Ny konsumentkreditlag
Betänkande 1991/92:LU28
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU28
Ny konsumentkreditlag
Innehåll
1991/92 LU28
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande dels proposition 1991/92:83 om ny konsumentkreditlag, dels tre med anledning av propositionen väckta motioner, dels ock två fristående motioner.
Syftet med den i propositionen föreslagna lagstiftningen är främst att åstadkomma en anpassning till EG:s regelsystem om konsumentkrediter. Genom denna anpassning får konsumenterna ett förstärkt skydd när det gäller de s.k. fristående krediterna, dvs. lån och andra krediter som saknar direkt samband med ett särskilt köp eller en viss tjänst.
I propositionen föreslås vidare nya regler som begränsar kreditgivarens rätt att höja räntan under löpande avtal. Förutsättningarna för räntehöjningar skall preciseras i avtalet och räntan får höjas bara som en följd av vissa slag av kostnadsökningar. Också kreditgivarens möjligheter att säga upp kreditavtalet till betalning i förtid inskränks. Konsumenten får å sin sida rätt att betala sin skuld tidigare än enligt avtalet. Kreditgivaren får inte ta ut någon särskild ersättning av konsumenten vid förtidsbetalning, utom i de fall när avtalet löper med bunden ränta. Konsumenten får vidare ett bättre skydd i sådana fall då det förekommer flera parter på näringssidan. Om konsumenten av misstag betalar till fel näringsidkare, skall han normalt ändå få tillgodoräkna sig betalningen. -- Den nya konsumentkreditlagen skall, i likhet med den nu gällande lagen, bli tvingande till konsumentens förmån. Lagen föreslås träda i kraft den 1 oktober 1992.
I ärendet har inkommit skrivelser från Direkthandelsföretagens förening, Finansbolagens förening, Finansinspektionen, AB Spintab, Stadshypotekskassan, Handelsbanken Hypotek och Skandia Group.
I samband med behandlingen av ärendet har företrädare för Direkthandelsföretagens förening den 25 februari 1992 inför utskottet redovisat synpunkter på regeringens förslag. Vidare har en hearing ägt rum inför utskottet den 31 mars 1992 med företrädare för justitiedepartementet, finansdepartementet, finansinspektionen, konsumentverket, statens bostadskreditnämnd, AB Spintab och Stadshypotekskassan.
Utskottet förordar -- med anledning av framförda önskemål från AB Spintab och Stadshypotekskassan -- två ändringar i den föreslagna lagstiftningen. Ändringarna rör dels kreditgivares rätt till betalning i förtid, dels kreditgivares rätt till ersättning när kredittagaren betalar skulden i förtid och fråga är om kredit för vilken har lämnats statlig kreditgaranti.
Vidare förordar utskottet att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1993.
Med ovan förordade ändringar tillstyrker utskottet förslaget i propositionen samt avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.
Propositionen
I proposition 1991/92:83 föreslår regeringen (justitiedepartementet) -- efter hörande av lagrådet -- att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. konsumentkreditlag,
2. lag om ändring i utsökningsbalken,
3. lagen om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,
4. lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
5. lag om ändring i reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar,
6. lag om ändring i lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.
Lagförslagen återfinns i bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1991/92:L12 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att slopa kravet på obligatorisk kontantinsats,
2. att riksdagen beslutar att detaljreglering av betalning av skuld i förtid (22 §) skall utgå,
3. att riksdagen beslutar att utforma lagbestämmelsen så, att det klart framgår huruvida kontoköp ingår i begreppet "kreditköp".
1991/92:L13 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av regler för att öka konsumentskyddet.
1991/92:L14 av Elisabeth Persson och John Andersson (v) vari yrkas att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförts om krav på kreditprövning i konsumentkreditlagen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:L306 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående skuldsaneringslagen.
1991/92:L308 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en lag om sanering av skulder.
Utskottet
Inledning
Genom den nuvarande konsumentkreditlagen, som trädde i kraft den 1 juli 1979, infördes en i princip heltäckande konsumentskyddande reglering för krediter som lämnas i samband med köp av varor. Flera av lagreglerna har senare gjorts tillämpliga även på vissa tjänster som tillhandahålls på kredit. När det däremot gäller sådana kreditavtal som inte har ett direkt samband med köp eller tjänster -- s.k. fristående krediter -- lämnas dessa i stort sett oreglerade i konsumentkreditlagen. Regler finns bara om marknadsföringen samt om betalningsansvaret vid förlust av kontokort. Samma förhållande som för fristående krediter råder också för krediter som har samband med andra tjänster än sådana som omfattas av konsumenttjänstlagen, exempelvis resor.
EG:s ministerråd antog den 22 december 1986 ett direktiv om konsumentkrediter, vilket ändrades genom ett nytt direktiv den 22 februari 1990. Med direktivet avses fortsättningsvis det första direktivet med beaktande av de i tilläggsdirektivet antagna ändringarna. EG-direktivet är ett s.k. minimidirektiv, vilket innebär att medlemsländerna måste uppnå minst den konsumentskyddsnivå som direktivet föreskriver men har frihet att behålla eller införa regler som ligger över denna nivå, dvs. regler som är förmånligare för konsumenterna. Den enda begränsningen är att medlemsländerna måste följa sina åtaganden enligt Romfördraget, vilket innebär att bestämmelserna inte får komma i konflikt med den grundläggande principen i EG om fri rörlighet för varor och tjänster.
I propositionen erinrar föredragande statsrådet om att förhandlingar då nyligen slutförts mellan EFTA-länderna och EG om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES, där samtliga EFTA:s och EG:s medlemsländer skall ingå. Till följd härav skall EFTA-länderna anpassa sin lagstiftning till vissa delar av EG:s regelverk och dit hör direktivet om konsumentkrediter. I propositionen konstateras att direktivet på vissa punkter ger konsumenterna ett mer långtgående skydd än den nuvarande svenska konsumentkreditlagen. Mot denna bakgrund föreslås i propositionen att en anpassning till EG-direktivet görs genom en ny konsumentkreditlag. Till grund för propositionen ligger också en inom justitiedepartementet utarbetad departementspromemoria (Ds 1990:84) Ny konsumentkreditlag, vilken har remissbehandlats.
Utskottet kan för sin del konstatera att ett EES-avtal som avses träda i kraft den 1 januari 1993 har undertecknats av parterna den 2 maj 1992. I det regelverk som omfattas av avtalet ingår EG-direktivet om konsumentkrediter. När Sverige tillträder avtalet blir vi således förpliktade att införa en konsumentkreditlagstiftning som är förenlig med direktivet. Enligt utskottets mening bör riksdagen redan nu fatta beslut om ett införlivande av direktivet i svensk rätt. Med hänsyn till att direktivets konsumentskyddsregler även omfattar de s.k. fristående krediterna får en anpassning av den svenska lagstiftningen till följd att konsumenterna får ett skydd också när det gäller sådana krediter. En brist i den nuvarande lagstiftningen rättas därmed till.
Utskottet kommer nedan -- efter en redovisning av propositionens huvudsakliga innehåll -- att under skilda rubriker ta upp de förslag i propositionen som aktualiserats i motionerna och som eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom den nya lagen införs bl.a. regler som begränsar kreditgivarens rätt att höja räntan under löpande avtal. Förutsättningarna för räntehöjningar skall preciseras i avtalet och räntan får höjas bara som en följd av vissa slag av kostnadsökningar. Lagen innehåller också begränsningar i rätten att ta ut avgifter för krediten och att höja avgifterna under avtalsperioden.
Vidare inskränks kreditgivarens möjligheter att säga upp kreditavtalet till betalning i förtid. Konsumenten får å sin sida rätt att betala sin skuld tidigare än enligt avtalet. Kreditgivaren får inte ta ut någon särskild ersättning av konsumenten vid förtidsbetalning. Undantag från denna regel gäller bara när avtalet löper med bunden ränta.
Konsumenten blir också bättre skyddad i sådana fall då det förekommer flera parter på näringssidan. Om han av misstag betalar till fel näringsidkare, får han normalt ändå tillgodoräkna sig betalningen.
Avtal om konsumentkrediter skall i fortsättningen ingås skriftligen.
Den nya konsumentkreditlagen blir, liksom den nu gällande, tvingande till konsumentens förmån. Lagen föreslås träda i kraft den 1 oktober 1992.
Lagens tillämpningsområde m.m.
Enligt propositionen skall den nya konsumentkreditlagen i princip gälla för alla krediter som är avsedda huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Endast två undantag görs från lagens tillämpningsområde, nämligen för författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel samt för pantlåneverksamhet enligt lagen härom.
Med begreppet kreditköp skall enligt den föreslagna nya lagen avses köp av en vara, då säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen eller då någon del av betalningen erläggs med ett belopp som köparen får låna av säljaren eller av någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan denne och säljaren.
I motion L12 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m) anförs att den föreslagna lagen ger upphov till begreppsförvirring när det gäller frågan om kontoköp skall anses som kreditköp eller inte. Enligt motionärerna talar vissa uttalanden i propositionen för att kontoköp ingår i begreppet kreditköp medan andra uttalanden om exempelvis kontantinsats tyder på att kontoköp inte är ett kreditköp. I motionen begärs därför ett förtydligande av lagtexten så att det klart framgår huruvida kontoköp ingår i begreppet kreditköp och således omfattas av lagen.
Utskottet kan konstatera att begreppet kreditköp i den nya lagen har samma innebörd som i nuvarande lag. Som framgår av propositionens specialmotivering skall begreppet kreditköp sålunda -- på samma sätt som nu gäller -- innefatta avbetalningsköp, andra delbetalningsköp, låneköp och kontoköp. Enligt utskottets mening kan det inte råda något tvivel om att kontoköp är en form av kreditköp och omfattas av lagen. Att en åtskillnad görs mellan kontoköp och övriga kreditköp när det gäller kontantinsats beror inte på att kontoköp i något avseende är undantaget från lagens tillämpningsområde utan skillnaden är hänförlig till begreppet god kreditgivningssed och dess innebörd, vartill utskottet återkommer nedan. Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att motion L12 yrkande 3 inte påkallar någon riksdagens åtgärd.
Näringsidkarens allmänna skyldigheter
I propositionen föreslås att en särskild regel om näringsidkarens allmänna skyldigheter införs. Det skall sålunda åligga näringsidkaren att i sitt förhållande till konsumenten iaktta god kreditgivningssed och därvid ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg. Bestämmelsen skall inte vara förenad med någon direkt sanktion, men skall ses som en markering av näringsidkarens ansvar.
Utskottet kan konstatera att kreditavtal har stor betydelse för hushållens ekonomiska förhållanden, och det måste därför krävas av kreditgivarna att de tar ett visst ansvar gentemot låntagarna och tar till vara deras intressen med tillbörlig omsorg. Även om flertalet kreditgivare redan i dag uppfyller nämnda krav förekommer det också undantag. Enligt utskottets mening finns det därför skäl att i den nya konsumentkreditlagen uttryckligen markera kreditgivarnas ansvar gentemot konsumenterna. I begreppet god kreditgivningssed ligger -- såsom framhålls i propositionen -- att kreditgivaren såväl inför ett kreditavtal som under den tid avtalet gäller skall handla omdömesgillt och ansvarsfullt mot konsumenten. Utgångspunkten för kreditgivarens agerande måste vara att kreditavtal är känsligare från konsumentsynpunkt än de flesta andra avtal eftersom kreditavtal i stor utsträckning påverkar konsumentens ekonomiska förhållanden. Syftet med bestämmelsen är enligt propositionen inte bara att betona kreditgivarens ansvar utan även att utgöra en grundval för lagens mer konkreta regler och en utfyllande norm för tolkning. Exempelvis kan en bestämmelse med föreslagen innebörd ha betydelse i sådana sammanhang som inte närmare föreslås reglerade i lagen. Utskottet återkommer härtill under rubrikerna Kreditprövning och Marknadsföring.
Utskottet tillstyrker med det anförda att den föreslagna bestämmelsen om näringsidkarens skyldigheter införs i lagen.
Kreditprövning
I den till grund för propositionen liggande promemorian föreslogs regler om kreditprövning, som i huvudsak innebar att innan en kredit beviljas skulle kreditgivaren normalt vara skyldig att särskilt pröva om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att klara åtagandet. Kreditprövning skulle dock inte krävas vid vanliga fakturakrediter eller när krediten var högst 2000kr. Vid bristfällig kreditprövning skulle fordringen kunna jämkas efter vad som är skäligt.
Promemorians förslag om kreditprövning följdes upp i lagrådsremissen, varvid dock tillämpningsområdet begränsades avsevärt. Sålunda föreslogs att kreditprövningen endast skulle omfatta krediter överstigande 10000kr. Vidare föreslogs att vid underlåtenhet att göra kreditprövning eller vid bristfällig sådan skulle fordringen kunna jämkas efter vad som var skäligt under förutsättning att det stod klart att en tillfredsställande kreditprövning borde ha föranlett kreditgivaren att inte bevilja krediten.
Lagrådet godtog förslaget såvitt gällde föreskriften om att kreditprövning skulle ske, men riktade allvarlig kritik mot den föreslagna jämkningsbestämmelsen. En sådan jämkningsregel kunde enligt lagrådet befaras vålla avsevärda tillämpningsproblem, och lagrådet fann att övervägande skäl talade mot att en bestämmelse av detta innehåll upptas i lagen.
Föredragande statsrådet instämmer i lagrådets kritik mot den föreslagna jämkningsbestämmelsen och anser att en sådan bestämmelse inte bör komma i fråga. Vidare konstaterar hon att förslaget om lagstiftning angående kreditprövning motiverades -- såväl i promemorian som i lagrådsremissen -- med behovet av regler för att motverka en fortsatt s.k. överskuldsättning. Enligt statsrådets mening finns det dock för närvarande inget behov av några särskilda lagstiftningsåtgärder för att motverka överskuldsättning. Däremot står det helt klart att en kreditprövning normalt ändock bör göras innan en kredit beviljas. Att en sådan prövning kommer till stånd ligger emellertid i kreditgivarnas eget intresse inte minst för att undvika framtida kreditförluster. Enligt statsrådets mening visar också utvecklingen på kreditmarknaden under den senaste tiden att kreditgivarna själva har reagerat mot den tidigare alltför bristfälliga kreditprövningen. De omfattande kreditförluster som drabbat kreditgivarsidan på grund av en alltför lättsinnig kreditprövning har medfört en självsanering på marknaden. Med hänsyn härtill och till att en särskild regel om kreditprövning i enlighet med lagrådsremissen skulle ge upphov till praktiska tillämpningssvårigheter finner statsrådet att en sådan regel inte bör införas. Avslutningsvis framhåller hon att det i de flesta fall måste anses strida mot god kreditgivningssed att avstå från varje form av kreditprövning, och att det får ankomma på tillsynsmyndigheterna att övervaka att god kreditgivningssed iakttas även i detta avseende.
Frågan om införande av en obligatorisk kreditprövning tas upp i två motioner. I motion L13 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) framhålls att det fortfarande finns behov av att motverka överskuldsättning. För att stärka konsumentskyddet bör därför den i lagrådsremissen föreslagna lagstiftningen om kreditprövning införas, dock med den ändringen att ett annat sanktionssystem övervägs i stället för den föreslagna jämkningsbestämmelsen. I motionen begärs i denna del ett tillkännagivande i enlighet med det anförda. I motion L14 av Elisabeth Persson och John Andersson (v) framhålls att det inte är till fyllest att hänvisa till kreditgivarens eget intresse av en lämplig kreditprövning. Enligt motionärerna är det uppenbart att kreditprövning inte sker i erforderlig omfattning vilket får till följd att många människors ekonomi raseras. Mot denna bakgrund anser motionärerna att lagrådsremissens förslag om obligatorisk kreditprövning bör införas och även den däri föreslagna jämkningsbestämmelsen.
Enligt utskottets mening är det angeläget att en kreditprövning normalt kommer till stånd innan en kredit beviljas. Att så också sker torde -- såsom framhålls i propositionen -- ligga i kreditgivarens eget intresse för att undvika framtida kreditförluster. Vidare får kreditgivaren genom den ovan redovisade regeln om näringsidkarens allmänna skyldigheter ett uttalat ansvar gentemot konsumenterna. Såsom anförs i propositionen måste kreditgivaren agera med utgångspunkt från att kreditavtal ofta har stor betydelse för kundens ekonomiska förhållanden och därför är känsligare från konsumentsynpunkt än de flesta andra avtal. Det är särskilt detta som är avsett att hållas fram när det i paragrafen sägs att kreditgivaren är skyldig att ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg.
I kreditgivarens ansvar ligger bl.a. att försöka medverka till att privatpersoner inte skuldsätter sig på ett sätt som är alltför långtgående i betraktande av deras inkomster och övriga ekonomiska förhållanden. Det innebär att kreditgivaren, om krediten inte är ringa, normalt måste göra en seriös kreditprövning innan kredit lämnas. Rör det sig om en kredit som kan antas ha betydelse för kundens ekonomi, får det anses strida mot god kreditgivningssed att avstå från kreditprövning, om inte kreditgivaren har särskild anledning att utgå från att konsumenten har utrymme i sin ekonomi för det nya åtagandet.
Det anförda leder utskottet till slutsatsen att den föreslagna bestämmelsen om näringsidkarens allmänna skyldigheter utgör ett tillräckligt incitament för att erforderliga kreditprövningar skall komma till stånd. Någon särskild regel med krav på kreditprövning bör således nu inte införas. Utskottet vill dock understryka tillsynsmyndigheternas ansvar att övervaka att god kreditgivningssed iakttas i detta avseende.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L13 i nu behandlad del och L14.
Marknadsföring
I den till grund för propositionen liggande departementspromemorian (Ds 1990:84) Ny konsumentkreditlag föreslogs ett sanktionerat förbud mot tillhandahållande av ansökningsformulär för kredit i vissa sammanhang. Undantag från förbudet föreslogs gälla för det fall att konsumenten efterfrågade krediten eller tillhandahållandet skedde i lokaler som disponeras av kreditgivaren eller den som förmedlar krediten. Förslaget motiverades främst med behovet av regler för att motverka överskuldsättningen.
Som redan tidigare nämnts anser föredragande statsrådet att det enligt hennes mening -- i vart fall för närvarande -- inte behövs några särskilda lagstiftningsåtgärder för att motverka överskuldsättning. I propositionen anförs vidare att det föreslagna förbudet mot tillhandahållande av ansökningsformulär skulle medföra betydande konkurrensnackdelar för exempelvis postorderföretag, som har sin huvudsakliga kundkontakt medelst postbefordran. Nackdelar i konkurrenshänseende kan också tänkas uppkomma för svenska kreditgivare i förhållande till utländska kreditgivare. Ytterligare nackdelar med förslaget är enligt propositionen de svårlösta tillämpningsproblem som skulle uppkomma. Slutsatsen i propositionen blir att det inte bör införas något förbud mot att i vissa sammanhang tillhandahålla ansökningsformulär för kredit.
I motion L13 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) anförs att det fortfarande finns behov av att motverka överskuldsättning eftersom det alltjämt utbjuds krediter på ett alltför lättvindigt sätt. Mot denna bakgrund anser motionärerna att ett förbud mot att i vissa sammanhang tillhandahålla ansökningsformulär för kredit bör övervägas ytterligare, och de begär i denna del ett tillkännagivande härom.
Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen att något direkt förbud mot tillhandahållande av ansökningsformulär nu inte bör införas. Utskottet vill dock framhålla att frånvaron av ett direkt förbud inte innebär att det blir fritt fram för oseriös marknadsföring. Såsom ovan redovisats föreslås att en särskild regel om näringsidkarens allmänna skyldigheter införs. Näringsidkaren skall vara skyldig att iaktta "god kreditgivningssed" i sitt förhållande till konsumenten. Häri ligger, som ovan berörts, att kreditgivaren både inför ett kreditavtal och medan avtalet gäller skall handla omdömesgillt och ansvarsfullt mot konsumenten. Genom kravet på god kreditgivningssed ställs således vissa anspråk också på kreditgivarens marknadsföring. Bestämmelsen bör ses som en särskild markering av kravet på god sed vid marknadsföring av krediter vid sidan av det mer generella ansvar som åläggs näringsidkaren genom regeln om otillbörlig marknadsföring i 2 § marknadsföringslagen. Såsom anförs i propositionen får kravet på god kreditgivningssed i detta sammanhang anses innefatta att näringsidkaren är skyldig att iaktta viss återhållsamhet och måttfullhet i sin marknadsföring. En kredit får exempelvis inte framställas på ett sätt som är ägnat att missleda konsumenten i fråga om de ekonomiska konsekvenserna av krediten. Även sådan marknadsföring som framställer krediten som en helt bekymmersfri lösning på kundens eventuella ekonomiska problem får anses strida mot god sed. Detsamma gäller sådan marknadsföring som lockar kunden att fatta ett oöverlagt beslut om att binda sig för krediten. Enligt utskottets mening bör ett grundläggande synsätt vid kreditgivning vara att initiativet till att söka kredit skall ligga hos konsumenten. Utskottet vill vidare understryka att marknadsföring av krediter i princip bör vara neutral, eller med andra ord bör det överlåtas åt konsumenten att själv att avgöra i vad mån krediten är förmånlig för honom. Det sagda innebär dock inget hinder mot att fördelarna med en kredit jämfört med andra krediter framhålls på ett sakligt sätt.
Utskottet vill också erinra om att marknadsföring som står i strid med god kreditgivningssed samtidigt ofta torde innefatta otillbörlig marknadsföring enligt 2 § marknadsföringslagen, och således blir regelsystemet i den lagen tillämpligt. Det innebär att marknadsdomstolen på talan av konsumentombudsmannen kan förbjuda näringsidkaren vid vite att fortsätta med marknadsföringen i fråga (2 och 5 §§ marknadsföringslagen). Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att motion L13 i nu behandlad del inte bör föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.
Kontantinsats
I propositionen föreslås att gällande regler om kontantinsats skall bibehållas. Detta innebär att säljaren vid kreditköp skall ta ut en kontantinsats av köparen i enlighet med god kreditgivningssed. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden föranleder annat.
I motion L12 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m) anförs att ett viktigt syfte med den nya konsumentkreditlagen är att åstadkomma överensstämmelse med gällande regler inom EG. När det gäller den i propositionen föreslagna regeln om kontantinsats konstaterar dock motionärerna att någon sådan överensstämmelse inte åstadkommes eftersom EG-direktivet inte innhåller någon motsvarande regel. Motionärerna pekar också på att bestämmelsen inte skall gälla för kontokortskrediter och att den således utgör ett konkurrenshinder i dubbla hänseenden. Mot denna bakgrund begär motionärerna i yrkande 1 att riksdagen beslutar att slopa kravet på kontantinsats.
Utskottet konstaterar att kravet på kontantinsats har gällt alltsedan den nuvarande konsumentkreditlagen infördes. I förarbetena till den lagen (se prop. 1976/77:123) angavs att syftet med kontantinsats vid kreditköp framför allt var att motverka oöverlagda och oönskade kreditköp. Ett ytterligare skäl angavs vara att när kreditbeloppet begränsas kan också hela kreditförhållandet i regel avslutas inom kortare tid och till lägre kostnad för konsumenten. Härigenom skulle konsumenten i större utsträckning kunna bibehålla sin framtida valfrihet på marknaden. Vidare framhölls att en inte alltför ringa kontantinsats också bidrar till att varans värde vid varje tid bättre svarar mot den återstående skulden enligt kreditavtalet.
Enligt utskottets mening äger dessa skäl för kontantinsats alltjämt giltighet. Utskottet kan vidare inte finna att ett bibehållande av kravet på kontantinsats skulle vara oförenligt med en EG-anpassning. Direktivet innehåller visserligen inga regler om kontantinsats men såsom inledningsvis nämnts är direktivet ett s.k. minimidirektiv. Detta innebär att Sverige måste uppnå minst den konsumentskyddsnivå som direktivet föreskriver men har frihet såväl att behålla som att införa regler som ligger över denna nivå. Enligt utskottets mening är ett krav på kontantinsats förmånligare för konsumenten inte minst på lång sikt, och medför alltså en högre konsumentskyddsnivå.
En särskild fråga är om kravet på kontantinsats skall gälla även vid kontoköp. Även denna fråga diskuterades ingående vid den nuvarande konsumentkreditlagens tillkomst (se prop. 1976/77:123). Departementschefen konstaterade därvid att det stod i överensstämmelse med praxis att kontantinsats inte tas ut vid kreditköp som sker inom ramen för vanligen förekommande kontokortssystem. Ett krav på kontantinsats i köpögonblicket ansågs helt främmande för idén med kontokortssystem och skulle också ge upphov till olika praktiska problem. Därtill kom att ett krav på kontantinsats för kontoköp också skulle kunna försvåra de svenska kontokortssystemens deltagande i internationellt arbete på området. Enligt departementschefen borde ordningen med kontokortskrediter inte kompliceras i vidare mån än konsumentskyddsintresset från andra synpunkter verkligen påkallade. Departementschefen förordade dock inte något generellt undantag för kontoköpen. Enligt hans mening borde frågan i stället lösas genom att den ifrågavarande bestämmelsen gavs lydelsen att säljaren skall ta ut kontantinsats "i enlighet med god sed på marknaden". Eftersom det inte var praxis med kontantinsats vid kontoköp kunde det inte anses strida mot god sed att underlåta att ta ut sådan insats.
Såsom framgår av den nu aktuella propositionen torde i dag så gott som alla kontoköp i praktiken genomföras utan att någon kontantinsats erläggs. Enligt utskottets mening saknas det skäl att nu frångå praxis på området. Det förtjänar emellertid att understrykas att kontokortssystemen i och för sig omfattas av reglerna om kontantinsats. Den föreslagna regleringen med krav på kontantinsats "i enlighet med god kreditgivningssed" medger dock att kontoköp kan -- och tills vidare bör -- undantas från kravet på kontantinsats. Den fortsatta utvecklingen på kreditmarknaden får utvisa om det i framtiden kan vara befogat att ställa krav på kontantinsats även i fråga om kontoköp.
Avslutningsvis vill utskottet i detta sammanhang framhålla att reglerna om kontantinsats inte bör kringgås genom att kontantinsatsen vid exempelvis ett avbetalningsköp betalas med ett kreditkort. Utskottet förutsätter att regeringen noga följer utvecklingen på detta område och vid behov vidtar erforderliga åtgärder.
Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till propositionen i nu behandlad del och avstyrker bifall till motion L12 yrkande 1.
Kreditgivarens rätt att säga upp krediten i förtid
I propositionen föreslås att kreditgivaren skall ha rätt att få betalning i förtid endast om han har gjort förbehåll härom i avtalet. En ytterligare förutsättning är att det föreligger ett väsentligt betalningsdröjsmål från konsumentens sida eller att det står klart att konsumenten undandrar sig betalning. Kreditgivaren skall därjämte ha rätt till förtida betalning när en säkerhet som har ställts för krediten har försämrats avsevärt. Vid betalningsdröjsmål föreslås att konsumenten får rätt till fyra veckors uppsägningstid, räknat från den tidpunkt då meddelande om uppsägning avsändes i rekommenderat brev till konsumentens vanliga adress eller utan sådan åtgärd kom konsumenten till handa. Konsumenten ges därvid vissa möjligheter att omintetgöra en uppsägning genom att före uppsägningstidens utgång betala vad som förfallit jämte dröjsmålsränta.
I motion L12 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m) kritiseras den föreslagna bestämmelsen om fyra veckors uppsägningstid vid betalningsdröjsmål. Motionärerna framhåller att bestämmelsen är en opåkallad nyhet i svensk rätt. Redan kravet på väsentligt betalningsdröjsmål torde väl tillgodse anspråken på rättssäkerhet. Vidare innebär nämnda krav att en relativt lång tid har förflutit innan uppsägning över huvud taget kan ske. Att därutöver införa en uppsägningstid på fyra veckor kan enligt motionärerna inte anses motiverat. I motionen framhålls också att bestämmelsen saknar motsvarighet i EG-direktivet. Mot bakgrund av det anförda begär motionärerna i yrkande 2 att den ifrågavarande bestämmelsen utgår.
Utskottet vill erinra om att vid uppsägning av en skuld på grund av betalningsdröjsmål har kredittagaren redan enligt nu förekommande avtalsvillkor ofta rätt till fyra veckors uppsägningstid samt en möjlighet att omintetgöra uppsägningen genom att betala de förfallna delarna av skulden jämte dröjsmålsränta före utgången av uppsägningstiden. Således innebär den föreslagna bestämmelsen om uppsägningstid snarare en lagreglering av en vanligtvis tillämpad princip än en nyhet i svensk rätt. Utskottet vill också framhålla att en viss uppsägningstid innebär påtagliga fördelar för konsumenten. Många gånger kan nämligen bakgrunden till dröjsmålet vara sådan att det skulle framstå som orimligt om konsumenten inte fick en möjlighet att omintetgöra uppsägningen. Därtill kommer att det oftast är förmånligare för kreditgivaren att kredittagaren fullgör sina förpliktelser enligt avtalet än att avtalet upphör. Utskottet vill vidare framhålla att förslaget om uppsägningstid i propositionen har modifierats i förhållande till promemorians förslag så till vida att uppsägningstiden skall räknas från den tidpunkt då meddelande om uppsägning avsändes i rekommenderat brev till konsumentens vanliga adress i stället för från den tidpunkt då uppsägningen kom konsumenten till handa. Härigenom motverkas det förhållandet att konsumenterna håller sig undan uppsägningen och sålunda äventyrar kreditgivarnas rätt. När det till sist gäller anpassningen till EG:s regelsystem om konsumentkrediter vill utskottet åter erinra om att direktivet är ett minimidirektiv, vilket ger Sverige möjlighet att införa regler som är förmånligare för konsumenterna än vad direktivet föreskriver.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L12 yrkande 2.
Under utskottets beredning av ärendet har önskemål om vissa ändringar i den nya konsumentkreditlagen framförts av AB Spintab och Stadshypotek. Ett av dessa förslag rör kreditgivarens rätt till betalning i förtid. Bakgrunden till institutens begäran är kortfattat följande. Före år 1990 använde AB Spintab och Stadshypotek i sin bundna utlåning skuldebrev enligt vilka kredittagaren erhöll en kredit med en löptid om i allmänhet 5 eller 10 år. Krediten var emellertid baserad på en betydligt längre amorteringstid, som vanligen uppgick till 30 eller 40 år. Kreditgivarens avsikt var normalt att vid kredittidens slut förnya krediten. En förnyelse av krediten skedde på så sätt att kreditgivaren aviserade kredittagaren om att den befintliga krediten skulle upphöra och att kredittagaren hade möjlighet att teckna ny kredit. Vid förlängning tecknades nytt skuldebrev och ny pantsättning gjordes. Detta system medförde stora administrativa kostnader för kreditgivaren och även besvär för kredittagaren. Mot denna bakgrund har AB Spintab och Stadshypotek -- i samråd med finansinspektionen och konsumentverket -- tagit fram en ny typ av skuldebrev, som används sedan 1990. Enligt den nya typen motsvarar kreditens löptid redan från början den tänkta amorteringstiden, dvs. 30--40 år. Räntan för krediten binds för en viss bestämd tid, villkorsperiod, som exempelvis är 2 eller 5 år, och dagen för en ny sådan period kallas villkorsändringsdag. Endera parten kan säga upp krediten till betalning vid varje villkorsperiods slut. Om båda parter väljer att inte säga upp krediten, fortsätter krediten att gälla för en ny villkorsperiod.
AB Spintab och Stadshypotek har framhållit att den föreslagna regleringen av kreditgivarens rätt till betalning i förtid (21§) får till följd att krediter enligt den nya skuldebrevstypen inte kan sägas upp under hela dess löptid i annat fall än då kredittagaren i något avseende misskött sig. Av den föreslagna bestämmelsen i 23 § följer att banker och Stadshypotek enligt andra författningar har möjlighet att göra strängare förbehåll om förtida betalning. Denna möjlighet står dock inte till buds för AB Spintab och andra bostadsinstitut. Enligt AB Spintab måste kreditgivarna vid krediter med en löptid på upp till 40 år ha möjlighet att säga upp krediten i samband med villkorsperiodens slut. En återgång till den tidigare skuldebrevstypen med fem års löptid och förhandling om ny kredit skulle annars bli följden, eftersom instituten inte med hänsyn till den egna upplåningen kan binda upp sin utlåning under så lång tid som 30--40 år.
Enligt utskottets mening synes det från konsumentsynpunkt vara fördelaktigt om bostadsinstituten kan behålla det system med krediter på 30--40 år som nu används. Såsom framhållits av AB Spintab krävs emellertid då med hänsyn till institutens egen upplåning att instituten ges en möjlighet att säga upp krediten även i andra situationer än dem som propositionens lagförslag reglerar. Utskottet förordar därför att sådan möjlighet öppnas genom ett tillägg i den föreslagna lagtexten. Denna möjlighet till uppsägning bör dock enligt utskottets mening vara ytterligt begränsad för att inte konsumentskyddet skall urholkas. För det första bör en utvidgad rätt till förtida betalning bara föreligga när det gäller krediter för bostadsändamål. Med krediter för bostadsändamål avses främst krediter som beviljas mot säkerhet i fastighet eller bostadsrätt. Även krediter som beviljas exempelvis för bostad på ofri grund eller liknande bör dock omfattas av bestämmelsen. Vidare bör räntan för krediten vara bunden i minst tre månader. Som en ytterligare förutsättning för kreditgivarens uppsägningsrätt bör gälla att det föreligger synnerliga skäl. En omständighet som därvid bör beaktas är kredittidens längd. Endast om krediten har en löptid på minst 30 år kan det anses att kreditgivaren har synnerliga skäl att säga upp krediten. Därutöver bör det normalt krävas att kreditgivaren befinner sig i sådan ekonomisk kris att kreditgivarens fortsatta verksamhet är i fara om krediterna inte får sägas upp. Även om kreditgivaren inte befinner sig i ekonomisk kris kan synnerliga skäl anses föreligga när kreditgivaren själv inte på rimliga villkor kan låna upp de medel som behövs för att täcka de utestående krediterna. Också andra liknande förhållanden bör kunna ge kreditgivaren en rätt att säga upp en kredit vid villkorsperiodens slut. Att kreditgivaren önskar öka sin inkomst av verksamheten för att på så sätt utjämna tillfällga ekonomiska svackor som uppkommit eller kan uppkomma på sikt kan däremot inte anses utgöra synnerliga skäl. Behovet av sådana inkomstförstärkningar får tillgodoses inom ramen för den möjlighet att få till stånd en ränteändring som lagen kommer att ge. Till denna fråga återkommer utskottet nedan.
Enligt utskottets mening bör bostadsinstituten genom den ovan förordade lagändringen kunna behålla sina nuvarande långfristiga krediter. Utskottet vill i detta sammanhang också framhålla att avsikten vid kreditgivning för bostadsändamål i allmänhet är att tillgodose ett långfristigt finansieringsbehov. Om löptiden för en kredit som har lämnats konsumenten i ett sådant fall inte är långfristig utan exempelvis endast fem år, men amorteringstiden i praktiken är beräknad på en avsevärt längre tid får det antas att parterna vid kreditavtalets ingående har haft den gemensamma avsikten att krediten skall förlängas vid löptidens slut. Om konsumenten önskar förlängd kredit får det i ett sådant fall anses strida mot god kreditgivningssed att inte förnya krediten vid avtalstidens slut, om inte särskilda skäl talar mot en förlängning. Sådana särskilda skäl kan exempelvis vara att kredittagaren inte skött krediten på ett tillfredsställande sätt men också att kreditgivaren på grund av brist på tillgång till egen upplåning eller av andra skäl inte har medel tillgängliga för fortsatt upplåning.
Med den föreslagna ändringen tillstyrker utskottet propositionens förslag i nu behandlad del.
Kreditgivarens rätt att ändra räntan
I propositionen föreslås att kreditgivarens rätt att höja räntan under löpande avtalsperiod begränsas. Förutsättningarna för ändringar i räntesatsen skall anges i avtalet och räntan får höjas endast som en följd av vissa i lagen angivna händelser, nämligen kreditpolitiska beslut, ökade upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vidare skall kreditgivaren vara skyldig att tillämpa avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt till konsumentens fördel som till hans nackdel. Dessutom skall kreditgivaren vara skyldig att underrätta konsumenten om beslutade ränteändringar.
Som ovan redovisats har önskemål om vissa ändringar i den nya konsumentkreditlagen framförts av AB Spintab och Stadshypotek. Ett av dessa förslag rör kreditgivarens rätt att ändra räntan. Enligt AB Spintab och Stadshypotek måste kreditgivare vid krediter med en löptid på upp till 40 år ha möjlighet att fritt få ändra räntesatsen vid räntebindningsperiodens slut. Kreditgivningen skulle annars innebära ett alltför stort risktagande, vilket i sin tur skulle omöjliggöra eller i vart fall starkt fördyra upplåningen. Den marginal som ett bostadsinstitut behöver ta ut bestäms av de kostnader som institutet har för sin rörelse. För att kunna fortleva måste instituten ha möjlighet att höja sin marginal, eftersom denna är institutets enda inkomstkälla. AB Spintab och Stadshypotek begär därför att den föreslagna bestämmelsen om kreditgivarens rätt att ändra räntan kompletteras på sådant sätt att kreditgivare fritt får ändra räntesatsen vid ny villkorsperiod för krediter där räntan är bunden och kreditens löptid är minst tio år.
Utskottet vill med anledning av AB Spintabs och Stadshypoteks önskemål i detta avseende framhålla följande. Enligt utskottets mening ger propositionens lagförslag kreditgivarna betydande möjligheter att ändra räntan till sin förmån. Som framgår av den aktuella paragrafen -- 11§-- får kreditgivarna kompensera sig fullt ut inte bara för ökade upplåningskostnader utan även för andra ökade kostnader. Det sagda innebär att kreditgivarna kan kompensera sig för uppkomna kreditförluster i rörelsen och andra liknande kostnader under förutsättning att dessa kostnader inte skäligen kunde förutses av kreditgivaren när avtalet ingicks. Således innebär bestämmelsen redan med den i propositionen föreslagna utformningen betydande räntehöjningsrisker för konsumenten. Att dessutom ge kreditgivarna möjlighet att fritt ändra räntan för att öka sin vinst skulle helt klart försämra konsumentens ställning, och detta kan utskottet inte ställa sig bakom.
Utskottet vill också framhålla att den ovan förordade ändringen av bestämmelsen om kreditgivarens uppsägningsrätt kan ha betydelse även i nu förevarande sammanhang. Sålunda kan en kreditgivare -- när angivna krav för uppsägning föreligger -- säga upp krediten till betalning i förtid och samtidigt erbjuda en ny kredit med högre ränta.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag i nu behandlad del.
Kredittagarens rätt att lösa krediten i förtid
I propositionen föreslås att kredittagaren skall ha rätt att utan kostnad betala sin skuld i förtid. Kreditgivaren skall då få tillgodoräkna sig endast ränta och ersättning för kostnader som är hänförliga till tiden före betalningen, bl.a. hela kostnaden för uppläggning av krediten. När räntan är bunden för hela eller en del av avtalstiden skall kreditgivaren dessutom ha rätt till skälig ersättning för eventuell ränteförlust för återstående del av den tiden.
AB Spintab och Stadshypotek har med anledning av propositionen också i denna del framfört begäran om ett förtydligande av lagtexten. Motiveringen härför är sammanfattningsvis följande. Enligt propositionens förslag gäller att när en kredittagare i förtid återbetalar en kredit med bunden ränta har kreditgivaren rätt att -- för återstående avtalad kredittid -- få ersättning för skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på nya krediter av motsvarande slag. För att denna rätt till ersättning skall föreligga krävs att räntan är bunden. Genom förordningen (1991:1924) om statlig kreditgaranti för bostäder har ett nytt system med "topplån" till bunden ränta införts. För den statliga kreditgarantin erlägger instituten en kreditgarantiavgift, vilken beräknas i procent av kreditens storlek. Kreditgarantiavgiften tas ut av kredittagaren genom ett s.k. rörligt räntetillägg, vilket under kreditens pågående räntebindningsperiod kan ändras vid motsvarande ändring av kreditgarantiavgiften. Mot denna bakgrund föreslår instituten att en ändring sker så att det klart framgår att rätt till kompensation vid förtida betalning även kan erhållas vid krediter med statlig kreditgaranti på samma sätt som om räntan i sin helhet är bunden.
Utskottet anser sig böra tillmötesgå kreditinstitutens begäran på denna punkt. Enligt utskottets mening förefaller det helt rimligt att kreditgivarnas kostnader för den nya kreditgarantiavgiften får tas ut av kredittagarna. Genom att garantiavgiften beräknas som en procentsats av resp. kredits storlek är det ofrånkomligt att det s.k. räntetillägget också utgår i form av en procentsats. Att garantiavgiften kan ändras med omedelbar verkan innebär givetvis att räntetillägget måste kunna ändras vid samma tidpunkt. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att garantiavgiften för närvarande uppgår till endast 0,5 procent av kreditbeloppet torde det enligt utskottets mening vara orimligt om det rörliga räntetillägget skulle medföra att räntan i sin helhet anses som rörlig. Utskottet förordar därför ett tillägg i den förevarande bestämmelsen av innebörd att för krediter för vilka lämnats statlig kreditgaranti och där räntan är bunden för hela eller del av avtalsperioden skall räntan -- förutom den del som motsvaras av kreditgarantiavgiften -- anses som bunden.
Med den föreslagna ändringen tillstyrker utskottet propositionen i förevarande del.
Lagens ikraftträdande
I propositionen föreslås att den nya konsumentkreditlagen skall träda i kraft den 1 oktober 1992.
Såsom framhålls i propositionen förutsätter en del av de föreslagna lagändringarna betydande omläggningar av avtalstexter och rutiner hos kreditgivarna. Också de berörda myndigheterna torde ha behov av viss tid för sitt förberedelsearbete. Enligt utskottets mening bör därför tiden mellan riksdagsbeslutet om den nya lagen och lagens ikraftträdande inte vara alltför kort. Med hänsyn härtill och till att riksdagen kan förväntas ta ställning till den föreslagna nya konsumentkreditlagen först i början av juni 1992 anser utskottet att lagens ikraftträdandetidpunkt bör uppskjutas till den 1 januari 1993. Härigenom uppnås också en samordning med EES-avtalet som avses träda i kraft vid samma tidpunkt.
Mot de delar av propositionen som inte berörts särskilt har utskottet ingen erinran.
Övriga frågor
Skuldsaneringslag
Med anledning av ett riksdagsbeslut (bet. LU 1987/88:12, rskr. 57) tillkallades år 1988 insolvensutredningen (Ju 1988:02) med uppdrag att utreda ett antal spörsmål på konkursrättens område. I enlighet med vad som angavs i direktiven (dir. 1988:52) behandlade utredningen med förtur frågan om skuldsanering för fysiska personer. Utredningens förslag i den delen lades fram i delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag. Betänkandet innehåller förslag till lagstiftning som skall göra det möjligt för överskuldsatta fysiska personer som inte driver näringsverksamhet att under vissa förutsättningar genom beslut av tingsrätt få till stånd en lättnad i sin skuldbörda. Skuldsanering innebär att gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av de skulder som enligt rättens beslut omfattas av skuldsaneringen. I olikhet med vad som är fallet vid konkurs syftar skuldsanering till att slutligt reglera gäldenärens ekonomiska situation. Fullgör han den av rätten fastställda avbetalningsplanen finns ingen restskuld kvar för honom. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Frågan om införande av en skuldsaneringslag i enlighet med insolvensutredningens förslag tas upp i den med anledning av propositionen väckta motionen L13 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s). Motionärerna anför att det är önskvärt att en skuldsaneringslag snarast införs för att konsumenterna skall få ett samlat skydd, och de begär ett tillkännagivande i enlighet härmed.
Också i de under den allmänna motionstiden väckta motionerna L306 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) och L308 av Torgny Larsson (s) framhålls angelägenheten av att regeringen snarast framlägger förslag till en skuldsaneringslag i enlighet med insolvensutredningens förslag, och i motionerna begärs tillkännagivanden härom.
Utskottet anser för sin del att det är angeläget att en möjlighet till skuldsanering för fysiska personer införs i Sverige. Såsom utskottet framhöll hösten 1987 i sitt ovannämnda betänkande LU 1987/88:12 måste dock en viktig utgångspunkt vara att regler om skuldsanering inte får leda till en allmän uppluckring av betalningsmoralen i samhället. Huruvida insolvensutredningens förslag om en skuldsaneringslag utgör en lämplig avvägning mellan dessa intressen anser sig utskottet inte nu böra uttala sig om. Utskottet utgår emellertid från att förslaget noga övervägs inom regeringskansliet och att regeringen därefter återkommer till riksdagen med någon form av förslag till skuldsanering för fysiska personer. Något tillkännagivande med anledning av motionerna finner utskottet inte erforderligt.
Leasingverksamhet
I den med anledning av propositionen väckta motionen L13 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) tas också upp frågan om konsumentskyddet vid leasingavtal. Motionärerna framhåller att en lagstiftning som reglerar denna verksamhet och tar till vara konsumentintresset snarast bör införas.
Utskottet vill med anledning härav erinra om att den år 1988 tillsatta leasingutredningen (Ju 1988:01) enligt sina direktiv (dir. 1988:15) skall analysera konsumentskyddsaspekterna vid s.k. finansiell leasing. I direktiven nämns särskilt att utredaren bör belysa gränsdragningsproblemen mellan finansiell leasing och kreditköp. Leasingutredningen väntas avge sitt slutbetänkande under år 1993. Enligt utskottets mening bör en utvidgning av konsumentskyddet vid leasing anstå i avvaktan på leasingutredningens arbete. Motion L13 i nu behandlad del bör således inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kreditprövning att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L13 i denna del och 1991/92:L14,
2. beträffande tillhandahållande av ansökningsformulär att riksdagen avslår motion 1991/92:L13 i denna del,
3. beträffande ny konsumentkreditlag att riksdagen med avslag på motion 1991/92:L12 antar regeringens förslag till ny konsumentkreditlag med de ändringarna att dels 21, 22 och 24§§ erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse, dels tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 januari 1993,
4. beträffande utsökningsbalken m.m. att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i dels utsökningsbalken, dels lagen (1968:430) om mervärdeskatt, dels lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, dels reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar, dels ock lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl., med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 januari 1993,
5. beträffande en skuldsaneringslag att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L13 i denna del, 1991/92:L306 och 1991/92:L308,
6. beträffande konsumentskydd vid leasingavtal att riksdagen avslår motion 1991/92:L13 i denna del.
Stockholm den 21 maj 1992
På lagutskottets vägnar Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Stig Rindborg (m), Hans Stenberg (s), Stina Eliasson (c) och Lars Stjernqvist (s).
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagda förslag till ändringar i regeringens förslag till ny konsumentkreditlag Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
21 §
Kreditgivaren har rätt att få betalning i förtid endast om han har gjort förbehåll om detta i avtalet samt någon av följande omständigheter föreligger:
1. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordringen. 2. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kreditfordringen och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid olika tidpunkter. 3. Konsumenten är på annat sätt i väsentligt dröjsmål med betalning. 4. Säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats. 5. Det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala sin skuld. Om säkerhet som ställts för krediten utgörs av förbehåll om återtaganderätt, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid på grund av försämrad säkerhet endast om konsumenten uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten avsevärt försämrats.
När fråga är om
kredit för
bostadsändamål och
räntan för krediten
är bunden för hela eller
en del av avtalstiden, dock
minst tre månader, har
kreditgivaren, om han har
gjort förbehåll om det i
avtalet och synnerliga skäl
föreligger, rätt att
utan hinder av
bestämmelserna i första
och andra styckena få
betalning i förtid på
den dag då den tid för
vilken räntan är bunden
löper ut.
22 §
Vill kreditgivare få betalt Vill kreditgivare få betalt
i förtid enligt 21 § i förtid enligt 21 §
första stycket 1--3 första stycket 1--3 eller
gäller en uppsägningstid tredje stycket gäller en
av minst fyra veckor räknat uppsägningstid av minst
från den tidpunkt då fyra veckor räknat från
kreditgivaren sänder ett den tidpunkt då
meddelande om uppsägningen kreditgivaren sänder ett
i rekommenderat brev till meddelande om uppsägningen
konsumenten under dennes i rekommenderat brev till
vanliga adress eller konsumenten under dennes
uppsägningen utan en vanliga adress eller
sådan åtgärd kommer uppsägningen utan en
konsumenten till handa. sådan åtgärd kommer
konsumenten till handa.
Har kreditgivaren krävt betalning i förtid enligt 21 § första stycket 1--3, är konsumenten ändå inte skyldig att betala i förtid, om han före utgången av uppsägningstiden betalar vad som förfallit jämte dröjsmålsränta. Detsamma gäller om konsumenten vid uppsägning enligt 21 § första stycket 4 eller 5 eller andra stycket genast efter uppsägningen eller inom medgiven uppsägningstid ställer godtagbar säkerhet för fordringen.
Har konsumenten tidigare med stöd av bestämmelserna i andra stycket befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid, gäller inte bestämmelserna i det stycket.
24 §
Vid förtidsbetalning enligt 20--23 §§ skall följande iakttas när kreditgivarens fordran beräknas:
1. Konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för krediten för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. Vid beräkningen skall tillämpas grunder som står i överensstämmelse med god kreditgivningssed.
2. Kreditgivaren får inte 2. Kreditgivaren får inte
tillgodoräkna sig någon tillgodoräkna sig någon
ersättning för att ersättning för att
skulden betalas i förtid. skulden betalas i förtid.
Är räntan för en Är räntan för en
kredit bunden för hela kredit bunden för hela
eller en del av avtalstiden eller en del av avtalstiden
har dock kreditgivaren, om han har dock kreditgivaren, om han
gjort förbehåll om det, gjort förbehåll om det,
rätt att för rätt att för
återstående del av den återstående del av den
tiden av konsumenten ta ut tiden av konsumenten ta ut
ersättning för ersättning för
skillnaden mellan räntan skillnaden mellan räntan
på krediten och räntan på krediten och räntan
på nya krediter av på nya krediter av
motsvarande slag. motsvarande slag. Har för
en kredit med bunden ränta
lämnats statlig
kreditgaranti och utgår
avgift för garantin
gäller detsamma
beträffande den del av
räntan som inte motsvaras
av kreditgarantiavgiften.
3. Om vid kreditköp förtidsbetalning sker på annan tid än en
förfallodag som har bestämts i avtalet, skall den anses ha skett
den första förfallodagen efter betalningen. Detsamma gäller när
en konsument vid avtal om en tjänst som avses i
konsumenttjänstlagen (1985:716) har fått kredit enligt vad som
sägs i 3 § angående köp.
Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta en vara enligt 25§, tillämpas 27 och 28 §§ vid den uppgörelse som då skall ske mellan parterna.
Innehållsförteckning
Sammanfattning1 Propositionen2 Motionerna2 Motioner väckta med anledning av propositionen2 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/923 Utskottet3 Inledning3 Propositionens huvudsakliga innehåll4 Lagens tillämpningsområde m.m.4 Näringsidkarens allmänna skyldigheter5 Kreditprövning6 Marknadsföring8 Kontantinsats9 Kreditgivarens rätt att säga upp krediten i förtid11 Kreditgivarens rätt att ändra räntan14 Kredittagarens rätt att lösa krediten i förtid15 Lagens ikraftträdande16 Övriga frågor16 Skuldsaneringslag16 Leasingverksamhet17 Hemställan17 Bilaga 1 I propositionen framlagda lagförslag19 Bilaga 2 Av utskottet framlagda förslag till ändringar i regeringens förslag till ny konsumentkreditlag37