Ny lönegarantilag
Betänkande 1991/92:LU37
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU37
Ny lönegarantilag
Innehåll
1991/92 LU37
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet förslag från regeringen om en ny lönegarantilag, som skall ersätta den nuvarande lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs (prop. 1991/92:139), samt fem med anledning av propositionen väckta motioner. Vidare behandlas sju motioner som väckts under den allmänna motionstiden vid riksmötet 1991/92 och som tar upp frågor rörande lönegarantin och konkurser.
Lagförslaget innebär flera nyheter. Maximiersättningen för betalningen enligt garantin för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) sänks, från nuvarande tolv basbelopp, till högst 100000 kr. Prövningsförfarandet av lönegarantifrågor hos kronofogdemyndigheten avskaffas, och besluten i lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning skall fattas av förvaltare. Överprövning av förvaltarens beslut möjliggörs genom att en arbetstagare som är missnöjd med förvaltarens beslut får väcka talan mot staten vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet. Staten genom tillsynsmyndigheten ges en motsvarande rätt om myndigheten finner att förvaltarens beslut är oriktigt. Vidare innehåller lagförslaget bestämmelser om arbetstagarens upplysningsskyldighet gentemot förvaltaren.
Utskottet har inhämtat yttrande över propositionen och de med anledning av propositionen väckta motionerna från arbetsmarknadsutskottet. Yttrandet har fogats som bilaga 3 till betänkandet.
I samband med behandlingen har företrädare för arbetsmarknadsdepartementet, Centralorganisationen SACO/SR, Föreningen Sveriges Kronofogdar, Företagarnas riksorganisation, Konkursförvaltarkollegiernas förening, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges industriförbund och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) inför utskottet redovisat synpunkter på regeringens förslag.
I ärendet har inkommit en skrivelse från Byggentreprenörerna samt en gemensam skrivelse från Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Privattjänstemannakartellen (PTK).
Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen och avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden. Till betänkandet har fogats en reservation (s) och två särskilda yttranden (s resp. nyd).
Propositionen
I proposition 1991/92:139 föreslår regeringen (arbetsmarknadsdepartementet) -- efter hörande av lagrådet -- att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till
1. lönegarantilag,
2. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
3. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.
Lagförslagen har intagits i bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1991/92:139
1991/92:L18 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari hemställs
1. att riksdagen avslår förslaget om ny paragraf 9 i den föreslagna nya lönegarantilagen,
2. att riksdagen beslutar att paragraf 9 i den föreslagna lönegarantilagen skall ha följande lydelse:
För fordran med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) gäller garantin för varje arbetstagare högst ett belopp som motsvarar sju gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Betalning för fordran som avser ersättning för särskilda kostnader utgår framför annan fordran,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt utredningsbehov rörande lönefordringar och konkurs,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överprövning av förvaltarens beslut.
1991/92:L19 av John Andersson (v) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lönegarantins maximibelopp bestäms till sex basbelopp.
1991/92:L20 av Anders Nilsson m.fl. (s) vari hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lönegarantilagen att maximibeloppet ligger avsevärt över 100000 kr., att beloppet knyts till gällande basbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring och att betalning därvid utgår för fordran som avser ersättning för särskilda kostnader framför annan fordran,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i övrigt i motionen anförts om behovet att bevara nivån på den sociala skyddslagstiftningen vad avser konkurser.
1991/92:L21 av Harald Bergström (kds) vari hemställs att riksdagen beslutar att försäkringskassan skall handha utbetalningen av den statliga lönegarantin.
1991/92:L22 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utvidga kretsen som kan få ersättning enligt lönegarantilagen,
2. att riksdagen beslutar följande lydelse av 7 § i lönegarantilagen:
Betalning enligt garantin lämnas för sådan fordran på lön eller semesterlön eller semesterersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 § samma lag,
3. att riksdagen beslutar följande lydelse av 29 §:
Om en arbetstagare är missnöjd med förvaltarens beslut enligt 16 eller 18 §, får han vid tingsrätt väcka talan mot staten inom tre veckor från det att han fick del av beslutet. Statens talan förs vid tingsrätten av tillsynsmyndigheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättshjälp i lönegarantitvister,
5. att riksdagen beslutar att ersättningen bör begränsas till samma ersättningsnivå som gäller för arbetslöshetsförsäkringen, dvs. för närvarande 90 % av inkomsten samt beräknas på lönedelar upp till 7,5 basbelopp.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:L302 av Bengt Kronblad m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av konkursreglerna.
1991/92:L303 av Isa Halvarsson (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en lagändring vad avser konkursförvaltarkretsen.
1991/92:L304 av Lars Andersson (nyd) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lönegarantilagstiftningen att lönegarantiprövningen överförs från kronofogdemyndigheterna till konkursförvaltarna.
1991/92:L305 av Ulf Melin och Göte Jonsson (m) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av en översyn av den statliga lönegarantins regelsystem.
1991/92:L307 av Claus Zaar m.fl. (nyd) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lönegarantin.
1991/92:Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari -- såvitt nu är i fråga -- hemställs
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn i vissa fall av lönegarantireglerna.
Utskottet
1 Inledning
För att tillförsäkra att arbetstagare alltid skall få någon betalning för sin fordran mot en arbetsgivare som försätts i konkurs infördes år 1971 lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs (prop. 1970:201, bet. 1LU79, rskr. 450). Lönegarantilagen kan allmänt sägas innebära att staten står som garant för fordringar på lön m.m. som har förmånsrätt enligt 12 och 13 §§ förmånsrättslagen (1970:979), dvs. fordringar på lön och aktuell pension respektive fordran på framtida pension, samt att staten övertar fordringarna -- med motsvarande förmånsrätt -- och inträder i konkursen som borgenär.
Att arbetsgivaren är försatt i konkurs är således huvudförutsättningen för att garantin skall träda i tillämpning (1 § lönegarantilagen). Lönegarantisystemet är därför intimt sammankopplat med bestämmelserna om konkurs och förmånsrättsordningen vid konkurs.
Enligt 1 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) skall en gäldenär som är på obestånd efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs. Konkursens omedelbara funktion är att tvångsvis genomföra en ordning för tillgodoseende av konkurrerande betalningsanspråk. Konkurslagstiftningen bygger på principen, att då flera borgenärer inte kan fullt ut tillgodoses, de skall bära förlusten proportionellt mot storleken av vars och ens fordran. Principen har dock i avsevärd utsträckning modifierats genom införande av förmånsrätt för skilda fordringar, s.k. prioriterade fordringar.
Förmånsrättslagen skiljer mellan särskild och allmän förmånsrätt. Särskild förmånsrätt avser viss egendom. Som exempel kan nämnas att särskild förmånsrätt i lös egendom som hör till näringsverksamhet följer med företagshypotek. Särskild förmånsrätt i fast egendom följer t.ex. med inteckning. Allmän förmånsrätt avser all egendom som ingår i gäldenärens konkursbo. Allmän förmånsrätt har t.ex. under vissa förutsättningar fordringar på skatt samt vissa fordringar på lön. Förmånsrättslagen reglerar den inbördes företrädesrätten mellan särskilda förmånsrätter respektive allmänna förmånsrätter. Särskild förmånsrätt har i princip företräde framför allmän förmånsrätt.
Enligt 12 § förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen, som inte förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökan gjordes, och på lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen följer även med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagaren eller dennes efterlevande för högst ett år innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. Enligt 13 § förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med fordran på framtida pension till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande. Därvid får dock intjänad del av utfäst pension inte avse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Värdet av det skydd en allmän förmånsrätt ger är dock helt beroende av om det finns några tillgångar i konkursboet. Saknas tillgångar kan ingen utdelning ske, varför en fordran kan visa sig vara värdelös, trots förmånsrätten, och det är mot bakgrund av detta förhållande som lönegarantin tillskapats.
Lönegarantisystem finns i någon form i de flesta västeuropeiska länder, och inom EG gäller sedan år 1980 ett särskilt direktiv (80/987/EEG) som syftar till harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om lönegaranti vid konkurs. Frågan om skydd av arbetstagarens fordran i händelse av arbetsgivarens insolvens har också varit föremål för behandling vid en ILO-konferens sommaren 1991. Syftet är att arbeta fram en konvention och en rekommendation som tar sikte på både lönefordringars företrädesrätt och införandet av lönegarantisystem.
Lönegarantin i Sverige finansieras genom en arbetsgivaravgift. Avgiften var ursprungligen 0,02 % av den lönesumma arbetsgivaren gett ut under året. Därefter har avgiften höjts successivt och uppgår fr.o.m. år 1979 till 0,2 %. Avgifterna tillförs en fond, lönegarantifonden, som förvaltas av kammarkollegiet. Fondens tillgångar är avsedda att täcka kostnaderna för ersättningar enligt garantin.
Under början av 1980-talet aktualiserades en del frågor och problem rörande lönegarantin. Utbetalningarna från lönegarantifonden ökade anmärkningsvärt. Vidare gjordes gällande att lönegarantin kommit att få en annan användning än den som ursprungligen var tänkt och medfört att konkurs många gånger utnyttjades för rekonstruktion av företag på obestånd eftersom lönegarantin betalar en stor del av konkursboets driftkostnader för tiden efter konkursen. Mot denna bakgrund tillsattes lönegarantiutredningen år 1982 med uppgift att göra en utvärdering och översyn av lönegarantisystemet (dir. 1982:58). Utredningen avlämnade år 1983 betänkandet (Ds A 1983:15) Ändringar i lönegarantisystemet och år 1985 betänkandet (SOU 1986:9) Ny lönegarantilag. Betänkandena har remissbehandlats. Lönegarantiutredningen avslutade sitt uppdrag år 1988 med att överlämna slutbetänkandet (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen -- om lönegarantins betydelse för det ökande antalet konkurser. I betänkandet framlades förslag om förändringar i förmånsrättslagen som syftar till att minska den attraktionskraft som konkursen, enligt utredaren, hade fått på grund av den statliga lönegarantin.
Den proposition som nu föreligger till behandling grundar sig på lönegarantiutredningens första två delbetänkanden.
Frågor som rör lönegarantin är för närvarande också föremål för överväganden inom insolvensutredningen (Ju 1988:02). Utredningens huvuduppdrag är bl.a. att utreda frågan om ett lagreglerat rekonstruktionsförfarande utom konkurs (dir. 1988:52 och 1990:74). I uppdraget ingår även att mer förutsättningslöst se över de delar av förmånsrättslagen som berörs av rekonstruktionsfrågorna. Lönegarantiutredningens slutbetänkande (SOU 1988:27), Lönegarantin och förmånsrättsordningen -- om lönegarantins betydelse för det ökande antalet konkurser, har överlämnats till insolvensutredningen för beaktande under utredningsarbetet. Genom tilläggsdirektiv hösten 1991 (dir. 1991:93) har uppdraget utvidgats till att också innefatta undersökningar om huruvida företag som är försatta i konkurs och som under uppsägningstiden drivs vidare med utnyttjande av lönegarantimedel negativt påverkar andra företag i branschen, och om lönegarantin i sådana situationer leder till osund konkurrens mellan företagen. Utredningen kommer -- enligt vad som anges i propositionen -- i det sammanhanget bl.a. in på frågan i vad mån lönegarantin har kommit att användas som en form av företagsstöd vid rekonstruktion av konkursföretag. I utredningens uppdrag ligger således att överväga åtgärder som förhindrar missbruk av reglerna och som är ägnade att begränsa samhällets kostnader för lönegarantin.
Insolvensutredningen beräknar att slutföra sitt arbete hösten 1992.
Utskottet kommer nedan, efter att ha redovisat propositionens huvudsakliga innehåll (avsnitt 2), att under skilda rubriker behandla de förslag i propositionen som aktualiseras i motionerna, nämligen om garantins omfattning (L18 yrkande 1 och 2, L19, L20 yrkande 1 och 2 samt L22 yrkande 2 och 5) (avsnitt 3), handläggningen (L304) (avsnitt 4), utbetalningen (L21) (avsnitt 5) och överprövningen (L18 yrkande 4 samt L22 yrkande 3 och 4) (avsnitt 6). Avslutningsvis behandlar utskottet motioner med yrkanden om att riksdagen skall ta initiativ till ytterligare reformarbeten när det gäller lönegarantin och konkurser (L18 yrkande 3, L22 yrkande 1, L302, L303, L305, L307 och Ju 832 yrkande 14) (avsnitt 7).
2 Propositionens huvudsakliga innehåll
Att arbetsgivaren är försatt i konkurs skall även i fortsättningen vara en grundförutsättning för att en lönefordran skall ersättas genom garantin. I lagförslaget slås fast att den anställning till vilken lönefordran har uppkommit måste ha övervägande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden för att garantin skall utgå. Förfarandet i de fall att arbetsgivaren har försatts i konkurs utomlands regleras.
När det gäller frågan om garantins omfattning föreslås att maximiersättning för fordringar med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen bestäms till 100000 kr. Förslaget innebär att maximibeloppets koppling till basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring tas bort.
Det föreslås vidare att beslut i lönegaranti i konkurser utan bevakning skall fattas av förvaltare. Det nuvarande, från konkursen fristående, prövningsförfarandet av lönegarantifrågor hos kronofogdemyndigheten avskaffas.
Enligt den nu gällande lagen kan arbetstagare som är missnöjd med kronofogdemyndighetens beslut besvära sig till hovrätten. Detta, i princip skriftliga, förfarande föreslås ersatt av ett muntligt förfarande i tingsrätten. Arbetstagare som vill att förvaltarens beslut överprövas får väcka talan mot staten vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet. Staten genom tillsynsmyndigheten i konkurs ges en motsvarande rätt att väcka talan mot arbetstagaren om tillsynsmyndigheten finner att förvaltarens beslut är oriktigt.
För uppsägningslön omfattar förmånsrätten enligt 12 § förmånsrättslagen endast vad som överstiger inkomst som arbetstagare under uppsägningtiden har förvärvat i en annan anställning eller borde ha kunnat förvärva i en anställning han skäligen borde ha godtagit.
Lagförslaget innebär vidare att arbetstagaren skall vara skyldig att upplysa förvaltaren om bl.a. inkomster som arbetstagaren har under uppsägningstiden från en annan anställning. Det föreslås också att garantibelopp för uppsägningslön inte skall få betalas ut innan arbetstagaren till länsstyrelsen har lämnat en försäkran på heder och samvete om sina anställnings- och avlöningsförhållanden under uppsägningstiden.
Bedömningen av hur sådana uppgifter påverkar förmånsrätten för arbetstagarens fordran på uppsägningslön och därmed hans rätt till garantibelopp är en materiell fråga, som bör avgöras i samma ordning som lönegarantifrågor i allmänhet. I propositionen föreslås därför att avräkning från garantibelopp för uppsägningslön endast skall få ske efter en underrättelse eller, i konkurser utan bevakning, beslut av en förvaltare. Förslaget innebär att utbetalningsfunktionen renodlas.
Den nya lönegarantilagen jämte följdändringar i konkurslagen och lagen (1981:691) om socialavgifter föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
3 Garantins omfattning
Som inledningsvis berörts omfattar lönegarantin sådana löne- och pensionsfordringar som anses förtjänta av det särskilda skydd som förmånsrätten innebär. Begreppet lön är detsamma i lönegarantilagen som i 12 § förmånsrättslagen. Med lön avses allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställningen, oberoende av i vilken form lönen utgår (tidlön, ackordsersättning, arvode, provision, tantiem eller annan andel i vinst, utfästa gratifikationer, risktillägg, kallortstillägg, naturaförmån). Även avtalsenliga omkostnader i tjänsten omfattas av garantin (resekostnadsersättning, traktamente, ersättning för hållande av egen bil eller annan utrustning). Förmånsrätten och därmed den ersättning som kan utgå från lönegarantin är dock tidsbegränsad. När det gäller lön eller annan ersättning på grund av anställningen omfattas endast fordringar som inte har förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursansökan samt under skälig uppsägningstid, dock högst för sex månader. Om arbetstagaren inte utfört arbete för konkursgäldenären under uppsägningstiden omfattar förmånsrätten endast sådan inkomst som överstiger vad arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser förvärvat i en annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i en anställning som han skäligen borde ha godtagit. Med inkomst från annan anställning jämställs utbildningsbidrag som utgår vid arbetsmarknadsutbildning om bidraget avser samma tid som lönefordran har beviljats efter uppsägningen.
I vissa fall kan dock förmånsrätten också omfatta en fordran som har förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursansökan. Så är förhållandet om fordran har varit föremål för tvist och talan har väckts, eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal har begärts, inom sex månader från förfallodagen, och konkursansökan görs inom sex månader från det att tvisten slutligt avgjorts. Även semesterlön och semesterersättning som har intjänats före konkursansökan omfattas av förmånsrätten för vad som står inne för det löpande och de två föregående intjänandeåren.
Om en arbetstagare vill försätta arbetsgivaren i konkurs på grund av en fordran som omfattas av lönegarantin betalas ersättning från garantin även för den kostnaden samt vissa kostnader arbetstagaren kan åläggas om konkursen avskrivs enligt 14 kap. 3 § konkurslagen.
När det gäller lönefordringar i konkurs finns en generell begränsning av innebörd att man inte får göra gällande fordran på lön, arvode eller pension i den mån fordran uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt (5 kap. 2 § första stycket konkurslagen).
I den nuvarande lönegarantilagen finns dessutom en ytterligare begränsning. Ersättning för fordringar som omfattas av 12 § förmånsrättslagen kan utgå från lönegarantin med ett maximalt belopp per anställd motsvarande tolv gånger det basbelopp som gäller vid konkursbeslutet. Maximibeloppet utgör 404400 kr. för år 1992. När lönegarantilagen infördes år 1971 uppgick motsvarande belopp till tre gånger basbeloppet. Höjningen till nuvarande belopp har skett successivt och föranletts i första hand av ändringar i lönefordringarnas förmånsrätt (se prop. 1971:107, bet. InU 18, rskr. 221, prop. 1971:178, bet. LU 26, rskr. 353, prop. 1975/76:12, bet. LU 5, rskr. 115). Begränsningsregeln omfattar inte kostnader som arbetstagaren kan ha haft för arbetsgivarens försättande i konkurs.
I propositionen föreslås, som tidigare redovisats, att det maximala garantibeloppet som kan utgå för fordran med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen bestäms till 100000 kr. Beloppets koppling till basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring tas således bort. Förslaget berör inte ersättning enligt lönegarantin för fordran på framtida pension med förmånsrätt enligt 13 § förmånsrättslagen. Inte heller berörs möjligheten att få ersättning från garantin för kostnader som hänför sig till gäldenärens försättande i konkurs och för kostnader som arbetstagaren har ålagts att utge enligt 14 kap. 3 § konkurslagen.
I propositionen redovisas vissa uppgifter om antalet konkurser och om utbetalningarna från lönegarantifonden. Utgifterna för fonden följer naturligen antalet inträffade konkurser. Under 1980-talet var antalet konkurser omkring 5000--6000 per år, och utbetalningarna från fonden uppgick då i genomsnitt till 500--600 milj.kr. per budgetår. Under år 1990 var antalet konkurser närmare 11000, varav nästan 10000 var företagskonkurser. Ökningen fortsatte under år 1991 då det totala antalet konkurser i landet uppgick till 18424, varav 17378 utgjorde företagskonkonkurser. Utbetalningarna från lönegarantifonden ökade samtidigt till över 1800 milj.kr. för budgetåret 1990/91. Antalet konkurser fortsätter att stiga även under innevarande budgetår. År 1991 översteg antalet arbetstagare som erhöll garantimedel i Stockholms län antalsmässigt det antal arbetstagare som under mera normala år totalt i hela landet erhållit lönegaranti. Kammarkollegiet har, enligt vad som upplyses i propositionen, beräknat att utbetalningarna under innevarande budgetår kommer att uppgå till mer än 3000 milj.kr., vilket innebär en närapå femdubbling av utbetalningarna jämfört med budgetåret innan.
Enligt arbetsmarknadsministern talar i första hand kostnadsskäl för att maximibeloppet skall sänkas. En sänkning bidrar också enligt hans mening till att minska möjligheterna av en felaktig användning av garantin. Genom att slopa kopplingen till basbeloppet uppnås den fördelen att statens åtaganden enligt garantin inte ökas automatiskt, vilket redan i sig enligt arbetsmarknadsministern är värt att eftersträva. När det sedan gäller det föreslagna maximibeloppet -- 100000 kr. -- hänvisas i propositionen till att det av siffror från länsstyrelsen i Stockholms län kan utläsas att endast 10 % av arbetstagarna år 1991 erhöll garantimedel överstigande detta belopp. Med hänvisning till uppgifter från lönegarantiutredningen och från länsstyrelsen i Stockholms län avseende utbetalning av lönegarantimedel år 1991 framhåller arbetsmarknadsministern att den ram som bestäms av maximibeloppet i de flesta fall inte berörts. Någon beloppsbegränsning av lönegarantin har därför inte gällt i praktiken, trots att den statliga lönegarantin aldrig har syftat till att ersätta samtliga löntagares alla lönefordringar i arbetsgivarens konkurs. Om man vill stävja utgifterna från lönegarantin och samtidigt bekämpa missbruk och inte avsedd användning är det enligt arbetsmarknadsministern ofrånkomligt att beloppsgränsen måste bestämmas på ett sådant sätt att den kommer att drabba arbetstagare med höga lönefordringar mot arbetsgivaren.
Propositionens förslag om en sänkning av garantins maximibelopp kritiseras i fyra av de fem motioner som väckts med anledning av propositionen. Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vill i motion L22 ha till stånd ytterligare begränsningar så att ersättning endast skall utgå för fordran på lön, semesterlön och semesterersättning (yrkande 2). Vidare vill motionärerna att ersättningsnivån för lönefordringar begränsas på samma sätt som gäller för arbetslöshetsförsäkringen, dvs. för närvarande 90 % av inkomsten beräknad på lönedelar upp till 7,5 basbelopp (yrkande 5). Med sistnämnda komplettering anser motionärerna att ytterligare besparingar om 200--300 milj.kr. kan göras.
I motion L18 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) yrkas att lönegarantins maximibelopp skall bestämmas till sju basbelopp (yrkandena 1 och 2). Motionärerna menar att den i propositionen föreslagna ändringen leder till att många arbetstagare i framtiden inte kommer att få full kompensation. Förslaget drabbar särskilt äldre arbetstagare med längre uppsägningstider och vissa yrkeskategorier såsom byggnadsarbetare med innestående stora ackordsöverskott och tjänstemän med månadslöner på 20000--25000 kr. eller mer. Vidare missgynnas särskilt arbetstagare i glesbygd som har svårt att få ett nytt arbete. Dessutom måste enligt motionärerna beaktas att det i vissa fall kan ta avsevärd tid att få arbetsgivare försatta i konkurs.
Liknande synpunkter framförs av Anders Nilsson m.fl. (s) i motion L20, vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lönegarantilagen att maximibeloppet ligger avsevärt över 100000 kr. och att beloppet knyts till basbeloppet (yrkande 1). Enligt motionärerna kommer regeringens förslag om det genomförs att särskilt drabba anställda i små företag där det inte är ovanligt att arbetstagarna av lojalitetsskäl inte tagit ut lön och därför har flera månadslöner innestående när konkursen inträffar. I motionen anförs vidare att en sänkning av maximibeloppet skulle innebära att Sveriges höga anseende inom ILO för vår sociala skyddslagstiftning skulle gå förlorat. I motionen begärs därför också ett tillkännagivande om behovet av att bevara nivån på den sociala skyddslagstiftningen vad avser konkurser (yrkande 2).
John Andersson (v) yrkar i motion L19 att maximibeloppet bestäms till sex basbelopp. Enligt motionären är det svårt att överblicka konsekvenserna av en så kraftig nedsättning som regeringens förslag innebär. Genom att knyta ersättningsbeloppet till basbeloppet uppnår man fördelen att beloppet inte behöver justeras för att behålla sitt realvärde.
Enligt utskottets mening inger utvecklingen när det gäller utbetalningarna från lönegarantin farhågor, vilka bekräftas i kompletteringspropositionen (prop. 1991/92:150 del I bil. I:8 s. 15). För nästa budgetår beräknas kostnaderna för lönegarantin att uppgå till omkring 3600 milj.kr. och inkomsterna till omkring 1200 milj.kr. Vid ingången av nästa budgetår beräknas att lönegarantifonden kommer att ha en ingående balans (överskott) som uppgår till 600 milj.kr. Utgifterna i fonden kommer således att överstiga tillgångarna med 1800 milj.kr. I kompletteringspropositionen föreslår därför regeringen att den rörliga kredit i riksgäldskontoret som kammarkollegiet disponerar för lönegarantiärenden höjs från nuvarande 200 milj.kr. till 2000 milj.kr. för nästa budgetår. Vid beräkningen av hur mycket den rörliga krediten måste höjas har regeringen tagit hänsyn till förslaget i den nu aktuella propositionen om en begränsning av maximiersättningen.
Utskottet finner mot denna bakgrund att det är synnerligen angeläget med omedelbara åtgärder i syfte att begränsa utbetalningarna från lönegarantin. En sänkning av maximibeloppet framstår därvid som en nödvändighet. Förutom rent statsfinansiella skäl finns det enligt utskottets mening också andra skäl att sänka det maximala garantibeloppet. En sänkning innebär nämligen, som arbetsmarknadsministern anfört, att det beloppsmässiga utrymmet för missbruk eller överutnyttjande av garantin minskas. Utskottet konstaterar också att det inte i någon av de aktuella motionerna uttryckligen sätts i fråga att åtgärder med den inriktning som propositionens förslag innebär är erforderliga. Vad saken således främst gäller är på vilken nivå maximibeloppet skall ligga och om det skall vara knutet till basbeloppet.
På lagutskottets begäran har arbetsmarknadsutskottet yttrat sig över propositionen jämte de motioner som väckts med anledning av den. Arbetsmarknadsutskottet har därvid anslutit sig till regeringens förslag att maximibeloppet skall bestämmas till 100000 kr. och att kopplingen till basbeloppet tas bort. I sitt yttrande erinrar arbetsmarknadsutskottet om att den statliga lönegarantin aldrig syftat till att ersätta samtliga löntagares alla lönefordringar i arbetsgivarens konkurs och att en beloppsbegränsning av kostnadsskäl infördes redan när garantin kom till år 1971. Eftersom endast en eller ett par procent av arbetstagarna under det senaste året erhållit garantibelopp överstigande 200000 kr. delar arbetsmarknadsutskottet den uppfattning som förs fram i propositionen, nämligen att en beloppsgräns på omkring 185000 kr. inte innebär någon verklig begränsning av lönegarantin. Vidare pekar arbetsmarknadsutskottet på att den konstruktion av maximibeloppet som föreslås i propositionen kommer att drabba arbetstagare med mycket stora lönefordringar, och utskottet kan därför inte dela uppfattningen att lagens karaktär av social skyddslagstiftning skulle gå om intet med det föreslagna maximibeloppet. I likhet med propositionen anser arbetsmarknadsutskottet att lagens sociala syfte får anses tillgodosett även med en beloppsgräns på 100000 kr.
När det gäller motion L22 konstaterar arbetsmarknadsutskottet att motionsförslagen innebär att skilda regler skulle gälla för olika kategorier av arbetstagare och för de allra flesta betyda ett i förhållande till regeringens förslag lägre maximibelopp. Dessutom kommer inte fordringar på annat än lön, semesterersättning och pension att omfattas av garantin. Arbetsmarknadsutskottet anser att regeringens förslag grundar sig på väl gjorda avvägningar, och utskottet förordar därför att motion L22 i berörda delar avstyrks.
Sammanfattningsvis delar arbetsmarknadsutskottet således regeringens uppfattning att det är angeläget att sätta beloppsgränsen på ett sådant sätt att man når syftet att begränsa utgifterna från lönegarantin och samtidigt bekämpa missbruk och inte avsedd användning av garantin. Genom att garantins koppling till basbeloppet slopas och maximibeloppet anges till ett bestämt krontal uppnås också att statens åtaganden inte automatiskt ökar. Arbetsmarknadsutskottet tillstyrker således regeringens förslag om garantins omfattning och förordar att de aktuella motionerna avstyrks.
Lagutskottet ansluter sig till vad arbetsmarknadsutskottet anfört. Utskottet kan således inte heller för sin del finna annat än att det nya maximibelopp som föreslås i propositionen i nuvarande situation är en rimlig lösning för att åstadkomma minskade utgifter utan risk för att lönegarantisystemet skall förlora sina sociala syften. Förslaget innebär således enligt utskottets mening att lönegarantisystemet också fortsättningsvis kan fylla en viktig funktion som skydd för arbetstagarnas lönefordringar när arbetsgivaren kommit på obestånd. En ytterligare fördel med förslaget är att det är ägnat att motverka den snedvridning av konkurrensen inom åtminstone vissa branscher som det nuvarande lönegarantisystemet påstås ha medfört. En sänkning av lönegarantins maximibelopp enligt regeringens förslag med de effekter som det i praktiken är fråga om kan enligt utskottets mening på intet sätt påverka Sveriges anseende inom ILO eller andra internationella organisationer.
I sammanhanget måste också beaktas att nu föreliggande förslag, i avvaktan på resultatet av insolvensutredningens arbete, i stora delar måste ses som ett provisorium. Det kan nämligen hållas för troligt att insolvensutredningens överväganden leder till att ytterligare ändringar i lönegarantisystemet bör genomföras varvid maximibeloppets storlek åter kan komma att omprövas. Med hänsyn till lönegarantins betydelse för arbetstagarna och för näringslivet vill utskottet understryka det angelägna i att kommande förslag från insolvensutredningen bereds skyndsamt inom regeringskansliet så att riksdagen snarast möjligt får tillfälle att ta ställning till den framtida utformningen av lönegarantisystemet. Utskottet utgår från att regeringen noga följer tillämpningen av de i propositionen föreslagna reglerna och -- i den mån förhållandena påkallar det -- återkommer till riksdagen med förslag till justeringar i samband med en proposition på grundval av insolvensutredningens förslag.
På grund av det anförda förordar utskottet att den i propositionen föreslagna ändringen av maximibeloppet för lönegarantin genomförs. Ställningstagandet innebär att utskottet avstyrker bifall till motionerna L18 yrkandena 1 och 2, L19 och L20 yrkande 1.
Några ytterligare inskränkningar i lönegarantin bör enligt utskottets mening nu inte komma i fråga, och utskottet avstyrker därför bifall till motion L22 yrkandena 2 och 5.
Inte heller finner utskottet erforderligt med något tillkännagivande i enlighet med vad som begärs i motion L20 yrkande 2.
4 Handläggningen
Konkurslagens handläggningsregler innebär att rätten efter konkursbeslutet förordnar en konkursförvaltare och bestämmer tid för ett edgångssammanträde. Förvaltaren övertar därefter handhavandet av konkursboet och påbörjar dess avveckling. Vid edgångssammanträdet skall av förvaltaren upprättad bouppteckning över gäldenärens tillgångar och skulder beedigas av gäldenären.
Räcker konkursboets tillgångar inte till betalning av konkurskostnaderna och andra skulder som boet har ådragit sig avskrivs konkursen. Om boets tillgångar medger utdelning till borgenär med förmånsrätt för sin fordran upprättar förvaltaren ett utdelningsförslag som fastställs av rätten. Förvaltaren utdelar därefter tillgängliga medel enligt förslaget och avger slutredovisning. Konkursen anses avslutad i och med att utdelningsförslaget har fastställts.
I de fall boets tillgångar räcker till betalning också av fordringar utan förmånsrätt förordnar rätten om bevakningsförfarande med ett efterföljande anmärkningsförfarande. En sådant beslut innebär bl.a. fastställande av en sista dag när bevakning av fordringar skall få äga rum och om tid för ett förlikningssammanträde där frågor om de bevakade fordringarnas betalnings- och förmånsrätt behandlas. Konkursförvaltaren, bevakande borgenärer och konkursgäldenären har nämligen rätt att rikta anmärkningar mot bevakningarna. Om förlikning inte kan uppnås prövas fordringarna av rätten. Också i fall då bevakning förekommit avslutas konkursen genom att förvaltaren upprättar ett utdelningsförslag som fastställs av tingsrätten, varefter utdelning sker till de berättigade.
Handläggningsordningen för lönegarantiärenden är beroende av om det är fråga om en konkurs utan bevakning eller en konkurs med bevakning. I konkurser utan bevakning avgörs lönegarantifrågor av kronofogdemyndigheten i det län där konkursgäldenären är bosatt. Ärendena anhängiggörs vanligtvis genom att förvaltaren underrättar myndigheten om sådana fordringar som kan omfattas av lönegarantin (6 § första stycket lönegarantilagen). Kronofogdemyndigheten är dock skyldig att självmant pröva frågan om lönegarantin är tillämplig så snart en fordran i konkursen blir känd för myndigheten (8 § första stycket lönegarantilagen). När det gäller lönegarantifrågor som avgörs av kronofogdemyndigheten kan via garantin betalas fordringar som blivit kända för myndigheten inom ett år efter det att konkursen avslutades eller beslut om avskrivning av konkursen vann laga kraft. Kronofogdemyndigheten skall göra sin prövning skyndsamt och därefter utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen om fordringar som funnits betalningsgrundande (8 § första och fjärde stycket lönegarantilagen). För sin utredning av om lönegaranti skall utgå har kronofogdemyndigheten möjligheter att höra arbetstagaren och arbetsgivaren. Förfarandet är dock vanligtvis helt skriftligt och beslutet grundas på de uppgifter som har inkommit från förvaltaren.
Lönegarantifrågor i konkurser med bevakning avgörs i samband med bevakningsförfarandet. Lönegaranti kan i sådana konkurser utgå endast för fordringar som har bevakats (3 § lönegarantilagen). När det gäller frågan om lönegaranti kan utgå skall förvaltaren snarast underrätta länsstyrelsen, som är utbetalningsmyndighet, om de lönefordringar som enligt hans bedömning är klara. Förvaltaren bevakar också dessa fordringar för arbetstagarens räkning. Om förvaltaren skulle finna att en lönefordran inte är klar får den bevakas av arbetstagaren själv. I så fall lämnar förvaltaren uppgift till länsstyrelsen först sedan fordran efter bevakning har blivit utdelningsgill (7 § första och tredje stycket lönegarantilagen). Förfarandet är i huvudsak muntligt.
I propositionen föreslås -- huvudsakligen i enlighet med lönegarantiutredningens förslag -- att beslut i lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning skall fattas av förvaltare. Det nuvarande från konkursen fristående prövningsförfarandet av lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning avskaffas. Som skäl för förslaget anförs bl.a. att det framstår som mest rationellt att förvaltarna övertar beslutanderätten också i konkurser utan bevakning. Förvaltarna har, anför arbetsmarknadsministern, de bästa förutsättningarna för att utreda lönegarantiärenden, och de gör redan i dag en stor del av utredningsarbetet i dessa ärenden. Den föreslagna ordningen medför dessutom att arbetstagarna får ut sina lönefordringar snabbare än med den nuvarande handläggningsordningen.
Enligt utskottets mening innebär propositionens förslag i denna del att handläggningen av lönegarantiärenden blir enhetligare och effektivare. Det reformbehov som sedan länge funnits blir därmed tillgodosett. Utskottet tillstyrker därför propositionen i denna del.
Utskottets nu gjorda ställningstagande ligger helt i linje med önskemålen i motion L304 av Lars Andersson (nyd) om sådana ändringar i lönegarantilagstiftningen att prövningen överförs från kronofogdemyndigheterna till konkursförvaltarna. I likhet med arbetsmarknadsutskottet finner lagutskottet att motionen därför inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
5 Utbetalningen
Utbetalningen av lönegarantimedel handhas för närvarande av länsstyrelsen i det län dit konkursdomstolen hör. Vid utbetalningen fullgör länsstyrelsen arbetsgivarens skyldigheter när det gäller skatteavdrag m.m. Länsstyrelsen bevakar också att maximigränsen om tolv basbelopp inte överskrids.
Utbetalningsmyndigheten skall dessutom iaktta vissa materiella bestämmelser bl.a. om avräkning från uppsägningslön (12 § lönegarantilagen). Bestämmelsen har sin orsak i att ett beslut om lönegaranti vanligtvis avser arbetstagarens totala lönefordran mot arbetgivaren, dvs. även lön under uppsägningstiden. Enligt den ordning som gäller i dag är arbetstagaren inte skyldig att upplysa förvaltaren om eventuella inkomster från en ny anställning. Det är också så att i konkurser utan bevakning kronofogdemyndigheten oftast har fattat sitt beslut i lönegarantiärendet innan frågan om avräkning uppkommer.
För att kunna fullgöra sina uppgifter beträffande avräkning har länsstyrelsen möjlighet att som villkor för utbetalning av uppsägningslön föreskriva att arbetstagaren skall avge en försäkran om sina anställnings- och löneförhållanden under uppsägningstiden. Föreskriften är emellertid inte obligatorisk. Om en arbetstagare är missnöjd med länsstyrelsens beslut om avräkning kan detta enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer överklagas till regeringen. Antalet överklaganden uppgår, enligt vad som uppges i propositionen, till tre-fyra varje år.
I propositionen gör arbetsmarknadsministern bedömningen att den nuvarande ordningen är otillfredsställande, och han föreslår därför att utbetalningsfunktionen skall renodlas. Förslaget innebär i den delen att arbetstagaren skall upplysa förvaltaren om inkomster som arbetstagaren har under uppsägningstiden från en annan anställning, om dessa avser samma tid som hans fordran i konkursen. Föreskrift om en obligatorisk skyldighet för arbetstagare att före utbetalning av garantibelopp för uppsägningslön till länsstyrelsen lämna en försäkran på heder och samvete om sina anställnings- och avlöningsförhållanden under uppsägningstiden tas in i lönegarantilagen. Avräkning från uppsägningslön skall ske endast efter en underrättelse från förvaltare eller, i konkurser utan bevakning, på grund av en förvaltares beslut.
Propositionen innehåller inget förslag om ny myndighet för handhavandet av utbetalningar av garantibelopp. Arbetsmarknadsministern anser dock att länsstyrelsen på sikt bör befrias från denna uppgift.
Enligt utskottets mening innebär förslaget såvitt rör utbetalningsfunktionen betydande fördelar i förhållande till den nuvarande ordningen, och utskottet tillstyrker propositionen också i denna del.
I motion L21 av Harald Bergström (kds) yrkas att riksdagen skall besluta att försäkringskassan skall ha hand om utbetalningen av den statliga lönegarantin.
I likhet med arbetsmarknadsministern och motionären anser utskottet att länsstyrelsen i framtiden bör befrias från sina nuvarande uppgifter på detta område. Enligt utskottets mening bör det utredningsarbete i frågan som aviseras i propositionen avvaktas innan riksdagen gör något ställningstagande i frågan vilken myndighet som skall överta länsstyrelsens uppgifter. Arbetsmarknadsutskottet har i sitt yttrande intagit samma ståndpunkt. Lagutskottet avstyrker därför bifall till motion L21.
6 Överprövningen
Nu gällande bestämmelser om överprövning i lönegarantiärenden innebär beträffande lönegarantifrågor i konkurser med bevakning att arbetstagaren själv får bevaka fordringen om förvaltaren finner att den inte är klar. Arbetstagaren har därvid samma möjligheter som andra bevakande borgenärer att få frågan prövad av rätten vid en förhandling. Ett sådant avgörande kan överklagas till hovrätten och högsta domstolen enligt vad som gäller för tvistemål i allmänhet.
När det gäller lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning kan, om kronofogdemyndigheten finner att fordran inte omfattas av lönegarantin, myndighetens beslut överklagas till hovrätten. I det helt övervägande antalet fall avgörs målet där efter ett skriftligt förfarande. Mot hovrättens beslut får talan inte föras utom i särskilda av hovrätten medgivna fall (9 § lönegarantilagen). Om kronofogdemyndigheten skulle ha beviljat utbetalning av lönegarantimedel där sådana inte skulle ha utgått finns inga bestämmelser i lönegarantilagen om överklagande av kronofogdemyndighetens beslut.
I propositionen föreslås att en arbetstagare som är missnöjd med förvaltarens beslut får väcka talan mot staten inom tre veckor från det han fick del av beslutet. Målet skall handläggas enligt vad som i allmänhet gäller för tvistemål. Talan skall väckas vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet. Statens talan förs av tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndighet som finner att förvaltarens beslut är oriktigt får inom samma tid väcka talan mot arbetstagaren. Enligt den föreslagna ordningen för prövning av tvistiga lönegarantiärenden och för tvistiga avräkningsfrågor i konkurser utan bevakning kommer domstolsprocessen således att föras mellan arbetstagaren och staten. I ett sådant mål får förordnas att vardera parten skall stå för sina rättegångskostnader även om arbetstagaren förlorar målet. I enlighet med vad som gäller i dag skall arbetstagaren ha möjlighet att erhålla allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).
Maj-Lis Lööw m.fl. (s) ifrågasätter i motion L18 det lämpliga i att tillsynsmyndigheten skall vara motpart när arbetstagaren för talan mot förvaltarens beslut att vägra lönegaranti. Motionärerna menar att förslaget i propositionen synes gå mindre bra ihop med tillsynsmyndighetens roll och att konkursförvaltaren bör vara arbetstagarens motpart i ett sådant fall. I motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts om överprövning av förvaltarens beslut (yrkande 4).
Utskottet vill erinra om att lönegarantiutredningens förslag i denna del innebar att överprövningen skulle följa reglerna för prövning av tvistiga fordringar i konkurs. I den mån förvaltaren finner att en fordran inte är klar för betalning enligt garantin skulle, enligt utredningens förslag, fordringen på arbetstagarens begäran prövas vid konkursdomstolen. Denna ordning har översiktligt beskrivits i avsnitt 3 och innebär ett förlikningsförfarande inför rätten med en eventuell fortsatt prövning i rättegång och följaktligen med konkursboet genom förvaltaren som motpart. Som redovisas i propositionen godtog de flesta remissinstanserna förslaget om att tveksamma fall skulle prövas av tingsrätten. Däremot ansåg de att förslaget inte gav staten tillräckliga möjligheter till efterkontroll, och flertalet av remissinstanserna föreslog att staten skulle ges rätt att föra talan i lönegarantiärenden.
I propositionen har arbetsmarknadsministern tagit fasta på remisskritiken och föreslår staten genom tillsynsmyndigheten som arbetstagarens motpart vid överprövningen av förvaltarens beslut. Mot den av motionärerna förordade ordningen med konkursförvaltaren som arbetstagarens motpart kan samma kritik framföras som remissintanserna gjort gentemot utredningens förslag, nämligen att staten då inte får tillräckliga möjligheter till efterkontroll. Eftersom det är gentemot staten som arbetstagaren riktar sitt anspråk är enligt utskottets mening propositionens förslag i denna del dessutom helt konsekvent.
Det finns också enligt utskottets mening skäl att utifrån processrättsliga utgångspunkter ifrågasätta motionärernas förslag. Domstolsprocessen i lönegarantiärendena är nämligen tänkt att följa rättegångsbalkens tvistemålsregler. Med denna handläggningsordning är det mindre lämpligt att den instans som fattat det beslut som arbetstagaren vill ha ändrat -- konkursförvaltaren -- skall ha partsställning i tingsrätten.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L18 yrkande 4.
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vill i motion L22 att riksdagen beslutar om ett tillägg i 29 § första meningen varav skall framgå att talan skall väckas vid tingsrätt (yrkande 3). Vidare vill motionärerna ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagens sida när det gäller arbetstagarens kostnader för allmän rättshjälp i lönegarantimål. Vid en förlikning menar motionärerna att det inte är självklart att arbetstagaren skall behöva stå för sina kostnader (yrkande 4).
Utskottet finner inte skäl att förorda det av motionärerna begärda tillägget i 29 §. Av 32 § lagförslaget framgår nämligen med all önskvärd tydlighet att talan enligt bl.a. 29 § skall väckas vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet.
När det sedan gäller frågan om allmän rättshjälp vill utskottet peka på att propositionen inte innebär någon ändring i förhållande till vad som gäller i dag. Arbetstagare som vill få till stånd en överprövning av förvaltarens beslut kommer att ha möjlighet att erhålla rättshjälp enligt rättshjälpslagen. Som redovisats tidigare kommer rättegångsbalkens tvistemålsregler att bli tillämpliga vid domstolsprövningen. Beträffande rättegångskostnader föreskrivs i 18 kap. rättegångsbalken som huvudregel att förlorande part skall ersätta motparten hans rättegångskostnad om inte annat är föreskrivet. För att en arbetstagare som har förlorat ett lönegarantimål inte skall drabbas av denna bestämmelse innehåller förslaget till ny lönegarantilag en särskild bestämmelse (33 §) som innebär att rätten får besluta att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader, även om arbetstagaren har förlorat målet. Detta innebär att arbetstagaren i normalfallet endast behöver betala sina egna rättegångskostnader om han skulle förlora målet. Har arbetstagaren dessutom beviljats allmän rättshjälp riskerar han endast att få betala ett i förhållande till hans inkomster och förmögenhet bestämt maximibelopp. Vinner arbetstagaren processen får han ersättning för sina rättegångskostnader enligt vad som gäller för tvistemål i allmänhet.
Om parterna förlikas gäller enligt 18 kap. rättegångsbalken att vardera parten skall bära sin kostnad om inte annat har avtalats. Någon särskild bestämmelse om rättegångskostnadernas fördelning i händelse av en förlikning har inte intagits i lagförslaget, och frågan har inte berörts närmare i propositionen. Såvitt utskottet kan bedöma finns det emellertid ingenting som hindrar att tillsynsmyndigheten i ett enskilt mål som är föremål för förlikningsförhandlingar tar hänsyn till att arbetstagaren kan ha haft vissa kostnader, inkl. maximibeloppet för rättshjälpsavgiften, och ger arbetstagaren ett förlikningsbud med beaktande härav. Utskottet är emellertid inte berett att göra några närmare utalanden om tillsynsmyndighetens agerande i sådana fall. Det får ankomma på tillsynsmyndigheten att i varje särskilt fall göra de bedömningar i rättegångskostnadsfrågan som förhållandena kan föranleda.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L22 yrkande 3 och 4.
Mot de delar av propositionen som inte ovan berörts särskilt har utskottet ingen erinran. I det skede som lagstiftningsarbetet på ifrågavarande område befinner sig anser utskottet att förslaget i propositionen är väl ägnat att läggas till grund för en ny lag om den statliga lönegarantin.
Vid behandlingen av förslaget har uppmärksammats att det, förutom de följdändringar som föreslås i konkurslagen och lagen om socialavgifter, också krävs en följdändring i 22 § lagen (1991:1047) om sjuklön. Utskottet förordar därför att även lagen om sjuklön ändras.
7 Ytterligare utredningsarbete m.m.
Begäran om ytterligare utredningsarbete när det gäller lönegarantin förs fram i flera motioner. I motion L18 anför Maj-Lis Lööw m.fl. (s) att det inte är rimligt att verksamhet drivs vidare under längre tid med hjälp av lönegarantimedel. Motionärerna vill vidare ha till stånd en översyn av reglerna om förmånsrätt i konkurs, försättande i konkurs och delgivningsbestämmelserna (yrkande 3).
Liknande synpunkter förs fram i motion Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s). Motionärerna anför bl.a. att det inte är rimligt att staten i praktiken betalar alla kostnader för personal under flera månader när rörelsen fortsätter. Den sociala tryggheten i systemet får emellertid inte gå förlorad. Det faktum att några få missbrukar systemet får inte tas till intäkt för att inskränka alla löntagares sociala trygghet. Regeländringarna skall därför ta sikte endast på missbrukssituationerna. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts om en översyn i vissa fall av lönegarantireglerna (yrkande 14).
I motion L305 anför Ulf Melin och Göte Jonsson (båda m) att det under senare år framkommit flera uppmärksammade fall som gör att det finns anledning att göra en översyn av regelverket om den statliga lönegarantin. Det finns, anser motionärerna, många fall där företag strax före en konkurs har anställt personal som sedan fått ut lönegaranti i sex månader. En del företag har använt sig av lönegarantin för att rekonstruera företaget. Motionärerna yrkar att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av en översyn av den statliga lönegarantins regelsystem.
Claus Zaar m.fl. (nyd) anför i motion L307 att lönegarantin måste omprövas på grund av att den används för andra syften än avsedda. Motionärerna menar att lönegarantin ger upphov till onödigt "mygel" och byråkrati. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lönegarantin.
Också Bengt Kronblad m.fl. (s) begär i motion L302 (delvis) en översyn av bl.a. lönegarantibestämmelserna. Motionärerna vill också ha till stånd åtgärder som minskar möjligheten att ägarkretsen direkt efter en konkurs driver företaget vidare utan att ha gjort några nya insatser av eget kapital eller andra genomgripande förändringar.
Som tidigare nämnts avlämnade lönegarantiutredningen år 1988 sitt slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen -- om lönegarantins betydelse för det ökade antalet konkurser. I betänkandet redovisades bl.a. förslag om förändringar i förmånsrättslagen som syftade till att minska den attraktionskraft som konkursen enligt utredaren hade fått på grund av den statliga lönegarantin. Till grund för förslaget låg tanken att garantin, som bara gäller vid konkurs, i ett samhällsekonomiskt perspektiv snedvridit valet av form för rekonstruktion av företag som går dåligt. Enligt utredaren hade förmånsrättslagen betydelse för vilken eller vilka kategorier av förmånsberättigade borgenärer som tjänade på en rekonstruktion genom konkurs. Utredaren ansåg att syftet att stimulera till rekonstruktioner utan konkurs bäst tillgodosågs genom en ändring i förmånsrättslagen på så vis att fordringar på vad utredaren benämnde produktiv lön gav bästa förmånsrätt, före bl.a. företagshypotek. Med produktiv lön avsågs lön för sådant arbete som lagts ned på egendom som omfattas av företagshypotek och därigenom varit till nytta för den som innehade företagshypoteket. Enligt utredaren skulle den föreslagna ändringen av förmånsrättslagen minska antalet rekonstruktioner av företag genom konkurs. Emellertid fick man enligt utredaren även i framtiden räkna med sådana rekonstruktioner. Det fanns därför skäl att uppmärksamma att lönegarantin på ett spekulativt sätt kunde utnyttjas maximalt när konkursboets rörelse såldes och de anställda fick nya anställningar hos köparen av rörelsen. För att förhindra ett sådant utnyttjande av lönegarantin föreslogs i betänkandet att tillsynsmyndigheten förbättrade sin kontroll av lönegarantilagens tillämpning vid företagsöverlåtelser. I betänkandet föreslogs en särskild bestämmelse härom.
Som också tidigare nämnts tillkallades år 1988 insolvensutredningen (Ju 1988:02). I direktiven till utredningen (dir. 1988:52) anförs bl.a. att frågan om rekonstruktion av näringsverksamhet har samband med förmånsrättslagstiftningen på det sättet att borgenärer som anser sig ha betryggande säkerhet för sina fordringar ofta saknar intresse att ta initiativ till åtgärder när de ser att gäldenären har hamnat i en besvärlig ekonomisk situation. I direktiven framhålls vidare att det ibland påstås att borgenärer med säkerhet i företagshypotek, vilka ofta är professionella kreditgivare, saknar tillräckliga incitament att aktivt följa upp sin kreditgivning. Direktiven hänvisar i det sammanhanget till att lönegarantiutredningen berört just den frågan i sitt slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen. Enligt direktiven till insolvensutredningen finns det anledning att mot den angivna bakgrunden mer förutsättningslöst se över i första hand de delar av förmånsrättslagen som berörs av rekonstruktionsfrågorna. De förslag som lönegarantiutredningen lagt fram bör, framhålls det vidare, bedömas i ljuset av de överväganden som kan komma att göras av insolvensutredningen i det sammanhanget. Lönegarantiutredningens betänkande överlämnades därför till insolvensutredningen för att beaktas i utredningsarbetet.
I slutet av år 1991 gav regeringen genom tilläggsdirektiv (dir. 1991:93) insolvensutredningen i uppdrag att också överväga andra lönegarantifrågor. I tilläggsdirektiven framhålls bl.a. att lönegarantin utgör ett viktigt skydd för de anställda när företaget går i konkurs men att det visat sig att reglerna också kan missbrukas. Det har enligt direktiven även gjorts gällande att konkursdrabbade företag drivs vidare med hjälp av lönegarantimedel på ett sätt som skadar andra företag i branschen. Justitieministern framhåller i tilläggsdirektiven att hon och arbetsmarknadsministern är överens om att åtgärder måste sättas in för att man skall komma till rätta med de avigsidor och missbruk av lönegarantireglerna som kan förekomma. I tilläggsdirektiven anförs vidare att det bör överlämnas till insolvensutredningen att beakta sådana aspekter på lönegarantins tillämpning som avser effekterna för de konkursdrabbade företagen och andra företag i samman bransch när det gäller möjligheterna att konkurrera på lika villkor. Av direktiven framgår även att utredningen särskilt bör uppmärksamma vilka följder det får för konkurrensen mellan olika företag i en viss bransch att företag drivs vidare med lönegarantimedel under viss tid. Finner utredningen att användningen av lönegarantimedel medför problem i detta hänseende bör utredningen enligt direktiven föreslå de ändringar som kan behövas för att motverka eller komma till rätta med problemen.
I anslutning till den lämnade redovisningen vill utskottet erinra om att riksdagen hösten 1991 behandlade en motion med samma inriktning som några av de nu aktuella. Motionen remissbehandlades. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:LU6 uttalade utskottet att lönegarantisystemet fyller en viktig funktion som skydd för arbetstagarnas lönefordringar när arbetsgivaren kommit på obestånd. Lönegarantilagen har, framhöll utskottet vidare, självfallet särskilt stor betydelse då antalet konkurser och företagsnedläggningar ökar. I den praktiska tillämpningen hade det emellertid visat sig att gällande bestämmelser ger upphov till avgränsningsproblem och andra svårigheter. Sålunda hade utformningen av förmånsrättslagen medfört tillämpningssvårigheter när det är fråga om rätten till lönegaranti för arbetstagare som är delägare i företaget eller som eljest har ett väsentligt inflytande över det. Vidare uttalade utskottet att det är oklart vad som gäller i frågor om personer med ledande ställning i stiftelser och ideella föreningar. Utskottet hänvisade också till att i den då aktuella motionen påpekats att handläggningen av lönegarantiärenden för vissa lönefordringar och därmed jämställda fordringar är tidsödande samt att förmånsrätten för dessa fordringar egentligen inte är motiverad av sociala skäl. Mot bakgrund av det anförda ansåg utskottet i likhet med flertalet av de instanser som yttrat sig över motionen att en översyn av lönegarantireglerna och förmånsrätten för lönefordringar var motiverad. Utskottet utgick emellertid från att spörsmålen skulle komma att övervägas av insolvensutredningen och ansåg att något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida med anledning av den då aktuella motionen inte var påkallat.
Utskottet konstaterar nu att insolvensutredningens arbete fortskridit och att ett betänkande är att vänta före årets utgång. I sammanhanget vill utskottet också hänvisa till att arbetsmarknadsministern i den nu aktuella propositionen uttalar att den kraftiga ökningen av utbetalningarna från lönegarantifonden som har skett under det senaste året motiverar att regelsystemet dessutom i annat sammanhang ses över i syfte att effektivisera granskningen av att lönegarantin används på det sätt den är avsedd för.
Utskottet utgår från att de spörsmål som tas upp i de nu aktuella motionerna kommer att behandlas i det utredningsarbete som för närvarande bedrivs av insolvensutredningen eller som kan komma till stånd i annat sammanhang. Något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida med anledning av motionerna kan därför inte anses påkallat. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna L18 yrkande 3, L302 i denna del, L305, L307 och Ju832 yrkande 14.
En fråga som gäller kretsen av förmånsberättigade tas upp i motion L22 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd). Motionärerna vill ha till stånd en utredning med uppgift att utvidga kretsen för dem som bör kunna få lönegaranti. Också enskilda småföretagare och andra som är att jämställa med vanliga arbetstagare, men som inte omfattas av arbetstagarebegreppet i lönegarantilagen, bör enligt motionärerna ha rätt till lönegaranti (yrkande 1).
Arbetsmarknadsutskottet har i sitt yttrande förklarat sig inte kunna ställa sig bakom yrkandet att utvidga kretsen av garantiberättigade på det sätt som föreslås i motionen, och arbetsmarknadsutskottet har därför förordat att motionen också i denna del skall avstyrkas.
Lagutskottet har ingen annan uppfattning. Enligt utskottets mening torde det inte vara möjligt att utvidga lönegarantin på det sätt som motionärerna förespråkar och samtidigt behålla den nuvarande konstruktionen med lönegarantins koppling till förmånsrättslagen.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L22 yrkande 1.
Frågor som gäller konkursförvalningen tas upp i två motioner. I motion L302 (delvis) anför Bengt Kronblad m.fl. (s) att tillsynsmyndigheten bör ges ökade möjligheter att bevaka att konkursförvaltarna verkligen tillvaratar alla fordringsägares intressen och att sunda affärsmetoder iakttas både före och under en konkurs. Vidare anser motionärerna att det är viktigt att inte ett fåtal konkursförvaltare belastas med ett orimligt antal stora och komplicerade konkurser. Personer som deltar i planering av konkurser skall diskvalificeras som konkursförvaltare. Enligt motionärernas mening är det också viktigt med en översyn av konkursreglerna i syfte att öka kravet på det formella avslutandet av konkurser och en noggrann granskning av slutrapporterna. Motionärerna vill även ha till stånd åtgärder som syftar till att införa någon form av "karens" innan ny verksamhet får startas på nytt efter en konkurs. I motionen yrkas ett tillkännagivande om vad som sålunda anförts om behovet av en översyn av konkursbestämmelserna.
I motion L303 anför Isa Halvarsson (fp) att domstolarna i dag har en benägenhet att inte förordna andra konkursförvaltare än dem som vanligtvis arbetar inom domkretsen även om vederbörande är aktiv förvaltare i närliggande domstolar. Enligt motionären är det viktig att rekryteringen kan ske även "utifrån" så att den monopolsituation som nu föreligger försvinner. I motionen yrkas ett tillkännagivande om behovet av lagändring i syfte att utvidga kretsen av förvaltare.
Som framgått tidigare innebär gällande bestämmelser att rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet i och med konkursbeslutet övergår från gäldenären till förvaltaren. Konkursförvaltaren utses av rätten efter hörande av tillsynsmyndigheten. Enligt 7 kap. 1 § konkurslagen skall förvaltaren ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Förvaltaren får inte stå i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. De nuvarande kraven på förvaltarens kvalifikationer tillkom i huvudsak genom en konkurslagsreform år 1979 (prop. 1978/79, bet. LU 19, rskr. 309). Reformen har inneburit att förvaltaruppdrag numera i princip endast anförtros advokater som har specialiserat sig på konkursförvaltning. I 1979 års lagstiftningsärende underströks att utvecklingen i näringslivet och samhället i övrigt gjort att stora krav i allmänhet måste ställas på en konkursförvaltare. Förvaltaren behöver, förutom juridiska kunskaper, även ha insikter i företagsekonomi och kunskaper om bokföring och redovisning. Han skall också, enligt vad som vidare uttalades, vara väl förtrogen med arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor. Samtidigt som de allmänna kompetenskraven på förvaltarna skärptes genom 1979 års reform begränsades borgenärernas inflytande över valet av förvaltare. Tidigare hade förvaltare utsetts av borgenärerna. I fortsättningen skulle förvaltare utses av konkursdomare, och borgenärernas inflytande är inskränkt till att framföra synpunkter på valet av förvaltare till konkursdomaren. För att ytterligare understryka den självständiga ställning förvaltare innehar har frågan om förvaltarjäv efter ett initiativ från utskottets sida (se bet. LU 1986/87:32) fått en uttrycklig reglering genom en lagändring som trädde i kraft år 1989. Bestämmelsen innebär att förvaltare inte får stå i ett sådant förhållande till gäldenären, borgenären eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. Inte heller i övrigt får det finnas någon omständighet som medför att förtroendet för förvaltares opartiskhet rubbas.
Konkurslagens regler om tillsyn över förvaltningen innebär att tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med lag och andra författningar. Myndigheten skall särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan och att myndigheten, när den finner det lämpligt, kan fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det, får myndigheten utse revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltning i övrigt. I viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer. En ytterligare möjlighet till kontroll av förvaltningen finns genom att en borgenär kan få en granskningsman tillsatt. Sanktionerna mot en konkursförvaltare utgörs av -- frånsett eventuellt ansvar för förmögenhetsbrott -- att han kan entledigas från sitt uppdrag. Genom 1987 års lagstiftning har i konkurslagen upptagits materiella regler om en förvaltares skadeståndsskyldighet. Enligt en särskild bestämmelse skall en förvaltare ersätta de skador som han vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar boet, en borgenär eller gäldenären.
En förvaltare skall alltid avge slutredovisning för sin förvaltning till tillsynsmyndigheten. Till redovisningen skall bifogas de handlingar som är av betydelse för kontrollen av den. Slutredovisning kan alltid klandras av gäldenären och tillsynsmyndigheten och under vissa förutsättningar av borgenär.
Med anledning av vad som anförs i motion L302 vill utskottet också erinra om bestämmelserna i lagen (1986:436) om näringsförbud. Bestämmelserna innebär bl.a. att näringsförbud, om det är påkallat från allmän synpunkt, får meddelas den som försatts i konkurs och då var enskild näringsidkare, om han förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet. Vid prövningen om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt skall särskilt beaktas om åsidosättandet varit systematiskt eller syftat till betydande vinning, om det medfört eller varit ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för brott i näringsverksamhet. Om näringsverksamheten bedrivits av t.ex. ett aktiebolag kan näringsförbud komma i fråga för ledamot eller suppleant i styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör. Näringsförbudet kan meddelas för lägst tre och högst fem år. Den som är underkastad näringsförbud får givetvis inte driva näringsverksamhet. Han får inte heller t.ex. vara stiftare av ett aktiebolag eller vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag. Överträdelse av ett näringsförbud kan leda till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Ett näringsförbud som överträds får förlängas med högst fem år.
Mot bakgrund av denna redovisning kan utskottet inte finna annat än att gällande bestämmelser om konkursförvaltare och tillsynen över deras verksamhet är väl ägnade att förhindra sådan verksamhet som beskrivs i motion L302. Detta utesluter naturligtvis inte att förvaltningen i enstaka fall kan skötas på ett sätt som ger anledning till kritik. Utskottet utgår emellertid ifrån att i den mån oegentligheter förekommer dessa beivras enligt de bestämmelser som lagstiftningen erbjuder. I avvaktan på regeringens ställningstaganden till insolvensutredningens kommande förslag anser sig utskottet inte kunna ta initiativ till ytterligare utredningsarbete på konkursrättens område. Beträffande en eventuell översyn av bestämmelserna om näringsförbud kommer, enligt vad utskottet erfarit, denna fråga att bli föremål för behandling i näringsutskottet under hösten 1992 med anledning av motionsyrkanden.
När det sedan gäller val av konkursförvaltare anser utskottet i linje med vad som motionärerna anför att det är viktigt att inte förvaltarna belastas med för många uppdrag. De kompetenskrav som konkurslagen ställer upp innebär emellertid att endast ett mindre antal specialiserade personer kan komma i fråga för förvaltaruppdrag. Det är vidare enligt utskottets mening ofrånkomligt att en särskild bedömning måste göras i varje särskilt fall. Exempelvis bör i en mycket omfattande konkurs större krav ställas på en förvaltare än vad som behöver vara fallet i en mindre konkurs. Att en förvaltare tidigare visat sig olämplig utgör givetvis skäl för att inte förordna honom på nytt. Å andra sidan innebär visad lämplighet att förvaltaren kan anförtros ytterligare och mer omfattande uppdrag, vilket givetvis kan leda till att utomstående uppfattar förnyade förordnanden som ett monopol. Enligt utskottets mening finns det inte skäl till antagande att förhållandena är sådana att något omedelbart initiativ från riksdagens sida är påkallat i syfte att utvidga kretsen av förvaltare. Enligt vad utskottet erfarit har man emellertid inom justitiedepartementet uppmärksamheten riktad mot dessa frågor med anledning av hovrättsavgöranden.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L302 i denna del och L303.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande lönegarantins maximibelopp
att riksdagen med avslag på motion 1991/92:18 yrkande 1 och 2, motion 1991/92:L19, motion 1991/92:L20 yrkande 1 och motion 1991/92:L22 yrkande 5 antar regeringens förslag till lönegarantilag, såvitt avser 9 §, res. (s)
2. beträffande social skyddslagstiftning
att riksdagen avslår motion 1991/92:L20 yrkande 2,
3. beträffande lönegarantilagen i övrigt m.m.
att riksdagen
dels med avslag på motion 1991/92:L18 yrkande 4, motion 1991/92:L21, motion 1991/92:L22 yrkandena 2, 3 och 4 samt motion 1991/92:L304 antar regeringens förslag till lönegarantilag, i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan under 1,
dels antar regeringens förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) och lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
dels antar av utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
4. beträffande ytterligare utredningsarbete m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:L18 yrkande 3, motion 1991/92:L22 yrkande 1, motion 1991/92:L302, motion 1991/92:L303, motion 1991/92:L305, motion 1991/92:L307 och motion 1991/92:Ju832 yrkande 14.
Stockholm den 21 maj 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Hans Stenberg (s), Stina Eliasson (c) och Lars Stjernkvist (s).
Reservation
Lönegarantins maximibelopp (mom. 1)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Lars Stjernkvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Utskottet finner" och på s. 12 slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Lagutskottet kan för sin del mot denna bakgrund acceptera en viss sänkning av lönegarantins maximibelopp av kostnadsskäl. Däremot kan utskottet inte se att en sänkning av maximibeloppet i sig är ett medel att komma till rätta med det missbruk av lönegarantimedel som kan förekomma. I den mån missbruk förekommer anser utskottet att detta bör bekämpas med effektivare regler om kontroll. I propositionen finns inte heller någon närmare redovisning eller analys av vilken typ av missbruk som skulle föreligga och på vilket sätt ett sänkt maximibelopp skulle kunna leda till att missbruket upphör.
Vid bestämmandet av det belopp som högst skall kunna utgå från lönegarantin måste man enligt utskottets mening utgå från de förhållanden som gäller i verkligheten. I en vanlig konkurs har arbetstagarna regelmässigt minst en månadslön innestående samt semesterersättning med åtminstone 14 % på den under intjänandeåret utbetalda lönen. En anställd som har fyllt 45 år har rätt till sex månaders uppsägningslön. Den genomsnittliga lönen inom LO är för närvarande 13300 kr. i månaden. Redan vid konkursutbrottet har således den genomsnittlige LO-medlemmen en innestående lönefordran som kan variera mellan 15100 kr. och 37000 kr. beroende på när under året konkursen inträffar. Med det i propositionen föreslagna maximibeloppet på 100000 kr. är det uppenbart att full ersättning för uppsägningslön och semesterersättning inte kan utgå. För vissa yrkesgrupper, t.ex. byggnadsarbetare, med stora innestående ackordöverskott kommer regeringens förslag att slå betydligt hårdare. Detsamma gäller tjänstemän med löner på omkring 20000 kr. eller mer i månaden, vilka med några månadslöner och semesterersättning innestående snabbt kommer upp i fordringsbelopp som överstiger 100000 kr. Också sjömän med ofta stora innestående fordringar på s.k. vederlag tillhör de yrkesgrupper som drabbas särskilt hårt om regeringens förslag skulle antas av riksdagen.
Oavsett yrkeskatergori kommer arbetstagare som är anställda i mycket små företag och hos oseriösa arbetsgivare att bli särskilt utsatta. Den som är anställd i ett litet företag har ofta en personlig relation till ägaren, vilket innebär att arbetstagaren ofta avstår från att ta ut lön för att rädda företaget och undvika konkurs. När det gäller oseriösa arbetsgivare kommer den anställdes innestående lönefordring att växa medan arbetstagaren undandrar sig delgivning av konkursansökan.
Enligt utskottets mening är det en brist att propositionen inte innehåller någon närmare analys av hur ett sänkt maximibelopp för lönegarantin kommer att slå för olika yrkesgrupper och i olika fall. Till saken hör också att det i propositionen föreslagna maximibeloppet grundar sig på lönegarantiutredningens förslag som lades fram i november 1983, dvs. för snart nio år sedan. Det är enligt utskottets mening uppenbart att förhållandena sedan dess ändrats i så avsevärd grad att betänkandet inte längre kan läggas till grund för de bedömningar och avvägningar som skall göras i dag.
Den föreslagna sänkningen kan också med fog antas komma att leda till helt motsatta effekter än vad som åsyftas. Det kan nämligen antas att ett maximibelopp på 100000 kr. leder till att personer i ledande befattningar eller anställda med attraktiv yrkesutbildning i företag som tillfälligtvis får ekonomiska svårigheter helt enkelt säger upp sig. Detta försvårar givetvis möjligheten att fortsätta driften eller att överlåta rörelsen och leder till att en konkurs -- som drar med sig alla anställda i företaget -- helt i onödan blir oundviklig. En sådan utveckling kan under inga omständigheter accepteras med hänsyn till nuvarande sysselsättningsläge.
Utskottet ser det vidare som en brist i regeringens förslag att kopplingen till basbeloppet tas bort. Förslaget i den delen kan inte innebära annat än att regeringen varje år då basbeloppet ändras får återkomma till riksdagen och begära lagändring i syfte att bibehålla lönegarantins värde. Enligt utskottets mening finns det inte skäl att frångå den ordning som hittills gällt med en koppling till basbeloppet.
Med det anförda anser utskottet att regeringens förslag om begränsning av lönegarantin är alltför långtgående och därför bör ändras. Lönegarantin bör även i fortsättningen knytas till basbeloppet och garantin för fordran med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen bör gälla för varje arbetstagare med högst ett belopp som motsvarar sju gånger vid det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet. En sådan ordning får enligt utskottets mening anses utgöra en rimlig lösning för att åstadkomma minskade utgifter utan risk för att lönegarantisystemet skall förlora sina sociala syften. Regeringens förslag däremot innebär att lönegarantisystemet inte i fortsättningen kan fylla sin viktiga funktion som skydd för arbetstagarnas lönefordringar när arbetsgivaren kommit på obestånd.
Ställningstagandet, som helt överensstämmer med den avvikande meningen som framförts av s-ledamöterna i arbetsmarknadsutskottets yttrande, innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion L18 yrkandena 1 och 2. Härigenom tillgodoses helt önskemålen i motion L19 och L20 yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande lönegarantins maximibelopp
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L18 yrkandena 1 och 2 samt med anledning av motion 1991/92:L19 och motion 1991/92:L20 yrkande 1 samt med avslag på motion 1991/92:L22 yrkande 5 antar regeringens förslag till lönegarantilag såvitt avser 9 § med den ändringen att paragrafen erhåller följande lydelse:
Regeringens förslag Utskottets förslag
9 §
För fordran med För fordran med
förmånsrätt enligt 12 förmånsrätt enligt 12
§ §
förmånsrättslagen förmånsrättslagen
(1970:979) gäller garantin (1970:979) gäller garantin
för varje arbetstagare med för varje arbetstagare med
högst 100000 kronor. högst ett belopp som
Betalning för fordran som motsvarar sju gånger det
avser ersättning för vid tiden för
särskilda kostnader konkursbeslutet gällande
utgår framför annan basbeloppet enligt 1 kap. 6
fordran. § lagen (1962:381) om
allmän försäkring.
Betalning för fordran som
avser ersättning för
särskilda kostnader
utgår framför annan
fordran.
Särskilda yttranden
1. Lönegarantilagen i övrigt m.m. (mom. 3)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Lars Stjernkvist (alla s) anför:
Som framhålls i motion L18 kan det finnas skäl att mot bakgrund av tillsynsmyndighetens roll ifrågasätta det lämpliga i att myndigheten skall vara arbetstagarens motpart i de fall arbetstagaren för talan mot förvaltarens beslut att vägra utbetalning av lönegarantimedel. Konkursförvaltaren eller kronofogdemyndigheten är andra tänkbara motparter. Vi utgår emellertid från att insolvensutredningen i sitt arbete även kommer att behandla denna fråga, och vi finner därför inte skäl att nu reservera oss mot propositionens förslag i denna del.
2. Lönegarantilagen i övrigt m.m. (mom. 3)
Richard Ulfvengren (nyd) anför:
Ny demokrati har i motion L22 lagt fram förslag om hur lönegarantin skulle kunna fungera. Ny demokrati har också lagt en rad förslag som berör själva konkursförfarandet. Enligt min mening är det första som borde göras att förändra och förenkla regelverket för företagen så att de inte lika lätt som i dag kan försättas i konkurs. För de företag som efter dessa åtgärder ändock går i konkurs bör reglerna om företrädesordningen enligt förmånsrättslagen (1970:979) ändras på så sätt att underleverantörer kommer "högre upp på stegen" i syfte att förhindra den s.k. dominoeffekten.
De anställda bör även i fortsättningen ha någon form av lönegaranti, som dock bör begränsas till lön och semesterersättning samt eventuellt pension. Lönegarantin bör dock inte omfatta andra förmåner. Vidare bör lönegarantin jämställas med andra försäkringsformer och vara knuten till basbeloppet. En tänkbar lösning är att införa olika ersättningsregler för skilda situationer. Exempelvis skulle ersättning kunna utgå med 100 % till den som arbetar kvar under hela konkursen och uppsägningstiden, medan den som inte arbetar kvar i företaget men som är aktivt arbetslös får en ersättning med 90 %. En ännu lägre ersättning med förslagsvis 80 % kan då utgå till den som är passivt arbetslös.
Jag kan konstatera att utskottet avstyrkt bifall till flertalet motioner med hänvisning till det pågående arbetet inom insolvensutredningen. Denna utredning skall om allt går väl redovisa sitt resultat hösten 1992. Det nu förordade förslaget om en ny lönegarantilag är således bitvis ett provisorium, och jag avstår därför nu från att yrka bifall till motion L22. Jag förutsätter dock att regeringen i samband med beredningen av insolvensutredningens kommande förslag kommer att beakta de synpunkter som här framförts.
Av regeringen framlagda lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt lagförslag Bilaga 2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön
Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1991:1047) om sjuklön skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §
Ersättning enligt 20 § Ersättning enligt 20 § lämnas inte om staten lämnas inte om staten svarar för arbetstagarens svarar för arbetstagarens fordran hos arbetsgivaren fordran hos arbetsgivaren enligt lagen (1970:741) om enligt lönegarantilagen statlig lönegaranti vid (1992:000). konkurs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1991/92:AU4y Bilaga 3 Statlig lönegaranti vid konkurs
Till lagutskottet
Lagutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1991/92:139 om statlig lönegaranti vid konkurs jämte de med anledning av propositionen väckta motionerna 1991/92:L18 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s), 1991/92:L19 av John Andersson (v), 1991/92:L20 av Anders Nilsson m.fl. (s), 1991/92:L21 av Harald Bergström (kds) och 1991/92:L22 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) samt den under allmänna motionstiden 1992 väckta motionen 1991/92:L304 av Lars Andersson (nyd).
Propositionen
I propositionen föreslås en ny lönegarantilag som skall ersätta den nuvarande lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs.
Följande uppgifter lämnas om gällande ordning vilka har intresse i detta sammanhang.
Lönegarantireglerna innebär en statlig garanti för att en arbetstagare som har en löne- och pensionsfordran mot en insolvent arbetsgivare får betalt för sin fordran vid arbetsgivarens konkurs. Betalning enligt garantin utgår för fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 § samma lag.
Begreppet lön har i lönegarantilagen samma innebörd som i 12 § förmånsrättslagen. Med lön avses allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställningen. Även avtalsenliga omkostnader i tjänsten omfattas. Betalning enligt garantin utgår för fordran som har uppkommit inom ett år före konkursansökningen men också för lön eller ersättning under skälig uppsägningstid. Förmånsrätten gäller också före konkursansökningen intjänad semesterlön eller semesterersättning.
Ersättning för fordringar som omfattas av 12 § förmånsrättslagen kan utgå från lönegarantin med ett maximalt belopp per anställd motsvarande tolv gånger det basbelopp som gäller vid konkursbeslutet. Maximibeloppet utgör för år 1992 404400kr. Höjningen till nuvarande belopp har skett successivt och föranletts i första hand av ändringar i förmånsrättsordningen. Senaste ändringen gjordes år 1975.
Nuvarande regler för handläggningen av lönegarantifrågor är beroende av om bevakningsförfarande anordnas i konkursen eller inte.
Lönefordringars betalningsrätt och förmånsrätt avgörs i konkurser med bevakning genom bevaknings- och anmärkningsförfarande. Lönegaranti kan endast utgå för fordringar som har bevakats. Förvaltaren skall snarast underrätta länsstyrelsen om de lönefordringar som enligt hans bedömning är klara. Beträffande ej klara fordringar lämnar förvaltaren uppgift till länsstyrelsen sedan fordran efter bevakning blivit utdelningsgill.
I konkurser där bevakning inte förekommer prövas lönegarantianspråk av kronofogdemyndigheten (KFM) i ett från konkursen fristående förfarande. Ärendena anhängiggörs genom att förvaltaren underrättar KFM om sådana fordringar som kan omfattas av garantin. KFM är också skyldig att självmant pröva frågan om lönegarantin är tillämplig så snart en fordran i konkursen blir känd för myndigheten. Även KFM är skyldig att utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen om fordringar som funnits betalningsgrundande.
Förslagen innebär såvitt nu är av intresse följande.
Det maximala garantibeloppet som kan utgå för fordran med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen anges i den nya lönegarantilagen till bestämt krontal. Beloppets koppling till basbeloppet tas således bort. Den maximala ersättningen för dessa fordringar bestäms till 100000 kr.
Som skäl för detta förslag anges bl.a. följande. Den statliga lönegarantin har aldrig syftat till att ersätta samtliga löntagares alla lönefordringar i arbetsgivarens konkurs. Redan när garantin infördes talade kostnadsskäl för en beloppsbegränsning av garantin. Utbetalningarna från lönegarantifonden uppgick förra året till 1,8 miljarder kronor. Kammarkollegiet som förvaltar fonden har beräknat att utbetalningarna under innevarande budgetår kommer att uppgå till mer än tre miljarder kronor. Kostnadsskäl talar således alltjämt för att garantin skall vara beloppsbegränsad. Tillgängliga siffror tyder på att endast en eller ett par procent av arbetstagarna har erhållit garantibelopp överstigande 200 000 kr. Skulle man bestämma beloppsgränsen i närheten av detta belopp, som i dagens penningvärde ligger nära maximibeloppet när garantin infördes, betyder det ingen verklig begränsning av lönegarantin.
Om man vill begränsa utgifterna från garantifonden, bekämpa missbruk och icke avsedd användning av garantin är det enligt regeringens mening ofrånkomligt att beloppsgränsen måste bestämmas på ett sådant sätt att den kommer att drabba arbetstagare med höga lönefordringar mot arbetsgivaren. Även om maximibeloppet bestäms till 100000 kr. får garantins sociala syfte anses tillgodosett.
Vad härefter angår handläggningen av lönegarantifrågor föreslås att beslut i lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning skall fattas av förvaltare. Det nuvarande prövningsförfarandet av lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning avskaffas.
Vad slutligen gäller utbetalningsmyndighet föreslås att ersättning enligt lönegarantin skall utbetalas av länsstyrelsen. På sikt bör dock länsstyrelserna befrias från denna uppgift.
Som skäl för att på sikt befria länsstyrelserna från denna uppgift anges att man bör överväga om det finns andra möjligheter som bättre tillgodoser behovet av en rationell utbetalningsorganisation. Denna fråga kräver således ytterligare utredning. Det framstår därför som lämpligt att länsstyrelserna tills vidare får fortsätta att svara för denna uppgift.
Som tidigare har nämnts anser regeringen att det är viktigt att så långt det är möjligt minska riskerna för missbruk av lönegarantin. Ett sådant missbruk kan t.ex. vara att arbetstagaren uppbär inkomst från annan arbetsgivare samtidigt med att han erhåller ersättning från lönegarantin. För att förhindra sådant missbruk föreslås att det i lagen förs in en föreskrift om skyldighet för arbetstagaren att upplysa förvaltaren om förhållanden som kan medföra avräkning från hans uppsägningslön. Det föreslås också att det i lagen införs en föreskrift om att länsstyrelsen inte får betala ut garantibelopp för uppsägningslön förrän arbetstagaren har lämnat en försäkran om sina anställnings- och avlöningsförhållanden under uppsägningstiden.
Motioner
I tre av de fem motioner som väckts med anledning av propositionen förordas en fortsatt knytning av ersättningen enligt lönegarantin till basbeloppet. Det gäller motionerna L18 (s), L19 (v) och L20 (s). Motionärerna är dock beredda att sänka maximala antalet basbelopp, i de två förstnämnda motionerna till sju resp. sex basbelopp. I motion L20 har maximala antalet basbelopp inte angetts. Motionärerna i L22 (nyd) anser att man med en av dem förordad konstruktion skulle kunna spara ytterligare 200--300 milj.kr. utöver den besparing som regeringens förslag kommer att innebära. Det kan ske genom att ersättningen begränsas till samma nivå som gäller för arbetslöshetsförsäkringen, dvs. för närvarande 90%, samt beräknas på lönedelar upp till 7,5 basbelopp.
Med sina förslag om en fortsatt knytning av garantin till basbeloppet avstyrker motionärerna i motionerna L18, L19 och L20 den föreslagna maximigränsen på 100 000 kr. I de socialdemokratiska motionerna anförs bl.a. följande som skäl för detta avstyrkande.
Vid en konkurs har arbetstagarna ofta fordringar på innestående lön och semesterersättning. Dessutom tillkommer uppsägningslön för mellan en och sex månader. Den av regeringen föreslagna begränsningen leder till att många arbetstagare inte kommer att få full kompensation.
Om en så kraftig faktisk begränsning av rätten till lönegaranti som regeringen föreslår skall genomföras anser motionärerna i motion L18 att förmånsrättslagen bör ses över så att lönefordringar placeras högre i förmånsrättsordningen. Även andra kompletterande utredningar behöver göras, bl.a. krävs utredning om begränsningens konstruktion.
I motion L18 framförs att missbruk av lönegarantimedel som kan förekomma självfallet skall bekämpas. Någon analys finns enligt motionärerna emellertid inte i propositionen av vilken typ av missbruk som förekommer. I motion L20 hänvisas i denna del till att lönegarantiutredningen i sitt slutbetänkande år 1988 kom fram till att missbruk av lönegarantin var av begränsad omfattning och betydelse. Några belägg för att situationen väsentligt skulle ha förändrats därefter finns inte enligt motionärerna.
Motionerna L18 och L19 vänder sig mot förfarandet att verksamheten i konkursdrabbade företag kan drivas vidare med hjälp av lönegarantimedel. Ett sådant förfarande kan få till följd att konkurrensen snedvrids i vissa branscher. Detta kan knappast stå i överensstämmelse med de intentioner som föranledde garantins införande, hävdar motionärerna i motion L19.
I motion L22 (nyd) föreslås att lönegarantin utsträcks till att omfatta sådana enskilda småföretagare eller andra som är att jämställa med vanliga arbetstagare men som inte omfattas av arbetstagarbegreppet i nuvarande lagstiftning. Dessutom anser motionärerna att det inte är rimligt att få ersättning enligt garantin för andra anställningsförmåner än lön, semesterersättning och pension.
Frågan om utbetalande myndighet tas upp i motion L21 (kds). Motionären anser att försäkringskassan, som har en väl utbyggd utbetalningsapparat, bör kunna ta över utbetalningar av den statliga lönegarantin.
I motion L304 (nyd) föreslås att prövningen av lönegarantiärenden i konkurser utan bevakning förs över från kronofogdemyndigheterna till konkursförvaltarna.
Utskottet
Vad först angår frågan om det maximala garantibeloppet kan utskottet för sin del ansluta sig till regeringens förslag att detta skall bestämmas till 100 000 kr. och att beloppets koppling till basbeloppet därvid tas bort.
De invändningar mot förslaget som framförs i motionerna L18, L19 och L20 kan arbetsmarknadsutskottet således inte ansluta sig till. Den statliga lönegarantin har -- som framhålls i propositionen -- aldrig syftat till att ersätta samtliga löntagares alla lönefordringar i arbetsgivarens konkurs. Av bl.a. kostnadsskäl infördes en beloppsbegränsning redan när garantin infördes år 1971. Inte minst detta skäl talar för att ytterligare begränsa beloppet på grund av de mycket stora utbetalningar från lönegarantifonden som sker i dag. Kammarkollegiet, som förvaltar fonden, räknar nämligen med att utbetalningarna innevarande budgetår kommer att uppgå till mer än tre miljarder kronor, en avsevärd ökning i jämförelse med de redan under 1980-talet förhållandevis höga belopp per budgetår som utbetalades.
Lönegarantiutredningen föreslog i betänkandet Ds 1983:15 att maximibeloppet skulle bestämmas till 100 000 kr. Maximibeloppet uppgick vid den tidpunkten till 232 800 kr. I jämförelse med dagens maximibelopp på 404 400 kr. motsvarar det av utredningen föreslagna beloppet i dag en nedsättning till ca 185 000 kr.
I propositionen redovisas siffror från länsstyrelsen i Stockholms län som visar att ca 10 % av arbetstagarna erhöll garantimedel med belopp överstigande 100000 kr. år 1991. Som ovan nämnts har bara en eller ett par procent av arbetstagarna under det senaste året erhållit garantibelopp överstigande 200000 kr. Arbetsmarknadsutskottet delar därför propositionens uppfattning att en beloppsgräns på ca 185000 kr. inte innebär någon verklig begränsning av lönegarantin.
Den konstruktion av maximibeloppet som föreslås i propositionen kommer främst att drabba arbetstagare med mycket stora lönefordringar. Utskottet kan emellertid inte dela motionärernas uppfattning att lagens karaktär av social skyddslagstiftning skulle gå om intet med det föreslagna maximibeloppet. I likhet med propositionen anser utskottet att lagens sociala syfte får anses tillgodosett även med en beloppsgräns på 100 000 kr.
Vad härefter angår frågan om eventuellt missbruk av lönegarantin ansåg lönegarantiutredningen att missbruket är av begränsad omfattning och betydelse. Så torde förhållandet vara även för de fall som utredningen kallar "inte åsyftad användning" av garantin, exempelvis i de s.k. rekonstruktionsfallen där det kan förekomma att köpares tillträde till konkursgäldenärens rörelse senareläggs för att arbetstagarnas uppsägningstid skall löpa ut och garantin därmed kan utnyttjas maximalt. Genom att garantin kommit att få en annan användning än den som ursprungligen var tänkt skulle detta förhållande eventuellt kunna vara en av förklaringarna till utbetalningarnas storlek, menar lönegarantiutredningen.
Det är emellertid viktigt att, som framhålls i propositionen, så långt det är möjligt minska riskerna för missbruk. I detta syfte föreslår regeringen att det i lagen införs föreskrifter om skyldighet för arbetstagaren att lämna uppgifter dels till konkursförvaltaren, dels till länsstyrelsen om sina anställnings- och avlöningsförhållanden under uppsägningstiden.
Sammanfattningsvis delar arbetsmarknadsutskottet således regeringens uppfattning att det är angeläget att sätta beloppsgränsen på ett sådant sätt att man når syftet att begränsa utgifterna från lönegarantifonden och samtidigt bekämpa missbruk och icke avsedd användning av garantin. Genom att garantins koppling till basbeloppet slopas och maximibeloppet anges till bestämt krontal uppnås också att statens åtaganden inte automatiskt ökar.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag om garantins omfattning medan nu behandlade motioner avstyrks, i förekommande fall i berörda delar.
Vad härefter angår förslaget i motion L22 (nyd), som utskottet har förstått det, innebär detta att skilda regler skulle gälla för olika kategorier arbetstagare och för de allra flesta betyda ett i förhållande till regeringens förslag lägre maximibelopp. Dessutom kommer inte fordringar på annat än lön, semesterersättning och pension att omfattas av garantin. Arbetsmarknadsutskottet anser att regeringens förslag grundar sig på väl gjorda avvägningar. Motionen avstyrks därför i nu berörda delar.
Utskottet kan inte heller ställa sig bakom yrkandet i motion L22 att utvidga kretsen av garantiberättigade på det sätt som föreslås i motionen. Motionen avstyrks därför även i denna del.
I likhet med propositionen anser arbetsmarknadsutskottet att man bör avvakta ytterligare utredning innan man tar slutlig ställning till vilken myndighet som skall ha hand om utbetalningarna. Länsstyrelserna bör därför tills vidare vara utbetalningsmyndighet. Motion L21 bör således avslås.
Vad slutligen angår förslaget i motion L304 (nyd) om prövningen av lönegarantiärenden är motionen tillgodosedd med regeringens förslag. Motionen bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 maj 1992
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Anders G Högmark (m), Kjell Nilsson (s), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson (m), Berit Andnor (s) och Sigge Godin (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande meningar
1.Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser att den del av arbetsmarknadsutskottets yttrande som börjar med "Vad först" och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Vad först angår frågan om det maximala garantibeloppet kan utskottet för sin del inte ansluta sig till regeringens förslag att detta skall bestämmas till 100 000 kr. Det gäller såväl beloppets storlek som konstruktionen på beloppsgränsen. En så kraftig begränsning som nu föreslås bör inte införas utan att det gjorts kompletterande utredningar, t.ex. om lönefordringarnas placering i förmånsrättsordningen. Några sådana utredningar föreligger inte. Förslaget innebär om det genomförs att lönegarantin förlorar sin karaktär av social skyddslagstiftning.
Som framförs i motionerna L18 (s) och L20 (s) är det föreslagna taket så lågt att en vanlig arbetstagare ganska snart kommer upp till detta belopp när det gäller innestående lön och semesterersättning samt krav på uppsägningslön. Som exemplifieras i motion L18 kommer byggnadsarbetare med stora innestående ackordsöverskott liksom tjänstemän med en månadslön på 20 000--25 000 kr. ganska snart upp till maximibeloppet utan att i någon högre grad kunna utnyttja sin lagstadgade rätt till uppsägningslön. Med regeringens förslag kommer emellertid den äldre arbetskraften och anställda hos oseriösa arbetsgivare att drabbas hårdast.
Utskottet anser det självfallet angeläget att eventuella missbruk av lönegarantimedel skall bekämpas. Om det förekommer missbruk görs det i propositionen inte någon analys av vilken typ av missbruk det i så fall skulle vara fråga om. Däremot kan den nuvarande företeelsen att företagare använder lönegarantin som ett konkurrensmedel starkt ifrågasättas. Man låter staten stå för de anställdas löner och tillgodogör sig själv intäkterna. Ett sådant förfarande bör inte accepteras. Man stävjar emellertid inte ett sådant missbruk genom att hindra löntagarna från att få ut sin rättmätiga lön. I stället krävs bättre tillsyn och kontroll.
Utskottet anser att en knytning till gällande basbelopp har klara fördelar och förordar därför i likhet med motionärerna i motionerna L18, L19 och L20 en fortsatt sådan koppling. Utskottet delar motionärernas uppfattning att maximala antalet basbelopp sänks och anser att ett rimligt antal kan vara sju basbelopp.
Med det anförda anser utskottet att regeringens förslag om begränsning av lönegarantin bör avslås och att riksdagen i stället beslutar att lönegarantin även i fortsättningen knyts till basbeloppet och att garantin för fordran med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen gäller för varje arbetstagare med högst ett belopp som motsvarar sju gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet.
Förslaget i motion L22 (nyd) som utskottet har förstått det skulle -- även i jämförelse med regeringens förslag -- innebära ytterligare försämringar av lönegarantin för de allra flesta arbetstagare i arbetsgivarens konkurs. Bara arbetstagare med mycket höga löner och därmed stora lönefordringar skulle med den föreslagna konstruktionen kunna komma i närheten av de belopp som kan komma i fråga med motionens förslag. Den avstyrks därför i aktuella delar.
2.Laila Strid-Jansson (nyd) anser att den del av arbetsmarknadsutskottets yttrande som börjar med "Vad först" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion L22 (nyd) att betalning enligt garantin ytterligare kan begränsas.
Det kan ske genom att den föreslagna maximiersättningen kompletteras med följande tillägg. Ersättningen bör begränsas till samma ersättningsnivå som gäller för arbetslöshetsförsäkringen, dvs. för närvarande 90% av inkomsten, samt beräknas på lönedelar upp till 7,5 basbelopp. Dessutom bör betalning enligt garantin lämnas endast för fordran på lön eller semesterlön eller semesterersättning samt för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 § förmånsrättslagen.
Utskottet anser vidare att kretsen av personer som kan få statlig lönegaranti bör utvidgas till sådana enskilda småföretagare eller andra som är att jämställa med vanliga arbetstagare.
Motion L22 tillstyrks därför i nu berörda delar, medan motionerna L18, L19 och L20 avstyrks, i förekommande fall i aktuella delar.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet
Karl-Erik Persson (v) anför:
Jag biträder den av Socialdemokraterna avgivna avvikande meningen.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 2 Motionerna 2 Motioner väckta med anledning av proposition 1991/92:139 2 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92 3 Utskottet 4 1 Inledning 4 2 Propositionens huvudsakliga innehåll 6 3 Garantins omfattning 7 4 Handläggningen 12 5 Utbetalningen 14 6 Överprövningen 15 7 Ytterligare utredningsarbete m.m. 18 Hemställan 24 Reservation 25 Lönegarantins maximibelopp (s) 25 Särskilda yttranden 27 1. Lönegarantilagen i övrigt m.m. (s) 27 2. Lönegarantilagen i övrigt m.m. (nyd) 27 Bilaga 1 Av regeringen framlagda lagförslag 29 Bilaga 2 Av utskottet framlagt lagförslag 35 Bilaga 3 Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1991/92:AU4y 36