att också framhålla näringslivets intressen i sammanhanget. Regeringen pekar på att det redan i förarbetena till den nuvarande lagen framhölls att näringsidkarna har ett intresse av att konkurrensen inte drivs med ohederliga metoder. I allmänhet torde också konsument- och näringsidkarintressen sammanfalla när det gäller frågan om vilka etiska krav som skall ställas på reklam och annan marknadsföring.
I den föreslagna 2 § anges lagens tillämpningsområde. Enligt bestämmelsen skall lagen bara omfatta marknadsföring som sker i näringsverksamhet. Vidare anges att lagen också skall tillämpas då en näringsidkare själv efterfrågar produkter i sin verksamhet. Detta stämmer i huvudsak överens med vad som gäller i dag. Vidare anges att lagen också skall tillämpas på sådana televisionssändningar som omfattas av lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land som är bundet av EES-avtalet. Den föreslagna bestämmelsen har i denna del en motsvarighet i den nuvarande lagen.
I en annan av de inledande paragraferna (3 §) föreslås vissa definitioner av begreppen produkter, marknadsföring och god marknadsföringssed, vilka skall vara till ledning för tillämpningen av lagen. Med produkter avses varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter. Definitionen stämmer i sak överens med vad som gäller i dag. Marknadsföring definieras som reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter. Definitionen innebär att begreppet marknadsföring får en vidare innebörd än vad som gäller i dag. Med den föreslagna bestämmelsen kommer marknadsföring att innefatta åtgärder som en näringsidkare vidtar när han själv efterfrågar produkter, t.ex. vid inköpsreklam. Det föreslagna begreppet god marknadsföringssed är en nyhet och definieras som god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring av produkter. Enligt den nuvarande generalklausulen kan förbud meddelas mot marknadsföringsåtgärder som strider mot god affärssed. I uttrycket god affärssed ligger en hänvisning till det utomrättsliga normsystemet som har utvecklats inom näringslivet, främst genom Internationella Handelskammarens grundregler för reklam. Det nya begreppet god marknadsföringssed skall -- förutom god affärssed -- också omfatta andra vedertagna normer för marknadsföring av produkter. Som exempel på sådana normer anges föreskrifter, riktlinjer som Konsumentverket utfärdat efter överenskommelser med olika branschorganisationer samt de normer som Marknadsdomstolen har skapat genom sin praxis.
Någon definition av begreppen näringsidkare och konsument ges inte i lagförslaget. Enligt regeringens mening är begreppen så vedertagna i den marknadsrättsliga lagstiftningen att de inte behöver definieras närmare.
Enligt utskottets mening är de föreslagna inledande bestämmelserna utformade på ett sådant sätt att de bör kunna utgöra en god vägledning vid lagens tillämpning. Utskottet ansluter sig således till propositionens förslag i dessa delar.
Generalklausulerna
Förslaget innebär, som tidigare redovisats, att de nuvarande generalklausulerna förs över till den nya marknadsföringslagen utan någon saklig ändring. I den nya lagen föreslås en särskild bestämmelse med allmänna krav på marknadsföring (4 §). Enligt bestämmelsen skall marknadsföringen stämma överens med god marknadsföring och även i övrigt vara tillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Vid marknadsföring skall näringsidkaren lämna sådan information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. En överträdelse kan i likhet med vad som nu gäller medföra förbud att fortsätta med marknadsföringen (14 §). Vidare föreslås en bestämmelse som innebär att en näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna sådan information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt får åläggas att lämna sådan information (15 §). Därutöver innehåller förslaget en regel som innebär att en näringsidkare, som marknadsför sådan produkter som är avsedda att användas av konsumenter för privat bruk och som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål, får förbjudas att forsätta med det (17 §).
Förbud mot fortsatt marknadsföring av ett visst slag, förbud mot marknadsföring av otjänliga produkter och ett åläggande att lämna information skall, liksom enligt de nuvarande bestämmelserna, förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (19 §).
Utskottet har inget att erinra mot att det nuvarande systemet med generalklausuler behålls. Erfarenheterna av systemet med generalklausuler på marknadsföringsrättens område är i huvudsak goda. Med stöd av dessa har Marknadsdomstolen genom sin praxis kunnat utveckla ett nyanserat normsystem på området för marknadens aktörer. Deras vidsträckta utformning har också skapat möjligheter till en fortlöpande rättsbildning i takt med att nya marknadsföringsmetoder har utvecklats, liksom med rättsutvecklingen i övrigt. Även med en lagstiftning som innebär konkreta förbud mot viss marknadsföring torde det enligt utskottets mening också i framtiden finnas behov av generalklausuler som kan bidra till en dynamisk rättsutveckling. Därtill kommer att det finns ett behov av att fånga upp sådana otillbörliga åtgärder som inte träffas av de preciserade förbudsreglerna. Kravet på iakttagande av god marknadsföringssed möjliggör att hänsyn kan tas till god affärssed inom näringslivet, till myndigheternas i samråd med branschföreträdare utfärdade råd och rekommendationer samt till annan lagstiftning som aktualiseras vid marknadsföring. Detta medför att det finns utrymme för att utveckla generalklausulens tillämpningsområde allteftersom förhållandena på marknaden och samhället i övrigt ändras.
Utskottet ansluter sig med det anförda till propositionens förslag i dessa delar.
Frågor som gäller obligatorisk information vid marknadsföring av vissa produkter tas upp i motion L18 av Birger Schlaug m.fl. (mp). Två yrkanden gäller reklam för livsmedel. Det ena går ut på att uppgifter skall lämnas om det vid produktionen eller distributionen har använts metoder som är förbjudna i Sverige (yrkande 2) och det andra på att marknadsföring av frukt och grönsaker skall innehålla uppgifter om produkterna behöver skalas på grund av användning av bekämpningsmedel (yrkande 4). Ett yrkande gäller reklam för bilar och innebär obligatoriska krav på dels information om bilens bränsleförbrukning, dels jämförelser med en normalbil (yrkande 3). Ett annat yrkande gäller reklam för elprodukter och innebär obligatoriska krav på dels information om elförbrukning, dels jämförelser med en normalprodukt (yrkande 1). Yrkandena är formulerade så att riksdagen genom lag skall föreskriva om sådan information.
Motion L707 av Yvonne Ruwaida (mp) gäller marknadsföring av skidresor. I motionen yrkas att sådan marknadsföring medelst bilder, film eller annan referens till off pist-åkning skall förbjudas (yrkande 1) samt innehålla en varningstext gällande riskerna vid off pist-åkning (yrkande 2) och text om hur man skall handla om man drabbas av en lavin (yrkande 3).
I propositionen uttalar regeringen att den nya marknadsföringslagen, liksom den nuvarande, skall ha en generell räckvidd och vid behov kompletteras med bl.a. olika produktspecifika lagar. I propositionen anförs att specialregler om t.ex. alkohol- och tobaksreklam alltjämt bör regleras särskilt. De regler som är specifika för exempelvis ljudradio och television bör också liksom hittills, enligt regeringens mening, regleras i den radiorättsliga lagstiftningen.
Utskottet har samma uppfattning och anser således att den nya marknadsföringslagen, i likhet med den nuvarande, skall utgöra den generella lagen för alla former av kommersiella marknadsföringsåtgärder. Enligt utskottets mening bör det därför inte komma i fråga att i den nya marknadsföringslagen ta in särskilda regler som gäller marknadsföring av särskilt angivna varor och tjänster. Vill man reglera marknadsföring av vissa slag av produkter eller tjänster bör detta ske i speciallagstiftning.
Något närmare underlag för riksdagen att inom ramen för detta ärende ta ställning till yrkanden om lagstiftningsåtgärder beträffande specifika varor och tjänster finns inte. När det gäller livsmedel finns, som tidigare berörts, särskilda bestämmelser i livsmedelslagen. Livsmedel som saluhålls får inte ha sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan antagas vara skadligt att förtära. Med stöd av bemyndigande i livsmedelslagen meddelar Statens livsmedelsverk föreskrifter om märkning av livsmedel och om bekämpningsmedelsrester i livsmedel. Sådana föreskrifter finns i Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om bekämpningsmedelsrester i livsmedel (SLV FS 1993:32) och i Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om märkning och presentation av livsmedel (SLV FS 1993:19). Frågor som gäller märkning av livsmedel behandlas av utskottet i betänkandet 1994/95:LU20.
Beträffande motionsyrkandena om olika produkters energiförbrukning vill utskottet peka på att såväl de nuvarande som de förslagna bestämmelserna om informationsskyldighet ger möjlighet att ålägga näringsidkare att ge produktinformation, dvs. information om en varas eller tjänsts innehåll, beskaffenhet och egenskaper eller dess användning, förvaring och skötsel. Marknadsdomstolen har, i avgörandet MD 1981:20, ålagt bilföretag att i annonsering informera om bilars bränsleförbrukning och bränslekostnader enligt normer angivna i Konsumentverkets riktlinjer. Dessutom kan utskottet erinra om att det finns två EG-direktiv om märkning av hushållsapparaters energiförbrukning. Genom lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater har Konsumentverket bemyndigats att meddela föreskrifter om att vissa slag av hushållsapparater skall vara märkta eller på något annat sätt försedda med information om bl.a. energiförbrukning (se bet. 1992/93:LU13). Med stöd av bemyndigandet har Konsumentverket nyligen utfärdat föreskrifter om information om energiförbrukning hos elektriska kylskåp och frysar för hushållsbruk (KOVFS 1995:1).
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L18 yrkandena 1, 2, 3 och 4.
I den mån några särskilda åtgärder är påkallade som gäller marknadsföring av skidresor utgår utskottet från att Konsumentverket tar erforderliga initiativ. I sammanhanget kan påpekas att artikel 12 i Internationella Handelskammarens grundregler för reklam föreskriver att reklam inte, utan att det är pedagogiskt eller i övrigt från allmän synpunkt försvarligt, får innehålla bild eller beskrivning på farlig verksamhet eller på situation där säkerheten åsidosatts. Särskild försiktighet är påkallad i detta avseende beträffande reklam som riktar sig till eller avbildar barn eller ungdom. Av artikel 13 framgår vidare att reklam som riktas till eller är ägnad att påverka barn eller ungdom inte får innehålla framställning i ord eller bild som kan medföra bl.a. fysiska skadeverkningar.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall också till motion L707.
Katalogreglerna
I propositionen föreslås, som tidigare nämnts, införande av ett system med sanktionsavgifter i marknadsföringsmål. Systemet innebär att en särskild avgift benämnd marknadsstörningsavgift införs vid uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av vissa i lagen uppställda s.k. katalogregler. I förevarande avsnitt behandlar utskottet de föreslagna katalogreglerna och de motionsyrkanden som berör dessa regler. När det gäller marknadsstörningsavgiften återkommer utskottet till denna i samband med behandlingen av förslaget såvitt gäller sanktionssystemet.
I de föreslagna katalogreglerna (5--13 §§) upptas särskilda bestämmelser om reklamidentifiering, vilseledande reklam, vilseledande förpackningsstorlekar och efterbildningar, konkursutförsäljningar, utförsäljningar, realisationer, obeställda produkter och förmånserbjudanden.
Vad som föreslås om reklamidentifiering (5 §) innebär att all marknadsföring skall utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Det skall också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen. Förslaget innebär att nuvarande krav i Marknadsdomstolens praxis om reklamidentifiering och sändarangivelse lagfästs.
Den föreslagna regeln om förpackningsstorlekar (7 §) innebär att en näringsidkare inte skall få använda förpackningar som genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är vilseledande i fråga om produktens mängd, storlek eller form. Förslaget innebär att vissa i Marknadsdomstolens praxis fastlagda principer lagfästs. På förpackningarna vilseledande framställningar omfattas av det nedan redovisade förbudet mot vilseledande reklam.
När det gäller utförsäljningar och realisationer m.m. innebär regeringens förslag (10 och 11 §§) att uttrycket "slutförsäljning", "upphör", "utförsäljning" eller andra uttryck med motsvarande innebörd får användas vid marknadsföring av produkter, bara om det är fråga om en tidsbegränsad slutförsäljning av näringsidkarens hela varulager eller en klart avgränsad del av det till väsentligt lägre priser än näringsidkarens normala priser för motsvarande produkter. Utrycket "konkurs", ensamt eller i förening med något annat uttryck, får användas vid marknadsföring av produkter, bara om produkterna säljs av konkursboet eller för dess räkning. Uttrycket "realisation" eller något annat uttryck med motsvarande innebörd får, enligt förslaget, användas vid marknadsföring av produkter, bara om försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens ordinarie sortiment och sker under en begränsad tid till väsentligt nedsatta priser. I propositionen anför regeringen att det sedan tillkomsten av marknadsföringslagen genom Marknadsdomstolens praxis utvecklats enhetliga normer för vilka krav som bör ställas upp för användning av de olika uttrycken. Normbildningen har skett med huvudsaklig utgångspunkt från uttalandena i förarbetena. I likhet med utredningen och de flesta remissinstanser som har uttalat sig i frågan bedömer regeringen att det nu finns underlag för att precisera kraven på ett sådant sätt att en särskild reglering ter sig ändamålsenlig.
Den föreslagna bestämmelsen om obeställda produkter (12 §) innebär att en näringsidkare vid marknadsföring inte får leverera produkter till någon som inte uttryckligen har beställt dem och därvid vilseleda mottagaren om dennes betalningsskyldighet.
Regeringens förslag som gäller förmånserbjudanden (13 §) innebär att en näringsidkare, som vid marknadsföring erbjuder köparen att förvärva ytterligare produkter utan ersättning eller till ett särskilt lågt pris eller erbjuder köparen andra särskilda förmåner skall lämna viss angiven information. Denna skall ange villkoren för att utnyttja erbjudandet, erbjudandets beskaffenhet och värde samt de tidsgränser och andra begränsningar som gäller för erbjudandet. Regleringen av förmånserbjudandena tar sikte på att säkerställa att konsumenterna och även andra får tillgång till information i de olika avseenden som behövs för att kunna bedöma erbjudandet i dess helhet.
Vad som sålunda föreslås beträffande reklamidentifiering, vilseledande förpackningsstorlekar, utförsäljningar och realisationer, obeställda produkter samt förmånserbjudanden föranleder inga erinringar från utskottets sida.
Den föreslagna bestämmelsen om vilseledande reklam (6 §) innebär att en näringsidkare, liksom hittills, skall vara förbjuden att vid marknadsföringen använda påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annan näringsidkares verksamhet. Det skall särskilt gälla framställningar som avser produktens art, mängd, kvalitet och andra egenskaper, produktens ursprung, användningen och inverkan på hälsa eller miljö, produktens pris, grunderna för prissättningen och betalningsvillkoren. Också framställningar som avser näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifikationer, ställning på marknaden, kännetecken och andra rättigheter samt belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsidkaren nämns i sammanhanget. Bestämmelsen avser att fånga upp de i särklass vanligaste fallen där vilseledande påståenden och andra framställningar kan förekomma. En avsikt med bestämmelsen är också att den skall ge vägledning för marknadens aktörer när de lägger upp reklamkampanjer och liknande. Exemplifieringen i den föreslagna bestämmelsen ansluter mycket nära till reglerna i EG:s direktiv om vilseledande reklam. Förslaget om förbud mot vilseledande framställningar är också avsett att fånga upp förfaranden som innebär vilseledande användning av geografiska ursprungsbeteckningar.
I motion L18 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs lagstiftning med förbud mot marknadsföring av livsmedel utan angivande av geografiskt ursprung (yrkande 6). Motionärerna anser det fullständigt otillfredsställande att regeringen avser att acceptera att t.ex. importerat kött kan malas till köttfärs i Sverige och sedan säljas som svensk. I motionen krävs att denna typ av vilseledande marknadsföring förbjuds.
Som framgått av vad som redovisats ovan är utgångspunkten att den nya marknadsföringslagen, liksom den nuvarande, skall ha en generell räckvidd och kompletteras med olika produkt- och mediespecifika lagar. Enligt utskottets tidigare redovisade ställningstagande kan det inte komma i fråga att i marknadsföringslagen ta in en särskild bestämmelse som gäller marknadsföring av livsmedel. När det gäller märkning av livsmedel finns särskilda bestämmelser som utfärdats av Statens livsmedelsverk med stöd av bemyndiganden i livsmedelslagen. I Livsmedelsverkets kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om märkning och presentation av livsmedel (SLV FS 1993:19) finns en särskild bestämmelse som innebär att upplysning om platsen för livsmedlets ursprung skall lämnas, om avsaknad av denna uppgift kan vilseleda konsumenten. Föreskrifterna är straffsanktionerade enligt 30 § livsmedelslagen. Påståendet i motionen om att det är tillåtet att som "svensk" köttfärs sälja färs som består av importerat kött som malts i Sverige är således felaktigt.
Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionens förslag även i nu behandlad del och avstyrker bifall till motion L18 yrkande 6.
När det gäller efterbildningar föreslår regeringen en särskild bestämmelse (8 §) som innebär att en näringsidkare vid marknadsföring inte får använda efterbildningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon annan näringsidkares kända och särpräglade produkter. Bestämmelsen har utformats så att förbudet faller inom ramen för Marknadsdomstolens nuvarande praxis. Den föreslagna bestämmelsen är också avsedd att ligga i linje med Sveriges förpliktelser enligt Pariskonventionen av den 20 mars 1883 för industriellt rättsskydd. I konventionen finns en artikel som föreskriver att förbud skall meddelas mot alla handlingar av beskaffenhet att framkalla förväxling med en konkurrents företag, varor eller verksamhet inom industri och handel.
Förbudet i 8 § skall inte gälla efterbildningar vilkas utformning huvudsakligen tjänar till att göra produkten funktionell. Detta sammanhänger med att det genom Marknadsdomstolens praxis slagits fast att en vara skall bedömas som särpräglad om dess utformning främst har till ändamål att i estetiskt hänseende skilja den från andra varor. En utformning som i huvudsak är tekniskt eller funktionellt betingad anses däremot inte göra varan särpräglad. Det föreslagna undantaget innebär dock inte att användningen av efterbildningar inte kan förbjudas om produkten är skyddad enligt t.ex. den immaterialrättsliga lagstiftningen.
Birger Schlaug m.fl. (mp) anser i motion L18 att förslaget i denna del skyddar etablerade företag på ett onödigt drastiskt sätt och att det framför allt är en produkts funktion, kvalitet, säkerhet samt miljö- och hälsoanpassning som bör beaktas då man bedömer om konsumenter vilseförs. Motionärerna yrkar att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att vilseledande efterbildningar ej får användas vid marknadsföring enligt utredningens förslag (yrkande 7).
Utskottet tolkar yrkandet så att motionärerna begär att Marknadsföringsutredningens förslag i denna del skall genomföras. Utredningens förslag innefattar ett förbud för näringsidkare att genom efterbildningar av annans kommersiellt särpräglade varor eller tjänster framkalla risk för förväxling som är ägnad att vilseleda konsumenter eller andra förbrukare beträffande kvalitet eller ursprung. En efterbildning skall dock enligt utredningens förslag inte anses otillåten, om utformningen huvudsakligen tjänar till att göra varan funktionell.
Utskottet kan för sin del inte finna att det i sak föreligger någon skillnad mellan vad utredningen föreslagit och det förslag som regeringen nu lägger fram. Motionsyrkandet får därför anses vara tillgodosett. Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag i denna del och avstyrker bifall till motion L18 yrkande 7.
S.k. fakturaskojeri
Marknadsföringsutredningen föreslog en katalogregel som innebär ett uttryckligt förbud mot att skicka fakturor och liknande handlingar och därigenom vilseleda mottagaren i fråga om beställning har skett eller om att betalningsskyldighet föreligger -- s.k. fakturaskojeri. Enligt utredningens förslag skulle bestämmelsen ingå som ett andra stycke i den ovan redovisade paragrafen om obeställda produkter (12 §).
Regeringen anser att en uttrycklig regel om detta inte är motiverad. I den mån ett sådant förfarande är att bedöma som marknadsföring bör det, enligt regeringens mening, kunna förbjudas med stöd av generalklausulen om otillbörlig marknadsföring.
Per Stenmarck m.fl. (m) yrkar i motion L15 att riksdagen skall komplettera den föreslagna 12 § med ett andra stycke med följande lydelse: "En näringsidkare får inte heller till konsumenter eller andra förbrukare som inte har beställt några varor eller tjänster ställa fakturor, inbetalningsavier eller liknande meddelanden som är ägnade att inge en felaktig föreställning om att beställning skett eller betalningsskyldighet annars föreligger." I motionen anförs att negativa säljmetoder genom s.k. fakturaskojeri är ett påtagligt gissel för enskilda företagare och för näringslivet i dess helhet. Motåtgärder är enligt motionärernas mening påkallade och angelägna. Brottsbalkens regler om bedrägeri har i praktiken visat sig inte vara effektiva instrument för att komma åt företeelsen.
I motion L18 framställer Birger Schlaug m.fl. (mp) samma yrkande (yrkande 10).
I motion L16 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud att skicka fakturor till konsumenter eller andra som inte har beställt några varor eller tjänster (yrkande 2). Ett liknande yrkande framställs i motion L14 av Marianne Andersson (c) och Inga Berggren (m). I den förstnämnda motionen anförs att många företag upplever förfarandet med utskick av fakturor och orderbekräftelser för varor som inte har beställts som ett stort problem. Detta gäller inte minst påstådda beställningar av annonsering i olika kataloger. I dessa fall skickas fakturor eller orderbekräftelser regelmässigt ut innan någon produkt har färdigställts. Utskicken får därvid, anför motionärerna, ett klart inslag av marknadsföring av den kommande produkten. Motionärerna anser att det är av största vikt att sådana förfaranden beivras. De oseriösa aktörerna tillåts för närvarande att agera relativt fritt, till förfång för såväl mottagarna av utskicken som de seriösa konkurrenterna på marknaden. Mot denna bakgrund bör enligt motionärernas mening slås fast att förfarandet är förbjudet. Vidare bör en möjlighet införas att påföra marknadsstörningsavgift.
I motion L17 av Per Bill (m) anförs att svenska företag sedan årtionden är utsatta för systematiska skojeriförsök, dels genom fakturaliknande offerter från främst utländska katalogföretag, dels genom annan bedrägeriliknande annonsförsäljning från utgivare av olika svenska publikationer. Denna verksamhet kostar företagen årligen mångmiljonbelopp. Trots att polisen då och då ingriper mot en del svenska skojare förefaller verksamheten fortsätta i oförminskad omfattning. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa förbud mot att skicka fakturor till någon som inte har beställt några produkter.
I motion L14 anför motionärerna att det är av största vikt att förfarandet med utskick av fakturor m.m. för obeställda varor beivras. De oseriösa aktörerna tillåts för närvarande att agera relativt fritt. Med den i propositionen föreslagna ordningen konstaterar motionärerna att möjligheten till påförande av marknadsstörningsavgift saknas. Näringsidkaren riskerar endast ett förbud vid vite att fortsätta med förfarandet.
Företrädare för Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté har vid en uppvaktning framfört liknande synpunkter som motionärerna samt anfört att det är oacceptabelt att den effektivisering som sanktionsavgiften innebär inte skall omfatta ett av de mest otillbörliga och systematiskt bedrivna förfarandena på marknadsföringsområdet. Även om en sådan skärpning av påföljden inte kommer att eliminera problemet utgör det för närvarande, enligt Handelskammarens mening, den enskilda åtgärd som har störst utsikt att bli framgångsrik. Liknande kritik mot förslaget har framförts i inkomna skrivelser, en från Sveriges Köpmannaförbund, en från Motorbranschens riksförbund samt en från Företagarnas Riksorganisation och Grossistförbundet Svensk Handel.
Mot bakgrund av den uppmärksamhet som under en lång tid ägnats åt problemet med fakturaskojeri borde regeringen, enligt utskottets mening, utförligare ha behandlat denna fråga i propositionen. I sammanhanget kan nämnas att Annonsörföreningen sedan flera år upprättar en särskild lista, "Gula meddelanden", vari varnas för förlagsföretag m.fl. som uppträtt bedrägligt eller på annat sätt olämpligt gentemot medlemsföretag. Vidare har Näringslivets Delegation för Marknadsrätt och Konsumentverket år 1991 tagit fram information om hur man hanterar bedrägeriliknande annonsförsäljning m.m. Trots de åtgärder som sålunda vidtagits i syfte att skydda företagen synes problemen kvarstå.
Marknadsföringsutredningen konstaterade i sitt betänkande (SOU 1993:59) Ny marknadsföringslag (s. 357) att negativa säljmetoder även utanför konsumentområdet utgör ett allvarligt problem. Enligt vad utredningen erfarit har branschorganisationer genom information till sina medlemmar försökt att omöjliggöra för oseriösa näringsidkare att använda sig av den variant av metoden som riktar sig till andra förbrukare. Trots dessa ansträngningar från näringslivets sida tillställs företag ofta fakturor eller inbetalningsavier och liknande meddelanden utan att de gjort någon beställning eller i många fall inte ens fått någon vara levererad eller tjänst utförd. I synnerhet gäller detta inom vissa sektorer av förlagsbranschen. Säljmetoden går i dessa fall ut på att sända ut räkningar för abonnemang och ge sken av att mottagaren abonnerat på verket, trots att så inte är fallet. Mot denna bakgrund finns det enligt utredningens mening skäl att föreslå en särskild bestämmelse i en ny marknadsföringslag mot denna variant av negativ säljmetod. Ett systematiskt användande av metoden kan, framhöll utredningen, visserligen tänkas medföra att brottsbalkens regler om bedrägeri kan bli tillämpliga. Då krävs emellertid att det går att styrka skada hos mottagaren samt vinning och uppsåt hos näringsidkaren. Utredningen ansåg, som tidigare nämnts, att det finns behov av en regel som möjliggör att den juridiska personen träffas av en kännbar sanktion utan att skada och vinning behöver styrkas hos näringsidkaren.
I sitt remissyttrande över Marknadsutredningens förslag konstaterar Konsumentverket att negativa säljmetoder i dag är ett större problem för företag än för konsumenter. Sveriges Industriförbund framhåller i sitt remissyttrande att negativa säljmetoder är ett stort gissel för framför allt näringslivet. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen välkomnas av Industriförbundet.
Enligt utskottets mening föreligger ett behov av lagstiftning som kan motverka negativa säljmetoder i form av fakturaskojeri på ett effektivare sätt än vad straffbestämmelserna i brottsbalken och generalklausulen om otillbörlig marknadsföring kan göra. Utskottet förordar att regeringen snarast möjligt framlägger ett förslag till rättslig reglering i nu angivet syfte. Av skäl som närmare kommer att redovisas i det följande förordar utskottet att den nya marknadsföringslagen skall träda i kraft den 1 januari 1996. Utskottet anser det önskvärt att den ovan förordade rättsliga regleringen kan träda i kraft samtidigt med den nya marknadsföringslagen.
Vad utskottet sålunda, med bifall till motionerna L14, L16 yrkande 2 och L17 samt med anledning av motionerna L15 och L18 yrkande 10, anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Garantier
Marknadsföringsutredningen föreslog en katalogregel med förbud mot att använda uttrycket garanti eller liknande uttryck på ett sätt som är ägnat att framkalla en felaktig uppfattning om att näringsidkaren gör ett åtagande som i något väsentligt avseende ger konsumenter eller andra förbrukare en förmånligare rättslig ställning än de annars skulle ha haft.
I propositionen gör regeringen bedömningen att någon särskild regel om användningen av uttrycket garanti vid marknadsföring inte bör tas in i en ny marknadsföringslag.
Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkar i motion L18 att riksdagen skall besluta att det i lag skall fastställas att en näringsidkare inte får använda uttrycket "garanti" eller liknande uttryck enligt utredningens förslag (yrkande 8).
I propositionen redovisas Marknadsdomstolens praxis när det gäller bedömningen av användningen av garantiutfästelser. Regeringen konstaterar därvid att domstolen i varje särskilt fall prövat tillbörligheten av begreppsanvändningen och därvid utgått från hur den aktuella garantiutfästelsen normalt uppfattas av konsumenten. De redovisade fallen ger enligt regeringens mening vid handen att det inte bara är en garantiutfästelses reella innebörd som är avgörande för hur utfästelsen skall bedömas, utan även sättet på vilket sätt utfästelsen presenterats och därmed uppfattats av konsumenten. Även om en garantiutfästelse innefattar en förmån som annars inte skulle stå en köpare till buds, kan utfästelsen vara vilseledande. Den av utredningen föreslagna regeln om under vilka förutsättningar uttrycket garanti får användas vid marknadsföring täcker inte alla de fall av otillbörlig användning som kan tänkas förekomma. Det kan därför enligt regeringens mening redan av den anledningen ifrågasättas om det kan vara meningsfullt att införa en regel om vilka krav som skall vara uppfyllda för att formuleringen garanti skall få användas i samband med marknadsföring. Vidare hänvisar regeringen till att det finns regler om vissa slags garantier i 21 § konsumentköplagen och 14 § konsumenttjänstlagen som för närvarande ses över av Utredningen om konsumenträttsliga frågor (dir. 1993:101). Därtill kommer att det inom EU pågår en diskussion om köprättsliga garantier. Med hänsyn till det anförda anser regeringen att en marknadsrättslig reglering av användningen av begreppet garantier inte bör genomföras. I stället bör, enligt regeringens mening, resultaten av de pågående övervägandena och diskussionerna avvaktas innan ställning tas till en sådan reglering.
Utskottet har ingen annan uppfattning än regeringen. I sammanhanget kan nämnas att Utredningen om konsumenträttsliga frågor nyligen avslutat sitt arbete. I betänkandet (SOU 1995:11) Nya konsumentregler har utredningen föreslagit ändringar i konsumentköplagens och konsumenttjänstlagens garantibestämmelser som kortfattat innebär att en näringsidkare i en garanti skall kunna utesluta någon eller några av lagens allmänna felpåföljder. För att en sådan inskränkning av en garanti skall gälla mot konsumenten uppställs som villkor att näringsidkaren upplyser konsumenten om hans möjlighet att åberopa lagens allmänna felregler. Det föreslagna innebär inte att det blir tillåtet att genom en garanti avtala bort lagens tvingande påföljder när en vara eller tjänst är behäftad med fel. Utskottet utgår från att regeringen i samband med beredningen av utredningens förslag också överväger om några ändringar i marknadsföringslagen är påkallade.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L18 yrkande 8.
Aggressiva metoder vid marknadsföring
Marknadsföringsutredningen föreslog en katalogregel som innebär förbud mot att använda säljmetoder som överrumplar konsumenter eller andra förbrukare eller som på aggressivt sätt utsätter dem för tidspress eller särskilt köptryck på ett sätt som är ägnat att leda till oöverlagda köp- eller säljbeslut. Utredningens förslag fick kraftig kritik från remissinstanserna, framför allt med hänvisning till att den föreslagna regeln var alltför oprecist utformad. Regeringen instämmer i allt väsentligt i kritiken. En regel mot otillbörliga förfaranden i de nu aktuella avseendena bör, enligt regeringens mening, utformas på ett sådant sätt att den kan tillämpas på enahanda sätt vid olika former av marknadsföring. Detta gäller inte minst om det till regeln skall vara kopplad en direktverkande sanktion. Enligt regeringens bedömning uppfyller utredningens lagförslag i denna del inte de grundläggande krav på precision som måste ställas. Något underlag för en ytterligare precisering av regeln finns för närvarande varken i praxis eller i övrigt. De otillbörliga förfaranden som utredningen har velat fånga med sitt förslag bör i stället, anför regeringen, liksom hittills angripas med stöd av generalklausulen om otillbörlig marknadsföring. Utvecklingen på området bör dock följas med uppmärksamhet. Om det finns anledning till det bör frågan om en reglering, enligt regeringens mening, övervägas på nytt.
I motion L18 yrkar Birger Schlaug m.fl. (mp) att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att en näringsidkare inte får använda aggressiva metoder enligt utredningens förslag (yrkande 9). Enligt motionärernas mening måste en effektiv marknad bygga på rationella och medvetna beslut. Sådana motverkas av aggressiva säljmetoder, och det finns därmed ingen som helst rationell anledning att acceptera dem för den som vill förorda en sund marknad som bygger på ömsesidig respekt.
Utskottet gör också i denna fråga samma bedömning som regeringen. Utredningens förslag i denna del bör således inte leda till lagstiftning. Ställningstagandet innebär inte att utskottet accepterar aggressiva metoder vid marknadsföring. Som regeringen anför kan de otillbörliga förfaranden som utredningen och också motionärerna vill komma åt angripas med stöd av generalklausulen om otillbörlig marknadsföring.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L18 yrkande 9.
Marknadsföringskorruption
Ansvar för bestickning kan enligt 17 kap. 7 § brottsbalken komma i fråga då någon till en arbetstagare lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för tjänsteutövningen. Marknadsföringsåtgärder med bestickningsliknande verkan kan angripas både med stöd av den nuvarande marknadsföringslagens generalklausul om otillbörlig marknadsföring och brottsbalkens regler i ämnet. Marknadsdomstolen har avgjort flera fall där en näringsidkare har erbjudit den som köper varor att utan kostnad erhålla ytterligare varor. Domstolen har funnit att erbjudanden som medför risk för bestickningsliknande verkan är otillbörliga enligt marknadsföringslagen (MD 1977:17, 1988:4, 1988:27 och 1993:18). Genom den praxis som har utvecklats av Marknadsdomstolen när det gäller marknadsföringsåtgärder med bestickningsliknande verkan har generalklausulen om otillbörlig marknadsföring i de aktuella fallen fått en supplerande funktion i förhållande till brottsbalkens regler om bestickning och muta. Skillnaderna mellan de båda regelsystemen när det gäller att ingripa mot aktuella förfaranden ligger främst i sanktionerna. Medan en otillbörlig marknadsföringsåtgärd leder till ett vitesförbud, är bestickningsbestämmelserna i brottsbalken förenade med straffsanktion.
Marknadsföringsutredningen föreslog en särskild katalogregel som innebär förbud för näringsidkare att söka påverka beslutsfattandet hos andra förbrukare genom att erbjuda korruptiva förmåner till deras anställda, s.k. marknadsföringskorruption. I propositionen gör regeringen bedömningen att någon särskild regel med förbud mot marknadsföringskorruption inte bör införas i en ny marknadsföringslag.
I motion L18 yrkar Birger Schlaug m.fl. (mp) att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att en näringsidkare inte får försöka påverka beslutsfattande genom korruptiva förmåner enligt utredningens förslag (yrkande 11). Motionärerna anser att en sådan bestämmelse är väl lämpad att ingå i en ny marknadsföringslag.
Av propositionen framgår att regeringen delar utredningens uppfattning att bestickning och bestickningsliknande förfaranden vid marknadsföring bör motverkas och att effektiva medel bör stå till buds för ändamålet. Regeringen bedömer dock att någon särskild regel med förbud mot marknadsföringskorruption inte bör införas i en ny marknadsföringslag. Regeringen pekar därvid på att utredningens förslag i denna del inte täcker andra förfaranden än sådana som redan nu kan angripas med brottsbalkens regler och generalklausulen om otillbörlig marknadsföring. Utredningen har inte, anför regeringen, pekat på något förhållande som ger vid handen att de regler som nu finns inte skulle vara tillräckliga för att upprätthålla en god marknadsföringssed på området eller att de sanktioner som nu kan tillgripas inte skulle vara tillräckligt effektiva för att uppnå syftet. Regeringen finner redan av dessa skäl att behovet av en särskild reglering kan ifrågasättas. Enligt regeringens mening kan lämpligheten av den av utredningen föreslagna regeln ifrågasättas också av andra skäl. En bestickning eller ett bestickningsliknande förfarande syftar till att påverka en anställd att fatta t.ex. ett köpbeslut. I praktiken är det således bara uppsåtliga förfaranden som skulle kunna angripas med stöd av en regel i marknadsföringslagen. I objektivt hänseende kan knappast andra rekvisit ställas upp än sådana som redan täcks av brottsbalkens bestickningsbestämmelse. Det innebär, enligt regeringen, att ett och samma förfarande kan komma under bedömning i såväl ett brottmål som ett marknadsföringsmål och att det kan leda till både straff och marknadsstörningsavgift. Vidare kan det, påpekar regeringen, finnas risk för att t.ex. tillbörligheten av de erbjudna förmånerna kan komma att bedömas olika av Högsta domstolen i ett brottmål och av Marknadsdomstolen i ett marknadsföringsmål.
Utskottet har samma uppfattning som regeringen och avstyrker bifall till motion L18 yrkande 11.
Diskriminerande reklam
Med diskriminerande reklam brukar i första hand avses könsdiskriminerande reklam, varvid man skiljer på kränkande och schabloniserande reklam. Med kränkande reklam avses i dessa sammanhang framställningar vilkas innehåll i egentlig mening diskriminerar det ena könet, dvs. reklam som meddelar ett budskap som på ett eller annat sätt nedvärderar könet i fråga. Typiska exempel på sådan typ av reklam är bilder där kvinnan utnyttjas som blickfång eller som utnyttjar sexuella anspelningar och ger löften som inte har med produkten att skaffa. Med schabloniserande reklam brukar avses framställningar som återspeglar ett föråldrat könstänkande och därigenom motverkar strävandena mot jämlikhet mellan könen. Typiska exempel på sådan typ av reklam är reklam som ger en falsk bild av kvinnans eller mannens insatser i arbetslivet eller som ger en schabloniserad bild av kvinnors och mäns personlighetsdrag. Könsdiskriminerande reklam kan vara diskriminerande för både kvinnor och män. Under senare tid har också uppmärksammats diskriminerande reklam i fråga om ras, religion, nationalitet m.m.
Någon lagstiftning som gör det möjligt att ingripa mot könsdiskriminerande eller annan diskriminerande reklam finns inte. Den lagstiftning som är inriktad på att beivra diskriminering i olika former är inte tillämplig på reklam. Marknadsdomstolen har också slagit fast att det inte är möjligt att med stöd av marknadsföringslagen rikta ett förbud mot en marknadsföring bara på den grunden att den är könsdiskriminerande (MD 1976:8).
Frågan om lagstiftning mot diskriminerande reklam har varit föremål för en mängd överväganden och förslag. Vad som därvid diskuterats har gällt dels om sådana regler över huvud taget behövs, dels om en sådan lagstiftning kräver grundlagsändring. De som har motsatt sig lagstiftning har bl.a. gjort gällande att de egenåtgärder som företas från näringslivets sida är mer verkningsfulla än vad som kan åstadkommas med stöd av en lagstiftning.
Vid 1975/76 års riksmöte begärde riksdagen med anledning av motioner i frågan hos regeringen förslag till lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam (bet. NU 1975/76:61, rskr. 343). År 1977 behandlade konstitutionsutskottet motionsyrkanden om förbud i grundlagen mot spridande av diskriminerande uppfattningar om kvinnor samt förbud i särskild lag mot kvinnodiskriminerande text och bilder, även i reklam. Konstitutionsutskottet fann att yrkandena berörde tryckfrihetens grundvalar -- rätten att i tryckt skrift uttrycka åsikter i vilket ämne som helst. Utskottet underströk att inskränkningar i denna rätt är tillåtna endast i de fall som särskilt anges i tryckfrihetsförordningen. Utskottet uttalade också i sitt av riksdagen godkända betänkande att en lag med förbud mot kvinnodiskriminerande reklam synes fordra stöd i tryckfrihetsförordningen (bet. KU 1976/77:27).
Frågan om lagstiftning togs sedermera på regeringens uppdrag upp av Konsumentpolitiska kommittén. I sitt betänkande (SOU 1985:32) Hushållning för välfärd ansåg kommittén att det krävdes grundlagsändringar för att lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam skulle kunna införas. Något formellt lagförslag lades inte fram.
År 1989 överlämnade Konsumentverket till regeringen rapporten (1988/89:5) Könsdiskriminerande reklam -- nu skall den bort. Med utgångspunkt från rapporten upprättades år 1990 inom Civildepartementet promemorian Lagstiftning mot könsdiskriminerande marknadsföring. I promemorian föreslogs en särskild lag enligt vilken en könsdiskriminerande reklamåtgärd vid tillämpning av marknadsföringslagen skulle anses vara en sådan otillbörlig handling som avses i generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen. Lagstiftningen bedömdes i promemorian kunna ske utan grundlagsändring. Promemorian remissbehandlades. Remisskritiken var blandad i fråga om såväl behovet och lämpligheten av lagstiftning som behovet av att anknyta lagstiftningen till marknadsföringslagen.
Våren 1993 behandlade lagutskottet en motion vari begärdes att regeringen skulle utreda lagstiftningsfrågan. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:LU32 erinrade utskottet om de genomförda utredningarna och fann att det inte förelåg något behov av ytterligare utredningsarbete. I sammanhanget erinrade utskottet också om att näringslivet vidtagit s.k. egenåtgärder i syfte att motverka könsdiskriminerande reklam. Den då aktuella motionen avslogs på utskottets hemställan. Liknande motioner behandlades våren 1994. Utskottet hänvisade då till pågående utredningsarbete och ansåg att resultatet därav borde avvaktas. Inte heller dessa motioner föranledde någon riksdagens åtgärd (bet. 1993/94:LU21).
Därefter har promemorian (Ds 1994:64) Diskriminerande reklam, som gjorts på uppdrag av Civildepartementet, framlagts. I promemorian anförs att det inte kan råda någon tvekan om att lagstiftning mot kränkande reklam kan införas utan hinder av tryckfrihetsförordningen. I promemorian föreslås att det i marknadsföringslagen görs ett tillägg av innebörd att diskriminerande inslag i reklamen skall beaktas vid bedömningen av vad som är god marknadsföringssed. Också denna promemoria har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser anser att lagstiftning med förbud mot diskriminerande reklam inte kan införas utan grundlagsändringar.
I propositionen gör också regeringen bedömningen att lagstiftning med förbud mot diskriminerande reklam inte kan införas utan grundlagsändring. Något förslag till lagstiftning mot diskriminerande reklam läggs inte fram. För ett ingripande mot diskriminerande reklam skall således även i fortsättningen krävas att åtgärden är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Reklam med diskriminerande inslag bör, enligt regeringens mening, i vissa fall kunna bedömas som otillbörlig mot konsumenter men inte på den grunden att reklamen är diskriminerande utan på någon annan grund, såsom att den är vilseledande eller annars ovederhäftig. Regeringen kommer noga att följa utvecklingen. Om inte näringslivets egenåtgärder kan stävja den diskriminerande reklamen finns det, anser regeringen, anledning att på nytt ta upp frågan om åtgärder mot den.
I motion L13 anför Tanja Linderborg m.fl. (v) att det finns ett klart behov av lagstiftning mot diskriminerande reklam. Många människor känner sig kränkta av framställningar av kvinnor som rena sexualobjekt. Också reklam som innehåller inslag av etnisk diskriminering bör effektivt motverkas. Om det från statsmakterna klart sägs ifrån att diskriminerande reklam inte accepteras kan man enligt motionärerna utgå från att näringsidkarna blir försiktigare i sina val av marknadsföringsmetoder. Motionärerna menar vidare att det finns en hel del som talar för att förbud mot diskriminerande marknadsföring kräver grundlagsändringar. Detta skulle naturligtvis förlänga lagstiftningsproceduren, men utgör enligt motionärernas mening i sig inget skäl mot lagstiftning. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning mot diskriminerande marknadsföring samt de förslag till grundlagsändringar som kan anses erforderliga. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning mot kränkande marknadsföring.
I motion L19 yrkar Inger Davidson m.fl. (kds) att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om förbud mot kränkande reklam. Motionärerna anför att det är viktigt att reklamen återspeglar ett livsmönster som bygger på principen om kvinnors och mäns lika värde och på jämställdhet mellan könen. Motionärerna anser vidare att reklam som är diskriminerande mot ras, nationalitet och religion är något som måste förhindras i synnerhet i ljuset av den främlingsrädsla och främlingsfientlighet som finns. I motionen beskrivs vidare näringslivets egenåtgärder på området. Enligt motionärernas mening är detta arbete betydelsefullt, och det är av stor vikt att detta arbete fortsätter även om det lagstiftas på området.
Agne Hansson m.fl. (c) kritiserar i motion L16 att regeringen inte går vidare med frågan om förbud mot diskriminerande reklam. Enligt motionärernas uppfattning måste samhället reagera kraftigare på reklam som är kränkande och nedvärderande. Vi har i dag, anför motionärerna, nått den gräns där lagstiftning mot kränkande reklam känns påkallad. Motionärerna menar att regeringen bör tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att ytterligare bereda frågan och föreslå reglering mot diskriminerande reklam. I motionen yrkas tillkännagivande härom (yrkande 1).
I motion L18 anför Birger Schlaug m.fl. (mp) att det finns svåra gränsdragningsproblem mellan yttrandefrihet och förbud mot diskriminerande reklam. Motionärerna är inte helt övertygade om att det behövs en grundlagsändring för ett förbud men accepterar regeringens inställning. I motionen begärs att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlagsändring som kan medföra att såväl yttrandefriheten säkras som att diskriminerande reklam kan undvikas (yrkande 12).
Alf Svensson m.fl. (kds) anför i motion A820 att reklam som är kränkande för kvinnor bör motverkas genom lagstiftning. I motionen yrkas att vad som sålunda anförs skall ges regeringen till känna (yrkande 26).
Konstitutionsutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet över propositionen och de med anledning av propositionen väckta motionerna behandlat de konstitutionella förutsättningarna för lagstiftning med förbud mot diskriminerande reklam. I yttrandet konstateras att det finns ett begränsat utrymme för att vid sidan av grundlagarna ingripa mot reklam i de medier som omfattas av grundlagarna. När det gäller att avgöra i vilken mån sådana ingripanden är möjliga på grund av att reklamen har ett innehåll som ger uttryck för diskriminering pekar konstitutionsutskottet på att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen tillförsäkrar alla en rätt att i bl.a. tryckta skrifter och filmer yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i "vad ämne som helst". Grundlagarna innehåller ingen definition av vad slags uppgifter, tankar m.m. som är skyddsvärda eller inte skyddsvärda. De sanktioner som kan förekomma får, anför konstitutionsutskottet, enligt grundlagarna utkrävas endast om innehållet i framställningen är straffbart som missbruk av tryckfriheten eller yttrandefriheten. De skall då utkrävas i den ordning som föreskrivs i grundlagarna, dvs. inför allmän domstol med tillgång till jury. Grundlagarna lämnar inte något utrymme för att föreskriva sanktioner av annat slag eller i andra former därför att innehållet i en framställning verkat kränkande på en eller flera personer, anför konstitutionsutskottet. Detta gäller även om framställningen har ett kommersiellt ändamål. En lagstiftning med förbud mot diskriminerande reklam rör, som konstitutionsutskottet anförde år 1977, således tryckfrihetens grundvalar. Konstitutionsutskottet anser därför, i likhet med regeringen, att en sådan lagstiftning inte kan införas utan grundlagsändring.
Lagutskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om att reklam med inslag av diskriminering i olika former är oacceptabelt. Som anförs i någon av motionerna är det önskvärt att reklamen återspeglar ett livsmönster som bygger på principen om kvinnors och mäns lika värde och på jämställdhet mellan könen. Genom konstitutionsutskottets yttrande är det klarlagt att en laglig möjlighet till ingripande mot diskriminerande reklam kräver grundlagsändringar som innebär inskränkningar i tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar. Mot denna bakgrund bör enligt lagutskottets mening lagstiftning komma i fråga endast om detta framstår som det enda alternativet till att komma till rätta med problemen. Förutom att lagstiftningsbehovet sålunda måste vara klarlagt bör enligt utskottets mening vidare krävas att den diskriminerande reklamen förekommer i sådan omfattning och är av sådan art att inskränkningar i tryckfrihetsrätten och yttrandefriheten oundgängligen är påkallade. Vad som anförts i motionerna utgör enligt utskottets mening inte tillräckliga skäl att utifrån dessa utgångspunkter nu ta några initiativ till lagstiftning.
Till bilden hör också att den diskriminerande reklamen numera kan bli föremål för ändamålsenliga egenåtgärder inom näringslivet. Vid en revidering av Internationella Handelskammarens grundregler för reklam år 1987 infördes krav på att reklam inte får vara diskriminerande i fråga om ras, religion eller kön (artikel 3). I början av år 1989 bildades Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) med företrädare för näringslivet, pressen och reklambranschen som huvudmän. Anmälningar till ERK kommer in från KO, Jämställdhetsombudsmannen (JämO) och enskilda. Enligt vad som upplyses i propositionen hade det fram till hösten 1993 kommit in omkring 900 anmälningar mot 400--500 annonser, det helt övervägande antalet i pressen. Vid sin prövning tillämpar ERK Internationella Handelskammarens grundregler för reklam, vilket innebär att prövningen kan omfatta både s.k. kränkande och schabloniserande reklam. Hittills har fällande uttalanden gjorts i närmare 60 fall, varav omkring två tredjedelar avsett kränkande reklam. Fällande uttalanden offentliggörs genom underrättelser till pressen. Med få undantag har annonsörerna rättat sig efter uttalandena och dragit tillbaka annonserna.
Andra former av diskriminerande reklam kan tas upp av Marknadsetiska rådet (MER) som är ett s.k. överbranschetiskt råd. MER tar emellertid bara upp frågor av principiell karaktär. Rådet har endast avgjort några enstaka ärenden rörande rasdiskriminerande reklam.
I likhet med regeringen anser utskottet att den verksamhet som bedrivs av ERK är förtjänstfull. Rådet är numera väl känt och enligt uppgift har verksamhetens omfattning kontinuerligt ökat under senare år. Utskottet välkomnar denna utveckling. När det gäller sådan reklam som är diskriminerande på annat sätt förutsätter utskottet att egenåtgärder vid behov utvecklas på ett lika ändamålsenligt sätt. Utskottet kan konstatera att regeringen, enligt vad som anförs i propositionen, noga kommer att följa utvecklingen på området.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L13, L16 yrkande 1, L19, L18 yrkande 12 och A820 yrkande 26.
I detta sammanhang behandlar utskottet också yrkande 5 i motion L18 av Birger Schlaug m.fl. (mp). Motionärerna vill ha till stånd en bred utredning som ser över hur den livsstilspropaganda som översköljer barn och vuxna påverkar normer, beteenden och hur man kan minska kränkningar av människors integritet genom ökad fördjupning och breddning av köpfriden utan att detta innebär kränkningar av yttrandefriheten.
Utskottet vill med anledning härav peka på att, såsom framgår av Konsumentverkets anslagsframställningar för de senaste budgetåren, verket under flera år från anslaget konsumentforskning beviljat medel till olika forskningsprojekt med, i vart fall delvis, den inriktning som motionärerna förespråkar (Barn och TV-reklam, Ungdomars tolkning och förståelse av livsstilsreklam, Otraditionella marknadsföringsmetoder mot barn och unga -- Barn i TV3, Kartläggning av forskning kring reklamens effekter samt Medierna och deras könsrollsbevarande innehåll). I den mån dessa projekt skulle påvisa ett behov av ytterligare utredningar utgår utskottet från att Konsumentverket eller regeringen tar erforderliga initiativ härtill. Några åtgärder från riksdagens sida är inte påkallade.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall också till yrkande 5 i motion L18.
Sanktionssystemet
I det föreslagna sanktionssystemet ingår bestämmelser om förbud och ålägganden (14--21 §§) som i huvudsak motsvaras av nuvarande bestämmelser i marknadsföringslagen. Förbud och ålägganden skall även i fortsättningen vara de normala sanktionerna, om en näringsidkare vidtar en otillbörlig marknadsföringsåtgärd, marknadsför en otjänlig produkt eller underlåter att uppfylla sin informationsskyldighet. Ett förbud skall förenas med vite om det inte är obehövligt av särskilda skäl. Det skall kunna riktas mot såväl näringsidkaren som vissa andra personkategorier. När det gäller interimistiska beslut innebär dock förslaget att möjligheten att meddela sådana förbud och ålägganden vidgas något. Bestämmelserna anpassas lagtekniskt till reglerna om säkerhetsåtgärder i rättegångsbalken. Vidare innebär förslaget att en uttrycklig möjlighet att ställa krav på säkerhet införs. Möjligheten för KO att meddela förbuds- och informationsförelägganden vid vite behålls oförändrad. Det föreslagna sanktionssystemet innehåller också bestämmelser som innebär utvidgad skadeståndsskyldighet (29 och 30 §§) samt regler om utplånande m.m. av vilseledande framställningar (31--33 §§) och upplysningsskyldighet m.m. (34--37 §§).
En väsentlig nyhet är, såsom tidigare redovisats, marknadsstörningsavgiften, som föreslås skall utgå vid uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av de s.k. katalogreglerna (22--28 §§). Avgiften är också avsedd att ersätta de nuvarande straffbestämmelserna i marknadsföringslagen. Marknadsstörningsavgiften skall fastställas till lägst 5 000 kr och högst 5 miljoner kronor. Den får dock inte överstiga 10 % av näringsidkarens omsättning föregående räkenskapsår. I ringa fall skall avgiften inte dömas ut. Avgiften skall också kunna efterges om det föreligger synnerliga skäl. Den får dömas ut bara om stämningsansökan har delgetts den mot vilken anspråket riktas inom fem år från det att överträdelsen upphörde. För att säkerställa en fordran på marknadsstörningsavgift får rätten enligt förslaget besluta om kvarstad enligt reglerna i rättegångsbalken.
I propositionen anför regeringen att ett avgiftssystem jämfört med kriminalisering har vissa fördelar. Sanktionsavgifterna kan till skillnad från straffrättsliga påföljder påföras både fysiska och juridiska personer. En sanktionsavgift kan bestämmas så att den blir betydligt mer ekonomiskt kännbar för näringsidkaren och den kan därmed verka avskräckande på andra. Avgiften kan vidare, anför regeringen, anpassas efter såväl det aktuella företagets storlek och ställning på marknaden som överträdelsens karaktär och omfattning. Vidare kan mål om marknadsstörningsavgift handläggas i samma ordning som andra marknadsföringsmål. Regeringen pekar också på att i den nya konkurrenslagen den tidigare kriminaliseringen ersatts med ett avgiftsansvar som sanktion vid överträdelser av lagens förbud. Konkurrensrätten och marknadsföringsrätten har sakligt och historiskt sett många beröringspunkter. Det kan därför enligt regeringens mening vara värdefullt att i den nya marknadsföringslagen skapa ett sanktionssystem som på väsentliga punkter överensstämmer med konkurrenslagen.
Justitieutskottet har i sitt yttrande erinrat om statsmakternas tidigare uttalanden att kriminalisering, som en metod för att söka hindra överträdelser av olika normer i samhället, bör användas med försiktighet (prop. 1994/95:23 s. 52 f., bet. JuU2, rskr. 40). I det sammanhanget påpekades också, anför justitieutskottet, att kriminalisering inte heller är det enda och mest effektiva medlet för att motverka oönskade beteenden. Justitieutskottet ser inget principiellt hinder mot att i vissa fall ersätta kriminalisering med sanktionsavgifter. En annan sak är att införandet av nya avgiftssystem på olika områden nu synes ske utan att ha föregåtts av någon mer ingående eller grundläggande diskussion. Justitieutskottet framför i sammanhanget att det är angeläget med en allmän översyn av systemet med sanktionsavgifter. Justitieutskottet ser emellertid för sin del inte skäl till någon erinran mot förslaget i denna del. Förslagets utformning ligger dessutom enligt justitieutskottet i linje med vad riksdagen uttalade i ett ärende år 1982 (prop. 1981/82:142, JuU53, rskr. 328). Ärendet gällde riktlinjer för regler om sanktionsavgifter mot bl.a. juridiska personer i syfte att eliminera det intresse av att skaffa sig obehöriga vinster som kan ligga bakom regelöverträdelser av olika slag. Justitieutskottet uttalade då att det var viktigt att slå fast att riktlinjerna för ett avgiftssystem skulle utgå från den straffrättsliga skuldprincipen även om avgiftsskyldighet förutsattes kunna i särskilda fall bygga på strikt ansvar. I en proposition från år 1985 uttalades, anför justitieutskottet, att de riktlinjer som riksdagen antagit på området alltjämt borde vara vägledande (se prop. 1985/85:23, s. 18).
I sitt yttrande pekar justitieutskottet på att det i författningskommentaren till bestämmelsen om marknadsstörningsavgiftens storlek anförs att, om överträdelsen sker under en näringsidkares första verksamhetsår, årsomsättningen får uppskattas med stöd av tillgängliga uppgifter. Detta sägs också få göras även i andra fall när sådana uppgifter saknas eller är uppenbart bristfälliga. Justitieutskottet anser för sin del med hänvisning till legalitetsprincipen att detta bör framgå av lagtexten.
Med dessa uttalanden anser sig justitieutskottet kunna tillstyrka propositionen i nu behandlad del.
Mot bakgrund av vad justitieutskottet anfört förordar lagutskottet att den föreslagna bestämmelsen om marknadsstörningsavgift i 24 § kompletteras så att det klart framgår att årsomsättningen i vissa närmare angivna fall får uppskattas.
I övrigt har lagutskottet inte några invändningar när det gäller det föreslagna sanktionssystemet.
Processen i marknadsföringsmål
De i propositionen föreslagna bestämmelserna om processen i marknadsföringsmål (38--56 §§) innefattar regler om var och av vem talan får väckas, överklagande, rättskraft, rättens sammansättning m.m. samt vissa rättegångsbestämmelser.
I dag gäller att Marknadsdomstolen prövar frågor om åläggande och förbud enligt marknadsföringslagen medan talan om straff, utdömande av vite, utplånande av vilseledande framställningar och om skadestånd förs vid allmän domstol. Marknadsdomstolens avgöranden går enligt 2 § lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m. inte att överklaga. Skälen för att Marknadsdomstolen har getts en exklusiv prövningsrätt i förbuds- och åläggandefrågor enligt såväl marknadsföringslagen som andra marknadsrättsliga lagar, kan i huvudsak sammanfattas med intresset av att snabbt få till stånd slutliga avgöranden i frågor som rör tillämpningen av generalklausuler och att värna om domstolens prejudicerande och rättsskapande funktion. Det har också förts fram synpunkter om att de allmänna domstolarna saknar erfarenhet av sådana ekonomiska faktorer och förhållanden i övrigt som sätter sin prägel på marknadsrättsliga tvister. Den rättssäkerhetsgaranti som flerinstansförfarandet innebär har ansetts uppfylld genom rättens särskilda sammansättning, ett flexibelt förfarande och det förhållandet att talan om utdömande av vite skall föras vid allmän domstol.
De i propositionen föreslagna bestämmelserna om var talan får väckas (38--42 §§) innebär att Stockholms tingsätt blir första instans i alla marknadsföringsmål. Det skall dock vara möjligt att väcka talan om skadestånd enligt marknadsföringslagen vid någon annan tingsrätt. Domar och beslut i marknadsföringsmål skall kunna överklagas till Marknadsdomstolen som sista instans. Mål om utdömande av vite som har förelagts med stöd av marknadsföringslagen skall även i fortsättningen handläggas i allmän domstol.
I propositionen anför regeringen att införandet av en marknadsstörningsavgift innebär att den marknadsföringsrättsliga processordningen tillförs en till sin karaktär helt ny målgrupp. Rättssäkerhetsaspekten får i avgiftsmålen enligt regeringens mening en helt annan innebörd och betydelse än i de målkategorier som Marknadsdomstolen handlägger i dag. Hänsynen till svarandens rättstrygghet kräver att han kan få frågan om han skall påföras marknadsstörningsavgift prövad i åtminstone två instanser. Om Marknadsdomstolen skall kunna fortsätta att vara prejudikatinstans, måste följaktligen avgiftsfrågan först prövas i en lägre rätt. Sammanfattningsvis menar regeringen att både principiella och praktiska hänsyn starkt talar för att Stockholms tingsrätt bör vara ensam behörig att som första instans pröva mål om marknadsstörningsavgift. Ett av argumenten som förs fram för att utse Stockholms tingsrätt till exklusivt forum är sammansättningsreglerna. Regeringen föreslår nämligen att underrätten normalt skall bestå av både lagfarna domare och ekonomiska experter när den avgör marknadsföringsmål i sak. Man får enligt regeringens mening anta att den personkrets från vilken sådana experter kan hämtas är relativt begränsad. Inte minst praktiska skäl gör därför att man inte bör sprida domstolsprövningen på alla tingsrätter.
När det gäller förbuds- och åläggandemålen ser regeringen väsentliga nackdelar med att bibehålla Marknadsdomstolen som exklusivt forum i sådana mål. Regeringen bedömer att det blir vanligt att KO när han för talan om marknadsstörningsavgift samtidigt framställer yrkande om förbud eller åläggande i andra hand. En ordning som innebär att KO måste processa två gånger om sanktionering av samma förfarande är, konstaterar regeringen, olyckligt ur processekonomisk synvinkel. Man måste i det sammanhanget dessutom beakta risken för att någon annan taleberättigad väcker talan om förbud vid Marknadsdomstolen medan avgiftsmålet forfarande pågår i tingsrätten. Av bl.a. dessa skäl anser regeringen att Stockholms tingsrätt bör vara exklusivt behörig att som första instans pröva mål om förbud och åläggande och att tingsrättens avgörande skall kunna överklagas till Marknadsdomstolen.
Mål om skadestånd enligt marknadsföringslagen handläggs i dag av de allmänna domstolarna. Som skäl för den föreslagna instansordningen när det gäller den typen av mål anför regeringen att rätten till skadestånd kommer att gälla både för näringsidkare och konsumenter samt dessutom vara kopplad till överträdelser av förbud och ålägganden som har meddelats med stöd av lagen och de specifika förbudsreglerna. En sådan regel skapar enligt regeringens mening stor risk för motstridiga avgöranden i viktiga principfrågor, om man behåller den nuvarande instansordningen. Den situationen skulle kunna inträffa att Högsta domstolen i en skadeståndsprocess och Marknadsdomstolen i ett sanktionsmål kommer till motsatta uppfattningar i fråga om ett bestämt förfarande strider mot en viss bestämmelse i marknadsföringslagen. Detta talar, enligt regeringen, starkt för att skadeståndsmålen flyttas över till den marknadsrättsliga instansordningen. För en sådan lösning talar också, anser regeringen, det förhållandet att det därigenom blir möjligt att i skadeståndsfrågor utnyttja den sakkunskap som sammansättningsreglerna i marknadsföringsmål erbjuder och föra samman en skadeståndstalan med talan om förbud, åläggande eller marknadsstörningsavgift. Mot en sådan lösning talar det förhållandet att de som vill föra talan om skadestånd tvingas föra processen vid Stockholms tingsrätt som första instans oavsett var i landet de hör hemma. Detta är särskilt olyckligt i mål där enskilda konsumenter för talan om skadestånd, och i synnerhet om tvisten rör värden som understiger ett halvt basbelopp. I sådana mål har nämligen den vinnande parten enligt bestämmelserna i rättegångsbalken inte rätt att få arvode till ombud ersatt som rättegångskostnad. Mot bakgrund av det förda resonemanget kommer regeringen fram till att det bör vara möjligt att väcka en talan om skadestånd enligt marknadsföringslagen också vid någon annan tingsrätt än den i Stockholm.
Justitieutskottet har i sitt yttrande förklarat sig i princip kunna ansluta sig till de resonemang som framförs i propositionen när det gäller instansordningen i marknadsföringsmål. Vid beredningen av ärendet har justitieutskottet dock uppmärksammat en diskrepans mellan den nu föreslagna ordningen när det gäller instansordningen i skadeståndsmål enligt marknadsföringslagen och instansordningen i skadeståndsmål enligt konkurrenslagen. De sistnämnda målen, som i första instans skall prövas av Stockholms tingsrätt eller någon annan tingsrätt, skall överklagas enligt den vanliga instansordningen i de allmänna domstolarna. Det skäl som anförts i propositionen för att låta Marknadsdomstolen vara slutinstans i skadeståndsmålen enligt marknadsföringslagen torde enligt justitieutskottets mening även ha bäring på skadeståndsmålen enligt konkurrenslagen. Justitieutskottet anser, i likhet med vad som uttalas i propositionen, att det kan finnas skäl att hålla ihop systemen. Huruvida det av sakliga skäl är nödvändigt att ha samma instansordning för de båda målkategorierna undandrar sig emellertid justitieutskottets bedömning. Justitieutskottet vill dock erinra om att det i förarbetena till 1970 års marknadsföringslag pekades på de fördelar som ligger i att ärenden enligt marknadsföringslagen prövas av samma instans som även prövar konkurrensärenden (prop. 1970:57 s. 60). Enligt vad justitieutskottet inhämtat från Näringsdepartementet planeras nu en utvärdering av den nya konkurrenslagen. Justitieutskottet utgår från att erforderliga överväganden i frågan sker i det sammanhanget från regeringens sida.
I sitt yttrande erinrar justitieutskottet vidare om att regeringen i årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 3 s. 48) aviserat en djupare översyn av de organisatoriska frågorna inom domstolsväsendet. En sådan översyn kan, enligt budgetpropositionen, komma att behandla såväl underrätts- som överrättsstrukturen och även frågor om specialdomstolarnas roll inom rättsväsendet. Varje specialdomstols fortsatta verksamhet bör, enligt justitieutskottets mening, bedömas efter dess egna meriter och inte endast utifrån principiella ståndpunkter. Sammantaget anser sig justitieutskottet med nu redovisade uttalanden kunna tillstyrka propositionens förslag i de delar som nu behandlats.
Inte heller lagutskottet har några erinringar mot propositionens förslag när det gäller processen i marknadsföringsmål.
En särskild bevisbörderegel
Marknadsföringsutredningen föreslog att det i marknadsföringslagen skulle införas en bestämmelse om s.k. omvänd bevisbörda beträffande vederhäftighetskravet när det gäller sakuppgifter i marknadsföringen.
I propositionen gör regeringen bedömningen att någon sådan regel inte behövs. Regeringen anför att principen om omvänd bevisbörda i detta fall är allmänt accepterad och väl förankrad i praxis. Den har inte skapat några tillämpningsproblem eller lett till stötande eller annars obilliga rättsföljder för svaranden. Något krav på att principen bör överges har inte heller framställts. Den omvända bevisbördan synes också enligt vad regeringen anför ha vunnit internationell anslutning, vilket framgår av bl.a. EG:s direktiv om vilseledande reklam. Någon uttrycklig regel om bevisbörda föreslås således inte.
I motion L18 yrkar Birger Schlaug m.fl. (mp) att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att omvänd bevisbörda skall gälla i marknadsföringsmål enligt utredningens förslag (yrkande 13). Motionärerna anser att en sådan bestämmelse behövs beträffande vederhäftighet när det gäller sakuppgifter i marknadsföringen.
I likhet med regeringen konstaterar utskottet att det mer sällan förekommer att det i lagtext uttryckligen anges vem av två tvistande parter som har bevisbördan för ett visst rekvisit i en materiell lagregel. Många bevisbördeproblem är invecklade och inte lämpade för en enkel anvisning i lagen. Frågorna avgörs också enligt utskottets mening bättre av de rättstillämpande organen. Som regeringen anför är det alldeles klart på vem bevisskyldigheten vilar i ifrågavarande fall. Till saken hör också att det finns en rad andra bevisfrågor som kan uppkomma i en tvistemålsprocess. Att mot denna bakgrund lagreglera en enda bevisregel, som dessutom är oomtvistad och väletablerad, kan leda till svårigheter och framstår som onödigt. Utskottet anser därför i likhet med regeringen att utredningens förslag i denna del inte bör genomföras.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L18 yrkande 13.
Ikraftträdandet, m.m.
I propositionen föreslås att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 juli 1995.
Den nya marknadsföringslagens materiella bestämmelser skall tillämpas också på marknadsföringsåtgärder som vidtagits före lagens ikraftträdande, såvida inte en bedömning enligt äldre föreskrifter medför att förfarandet skall anses lagenligt. Marknadsstörningsavgift får inte under något förhållande dömas ut för åtgärder som har vidtagits före lagens ikraftträdande. Beträffande sådan marknadsföring gäller dessutom äldre föreskrifter i fråga om skyldighet att ersätta uppkommen skada. Avsteg från den nya processordningen skall gälla på så sätt att mål som anhängiggjorts i Marknadsdomstolen före ikraftträdandet skall handläggas enligt äldre föreskrifter. Äldre förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsförelägganden skall fortsätta att gälla.
När det gäller frågan om lämplig tidpunkt för ikraftträdandet vill utskottet anlägga samma synsätt som regeringen. Den nya marknadsföringslagen bör således träda i kraft så snart som möjligt samtidigt som näringslivet måste få möjlighet att i god tid före ikraftträdandet anpassa sin marknadsföring till den nya lagstiftningen. Den fortsatta riksdagsbehandlingen av propositionen innebär att ett riksdagsbeslut kan förväntas föreligga först i slutet av april 1995. Ett ikraftträdande redan den 1 juli 1995 kan med hänsyn härtill inte anses innebära ett rimligt hänsynstagande till näringslivets intressen. Utskottet förordar att ikraftträdandet av den nya lagstiftningen skjuts upp ett halvår, till den 1 januari 1996. Härigenom skapas tillräcklig tid för erforderliga anpassnings- och informationsåtgärder. Vidare ges möjlighet för riksdagen att innan lagstiftningen träder i kraft införa de kompletteringar som utskottets ovan förordade tillkännagivande kan föranleda.
Utöver vad utskottet anfört i det föregående föranleder propositionen och motionerna inte några uttalanden från utskottets sida. Utskottet har dock konstaterat att riksdagen -- efter regeringens avlämnande av förevarande proposition -- beslutat ändringar i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol (prop. 1994/95:17 och prop. 1994/95:44, bet. 1994/95:LU5, rskr. 77, SFS 1994:1514). Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1995. Med hänsyn härtill bör regeringens nu framlagda förslag till lag om ändring i lagen om Marknadsdomstol m.m. (lagförslag 3) justeras. Utskottet framlägger i bilaga 3 ett sådant justerat lagförslag.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande obligatorisk information vid marknadsföring av vissa produkter att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkandena 1, 2, 3 och 4,
2. beträffande marknadsföring av skidresor att riksdagen avslår motion 1994/95:L707,
3. beträffande marknadsföring av livsmedel att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 6,
4. beträffande efterbildningar att riksdagen med avslag på motion 1994/95:L18 yrkande 7 antar regeringens förslag till marknadsföringslag såvitt avser 8 §, res. 1 (mp) 5. beträffande fakturaskojeri att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L14, 1994/95:L16 yrkande 2 och 1994/95:L17 samt med anledning av motionerna 1994/95:L15 och 1994/95:L18 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. beträffande garantier att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 8,
7. beträffande aggressiva metoder vid marknadsföring att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 9,
8. beträffande marknadsföringskorruption att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 11,
9. beträffande diskriminerande reklam att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L13, 1994/95:L16 yrkande 1, 1994/95:L18 yrkande 12, 1994/95:L19 och 1994/95:A820 yrkande 26, res. 2 (v, mp) res. 3 (c) 10. beträffande utredning om reklamens påverkan att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 5, res. 4 (mp) 11. beträffande marknadsstörningsavgiftens storlek att riksdagen antar 24 § regeringens förslag till marknadsföringslag, med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,
12. beträffande bevisbördan i marknadsföringsmål att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 13, res. 5 (mp) 13. beträffande marknadsföringslagen i övrigt att riksdagen antar regeringens förslag till marknadsföringslag, i den mån förslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan, med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet skall vara den 1 januari 1996,
14. beträffande lagen om Marknadsdomstol m.m. att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar det av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.,
15. beträffande övriga lagförslag att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om ändring i radiolagen (1966:755),
dels lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, dels lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38), dels lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716), dels lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932), dels lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601), dels lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830), dels lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor, dels lag om ändring i tobakslagen (1993:581), med den ändringen att tidpunkten för lagarnas ikraftträdande skall vara den 1 januari 1996.
Stockholm den 30 mars 1995
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Birgit Henriksson (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Henrik S Järrel (m), Yvonne Ruwaida (mp), Rigmor Ahlstedt (c) och Eva Persson Sellin (s).
Reservationer
1. Efterbildningar (mom. 4)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Utskottet tolkar" och slutar med "yrkande 7" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att utgångspunkten för utformningen av den föreslagna bestämmelsen om förbud mot efterbildningar bör vara att det är konsumenterna som skall skyddas. Enligt utskottets mening innebär regeringens förslag att etablerade företag skyddas på ett onödigt drastiskt sätt. Som motionärerna anför är det framför allt en produkts funktion, kvalitet, säkerhet samt miljö- och hälsoanpassning som bör beaktas då man bedömer om konsumenter vilseförs. I sammanhanget kan fråga ställas om inte konsumenter vilseförs mer av att betala överpris på s.k. märkesvaror än av att handla en produkt med liknande märkessymbol och av samma kvalitet men till lägre pris.
Enligt utskottets mening bör det förslag som nu läggs fram kompletteras. Utskottet förordar att regeringen snarast möjligt framlägger ett nytt förslag med ovan angivet syfte. Av skäl som närmare kommer att redovisas i det följande förordar utskottet att den nya marknadsföringslagen skall träda i kraft den 1 januari 1996. Utskottet anser det önskvärt att kompletteringsförslaget framläggs i sådan tid att en ny bestämmelse om efterbildningar kan finnas i den nya lagen redan när den träder i kraft. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion L18 yrkande 7 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande efterbildningar att riksdagen dels antar regeringens förslag till marknadsföringslag såvitt avser 8 §, dels med anledning av motion 1994/95:L18 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Diskriminerande reklam (mom. 9)
Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med "Lagutskottet har" och på s. 28 slutar med "yrkande 26" bort ha följande lydelse:
Lagutskottet delar helt motionärernas uppfattning att reklam med inslag av diskriminering i alla dess olika former är oacceptabelt. Sjävfallet skall reklamen liksom annan information i samhället återspegla ett livsmönster som bygger på principen om människors lika värde oavsett t.ex. kön, nationalitet, religion eller ålder. Som framhålls i bl.a. motion L13 känner sig många människor kränkta av framställningar av kvinnor som rena sexualobjekt liksom av reklam som innehåller inslag av etnisk diskriminering. I likhet med vad som anförs i motion L18 (yrkande 12) anser utskottet att diskriminerande reklam under inga förhållanden bör accepteras. Med hänsyn till det anförda och med beaktande av att näringslivets egenåtgärder knappast kan anses ha varit tillräckligt effektiva föreligger enligt utskottets mening ett angeläget lagstiftningsbehov.
I sammanhanget vill utskottet vidare erinra om rättsläget i de övriga nordiska länderna. I Norge finns, såsom redovisas i propositionen, loven av 16 juni 1972 om kontroll med markedsføring og avtalevilkår, bestämmelser som ger möjlighet till ingripanden mot både kränkande och schabloniserande reklam. Finlands marknadsrättsliga lagstiftning överensstämmer i stor utsträckning med den svenska. Den finländska konsumentskyddslagen innehåller en generalklausul (2 kap. 1 §) som stadgar att ett förfarande som strider mot god sed eller eljest är otillbörligt mot konsumenter inte får användas vid marknadsföringen. Under våren 1994 har den finländska Marknadsdomstolens majoritet i ett beslut funnit att generalklausulen är tillämplig på kränkande könsdiskriminerande reklam. Enligt 1 § i den danska marknadsföringslagen är det förbjudet att i näringsverksamhet företa handlingar som strider mot god marknadsföringsetik. Denna bestämmelse kan utgöra grund för ingripande mot all diskriminerande reklam. I den isländska jämställdhetslagen, nr 65/1985, finns en bestämmelse som kan ge stöd för ingripande mot både kränkande och schabloniserande reklam. Utskottet konstaterar således att Sverige är det enda nordiska land som saknar lagstiftning som gör det möjligt att ingripa mot könsdiskriminerande reklam.
Genom konstitutionsutskottets yttrande får det numera anses vara klarlagt att en laglig möjlighet till ingripanden mot diskriminerande reklam kräver grundlagsändringar. Denna omständighet utgör emellertid, enligt utskottets mening, inte något skäl mot att lagstiftning kommer till stånd. I andra sammanhang har det vid flera tillfällen visat sig att grundlagar behöver ändras för att möjliggöra angelägen lagstiftning. Till saken hör också att det inte kommer att bli fråga om några mer ingripande inskränkningar i tryckfrihetsrättens eller yttrandefrihetsrättens grundvalar. Enligt utskottets mening bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning mot diskriminerande marknadsföring samt med förslag till sådana grundlagsändringar som kan bli nödvändiga på grund av denna lagstiftning.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motionerna L13, L18 yrkande 12, L19 och A820 yrkande 26.
Något behov av en parlamentarisk utredning i enlighet med vad som begärs i motion L16 yrkande 1 torde enligt utskottets mening inte föreligga. Motionsyrkandet bör således inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande diskriminerande reklam att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L13, 1994/95:L18 yrkande 12, 1994/95:L19 och 1994/95:A820 yrkande 26 samt med avslag på motion 1994/95:L16 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Diskriminerande reklam (mom. 9)
Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med "Lagutskottet har" och på s. 28 slutar med "yrkande 26" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion L16 måste samhället, med hänsyn till den utveckling som nu är på gång, reagera kraftigare mot kränkande och nedvärderande reklam. Reklamen finns överallt -- i tidningar, tunnelbanan och TV -- och går inte att välja bort. Enligt utskottets mening är övertrampen i dag värre än tidigare. Numera förekommer inte bara sådan reklam där kvinnor framställs på ett kränkande sätt. Även etniskt och religiöst kränkande reklam är inte ovanligt i vissa sammanhang. Utskottet måste med beklagande konstatera att den självsanering som förekommer inte alltid är tillräckligt effektiv. Mot denna bakgrund anser utskottet att man nu på ett eller annat sätt behöver gå vidare med lagstiftningsfrågan. Enligt utskottets mening borde regeringen redan i föreliggande proposition ha tagit någon form av initiativ härtill.
I sammanhanget vill utskottet vidare peka på, såsom också görs i propositionen, att de nordiska konsumentministrarna inom Nordiska ministerrådet antagit ett handlingsprogram avseende perioden 1994--1998 som innebär att möjligheterna för gemensamma nordiska principer om reklam som är diskriminerande i fråga om kön, ras, religion m.m. skall övervägas. Sverige är för övrigt det enda nordiska land som saknar lagstiftning som gör det möjligt att ingripa mot könsdiskriminerande reklam. I Norge finns loven av 16 juni 1972 om kontroll med markedsføring og avtalevilkår som ger möjligheter till ingripande mot både kränkande och schabloniserande reklam. Finlands marknadsföringsrättsliga lagstiftning överensstämmer i stor utsträckning med den svenska. Den finska konsumentskyddslagen innehåller en generalklausul (2 kap. 1 §) som stadgar att ett förfarande som strider mot god sed eller eljest är otillbörligt mot konsumenter inte får användas vid marknadsföring. Under våren 1994 har den finländska Marknadsdomstolens majoritet i ett beslut funnit att generalklausulen är tillämplig på kränkande könsdiskriminerande reklam. Enligt 1 § i den danska marknadsföringslagen är det förbjudet att i näringsverksamhet företa en handling som strider mot god marknadsföringsetik. Enligt vad som anförs i propositionen kan denna bestämmelse utgöra grund för ingripande mot all diskriminerande reklam. I den isländska jämställdhetslagen, nr 65/1985, finns en bestämmelse som kan ge stöd för ingripande mot kränkande och schabloniserande könsdiskriminerande reklam.
Genom konstitutionsutskottets yttrande får det numera anses vara klarlagt att en laglig möjlighet till ingripanden mot diskriminerande reklam kräver grundlagsändringar. Vilka ändringar som därvid behöver göras och vad dessa kan tänkas innebära på tryckfrihetsrättens och yttrandefrihetsrättens områden har inte närmare utvecklats i konstitutionsutskottets yttrande. Såvitt lagutskottet kan bedöma torde det emellertid inte bli fråga om några mer omfattande grundlagsändringar. Enligt utskottets mening är det emellertid ändamålsenligt att tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att först närmare belysa dessa frågor och därefter lägga fram förslag som innebär att diskriminerande reklam kan beivras inom marknadsföringslagstiftningens ramar. Något tillkännagivande från riksdagens sida om lagstiftning innan denna parlamentariska utredning slutfört sitt arbete bör dock, enligt utskottets mening, inte göras.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L16 yrkande 1 samt avstyrker bifall till motionerna L13, L18 yrkande 12, L19 och A820 yrkande 26.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande diskriminerande reklam att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L16 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1994/95:L13, 1994/95:L18 yrkande 12, 1994/95:L19 och 1994/95:A820 yrkande 26 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Utredning om reklamens påverkan (mom. 10)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "motion L18" bort ha följande lydelse:
Som utskottet anfört inledningsvis under rubriken Allmänna överväganden har utbudet av varor och tjänster ökat under senare tid, samtidigt som marknadsföringen generellt sett blivit mer intensiv och dessutom funnit nya vägar och metoder. Genom tillkomsten av nya medier och teknikens utveckling har marknadsföringen också en större genomslagskraft än tidigare. Marknadsföringen har också blivit mer internationell och gränsöverskridande. Vidare har reklamen i vissa avseenden ändrat karaktär och utgör i många fall en sorts livsstilspropaganda som många människor, inte minst ungdomar, påverkas av i sina allmänna värderingar och konsumtionsvanor. Enligt utskottets mening har dessutom reklamen, åtminstone i vissa sammanhang, numera en sådan intensitet och omfattning att den riskerar att kränka människors integritet.
Denna utveckling påkallar enligt utskottets mening åtgärder. Utskottet anser därvid, i likhet med motionärerna i motion L18, att en lämplig första åtgärd är att regeringen tillsätter en utredning, med ett stort antal sakkunniga ledamöter på olika områden, med uppgift att ge förslag om hur man kan minska kränkningar av människors integritet och öka deras möjligheter att slippa reklam t.ex. i TV och radio, via fax, i olika inom- och utomhusmiljöer samt i brevlådor. En annan lämplig uppgift för en sådan utredning är, enligt utskottets mening, att skapa ytterligare kunskaper om hur den livsstilspropaganda som översköljer barn och vuxna påverkar normer och beteenden i samhället.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L18 yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande utredning om reklamens påverkan att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L18 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Bevisbördan i marknadsföringsmål (mom. 12)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "I likhet" och slutar med "yrkande 13" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns det övervägande skäl som talar för att den av Marknadsföringsutredningen föreslagna bestämmelsen om s.k. omvänd bevisbörda beträffande vederhäftighetskravet när det gäller sakuppgifter i marknadsföringen bör genomföras. Även om det, såsom anförs i propositionen, finns en del nackdelar med den föreslagna bevisbörderegeln kan man, enligt utskottets mening, inte bortse från att en sådan regel har ett betydande pedagogiskt värde och dessutom bidrar till att öka lagens tydlighet.
Utskottet förordar på anförda skäl att regeringen snarast möjligt framlägger ett förslag i enligt med det anförda. Som tidigare sagts förordar utskottet att den nya marknadsföringslagen skall träda i kraft den 1 januari 1996. Utskottet anser det önskvärt att den ovan förordade bestämmelsen kan träda i kraft samtidigt med den nya lagen.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion L18 yrkande 13 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande bevisbördan i marknadsföringsmål att riksdagen med anledning av motion 1994/95:L18 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Marknadsdomstolens fortsatta verksamhet
Agne Hansson (c), Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Birgit Henriksson (m), Bengt Harding Olson (fp), Henrik S Järrel (m) och Rigmor Ahlstedt (c) anför:
Vi ansluter oss till vad justitieutskottets ledamöter från Moderata samlingspartiet, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna anfört i sin avvikande mening i justitieutskottets yttrande till lagutskottet i detta ärende.
Propositionens lagförslag 1 Förslag till marknadsföringslag
Bilaga 1
2 Förslag till lag om ändring i radiolagen (1966:755)
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
5 Förslag till lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38)
6 Förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)
7 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)
8 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)
9 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)
10 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor
11 Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)
Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till marknadsföringslag Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
24 §
Marknadsstörningsavgiften Marknadsstörningsavgiften skall fastställas till skall fastställas till lägst fem tusen kronor och lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. högst fem miljoner kronor. Avgiften får dock inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning närmast föregående räkenskapsår.
Avgiften får inte
överstiga tio procent av
näringsidkarens
årsomsättning.
Årsomsättningen skall
avse omsättningen
närmast föregående
räkenskapsår. Om
överträdelsen har skett
under näringsidkarens
första verksamhetsår
eller om uppgifter om
årsomsättning annars
saknas eller är
bristfälliga, får
årsomsättningen
uppskattas.
Riktas talan mot flera näringsidkare, skall avgiften fastställas särskilt för var och en av dem.
Av utskottet framlagt förslag till Lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 1, 13, 14, 15 och 20 §§ lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
Marknadsdomstolen handlägger mål enligt 1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen 2. marknadsföringslagen (1975:1418), (0000:000),
3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen (1988:1604),
6. lagen (1994:615) om 6. lagen (1994:615) om
ingripande mot otillbörligt ingripande mot otillbörligt
beteende vid upphandling. beteende avseende offentlig
upphandling.
Bestämmelserna i 14, 15 och Bestämmelserna i 14, 15 och
16--22 §§ tillämpas 16--22 §§ tillämpas
inte i mål enligt inte i mål enligt
konkurrenslagen (1993:20). I konkurrenslagen (1993:20)
stället gäller vad som eller marknadsföringslagen
föreskrivits i den lagen. (0000:000). I mål enligt
marknadsföringslagen
tillämpas inte heller 13 a
§. I stället gäller
vad som föreskrivits i
dessa lagar.
13 §3
Ansökan görs skriftligen Ansökan görs skriftligen
om förbud eller om förbud eller
åläggande enligt 2--4 åläggande enligt 1 §
§§ lagen (1994:1512) om
marknadsföringslagen avtalsvillkor i
(1975:1418), 1 § lagen konsumentförhållanden, 1
(1994:1512) om avtalsvillkor i § lagen (1984:292) om
konsumentförhållanden, 1 avtalsvillkor mellan
§ lagen (1984:292) om näringsidkare, 5--9
avtalsvillkor mellan §§ eller 12 § tredje
näringsidkare eller 5--9 stycket
§§ eller 12 § tredje produktsäkerhetslagen
stycket (1988:1604) eller 3 § lagen
produktsäkerhetslagen (1994:615) om ingripande mot
(1988:1604) eller 3 § lagen otillbörligt beteende
(1994:615) om ingripande mot avseende offentlig
otillbörligt beteende upphandling. Av ansökan
avseende offentlig skall de skäl framgå
upphandling. Av ansökan på vilka ansökan grundas
skall de skäl framgå och den utredning som
på vilka ansökan grundas sökanden åberopar.
och den utredning som
sökanden åberopar.
1 Lagen omtryckt 1984:294 2
Senaste lydelse 1994:1514 3
Senaste lydelse 1994:1514
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §4
Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför Marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning de vill åberopa.
I mål enligt I mål enligt lagen marknadsföringslagen (1994:1512) om avtalsvillkor i (1975:1418), lagen (1994:1512) konsumentförhållanden om avtalsvillkor i och produktsäkerhetslagen konsumentförhållanden (1988:1604) skall och produktsäkerhetslagen Konsumentombudsmannen kallas (1988:1604) skall till sammanträde, även Konsumentombudsmannen kallas om han inte är sökande. till sammanträde, även Vidare skall den som medverkar om han inte är sökande. enligt 13 a § kallas till Vidare skall den som medverkar sammanträde. I mål enligt 13 a § kallas till enligt lagen (1994:615) om sammanträde. I mål ingripande mot otillbörligt enligt lagen (1994:615) om beteende avseende offentlig ingripande mot otillbörligt upphandling skall beteende avseende offentlig Konkurrensverket kallas till upphandling skall sammanträde, även om Konkurrensverket kallas till verket inte är sökande. sammanträde, även om verket inte är sökande.
Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den utsträckning domstolen bestämmer.
15 §5
Mål får avgöras och dom med anledning av särskild prövning enligt 15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om tillfredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan som uppenbart inte förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.
Fråga om förbud eller Fråga om förbud eller åläggande enligt 13 § åläggande enligt 6 § marknadsföringslagen lagen (1994:1512) om (1975:1418), 6 § lagen avtalsvillkor i (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, konsumentförhållanden, 21 § 21 § produktsäkerhetslagen produktsäkerhetslagen (1988:1604) eller 4 § lagen (1988:1604) eller 4 § lagen (1994:615) om ingripande mot (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling avseende offentlig upphandling får prövas utan får prövas utan sammanträde enligt 14 § sammanträde enligt 14 § första stycket. första stycket.
Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte beslutas utan att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. I ett mål om åläggande eller förbud enligt 5--9 §§ eller 12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om synnerliga skäl föreligger.
4 Senaste lydelse 1994:1514 5 Senaste lydelse 1994:1514
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §6
Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas en part eller någon annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller dom eller beslut som sänds enligt 19 §. För andra handlingar får delgivning användas om det anses erforderligt.
Delgivning av sådana domar Delgivning av sådana domar eller beslut av eller beslut av Marknadsdomstolen, som Marknadsdomstolen, som innefattar innefattar vitesföreläggande enligt vitesföreläggande enligt marknadsföringslagen lagen (1994:1512) om (1975:1418), lagen (1994:1512) avtalsvillkor i om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan avtalsvillkor mellan näringsidkare eller näringsidkare eller produktsäkerhetslagen produktsäkerhetslagen (1988:1604), får inte ske (1988:1604), får inte ske enligt 12 § enligt 12 § delgivningslagen (1970:428), delgivningslagen (1970:428), om det inte finns anledning om det inte finns anledning att anta att den sökte har att anta att den sökte har avvikit eller på annat avvikit eller på annat sätt håller sig undan. sätt håller sig undan.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 2. Föreskrifterna i 1, 13, 14, 15 och 20 §§ i deras äldre lydelse skall fortfarande tillämpas i ärenden om förbud eller ålägganden som handläggs enligt punkten 4 övergångsbestämmelserna till marknadsföringslagen (0000:000).
6 Senaste lydelse 1994:1514
Konstitutionsutskottets yttrande
1994/95:KU4y Bilaga 4 Konstitutionella förutsättningar för lagstiftning med förbud mot diskriminerande reklam
Till lagutskottet
Inledning
I proposition 1994/95:123 lägger regeringen fram förslag till en ny marknadsföringslag som ersätter marknadsföringslagen (1975:1418).
Lagutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över propositionen jämte de motioner som väckts med anledning av den.
Propositionen behandlar bl.a. frågan om förbud mot diskriminerande reklam. I ärendet förekommer en promemoria som har upprättats på uppdrag av Civildepartementet (Ds 1994:64). I promemorian, som har remissbehandlats, anförs att det inte kan anses råda någon tvekan om att lagstiftning mot kränkande reklam kan införas utan hinder av tryckfrihetsförordningen. I promemorian föreslås att det i marknadsföringslagen görs ett tillägg av innebörd att diskriminerande inslag i reklamen skall beaktas vid bedömningen av vad som är god marknadsföringssed. I likhet med ett flertal remissinstanser anser emellertid regeringen att lagstiftning med förbud mot diskriminerande reklam inte kan införas utan grundlagsändringar. Regeringen lägger därför inte fram något förslag till sådan lagstiftning. Enligt regeringen bör reklam med diskriminerande inslag i vissa fall kunna bedömas som otillbörlig mot konsumenter men inte på den grunden att reklamen är diskriminerande utan på någon annan grund, såsom att den är vilseledande eller annars ovederhäftig.
I motionerna L13 (v), L16 (c), L18 (mp) och L19 (kds), som har väckts med anledning av propositionen, förespråkas lagstiftning med förbud mot diskriminerande reklam.
Konstitutionsutskottet begränsar sitt yttrande till frågan om sådan lagstiftning kan införas utan grundlagsändringar. Innan utskottet kommer närmare in på detta spörsmål skall utskottet först beröra förhållandet mellan reklamen och den tryckfrihetsrättsliga regleringen ur ett mera allmänt perspektiv.
Tryckfrihetsförordningen och reklamen
I tryckfrihetsförordningen finns några bestämmelser som rör förhållandet mellan tryckfrihetsförordningen och den kommersiella reklamen. I 1 kap. 9 § föreskrivs att utan hinder av tryckfrihetsförordningen gäller vad som föreskrivs i lag om förbud mot kommersiella annonser i den mån annonserna används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. Vidare undantas genom 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen annonser och därmed jämförbara meddelanden från det tryckfrihetsrättsliga ansvarssystemet.
De nämnda bestämmelserna reglerar emellertid inte fullständigt förhållandet mellan tryckfrihetsförordningen och den kommersiella reklamen. Begränsningarna i grundlagsskyddet går nämligen längre än vad som följer av bestämmelserna. När det gäller att bestämma tryckfrihetsförordningens tillämplighet i fråga om kommersiell reklam måste man också utgå från reglerna i tryckfrihetsförordningen om tryckfrihetens innebörd och syfte och om vilka ingripanden som är tillåtna vid missbruk av tryckfriheten.
Med tryckfrihet förstås enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen varje medborgares rätt att ge ut skrifter utan några av myndigheter eller andra allmänna organ i förväg lagda hinder, rätten att inte kunna åtalas på grund av skriftens innehåll annat än inför en laglig domstol och rätten att inte kunna straffas för innehållet i annat fall än då det strider mot tydlig lag. I överensstämmelse med dessa grunder för en allmän tryckfrihet och för att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning står det enligt paragrafen varje medborgare fritt att -- med iakttagande av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen -- i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar och meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.
1812 års tryckfrihetsförordning innehöll en bestämmelse om att ingen kunde tilltalas eller straffas för en tryckt skrifts innehåll i annan ordning eller i annat fall än förordningen stadgade. Bestämmelsen ger uttryck för tryckfrihetsförordningens exklusivitet som straff- och processlag. Enligt vad Yttrandefrihetsutredningen anför (SOU 1983:70 s. 218) är det troligt att bestämmelsen ursprungligen innebar att alla genom tryckt skrift begångna brott -- oavsett om de innefattade missbruk av det fria ordet eller ej -- skulle straffas i den ordning tryckfrihetsförordningen angav. Den uppfattningen kom dock med tiden att bli bestridd.
I den nu gällande tryckfrihetsförordningen finns motsvarande stadgande i 1 kap. 3 §.
I förarbetena behandlades räckvidden av denna bestämmelse utförligt av 1944 års tryckfrihetssakkunniga. De sakkunniga anförde att den i den dåvarande tryckförordningen uttryckta principen att grundlagen ensam reglerade brottsligheten av en tryckt skrifts innehåll hade en begränsad räckvidd. Den gällde inte i fråga om varje förfarande, i vilket skriftens innehåll taget i bokstavlig mening ingick som ett led. Vissa brott, vid vilka tryckt skrift kommit till användning, bedömdes enligt de sakkunniga omedelbart enligt bestämmelser i annan lag. De anförde att den uppdelning som skett mellan tryckfrihetsbrott och brott som föll under vanlig lag i praktiken vunnit en viss stadga. De sakkunniga menade att förklaringen till att det måste anses naturligt och riktigt att omedelbart under straffbud i andra lagar än tryckfrihetsförordningen hänföra vissa förfaranden, som skedde genom eller med hjälp av yttranden eller meddelanden i en tryckt skrift, låg i att dessa förfaranden är brottsliga i andra avseenden än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser. Tryckfrihetens innebörd och syfte måste vara avgörande. Tryckfrihetsförordningen hade enligt de sakkunniga inte som sitt syfte att i alla avseenden reglera bruket av tryckta skrifter. De sakkunniga menade att begagnandet av trycket som ett medel i den enskilda näringsverksamhetens tjänst inte krävde grundlagsskydd och att därför inte heller oredliga eller illojala yttranden och meddelanden borde kriminaliseras som tryckfrihetsbrott. De sakkunniga anförde vidare att den gränsdragning som genom rättsutvecklingen kommit till stånd mellan tryckfrihetsbrotten och andra genom eller med hjälp av tryckta skrifter begångna brott uppenbarligen ur praktisk synpunkt var tillfredsställande (SOU 1947:60 s. 119 f.).
I propositionen med förslag till tryckfrihetsförordning m.m. anslöt sig det föredragande statsrådet till de sakkunnigas uppfattning. Han menade att de synpunkter som är bestämmande för begreppet tryckfrihetsbrott föranledde att dit räknades endast sådana brott som innebar missbruk av den yttrandefrihet tryckfrihetsförordningen avsåg att värna, under det att brott som inte var av den beskaffenheten borde kunna straffas omedelbart enligt vanlig lag, även om en framställning i en tryckt skrift ingick som ett led i det brottsliga förfarandet (prop. 1948:230 s. 172).
I förarbetena till tryckfrihetsförordningen intogs alltså den ståndpunkten att räckvidden av bestämmelsen i 1 kap. 3 § är beroende av en tolkning av syftet med tryckfrihetsförordningen sådant det har kommit till uttryck i främst 1 kap. 1 §.
Innehållet i en tryckt skrift kan vara ett led i flera slag av brott utan att brotten utgör "missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri". Som exempel kan nämnas bedrägeri genom annons i en tidning. Sådana brott kan bestraffas genom vanlig lag. De är med de tryckfrihetssakkunnigas ord straffbara i andra avseenden än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser.
Utanför tryckfrihetsförordningens syfte faller att skydda näringsidkares ekonomiska intressen. Med den utgångspunkten anses bestämmelsen i 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen inte hindra att reklam i viss utsträckning underkastas regler i vanlig lag. Allmän enighet råder om att efterhandsingripanden mot framställningar som är av utpräglat kommersiell natur och har rent kommersiella förhållanden till föremål och som är otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare kan göras utanför tryckfrihetens ram (prop. 1986/87:151 s. 47 f.). Föreskrifter av detta slag finns också i marknadsföringslagen (1975:1418) och i det nu aktuella förslaget till ny marknadsföringslag.
Enligt vad som anförs i proposition 1986/87:151 (s. 48) är det däremot omdiskuterat i vad mån tryckfrihetsförordningens regler i övrigt -- t.ex. om ensamansvar, om ansvarsfrihet för meddelare och om rätt till anonymitet -- är tillämpliga på kommersiell reklam i en tryckt skrift. Det sägs vidare att det också kan synas osäkert vilken betydelse förbudet mot censur och andra hindrande åtgärder i 1 kap. 2 § har i fråga om möjligheterna att ingripa mot sådan reklam.
Yttrandefrihetsgrundlagen och reklamen
Yttrandefrihetsgrundlagen bygger på samma principiella synsätt som tryckfrihetsförordningen när det gäller gränsen mellan grundlagsenliga och icke grundlagsenliga ingripanden mot reklam. Genom 1 kap. 12 § första stycket är det möjligt att i lag förbjuda kommersiella annonser i den mån annonserna används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. Enligt andra stycket är det vidare möjligt att genom lag förbjuda kommersiell reklam i radio och TV och att, för det fall reklamen är tillåten, i lag föreskriva betingelserna för reklamen. Meningen med den bestämmelsen är enligt förarbetena att öppna en möjlighet att genom lag avgöra om reklam skall få förekomma i inhemsk radio och TV och att reglera villkoren för sådan reklam inom de ramar som bestäms av grundlagens syfte. I förarbetena sägs vidare att bestämmelsen innebär en lösning som skiljer sig från den som finns i tryckfrihetsförordningen i så måtto att möjligheten till lagstiftning uttryckligen nämns i lagtexten och inte bara framgår av en tolkning av grundlagen med hänsyn till dess syfte. Förklaringen till skillnaden anges ligga i att medgivandet till lagstiftning gäller såväl förbud mot reklam som reglering av reklamens villkor (prop. 1990/91:64 s. 113).
De båda grundlagarna och diskriminerande reklam
De konstitutionella aspekterna på lagstiftning med förbud mot diskriminerande reklam har tidigare varit föremål för behandling i olika sammanhang.
År 1977 behandlade konstitutionsutskottet motionsyrkanden (vpk) om förbud i grundlagen mot spridande av diskriminerande uppfattningar om kvinnor samt förbud i särskild lag mot kvinnodiskriminerande text och bilder, även i reklam. Utskottet fann att yrkandena berörde tryckfrihetens grundvalar -- rätten att i tryckt skrift uttrycka åsikter i vilket ämne som helst. Utskottet underströk att inskränkningar i denna rätt är tillåtna endast i de fall som särskilt anges i tryckfrihetsförordningen. Utskottet uttalade också att en lag med förbud mot kvinnodiskriminerande reklam synes fordra stöd i tryckfrihetsförordningen (bet. KU 1976/77:27).
I förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen uttalas att yttrandefrihetsgrundlagen på sitt tillämpningsområde inte innebär något annat än det som redan gäller enligt tryckfrihetsförordningen i fråga om könsdiskriminerande reklam (prop. 1990/91:64 s. 113).
Konsumentpolitiska kommittén tog på regeringens uppdrag upp frågan om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. I sitt betänkande Hushållning för välfärd (SOU 1985:32) ansåg kommittén att det behövs grundlagsändringar för att lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam skall kunna införas och lade inte fram något formellt förslag om införande av en sådan lagstiftning.
I februari 1989 överlämnade Konsumentverket rapporten 1988/89:5 Könsdiskriminerande reklam -- nu skall den bort. Med utgångspunkt från rapporten upprättades i december 1990 inom Civildepartementet promemorian Lagstiftning mot könsdiskriminerande marknadsföring (MA 581/89). I promemorian föreslogs en särskild lag enligt vilken en könsdiskriminerande reklamåtgärd vid tillämpning av marknadsföringslagen skulle anses vara en sådan otillbörlig handling som avses i generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen. Lagstiftningen bedömdes i promemorian kunna ske utan grundlagsändring. Promemorian remissbehandlades. Remisskritiken var blandad, bl.a. när det gällde behovet av grundlagsändring.
Slutligen skall nämnas den i inledningen berörda promemorian Diskriminerande reklam (Ds 1994:64).
Konstitutionsutskottets bedömning
Som framgått av det föregående finns det ett begränsat utrymme för att vid sidan av grundlagarna ingripa mot reklam i de medier som omfattas av grundlagarna. När det gäller att avgöra i vilken mån sådana ingripanden är möjliga på grund av att reklamen har ett innehåll som ger uttryck för diskriminering får konstitutionsutskottet anföra följande.
Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen tillförsäkrar alla en rätt att i bl.a. tryckta skrifter och filmer yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i "vad ämne som helst". Grundlagarna innehåller ingen definition av vad slags uppgifter, tankar m.m. som är skyddsvärda eller inte skyddsvärda och som därför bör omfattas av deras skyddsregler eller inte. De sanktioner som kan förekomma får enligt grundlagarna utkrävas endast om innehållet i framställningen är straffbart som missbruk av tryckfriheten eller yttrandefriheten. De skall då utkrävas i den ordning som föreskrivs i grundlagarna, dvs. inför allmän domstol med tillgång till jury. Grundlagarna lämnar inte något utrymme för att föreskriva sanktioner av annat slag eller i andra former därför att innehållet i en framställning verkat kränkande på en eller flera personer. Detta gäller även om framställningen har ett kommersiellt ändamål. En lagstiftning med förbud mot diskriminerande reklam rör, som konstitutionsutskottet anförde år 1977, således tryckfrihetens grundvalar. Konstitutionsutskottet anser därför, i likhet med regeringen, att en sådan lagstiftning inte kan införas utan grundlagsändringar.
Stockholm den 14 februari 1995
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar Johnsson (s), Widar Andersson (s), Tone Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c), Björn von Sydow (s), Jerry Martinger (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist (v), Pär-Axel Sahlberg (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp) och Nils Fredrik Aurelius (m).
Justitieutskottets yttrande
1994/95:JuU3y Bilaga 5 Ny marknadsföringslag
Till lagutskottet
Inledning
Proposition 1994/95:123 om ny marknadsföringslag har hänvisats till lagutskottet, som berett bl.a. justitieutskottet tillfälle att yttra sig över propositionen och de motioner som väckts med anledning av propositionen i de delar som berör utskottets beredningsområde.
Med anledning av propositionen har väckts motionerna 1994/95:L13--L19.
Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.
Utskottet
Yttrandets omfattning
Justitieutskottet, som konstaterar att väckta motioner inte handlar om de delar av propositionen som berör utskottets beredningsområde, inskränker sitt yttrande till att gälla dels frågan om införande av sanktionsavgifter, dels den föreslagna instansordningen i marknadsföringsmål.
Gällande rätt
Den nu gällande marknadsföringslagen (1975:1418) trädde i kraft den 1 juli 1976. Den innehåller den grundläggande regleringen av reklam och annan marknadsföring. Lagen har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare (1 §).
Lagen innehåller tre s.k. generalklausuler, som i allmänna ordalag anger vad en näringsidkare skall iaktta vid sin marknadsföring. Generalklausulerna behandlar otillbörlig marknadsföring (2 §), informationsskyldighet (3 §) och produktotjänlighet (4 §). De sanktioner som lagen erbjuder för att säkerställa efterlevnaden av marknadsföringslagens generalklausuler utgörs av förbud mot att fortsätta det påtalade förfarandet resp. ålägganden att lämna information i något visst avseende. Förbuden och åläggandena kan kombineras med vite. Konsumentverket/Konsumentombudsmannen är den centrala övervakande och ingripande myndigheten på marknadsföringsområdet. De dömande uppgifterna ankommer på Marknadsdomstolen, som är en specialdomstol. Marknadsdomstolen handlägger mål enligt konkurrenslagen (1993:20), marknadsföringslagen, lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, produktsäkerhetslagen (1988:1604) och lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling.
I materiellt hänseende innehåller marknadsföringslagen dessutom tre straffsanktionerade bestämmelser (6--8 §§). Dessa tar sikte på sådana marknadsföringsåtgärder som anses särskilt otillbörliga mot konsumenterna. Det gäller uppsåtligt användande av vilseledande framställning, vissa rabattmärkeserbjudanden och vissa andra kombinerade erbjudanden. Bestämmelserna har tillämpats mycket sparsamt. Det beror i första hand på att de straffbara förhållandena samtidigt faller inom ramen för generalklausulerna.
Talan enligt generalklausulerna kan riktas mot juridiska personer medan talan enligt de tre straffsanktionerade bestämmelserna kan riktas enbart mot fysiska personer.
Den som bryter mot vissa förbud eller mot vissa föreskrifter i marknadsföringslagen skall jämlikt 19 § nämnda lag ersätta den skada som uppkommer för konkurrerande näringsidkare.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till en ny marknadsföringslag som ersätter 1975 års marknadsföringslag.
Den nya lagen syftar till att i huvudsaklig överensstämmelse med den nu gällande lagen främja konsumenternas och näringsidkarnas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare.
Systemet med vitessanktionerade generalklausuler behålls. Vid sidan om dessa införs särskilda regler med konkreta förbud mot och krav på vissa marknadsföringsåtgärder. Överträdelser av de särskilda reglerna kan medföra att en näringsidkare ådöms en sanktion i form av en marknadsstörningsavgift.
Skadeståndssanktionen utvidgas på så sätt att skadestånd skall kunna utgå, dels till andra näringsidkare, oavsett om dessa är konkurrenter till den felande näringsidkaren eller inte, dels till konsumenter. Vidare skall överträdelse av ett åläggande att lämna information som har meddelats med stöd av lagen kunna medföra skadeståndsskyldighet.
I marknadsföringsmål införs ett tvåinstanssystem med Stockholms tingsrätt som första instans och Marknadsdomstolen som andra och sista instans. Rättegångsbalkens regler skall i princip tillämpas på marknadsföringsmålen.
Konsumentombudsmannens primära talerätt när det gäller förbud och ålägganden avskaffas. I mål om marknadsstörningsavgift skall Konsumentombudsmannen ha primär talerätt, med rätt för en enskild näringsidkare som berörs av överträdelsen och en sammanslutning av näringsidkare att föra talan, om Konsumentombudsmannen beslutar att inte göra det.
En ny marknadsföringslag föranleder ändringar i annan lagstiftning. I propositionen läggs fram förslag också till sådana följdändringar.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
Överväganden
Marknadsstörningsavgift
En ny konkurrenslag (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:56, Nu17, rskr. 144). I den lagen har den tidigare kriminaliseringen ersatts av ett avgiftsansvar som sanktion vid överträdelser av lagens förbud. Sanktionen benämns konkurrensskadeavgift.
Enligt den nu aktuella propositionen (s. 102) har konkurrensrätten och marknadsföringsrätten sakligt och historiskt sett många beröringspunkter. Det anses därför värdefullt att i den nya marknadsföringslagen skapa ett sanktionssystem som på väsentliga punkter överensstämmer med konkurrenslagens.
Mot den bakgrunden föreslås i propositionen införandet av ett system med sanktionsavgifter i marknadsföringsmål (22--28 §§ förslaget till marknadsföringslag). Systemet innebär att en särskild avgift benämnd marknadsstörningsavgift införs vid uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av vissa i lagen uppställda s.k. katalogregler. Avgiftsansvaret ersätter det nuvarande straffansvaret i marknadsföringsmål.
Marknadsstörningsavgiften skall fastställas till lägst fem tusen och högst fem miljoner kronor. Avgiften får dock inte överstiga tio procent av näringsidkarens omsättning föregående räkenskapsår. I ringa fall skall avgift inte dömas ut. Avgiften skall också kunna efterges om det föreligger synnerliga skäl.
I mål om marknadsstörningsavgift skall Konsumentombudsmannen ha primär talerätt, med rätt för en enskild näringsidkare som berörs av överträdelsen och en sammanslutning av näringsidkare att föra talan, om Konsumentombudsmannen beslutar att inte göra det. Mål om marknadsstörningsavgift skall handläggas av Stockholms tingsrätt som första instans. Överklagande skall ske till Marknadsdomstolen, som också är sista instans. Avgiften får dömas ut bara om stämningsansökan har delgetts den mot vilken anspråket riktas inom fem år från det att överträdelsen upphörde.
Utskottet vill inledningsvis erinra om statsmakternas tidigare uttalanden att kriminalisering som en metod för att söka hindra överträdelser av olika normer i samhället bör användas med försiktighet (jfr prop. 1994/95:23 s. 52 f, JuU2, rskr. 40). I det sammanhanget påpekades också att kriminalisering inte heller är det enda och mest effektiva medlet för att motverka oönskade beteenden. Utskottet ser inget principiellt hinder mot att i vissa fall ersätta kriminalisering med sanktionsavgifter. En annan sak är att införandet av nya avgiftssystem på olika områden nu synes ske utan att ha föregåtts av någon mer ingående eller grundläggande diskussion. Utskottet vill i sammanhanget framföra att det är angeläget med en allmän översyn av systemet med sanktionsavgifter.
Som anförs i propositionen (s. 102) kan ett system med sanktionsavgifter jämfört med kriminalisering ha vissa fördelar. Sanktionsavgifter kan till skillnad från straffrättsliga påföljder påföras både fysiska och juridiska personer. En sanktionsavgift kan bestämmas så att den blir betydligt mer ekonomiskt kännbar för näringsidkaren och den kan därmed verka avskräckande på andra företag/företagare. Avgiften kan anpassas efter såväl det aktuella företagets storlek och ställning på marknaden, som överträdelsens karaktär och omfattning. Ytterligare en fördel kan vara att en sanktionsavgift inte behöver behandlas i den för brottmål stadgade ordningen. Frågan om en marknadsstörningsavgift skulle således kunna handläggas i samma ordning som andra marknadsföringsmål.
I propositionen (s. 103) anmärks att sanktionsavgifter utmärks i förhållande till straffansvar generellt av att avgift kan dömas ut oberoende av subjektiva omständigheter. Ett undantag anges vara den ovan nämnda konkurrensskadeavgiften, som kräver att företaget i fråga brutit mot konkurrenslagen uppsåtligen eller av oaktsamhet (26 § konkurrenslagen), och huruvida detta innebär ett nytt synsätt sägs vara svårt att avgöra. Här påpekas att konkurrenslagens regelsystem är påverkat av EG-rätten, som fordrar uppsåt eller oaktsamhet för sådana överträdelser. I propositionen föreslås på motsvarande sätt att marknadsstörningsavgiften skall kunna dömas ut vid uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av de s.k. katalogreglerna i marknadsföringslagen.
Utskottet ser för sin del inte skäl till någon erinran mot förslaget i denna del. Förslagets utformning ligger dessutom i linje med vad riksdagen uttalade i ett ärende år 1982 (jfr prop. 1981/82:142, JuU53, rskr. 328), som gällde riktlinjer för regler om sanktionsavgifter mot bl.a. juridiska personer i syfte att eliminera det intresse av att skaffa sig obehöriga vinster som kan ligga bakom regelöverträdelser av olika slag. Utskottet uttalade då att det var viktigt att slå fast att riktlinjerna för ett avgiftssystem skulle utgå från den straffrättsliga skuldprincipen även om avgiftsskyldighet förutsattes kunna i särskilda fall bygga på strikt ansvar. I en proposition från år 1985 uttalades att dessa riktlinjer som riksdagen antagit på området alltjämt borde vara vägledande (se prop. 1985/86:23 s. 18).
Marknadsstörningsavgiften skall, som framförs ovan, fastställas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften får dock inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning föregående räkenskapsår (24 § förslaget till marknadsföringslag).
I författningskommentaren till nämnda bestämmelse (prop. s. 176) anförs att om överträdelsen sker under en näringsidkares första verksamhetsår får årsomsättningen uppskattas med stöd av tillgängliga uppgifter. Detta sägs också få göras även i andra fall när sådana uppgifter saknas eller är uppenbart bristfälliga. Utskottet anser för sin del med hänvisning till legalitetsprincipen att detta bör framgå av lagtexten.
Med nyss gjorda uttalanden anser sig utskottet kunna tillstyrka propositionen i nu behandlad del.
Instansordningen i marknadsföringsmål
I dag gäller att Marknadsdomstolen prövar frågor om åläggande och förbud enligt marknadsföringslagen medan talan om straff, utdömande av vite, utplånande av vilseledande framställningar och om skadestånd förs vid allmän domstol. Marknadsdomstolens avgöranden går enligt 2 § lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m. inte att överklaga.
Som framgår av propositionen har frågan om vilket eller vilka organ som skall utöva den dömande funktionen i marknadsrättsliga mål varit föremål för överväganden vid ett flertal tillfällen (se bl.a. prop. 1970:57, 1971:15, 1975/76:81, 1976/77:110 och 1981/82:165 samt bet. 1970:3LU45, 1971:NU7, 1975/76:NU14 och 1978/79:NU27). I samtliga dessa lagstiftningsärenden konstateras att ordningen med Marknadsdomstolen som ensam instans i förbuds- och åläggandemål är att föredra framför andra alternativ. Saken sägs dock ha kommit i ett annat läge genom reformeringen av konkurrensmålen. Enligt propositionen (s. 37) finns det även i processuellt hänseende skäl att välja samma lösning på marknadsföringsområdet som valts på konkurrensområdet i den nya konkurrenslagen. För detta talar bl.a. det nära sambandet mellan konkurrenspolitiken och konsumentpolitiken.
Enligt regeringen kräver, som anfördes när frågan behandlades i samband med nya konkurrenslagen, införandet av ett system med sanktionsavgifter av rättssäkerhetsskäl att det finns möjligheter till överklagande. I propositionen föreslås därför att Stockholms tingsrätt blir första instans i alla marknadsföringsmål. Domar och beslut i marknadsföringsmål skall kunna överklagas till Marknadsdomstolen som sista instans. Mål om utdömande av vite som har förelagts med stöd av marknadsföringslagen skall även i fortsättningen handläggas i allmän domstol.
Förfarandet vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen föreslås i princip följa reglerna om tvistemål i rättegångsbalken.
En annan nyhet i konkurrenslagen gäller att brott mot det lagstadgade förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete kan medföra skadeståndsskyldighet gentemot en part som har skadats av sådant samarbete. Enligt propositionen finns det skäl att på motsvarande sätt införa en vidgad skadeståndsmöjlighet för den som lider skada på grund av otillbörlig marknadsföring. Det föreslås därför att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt ett förbud mot otillbörlig marknadsföring, ett åläggande eller ett godkänt föreläggande som har meddelats med stöd av lagen, skall vara skyldig att ersätta den skada som uppkommit genom förfarandet. Detsamma gäller den som har överträtt någon av de specifika reglerna i den s.k. katalogen. Skadeståndsberättigade är dels andra näringsidkare, dels konsumenter.
Mål om skadestånd enligt marknadsföringslagen handläggs i dag av de allmänna domstolarna. I propositionen föreslås att Stockholms tingsrätt blir första instans i alla marknadsföringsmål, även skadeståndsmål, men att det skall vara möjligt att väcka en talan om skadestånd enligt marknadsföringslagen även vid någon annan tingsrätt enligt vanliga forumregler. Skadeståndsmålen skall, oavsett om de väcks vid Stockholms tingsrätt eller någon annan tingsrätt, överklagas till Marknadsdomstolen.
Som skäl för den nya ordningen anför regeringen (prop. s. 125) att i den nya marknadsföringslagen kommer rätten till skadestånd att gälla både för näringsidkare och konsumenter och vara kopplad till överträdelser av förbud och ålägganden som har meddelats med stöd av lagen och de specifika förbudsreglerna. En sådan reglering skapar en stor risk för motstridiga avgöranden i viktiga principfrågor, om man behåller den nuvarande instansordningen intakt. Den situationen skulle kunna inträffa att Högsta domstolen i en skadeståndsprocess och Marknadsdomstolen i ett sanktionsmål kommer till motsatta uppfattningar i fråga om ett bestämt förfarande strider mot en viss bestämmelse i marknadsföringslagen. Detta talar, enligt regeringen, starkt för att skadeståndsmålen flyttas över till den marknadsrättsliga instansordningen. För en sådan lösning talar också, anser regeringen, det förhållandet att det därigenom blir möjligt att i skadeståndsfrågor utnyttja den sakkunskap som sammansättningsreglerna i marknadsföringsmål erbjuder och att kumulera en skadeståndstalan med talan om förbud, åläggande eller marknadsstörningsavgift.
Utskottet kan i princip ansluta sig till de resonemang som framförs i propositionen när det gäller instansordningen i marknadsföringsmål. Vid beredningen av ärendet har utskottet dock uppmärksammat en diskrepans mellan den nu föreslagna ordningen när det gäller instansordningen i skadeståndsmål enligt marknadsföringslagen och instansordningen i skadeståndsmål enligt konkurrenslagen. De sistnämnda målen, som i första instans skall prövas av Stockholms tingsrätt eller någon annan tingsrätt, skall överklagas enligt den vanliga instansordningen i de allmänna domstolarna. Det skäl som anförs i propositionen för att låta Marknadsdomstolen vara slutinstans i skadeståndsmålen enligt marknadsföringslagen torde även ha bäring på skadeståndsmålen enligt konkurrenslagen. Utskottet anser, i likhet med vad som uttalas i propositionen (s. 37 och 123) att det kan finnas skäl att hålla ihop systemen. Huruvida det av sakliga skäl är nödvändigt att ha samma instansordning för de båda målkategorierna undandrar sig emellertid utskottets bedömning. Utskottet vill dock erinra om att det i förarbetena till 1970 års marknadsföringslag pekades på de fördelar som ligger i att ärenden enligt marknadsföringslagen prövas av samma instans som även prövar konkurrensärenden (prop. 1970:57 s. 60 ff).
Enligt vad utskottet inhämtat från Näringsdepartementet planeras nu en utvärdering av den nya konkurrenslagen. Utskottet utgår från att överväganden från regeringens sida i denna fråga sker i det sammanhanget.
I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 3 s. 48) aviserar regeringen en djupare översyn av de organisatoriska frågorna inom domstolsväsendet. En sådan översyn kan, enligt budgetpropositionen, komma att behandla såväl underrätts- som överrättsstrukturen och även frågor om specialdomstolarnas roll inom rättsväsendet. Varje specialdomstols fortsatta verksamhet bör, enligt utskottets mening, bedömas efter dess egna meriter och inte endast utifrån principiella ståndpunkter.
Sammantaget anser sig utskottet med nu gjorda uttalanden kunna tillstyrka propositionens förslag i de delar som nu behandlats.
Stockholm den 21 februari 1995
På justitieutskottets vägnar
Göthe Knutson
I beslutet har deltagit: Birthe Sörestedt (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Görel Thurdin (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Lars Björkman (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds), Helena Frisk (s), Eva Johansson (s) och Göran R Hedberg (m).
Avvikande mening
Göthe Knutson (m), Görel Thurdin (c), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Lars Björkman (m), Rolf Åbjörnsson (kds) och Göran R Hedberg (m) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet Instansordningen i marknadsföringsmål som börjar med "I årets" och slutar med "principiella ståndpunkter" bort ha följande lydelse:
När det rent allmänt gäller den fortsatta verksamheten vid Marknadsdomstolen vill utskottet också i sammanhanget erinra om att utskottet förra våren i anledning av en proposition uttalade sig om specialdomstolarnas framtida verksamhet (prop. 1993/94:200, JuU31, rskr. 431). Utskottets majoritet delade här den förutvarande regeringens uppfattning att specialdomstolar i möjligaste mån bör avskaffas (bet. s. 9). I en reservation (bet. s. 11 f) anförde en minoritet i principfrågan att en sådan restriktiv syn på specialdomstolarna inte var motiverad. Varje specialdomstols fortsatta verksamhet borde, enligt reservanterna, bedömas efter dess egna meriter och inte endast utifrån principiella ståndpunkter.
I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 3 s. 48) aviserar regeringen en djupare översyn av de organisatoriska frågorna inom domstolsväsendet. En sådan översyn kan, enligt budgetpropositionen, komma att behandla såväl underrätts- som överrättsstrukturen och även frågor om specialdomstolarnas roll inom rättsväsendet. Det sagda innebär att Marknadsdomstolens ställning på nytt kan komma att övervägas.
Innehållsförteckning
Sammanfattning1 Propositionen2 Motionerna3 Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:1233 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/954 Utskottet5 Allmän bakgrund5 Propositionens huvudsakliga innehåll8 Allmänna överväganden9 Lagens syfte och tillämpningsområde m.m.10 Generalklausulerna11 Katalogreglerna14 S.k. fakturaskojeri17 Garantier20 Aggressiva metoder vid marknadsföring21 Marknadsföringskorruption22 Diskriminerande reklam23 Sanktionssystemet28 Processen i marknadsföringsmål30 En särskild bevisbörderegel33 Ikraftträdandet, m.m.33 Hemställan34 Reservationer36 1. Efterbildningar (mp)36 2. Diskriminerande reklam (v, mp)37 3. Diskriminerande reklam (c)38 4. Utredning om reklamens påverkan (mp)39 5. Bevisbördan i marknadsföringsmål (mp)40 Särskilt yttrande41 Marknadsdomstolens fortsatta verksamhet (m, c, fp)41 Bilaga 1 Propositionens lagförslag42 Bilaga 2 Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till marknadsföringslag69 Bilaga 3 Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.70 Bilaga 4 Konstitutionsutskottets yttrande 1994/95:KU4y73 Bilaga 5 Justitieutskottets yttrande 1994/95:JuU3y79