Nedrustning
Betänkande 1993/94:UU19
Utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU19
Nedrustning
Innehåll
1993/94 UU19
1. Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1994 och som tar upp frågor rörande nedrustning.
Med anledning av flera motionsyrkanden anser utskottet att regeringen bör ges till känna att Sverige i svar på en fråga från Internationella domstolen bör klargöra att användning av kärnvapen inte skulle stå i överensstämmelse med internationell rätt.
I flera motioner poängteras behovet av ett internationellt förbud mot antipersonella minor. Försvarsutskottet har yttrat sig över de motioner som tar upp denna fråga. Yttrandet om antipersonella minor m.m. (1993/94:FöU8y) fogas till betänkandet.
Utskottet anser att Sverige i samband med översynskonferensen angående FN:s konvention om särskilt inhumana vapen bör klargöra att ett internationellt totalförbud mot antipersonella minor utgör den enda verkliga lösningen på det humanitära problem användningen av minor ger upphov till. Sverige bör härvid lägga förslag med syfte att få till stånd ett sådant förbud. Detta anser utskottet skall ges regeringen till känna.
Till betänkandet fogas en reservation från Moderaterna och en meningsyttring från Vänsterpartiet. Ett särskilt yttrande från Folkpartiet är också bilagt betänkandet.
2. Motionerna
1993/94:U401 av Lena Klevenås m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om förbud mot export av antipersonella minor samt av komponenter därtill, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om förbud mot import av antipersonella minor, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om förbud av produktion i Sverige av antipersonella minor,
1993/94:U402 av Christina Linderholm (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om totalförbud för personminor.
1993/94:U403 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska initiativ i FN och ESK i syfte att få till stånd minskade utgifter för militära rustningar och motsvarande satsning på FN:s förebyggande åtgärder, 7. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om en utvidgning av vapenregistret till en internationell regim för begränsning och kontroll av den internationella vapenhandeln, inkl. vapenproduktionen i enlighet med vad som anförts i motionen, 8. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till att konventionen om biologiska vapen förstärks med nödvändig verifikation samt arbetar för ett förbud mot radiologiska vapen, inkluderande förbud mot angrepp av civila kärnenergianläggningar, 9. att riksdagen begär att regeringen internationellt lägger fram förslag om förbud mot tillverkning och försäljning av antipersonella minor eller komponenter till dessa samt aktivt stödjer minröjning i de värst drabbade länderna, 10. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett internationellt förbud mot antipersonella laservapen, mot användning av FAE-vapen och att cluster bombs förs in i konventionen om särskilt inhumana vapen, 11. att riksdagen begär att regeringen lägger förslag om folkrättsligt bindande avtal om taktiska kärnvapen, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stödja lokala initiativ för att avveckla provområdet vid Novaja Zemlja, 13. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett fullständigt provstopp och i FN kräver en oberoende internationell vetenskaplig undersökning om kärnvapenprovens medicinska och miljömässiga konsekvenser, 14. att riksdagen begär att regeringen i FN verkar för ett förbud mot kärnkraftsdrivna fartyg, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för icke-spridningsfördragets förlängning och förstärkning av IAEA:s kontrollsystem, 16. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till förverkligandet av en kärnvapenfri zon i Norden, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna sin uppfattning att kärnvapenanvändning inte står i överensstämmelse med internationell rätt, 18. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om olagligförklarande av kärnvapnens användning i enlighet med vad som anförts i motionen, 19. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om ett obligatoriskt register över varje lands lager av plutonium och höganrikat uran, 20. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om att kärnvapen ställs under internationell kontroll och att ett internationellt kärnvapenregister upprättas i FN:s regi, 21. att riksdagen begär att regeringen i FN aktivt arbetar för att militära resurser används för att rädda och återställa miljön i enlighet med förslagen i FN-studien och motionen, 22. att riksdagen begär att regeringen fullföljer FN-studiens nationella förslag; göra upp en nationell aktionsplan för hur militära resurser kan användas för miljön och tillse att militären återställer den miljö de skadat.
1993/94:U404 av Gunhild Bolander (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att låta utreda förutsättningarna för en civil multinationell övervakningscentral placerad på Gotland.
1993/94:U405 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att genteknologins framsteg inte används för utvecklande av nya biologiska vapen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av ett effektivt kontrollsystem för att övervaka utvecklingen inom genteknologins område vad gäller framställning av vapen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av reglerna för sekretess vid skyddsforskning.
1993/94:U407 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges arbete i FN och ESK för att begränsa vapenhandeln, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt initiativ i FN för att få till stånd offentlig redovisning av handeln med lätta vapen för upprorsbekämpning, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för internationellt förbud mot export av landminor,
1993/94:U409 av Ingela Mårtensson och Charlotte Branting (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om totalt provstopp, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lag om förbud mot kärnvapen på svenskt territorium, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kärnvapen och internationell rätt, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kärnvapenkrig av misstag.
1993/94:U410 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en plan för omställning från militär till civil produktion, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationell vapenhandel.
1993/94:U413 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige som en del av sin utrikespolitik verkar för en minskad svensk europeisk och internationell vapenhandel,
1993/94:U415 av Maj Britt Theorin m.fl. (s, fp, c, kds, v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kärnvapenanvändning inte står i överensstämmelse med internationell rätt.
1993/94:Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av begränsning och kontroll av den internationella vapenhandeln.
3. Sammanfattning av motionerna
I motion U401 (s) uppges att det sammanlagt har spritts mer än 100 miljoner antipersonella minor i 62 av världens länder. Värst drabbade av minor är länder i tredje världen.
Det uppges att Sverige har exporterat antipersonella minor och komponenter till sådana alltsedan 1950-talet. Sveriges regering har nu meddelat USA att man ämnar följa deras uppmaning om ett treårigt moratorium för all export av antipersonella minor, vilket i praktiken innebär att KMI stoppar exporten av mina FFV 013 under en treårsperiod.
Motionärerna menar (yrkande 1) att det finns skäl att lagstifta mot tillverkning och export av dessa minor.
Om man stödjer ett internationellt exportstopp av antipersonella minor bör man inte heller importera dessa vapen från andra länder.
Sverige bör deklarera att man inte kommer att importera antipersonella minor. Riksdagen bör därför (yrkande 2) hos regeringen begära förslag till en lag om förbud mot import av antipersonella minor. Riksdagen bör också begära förslag till en lag om förbud av produktion i Sverige av antipersonella minor (yrkande 3).
I motion U402 (c) framhålls att det fasansfulla med personminor är att de finns kvar långt efter det att kriget upphört och att de ofta orsakar värre skador i ett långt perspektiv. Dessa minor hindrar återflyttning av flyktingar, de förstör miljön och stora landområden blir obrukbara. En uppmaning att sluta exportera minor är en början men löser inte problemet.
År 1981 antogs en internationell konvention om inhumana vapen. I ett tilläggsprotokoll till denna anges vissa inskränkningar i hur minor får användas. Vid den uppföljningskonferens som planeras under 1994 finns möjlighet att göra ändringar. Sverige borde vid denna konferens föreslå ett totalförbud mot tillverkning, handel och användning av personminor och liknande vapen. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.
Den socialdemokratiska partimotionen U403 (s) behandlar i ett sammanhållet perspektiv frågor om fred och nedrustning.
I motionen anförs att rustningarna -- speciellt avseende konventionella vapen, som beräknas svara för upp emot 90 % av världens militära utgifter -- kräver mycket stora resurser. Samtidigt eftersätts skriande sociala behov i både i-länder och u-länder. Detta mönster har blivit än tydligare på grund av den rådande ekonomiska krisen.
Sverige bör (yrkande 6) snarast ta initiativ såväl i ESK som i FN i syfte att få till stånd minskade utgifter för rustningar. Regeringen bör återkomma med förslag till ett gemensamt internationellt agerande för en minskning av militärutgifterna och motsvarande satsning på FN:s förebyggande åtgärder.
FN har beslutat om ett begränsat frivilligt vapenhandelsregister för tyngre vapen. Till detta har ett 80-tal länder lämnat uppgifter.
Motionärerna ser detta som ett första steg mot en kontroll och begränsning av den internationella vapenhandeln. Dels måste registret göras obligtoriskt, dels omfatta alla slags konventionella vapen, inte minst s.k. lättare vapen.
Enligt deras mening bör en internationell global regim under FN, som omfattar både köpare och säljare, sättas upp med uppgift att begränsa och kontrollera den internationella vapenhandeln. För att vara heltäckande bör regimen vara obligtorisk och omfatta också militär produktion, service och know-how.
Sverige bör i FN lägga förslag om en utvidgning av vapenregistret till en internationell regim (yrkande 7).
Med erfarenhet från kemivapenkonventionen bör Sverige ta initiativ till att konventionen om biologiska vapen förstärks med nödvändig verifikation (yrkande 8).
Några radiologiska vapen existerar inte i sig, men ett konventionellt angrepp eller kärnvapenangrepp på en civil kärnkraftsanläggning skulle fungera som ett radiologiskt vapen. Sverige har därför ställt kravet att ett förbud mot radiologiska vapen också måste innehålla förbud mot angrepp på civila kärnenergianläggningar.
Sverige bör, enligt motionen, ta initiativ för att åter få i gång förhandlingarna i Genève om radiologiska vapen (yrkande 8).
Sverige har tidigare spelat en ledande roll i arbetet på att få till stånd begränsningar i eller förbud mot användningen av särskilt inhumana vapen. Detta arbete, framför allt när det gäller landminor, måste aktivt fortsätta vid den särskilda FN-konferens som äger rum 1994.
Minan som stridsmedel liksom olika metoder för att lägga ut minor utvecklas i snabb takt. USA har 1993 förbjudit all export av amerikanska landminor under tre år. FN har därefter enhälligt beslutat uppmana regeringarna till ett icke tidsbegränsat moratorium för export av minor.
Den svenska regeringen bör internationellt lägga fram förslag om förbud mot tillverkning och försäljning av antipersonella minor eller komponenter till dessa, om att ansvar för minröjning också läggs på det land som tillverkat och exporterat dessa och aktivt stödja minröjning i de värst drabbade länderna (yrkande 9).
Lasertekniken har redan fått en mycket vidsträckt militär användning. Det är möjligt att med hjälp av laser medvetet, permanent förstöra synen på människor.
Sverige bör verka för ett internationellt förbud mot antipersonella laservapen (yrkande 10).
En annan kategori vapen med urskillningslös verkan är de s.k. FAE-vapnen (Fuel Air Explosives).
FAE-vapnen kan sägas överlappa gapet mellan konventionella vapen och de minsta "mikrokärnvapnen". FAE-vapnen skulle därmed kunna bidra till att legitimera mikrokärnvapen.
Sverige bör ta initiativ till ett internationellt förbud mot användning av FAE-vapen (yrkande 10).
Under kriget i Persiska viken förekom ett omfattande bruk av s.k. multipelbomber. Ett stort antal små stridsdelar avges över en mycket stor yta på kortast möjliga tid. Stridsmetoden innebär att man avger eld mot stora ytor snarare än mot enskilda väl definierade mål.
Sverige bör verka för ett internationllt förbud mot användning av FAE-vapen och ta initiativ till att multipelbomber (cluster bombs) förs in i konventionen om särskilt inhumana vapen (yrkande 10).
Målet är en kärnvapenfri värld, ett mål som inte längre är orealistiskt. Genom ekonomiskt, politiskt, vetenskapligt, kulturellt, teknologiskt och ekologiskt samarbete skapas ett klimat där ett internationellt förbud mot kärnvapnen kan förhandlas fram.
Förslagen som följer skall, enligt motionärerna, ses som steg i en process som leder till en kärnvapenfri värld.
Bortdragandet av taktiska kärnvapen från militära förband och fartyg, som USA och Ryssland genomfört, är mycket betydelsefullt, men baseras på ensidiga icke formaliserade utfästelser. Det är nu angeläget att dessa åtgärder kodifieras i folkrättsligt bindande avtal.
Sverige bör därför ta initiativ till förslag om folkrättsligt bindande avtal om taktiska kärnvapen (yrkande 11).
Vad gäller tidigare kärnvapenprov vid de sovjetiska provområdena vid Novaja Zemlja, bör Sverige (yrkande 12) utan att invänta ett provstopp, t.ex. inom ramen för det påbörjade Barentssamarbetet, stödja pågående lokala ansträngningar att omgående avveckla det nämnda provområdet och medverka till att radiaksituationen klarläggs och att adekvata åtgärder vidtas.
Det finns en vitt spridd oro för de hälso- och miljömässiga effekterna av kärnvapenprov. FN:s kärnvapenstudie 1990 kunde visa på en del medicinska och miljömässiga effekter av kärnvapenprov och produktion av kärnvapen. Sverige bör (yrkande 13) verka för ett fullständigt provstopp och i FN kräva en oberoende, internationell, vetenskaplig undersökning av kärnvapenprovens medicinska och miljömässiga konsekvenser.
Ett annat näraliggande problem är utsläpp av radioaktiva ämnen från kärnkraftsdrivna fartyg, vilka uteslutande är militära fartyg bortsett från sex isbrytare.
Att förebygga framtida olyckor med kärnkraftsdrivna fartyg är dock en militär fråga, som berör inte bara flaggstaterna utan alla stater och som därför bör lösas i samband med andra internationella militära frågor och nedrustningsfrågor.
Sverige bör (yrkande 14) verka i FN för ett förbud mot kärnkraftsdrivna fartyg.
Icke-spridningsfördraget (NPT) är mycket viktigt. I det avtalet förbinder sig kärnvapenmakterna att starta en konkret och verklig kärnvapennedrustning mot att icke-kärnvapenstater förbinder sig att inte skaffa kärnvapen.
År 1995 kommer frågan om avtalets förlängning upp, och många länder hävdar att om kärnvapenstaterna inte inlett förhandlingar om ett fullständigt provstopp innan dess, kommer NPT-avtalet inte att förlängas. Det viktigaste nu måste vara att förhindra spridningen av kärnvapen till flera länder.
Sverige bör aktivt verka för en förstärkning av IAEA:s kontrollsystem och för att kärnvapenmakterna fullt ut lever upp till sina förpliktelser i NPT-avtalet. Sverige bör aktivt arbeta för att NPT-fördraget förlängs efter 1995 (yrkande 15).
Kärnvapenfria zoner måste i dag ses som viktiga nedrustningssteg genom att det främjar processen för en kärnvapenfri värld.
Sverige bör (yrkande 16) ta initiativet till förverkligandet av en nordisk kärnvapenfri zon snarast.
Säkerhet för framtiden kan inte bygga på tillit till kärnvapen. Därför måste på lång sikt möjligheten till kärnvapenanvändning elimineras.
Ett viktigt politiskt steg vore att folkrättsligt förbjuda användning av kärnvapen.
Under 1980-talet framstod allt tydligare att staters förhållanden till icke-användning av kärnvapen konstituerade en begynnande process av sedvanerätt. Grunden för en ny lag, sedvane- lika väl som avtalsbaserad, existerar redan.
Frågan om kärnvapenanvändningens laglighet har nu aktualiserats genom att WHO vid sitt möte i maj 1993 med stor majoritet beslöt att av Internationella domstolen i Haag begära ett uttalande om kärnvapenanvändning kan anses vara i överensstämmelse med internationell rätt.
Det råder enligt motionärernas mening ingen tvekan om att kärnvapenanvändning utgör ett brott mot flera internationella principer för att skydda civilbefolkningen i krigstid.
Den svenska regeringen bör dels klarlägga för Internationella domstolen att kärnvapenanvändning inte står i överensstämmelse med internationell rätt (yrkande 17), dels lägga fram förslag om olagligförklarande av användning av kärnvapen (yrkande 18).
Ett annat viktigt område att få kontroll över är det material som använts för kärnvapen, plutonium och höganrikat uran. Det finns i dag ingen officiell internationell statistik.
Den svenska regeringen bör därför i FN lägga förslag om ett obligatoriskt register över varje lands lager av plutonium och höganrikat uran (yrkande 19).
Åren efter andra världskriget diskuterades i FN på förslag av USA att ställa kärnvapnen under internationell kontroll. Avsikten var att förhindra en okontrollerbar kärnvapenkapplöpning. Grundtankarna i planen bör nu tas upp till förnyad diskussion med anledning av den nya situationen i världen. En början kan göras genom att ett internationellt kärnvapenregister i FN:s regi snabbt upprättas (yrkande 20).
Resurser som nu används för militära ändamål borde kunna användas för att skydda, förbättra och återställa miljön. En särskild FN-studie har genomförts under svenskt ordförandeskap, vars eniga förslag fördes in i förberedelserna för UNCED.
Vid Riokonferensen aktualiserades rapporten i det svenska talet, men inga konkreta förslag lades fram från svensk sida. Motståndet mot att ta upp militären och miljön under UNCED var stort. Med den nya administrationen i USA kan dock förändringar förväntas.
Sverige bör i FN aktivt verka för att militära resurser används för att rädda och återställa miljön i enlighet med förslagen i FN-studien (yrkande 21) och fullfölja studiens nationella förslag; göra upp en nationell aktionsplan för hur militära resurser kan användas för miljön och tillse att militären återställer den miljö de skadat (yrkande 22).
I motion U404 (c) föreslås att en multinationell övervakning av Östersjön från en samordnad kontroll- och ledningscentral byggs upp. En sådan åtgärd skulle förbättra samarbetet mellan Östersjöländerna och sannolikt få till följd att den säkerhetspolitiska osäkerheten i Östersjöområdet minskar. Gotland -- i centrum av Östersjön -- är den naturliga och självklara platsen för lokaliseringen av en sådan central.
Den mycket snabba utvecklingen av biologiska stridsmedel och de toxiner som i dag kan produceras med genteknik är oroande framhålls det i motion U405 (kds). Under 1980-talet ökade kopplingen mellan biotekniken och den militära forskningen och tillämpningen markant.
Konventionen om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen förbjuder forskning, utveckling och lagring av biologiska vapen.
Denna konvention är dock inte ett tillräckligt skydd enär den exempelvis tillåter skyddsforskning på biologiska vapen. Enligt motionen (yrkande 1) bör genteknologins framsteg inte få användas för utvecklande av nya, biologiska vapen.
Tyvärr är mycket av skyddsforskningen hemlig. En motivering för sekretessen är att inte oroa befolkningen och de egna soldaterna. Reglerna rörande sekretessen för skyddsforskning behöver ses över (yrkande 3).
Ytterligare ett problem är att ett effektivt kontrollsystem saknas. Från svenskt håll har B- och toxinvapenkonventionen från år 1972 länge kritiserats för sin brist på kontroll och verifikationsprocedurer. Sverige bör nu (yrkande 2) verka för införandet av ett effektivt kontrollsystem för att övervaka utvecklingen inom genteknologins område vad gäller framställning av vapen.
I motion U407 (v) sägs att regeringen blundar för vapenhandelns destabiliserande följder. I stället bidrar den till denna katastrofala utveckling genom att liberalisera den svenska exporten av krigsmateriel. Vänsterpartiet anser att arbetet för att begränsa vapenhandeln måste bli en huvuduppgift för Sverige i FN och ESK (yrkande 7).
FN:s vapenregister upptar -- i likhet med SIPRI:s -- endast tyngre vapen, sådana som används i krig mellan stater. I de inre konflikterna används emellertid huvudsakligen lättare vapen för upprorsbekämpning. De internationella vapenströmmarna bestående av sådana vapen är betydligt svårare att kontrollera. Det är utomordentligt angeläget att denna handel kartläggs för att få stopp på spridningen av dessa oerhört dödsbringande vapen. Bland dessa vapen finns exempelvis landminor vilka dödar och lemlästar många år efter krigens slut.
Vänsterpartiet föreslår (yrkande 8) att Sverige i FN tar initiativ till offentlig redovisning av handeln med s.k. lätta vapen. I den påbörjade översynen av de internationella reglerna för användning av landminor (Landmines Protocol) skall Sverige verka för förbud av export av sådana minor (yrkande 9).
I motion U409 (fp) konstateras att nedrustningskonferensen i Genève (CD) sedan många år har haft frågan om ett totalt stopp för kärnvapenprov på sin dagordning.
Därför är det, enligt motionärerna, glädjande att FN:s generalförsamling beslutat att reella förhandlingar nu äntligen skall tas upp i CD. Sverige bör med all kraft verka för att dessa förhandlingar skall bli framgångsrika. Sverige kan bidra med expertis och erbjuda sina tjänster vad gäller övervakning av ett förbud (yrkande 1).
Det finns i dag ingen lag som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium. Riksdagen bör stifta en lag om ett sådant förbud (yrkande 2). Inte minst med tanke på att Sverige vid ett eventuellt medlemskap i Europeiska unionen kan komma att ingå i ett gemensamt försvar där kärnvapen ingår, är det högst angeläget att en sådan lag kommer till stånd.
Även om det för de flesta är uppenbart att bruk av kärnvapen är ett brott mot mänskligheten kan det vara av betydelse att också få detta prövat i Internationella domstolen. Frågan kommer att återkomma till FN:s generalförsamling, och då bör Sverige rösta för en sådan prövning (yrkande 3).
Det finns all anledning att frågan om kärnvapenkrig av misstag tas på allvar och förs in i diskussionerna om kärnvapen. Detta bör enligt yrkande 3 ges regeringen till känna.
I motion U410 (fp) erinras om att Inga Thorsson hade ansvaret för en utredning, som var en uppföljning av ett beslut i FN, om möjligheterna till omställning från militär till civil produktion. Resultatet presenterades 1984 i betänkandet Med sikte på nedrustning. Tyvärr har den inte kommit till den användning som den var avsedd för. Regeringen bör ta initiativ till en plan för omställning från militär till civil produktion (yrkande 2).
Den internationella vapenhandeln bör omfattas av större kontroll än hittills. I december 1991 antog FN:s generalförsamling en resolution om ett centralt register för export av konventionella vapen. Förslaget bygger på en frivillig medverkan. Dessutom avses endast konventionella vapen, medan kärnvapen, kemiska och biologiska vapen exkluderas. Själva vapenproduktionen undantas också. Till sist borde det också ingå en uttalad strävan att minska omfattningen av krigsmateriel. Sverige borde verka för att resolutionen kompletteras på dessa punkter (yrkande 3).
I motion U413 (s) framhålls att Sverige på det internationella planet aktivt bör verka för en restriktiv vapenexportpolitik. Riksdagen bör (yrkande 1) som sin mening ge regeringen detta till känna.
Redan 1961 deklarerade FN:s generalförsamling med stor majoritet att användning av kärnvapen skulle vara ett brott mot FN:s stadga och ett brott mot mänskligheten, påpekas det i motion U415 (s, fp, c, kds, v).
Vid sitt möte i maj 1993 antog WHO med klar majoritet en resolution som begär ett yttrande från Internationella domstolen om huruvida användning av kärnvapen av en stat i krig eller i annan väpnad konflikt mot bakgrund av deras medicinska och miljömässiga effekter är ett brott mot internationell rätt. Internationella domstolen har mottagit denna begäran och har nu vänt sig till medlemsstaterna för att de skall redovisa sina synpunkter senast den 10 juni 1994.
Motionärerna kan inte identifiera någon situation när användning av kärnvapen skulle kunna vara tillåten under internationell rätt. Det råder enligt deras mening ingen tvekan om att kärnvapenanvändning utgör ett brott mot internationella principer för att skydda civilbefolkningen i krigstid. Det är därför, enligt motionärerna, självklart att den svenska regeringen för Internationella domstolen klargör att användning av kärnvapen inte står i överensstämmelse med internationell rätt.
I partimotionen Sf622 (v) anförs att ett stort ansvar vilar på det internationella samfundet att begränsa vapenhandeln.
4. Utskottet
4.1 Kärnvapen och folkrätten
I motionerna U403 (s) yrkandena 17 och 18, U409 (fp) yrkande 3 och U415 (s, fp, c, kds, v) behandlas olika aspekter av kärnvapenanvändning och internationell rätt. Motionärerna kräver dels att riksdagen som sin uppfattning skall ge regeringen till känna att kärnvapenanvändning inte står i överensstämmelse med internationell rätt, dels att Sverige i FN skall lägga fram ett förslag om olagligförklarande av kärnvapnens användning.
Som påpekas i flera av motionerna har frågan om kärnvapenanvändningens laglighet nu aktualiserats genom att WHO vid sitt möte i maj 1993 med stor majoritet beslöt att av Internationella domstolen i Haag begära ett uttalande om kärnvapenanvändning skulle vara i överensstämmelse med internationell rätt. Den svenska regeringen bör, enligt motionärerna, i ett yttrande till Internationella domstolen klarlägga att kärnvapenanvändning inte står i överensstämmelse med internationell rätt.
Utskottet har tidigare vid ett flertal tillfällen behandlat frågor om kärnvapen och folkrätten. Så skedde exempelvis i närmast föregående nedrustningsbetänkande (bet. 1992/93:UU19) i anledning av partimotionen 1992/93:U404 (s), vari bl.a. begärdes att Sverige i FN skulle framlägga ett förslag om olagligförklarande av kärnvapnens användning.
Ett förbud mot användning av kärnvapen och den därmed nära sammanhängande frågan om icke-första-användning har under en lång följd av år stått på dagordningen i internationella nedrustningsfora (bl.a. i FN:s generalförsamling) utan att i sak kunna föras framåt. De stora kärnvapenmakterna har nu i stället valt en metod i den kärnvapennedrustning som äntligen inletts, innebärande successiva minskningar i arsenalerna. Utskottet ser det som väsentligt att dessa ansträngningar, som under senare år medfört påtagliga framsteg, stöds och uppmuntras.
Därmed anser utskottet motionerna U403 (s), yrkande 18, och U409 (fp), yrkande 3, besvarade.
I sitt anförande inför generalförsamlingen vid FN:s 40-årsjubileum 1985 tog statsminister Palme upp frågan om bruk av kärnvapen. Han sade därvid bl.a. följande: "Vi bör överväga möjligheten att i folkrätten förbjuda användning av kärnvapen som en del i en process som leder till allmän och fullständig nedrustning."
I ett anförande inför FN:s generalförsamlings extra möte om nedrustning sommaren 1988 tog statsminister Carlsson ånyo upp den från svensk sida tidigare framförda tanken på förbud mot kärnvapenanvändning. Han erinrade därvid bl.a. om de folkrättsliga begränsningar som redan existerar i fråga om kärnvapenanvändning. Han anförde vidare som den svenska regeringens uppfattning att det skulle vara av stor betydelse att träffa ett avtal om förbud mot användning av kärnvapen. Samtidigt underströk Ingvar Carlsson att ett sådant avtal måste stödjas av konkreta nedrustningsåtgärder på alla områden, inkl. både kärnvapen och konventionella vapen.
Utskottet vill åter uttrycka sitt stöd för sådana insatser som kan förhindra användning av kärnvapen. Det spörsmål som WHO ställt till Internationella domstolen i Haag avser innehållet i gällande folkrätt men får självklart politisk effekt. Sverige har, i likhet med andra medlemsstater, givits tillfälle att framföra sina synpunkter i denna rättsfråga. Utskottet förutsätter att regeringen utnyttjar denna möjlighet.
Utskottet konstaterar att det, som nämnts ovan, från svensk sida otvetydigt deklarerats att folkrättsliga begränsningar existerar i fråga om kärnvapenanvändning.
Alltsedan sekelskiftet har det inom den internationella rätten existerat en princip om att krigförande inte har en oinskränkt rätt att välja stridsmedel eller stridsmetoder. Enligt utskottets uppfattning skulle användning av kärnvapen begränsas av de sedvanerättsliga distinktions- och proportionalitetsprinciperna.
Enligt distinktionsprincipen är det förbjudet att attackera en civilbefolkning eller civil egendom. Vid en attack mot ett militärt mål får inte oproportionerligt stora skador tillfogas civilbefolkningen eller civil egendom.
Utskottet konstaterar även att det existerar en proportionalitetsprincip inom FN-stadgans folkrätt. Repressalier som är oproportionerliga i jämförelse med den föregående provokationen är förbjudna. Det torde vara svårt att förena denna princip med att använda kärnvapen som en repressalie mot en attack med konventionella stridsmedel.
Regeringen bör därför, enligt utskottets uppfattning, klargöra i sitt svar till Internationella domstolen att användning av kärnvapen inte skulle stå i överensstämmelse med internationell rätt. Detta bör ges regeringen till känna.
Utskottet föreslår således att riksdagen i anledning av motion U403 (s), yrkande 17, och motion U415 (s, fp, c, kds, v) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Utskottet konstaterar att Internationella domstolen vid utövandet av sina rådgivande befogenheter skall följa de bestämmelser i sin stadga som gäller vid tvistemål i den mån domstolen anser dem tillämpliga (Stadga för Internationella domstolen, kapitel IV, artikel 68). De bestämmelser som åsyftas återfinns i stadgans kapitel II, artikel 38, punkt 1, vilken har följande lydelse.
"Domstolen, vars uppgift är att i överensstämmelse med internationell rätt avgöra sådana tvister, som hänskjutas till densamma, skall tillämpa: a) allmänna eller speciella internationella överenskommelser, vilka fastställa av de tvistande staterna uttryckligen erkända regler; b) internationell sedvänja, utgörande bevis för en allmän praxis, godtagen såsom gällande rätt; c) allmänna, av de civiliserade folken erkända rättsgrundsatser; d) med förbehåll för bestämmelsen i artikel 59 rättsliga avgöranden och de olika ländernas mest sakkunniga författares lärosatser, såsom hjälpmedel för fastställande av gällande rätt."
(Artikel 59 säger att domstolens beslut är bindande endast för de tvistande parterna och i fråga om det mål, som avdömts.)
Utskottet utgår från att regeringen vid utarbetandet av sitt svar till Internationella domstolen noga beaktar vad som utifrån de i stadgans artikel 38 nämnda riktlinjerna kan andragas som skäl för att användande av kärnvapen i krig eller annan väpnad konflikt, beaktande dessa vapens medicinska och miljömässiga effekter, skulle utgöra ett brott mot den användande statens skyldigheter enligt internationell lag, inkluderande WHO:s stadga.
Utskottet är medvetet om att olika uppfattningar råder om vad som enligt folkrätten kan läggas till grund för ett ställningstagande rörande kärnvapenanvändning. Utskottet vill i detta sammanhang dock fästa regeringens uppmärksamhet på några argument -- utöver de ovan anförda -- för att kärnvapenanvändning skulle stå i strid mot internationell lag, vilka förekommit i den internationella diskussionen bland folkrättsjurister. Det rör sig i dessa fall främst om vad som kan betecknas som allmänna, av de civiliserade folken erkända rättsgrundsatser.
Haag-konventionerna innebär att neutrala staters territorier är okränkbara. Radioaktivt nedfall, men även andra effekter av kärnvapenanvändning i väpnade konflikter, gör emellertid inte halt vid neutrala staters gränser. Kärnvapenanvändning skulle därför i flertalet fall komma att innebära ett brott mot dessa konventioner.
Användandet av vapen som orsakar onödigt lidande måste anses vara förbjudna. Det var i enlighet med detta synsätt som exempelvis kodifierandet av förbudet mot dum-dum-kulor skedde. Effekterna av radioaktiv strålning till följd av kärnvapenanvändning åstadkommer onödigt lidande, inte bara för utomstående som direkt drabbas utan, till följd av bl.a. genetiska skador, också för kommande generationer.
Enligt en etablerad grundsats, uttryckt bl.a. i deklarationen från FN:s miljökonferens 1972, föreligger hinder för användandet av vapen som orsakar omfattande, långvarig och allvarlig skada på miljön. I den nämnda deklarationen uttrycks detta sålunda: "Man and his environment must be spared the effects of nuclear weapons."
Redan Hugo Grotius framhöll att det enligt folkrätten är förbjudet att döda någon med hjälp av gifter. Principen om förbud mot toxiska vapen är i vissa avseenden också kodifierad (framförallt genom 1925 års Genève-konvention). Vissa restprodukter av kärnvapenanvändning är otvivelaktigt att betrakta som toxiska.
Utskottet utgår från att dessa och andra överväganden som framförts i den internationella, juridiska diskussionen samt innehållet i existerande allmänna internationella överenskommelser tas i beaktande.
4.2 Icke-spridningsfördraget (NPT)
I den socialdemokratiska partimotionen (U403, yrkande 15) föreslås att Sverige aktivt bör verka för en förlängning av NPT efter 1995 och att IAEA:s kontrollsystem förstärks.
Icke-spridningsfördraget (Non-Proliferation Treaty, NPT), som trädde i kraft 1970 har hittills undertecknats av 163 stater. År 1995 skall beslutas om NPT:s förlängning.
Sverige anser att ett stärkande av NPT är en av de mest centrala frågorna på den internationella nedrustningsagendan och kommer bl.a. att fortsätta att verka för en förlängning för alla stater, liksom för att ytterligare stater ansluter sig till fördraget.
Sverige har under förra året tillsammans med övriga nordiska länder gjort uppvaktningar i 24 stater som ännu ej anslutit sig till NPT i syfte att förmå dem att ansluta sig. Vidare har de nordiska länderna uppvaktat 56 NPT-stater som ännu inte slutit kontrollavtal med IAEA, vilket de är skyldiga att göra enligt NPT.
Många länder har traditionellt knutit frågan om en förlängning av NPT till bristen på framsteg när det gäller kärnvapenstaternas åtaganden i NPT om nukleär nedrustning (artikel VI) liksom i provstoppsfrågan. De båda stora kärnvapenstaterna har emellertid sedan sommaren 1991 inlett en process i överensstämmelse med sina förpliktelser enligt artikel VI i NPT, senast manifesterad genom undertecknandet av START 2-avtalet.
En förutsättning för att NPT skall kunna fungera tillfredsställande är att fördragets efterlevnad effektivt kan kontrolleras genom IAEA:s kontrollverksamhet (safeguards). Bl.a. har IAEA:s inspektioner i Irak på uppdrag av FN:s säkerhetsråd visat på behovet av att förstärka IAEA:s safeguards. Det räcker inte med att IAEA inspekterar de anläggningar som de NPT-anslutna staterna själva har deklarerat. Kontrollen måste omfatta all relevant kärnteknisk verksamhet. Sverige har sedan många år arbetat aktivt för en förstärkning av safeguardssystemet och även pekat på behovet av förstärkt finansiering av verksamheten.
Utskottet har tidigare, senast i betänkandet 1992/93:UU19, påpekat att arbetet med förhindrande av kärnvapenspridning är en av de mest centrala frågorna på den internationella nedrustningsagendan. Denna bedömning kvarstår.
Utskottet menar mot denna bakgrund att en förlängning av NPT-avtalet är utomordentligt angelägen, liksom att alla stater ansluter sig till fördraget.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sverige även fortsättningsvis aktivt bör verka för en förstärkning av IAEA:s kontrollsystem och för att kärnvapenmakterna lever upp till sina förpliktelser enligt NPT-avtalet.
Därmed får motion U403 (s) yrkande 15 anses besvarat.
4.3 Fullständigt provstoppsavtal m.m.
I partimotionen U403 (s) yrkande 13 begärs att regeringen verkar för ett fullständigt provstopp och i FN kräver en oberoende internationell vetenskaplig undersökning om kärnvapenprovens medicinska och miljömässiga konsekvenser. Också i motion U409 (fp) yrkande 1 krävs ett fullständigt provstopp.
Utskottet anser, i likhet med vad det framhållit i en rad tidigare betänkanden, att ett fullständigt provstopp är en väsentlig och central nedrustningsfråga. Ett internationellt avtal som förbjuder alla kärnsprängningar är ett viktigt medel i icke-spridningsansträngningarna.
Utskottet konstaterar, att Sverige sedan många år har ägnat stor uppmärksamhet åt försöken att få till stånd ett avtal om fullständigt stopp för alla kärnvapenprov (CTBT). Ansträngningarna har sedan 1960-talet koncentrerats till förhandlingarna vid Nedrustningskonferensen i Genève (CD). I juli 1991 presenterade Sverige i CD ett fullständigt avtalsförslag. Den 18 mars 1993 aktualiserade Sverige detta förslag men med den betydande skillnaden att alla kärnsprängningar, även s.k. fredliga kärnsprängningar, föreslås förbjudna. Det presenterades i juni 1993 vid Nedrustningskonferensen i Genève. I december 1993 presenterade Sverige detaljerade förslag om hur efterlevnaden av ett förbud kan kontrolleras. Bl.a. föreslås att IAEA skall få ansvaret för verifieringen.
Det svenska förslaget har föranlett ingående kommentarer och förslag från ett antal stater. Sveriges förslag innehåller den enda fullständiga avtalstext som hittills presenterats vid Nedrustningskonferensen och utgör fortfarande underlag för förhandlingarna.
Sverige var vid höstens generalförsamling i FN, liksom tidigare under en lång följd av år, medförslagsställare till resolutionen om kärnvapenprovstopp.
Enligt fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) räknas fem stater -- USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina -- som erkända kärnvapenstater. Dessa har samtliga tillverkat och sprängt en kärnladdning före 1967. Ryssland har i detta sammanhang efterträtt Sovjetunionen. Av övriga stater, som bildats efter Sovjetunionens upplösning, har Vitryssland, Kazakstan och Ukraina kärnvapen på sina territorier. Vitryssland tillträdde NPT i februari 1993 och Kazakstan nyligen. Ukraina har hittills inte velat underteckna fördraget utan kopplat frågan om NPT-tillträde till andra frågor, bl.a. till ersättning för att ge upp sitt kärnvapeninnehav. Sydafrika, som tillträdde NPT 1991, har under 1993 deklarerat att man haft sex kärnladdningar men att dessa nu förstörts. Indien genomförde 1974 en s.k. fredlig kärnsprängning. Denna skedde efter 1967, varför landet inte kan göra anspråk på att vara kärnvapenmakt i NPT:s mening.
Fyra av de fem erkända kärnvapenstaterna gör för närvarande tillfälliga uppehåll med sina prov. USA har tidigare i år förlängt sitt moratorium till september 1995.
Ryssland och Frankrike har förlängt sina moratorier på motsvarande tid.
Storbritannien vill ha kvar möjligheten till provsprängningar men tvingas för närvarande göra uppehåll, eftersom man är beroende av att genomföra eventuella sprängningar i USA.
Kina har inte redovisat sina planer men genomförde en provsprängning i oktober 1993.
Den tekniska utvecklingen har visat att ett provstopp inte är en fullständig garanti mot spridning av kärnvapen till nya länder, eller mot att kärnvapenmakterna utvecklar mera sofistikerade vapen. Det faktum att ett land inte företagit en provsprängning är inte ett avgörande bevis för att det inte har kärnvapenkapacitet.
Som utskottet understrukit i en rad betänkanden (senast i bet. 1992/93:UU19) är det angeläget att kärnvapenprovens effekter på hälsa och miljö undersöks noggrant.
Sverige deltar aktivt i det arbete som bedrivs inom FN:s ram för att kartlägga effekterna av joniserande strålning från radioaktivt material. Detta arbete bedrivs framför allt inom ramen för FN:s vetenskapliga kommitté för att studera effekterna av strålning (UNSCEAR). Vidare har Världshälsoorganisationens studie om effekterna av ett kärnvapenkrig fortfarande hög aktualitet.
I det klimat av kärnvapennedrustning som nu råder synes det bli allt lättare för forskare att få tillgång till material om kärnvapenprovens effekter på hälsa och miljö. Ett första krav måste vara en uppmaning till kärnvapenstaterna att göra sitt material tillgängligt för internationella organ och forskare världen över.
Utskottet förutsätter att regeringen aktivt deltar i den fortsatta internationella diskussionen i denna fråga och därvid tar de egna initiativ som enligt regeringens bedömning kan vara motiverade.
Därmed får motionerna U403 (s) yrkande 13 och U409 (fp) yrkande 1 anses besvarade.
I partimotionen U403 (s) yrkande 12 hemställs att regeringen stödjer lokala initiativ för att avveckla området för kärnvapenprov vid Novaja Zemlja.
Från svensk sida har man med oro noterat spridningen av radioaktiva ämnen i detta område och följer uppmärksamt utvecklingen.
Avveckling av det f.d. sovjetiska provområdet på Novaja Zemlja bör, enligt utskottets uppfattning, vara en fråga för Barentsrådets kärnsäkerhetsgrupp, när denna inleder sitt arbete.
Utskottet menar att en avveckling av provområdet vid Novaja Zemlja även ur nedrustningssynpunkt är mycket angelägen. Den tidigare Sovjetunionen hade i princip endast två områden för sina kärnvapenprov: Novaja Zemlja och Semipalatinsk. Det sistnämnda området ingår i det numera självständiga Kazakstan och har avvecklats som provområde. Det enda provområde som återstår för Ryssland, om detta land skulle vilja återuppta kärnsprängningar, vore Novaja Zemlja.
Därmed får motion U403 (s) yrkande 12 anses besvarad.
4.4 Kärnvapen- och plutoniumregister m.m.
I motion U403 (s) yrkande 20 föreslås att alla kärnvapen ställs under internationell kontroll och att ett internationellt kärnvapenregister upprättas. I samma motion yrkande 19 hemställs att regeringen i FN lägger fram förslag om ett obligatoriskt register över varje lands lager av plutonium och höganrikat uran.
Utskottet konstaterar inledningsvis att antal och typer av kärnvapen i de fem erkända kärnvapenmakternas arsenaler numera är väl kända.
Fokus har i stället alltmer flyttats till frågorna om spridning av kärnvapen till stater utanför kretsen av erkända kärnvapenstater. En rad stater står vid tröskeln för kärnvapeninnehav. Detta förhållande, som mera ingående beskrivs på annan plats i föreliggande betänkande, har dramatiskt illustrerats i fallet Irak. I detta sammanhang konstaterar utskottet med oro att Nordkorea inte uppfyllt sina åtaganden i enlighet med kontrollavtalet med IAEA i anslutning till NPT.
Rysslands president, Jeltsin, har tidigare presenterat ett förslag om internationell kontroll av hela den nukleära produktions- och användningscykeln i syfte att förhindra spridning. Sedermera har också president Clinton presenterat ett förslag om ett internationellt förbud mot tillverkning av klyvbart material för vapenändamål (s.k. cut-off) i syfte att förhindra spridning. Detta förslag studeras för närvarande av det internationella samfundet och skall ses i samma sammanhang som övriga förslag om förstärkning av icke-spridningsavtalet och en utökad roll för IAEA. Utskottet har inhämtat att Sverige, inom ramen för kommande förhandlingar om ett avtal beträffande s.k. cut-off, kommer att föreslå att också tillverkning av den tunga väteisotopen tritium, som visserligen inte räknas som klyvbart material men har betydelse vid kärnvapenproduktion, tas upp i förhandlingarna.
Utskottet utgår från, vilket också anförts tidigare (bet. 1992/93:UU19), att regeringen kontinuerligt följer utvecklingen främst vad avser möjligheten till internationellt stöd för ett kärnvapenregister. Utskottet noterar i sammanhanget att SIPRI bedriver ett arbete med att inventera plutoniuminnehav.
FN:s generalförsamling antog hösten 1993 utan omröstning och med en bred medförslagsställarkrets, däribland Sverige, en resolution om förbud mot tillverkning av klyvbart material för kärnvapenändamål. Resolutionen uppmanar bl.a. till förhandlingar "i lämpligaste internationella forum" och ett internationellt avtal i denna fråga. Vidare uppmanas IAEA att inleda studier om hur efterlevnaden av ett förbud lämpligast bör kontrolleras. För att ett sådant avtal skall få avsedd verkan torde staternas innehav av klyvbart material behöva deklareras.
Internationell övervakning av plutonium och höganrikat uran för kärnvapenändamål har under lång tid behandlats inom IAEA. I dessa överläggningar har Sverige deltagit aktivt. Genom den ovan nämnda FN-resolutionen har frågan fått förnyad aktualitet. Genom ett avtal om förbud mot tillverkning av klyvbart material för vapenändamål kommer ökade krav att ställas på deklaration och kontroll av existerande lager av plutonium och höganrikat uran. Utskottet har inhämtat att regeringen är beredd att aktivt verka för sådana deklarationer och kontroller. Utskottet utgår från att regeringen noga följer den fortsatta utvecklingen.
Därmed anser utskottet motion U403 (s) yrkandena 19 och 20 besvarad.
4.5 Taktiska kärnvapen
I partimotionen U403 (s) yrkande 11 föreslås att regeringen lägger fram förslag till folkrättsligt bindande avtal om taktiska kärnvapen.
I och med att Förenta staterna år 1991 initierade ett tillbakadragande av ett visst antal flygburna bomber och att en stor del av dessa vapen skulle förstöras samt att Sovjetunionen svarade med en deklaration om att motsvarande åtgärder skulle vidtas beträffande de sovjetiska vapnen kom samtliga sjöbaserade taktiska kärnvapen att tas bort från fartygen.
Utfästelserna om åtgärder på det marina området i det amerikanska initiativet kan ses som en bekräftelse på den förändring som ägt rum i de globala styrkeförhållandena. Marin kärnvapennedrustning blev möjlig därför att vapnen inte längre svarade mot något sovjetiskt hot.
I oktober 1993 inleddes en total översyn av den amerikanska kärnvapendoktrinen. Detta arbete skall avslutas med en rapport under våren 1994. Studien kan komma att leda till att NATO ändrar sin försvarsdoktrin och att såväl betydelsen av som antalet taktiska kärnvapen i Europa minskar.
Enligt utskottets uppfattning bör frågan om behovet av ett avtal om taktiska kärnvapen bedömas när effekterna av stormakternas åtgärder på området klarnat.
Därmed får motion U403 (s) yrkande 11 anses besvarad.
4.6 Kärnvapenfri zon i Norden m.m.
I den socialdemokratiska partimotionen U403 (s) yrkande 16 föreslås att Sverige tar initiativ till förverkligandet av en kärnvapenfri zon i Norden. Motion U409 (fp) yrkande 2 kräver att riksdagen stiftar en lag om förbud mot kärnvapen på svenskt territorium.
Genom ett beslut av de nordiska utrikesministrarna tillsattes år 1987 en nordisk ämbetsmannagrupp med uppdrag att studera förutsättningarna för en kärnvapenfri zon i Norden.
Ämbetsmannagruppen presenterade en rapport i mars 1991. I rapporten konstateras bl.a. att frågan om en nordisk zon måste ses i ett bredare europeiskt sammanhang och att Europa söker sig ett nytt säkerhetspolitiskt mönster.
Den nordiska ämbetsmannagruppen fick av utrikesministrarna i uppdrag att fortsätta att mötas. Den nordiska kretsen håller fortlöpande konsultationer i frågan. Utskottet utgår mot denna bakgrund från att det finns en hög beredskap för att snabbt kunna aktualisera frågan om en kärnvapenfri zon om så anses lämpligt mot bakgrund av det allmänna säkerhetspolitiska läget.
Därmed får motion U403 (s) yrkande 16 anses besvarad.
I lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) stadgas om innehav m.m. av kärnämnen på svenskt territorium. Enligt utskottets uppfattning är denna lag tillfyllest för de syften motionärerna önskar uppnå med motion U409 (fp).
Med det anförda anser utskottet motion U409 (fp) yrkande 2 besvarad.
4.7 Marin kärnkraft
I den socialdemokratiska motionen U403 (s) yrkande 14 framhålls att det är angeläget att införa internationella säkerhetsnormer för alla kärnkraftsdrivna fartyg -- även militära. Motionärerna yrkar att riksdagen begär att regeringen i FN verkar för ett förbud mot kärnkraftsdrivna fartyg.
Utskottet har tidigare (senast i bet. 1992/93:UU19) konstaterat att det hittills har visat sig svårt att få internationellt stöd för olika förslag beträffande ökad kärnsäkerhet för sjöburna reaktorer. Ett problem är att det saknas ett regelrätt internationellt forum där militärt utnyttjande av kärnkraft kan diskuteras.
Hösten 1990 försökte Island, med svenskt stöd, att ta upp frågan om kärnkraftsdrivna fartyg i FN:s generalförsamling (som ett miljöärende i andra utskottet). Något officiellt isländskt förslag kunde dock inte läggas fram då tillräckligt stöd saknades.
Utskottet konstaterar att Sverige senast tog upp frågan om kärnkraftsdrivna fartyg vid Internationella atomenergiorganets (IAEA:s) generalkonferens 1992. På nordiskt initiativ antog generalkonferensen 1990 en resolution i frågan om säkerhetsriktlinjer för civila kärnkraftsdrivna fartyg. IAEA:s uppdrag är att i samråd med den internationella sjöfartsorganisationen (IMO) undersöka behovet av en revidering av existerande internationella säkerhetsriktlinjer för kärnkraftsdrivna kommersiella fartyg och möjligheterna att utsträcka dessa riktlinjer till alla slags civila fartyg.
Enligt sin stadga har IAEA endast mandat att behandla civil användning av kärnkraft. Eftersom de militära reaktorerna är kraftkällor för krigsfartygen och inte utgör en del av fartygens beväpning saknas, som antytts ovan, ett lämpligt internationellt forum för frågan. Denna typ av reaktorer har tidigare aldrig tagits upp i bilaterala eller andra nedrustningssammanhang. Vid det nordiska utrikesministermötet på Svalbard i augusti 1992 underströks emellertid behovet av förebyggande arbete för att förhindra kärnolyckor. Därvid betonades vikten av effektiva åtgärder för att öka säkerheten också beträffande militära reaktorer, bl.a. för att förhindra ytterligare olyckor med atomubåtar.
Frågan om säkerhet i samband med marint utnyttjande av kärnkraft är av stor betydelse. Utskottet utgår därför ifrån att regeringen även fortsättningsvis aktivt verkar internationellt för att befrämja säkerhet avseende fartygsburna kärnreaktorer och för att bemästra de problem som är förknippade med sjunkna kärnreaktorer och internationella säkerhetsnormer för kärnkraftsdrivna fartyg.
Därmed får motion U403 (s) yrkande 14 anses besvarad.
4.8 Kärnvapenkrig av misstag
I motion U409 (fp) yrkande 3 krävs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det finns all anledning att frågan om kärnvapenkrig av misstag tas på allvar och förs in i diskussionerna om kärnvapen.
Utskottet konstaterar att frågan om kärnvapenkrig av misstag uppmärksammats mycket tidigt. Det klassiska exemplet på åtgärd är överenskommelsen om inrättandet av den s.k. heta linjen mellan Moskva och Washington. Upplösningen av det tidigare Sovjetunionen och den därav följande uppkomsten av nya kärnvapenmakter har tillfört frågan en ny dimension. Betydande ansträngningar läggs ned på att i det uppkomna läget vidta nya åtgärder för att minska riskerna för såväl kärnvapenspridning som kärnvapenkrig av misstag. På det multilaterala området är inte minst ESK:s arbete av betydelse härvidlag.
Därmed anser utskottet motion U409 (fp) yrkande 4 besvarad.
4.9 Biologiska och radiologiska vapen, verifikationsfrågor m.m.
I motion U404 (c) föreslås att en utredning tillsätts för att granska förutsättningarna för en civil, multinationell övervakningscentral placerad på Gotland. Utskottet avstyrkte under föregående riksmöte (bet. 1992/93:UU19) en i allt väsentligt likalydande motion från samma motionär. Utskottet vidhåller sitt ställningstagande.
Därmed avstyrks motion U404 (c).
I partimotionen U403 (s) yrkande 8 (delvis) föreslås att regeringen tar initiativ till att konventionen om biologiska vapen förstärks med nödvändig verifikation.
Utskottet har tidigare i olika sammanhang konstaterat att 1972 års konvention mot biologiska vapen (B-vapenkonventionen) saknar ett adekvat verifikationssystem.
Erfarenheter från bl.a. Gulfkriget 1990--1991 har visat på betydelsen av att B-vapenkonventionen förstärks med verifikationsföreskrifter. Ett sådant arbete har inletts genom den s.k. VEREX-processen. Ett utkast till ett protokoll om verifikation av konventionen har utarbetats. Sverige har aktivt deltagit i denna process. En konferens som syftar till att granska utkastet till verifikationsprotokoll kommer att hållas i september 1994. Sverige kommer att verka för att konventionen inom en snar framtid kommer att kompletteras med ett effektivt verifikationssystem.
Därmed anser utskottet motion U403 (s) yrkande 8 besvarad i berörd del.
I partimotionen U403 (s) yrkande 8 (delvis) krävs också ett förbud mot radiologiska vapen, inkluderande förbud mot angrepp på civila kärnenergianläggningar.
Enligt utskottets uppfattning har frågan om radiologiska vapen och angrepp på civila kärnkraftsanläggningar en hög angelägenhetsgrad för Sverige eftersom flera kärnkraftsanläggningar finns lokaliserade i vår omedelbara närhet. Sverige har i Nedrustningskonferensen i Genève arbetat för att få till stånd en konvention mot radiologiskt orsakad massförstörelse. Frågans sakbehandling har dock blivit lidande på grund av diskussioner om lämpligt förhandlingsforum. Den närmare bakgrunden till forumproblemet finns redovisad i utskottets föregående nedrustningsbetänkande (bet. 1992/93:UU19) i anslutning till behandlingen av ett likalydande yrkande.
Utskottet konstaterar att ett förbud mot attacker riktade mot civila kärnkraftsanläggningar redan i dag finns i tilläggsprotokoll I till 1949 års Genèvekonventioner (artikel 56).
Därmed anser utskottet motion U403 (s) yrkande 8 besvarad i berörd del.
I motion U405 (kds) berörs olika aspekter på möjligheten av att använda genteknologi för framställning av (biologiska) vapen.
Forskningen om människans gener, kanske mest uppmärksammad genom det stora internationella GENOM-projektet (även kallat HUGO-projektet), varigenom hela det mänskliga arvsanlaget i detalj kartläggs, leder nu till ökade kunskaper. Ytterligare möjligheter till missbruk kan därmed skönjas för framtiden. Kunskap om de mänskliga arvsanlagen skulle kunna användas för utveckling av stridsmedel som selektivt riktades mot grupper av människor med vissa genetiska egenskaper. I projektet deltar forskare från hela världen, även från Sverige.
Utskottet noterar att denna snabba vetenskapliga utveckling inom det biotekniska området och möjligheten att med genteknikens hjälp tillverka nya agentier för B-krigföring har uppmärksammats inom FN:s nedrustningsarbete.
År 1991 gav FN:s tredje granskningskonferens för konventionen mot biologiska vapen en expertgrupp i uppdrag att utvärdera möjligheterna att kontrollera eller verifiera konventionens efterlevnad. Expertgruppen konstaterade att det i dag finns tekniska möjligheter att kontrollera efterlevnaden av och därigenom stärka förtroendet för konventionen.
Sverige har varit mycket aktivt i denna process. Sverige har innehaft ordförandeposter för olika tekniska delar av arbetet i Genève och har vid två tillfällen anordnat internationella arbetsmöten i syfte att mellan tekniska experter diskutera möjligheter och problem med verifikation av B-vapenkonventionen.
Utvecklingen av möjligheterna att ta fram genetiskt selektiva vapen följs noga av Försvarets forskningsanstalt (FOA) i samverkan med universitetsforskare.
Risken för tillämpning av genteknologin på det militära området väcker oro. Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att man från svensk sida fortsatt verkar för att konventionen mot biologiska vapen förstärks med kontrollmöjligheter samt att genteknologins framsteg inte används för utvecklande av nya biologiska vapen.
Därmed anser utskottet motion U405 (kds) yrkandena 1--2 besvarad.
I motion U405 (kds) yrkande 3 konstateras också att mycket av skyddsforskningen är hemlig. En motivering för sekretessen är att inte oroa befolkningen och de egna soldaterna. Reglerna rörande sekretessen för skyddsforskning behöver enligt motionären ses över.
Skyddsforskning rör ofta frågor om vapensystem och teknologier som är under utveckling eller under införande. Det kan därför många gånger vara av väsentlig betydelse för rikets säkerhet att eventuella blottor i vår kapacitet att motstå de nya typer av hot, som är bland de främsta objekten för för svensk skyddsforskning, skyddas av sekretesslagstiftningen (sekretesslagen 2 kap. 2 §). Utskottet anser att de nuvarande sekretessreglerna på området är väl avvägda. Utskottet noterar emellertid också med tillfredsställelse att försvarsministern i riksdagen anfört att det finns anledning att i dessa frågor visa så stor öppenhet som möjligt samt att regeringen följer debatten på området.
Enligt utskottets uppfattning är möjligheten och önskvärdheten av att direkt söka påverka sekretesslagstiftningen i andra stater synnerligen begränsad. De påverkansmöjligheter som står till buds är att ta upp frågan i samband med förhandlingar om en kontrollregim för B-vapenkonventionen.
Utskottet anser därmed motion U405 (kds) yrkande 3 besvarad.
4.10 Laservapen, FAE-vapen (Fuel Air Explosives) m.m.
I partimotionen U403 (s) yrkande 10 föreslås att regeringen skall verka för ett internationellt förbud mot antipersonella laservapen, mot användning av FAE-vapen och för att cluster bombs förs in i konventionen om särskilt inhumana vapen.
Utskottet konstaterar att Sverige sedan 1986 verkat för ett internationellt förbud mot antipersonell användning av laserteknik och antipersonella laservapen.
Utskottet konstaterar också att det redan i dag är förbjudet att använda multipelbomber (s.k. cluster bombs) på ett sådant sätt att de huvudsakligen drabbar civila och inte militära mål. Vid översynskonferensen för konventionen om särskilt inhumana vapen kommer bl.a. antipersonella landminor att behandlas. Enligt vad utskottet inhämtat avser Sverige också aktualisera andra vapenkategorier vars verkningar bör bedömas ur ett humanitärrättsligt perspektiv såsom antipersonella laservapen och sjöminor. Regeringen studerar vilka ytterligare vapenkategorier som bör bli föremål för initiativ. Till denna grupp hör FAE-vapen.
Därmed får motion U403 (s) yrkande 10 anses besvarad.
4.11 Minor m.m.
I ett flertal motioner föreslås åtgärder avseende antipersonella minor (truppminor). I motion U401 (s) krävs förbud mot export, import och produktion av dylika minor. Motion U402 (c) föreslår att Sverige skall verka för ett totalförbud mot tillverkning, handel och användning av personminor under 1995 års översynskonferens av 1980 års FN-konvention om särskilt inhumana vapen. Den socialdemokratiska partimotionen U403 yrkar att Sverige skall verka för ett totalförbud mot tillverkning och försäljning av antipersonella minor samt att Sverige aktivt skall stödja minröjning i de värst drabbade länderna. Också i motion U407 (v) krävs att Sverige skall verka för ett internationellt förbud mot export av landminor.
Utskottet har tidigare i olika sammanhang, senast i betänkande 1993/94:UU15, haft anledning att behandla den i många länder akuta frågan om utspridda, omarkerade landminor. Sverige har under de senaste åren också deltagit i minröjningsprogram i flera av de värst drabbade länderna. Sverige har dock begränsade möjligheter, vad gäller såväl teknologisk kompetens som personell kapacitet, att bistå med minröjning under de speciella förhållanden som råder i den typ av länder det oftast är fråga om. Det finns därför, enligt utskottets uppfattning, anledning att på detta område sträva efter ett utökat internationellt samarbete genom FN.
Som exempel på pågående minröjningsinsatser kan följande nämnas.
I Afghanistan har FN:s operation för humanitärt bistånd, UNOCHA, det verkställande ansvaret för minröjning. Med verksamhetens nuvarande omfattning beräknas det ta 6 år att röja vägar och stigar i landets östra delar. Vissa delar av landet kommer aldrig att kunna röjas, utan man får nöja sig med att helt avstänga dessa områden.
Såvitt avser Somalia har UNHCR bidragit med pengar till minröjning i de norra delarna av landet. EU, som också bidrar ekonomiskt, har det operativa ansvaret för de begränsade insatser som görs.
Efter en tid av åtskillig osäkerhet om hur minfrågan skulle hanteras kom minröjning i gång i Kambodja 1992 genom enskilda organisationer, vilka finansierades av UNHCR trots att huvudansvaret åvilar UNTAC. Till stor del håller verksamheten på att rinna ut i sanden, bl.a. beroende på oklarheter vad gäller ansvarsfördelning och finansiering.
I Moçambique finns stora områden som på grund av mineringar inte kan bli beboeliga inom överskådlig tid. UNDP har ett slags samordningsansvar för minröjning. Förutom projekt som bedrivs med statligt stöd (bl.a. från Sverige) bedriver också en rad enskilda organisationer egna minröjningsprojekt.
I de kurdiska delarna av Irak har en av EU finansierad organisation -- Mine Advisory Group -- initierat ett program för utbildning av minröjare. Antalet minor är emellertid så stort att man inriktar sig främst på att med varningsskyltar o.d. markera de farligaste områdena.
Utskottet anser att den som lagt ut minor utan erforderliga utmärkningar borde ansvara för minröjningen. Den civilbefolkning som drabbas av effekterna är emellertid främst betjänt av att minröjning sker och att arbetet inte förhalas. Om de som lagt ut minorna inte tar sitt ansvar löses problemet med minröjning bäst med gemensamma, av FN samordnade insatser.
Minfrågan har såväl humanitära och nedrustningsaspekter som utvecklingsaspekter. Enligt vad utskottet erfarit är det emellertid så, att det inom FN-systemet saknas en instans för samordning, där minfrågan kan behandlas i sin helhet. Mot bakgrund härav är det utskottets uppfattning att de övergripande aspekterna på minröjningsfrågan kunde tas upp samlat för att inom FN-systemets ram få till stånd en samordning.
Med det anförda anser utskottet motion U403 (s) yrkande 9 (berörd del) besvarad.
Utskottet konstaterar att minfrågan ägnades betydande uppmärksamhet under FN:s generalförsamling hösten 1993. Sammanlagt antogs fyra resolutioner i ämnet. Församlingen uppdrog åt FN:s generalsekreterare att utarbeta en rapport om hur de problem som orsakas av landminor skall lösas (A/RES/48/7). En studie skall göras rörande barn i väpnade konflikter, särskilt offer för landminor (A/C.3/48/L.40). I en resolution (A/RES/48/75K) behandlas exportmoratorium, och i en annan (A/RES/48/79) behandlas 1980 års konvention om särskilt inhumana vapen.
I resolutionen om exportmoratorium, till vilken Sverige var medförslagsställare, uppmanas alla länder att inte exportera "antipersonella minor som kan förorsaka stor fara för civilbefolkningen". Enligt utskottets uppfattning är det väsentligt att denna typ av minor ställs i centrum eftersom det är den som förorsakat det största lidandet i berörda länder.
I aktuell FN-resolution behandlas handeln med antipersonella minor på så sätt att en exportreglering (moratorium) förordas. Enligt utskottets uppfattning talar mycket för att detta är ett lämpligt förfaringssätt.
Utskottet konstaterar i detta sammanhang att sådana minor inte har tillverkats i Sverige under de senaste 15 åren, varför någon export inte är aktuell. Som försvarsutskottet framhåller i sitt yttrande har någon export inte förekommit de senaste 20 åren. Något utförseltillstånd kommer tills vidare inte att medges för sådana minor som avses i den aktuella FN-resolutionen.
För att tillverka krigsmateriel i Sverige krävs särskilt tillstånd av regeringen. Den svenska krigsmateriellagstiftningen innehåller också ett principiellt exportförbud för all krigsmateriel. Först genom regeringens beslut i varje enskilt fall ges tillstånd till export. Regeringen har deklarerat att man även fortsättningsvis avser vara restriktiv med tillståndsgivning för alla typer av minmateriel, beaktande att dessa vapensystem kan medföra stora risker för civilbefolkningen. Utskottet välkomnar detta och förutsätter att det innebär ett totalstopp för export av antipersonella minor och även komponenter särskilt avsedda att ingå i sådana minor.
FN:s konvention om särskilt inhumana vapen, antagen 1980, omfattar förbud och begränsningar vad gäller användningen i internationella konflikter av vissa särskilt inhumana, konventionella vapen. Konventionen är uppbyggd som en ramkonstruktion med därtill fogade tre protokoll.
Protokoll II behandlar landminor, försåtvapen och liknande anordningar, som används i landkriget. Här anges bl.a. att urskillningslös användning av minor är förbjuden. Skulle det bli nödvändigt att använda minor eller liknande mot mål inom befolkade områden stadgas särskilda restriktioner vid utläggningen för att skydda civilbefolkningen. Metoden att fjärrutlägga minor får endast användas mot ett område som i sig utgör ett militärt mål eller som innehåller militära mål. Protokollet anger de särskilda försiktighetsmått i form av protokollföring eller anordning för självdestruktion som skall iakttas.
Enligt protokollet skall parterna i en konflikt protokollföra läget på alla förplanerade minfält och områden med försåtvapen. Parterna skall behålla alla minprotokoll och efter fientligheternas upphörande överlämna protokollen till andra parten -- bestämmelsen gäller dock inte undantagslöst.
Som påpekas i försvarsutskottets yttrande har konventionen rörande användningen av vissa särskilt inhumana, konventionella vapen i internationella konflikter (vilken till dags dato ratificerats av 41 stater och undertecknats av ytterligare 22) inte i alla avseenden fått avsedd effekt och framför allt inte hindrat en urskillningslös minkrigföring i många länder under senare år. Försvarsutskottet ser mot denna bakgrund positivt på att konventionen nu blir föremål för en översyn.
Som utrikesutskottet tidigare konstaterat har Sverige agerat aktivt när det gäller att få till stånd en översyn av 1980 års FN-konvention om särskilt inhumana vapen. Det har nu fastställts att en översynskonferens kommer att hållas under år 1995. Ett första förberedande möte ägde rum den 28 februari--4 mars i år, det andra mötet äger rum den 16--27 maj och det tredje förberedande mötet är inplanerat till den 8--20 augusti.
Utrikesutskottet delar försvarsutskottets uppfattning att en översyn av konventionen är angelägen. Utskottet vill också betona att Sverige bör verka för ökad anslutning till konventionen.
Utvecklingen har visat att det föreligger ett stort behov av att dels skärpa konventionens materiella regler vad avser användandet av antipersonella minor, dels göra konventionen gällande under s.k. interna väpnade konflikter. 1980 års konvention är inte formellt tillämpbar på denna typ av konflikt och det är, som framgått ovan, framför allt i länder som har drabbats av interna väpnade konflikter som de antipersonella minorna i dag utgör ett allvarligt hot mot civilbefolkningen. Enligt utskottets uppfattning bör konventionen utsträckas till att täcka även interna konflikter.
Utskottet anser att Sverige i samband med översynskonferensen bör klargöra att ett internationellt totalförbud mot antipersonella minor utgör den enda verkliga lösningen på det humanitära problem användningen av minor ger upphov till. Sverige bör härvid lägga förslag med syfte att få till stånd ett sådant förbud.
Med anledning av motionerna U402 (c), U403 (s) yrkande 9 berörd del och U407 (v) yrkande 9 bör således detta ges regeringen till känna. Utskottet betraktar motion U401 (s) yrkandena 1--3 besvarad med vad utskottet anfört.
4.12 Internationell vapenhandel m.m.
I ett flertal motioner föreslås åtgärder för att begränsa och kontrollera den internationella vapenhandeln.
Utskottet konstaterar inledningsvis att Sveriges långsiktiga mål på nedrustningsområdet -- globalt och regionalt -- är att minska rustning och rustningskostnader avseende alla vapenslag.
Ökad öppenhet på militärområdet tjänar som en förtroendeskapande åtgärd. Sverige var, som nämndes i utskottets föregående betänkande om säkerhet och nedrustning (bet. 1992/93:UU19), medförslagsställare till resolutionen i FN:s generalförsamling 1991 om upprättandet av ett universellt FN-register för handeln med konventionella vapen.
Sverige ser därför mycket positivt på beslutet om att upprätta ett FN-register om handel med konventionella vapen, vilket kan förväntas öka öppenheten avseende vapenhandeln. Det beslut som fattats av FN:s generalförsamling innebär också att frågan om en utvidgning av registret kommer att prövas. Sverige bör eftersträva bindande åtaganden från samtliga medlemsstater att ansluta sig till registret.
I inledningsskedet är det angeläget att stärka efterlevnaden av beslutet. En första rapportering skedde under år 1993 och avsåg då uppgifter om 1992 års export och import av tyngre konventionella vapen. Sverige har lämnat underlag till FN-registret i april 1993. Totalt rapporterade 83 länder under 1993. Av övergripande betydelse är att få samtliga FN:s medlemsstater att rapportera. Enligt utskottets uppfattning kan det, när ytterligare erfarenheter vunnits, finnas skäl att pröva frågan om en utökad ambitionsnivå.
Sverige deltar även aktivt i motsvarande arbete inom ESK:s säkerhetsforum i Wien och i FN:s nedrustningskonferens i Genève. Det bör i sammanhanget också noteras att SIPRI bedriver ett uppmärksammat arbete på området.
Efter Gulfkriget 1990--1991 framträdde hos många länder en politisk vilja att skapa en större internationell insyn i och kontroll över vapenhandeln. Detta manifesterades i uttalanden av EG-länderna, de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd och inom den europeiska säkerhetskonferensen. Den främsta uppmärksamheten riktades främst mot den konventionella vapenhandeln. Det ovan nämnda FN-beslutet skall ses i detta perspektiv.
Emellertid förekommer också ett samarbete, i vilket Sverige deltar, för att förhindra spridning av produkter och varor som kan användas för tillverkning av kärnvapen (Nuclear Suppliers Group, NSG), missiler och missilteknologi (Missile Technology Control Regime, MTCR) samt kemiska och biologiska vapen (Australiengruppen).
Därmed får motionerna U403 (s) yrkande 7, U407 (v) yrkandena 7--8, U410 (fp) yrkande 3, U413 (s) yrkande 1 samt Sf622 (v) yrkande 3 anses besvarade.
4.13 Överföring av militära resurser till andra ändamål m.m.
I den socialdemokratiska partimotionen U403 (s) yrkande 6 föreslås svenska initiativ i FN och ESK i syfte att få till stånd minskade utgifter för militär rustning och motsvarande satsningar på FN:s förebyggande åtgärder. Motion U410 (fp) yrkande 2 kräver att en plan för omställning från militär till civil produktion (konvertering/conversion) utarbetas.
Som utskottet tidigare konstaterat i olika sammanhang (senast i bet. 1992/93:UU19), har Sverige sedan länge drivit frågor rörande omställning från militär till civil produktion. Särskilt har därvid sambandet mellan nedrustning och utveckling framhållits. Sålunda genomfördes på initiativ av Sverige och andra nordiska länder under åren 1978--1981 en FN-studie under svenskt ordförandeskap rörande sambandet mellan nedrustning och utveckling.
I enlighet med rekommendationerna i nämnda studie har den svenska regeringen genomfört en nationell uppföljningsstudie (Med sikte på nedrustning, SOU 1984:62, 1985:43). Denna studie, som därefter i engelsk språkdräkt distribuerades till FN:s samtliga medlemsstater, behandlar bl.a. möjligheterna att i en nedrustningssituation ställa om Sveriges försvarsindustri till civil produktion.
En särskild interdepartemental arbetsgrupp har sedermera, i rapporten En politik för nedrustning och utveckling (Ds 1988:19), övervägt rekommendationerna i anslutning till FN:s konferens 1987 om sambandet mellan nedrustning och utveckling. I nämnda konferens deltog sammanlagt 150 stater. Dessa enade sig om ett slutdokument, vilket bl.a. innehöll en principdeklaration och ett allmänt formulerat handlingsprogram.
På grund av den politiska situationen i slutet av 1980-talet möttes försöken att driva frågan vidare i FN-sammanhang ej av någon påtaglig framgång.
Under senare tid har frågan om omställning av militär produktion för civila ändamål ånyo aktualiserats från svensk sida. Enligt utskottets uppfattning bör det svenska östbiståndet i vissa avseenden ses som bidrag till en dylik omställning. Detta gäller exempelvis delar av arbetet rörande rustningskontroll och kärnsäkerhet i det forna Sovjetunionen. Utskottet har närmare redogjort för detta i betänkande 1993/94:UU16.
Konverteringsprocessen från militär till civil produktion hör i sin praktiska tillämpning intimt samman med reformer och strukturrationalisering av näringsliv och industri. Ett viktigt inslag kan vara att söka koppla ihop företag från Sverige och ett annat land som har intresse av att samarbeta på vissa produktområden. Stöd till konverteringsprocessen utgör ett särskilt angivet område inom ramen för samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa. Sverige bidrar till denna på flera sätt.
Sverige kommer att bidra med totalt 5 miljoner dollar till de forskningscentra som skall upprättas i Moskva och Kiev i syfte att skapa anpassade arbetsuppgifter till de f.d. sovjetiska experterna på massförstörelsevapen.
Enligt vad utskottet inhämtat har SwedeCorp givits ett särskilt ansvar att identifiera möjliga stödinsatser i samarbete mellan ryska och svenska företag. Under ledning av Innovationsinstitutet och i samarbete med den tekniske attachén i S:t Petersburg pågår således en sökprocess i syfte att identifiera intresserade svenska och ryska företag och produkter. Genom symposier som hållits i samarbete med ryska ingenjörsvetenskapsakademien har ett antal företag och högteknologiska produktområden identifierats som intressanta att bearbeta vidare. Innovationsinstitutet undersöker härvid förutsättningarna för ett samarbete som syftar till att konvertera S:t Petersburgs försvarsindustri (Kirovverken). Avsikten är bl.a. att inleda produktion av komposteringsanläggningar.
I Pskov finansierar SwedeCorp ett mindre stöd till den svenska gruppen Swenesco, som organiserar samarbete mellan svenska och ryska tekniker, ekonomer och studenter för att utarbeta produktionsplaner för det ryska företaget ADS, som befinner sig i en konverteringsprocess.
Erfarenheterna hittills visar, enligt SwedeCorp, att bristen på kapital och patentfrågan utgör konkreta problem. Därför diskuteras, ännu mycket preliminärt, olika möjligheter att bidra till en riskkapitalfond för konverteringsändamål -- förutsatt kapitalinsatser från svenskt näringsliv.
Stöd har också genom den bilaterala konsultfonden vid EBRD lämnats till bl.a. de ovan nämnda Kirovverken i S:t Petersburg. Ett mindre stöd har genom Svenska institutet också lämnats till ett symposium i Uddevalla vars tema var möjligheter till samarbete mellan andra europeiska stater och Ryssland inom högteknologi och konvertering av militärindustri för civil produktion.
Konvertering och konverteringsproblematik på central nivå ingår slutligen som en delkomponent i ett rådgivningsprojekt som Finansdepartementet genomför tillsammans med ryska finans- och ekonomiministerierna.
Även om problemen delvis är annorlunda och av helt annan dignitet nämns Baltikum ofta i samband med frågan om omställning. Genom Ingenjörer mot kärnvapen bidrar Sverige t.ex. till ett omställningsprojekt vid Tallinna meretehas (f.d. "varv nr 7") i Tallinn.
I de två här aktuella motionerna krävs åtgärder från svensk sida. Utskottet önskar i detta sammanhang emellertid peka på att frågan om överföring av militära resurser till andra ändamål sedan många år varit föremål för betydande uppmärksamhet också i en rad andra stater; inte minst gäller detta de forna Warszawapaktsstaterna.
Inom OECD har en databas lagts upp avseende samarbetsprojekt i hela Central- och Östeuropa. Bland dessa inkluderas även sådana som rör omskolning av militär personal. EU bedriver ett omfattande arbete på området. Också Internationella valutafonden, Världsbanksgruppen och Europeiska utvecklingsbanken är i skiftande utsträckning engagerade i verksamhet som berör omställningsfrågor.
Enligt utskottets uppfattning är omställningsfrågorna angelägna av en rad skäl -- främst ekonomiska, säkerhetspolitiska och utvecklingsmässiga. Utskottet anser det därför värdefullt att det tidigare svenska engagemanget på området följs upp i den situation som uppstått efter det kalla krigets slut. Det förändrade internationella läget kan dock förmodas innebära att nya förutsättningar för en omvandling från militär till civil produktion uppkommit. Motsvarande gäller för den besläktade frågeställningen om sambandet mellan nedrustning och utveckling.
Utskottet utgår från att regeringen fortsatt driver de här behandlade frågorna på sätt som befinnes lämpligt.
Därmed får motionerna U403 (s) yrkande 6 och U410 (fp) yrkande 2 anses besvarade.
4.14 Militära resurser och miljön
I partimotionen U403 (s) yrkande 21 föreslås att regeringen i FN aktivt skall arbeta för att militära resurser används för att rädda och återställa miljön i enlighet med förslagen i den särskilda FN-studien om militären och miljön, som framtagits under svenskt ordförandeskap. Vidare begärs (yrkande 22) att regeringen skall göra upp en nationell aktionsplan för hur nationella resurser kan användas för miljön och tillse att militären återställer den miljö de skadat.
Sverige tog tillsammans med övriga nordiska länder vid FN:s miljöprograms (UNEP) styrelsemöte i maj 1993 initiativ till ett beslut om tillämpligheten av miljönormer vid militär verksamhet. UNEP uppmanar i beslutet staterna att upprätta en nationell miljöpolicy för den militära sektorn. Vidare ombeds staterna att informera UNEP bl.a. om hur den militära sektorn kan bidra till att nationella miljömål uppnås och om behovet och lämpligheten av återställningsåtgärder inom områden som har skadats av militär verksamhet.
I proposition 1993/94:111 Med sikte på hållbar utveckling -- Genomförande av besluten vid FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED) framgår regeringens avsikt att även framdeles noga följa och aktivt delta i den internationella utvecklingen när det gäller dels efterlevnad av rekommendationen i Agenda 21 beträffande militärens hantering av miljöfarligt avfall, dels Miljöstyrelsens rekommendation om utarbetande av en nationell miljöpolicy för den militära sektorn.
Utskottet har tidigare (senast i yttrandet 1993/94:UU5y) framhållit att den FN-studie som arbetats fram under svenskt ordförandeskap borde kunna utgöra grund för användning av diverse militära resurser på miljöområdet. Utskottet vidhåller denna uppfattning och förutsätter att detta arbete följs upp i FN:s kommission för hållbar utveckling.
Utskottet noterar i detta sammanhang också att UNEP:s miljöstyrelse på svenskt/nordiskt initiativ nu fattat beslut om tillämpligheten av miljönormer vid militär verksamhet. Utskottet noterar vidare att regeringen avser att aktivt delta i det internationella miljösamarbetet när det gäller efterlevnaden av rekommendationen i Agenda 21 om militärens hantering av miljöfarligt avfall och Miljöstyrelsens rekommendation om utarbetande av nationell miljöpolicy för den militära sektorn.
På nationell nivå bedrivs i Sverige ett arbete med inriktning på miljöeffekterna av militär verksamhet. Försvaret har kartlagt drygt 2 000 miljöfarliga lämningar runt om i landet, omfattande allt från dumpad ammunition till blyförorenad sand vid militära skjutbanor. Nyligen lämnades en delrapport om Miljöfarliga lämningar inom Försvarsmakten till Statens naturvårdsverk (SNV). Rapporten tar upp olika typer av lämningar och innehåller även en beskrivning av inventeringsarbetet. Inom försvarets högkvarter (HKV) har en särskild miljösektion inrättats.
Därmed anser utskottet motion U403 (s) yrkandena 21 och 22 besvarad.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kärnvapen och folkrätt att riksdagen dels med anledning av motionerna 1993/94:U403 yrkande 17 och 1993/94:U415 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkande 18 och 1993/94:U409 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört, res. 1 (m)
2. beträffande icke-spridningsfördraget och IAEA:s kontrollsystem att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 15 besvarad med vad utskottet anfört,
3. beträffande fullständigt provstoppsavtal att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkande 13 samt 1993/94:U409 yrkande 1 besvarade med vad utskottet anfört,
4. beträffande kärnvapenprov vid Novaja Zemlja att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 12 besvarad med vad utskottet anfört,
5. beträffande kärnvapen- och plutoniumregister att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkandena 19--20 besvarad med vad utskottet anfört,
6. beträffande taktiska kärnvapen att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 11 besvarad med vad utskottet anfört,
7. beträffande en kärnvapenfri zon i Norden att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 16 besvarad med vad utskottet anfört,
8. beträffande kärnteknisk verksamhet att riksdagen förklarar motion 1993/94:U409 yrkande 2 besvarad med vad utskottet anfört,
9. beträffande marin kärnkraft att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 14 besvarad med vad utskottet anfört,
10. beträffande kärnvapenkrig att riksdagen förklarar motion 1993/94:U409 yrkande 4 besvarad med vad utskottet anfört,
11. beträffande verifikationsfrågor att riksdagen med avslag på motion 1993/94:U404 förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 8 besvarad med vad utskottet anfört,
12. beträffande genteknologi och biologiska vapen att riksdagen förklarar motion 1993/94:U405 yrkandena 1--3 besvarad med vad utskottet anfört,
13. beträffande laser- och FAE-vapen att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkande 10 besvarad med vad utskottet anfört,
14. beträffande minor att riksdagen dels med anledning av motionerna 1993/94:U402, 1993/94:U403 yrkande 9 i berörd del och 1993/94:U407 yrkande 9 ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels förklarar motionerna 1993/94:U401 yrkandena 1--3 samt 1993/94:U403 yrkande 9 i berörd del besvarade med vad utskottet anfört,
15. beträffande internationell vapenhandel att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkande 7, 1993/94:U407 yrkandena 7--8, 1993/94:U410 yrkande 3, 1993/94:U413 yrkande 1 och 1993/94:Sf622 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört, men. (v)
16. beträffande överföring av militära resurser till andra ändamål att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkande 6 och 1993/94:U410 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,
17. beträffande militära resurser och miljön att riksdagen förklarar motion 1993/94:U403 yrkandena 21--22 besvarad med vad utskottet anfört.
Stockholm den 24 maj 1994
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre Schori (s), Inger Koch (m), Mats Hellström (s), Maj Britt Theorin (s), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s), Peeter Luksep (m), Berndt Ekholm (s), Håkan Holmberg (fp), Birgitta Hambraeus (c) och Hans Hjortzberg-Nordlund (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
1. Kärnvapen och folkrätt (mom. 1)
Inger Koch, Peeter Luksep och Hans Hjortzberg-Nordlund (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Regeringen bör därför" och slutar med "vad utskottet anfört" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning står det således klart att användning av kärnvapen i de allra flesta fall leder till konsekvenser som otvetydigt står i strid med olika delar av folkrätten. Däremot är det också uppenbart att det kan finnas fall av kärnvapenanvändning där rättsläget ingalunda är lika självklart eftersom kärnvapen som sådana inte är förbjudna i folkrätten. Samtidigt ligger det i Sveriges, liksom alla små nationers, intresse att folkrätten tolkas strikt och inte politiseras. Beträffande kärnvapen måste således eftersträvas en entydig reglering av kärnvapenanvändningen i folkrätten snarare än en tolkning som vilar på tveksamt underlag och som därför kan negligeras av makter som har andra intressen. Regeringen bör mot denna bakgrund överväga lämpligheten av att svara Internationella domstolen.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Därmed anser utskottet" och slutar med "yrkande 3, besvarade" bort ha följande lydelse:
Därmed anser utskottet motionerna U403 (s), yrkandena 17 och 18, U409 (fp), yrkande 3, och U415 (s, fp, c, kds, v) besvarade.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande kärnvapen och folkrätt att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkandena 17 och 18, 1993/94:U409 yrkande 3 och 1993/94:U415 besvarade med vad utskottet anfört,
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Bertil Måbrink (v) anför:
FN:s register om handel med konventionella vapen upptar endast tyngre vapen, vilka normalt används i krig mellan stater. I de inre konflikterna används emellertid huvudsakligen lättare vapen för upprorsbekämpning, exempelvis handeldvapen och landminor. Det är utomordentligt angeläget att få stopp på spridningen av dessa oerhört dödsbringande vapen.
De internationella handelsströmmarna bestående av lätta vapen är mycket svåra att kontrollera. En första åtgärd för att försöka få till stånd en kontroll vore dock att FN:s register utvidgas till att gälla även lätta vapen. Sverige bör i FN ta initiativ till en sådan utvidgning. Jag anser dessutom att arbetet för att begränsa vapenhandeln måste bli en huvuduppgift för Sverige i FN och i ESK.
Utskottet borde ha hemställt att riksdagen som sin mening ger regeringen detta till känna och därmed tillstyrkt motion U407 yrkandena 7 och 8.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under moment 15 borde ha hemställt:
15. beträffande internationell vapenhandel att riksdagen dels med bifall till motion 1993/94:U407 yrkandena 7 och 8 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts, dels förklarar motionerna 1993/94:U403 yrkande 7, 1993/94:U410 yrkande 3, 1993/94:U413 yrkande 1 och 1993/94:Sf622 yrkande 3 besvarade med vad ovan anförts.
Särskilt yttrande
Kärnvapen och folkrätt
Daniel Tarschys och Håkan Holmberg (båda fp) anför:
Att motverka kärnvapnens spridning och användning är ett ytterst viktigt mål som i första hand måste nås på politisk väg genom internationella överenskommelser. I vilken utsträckning målet kan främjas genom en rättslig prövning får anses mer osäkert. När en sådan rättslig prövning nu har påfordrats genom WHO:s framställning till internationella domstolen i Haag finner vi det angeläget att Sverige bidrar med den sakkunskap som finns inom landet. Vi utgår från att regeringen baserar sin inlaga till domstolen på den expertis som finns inom och utanför regeringskansliet.
Försvarsutskottets yttrande 1993/94:FöU8y
Bilaga
Antipersonella minor m.m.
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har den 19 april 1994 beslutat bereda försvarsutskottet tillfälle att senast den 28 april 1994 yttra sig över de motioner som väckts rörande antipersonella minor m.m. under allmänna motionstiden.
Inledning
Minor i det svenska försvaret
Minvapnet är en viktig komponent i de vapensystem som försvarsmakten utnyttjar. Minorna är avsedda att användas för spärrning och blockering av järnvägar, flygfält, vägar och hamnar samt vid förstöring av anläggningar.
Inom det svenska försvaret finns två huvudgrupper av landminor -- fordonsminor och truppminor. Antipersonella minor benämns i Sverige truppminor. Fordonsminorna kan i sin tur delas in i två grupper. Den första är de som ligger på eller i marken och verkar underifrån mot band, hjul eller botten på fordonet. Exempel på sådana minor är stridsvagnsmina 5 som utlöses då man kör över den med ett fordon, således med tryck. Ett annat exempel är stridsvagnsmina 028 som verkar såväl med tryck som magnetiskt. Den andra gruppen fordonsminor verkar mot fordonets front eller sidor. En sådan mina finns i armén under benämningen fordonsmina 14. Den är avsedd att utlösas på kommando. En annan typ av fordonsmina är fordonsmina 013 som främst är avsedd för försvar av flygfält. Den är en fjärrkontrollerad mina som skjuts av om fientliga flygplan skulle landa på en bevakad flygplats. Minan har en fjärrstyrd, kontrollerad utlösning. Den är stor, står på stativ och är således mycket lätt att röja.
Av truppminor har armén flera typer. En typ -- truppmina 10 -- utlöses när man trampar på den; en annan typ är truppmina 11 som före detonationen skjuts upp någon meter. Dessa minor tillhör den grupp minor som kan drabba civilbefolkningen om de läggs ut okontrollerat, eftersom de då är svåra att röja.
Det svenska försvaret har behov av dessa mintyper också i framtiden. Minor är ett effektivt vapensystem för att förhindra eller fördröja en fiendes genombrott i en svårförsvarad terräng. Också behovet att med fordonsminor bevaka flygfält kommer att bestå.
Export av minor
I Sverige råder sedan lång tid generellt exportförbud för all krigsmateriel, således även för alla typer av minor. Undantag kan endast beviljas i varje enskilt fall av regeringen.
Export har under senare år förekommit av stridsvagnsmina 028 och fordonsmina 013. Under 1970-talet exporterades också truppmina 10 till ett land. Dessa minor finns kvar där.
Med Sverige som medförslagsställare har FN:s generalförsamling i december 1993 antagit en resolution som uppmanar alla länder att inte exportera "antipersonella minor som kan förorsaka stor fara för civilbefolkningen". I Sverige har inte tillverkats några sådana minor under de senaste 15 åren. Någon export har inte förekommit de senaste 20 åren. Något utförseltillstånd kommer tills vidare inte att medges för sådana minor som avses i resolutionen.
USA har vidare, i avvaktan på en kommande översyn av minprotokollet i FN:s nedrustningskommitté, uppmanat ett fyrtiotal länder att införa ett exportmoratorium avseende alla antipersonella minor utan närmare definition. Uppmaningen har bl.a. riktats till Sverige. Krigsmaterielinspektionen (KMI) har i samband med att uppmaningen överlämnades meddelat USA:s ambassad bl.a. att Bofors, som ende svenske tillverkare av landminor, underrättats om att någon utförsel av antipersonella minor enligt FN:s resolution inte kommer att medges. Bofors har uttalat att företaget inte avser att tillverka minor som omfattas av FN:s resolution för export.
FN:s vapenkonvention
FN:s vapenkonvention, antagen av FN:s vapenkonferens 1980, omfattar förbud och begränsningar vad gäller användningen i internationella konflikter av vissa särskilt inhumana, konventionella vapen. Konventionen är uppbyggd som en ramkonstruktion med därtill fogade tre protokoll.
Protokoll I i vapenkonventionen behandlar splittervapen. Det är enligt protokollet förbjudet att använda sådana vapen, vars huvudsakliga effekt bygger på skador av fragment, som inte kan upptäckas genom röntgenfotografering av den skadade personen.
Protokoll II behandlar landminor, försåtvapen och liknande anordningar, som används i landkriget. Här anges bl.a. att urskillningslös användning av minor är förbjuden. Skulle det bli nödvändigt att använda minor eller liknande mot mål inom befolkade områden stadgas särskilda restriktioner vid utläggningen för att skydda civilbefolkningen. Metoden att fjärrutlägga minor får endast användas mot ett område som i sig utgör ett militärt mål eller som innehåller militära mål. Protokollet anger de särskilda försiktighetsmått i form av protokollföring eller anordning för självdestruktion som skall iakttas.
Enligt protokollet skall parterna i en konflikt protokollföra läget på alla förplanerade minfält och områden med försåtvapen. Parterna skall behålla alla minprotokoll och efter fientligheternas upphörande överlämna protokollen till andra parten -- bestämmelsen gäller dock inte undantagslöst.
Protokoll III behandlar brandvapen.
Motionerna
Antipersonella minor behandlas i motionerna U401 (s), U402 (c), U403 (s) och U407 (v).
I motion U401 (s) beskrivs den förödande effekt en okontrollerad användning av minor medför. Härvid konstaterar motionärerna att den främsta orsaken till att minorna fått en sådan enorm spridning är att det är ett relativt billigt och "kostnadseffektivt" vapen. Vidare konstaterar motionärerna att kostnaden för att röja de minor som i dag ligger spridda runt om i världen av FN beräknas till minst 85 miljarder dollar. Den siffran inkluderar inte kostnader för vård och rehabilitering av de hundratusentals människor som stympats och skadats av minorna.
Motionärerna anför att Sverige har exporterat antipersonella minor och komponenter till sådana alltsedan 1950-talet. Exporten har varit relativt begränsad och till stor del utgjorts av komponenter till minor, främst sprängämnen. Bofors är i dag den enda tillverkaren av minor i Sverige.
I motionen redovisas att Bofors tillverkar minst två mintyper som bör betraktas som antipersonella (FFV 013 och FFV 013R). Motionärerna anför att mina FFV 013 enligt KMI är att betrakta som en antipersonell mina och att således KMI inte delar Bofors beskrivning av denna mina som en fordonsmina. Vidare anförs att Sverige meddelat USA att man ämnar följa uppmaningen om ett treårigt moratorium för all export av antipersonella minor. Motionärerna menar att det finns skäl att lagstifta mot tillverkning och export av antipersonella minor samt av komponenter därtill. Vidare menar motionärerna att man inte heller bör importera dessa vapen från andra länder.
I motion U402 (c) anförs att det 1981 antogs en internationell konvention om inhumana vapen men att konventionen av flera skäl är tandlös. Tio år efter att konventionen trädde i kraft är utläggningen av minor större än någonsin tidigare. Vid den uppföljningskonferens som planeras under 1994 finns, enligt motionären, möjlighet att göra ändringar. Sverige bör, enligt motionärens mening, vid denna konferens föreslå ett totalförbud mot tillverkning, handel och användning av personminor och liknande vapen.
Partimotion U403 (s) avseende fred och nedrustning behandlar bl.a. frågor rörande landminor. Här konstaterar motionärerna att FN enhälligt har beslutat uppmana regeringarna till ett icke tidsbegränsat moratorium för export av minor. Detta moratorium bör, enligt motionärerna, utnyttjas för att få till stånd ett fullständigt internationellt förbud mot antipersonella landminor. Motionärerna ser vidare positivt på att viss ny forskning pågår inom FOA för att ta fram metoder för att förstöra sådana minor.
Motionärerna anser att Sverige internationellt bör lägga fram förslag om förbud mot tillverkning och försäljning av antipersonella minor eller komponenter till dessa, om att ansvar för minröjning också läggs på det land som tillverkat och
exporterat dessa och aktivt stödja minröjning i de värst drabbade länderna.
Motionärerna i motion U407 (v) pekar på förhållandet att landminor är billiga vapen som spritts i en rad länder där interna konflikter varit förekommande. En första åtgärd för att minska spridningen av landminor vore, enligt motionärerna, att drastiskt höja priset för tillverkning och försäljning av dem. Vänsterpartiet föreslår att Sverige i FN tar initiativ till offentlig redovisning av handeln med s.k. lätta vapen. I den påbörjade översynen av de internationella reglerna för användning av landminor (Landmines Protocol) skall Sverige, enligt motionärerna, verka för förbud av export av sådana minor.
Försvarsutskottet
Utskottet vill framhålla att utskottet delar motionärernas uppfattning att kvarliggande minor förorsakar oerhörda lidanden bland civilbefolkningen i många länder. Det är enligt utskottet angeläget att kraftfulla åtgärder vidtas för att förhindra en fortsatt okontrollerad utläggning av antipersonella minor. Utskottet konstaterar att FN:s vapenkonvention rörande användningen av vissa särskilt inhumana, konventionella vapen i internationella konflikter, som antogs år 1980 och ratificerats av 39 stater, inte i alla avseenden fått avsedd effekt och framför allt inte hindrat en urskillningslös minkrigföring i många länder under senare år. Utskottet ser mot denna bakgrund positivt på att konventionen nu blir föremål för en översyn.
Utskottet konstaterar att huvuddelen av de frågor som tas upp av motionärerna kommer att behandlas vid den översynskonferens avseende 1980 års vapenkonvention som kommer att genomföras under år 1995. I regeringskansliet och Folkrättsdelegationen pågår för närvarande ett arbete med att ta fram underlag inför översynskonferensen. Sverige kommer att inneha ordförandeskapet vid konferensens förberedande möten. Utskottet förutsätter att Sverige vid konferensen aktivt kommer att verka för åtgärder för att förhindra ett upprepande av den urskillningslösa minkrigföring som under senare årtionden ägt rum i många länder.
Utskottet anser dock att Sverige inte bör binda upp sig för olika lösningar före konferensen. Utskottet förutsätter att de synpunkter som framförs i motionerna U401 (s), U402 (c), U403 (s) och U407 (v) kommer att bli föremål för prövning i samband med konferensen.
Utskottet utgår självfallet från att den svenska försvarsmakten även framgent följer internationella överenskommelser rörande minvapnets användning. Utskottet anser dock att det svenska försvaret har ett framtida behov av minor. Utskottet anser således att något förbud mot produktion av minor i Sverige inte bör komma till stånd enligt förslaget i motion U401 (s).
Utskottet anser mot denna bakgrund att motion U401 (s) yrkandena 2 och 3 inte bör bifallas.
Vid Försvarets forskningsanstalt (FOA) har inletts ett arbete med syfte att skapa förändrade förutsättningar och utarbeta delvis nya minröjningsanordningar som på ett mer effektivt sätt än med nuvarande materiel kan röja de utspridda minorna. Utskottet ser mycket positivt på det av FOA initierade arbetet att med utnyttjande av ny teknologi verka för att svenska insatser inom detta mycket angelägna område stimuleras.
Utskottet konstaterar, mot bakgrund av FN:s resolution som uppmanar länder att inte exportera antipersonella minor som kan förorsaka stor skada för civilbefolkningen, att motionärernas förslag i motion U401 (s) yrkande 1 kommer att bli föremål för internationell prövning. Utskottet anser därför att någon särskild lagstiftning inom detta område inte är påkallad, varför motion U401 (s) yrkande 1 inte bör bifallas. Utskottet utgår från att någon export av antipersonella minor i enlighet med FN:s resolution inte kommer att ske.
Stockholm den 28 april 1994
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Sture Ericson (s), Lars Sundin (fp), Iréne Vestlund (s), Gunhild Bolander (c), Ingvar Björk (s), Stig Grauers (m), Christer Skoog (s), Jan Erik Ågren (kds), Robert Jousma (nyd), Sven Lundberg (s), Henrik Landerholm (m), Karin Wegestål (s), Jan-Olof Franzén (m) och Britt Bohlin (s).
Avvikande mening
Sture Ericson, Iréne Vestlund, Ingvar Björk, Christer Skoog, Sven Lundberg, Karin Wegestål och Britt Bohlin (alla s) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet Försvarsutskottet som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "med konferensen" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att Sverige bör lägga fram förslag om ett fullständigt internationellt förbud mot antipersonella minor inkluderande ett förbud mot tillverkning och försäljning av antipersonella minor eller komponenter till dessa. Mot denna bakgrund bör motion U403 (s) yrkande 9 bifallas.
Innehållsförteckning
1. Sammanfattning 1 2. Motionerna 1 3. Sammanfattning av motionerna 4 4. Utskottet 11 4.1 Kärnvapen och folkrätten 11 4.2 Icke-spridningsfördraget (NPT) 14 4.3 Fullständigt provstoppsavtal m.m. 15 4.4 Kärnvapen- och plutoniumregister m.m. 17 4.5 Taktiska kärnvapen 18 4.6 Kärnvapenfri zon i Norden m.m. 18 4.7 Marin kärnkraft 19 4.8 Kärnvapenkrig av misstag 20 4.9 Biologiska och radiologiska vapen, verifikationsfrågor m.m. 20 4.10 Laservapen, FAE-vapen (Fuel Air Explosives) m.m. 22 4.11 Minor m.m. 23 4.12 Internationell vapenhandel m.m. 26 4.13 Överföring av militära resurser till andra ändamål m.m. 27 4.14 Militära resurser och miljön 29 Hemställan 30 Reservation 32 Meningsyttring av suppleant 33 Särskilt yttrande 33 Försvarsutskottets yttrande 34