Nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster
Betänkande 1994/95:SoU19
Socialutskottets betänkande
1994/95:SOU19
Nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster
Innehåll
1994/95 SoU19
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens proposition 1994/95:149 Nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster. Inga motioner har väckts med anledning av propositionen. Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen att riksdagen godkänner den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster samt antar den föreslagna lagen om konventionen.
Propositionen
I proposition 1994/95:149 föreslår regeringen att riksdagen godkänner den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster samt antar förslaget till lag om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster.
Konventionen och lagförslaget återfinns som bilaga till betänkandet.
Utskottet
Propositionen
Bakgrund
I mars 1981 undertecknades en konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet. Konventionen omfattade såväl socialförsäkringsförmåner som social omvårdnad och bidragsförskott. I juni 1981 undertecknades en nordisk språkkonvention som innehåller regler som har betydelse inom social- och sjukvårdsområdet. I juni 1992 undertecknades en ny konvention om social trygghet. Den nya konventionen ersatte den tidigare inom området socialförsäkringsförmåner. Den tidigare konventionen skulle dock fortfarande gälla i fråga om social omvårdnad och bidragsförskott.
Den nordiska socialpolitiska kommittén beslutade 1991 att tillsätta en ämbetsmannagrupp (nordiska biståndsgruppen) som skulle utarbeta ett förslag till en nordisk konvention om socialhjälp och andra sociala förmåner som faller utanför den nordiska konventionen om social trygghet. Arbetsgruppen föreslog i april 1993 en ny nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster. Konventionen undertecknades av regeringarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige den 14 juni 1994.
Konventionen i huvuddrag
Principen om likställdhet inom konventionens sakområde för alla medborgare i Norden, som fanns i 1981 års trygghetskonvention, upprätthålls i den nya konventionen. Vidare återfinns i konventionen de sedan tidigare gällande reglerna om skydd mot hemsändning och om bidragsförskott. Vissa artiklar i konventionen skall tillämpas även på lagstiftningen om hälso- och sjukvård.
Av ingressen till konventionen framgår att den avser att reglera förhållanden som faller utanför EG-rätten. Enligt propositionen går bestämmelserna utöver EG-rätten såväl i fråga om personkrets som i sak.
Behov av ändringar i svensk lagstiftning med anledning av konventionen
I propositionen föreslås att den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster införlivas med svensk rätt genom en särskild lag. Vidare föreslås att vissa kompletterande regler införs i samma lag i syfte att klargöra kommuners och landstings behörighet att företa sådana åtgärder som de enligt konventionen antingen är skyldiga att vidta eller skall kunna företa.
Den nya lagen bör träda i kraft den dag regeringen bestämmer för att ikraftträdandet skall kunna sammanfalla med den tidpunkt då konventionen träder i kraft. Artikel 9 i konventionen innehåller en bestämmelse om flyttning till ett annat nordiskt land för personer som behöver långvarig behandling eller vård. Artikel 9 har jämförd med artiklarna 1 och 2 ett vidare tillämpningsområde än nuvarande svenska statsbidragsbestämmelser om patientöverflyttningar. Utvidgningen gäller både i fråga om nordiskt land och i fråga om typ av insatser och vilka personer som kan komma i fråga för flyttning. De insatser som berörs är socialt bistånd, sociala tjänster och hälso- och sjukvård. Vad gäller personkretsen omfattar artikel 9 alla personer som har behov av långvarig behandling och vård.
De ansvariga myndigheterna i in- och utflyttningsländerna skall som ett led i en överenskommelse om en flyttning kunna fatta beslut om fördelning av kostnaderna för behandling eller vård mellan myndigheterna i de båda länderna. Tredje stycket i artikel 9 reglerar förhållandet mellan konventionen och 1992 års nordiska konvention om social trygghet i de fall en överenskommelse har träffats.
Enligt regeringens mening skall ansvarig myndighet enligt artikel 9 vara den kommun eller det landsting som har ansvaret för motsvarande insatser för den enskilde under dennes bosättning i Sverige.
Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen får landstingen och kommunerna endast ansvara för sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till det egna landstingets eller den egna kommunens område eller dess medlemmar. Kommunallagens bestämmelser skall gälla om undantag från regeln inte görs i speciallagstiftning. Något undantag för insatser i ett annat nordiskt land för personer som också är bosatta i det andra nordiska landet finns inte.
Eftersom artikel 9 i konventionen delvis strider mot kommunallagens bestämmelser om gränserna för kommunernas och landstingens behörighet krävs enligt regeringen lagform. Konventionen föreslås därför bli införlivad med svensk rätt genom en särskild lag, därmed blir också artikel 9 i konventionen svensk lag. Regeringen föreslår att det i denna lag även införs vissa klargörande kompletterande regler rörande vilka myndigheter som skall anses som ansvariga myndigheter enligt artikeln samt ett förtydligande av behörighetsutvidgningen.
Artikel 5, om språkanvändning, innebär en viss utvidgning i förhållande till 1981 års språkkonvention. Regeringen anser dock att det inte behövs någon ändring i förvaltningslagen (1986:223) eftersom det av denna lags 3 § framgår att om en annan lag eller förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från lagen, gäller den bestämmelsen.
I propositionen anges att artikel 8, om skyldighet att samarbeta om resa, främst omfattar de situationer man tänkt på i artiklarna 6 och 7 och närmast kan ses som en precisering av kommunens ansvar enligt socialtjänstlagen (1980:620). Regeringen anser att det inte behövs någon kompletterande lagbestämmelse vid införlivandet av konventionen och artikel 8.
Bestämmelsen i artikel 10, om färdtjänst, är helt ny. I propositionen anges att det i kommentaren till konventionen sägs att i den omfattning färdtjänsten faktiskt ger möjlighet till att resa till grannkommun inom landets gränser bör den också ge möjlighet till att resa till grannkommun i ett annat nordiskt land. Regeringen anser att en klargörande behörighetsregel för det samarbete som förutsätts i artikel 10 skall införas på samma sätt som för artikel 9. Bestämmelsen skall föreskriva en behörighet för kommuner att som ett led i det samarbete som åligger dem fatta beslut och ingå överenskommelser med ansvariga myndigheter i annat nordiskt land. Regeringen anser inte att något tillägg därutöver behöver göras i nu gällande lagstiftning på området.
Några lagändringar eller kompletterande lagregler beträffande artiklarna 4, 6, 7 och 11 behövs inte enligt propositionen då dessa överensstämmer med svensk lagstiftning.
Utskottets bedömning
Utskottet har ingen erinran mot förslagen i propositionen och tillstyrker därför propositionens förslag om att riksdagen godkänner den föreliggande konventionen samt antar den i propositionen föreslagna lagen om konventionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande godkännande av konventionen
att riksdagen godkänner den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster som undertecknats den 14 juni 1994,
2. beträffande förslaget till lag om konventionen
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om nordisk konvention om socialt bistånd och sociala förmåner.
Stockholm den 4 april 1995 På socialutskottets vägnar Sten Svensson
Närvarande vid ärendets preliminära behandling: Sten Svensson (m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Roland Larsson (c), Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Conny Öhman (s), Stig Sandström (v), Mariann Ytterberg (s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell (m).