Nedrustning
Betänkande 1990/91:UU4
Utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU04
Nedrustning
Innehåll
1990/91 UU4
Ärendet
I detta betänkande behandlas de nedrustningsmotioner som väcktes under den allmänna motionstiden i januari 1990. Flertalet yrkanden har behandlats av utskottet i tidigare betänkanden. För en närmare redovisning av sakläget och av riksdagens ställningstaganden i dessa frågor hänvisas till tidigare betänkanden, senast 1989/90:UU6. I det följande läggs särskild vikt vid den utveckling som ägt rum under det senaste året.
Motionerna
1989/90:U401 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett fortsatt agerande för en internationell överenskommelse om örlogsbesök, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att besökande stater som med sina militärfartyg vill anlöpa svenska hamnar och vatten skall avge en försäkran om att de är kärnvapenfria.
1989/90:U402 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att besökande stater, som med sina militärfartyg vill anlöpa svenska hamnar och farvatten, skall avge en uttrycklig försäkran om att de är kärnvapenfria, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige aktivt bör verka för en marin avrustning av alla fartyg och att kärnvapenmakterna i avvaktan härpå uttryckligen bekräftar om ett marinfartyg är kärnvapenbestyckat eller ej, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör verka för att andra länder följer de beslut som fattas om främmande flottbesök.
1989/90:U404 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige av berörda länder bör begära en kärnvapenfri zon i Norden, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att utländska flottbesök skall avvisas, såframt man inte kan garantera frånvaro av kärnvapen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör ta initiativ till förhandlingar med NATO och Warszawapakten om militära nedrustningar i det nordiska området,
1989/90:U405 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beaktandet av svenska säkerhetspolitiska intressen i ESK-förhandlingarna vad beträffar den traditionella kopplingen till den neutrala och alliansfria gruppen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en omsorgsfull värdering av förslag på nedrustningsområdet ur ett nordiskt säkerhetspolitiskt perspektiv, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att forsknings- och analysarbetet som rör olika staters militära och säkerhetspolitiska utveckling i Europa även framgent hålls på en hög kvalitativ nivå, 4. att riksdagen begär att regeringen internationellt och i FN verkar för att icke-spridningsavtalet i sina olika delar hävdas samt att uppslutningen kring avtalet stärks, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avtalet mellan Moskva och Washington beträffande medeldistansmissiler öppnas för undertecknande av alla nationer, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt svenskt arbete för en global konvention som hindrar utveckling, tillverkning och lagring av kemiska vapen, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om angelägenheten av ett intensivt svenskt arbete för en effektivare internationell konvention om förbud mot tillverkning, lagring och användning av biologiska vapen, samt att ett bra kontrollsystem upprättas för att kontrollera efterlevnaden, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om negativa säkerhetsgarantier och kärnvapenfria zoner, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Sverige inom ESK-förhandlingarnas ram driver frågan vidare om anmälningsplikt för militära övningar av olika slag, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riskerna för regionalisering av nedrustningspolitiken, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationella örlogsbesök.
1989/90:U406 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i Förenta Nationerna skall verka för en ändring av IAEA:s instruktion i enlighet med vad som anförs i motionen. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N413.
1989/90:U407 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i tillträdesförordningen så att tillstånd icke kan beviljas för främmande makt att bedriva militära övningar på svenskt territorium.
1989/90:U412 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att annat lands militärövningar på svenskt territorium inte kan tillåtas, 2. att riksdagen hos regeringen begär en redogörelse för syftet med tillståndet till schweiziska krigsövningar i Sverige.
1989/90:U413 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen begär att regeringen väcker frågan om uttryckliga garantier för kärnvapenfrihet vid örlogsbesök vid ESK eller i lämpligt FN-sammanhang, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheterna till en gemensam nordisk ståndpunkt i frågan om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheterna till ett samarbete med Nya Zeeland i frågan om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök, 4. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en folkrättslig utredning av det slag som i motionen angivits.
1989/90:U414 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att i framtiden behandla betänkanden om nedrustning och försvarsanslag i ett sammanhang, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige inom ESK bör ta initiativ till ett speciellt program för förtroendeskapande åtgärder i norra Europa, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon i Norden bör utses, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i Nordiska rådet bör ta upp frågan om en nordisk kärnvapenfri zon, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige hädanefter bör kräva absoluta garantier från gästande örlogsfartyg om att de icke bär atomvapen ombord, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör inleda erfarenhetsutbyte med andra småstater, däribland Nya Zeeland, som haft problem med örlogsfartyg från atomvapenmakter, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att franska kärnvapenprov alltid bör leda till svensk protest, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör kräva omformulering av icke-spridningsavtalet i syfte att göra texten förenlig med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör ta initiativ till omformulering av IAEA:s stadga i syfte att göra den förenlig med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige vid framtida internationella tvister som ej kan lösas genom förlikning skall vända sig till Internationella domstolen i Haag, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN bör ta upp frågan om hur motsättningen mellan global solidaritet och respekt för staters suveränitet i fall av typen Kampuchea och Panama skall kunna överbryggas inom ramen för en internationell rättsordning.
1989/90:U415 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett medlingsinstitut.
1989/90:U416 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om en lag om förbud mot kärnvapen på svenskt territorium i överensstämmelse med denna motion.
1989/90:U418 av Ingemar Eliasson m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kärnvapenfri zon i Norden, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det fortsatta ESK-arbetet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett fullständigt provstoppsavtal, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatta ansträngningar att få en fullständig anslutning till icke-spridningsavtalet, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en konvention om förbud mot utveckling, produktion och lagring av kemiska vapen samt förstörande av lager och produktionsanläggningar, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anslutning till ett system inom FN:s ram för redovisning av militära budgetar, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om intensifierade försök att få till stånd en dialog för att begränsa den marina kapprustningen, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande ett system inom FN:s ram för registrering, kontroll och begränsning av den internationella vapenhandeln.
1989/90:U420 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att den framför en offentlig protest mot de franska kärnvapenproven i Stilla havet, 2. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN verkar för en vetenskaplig belysning av effekterna på hälsa och miljö med anledning av ca 30 års provsprängningar, 3. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN framför krav på att alla kärnvapenprov skall stoppas.
1989/90:U422 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att förhindra att biotekniken utnyttjas för offensiva militära syften. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Jo617.
1989/90:U424 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det fortsatta ESK-arbetet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kärnvapenprovstopp, 4. att riksdagen begär att regeringen i internationella fora aktualiserar sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen i enlighet med vad som anförts i motionen, 5. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till en förändrad inriktning av IAEA:s verksamhet, i enlighet med vad som anförts i motionen, 6. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag till konkreta åtgärder för att förhindra marin rustning, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skärpning av praxis vid örlogsbesök av kärnvapenmakter, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förtroendeskapande åtgärder i norra Europa, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk arbetsgrupp för kärvapenfri zon i norra Europa, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot kryssningsmissiler, 11. att riksdagen hos regeringen begär att en proposition snarast föreläggs riksdagen där motsättningen mellan vapenexport och Sveriges säkerhets- och utrikespolitik undanröjs.
1989/90:U425 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett säkerhetspolitiskt samarbete med länderna kring Östersjön, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en Östersjö-kommission, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetet för ett kärnvapenfritt och demilitariserat Nordeuropa, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot flottbesök där garantier om kärnvapenfrihet ej lämnats, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka samarbetet mellan de neutrala länderna i säkerhets- och nedrustningspolitiska frågor, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny internationell folkrättslig definition av neutralitetsbegreppet, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om FN:s roll.
1989/90:U427 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om IAEA:s dubbla roll, Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N478. 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om internationell avveckling av kärnkraften. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N478.
1989/90:U428 av Ivar Franzén m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om IAEA:s dubbla roll på kärnkraftsområdet. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N479.
1989/90:U429 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktiva åtgärder för rustningsbegränsningar i norra Europa och nordisk kärnvapenfri zon.
1989/90:U637 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige aktivt skall verka för att kärnkraften avvecklas globalt och att IAEA:s uppgift i fortsättningen skall vara att verka för kärnkraftens avveckling.
Nedrustningsförhandlingarna
Diskussioner om nedrustning och rustningsbegränsning förs sedan länge i flera olika sammanhang och inom skilda organisationer. För det första bedrivs bilaterala förhandlingar direkt mellan USA och Sovjetunionen, främst om kärnvapen. För det andra förs multilaterala förhandlingar inom nedrustningskonferensen i Genève (CD), i vilken 40 länder representerande samtliga ländergrupper deltar. För det tredje förs inom den europeiska säkerhetskonferensens ram (ESK) förhandlingar i Wien dels mellan staterna i NATO och Warszawapakten om reducering av de konventionella styrkorna i Europa (den s.k. CFE-förhandlingen mellan 22 stater), dels mellan samtliga 34 ESK-stater om ytterligare förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder (den s.k. CSBM-förhandlingen). I den process som lett fram till återföreningen av de båda tyska staterna har under det gångna året en särskild roll spelats av de s.k. två-plus-fyra-förhandlingarna, dvs. mellan de två tyska staterna och de fyra segrarmakterna i andra världskriget. Några av nyckelfrågorna i dessa förhandlingar har lösts i direkta kontakter mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Sovjetunionen.
Härtill kommer diskussioner om nedrustning i andra fora utom och inom FN-systemet. Till de senare hör bl.a. FN:s generalförsamling, dess nedrustningskommission och dess återkommande specialsessioner om nedrustning.
I det följande redovisas läget inom vart och ett av de viktigaste förhandlingsområdena. Karaktäristiskt för det senaste året har varit att utvecklingen i vissa avseenden gått så snabbt att de traditionella förhandlingarna mellan supermakterna och mellan blocken delvis har överflyglats av ensidigt tillkännagivna eller bilateralt överenskomna åtgärder på nedrustningsområdet. En redovisning av dessa kompletterar därför förhandlingsöversikten.
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa
Förutsättningarna för det internationella nedrustningsarbetet betingas ytterst av förhållandet mellan de båda militära supermakterna. Utvecklingen i Europa har emellertid under det gångna året varit så snabb och fått en sådan egen dynamik att de inomeuropeiska processerna på ett avgörande sätt påverkat det internationella nedrustningsklimatet i stort.
Väsentliga element i den europeiska efterkrigsordningen har avvecklats på mindre än ett år. Bakgrunden är främst ett samspel mellan å ena sidan insikten hos den sovjetiska ledningen om nödvändigheten av en fortsatt radikal förnyelse av utrikespolitiken och å andra sidan länge undertryckta folkliga krav i Östeuropa på en fullständig uppgörelse med den sovjetiska modellen. Etablerade föreställningar såväl i öst som i väst om gränserna för det politiskt möjliga har därmed överskridits i sådan skala att utvecklingen 1989--1990 allmänt kommit att karaktäriseras som en revolution och som ett avslutande av den period som i nästan ett halvsekel kallats efterkrigstiden.
Denna revolution, som symboliseras av Berlinmurens fall i november 1989 och den tyska återföreningen i oktober 1990, har också inneburit ett nytt samarbetsklimat i Europa och sökandet efter en ny alleuropeisk säkerhets- och samarbetsordning. Intresset att det enade Tyskland skall förankras i såväl existerande som nya säkerhetsstrukturer samt önskan att engagera Sovjetunionen och de nya östeuropeiska demokratierna i ett varaktigt samarbete har givit upphov till en rad olika idéer om en ny framtida "arkitektur" för europeiskt samarbete. Ett viktigt steg på vägen mot ett närmare samarbete på det säkerhetspolitiska området utgörs av de pågående förberedelserna inför det förestående toppmötet i Paris mellan ESK-processens 34 medlemsländer.
Ett fördjupat samarbete inom ESK:s ram betraktas emellertid på flera håll i Västeuropa som otillräckligt. Parallellt med upplösningen av de gamla strukturerna i Östeuropa pågår arbetet på att fördjupa inte bara den ekonomiska utan även den politiska integrationen inom Europeiska gemenskapen. Även om uppfattningarna går isär mellan och inom medlemsländerna om vart EG:s politiska integration långsiktigt bör syfta, kommer en särskild regeringskonferens att inledas i december i år kring frågan om en politisk union mellan EG:s medlemmar. Av den redan pågående diskussionen framgår att det i första hand torde bli fråga om att stärka och effektivisera gemenskapens institutionella maskineri och samtidigt förstärka det demokratiska inslaget samt att närma det utrikespolitiska samarbetet (EPS) till gemenskapens övriga samarbete. Andra mer långtgående förslag om militärt och försvarspolitiskt samarbete har också presenterats, även om de inte förefaller ha stöd av en majoritet av medlemsländerna.
En särskild fråga utgör utnyttjandet av Västeuropeiska unionen (WEU) som organ för militärt samarbete mellan dess nio medlemsländer (de tolv EG-medlemmarna utom Irland, Grekland och Danmark). Inom organisationens ram har en viss samordning skett för de västeuropeiska flottstyrkor som sänts till Persiska viken för att övervaka FN:s embargo gentemot Irak och Kuwait. WEU saknar ett integrerat kommandosystem, men patrulleringszoner i Gulfen har fördelats mellan medlemmarna, och samordningscentraler har inrättats i huvudstäderna. Bl.a. Gulfkrisen har under innevarande höst utlöst en mer allmän diskussion om de västeuropeiska ländernas roll på det försvars- och säkerhetspolitiska området och den roll som NATO, WEU och EG därvid kan spela.
Sammanfattningsvis har utvecklingen i Europa på kort tid öppnat nya perspektiv såväl för ett fördjupat alleuropeiskt säkerhetspolitiskt samarbete som för ett ytterligare fördjupat samarbete inom de västeuropeiska institutioner vilka, till skillnad från sina östeuropeiska motsvarigheter, har demonstrerat sin livskraft och utvecklingsförmåga. Det är ännu för tidigt att bedöma vilka former detta samarbete slutligen kan komma att ta sig, liksom hur långt det kan komma att gå. Den långsiktiga utvecklingen pekar mot en betydligt större roll för de europeiska länderna själva i utformandet av ett framtida europeiskt säkerhetsmönster och därmed en minskning av de två supermakternas traditionella engagemang.
Det nya samarbetsklimatet har under det gångna året tagit sig uttryck i åtgärder och tillkännagivna planer av mycket stor nedrustningspolitisk betydelse. Utvecklingen har varit så snabb att den huvudsakligen ägt rum vid sidan av de pågående nedrustningsförhandlingarna. Tydligast gäller detta skeendet inom Warszawapakten.
Sovjetunionen har under innevarande år slutit avtal med Ungern och Tjeckoslovakien om ett tillbakadragande av samtliga sovjetiska styrkor före halvårsskiftet 1991. Över hälften av de 73 000 sovjetiska soldaterna som tidigare fanns i Tjeckoslovakien har redan lämnat landet. Andelen redan tillbakadragna stridsvagnar, pansarfordon och artilleri är ännu större. Också för Ungerns del håller avtalet på att snabbt uppfyllas. Polen har nyligen upptagit motsvarande förhandlingar om ett skyndsamt tillbakadragande av de sovjetiska styrkorna i landet.
Inom ramen för avtalet om Tysklands enande har Sovjetunionen åtagit sig att dra tillbaka samtliga sovjetiska styrkor från landets östra delar inom tre till fyra år, dvs. senast 1994. Eftersom några sovjetiska styrkor ej finns stationerade i Bulgarien och Rumänien, innebär den inledda utvecklingen att Sovjetunionen på relativt kort tid kommer att avveckla hela sin militära närvaro i Central- och Östeuropa.
Enligt det avtal som träffades mellan Västtyskland och Sovjetunionen i juli om det återförenade Tysklands säkerhetspolitiska dispositioner kan västtyska trupper som ej är underordnade NATO (dvs. lokala förband i den s.k. territorialarmén) förläggas till de tidigare östtyska delarna av landet genast efter återföreningen. Efter det sovjetiska tillbakadragandets fullbordan kan även tyska NATO-trupper stationeras där. De skall då enligt den bilaterala sovjetisk--tyska uppgörelsen emellertid till skillnad från dagens västtyska trupper ej förfoga över vapensystem som kan bestyckas med kärnvapen. Utländska styrkor skall enligt överenskommelsen ej heller varaktigt få stationeras i de östra delarna av Tyskland.
Sovjetunionen har genom den bilaterala överenskommelsen med Förbundsrepubliken accepterat att ett återförenat Tyskland blir medlem av NATO. Förbundsrepubliken har å sin sida förklarat sig beredd att inom ramen för Wienförhandlingarna om konventionella styrkereduktioner i Europa skära ned det framtida tyska försvaret till 370 000 man i stående förband inom tre till fyra år, varav högst 345 000 i mark- och flygförband. Det torde innebära att dagens östtyska försvarsmakt i det närmaste fullständigt avvecklas och att inte oväsentliga nedskärningar därtill sker från dagens västtyska nivåer. Nivån 370 000 man innebär en närmast 40-procentig nedskärning från den sammanlagda väst- och östtyska nivån på 615 000 man.
Den sovjetiska tvångsmaktens avveckling i förening med tillkomsten av demokratiskt valda regeringar i Östeuropa har radikalt förändrat förutsättningarna för Warszawapaktens fortsatta verksamhet. Att den politiska förnyelsen i vissa av länderna går långsammare än i andra förändrar inte detta. Som organ för gemensam militär planering torde Warszawapakten i realiteten ha upphört att existera, och även beträffande dess roll som ett politiskt samrådsorgan råder starkt skiftande uppfattningar bland organisationens egna medlemmar. Ungern har tillkännagivit sin avsikt att lämna organisationen helt och hållet under nästa år.
Vid en bedömning av de säkerhetspolitiska förutsättningarna i Europa måste till de redovisade förändringarna mellan Warszawapaktens medlemmar läggas de nedskärningar av den militära produktionen i Sovjetunionen som ingår i landets ekonomiska reformplaner. Bakgrunden är såväl den allt djupare ekonomiska krisens krav som ett tryck från nya folkliga opinioner. Några nya mål för de militära nedskärningarna har ännu inte antagits, men i diskussionen om reformprogrammet intar de en central plats. Tills vidare fortsätter av allt att döma genomförandet av de planer som tillkännagavs i slutet av 1988 att under de kommande två åren skära ned krigsmakten med 500000 man. De planer på ensidiga nedskärningar av olika vapensystem som då samtidigt deklarerades har senare kommit att överskuggas av de betydligt större åtagandena inom ramen för Wienförhandlingarna.
Under året tillkännagivna uppgifter tyder emellertid på att militärmaktens andel av den sovjetiska ekonomin snarast varit av ännu större omfattning än vad omvärlden tidigare antagit. Den sovjetiska militära styrkan kommer även efter det att tillförseln av nya resurser minskat att i högsta grad förbli en central faktor i varje bedömning av säkerheten i Europa. De ovan skildrade nedskärningarna av den sovjetiska krigsmakten har hittills i första hand berört Central- och Östeuropa samt centrala Ryssland generellt. Styrkorna i norra Europa synes inte ha minskat nämnvärt. Tvärtom finns tecken på att en viss militär uppgradering där kan komma att ske som resultat av det senaste årets omdispositioner och beslutade förändringar.
Medan det är förändringarna i Sovjetunionen och Östeuropa som representerar den främsta dynamiken i avvecklandet av den europeiska efterkrigsordningen, har på NATO-sidan såväl enskilda medlemsstater som organisationen som sådan reagerat med positiva svar på utvecklingen i öst. Vid NATO:s toppmöte i juli i år antogs den s.k. Londondeklarationen, vilken förutskickar en anpassning av NATO:s framtida roll till den nya situationen. Det gäller bl.a. en förstärkning av organisationens politiska roll i syfte att etablera nya samarbetsrelationer med de tidigare motståndarna i Warszawapakten.
I takt med att de sovjetiska styrkorna dras bort från Östeuropa förutskickas i Londondeklarationen även en förändrad kärnvapendoktrin för NATO. Genom en ny betoning av kärnvapnens roll som "yttersta utväg" modifieras den tidigare s.k. flexible-response-doktrinen, vilken byggt på möjligheten av en relativt tidig kärnvapeninsats. I stället för ett framskjutet konventionellt försvar förespråkas nu också i den kommande NATO-doktrinen mindre enheter med hög flexibilitet och rörlighet samt en lägre beredskap. Deklarationen konstaterar även att långt färre kärnvapen kommer att behövas i framtiden och föreslår att förhandlingar om nedskärning av taktiska kärnvapen påbörjas snart efter det att de nuvarande förhandlingarna om konventionella vapen avslutats.
På flera håll bland NATO:s medlemsländer har under det gångna året förslag och planer presenterats, vilka om de genomförs kommer att innebära betydande ensidig nedskärningar i de militära programmen. I Förenta Staterna förbereds olika reduktioner i militärbudgeten som led i strävan att minska budgetunderskottet. Den amerikanska försvarsmakten tillkännagav nyligen planer på att minska försvarsutgifterna med 25% under de kommande fem till sex åren. Nedskärningen kommer att genomföras inom samtliga vapengrenar. Därtill kommer ett stort antal militära baser utomlands att stängas och verksamheten minskas vid ännu fler. Det tidigare inledda bortdragandet av vissa kategorier taktiska kärnvapen och kemiska vapen fortsätter.
Den brittiska regeringen har meddelat att man överväger avsevärda minskningar av försvarsmakten, bl.a. en 20-procentig minskning av armén och en halvering av den brittiska Rhenarmén som är stationerad i Tyskland. Frankrike har annonserat sin avsikt att dra bort hälften av de ca 50 000 franska soldater som likaledes finns stationerade i Tyskland.
Tendensen till en minskning av både rustningar och stående styrkor, underbyggd såväl av ett starkt förbättrat internationellt klimat som av växande krav på besparingar, har visserligen kortsiktigt kommit att motsägas av den omfattande militära uppladdningen kring Gulfen som följd av Iraks invasion av Kuwait. Under de villkor som rådde tidigare under 1980-talet skulle den uppkomna situationen med stor sannolikhet ha utlöst en kris mellan stormakterna. Symptomatiskt är emellertid att inte heller risken för väpnad konfrontation i Gulfområdet har kunnat störa det dominerande avspänningsförhållandet mellan de båda supermakterna. I stället har de hittills samarbetat på ett sätt som bl.a. gjort det möjligt för Förenta Nationerna att för egentligen första gången under organisationens existens agera mot en internationell aggression så som ursprungligen var avsett. Den viktigaste faktorn för ett fortsatt gynnsamt nedrustningsklimat synes därför bestå oförändrad eller t.o.m. förstärkt.
Detta gynnsamma klimat har naturligtvis också i hög grad präglat de pågående förhandlingarna om nedrustning och säkerhet i Europa. De två parallella förhandlingarna, vilka inleddes i mars l989 efter beslut vid den europeiska säkerhetskonferensens uppföljningsmöte i Wien, syftar till att nå resultat redan till det förestående toppmötet med ESK-medlemmarnas stats- och regeringschefer i Paris i november i år. Den ena förhandlingen förs mellan de 22 medlemsländerna i de två militärallianserna och avser en reduktion av de konventionella styrkorna i Europa (CFE). Den andra förhandlingen förs mellan ESK-processens samtliga 34 medlemmar och gäller en vidareutveckling av förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder (CSBM).
Målet för de tidigare 23-statsförhandlingarna -- efter Tysklands enande 22-statsförhandlingarna -- är att nå en stabil och säker balans på lägre nivåer genom en minskning av de militära styrkorna, eliminering av asymmetrier och av förmågan att påbörja omfattande offensiva operationer. Slutlig enighet om ett principavtal nåddes i början av oktober mellan USA:s och Sovjetunionens utrikesministrar. Då bekräftades alliansvisa tak för vissa offensiva vapensystem på nivåer som ligger väsentligt under dagens. Enligt principavtalet begränsas antalet stridsvagnar till 20 000, antalet pansrade stridsfordon till 30 000, antalet artilleripjäser till 20 000 och antalet helikoptrar till 2 000 per allians. I fråga om flyget är enighet enligt uppgift nära mellan parterna, men liksom tidigare utgörs den olösta frågan av det landbaserade sovjetiska marinflyget, vilket Sovjetunionen ej velat inkludera i avtalet. En uppgörelse också i denna fråga skall dock enligt parterna vara nära.
Vissa undertak, t.ex. för olika kategorier av pansrade stridsfordon, har fastställts. Enighet har också nåtts om den ungefärliga andel av totalnivån för varje vapensystem som får tillfalla en enskild medlem av respektive allians. Enligt det ursprungliga västförslaget skulle denna andel få uppgå till 30% av det totala antalet av ett visst system för de båda allianserna. Andelen har nu i stället överenskommits i absoluta tal för respektive vapenslag: 13 300 stridsvapen, 13700 artilleripjäser, 5150 stridsflygplan och 1500 helikoptrar. Dessa siffror utgör övre gränsen. Deras praktiska betydelse ligger i att de anger hur mycket Förenta Staterna kan acceptera att Sovjetunionen förfogar över. Den närmare fördelningen av de alliansvisa totalsiffrorna får avgöras inom respektive allians.
Sovjetunionen anser att förändringen i Östeuropa har påverkat förutsättningarna för den s.k. Ottawaöverenskommelsen från februari i år om tak för amerikanska och sovjetiska styrkor förlagda utomlands i Europa. Då nåddes enighet om 195000 man för vardera sidan, samt därtill ytterligare 30000 för amerikanska styrkor förlagda utanför det s.k. centralområdet. Med hänsyn till att de sovjetiska styrkor som enligt överenskommelsen förutsågs stationerade i Central- och Östeuropa nu ändå kommer att dras bort inom de närmaste åren, kräver Sovjetunionen en lägre nivå än den avtalade också för amerikansk del. Från amerikansk sida har man ej motsatt sig tanken på en fortsatt reduktion, men man menar att det ännu är för tidigt att i rådande läge ta ställning till hur långt en sådan kan tänkas gå. Tills vidare har parterna enats om att föra denna fråga åt sidan, och den kommer alltså ej att regleras inom CFE-avtalet.
Den andra av de två pågående förhandlingarna syftar till att utveckla och fördjupa de förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder (CSBM) som 1986 blev resultatet av Stockholmskonferensens arbete. Denna förhandling, som förts mellan samtliga 35 -- numera 34 -- ESK-stater,syftar till att öka öppenheten och förutsägbarheten beträffande militära förhållanden i Europa genom bl.a. ökad information, begränsningar av militära aktiviteter samt olika möjligheter till verifikation genom bl.a. observation och inspektion.
Såväl NATO och Warszawapakten som de neutrala och alliansfria staterna (NN) har lagt fram detaljerade förslag vilka betonar olika sidor av förhandlingsmaterian. Västsidans förslag är främst uppbyggt kring information och verifikation av markstridskrafter och landbaserat flyg samt åtgärder för krishantering. Östförslaget har betonat åtgärder som rör begränsningar av stridskrafternas verksamhet samt förslag som rör i synnerhet sjö- och flygstridskrafter. De neutrala och icke-allierade staternas förslag inriktas främst på förband och utrustning som ger rörlighet och eldkraft och som kan bilda stommen i överraskande angrepp och större offensiva företag. Förslaget omfattar bl.a. amfibiestyrkor.
Motsättningarna mellan öst och väst beträffande de framlagda förslagen har varit betydande, i synnerhet när det gäller sjöstridskrafterna och deras aktiviteter. Här gäller det bl.a. tolkningen av konferensens mandat. Däremot har de traditionella skillnaderna beträffande öppenhet och kontroll minskat, vilket innebär att positionerna har kommit närmare varandra i viktiga avseenden. Arbetet fortsätter för närvarande med syfte att en överenskommelse med tillräckligt innehåll skall bli klar i tid till mötet på stats- och regeringschefsnivå mellan ESK-medlemmarna i Paris i november.
Vid sidan av de två redovisade förhandlingarna om nedrustning och säkerhet i Europa pågår intensiva konsultationer inför detta toppmöte. I en särskild förberedande kommitté, som arbetar sedan i juli, diskuteras bl.a. en deklaration om principerna för säkerhet och samarbete i Europa, riktlinjer för det framtida ESK-arbetet samt en institutionalisering av detta samarbete i form av olika permanenta organ och regelbundna möten på olika nivåer. Enighet har nåtts om att bl.a. inrätta ett permanent ESK-sekretariat och ett särskilt centrum för förebyggande av konflikter (Conflict Prevention Centre, CPC).
Till utbyggandet av ESK:s institutioner hör även inrättandet av en parlamentarisk dimension. I slutet av september i år hölls i Strasbourg ett parlamentariskt möte till vilket representanter för samtliga ESK-staters parlament inbjudits. Vid detta möte antogs en resolution som lägger grunden för ett framtida ESK-parlament, baserat på Europarådet och utnyttjande dess administrativa resurser men sannolikt med en separat internationell rättslig identitet.
Förenta Staterna -- Sovjetunionen
Den bilaterala dialogen mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen har under det gångna året ytterligare fördjupats. Två toppmöten mellan de båda presidenterna och ett flertal utrikesministermöten har hållits under l990. I takt med att förtroendet växt har området för samverkan mellan dem också vidgats. Det senaste och mest åskådliga exemplet utgörs av reaktionerna på Iraks invasion av Kuwait.
Vid sidan av förhandlingarna om nedrustning och säkerhet i Europa har Förenta Staterna och Sovjetunionen varit engagerade i direkta förhandlingar i Genève om strategiska kärnvapen och rymdvapen (NST). Beträffande de däri ingående förhandlingarna om de offensiva strategiska kärnvapnen (START) har båda sidor uttalat sin avsikt att söka nå enighet om ett avtal till årets slut. Enighet har sedan länge förelegat beträffande högsta tillåtna antal vapenbärare (1 600) och antalet stridsspetsar (6 000) på vardera sidan. Man har också enats om undertak som för vardera sidan begränsar dels antalet stridsspetsar på tunga interkontinentala vapenbärare (1 540), dels antalet stridsspetsar på rörliga interkontinentala vapenbärare (1 100).
Parterna har också enats om den mer komplicerade frågan hur det strategiska bombflyget -- utrustat dels med kärnvapenbomber, dels med långräckviddiga flygburna kryssningsmissiler, ALCM, de senare i sin tur utrustade med respektive utan kärnvapenladdning -- skall avräknas mot de båda totalramarna för vapenbärare respektive stridsspetsar. Undertak för högsta tillåtna antal strategiska bombplan har etablerats. För ALCM har man kommit överens om hur de skall räknas av mot totalramen för stridsspetsar samt hur många ALCM varje sådant bombplan får medföra.
Parterna har också kommit överens om att i avtalet helt förbjuda utvecklandet av vissa typer av offensiva kärnvapen. Dit hör bl.a. nya typer av tunga interkontinentala missiler, tunga ubåtsbaserade missiler och avfyrningsanordningar för sådana, nya typer av ballistiska missiler med fler än 10 enskilda stridsdelar och kryssningsrobotar med flera oberoende stridsdelar.
Ett särskilt problem i START-förhandlingarna har frågan om de långräckviddiga sjöbaserade kryssningsrobotarna (SLCM) utgjort. Parterna står här fortfarande långt ifrån varandra. En viktig skiljande fråga gäller möjligheter till en effektiv verifikation av förekomsten av SLCM ombord på fartyg. Parterna har nu enats om att frågan inte skall regleras inom ramen för START-avtalet. I stället skall de utanför avtalet göra var sin unilateral deklaration om sin politik beträffande SLCM samt därtill varje år under avtalets tillämplighetstid en politiskt bindande deklaration beträffande planerad förbandsläggning av SLCM. Båda parter har förbundit sig att inte tillverka eller förbandslägga SLCM med multipla oberoende stridsdelar.
Nedskärningarna till de i START-förhandlingarna överenskomna nivåerna förutses ske under en tidsperiod av sju år. Till den framförhandlade materian hör också verifikationsregler, som bl.a. omfattar rätt till 12 ömsesidiga inspektioner och kontinuerlig övervakning av varandras produktionsanläggningar. Själva avtalet förutses ha en varaktighet av l5 år.
Även om flera centrala delar av förhandlingsmaterian i START nu är lösta, kvarstår åtskilliga problem. Ett av dem gäller USA:s rätt att överföra kunskap om och teknologi för moderna strategiska system till de allierade länderna Storbritannien och Frankrike. Trots svårigheter har parterna bekräftat sin strävan att bli färdiga med ett START-avtal före årets slut.
Den andra delen av NST-samtalen mellan USA och Sovjetunionen i Genève gäller förhandlingen om ett strategiskt rymdförsvar. De amerikanska och de sovjetiska perspektiven i denna fråga har stått i stark motsatsställning till varandra ända sedan initiativet till ett rymdförsvar (SDI) lanserades av president Reagan l983. Förra året enades parterna emellertid om att inte låta detta stå hindrande i vägen för ett START-avtal. Den amerikanska förhandlingspositionen är att man genom ett särskilt rymdförsvarsavtal önskar få till stånd en gemensam övergång till ett mer stabil kombination av offensiva och defensiva strategiska styrkor, ifall fortsatt forskning och utveckling visar att ett effektivt försvar mot ballistiska missiler är möjligt.
Den sovjetiska positionen är att i stället genom ett särskilt protokoll till det s.k. antirobotavtalet (ABM-avtalet) reglera vilken forskning och utveckling som är tillåten och därvid förbjuda bl.a. utvecklingsprov i rymden. Medan denna principiella motsättning består, har SDI genom att frikopplas från övriga nedrustningsförhandlingar förlorat den akuta och symboliska karaktär som frågan hade under en stor del av 1980-talet. De efter hand växande frågetecknen av ekonomisk och praktisk karaktär beträffande möjligheterna att ens på sikt förverkliga ett rymdförsvar har också bidragit härtill.
Inom ramen för de senaste årens intensiva dialog har USA och Sovjetunionen även bilateralt gjort framsteg i frågor som under många år varit föremål för multilaterala förhandlingar i Genève. Det gäller i synnerhet förbud mot kemiska vapen och olika frågor rörande kärnvapenprov. Vad gäller avtal om förbud på det senare området har såväl Förenta Staternas senat som Sovjetunionens Högsta Sovjet nyligen godkänt tröskelavtalet (TTBT) och avtalet om fredliga provsprängningar (PNE). Båda avtalen undertecknades under första hälften av 1970-talet men har tidigare ej kunnat ratificeras på grund av oenighet om verifikationsprocedurerna.
Beträffande kemiska vapen har parterna enats om att med början l992 inleda en minskning av existerande lager av kemiska vapen. Slutmålet är att år 2002 nå ned till ett lager på 5000 ton vardera, vilket för USA:s del motsvarar 20% av dagens lager. Båda parter har också enats om en väg att inom ramen för ett multilateralt kemivapenavtal nå fram till ett fullständigt avskaffande av alla existerande lager. Deras förslag att behålla 2% av de ursprungliga lagren (eller högst 500 ton) fram till åtta år efter ikraftträdandet av en allmän konvention om kemivapenförbud, och att först därefter ta ställning till en total avveckling, har emellertid mött bred kritik från många länder.
Ovan har redogjorts för ensidiga nedskärningar som de båda militära supermakterna vidtagit eller planerar genomföra i Europa. Sedan tidigare pågår därutöver på amerikansk sida skrotningen av tre klasser av sjöburna taktiska kärnvapen, tillsammans ca 1 000. I de nyligen tillkännagivna amerikanska planerna för den närmaste femårsperioden ingår också en minskning av den amerikanska flottan. Målet 600 fartyg överges innan det uppnåtts och satt enligt de nya uppgifterna till 450 fartyg. Liksom Sovjetunionen har Förenta Staterna även tillkännagivit planer på att skära ned sitt bassystem utanför Europa.
Nedrustningskonferensen i Genève
I nedrustningskonferensen i Genève (CD) förs de enda verkligt multilaterala nedrustningsförhandlingarna. Fyrtio stater från samtliga världsdelar och ländergrupperingar deltar i dessa förhandlingar, vars uttalade slutmål är fullständig och permanent nedrustning under internationell kontroll. Möjligheter finns och ansträngningar görs för att deltagarländernas antal skall utökas. Arbetet i CD är uppdelat på en rad sakfrågor, varav de viktigaste för närvarande är försöken att åstadkomma ett förbud mot kemiska vapen, ett fullständigt provstoppsavtal (CTBT) samt ett förhindrande av kapprustning i rymden.
Vad kemiska vapen beträffar har de bilaterala förhandlingarna mellan USA och Sovjetunionen lett till en överenskommelse om destruktion av större delen av nuvarande innehav. Sannolikt kommer dessa bilaterala framgångar att få en positiv effekt på förhandlingarna i CD. Iraks invasion av Kuwait och denna stats tidigare användning av kemiska vapen mot såväl Iran som den inhemska befolkningen har emellertid komplicerat det internationella klimat i vilket förhandlingarna förs. Irak har öppet deklarerat att man i vissa lägen har för avsikt att använda kemiska vapen.
Den optimism som tidigare rådde i kemivapenkommittén, i vilken Sverige i år för fjärde gången valdes till ordförandeskapet, har aningen dämpats, men arbetets utgångspunkt fortsätter att vara att uppnå ett totalt förbud inom kortaste möjliga tidsrymd. En konventionstext föreligger till väsentliga delar redan, men som tidigare återstår lösandet av de besvärliga kontrollfrågorna och problemet med att åstadkomma hållbara övergångsregler under en avvecklingsperiod.
Ett amerikansk-sovjetiskt förslag har lagts i syfte att en specialkonferens skall hållas åtta år efter konventionens ikraftträdande. Denna konferens skall enligt förslaget besluta huruvida anslutning till konventionen är en tillräcklig garanti för att de kemiska vapnen totalt kommer att elimineras under de två sista åren av den tioårsperiod under vilken vapnen var tänkta att förstöras. Förslaget ger de C-vapenstater som tidigt deklarerar sitt innehav vetorätt över konventionens fullständiga implementering. Förslaget vill också att konventionsstaterna vid det åttonde året skall ha kvar högst 2 % av det ursprungliga vapeninnehavet, eller högst 500 ton, vilket som är lägst.
Många länder har tagit avstånd från förslaget och då i synnerhet vänt sig mot den vetorätt det skulle medföra. Enligt kritiken innebär förslaget också att de kemiska vapnen ges en viss legitimitet och därmed ökar riskerna för deras spridning. Vidare finner många länder att det faktum att ovisshet råder om en konventions verkliga implementering undergräver dess trovärdighet och försvårar anslutningen till den.
Arbetet i CD med att försöka åstadkomma ett fullständigt förbud mot provsprängningar av kärnvapen fortsätter som tidigare med hög prioritet från svensk sida. I juli detta år etablerades efter ett sjuårigt uppehåll i CD återigen en särskild kommitté för att behandla provstoppsfrågan. Denna kommitté saknar ännu mandat till reella förhandlingar. Kärnvapenstaterna vidhåller fortfarande sina traditionella positioner, att provsprängningar är nödvändiga för att kontrollera funktionsdugligheten hos deras existerande vapeninnehav och för fortsatt kvalitativ utveckling av deras kärnvapen.
Diskussionerna i CD om förhindrande av kapprustning i rymden, radiologiska vapen och attackförbud mot kärnkraftsanläggningar har visat små, om än inte obetydliga framsteg. Rymden är redan militariserad genom förekomsten av såväl stationära som andra satelliter med destruktiva funktioner. Sverige har tidigare lagt fram förslag som syftar till ett förhindrande av kapprustningen i rymden, i synnerhet s.k. ASAT-vapen, dvs. satelliter som bekämpar varandra, men hela frågan är beroende av förhandlingarna mellan USA och Sovjetunionen i rymdfrågor.
Utskottet
Svensk säkerhets- och nedrustningspolitik
Såväl den svenska nedrustningspolitiken som de många motionsyrkandena om nedrustnings- och säkerhetsfrämjande åtgärder som utskottet haft att ta ställning till speglar på olika sätt det starka engagemang för fred och nedrustning som finns såväl i det svenska samhället som i vår omvärld.
Sveriges strävanden på nedrustningsområdet är även ett led i vår säkerhetspolitik, som ytterst syftar till att öka vår egen säkerhet. Sveriges säkerhetspolitik utformas väsentligen som ett samspel mellan utrikespolitiken och försvarspolitiken. Dess uppgift är att bevara landets oberoende och i alla lägen trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle efter våra värderingar och därtill verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling. Det rådet stor enighet i Sverige om säkerhetspolitikens mål och medel, vilka närmare beskrivits av en enhällig försvarskommitté (SOU 1985:23, SOU 1987:9 och SOU 1990:5).
I yrkande 7 i motion U425 (v) föreslås att Sverige skall verka för en ny internationell definition av neutralitetsbegreppet, bl.a. med hänvisning till den förändrade bilden i Europa.
Sverige för en alliansfri politik som syftar till neutralitet i händelse av krig. Vår politik tjänar också som ett bidrag till lugn och stabilitet i vår del av världen. Neutrala staters rättigheter och skyldigheter i krig finns folkrättsligt reglerade i Haagkonventionerna från år 1907. Den säkerhetspolitiska linje vilken brukar sammanfattas som vår neutralitetspolitik är en politik som Sverige själv har valt. Den finns därför ej reglerad i något internationellt avtal eller folkrättsliga definitioner.
Det är för Sverige en tillgång att vi ensamma avgör neutralitetspolitikens innebörd. Detta förhållande möjliggör för oss att föra en aktiv utrikespolitik, samtidigt som det ställer ett krav på oss att vår politik utformas så att ett långsiktigt förtroende byggs upp i omvärlden för vår vilja att i händelse av krig genomföra den valda linjen. Det kräver konsekvens och stabilitet i vårt agerande.
De krav vi själva ställer på neutralitetspolitikens utformning i fredstid betyder emellertid inte att den skulle vara statisk och oförmögen att anpassas till en föränderlig verklighet. Om den grundläggande politiska situationen i vår omvärld undergår genomgripande förändringar, kan också våra krav på vår egen politiks fredstida utformning modifieras. I takt med att en fungerande alleuropeisk säkerhets- och samarbetsordning växer fram, där väpnade konflikter kan anses praktiskt uteslutna, blir Sveriges möjligheter att utan förfång för neutralitetspolitiken delta i ett närmare samarbete av även utrikes- och säkerhetspolitisk karaktär självfallet större än i det traditionella efterkrigstidens av misstänksamhet och blockuppdelning präglade Europa.
Något behov av en internationell definition av neutralitetsbegreppet utöver den som Haagkonventionerna tillhandahåller föreligger enligt utskottets uppfattning ej.
Därmed avstyrker utskottet yrkande 7 i motion U425 (v).
De primära målen för vår säkerhetspolitik och vår långsiktiga strävan att åstadkomma en fredligare värld genom avspänning och nedrustning kompletterar varandra. Det är enligt utskottets uppfattning inte bara möjligt att förena internationellt nedrustningsarbete med omsorg om den egna säkerheten, stabiliteten och avspänningen i det egna närområdet, utan en sådan hållning ger oss samtidigt trovärdighet i nedrustningsarbetet. Utskottet anser det vara självklart att såsom uttrycks i motion U424 det inte får råda någon tvekan om att reglerna för vapenexport och tillämpningen av dem fullt ut harmonierar med den svenska säkerhets- och utrikespolitiken. Utskottet noterar att regeringen förbereder förslag till ny lagstiftning på grundval av de två utredningar som nyligen slutförts (SOU 1989:66 och SOU 1989:102) och de remissvar de föranlett.
Yrkande 11 i motion U424 (c) anses därmed besvarat.
Inte heller anser utskottet det motiverat att som föreslås i yrkande 1 i motion U414 (mp) riksdagen skulle behandla nedrustningsfrågorna och försvarsanslagen i ett sammanhang. Ehuru nedrustnings- och försvarspolitiken båda utgör delar av vår säkerhetspolitik, anser utskottet att de beredningstekniska skillnaderna och andra praktiska hänsyn talar emot en dylik ordning vid själva kammarbehandlingen. Däremot är det enligt utskottets bedömning naturligt att prövningen av Sveriges försvars- och nedrustningsintressen på beredningsstadiet sker under ömsesidigt hänsynstagande till varandra på alla nivåer i den politiska processen. Så sker redan också formellt, bl.a. genom att den sittande försvarskommittén har givits direktiv att även utreda nedrustningsperspektivet i vår säkerhetspolitik.
Yrkande 1 i motion U414 (mp) avstyrks därmed.
I föregående års nedrustningsbetänkande (1989/90:UU6) konstaterade utskottet att de positiva tecken som då kunde registreras avspeglade djupgående förändringar i det internationella klimatet i stort. Ehuru korrekt förmådde denna bedömning lika litet som andra internationella analyser vid den tiden förutse snabbheten i den europeiska utvecklingen under det gångna året. En fortsatt förnyelse av den sovjetiska utrikespolitiken, en revolutionär demokratisering av Östeuropa och inledningen av vad som torde bli ett totalt tillbakadragande av sovjetiska trupper därifrån samt slutligen den snabba tyska återföreningen inom ramen för ett fortsatt tyskt NATO-medlemskap har bidragit till att viktiga grunddrag i Europas säkerhetspolitiska situation förändrats. Det kalla kriget och dess efterföljare i form av 1980-talets återupptagna öst--väst-konflikt har avvecklats. Sakligt samarbete och växande ömsesidig förståelse har kommit att ersätta den tidigare misstänksamheten och rivaliteten i en för några år sedan otänkbar utsträckning.
Enligt utskottets uppfattning kan denna scenförändring i Europa utgöra en vändpunkt, vars säkerhetspolitiska betydelse är svår att överskatta. För första gången på mer än ett halvsekel har kontinentens länder möjlighet att ersätta den tidigare dominerande polariseringen med en alleuropeisk säkerhets- och samarbetsordning, vilken på sikt kan utvecklas dithän att väpnade konflikter i Europa över huvud taget ter sig lika otänkbara som för närvarande mellan t.ex. de nordiska länderna eller mellan EG-länderna.
Dessa löftesrika perspektiv måste emellertid enligt utskottets uppfattning omgärdas av reservationen att den systemkris i Östeuropa som utlöst de omvälvande förändringarna samtidigt kommer att utsätta det nya samhällsbyggandet där för betydande prövningar under avsevärd tid. En långvarig ekonomisk och politisk stagnation i Östeuropa har lagrat såväl akuta som långsiktiga problem, och de radikala lösningar som nu prövas eller övervägs kan på kort sikt knappast undgå att öka de sociala påfrestningarna. Kraftigt höjda energipriser har därtill på kort tid försämrat de råvarufattiga östeuropeiska ländernas försörjningsläge och allmänna ekonomiska utsikter. Länge undertryckta konflikter kan under dessa villkor åter göra sig gällande nationellt och eventuellt även internationellt. Det finns också anledning att påminna om att vapenarsenalerna i Europa trots begynnande stora nedskärningar förblir omfattande, och att det i första hand är de mest moderna och destruktiva systemen som blir kvar. Europa kommer även på de nu avtalade nivåerna att hysa den största truppkoncentrationen i världen.
Den nya situationen präglas alltså enligt utskottets uppfattning å ena sidan av löften om en kvalitativt ny samarbets- och säkerhetsordning för ett i sin helhet demokratiskt Europa och å andra sidan av risken för vittgående sociala påfrestningar i vissa av de central- och östeuropeiska länderna, vilka redan har det sämsta utgångsläget. Det är därför av allra största vikt att de nya demokratierna finner stöd och förankring i ett allsidigt samarbete med Västeuropa. I detta kommer såväl det ekonomiska samarbetet som nedrustningsarbetet att spela en viktig roll.
Utvecklingen i vår egen omvärld i norra Europa kan i dag lika litet som tidigare värderas i ett snävt regionalt perspektiv. Områdets strategiska betydelse hänger i väsentlig grad samman med den militärtekniska utvecklingen och dess konsekvenser för såväl den centrala kärnvapenbalansen som stormakternas marina och luftoperativa intressen. Det säkerhetspolitiska mönstret i Norden är sedan länge väl etablerat som en integrerad del av den totala situationen i Europa och kan därför inte heller betraktas isolerat från Europa som helhet.
De nordiska länderna har gjort skilda säkerhetspolitiska vägval. De har dock ett gemensamt intresse av att trygga en lugn och stabil situation i Nordeuropa och att inom ramen för sin säkerhetspolitik begränsa stormakternas militära närvaro i det nordiska området. Det är därför ett starkt svenskt intresse att det bortdragande av militära styrkor och vapensystem som nu genomförs och planeras i Central- och Östeuropa inte leder till att dessa i stället förläggs till det nordeuropeiska området. Vissa uppgifter tyder på att exempel på en sådan överföring av vapensystem redan förekommit, och den kan komma att ytterligare aktualiseras när de förestående nedrustningsavtalen skall genomföras. Regeringen har inför deltagarna CFE-förhandlingarna i Wien redan markerat Sveriges intresse därvidlag. Det förblir enligt utskottets uppfattning en angelägen svensk uppgift att förhindra att nya styrkor, paradoxalt nog som en konsekvens av det nya samarbetsklimatet, byggs upp i Sveriges närområde.
I yrkandena 2 och 3 i motion U405 (m) pekas på behovet av omsorgsfull analys av nedrustningsförslag ur ett nordiskt perspektiv och av att det svenska forsknings- och analysarbetet som rör olika staters militära och säkerhetspolitiska utveckling i Europa även framgent håller hög kvalitet.
Utskottet konstaterar att Sverige och övriga nordiska länder bl.a. mot den ovan beskrivna bakgrunden uppmärksamt följer utvecklingen. Både de nya möjligheter och de nya osäkerheter som följer av de djupgående förändringarna i Europa kräver att svensk säkerhetspolitik nu liksom tidigare präglas av goda kunskaper, noggrann analys, långsiktighet och konsekvens. Det betyder inte minst att särskild uppmärksamhet även fortsättningsvis måste ägnas det pågående och framtida nedrustningssamarbetets effekter för säkerhetssituationen i norra Europa.
Utskottet anser därmed yrkandena 2 och 3 i motion U405 (m) besvarade.
I ett antal yrkanden lämnas förslag till säkerhetspolitiska åtgärder med speciell inriktning på norra Europa. Det gäller yrkande 2 i motion U414 (mp) samt yrkande 8 i motion U424 (c), i vilka föreslås ett speciellt program för förtroendeskapande åtgärder i norra Europa, bl.a. till sjöss. I yrkande 3 i motion U404 (mp) föreslås därtill att Sverige skall ta initiativ till förhandlingar med NATO och Warszawapakten om marin nedrustning i det nordiska området. Ett liknande förslag om åtgärder för rustningsbegränsningar i norra Europa föreslås i motion U429 (s) (delvis). I yrkande 3 i motion U425 (v) (delvis) föreslås en demilitarisering av Nordeuropa. I yrkandena 1 och 2 i motion U425 (v) föreslås ett säkerhetspolitiskt samarbete mellan länderna runt Östersjön resp. tillsättande av en Östersjökommission, medan i yrkande 10 i motion U405 (m) pekas på riskerna för en regionalisering av nedrustningspolitiken.
De förhandlingar som pågår inom ESK:s ram avser hela området från Atlanten till Ural (det sk ATTU-området). I nedrustningsförhandlingarna (CFE) har i olika sammanhang diskuterats regionala undertak för sådana vapensystem som skall ingå i ett kommande avtal. Man har därvid diskuterat ett s.k. inre reduktionsområde (Tyskland, Benelux, Polen och Tjeckoslovakien), inom vilket intresset att omöjliggöra koncentrationer av tunga vapen bedöms som särskilt stort. Som en följd av särskilt stora tillbakadraganden i ett inre område har diskussion också uppstått om regler för förläggning av en viss del av dessa vapen till ytterområden, dvs. flankerna. Frågan om regionala undertak aktualiserar därmed det ovan berörda problemet med överföring av styrkor till bl.a. norra Europa. Ehuru geografiska och strukturella olikheter inom Europa kan medföra att differentierade lösningar av praktiska skäl i vissa fall kan bli nödvändiga, är det som i detta fall väsentligt att de framförhandlas inom en ram som tar hänsyn till kraven på balans i Europa som helhet.
När det gäller de marina styrkornas roll har förhandlingarna om förtroendeskapande åtgärder byggt på det s.k. Madridmandatet, vilket betyder att styrkor till sjöss kan föras in i diskussionen i den mån de har ett funktionellt samband med militära aktiviteter till lands.
Gemensamt för motionärernas syn är uppfattningen att Sveriges säkerhet skulle kunna gynnas av förhandlingar, inom ESK eller på annat sätt, som avser speciellt det nordeuropeiska området. Utskottet delar uppfattningen att arbetet i ESK bör nå lösningar som tillgodoser behovet av ökad säkerhet också i Nordeuropa. Som utskottet ovan konstaterat utgör det säkerhetspolitiska mönstret i norr en integrerad del av den totala situationen och kan därför inte betraktas isolerat från Europa som helhet. Europas säkerhet är i denna bemärkelse odelbar. Åtgärder som direkt eller indirekt berör hela den europeiska situationen bör därför enligt utskottets mening diskuteras i ett sammanhang där samtliga ESK-stater är företrädda. Sverige har inget intresse av att bidra till en regionalisering av nedrustningsförhandlingarna i Europa. Det har i stället varit en svensk linje under flera år att dessa frågor skall behandlas i en enhetlig förhandling där samtliga berörda stater deltar.
Sverige har också gjort betydande ansträngningar för att aktivera frågan om marin nedrustning inom FN:s ram. En redovisning härav lämnas under avsnittet om örlogsbesök nedan.
Med det anförda anser utskottet yrkande 3 i motion U404 (mp), yrkande 10 i motion U405 (m), yrkande 2 i motion U4l4 (mp), yrkande 8 i motion U424 (c), yrkandena 1 och 2 i motion U425 (v) samt i denna del motion U429 (s) besvarade. Yrkande 3 i motion U425 (v) i denna del avstyrks.
Strävandena att förverkliga en kärnvapenfri zon i Norden har som yttersta syfte att stärka Sveriges och de övriga nordiska ländernas säkerhet och bör ses i ett vidare europeiskt sammanhang. Utskottet vill erinra om vad en enhällig riksdag under en följd av år har uttalat om en kärnvapenfri zon i Norden:
Utskottet finner det tillfredsställande att de nordiska regeringarna, utifrån sina olika säkerhetspolitiska utgångspunkter, igångsatt egna utredningsarbeten och gemensamt åsiktsutbyte kring frågan om en kärnvapenfri zon i Norden. Utskottet utgår ifrån att regeringen fortsätter sitt arbete i fråga om utredningar och analyser samt håller fortsatt nära kontakt med övriga nordiska regeringar i frågan, för att undersöka om en gemensam grund finns mellan de nordiska länderna i syfte att skapa en kärnvapenfri zon i Norden som ett led i arbetet för ett kärnvapenfritt Europa.
Detta uttalande äger alltjämt full giltighet.
Det arbete som sedan 1987 bedrivs inom ramen för en nordisk ämbetsmannagrupp i syfte att utreda förutsättningarna för en kärnvapenfri zon i nordiskt område är ett exempel på hur de nordiska länderna genom egna åtgärder strävar efter att upprätthålla och vidareutveckla en stabilitetsfrämjande ordning i norra Europa, baserad på respekt för ländernas olika säkerhetspolitiska lösningar. En kärnvapenfri zon kan enligt utskottets åsikt ej ges formen av ett avtalsbundet förhållande till kärnvapenmakterna. Ämbetsmannagruppens arbete är inriktat på en stegvis analys av de olika elementen i ett eventuellt zonarrangemang. Gruppen har under det gångna året bl.a. arbetat med ett avsnitt om ett zonarrangemang i ett bredare europeiskt sammanhang och ett avsnitt om Östersjöns status.
Vid det nordiska utrikesministermötet i september i år uppmanade de nordiska utrikesministrarna ämbetsmannagruppen att med tanke på den snabba säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa söka framlägga en rapport om arbetet så snart som möjligt under 1991.
Med det anförda får yrkande 1 i motion U404 (mp), i denna del yrkande 8 i motion U405 (m) samt yrkande 1 i motion U418 (fp), yrkande 3 i denna del i motion U425 (v) och motion U429 (s) i denna del anses vara besvarade.
Utskottet anser det inte nu vara påkallat att tillsätta en nordisk parlamentarisk kommission för en kärnvapenfri zon, vilket föreslås i yrkande 3 i motion U414 (mp) och yrkande 9 i motion U424 (c). Utskottet hänvisar till att det redan finns en informell nordisk parlamentarisk kommitté i denna fråga, i vilken representanter för 18 partier i de fem nordiska länderna ingår. Parlamentariker deltar också i detta arbete som bedrivs inom Nordiskt forum för säkerhetspolitik. Intresset av parlamentariska förankringar bedöms därmed vara tillgodosett.
Yrkande 3 i motion U414 (mp) och yrkande 9 i motion U424 (c) avstyrks därför.
I yrkande 4 i motion U414 (mp) föreslås att riksdagen skall uttala stöd för att frågan om en nordisk kärnvapenfri zon skall tas upp i Nordiska rådet. Utskottet konstaterar att säkerhetspolitiska frågor inte hör till de områden inom vilka de nordiska länderna samarbetar i Nordiska rådet.
Yrkande 4 i motion U414 (mp) avstyrks därmed.
En med kärnvapenfria zoner relaterad fråga är tanken på negativa säkerhetsgarantier. Enligt yrkande 8 (delvis) i motion U405 (m) bör Sverige driva frågan om generella negativa säkerhetsgarantier inom FN:s ram. Sådana garantier skulle enligt motionärerna kunna fylla samma behov som avtal om kärnvapenfria zoner vad gäller de kärnvapenfria staternas egen säkerhet.
Utskottet konstaterar att Sverige i flera år bedrivit ett energiskt arbete i denna fråga i FN:s nedrustningskommission (UNDC), men att utvecklingen går trögt. Utskottet delar motionärernas synpunkt att möjligheten att uppnå fördelar för kärnvapenfria stater utan att dessa binds i bilaterala avtalsförhållanden till kärnvapenstater bör beaktas. Kärnvapenfriheten -- reglerad genom deltagande i en kärnvapenfri zon eller på annat sätt -- utgör enligt utskottets mening i sig ett tillräckligt åtagande för negativa säkerhetsgarantier. Detsamma gäller för ett land som anslutit sig till NPT och icke har kärnvapen stationerade på sitt territorium. Sverige har för sin del intresse av att entydiga och villkorslösa uttalanden om att icke använda kärnvapen mot kärnvapenfri stat görs av kärnvapenmakterna. Samtidigt är det angeläget för oss att inte bli part i något avtalsförhållande. Enligt utskottets mening kan negativa säkerhetsgarantier från stormakternas sida inte ensamma utgöra en ersättning för en kärnvapenfri zon, vilken förutsätts innehålla mer konkreta åtaganden. Negativa säkerhetsgarantier som komponent i en kärnvapenfri zon utreds inom den nordiska ämbetsmannakommittén som arbetar med frågan om en kärnvapenfri zon i nordiskt område.
Sverige bör liksom hittills delta aktivt i CD:s arbete på detta område. Utskottet överlämnar emellertid åt regeringen att bedöma hur detta arbete bör utformas.
Yrkande 8 i motion U405 (m) får därmed i denna del anses vara besvarat.
I ett antal motioner berörs frågan om besök av utländska örlogsfartyg som kan tänkas vara kärnvapenbestyckade. I yrkande 2 i motion U40l (s), yrkande l i motion U402 (s), yrkande 2 i motion U404 (mp), yrkande 5 i motion U414 (mp), yrkande 7 i motion U424 (c) samt yrkande 4 i motion U425 (v) föreslås att Sverige inte skall mottaga sådana besök med mindre än att att garantier om fartygens kärnvapenfrihet lämnas. I yrkande 3 i motion U402 (s) föreslås att regeringen bör verka för att andra länder följer de beslut som fattas om främmande flottbesök.
I flera motioner tas också möjligheten av en internationell överenskommelse om praxis vid flottbesök upp. I yrkande 1 i motion U401 (s) föreslås att regeringen skall verka härför internationellt, i yrkande 1 i motion U413 (s) genom att väcka frågan i ESK eller inom FN. På motsvarande sätt får yrkande 2 (delvis) i motion U402 (s) tolkas. Som förarbete till det internationella agerandet föreslås i yrkande 4 i motion U413 (s) att regeringen tillsätter en utredning för att undersöka på vilket sätt det folkrättsliga regelsystemet kan förändras eller byggas ut.
I motion U413 (s) framhålls även andra sätt att ta upp frågan internationellt. I yrkande 2 föreslås att Sverige undersöker möjligheterna till en gemensam nordisk ståndpunkt. I yrkande 3 i samma motion och i yrkande 6 i motion U414 (mp) föreslås att Sverige tar upp ett samarbete med bl.a. Nya Zeeland i syfte att få fler kärnvapenfria länder att skärpa sina villkor för kärnvapenbestyckade örlogsbesök.
I yrkande 11 i motion U405 (m) föreslås att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i örlogsbesöksfrågan beaktar det grundläggande svenska intresset att bevara Östersjöns ställning som ett fritt hav, Sveriges intresse att delta i det internationella utbytet av örlogsbesök samt av att bevara en gemensam nordisk handlingslinje i denna fråga.
Det är enligt utskottet ett självklart svenskt intresse att kunna delta i det internationella besöksutbytet med örlogsfartyg i former som bidrar till att kontakter utvecklas och det ömsesidiga förtroendet stärks. För svensk del gäller att när regeringen meddelar tillstånd för örlogsbesök erinras den gästande nationen om att kärnvapen inte får medföras vid besök i svenska hamnar. Detta sker med följande formulering: "Det råder generellt förbud att medföra kärnvapen vid besök i Sverige. Sveriges regering utgår från att detta förbud strikt iakttages." Den svenska politiken i fråga om besök av örlogsfartyg bygger sålunda på att vi hyser förtroende för att besökare respekterar våra regler.
Den besökande staten avkrävs inga garantier. Om emellertid sådana garantier skulle begäras och lämnas föreligger ingen rätt att inspektera örlogsfartyg för att klarlägga det verkliga förhållandet. Enligt uppgift finns det för närvarande inte heller några säkra metoder för verifikation utan att inspektion på platsen görs. Snarare pekar de verifikationsförsök som gjorts i form av strålningsmätning på att denna metod inte kan ge någon slutgiltig lösning på verifikationsproblemet. Detta innebär att ett besökstillstånd skulle bygga på förtroende för besökaren även i detta fall.
Med förslaget att låta undersöka förutsättningarna för en gemensam nordisk ståndpunkt i frågan om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök anför motionärerna att de bl.a. vill se ett besöksförbud som ett första steg mot en nordisk kärnvapenfri zon. Utskottet vill med anledning härav anföra att det i dag föreligger en i stort sett gemensam nordisk handlingslinje i frågan om flottbesök. En gemensam nordisk praxis på detta område betraktar utskottet som en tillgång. Målet för de svenska strävandena är i första hand att få till stånd en öppnare inställning från kärnvapenmakternas sida i fråga om redovisning av kärnvapeninnehav.
Förutsättningarna för en nordisk kärnvapenfri zon utreds för närvarande som ovan skildrats av en nordisk ämbetsmannagrupp med målet att slutföra arbetet så snart som möjligt under 1991. Utskottet anser inte att det skulle vara ändamålsenligt att nu göra uttalanden om vilka de första stegen i en eventuell process mot en kärnvapenfri zon skall vara.
Yrkande 2 i motion 1989/90:U413 avstyrks därför.
I Nya Zeeland, som åberopas i ett par av motionerna, gäller regler som avviker från de nordiska. Enligt lagstiftningen av år 1987 om Nya Zeelands kärnvapenfria zon och om nedrustning och rustningskontroll är det förbjudet att anlöpa nyzeeländsk hamn med kärnvapenbeväpnat eller kärnkraftsdrivet fartyg. Premiärministern prövar frågan om tillstånd för utländska örlogsfartyg att besöka Nya Zeelands inre vatten. Därvid får han, heter det i samma lagstiftning, endast ge besökstillstånd om han är förvissad om att fartygen inte medför någon kärnvapenutrustning (nuclear explosive device). En motsvarande regel gäller för luftfartyg. En rådgivande kommitté har upprättats för att bistå premiärministern och utrikesministern i nedrustningsfrågor, inkl. tillämpningen av 1987 års lagstiftning.
Vad gäller förslagen om ett närmare samarbete med Nya Zeeland vill utskottet anföra att Sverige självfallet nära följer utvecklingen där, men att det samtidigt finns skillnader mellan omständigheterna i de båda fallen. Frågan om besök av utländska örlogsfartyg i svenska hamnar har samband såväl med helheten i det nordiska säkerhetspolitiska mönstret som med den pågående utredningen om en kärnvapenfri zon i Norden. Den svenska handlingslinjen måste bestämmas utifrån en bedömning av situationen i vår del av världen.
Yrkande 3 i motion 1989/90:U413 (s) och yrkande 6 i motion 1989/90:U414 (mp) får därmed anses besvarat.
I motion U416 (fp) föreslås att Sverige skall följa Nya Zeelands exempel och införa en lag om förbud mot kärnvapen på det egna territoriet.
Utskottet konstaterar att det redan råder ett förbud i Sverige mot införande av kärnvapen. Förbudet meddelas av regeringen regelmässigt i samband med att tillstånd till örlogsbesök beviljas. Ett förbud utfärdat av regeringen har samma juridiska verkan gentemot besökande fartyg som ett förbud stadfäst i lag. Något behov av en lag i denna fråga anser utskottet därför ej vara från juridisk synpunkt motiverad. Huruvida en lag skulle från politisk synpunkt kunna vara motiverad är en fråga som utskottet överlåter åt regeringen att pröva.
Med det anförda anser utskottet motion U416 (fp) besvarad.
Utskottet har i tidigare betänkanden (UU1987/88:1 och 1988/89:UU4) uttalat att regeringen borde verka internationellt för att kärnvapenmakterna skall frångå sin princip att inte ge besked beträffande förekomsten av kärnvapen ombord. Utskottet har tidigare noterat att regeringen i enlighet med riksdagens beslut tagit upp frågan i FN genom statsministerns anförande vid FN:s tredje specialsession om nedrustning i juni 1988.
Utskottet konstaterar att Sverige också under det senaste året på olika sätt aktualiserat frågan. Det gäller t.ex. strävan att öka öppenheten och informationen om bl.a. kärnvapnen till sjöss. Regeringen har i olika FN-fora framhållit att stormakternas nuvarande politik att varken bekräfta eller förneka förekomsten av kärnvapen ombord inte bidrar till att ge flottbesöken någon förtroendeskapande effekt. På grund av den oro som allmänheten känner inför osäkerheten beträffande kärnvapen ombord bidrar den till motsatsen, dvs. till att undergräva förtroendet i stället för att stärka det. Detta förhållande har också flera gånger påpekats direkt för den amerikanska regeringen.
Sverige avser i år i FN:s generalförsamling lägga förslag om ett förbud mot marina kärnvapen med undantag för vissa framförhandlade typer. Förbudet, som syftar till att omfatta bl.a. alla sjöbaserade kryssningsmissiler med kärnvapen, skulle enligt vad som från svensk sida framförts i FN:s nedrustningskommission kunna komma till stånd antingen genom förhandlingar eller genom ömsesidiga unilaterala åtgärder. Som förberedelse till FN-behandlingen har regeringen genomfört bilaterala konsultationer i frågan.
I avvaktan på ett förbud av denna typ driver Sverige i FN:s nedrustningskommission bl.a. frågan om ett multilateralt incidentavtal för att förhindra olyckor till havs och en modernisering av gällande min-protokoll. Sverige har också föreslagit att FN:s rapporteringsystem om militärbudgetar skall utnyttjas för att sprida information om marina styrkor.
Utskottet konstaterar att kärnvapenmakterna ännu inte synes vara beredda att överge den hittills tillämpade principen att varken bekräfta eller förneka förekomsten av kärnvapen ombord på sina örlogsfartyg. Debatten om kärnvapen till havs förefaller emellertid vara i tilltagande såväl internationellt som internt i t.ex. Förenta Staterna. Den diskussion om ett övergivande av kärnvapen på ytfarkoster som började föras förra året av ett antal amerikanska fackmän har fortsatt och även tagits upp av åtskilliga ledamöter av kongressen.
Väsentliga unilaterala initiativ har också tagits som innebär en reduktion av antalet taktiska kärnvapen till sjöss. Även om motiven varit att vapnen blivit föråldrade eller framstår som alltmer opraktiska att använda bidrar deras försvinnande till en välkommen höjning av kärnvapentröskeln. Ju färre antalet kärnvapen och kärnvapentyper till sjöss blir, desto lättare blir det att uppnå och vidmakthålla öppenhet (s.k. transparens) beträffande kärnvapnens förbandsläggning. Redan i höst torde USA endast ha en kärnvapenklass kvar på ytfartyg. I START-förhandlingarna har parterna visserligen inte kunnat komma överens om något tak för de sjöbaserade kryssningsrobotarna (SLCM), men de har enats om att göra var sin unilateral deklaration beträffande sin SLCM-politik och varje år under avtalets giltighetstid en politiskt bindande deklaration beträffande planerad förbandsläggning av SLCM.
Utskottet konstaterar således att den om än begränsade utvecklingen i dessa frågor som kunde noteras i föregående betänkande (l989/90:UU6) har fortsatt under det gångna året. Utskottet delar uppfattningen att en internationell överenskommelse såväl om praxis vad gäller bekräftande av kärnvapen ombord som om kärnvapen till sjöss över huvud taget är av största betydelse i sak. Regeringen bör därför fortsätta att i konstruktiva former söka vinna ökat internationellt gehör för en ändring av stormakternas politik. Av detta skäl anser utskottet att ensidiga svenska åtgärder inte nu är påkallade. Ett ensidigt svenskt krav på garantier om kärnvapenfrihet skulle i den nu aktuella situationen medföra svårigheter att driva det internationella arbetet vidare. Om följden av ett ensidigt svenskt agerande blev systematiskt inställda örlogsbesök skulle också på sikt svårigheter kunna uppstå att hävda principen om Östersjön som ett fritt hav.
I en rapport utgiven av organisationen Greenpeace i september i år hävdas att kärnvapen medförts till Sverige vid ett antal amerikanska örlogsbesök. Regeringen har uttalat att rapporten måste granskas noggrant innan några slutsatser kan dras med anledning av den. Utskottet delar denna bedömning och förutsätter att regeringen företar en dylik granskning. Enligt vad utskottet erfarit genomförs för närvarande en sådan granskning inom försvarets forskningsanstalt.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 2 i motion U401 (s), yrkande 1 i motion U402 (s), yrkande 2 i motion U404 (mp), yrkande 5 i motion U414 (mp), yrkande 7 i motion U424 (c) samt yrkande 4 i motion U425 (v). Yrkande 1 i motion U401 (s), yrkande 2 i denna del i motion U402 (s), yrkande 3 i motion U402 (s), yrkande 11 i motion U405 (m) och yrkande 1 i motion U413 (s) får anses besvarade med vad utskottet anfört.
Vad gäller det folkrättsliga underlaget för Sveriges internationella agerande i syfte att få till stånd en överenskommelse om praxis vid örlogsbesök konstaterar utskottet att regeringen anser sig ha tillfredsställande expertis till sitt förfogande. Behov av någon särskild folkrättslig utredning bedöms inte föreligga. Utskottet delar denna bedömning.
Yrkande 4 i motion U413 (s) avstyrks därmed.
I motion U407 (fp) och i yrkande 1 i motion U412 (mp) föreslås att tillstånd ej skall ges för annat lands militära övningar på svenskt territorium. I yrkande 2 i den senare motionen föreslås att riksdagen hos regeringen begär en redogörelse för syftet med tillståndet till övningarna.
Enligt tillträdesförordningen har utländska militära enheter varken tillträde till svenskt territorium eller tillåtelse att bedriva övningar inom svenskt territorium utan särskilt tillstånd. Tillstånd kan beviljas av regeringen efter prövning i varje enskilt fall.
Sverige har sedan många år tillbaka ett brett samarbete med det neutrala Schweiz, som bl.a. omfattat stridsflygplan. Det är regeringens uppfattning att detta samarbete inte skadat tilltron till Sveriges neutralitetspolitik. Utskottet delar denna bedömning.
Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att lågflygning måste ingå i offensiv krigföring eller i första hand är avsett för operationer utanför det egna landets gränser. Ett viktigt syfte med lågflygning är att undgå radarupptäckt. Det är ett intresse för såväl offensivt som defensivt uppträdande i luftstrid. Någon redogörelse för syftet med det svenska tillståndet anser utskottet ej behövlig.
Med det anförda avstyrker utskottet motion U407 (fp) samt yrkandena 1 och 2 i motion U412 (mp).
I motion U415 (s) föreslås att regeringen får i uppdrag att komma med förslag om hur ett medlingsinstitut skall kunna organiseras. Utskottet gjorde i anledning av motsvarande yrkande under föregående år (l989/90:UU6) ett tillkännagivande i vilket förutsattes att regeringen lämnade en redogörelse för huruvida och i så fall på vilket sätt en svensk insats på detta område skulle kunna tillföra bättre möjligheter än de existerande att utnyttja medlingen som ett sätt att lösa internationella konflikter på fredlig väg.
Utskottet noterade i samma betänkande att det i FN under senare år framförts förslag om etablerandet av särskilda organ eller mekanismer för internationella tvistefrågor, men att det vid behandlingen av dessa förslag från svensk sida brukar framhållas att det inte är mekanismer för tvistelösning i sig som saknas utan snarare viljan att använda sig av de mekanismer som redan existerar.
Till de existerande mekanismerna hör bl.a. Internationella domstolen i Haag och den Permanenta skiljedomstolen i Haag. I den senares förteckning över kvalificerade skiljedomare ingår ett antal svenskar.
Utskottet har flera gånger tidigare uttalat sympati för en praktiskt inriktad fredsverksamhet i mindre institutionaliserade former, möjligen i form av ett nätverk av personer vilkas tjänster skulle kunna användas i ett tidigt stadium av internationella konflikter. Ett exempel på framgångsrik medling är de insatser en svensk fredsforskare gjort i Papua New Guinea under det gångna året.
Utskottet vill i detta sammanhang särskilt peka på den förstärkning av medlingens roll vid fredligt biläggande av tvister som nu håller på att diskuteras inom ramen för ESK-arbetet. Sverige har gemensamt med andra NN-stater tagit ett initiativ att inom ESK utarbeta en metod för fredligt biläggande av tvister, baserad på principen om obligatorisk tredjepartsinblandning i situationer då en tvist ej kan regleras med andra fredliga medel. Medlingsuppgifter kan av pågående diskussioner att döma komma att bli del av den verksamhet som det framtida Centret för förebyggande av konflikter förutses ägna sig åt. Medling kommer också att uppmärksammas vid det expertmöte mellan ESK-länderna som skall hållas i Valletta nästa år om fredlig lösning av tvister. Utskottet förutsätter att regeringens redogörelse omfattar även dessa framsteg inom ESK-arbetet.
Därmed anser utskottet motion U415 (s) vara besvarad.
Europeiska säkerhetsfrågor
De djupgående förändringar i Europas säkerhetspolitiska klimat och strukturer som ägt rum under det gångna året har kommit att ställa ESK-processen i förgrunden för ett nytt alleuropeiskt samarbete.
Slutdokumentet från Helsingforskonferensen 1975 om säkerhet och samarbete i Europa innehåller tre sakområden eller s.k. korgar. Den första korgen omfattar frågor rörande säkerheten i Europa och innehåller ett antal viktiga principer för förbindelserna mellan de deltagande staterna samt ett dokument om förtroendeskapande åtgärder och vissa aspekter på säkerhet och nedrustning. Korg två behandlar ekonomiskt samarbete och korg tre mänskliga kontakter över gränserna, informations- och kulturfrågor. Det uttalades vid dokumentets antagande att alla tre korgarna hade samma vikt och att balansen mellan dem måste vidmakthållas i den fortsatta processen. En fjärde korg behandlar de för ESK-processens livskraft så viktiga uppföljningsmötena, av vilka det möte som inleddes i Wien hösten 1986 och avslutades i början av 1989 var det tredje. Nästa uppföljningsmöte blir i Helsingfors 1992.
Helsingforsdokumentet innehåller vissa uttalanden om förtroendeskapande åtgärder på det militära området --främst föranmälan av manövrer och utbyte av militära observatörer -- men är ganska kortfattat i fråga om egentlig nedrustning.
Under uppföljningsmötet i Wien fattades i januari förra året beslut om att inleda två parallella förhandlingar, vilka båda öppnades i mars. Som ovan redovisats gäller den ena, den s.k. CFE-förhandlingen mellan de båda militäralliansernas medlemmar, konventionell nedrustning och den andra, den s.k. CSBM-förhandlingen mellan samtliga ESK-medlemmar, utbyggnad av de förtroendeskapande åtgärderna. I båda förhandlingarna behandlas frågor som är av stor betydelse för svenska säkerhetsintressen.
Utskottet konstaterar att det principavtal som nu uppnåtts mellan USA och Sovjetunionen om ett CFE-avtal, och som med största sannolikhet kommer att formaliseras vid det förestående toppmötet i Paris, innebär en framgång av historiska dimensioner för nedrustningsansträngningarna i Europa.
Även om betydande vapenarsenaler, i synnerhet av de modernaste systemen, kommer att finnas kvar efter avtalets genomförande, är storleksordningen på de reduktioner som nu överenskommits sådan att de militära förhållandena väsentligt kommer att förändras. Det gäller speciellt möjligheterna att börja ett överraskande anfallskrig på kontinenten. Enligt de beräkningar som i dag kan göras, kommer reduktionerna i det avtalade området att omfatta storleksordningen 42000--45000 stridsvagnar, varav närmare 40000 på Warszawapaktens sida, över 55000 pansrade stridsfordon, flertalet på Warszawapaktsidan, ca 23000 artillerisystem, uteslutande på Warszawapaktsidan, samt därtill väsentliga nedskärningar också vad gäller flyget. På flygsidan är nedskärningarna dock något jämnare mellan pakterna än för markstridskrafter.
Utskottet finner det värdefullt att det kommande CFE-avtalet förutom de stora reduktionerna också kommer att få ett mycket omfattande verifikationssystem, som i sig kommer att utgöra ett förtroendebyggande inslag inför fortsatta förhandlingar.
Utskottet noterar att reduktionerna till de nu överenskomna nivåerna ej blott gäller ett bortdragande av vapensystemen utan även en fysisk eliminering av de system som ligger ovanför de överenskomna nivåerna och som befinner sig inom området mellan Atlanten och Ural vid tiden för avtalets undertecknande. Parallellt med att parterna under 1990 har närmat sig den nu träffade överenskommelsen, har emellertid, enligt uppgifter under hösten, en förflyttning av betydande mängder stridsvagnar till de sovjetiska områdena öster om Ural ägt rum. Det gäller sannolikt även andra berörda vapensystem. En dylik utveckling ger enligt utskottets uppfattning en mindre stabiliserande effekt än om de övertaliga vapensystem som befann sig inom området vid årets början hade fysiskt förstörts. Icke desto mindre innebär avtalet så väsentligt mycket längre förvarningstider, i synnerhet för Centraleuropa, att en stabiliserande effekt också med dessa inskränkningar uppnås.
Inom ramen för CFE-förhandlingarna har preliminär överenskommelse också träffats om hur de avtalade totalnivåerna skall fördelas på olika regioner inom reduktionsområdet. För stridsvagnar innebär överenskommelsen t.ex. att av de 20 000 som vardera alliansen kan behålla får 7 500 finnas kvar i aktiva förband i en inre zon, som på NATO-sidan består av Tyskland och Benelux-länderna och på Warszawapaktsidan av Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Om därtill läggs den närmast liggande zonen (på NATO-sidan Storbritannien, Frankrike, Italien och Danmark, och på Warszawapaktsidan de tre västliga sovjetiska militärdistrikten Baltikum, Vitryssland och Karpaterna) blir totalsiffran per allians 10 300. I nästa zon tillkommer Spanien och Portugal resp. de sovjetiska militärdistrikten Moskva, Ural och Volga, och med dem stiger totalsiffran för stridsvagnar i aktiva förband per allians till 11 800.
Slutligen omfattar överenskommelsen även flankerna som en särskild zon. På flankerna -- för NATO:s del Norge, Grekland och Turkiet, och för Warszawapaktens del Bulgarien, Rumänien och de sovjetiska militärdistrikten Leningrad, Kiev, Odessa, Norra Kaukasus och Transkaukasus militärdistrikt -- får vardera alliansen ha 4 700 stridsvagnar. Därmed är totala antalet stridsvagnar i aktiva förband uppe i 16 500 per allians. Härtill kommer så 3 500 i förråd, och därmed har totalsiffran 20 000 per allians uppnåtts.
Genom en särskild regel söker man i förhandlingarna bl.a. på norskt initiativ att begränsa möjligheten att föra över vapensystem från de centrala zonerna till flankområdena. Utskottet konstaterar att det också är ett svenskt intresse att en dylik förflyttning undviks, liksom att bortdragandet av de sovjetiska styrkorna från den inre zonen (dvs. Centraleuropa) inte leder till en permanent ökning av den sovjetiska militära närvaron i Sveriges närområde. Medan det ännu är för tidigt att uttala sig om hur de varaktiga mönstren kan bli i framtiden, konstaterar utskottet att den stora minskning av vapenarsenalerna i Europa som ett CFE-avtal kommer att innebära i första hand gäller Centraleuropa och inte Nordeuropa.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att den hittillsvarande ordningen med förhandlingar begränsade till medlemmarna i de två militärallianserna nu verkar komma att ersättas med förhandlingar mellan samtliga 34 ESK-medlemmar efter uppföljningsmötet i Helsingfors l992. Därmed kommer ett huvudkrav som drivits av Sverige under flera år att bli tillgodosett. Våra möjligheter att aktivt påverka de kommande förhandlingarna ökar givetvis därmed.
I den nu pågående parallella förhandlingen mellan samtliga ESK-stater om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder har Sverige sedan starten verkat aktivt, främst inom gruppen av neutrala och alliansfria stater, den s.k. NN-gruppen. Ett viktigt intresse som drivits från svensk sida gäller åtgärder beträffande amfibiestyrkor och luftlandsättningsstyrkor.
Utskottet konstaterar att Sverige aktivt deltar i den förberedande kommittén inför toppmötet i Paris i november och innehar ordförandeskapet i en av de fyra arbetsgrupper som tillsatts. De förslag om stärkande av ESK:s institutioner som nu är aktuella har svenskt stöd. Det gäller dels regelbundna möten på stats- och regeringschefsnivå och på utrikesministernivå vartannat år och däremellan täta möten med en ämbetsmannakommitté för att förbereda olika frågor, dels vissa permanenta organ som ett sekretariat, ett centrum för förebyggande av konflikter och eventuellt även ett organ för valövervakning.
Utskottet vill uttala sitt stöd för regeringens strävan att göra en aktiv insats i stärkandet av ESK-samarbetet. ESK är enligt utskottets mening den självklara grunden för arbetet på att bygga upp en ny alleuropeisk säkerhets- och samarbetsordning, och Sverige har ett starkt intresse av att det arbetet blir framgångsrikt.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 9 i motion U405(m), yrkande 2 i motion U418 (fp) och yrkande 1 i motion U424 (c) som besvarade.
I yrkande 1 i motion U405 (m) behandlas Sveriges agerande i ESK inom ramen för den neutrala och alliansfria gruppen. Enligt motionärerna bör regeringen beakta att den traditionella kopplingen till NN-gruppen inte längre med självklarhet är en styrka, och att prioriteringar kan bli nödvändiga mellan svenska intressen och intresset av en gemensamt framförhandlad ståndpunkt i en så disparat grupp som den nuvarande NN-gruppen.
De neutrala och alliansfria staterna utgör förvisso ingen homogen grupp. Samarbetet inom gruppen har ofta präglats av intensiva diskussioner och ibland tydliga motsättningar. I några frågor av central betydelse för Sverige har vi också sett oss nödsakade att lägga fram egna nationella förslag, eftersom enighet i gruppen inte kunnat skapas. Det har t.ex. gällt kravet på en nära anknytning mellan de två parallella Wienförhandlingarna. Utskottet konstaterar dock att NN-samarbetet varit den form för agerande som sammantaget bäst gagnat svenska nationella intressen inom ESK:s ram.
Den dramatiska utvecklingen i Europa under det senaste året har naturligtvis påverkat den miljö i vilken NN-gruppen traditionellt har verkat. Flera av de central- och östeuropeiska länderna har visat intresse för att samarbeta med NN-gruppen i olika sakfrågor. Härtill kommer att andra informella konstellationer bland ESK-länderna kan komma att göra sig gällande. Ett exempel härpå är den s.k. Pentagonala gruppen mellan Ungern, Österrike, Italien, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. I framtiden och i takt med att de icke-militära samarbetsfrågornas betydelse ökar inom ESK-arbetet kan denna tendens till framväxt av andra konstellationer än de traditionella komma att förstärkas.
Utvecklingen bidrar därför enligt utskottets mening till att göra miljön för framtida ESK-förhandlingar mer flytande. NN-gruppens roll kan mot den bakgrunden knappast vara densamma i kommande nedrustningsförhandlingar efter l992 som den varit hittills. Utskottet vill dock samtidigt peka på att NN-gruppen fortfarande spelar en viktig och konstruktiv roll i ESK-arbetet. Ett exempel utgör det förhållandet att koordinatörskapet för samtliga fyra arbetsgrupper som arbetar inom den förberedande kommittén till toppmötet i Paris i november anförtrotts neutrala länder. NN-kretsen kommer även i framtiden enligt utskottets bedömning att vara en naturlig grund för Sveriges agerande, även om kretsen utvidgas och kompletteras med andra samarbetsformer och konstellationer.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion U405 (m) och yrkande 6 i motion U425 (v) som besvarade.
De internationella nedrustningsförhandlingarna
I yrkande 3 i motion U418 (fp) hänvisas till 1989 års bilaterala överenskommelse mellan USA och Sovjetunionen om kontroll av kärnvapenproven och konstateras att denna överenskommelse är ett viktigt steg mot ett totalt provstopp. Samtidigt säger motionärerna att överenskommelsen i sig inte siktade till att uppnå ett provstoppsavtal och att det därför är viktigt att Sverige fortsätter sina ansträngningar att medverka till att ett sådant avtal blir verklighet.
I yrkande 3 i motion U424 (c) föreslås med hänvisning till existensen av ett verifikationssystem, internationella datacentraler (IDC), att Sverige skall fortsätta sitt arbete i riktning mot ett kärnvapenprovstopp. I yrkande 3 i motion U420 (mp) föreslås att regeringen i FN för fram krav på att samtliga kärnvapenprov skall upphöra.
Utskottet konstaterar att Sverige är ett av de mest aktiva länderna i vad avser arbetet med att uppnå ett fullständigt provstoppsavtal. Dessa ansträngningar har pågått sedan början av 1960-talet och har koncentrerats till förhandlingarna vid nedrustningskonferensen i Genève (CD). Sverige lade 1983 fram ett komplett förslag till ett avtal och sedan 1976 har Sverige lett arbetet på ett globalt verifikationssystem, där en väsentlig beståndsdel är det nämnda IDC-systemet med centraldatorer för seismiska data i Stockholm, Washington, Moskva och Canberra.
I syfte att kontrollera efterlevnaden av det partiella provstoppsavtalet från 1963 (PTBT) har försvarets forskningsanstalt (FOA) dessutom etablerat ett nationellt nätverk av åtta mätstationer från Kiruna till Ljungbyhed. Detta system för mätning av luftburen radioaktivitet har hög känslighet och stationerna kan mäta även mycket små mängder av radioaktivitet.
Provsprängningarna och deras skadliga effekter har för nordisk del fått ökad aktualitet genom att Sovjetunionens Högsta sovjet i november 1989 antog ett dekret där ministerrådet bl.a. uppmanades att lägga fram förslag om en eventuell koncentrering av fortsatta sovjetiska provsprängningar till Novaja Zemlja.
Regeringen har, på grund av den oro för effekterna på den känsliga arktiska miljön och på Sveriges absoluta närområde som dessa tankegångar har förorsakat, vid upprepade tillfällen tagit upp frågan med representanter för den sovjetiska regeringen. I dessa kontakter har redogörelser för Sveriges kända inställning till kärnvapenprov lämnats, samtidigt som vår och våra nordiska grannars oro inför en utökning av provverksamheten på Novaja Zemlja har framförts med emfas. Även gemensamma nordiska uppvaktningar har gjorts under det gångna året. Utskottet delar den framförda oron och anser det angeläget att regeringen även fortsättningsvis verkar för att den arktiska miljön skyddas från provsprängningsverksamhet.
I juli 1990 tillsattes i CD, efter ett uppehåll av sju år, återigen en särskild kommitté för behandling av provstoppsfrågan. Kommitténs mandat medger dock ännu inga verkliga förhandlingar. Positionerna mellan kärnvapenstaterna och övriga stater präglas fortfarande av traditionella motsättningar och olika uppfattningar om när och hur ett fullständigt provstoppsavtal skall uppnås. Storbritannien och USA har exempelvis deklarerat att provstoppsavtalet för dem är en mycket långsiktig målsättning, medan Sverige anser att verkliga förhandlingar om ett fullständigt provstoppsavtal bör komma i gång så snart som möjligt. Trots de traditionella motsättningarna anser utskottet att det nu bör finnas möjligheter att utföra ett substantiellt arbete i denna fråga i CD, till gagn för framtida förhandlingar.
På grund av den långvariga låsningen i CD beträffande provstoppsfrågan begärde förra året mer än en tredjedel av de stater som är anslutna till det partiella provstoppsavtalet, att en ändringskonferens skulle sammankallas i syfte att vidga avtalet till ett fullständigt provstoppsavtal. Denna konferens kommer att hållas i New York den 7--18 januari 1991.
Sverige ser PTBT som ett väsentligt och väl fungerande avtal. Det ligger självklart i alla parters intresse att denna grund på ett ansvarsfullt sätt utnyttjas i arbetet för att uppnå ett fullständigt provstoppsavtal.
Utskottet anser att Sverige bör delta konstruktivt i ändringskonferensen. Emellertid måste konstateras att de tre ursprungliga fördragsparterna, Förenta Staterna, Sovjetunionen och Storbritannien, i realiteten har vetorätt mot förändringar av PTBT och att ändringskonferensens möjligheter att åstadkomma ett CTBT i realiteten blir beroende av vad dessa tre stater kan acceptera. Eftersom två av de viktigaste kärnvapenmakterna, Frankrike och Kina, står utanför det partiella avtalet, och detta avtal dessutom saknar verifikationsmöjligheter, är det utskottets uppfattning att CD är rätt forum att driva frågan om ett fullständigt provstoppsavtal i.
Med det anförda anser utskottet yrkande 3 i motion U418 (fp), yrkande 3 i motion U424 (c) och yrkande 3 i motion U420 (mp) besvarade.
Icke-spridningsfördraget (NPT) utgör stommen i icke-spridningsregimen mot kärnvapen. I CD ägnas stor uppmärksamhet åt detta fördrag och dess granskningskonferenser, varav den senaste, den fjärde i ordningen, ägde rum i Genève den 20 augusti till den 14 september detta år.
NPT syftar dels till förhandlingar om nedrustning mellan kärnvapenmakterna, dels till att förhindra att kärnvapen sprids till nya länder. Ett flertal länder, de s.k. tröskelstaterna, besitter troligtvis teknik för tillverkning av kärnvapen. Dessa länder, i första hand Argentina, Brasilien, Indien, Israel, Pakistan och Sydafrika, har hittills valt att stå utanför NPT. Detta fördrag bidrar emellertid till den internationella avspänningen och under de 20 år som NPT har funnits har inget NPT-anslutet land skaffat kärnvapen. Anslutningen har ökat varje år och uppgår i och med Albaniens och Moçambiques tillträde detta år till 143 stater.
I yrkande 4 i motion U405 (m) föreslås att regeringen internationellt och i FN verkar för att icke-spridningsavtalet i sina olika delar hävdas samt att uppslutningen kring avtalet stärks. I yrkande 4 i motion U418 (fp) föreslås likaledes att Sverige bör fortsätta sina ansträngningar för att uppnå en fullständig anslutning till NPT.
Sverige verkar sedan anslutningen 1970 aktivt och utan avbrott inom fördragets alla områden. Arbetet bedrivs i flera fora, men är särskilt intensivt i FN i New York och vid CD i Genève. Inom IAEA verkar Sverige för flera initiativ inom NPT:s ram, exempelvis på kontrollområdet.
Inför den fjärde granskningskonferensen i Genève i år gjordes ett omfattande förberedelsearbete. Tillsammans med övriga nordiska länder gjorde Sverige uppvaktningar i de länder som alltjämt står utanför NPT, i syfte att få dessa att ansluta sig. I ett gemensamt nordiskt NPT-memorandum, som fick status av ett officiellt FN-dokument, framfördes den nordiska synen på de flesta NPT-frågor.
Granskningskonferensen kunde emellertid inte uppnå enighet om ett gemensamt slutdokument. Framsteg gjordes under svenskt ordförandeskap i förhandlingarna om ett slutdokument, men på grund av vissa låsningar mellan några av de s.k. alliansfria staterna och viktiga kärnvapenstater kom förhandlingarna att försvåras. Avsaknaden av ett slutdokument från konferensen innebär att förberedelserna för NPT:s förlängning år 1995 har komplicerats. Utskottet anser att Sverige även fortsättningsvis och med största kraft bör verka för att fördragets auktoritet både bibehålls och förstärks. Det är viktigt att längsta möjliga förlängning uppnås efter 1995.
Utskottet anser därmed yrkande 4 i motion U405 och yrkande 4 i motion U418 besvarade.
I motionerna U414 (mp), yrkande 7, och U420 (mp), yrkande 1, föreslås att Sverige med kraft bör protestera mot Frankrikes kärnvapenprov i Stilla havet.
Utskottet konstaterar att den vikt Sverige fäster vid ett fullständigt provstopp alls inte är obekant för den franska regeringen. Sverige tar kontinuerligt avstånd från de fortsatta kärnvapenproven världen över. Det sker såväl bilateralt som multilateralt. Den svenska synen, som innebär krav på att även den franska kärnvapenstaten skall upphöra med sin provverksamhet, har framförts direkt till såväl den franske presidenten som landets premiärminister. Utskottet anser att dessa markeringar även fortsättningsvis bör göras bilateralt vid varje givet tillfälle, men är samtidigt av den uppfattningen att svenska initiativ huvudsakligen bör inriktas på att finna globala lösningar.
Därmed får utskottet anse yrkande 7 i motion U414 (mp) och yrkande 1 i motion U420 (mp) besvarade.
I yrkande 5 i motion U405 (m) föreslås att det bilaterala avtalet mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen beträffande medeldistansmissiler öppnas för undertecknande av alla nationer. Detta skulle enligt motionen hindra den snabba spridning av tillverkningskapacitet för medeldistansmissiler som för närvarande pågår.
Utskottet noterar attt Sverige deltar i den s.k. sjustatsöverenskommelsens (MTCR, Missile Technology Control Regime) strävanden mot icke-spridning av missiler, inkl. medeldistansmissiler. Detta avser missiler som kan bära såväl kärnvapen som kemiska och biologiska vapen. Regeringen förbereder nationell lagstiftning om exportkontroll av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte. Ett uppmärksammande av frågan om spridningen av vapenbärare och relevant teknik ingår i Sveriges allmänna nedrustningspolitik. Som ett led i denna politik diskuterades frågan, bl.a. på svenskt initiativ, vid den fjärde granskningskonferensen av NPT.
Även om missilteknologin i sig inte är förknippad med de processer som är nödvändiga för tillverkning av bl.a. kärnvapen är det väsentligt att problemen fortsätter att uppmärksammas. Den senaste utvecklingen i Persiska viken visar med all önskvärd tydlighet att kärnvapenstater kan konfronteras med stater som innehar kemiska vapen och att missilteknologin i dessa farliga situationer spelar en väsentlig roll. Det bilaterala INF-avtalet mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen om nedmontering av medeldistansmissiler är i sin utformning dock så speciellt och till sin karaktär så begränsat till dessa två staters förhållanden att det svårligen lämpar sig för multilateralisering på det sätt motionären avsett.
Med det anförda anser utskottet yrkande 5 i motion U405 besvarat.
Med hänvisning till ca 30 års provsprängningar föreslås i yrkande 2 i motion U420 (mp) att riksdagen hos regeringen begär att den i FN skall verka för en vetenskaplig belysning av effekterna på hälsa och miljö av kärnvapenproven.
Som utskottet konstaterade i föregående nedrustningsbetänkande (1989/90:UU6) har Sverige tagit initiativ till en särskild FN-studie om kärnvapnens olika aspekter. Denna har nyligen avslutats och behandlar bl.a. just kärnvapentillverkningens, provsprängningarnas och kärnvapenexplosionernas effekter på hälsa och miljö. Studien kommer att diskuteras vid höstens generalförsamling. Medlemsstaternas reaktioner kommer att vara vägledande för en framtida bedömning om vilka konkreta förslag som kan läggas fram och som det är politiskt möjligt att inom FN:s ram vinna stöd för.
Utskottet anser därmed yrkande 2 i motion 1989/90:U420 besvarat.
Ett flertal motioner berör FN-organet IAEA:s roll och uppgifter. I motion U406 (mp) föreslås att IAEA:s instruktion ändras i så måtto att organet enbart skall ägna sig åt att övervaka kärnsäkerhet och icke-spridning av kärnvapen. Enligt yrkande 9 i motion U414 (mp) bör Sverige ta initiativ till omformulering av IAEA:s stadgar i syfte att göra dem förenliga med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften. I yrkande 5 i motion U424 (c)föreslås att regeringen i FN tar initiativ till att IAEA:s mandat begränsas till försök att hindra kärnvapenspridning och till kontroll av säkerheten i kärnkraftverken. I yrkande 1 i motion U427 (v) och motion U428 (c) vänder sig motionärerna emot vad som betecknas som IAEA:s dubbla roll på kärnkraftsområdet och föreslår att IAEA:s mandat begränsas till försök att hindra kärnvapenspridning och till kontroll av säkerheten i kärnkraftverken. I yrkande 2 i motion U427 (v) hänvisas till utvecklingsländernas krav på hjälp med en hållbar energiförsörjning och föreslås att Sverige därför stöder FN:s arbete med nya och förnybara energikällor. I yrkande 14 i motion U637 föreslås att Sverige aktivt skall verka för att kärnkraften avvecklas globalt samt att IAEA:s uppgift fortsättningsvis skall vara att verka för kärnkraftens avveckling.
Utskottet konstaterar att samarbetet inom IAEA mellan de drygt 110 medlemsstaterna koncentreras till verifiering av åtaganden om fredlig användning av kärnenergi (s.k. safeguards), samordning och förmedling av rekommendationer i kärnsäkerhets- och strålskyddssammanhang samt samordning och förmedling av bistånd inom kärnenergiområdet. Genom sitt kontrollsystem för verifiering av medlemsländernas åtaganden att inte utveckla eller förvärva kärnvapen blir IAEA ett viktigt instrument i freds- och nedrustningspolitiken. Sverige fäster stor vikt vid denna del av IAEA:s verksamhet, men majoriteten av IAEA:s medlemsländer är u-länder och dessa länder kräver att få ta del av den tekniska utvecklingen på kärnenergiområdet i industriländerna. Detta intresse är i huvudsak inte koncentrerat till kärnkraften som sådan, utan mer till områden som isotopanvändning inom jordbruk, medicin, livsmedelsteknik, ekologi och strålskydd. Huvuddelen av IAEA:s bistånd inriktas till just sådan verksamhet. Skulle detta bistånd inte bibehållas finns en uppenbar risk för att flera av dessa länder drar sig ur IAEA:s icke-spridnings- och säkerhetsarbete. IAEA skulle därmed försvagas som organisation och arbetet med att förhindra framtida kärnkraftsolyckor kompliceras. Några reella förutsättningar för att ändra IAEA:s stadgar i den riktning motionärerna önskar torde på grund av det ovan förda resonemanget inte finnas.
Motion U406 (mp), yrkande 9 i motion U414 (mp), yrkande 5 i motion U424 (c), yrkandena 1 och 2 i motion U427 (v), motion U428 (c) samt yrkande 14 i motion U637 (mp) avstyrks därför.
Sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen uppmärksammas av motion 1989/90:U424, i vars yrkande 4 begärs att regeringen i internationella fora aktualiserar detta problem. Motionärerna anser att Sverige bör ta initiativ till internationella åtgärder för att förhindra spridning av kärnvapen via kärnkraftsteknik och kärnkraftsavfall.
Det är enligt utskottets bedömning utan tvivel så att den civila kärnkraftsproduktionen medför risker genom att den kan framställa klyvbart material som kan användas för vapenändamål. Sverige har länge drivit kravet på en effektivare kontroll av den civila kärnkraften och ett viktigt led i denna strävan är att kärnvapenstaternas civila verksamhet underkastas samma kontroll som icke-kärnvapenstaternas. 26 FN-medlemmar står fortfarande utanför NPT, bl.a. tröskelstaterna samt kärnvapenstaterna Frankrike och Kina. Genom IAEA kan de anslutna icke-kärnvapenstaternas hela kärnenergiverksamhet kontrolleras. Sverige arbetar aktivt för att de möjligheter till kontroll som organisationen erbjuder skall utnyttjas effektivt.
Yrkande 4 i motion U424 får därmed anses besvarat.
I yrkande 8 i motion U414 (mp) föreslås att Sverige bör kräva en omformulering av icke-spridningsavtalet i syfte att göra texten förenlig med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften.
Utskottet konstaterar att varje ändringsförslag av icke-spridningsfördraget (NPT) riskerar att öppna avtalstexten för ytterligare ändringsförslag. En rad länder, inte minst många utvecklingsländer, som är positiva till fördragets artikel IV, mom. 2 om samarbete och bistånd, kan snarare komma att kräva att detta utvidgas om avtalstexten öppnas för ändringsförslag. Utfästelserna om samarbete och bistånd har för många länder varit den främsta anledningen till att de har anslutit sig till NPT. Finner de i ett sådant läge inte gehör för sina krav finns en uppenbar risk att de drar sig ur icke-spridningsregimen. Ändringar i fördragstexten kan endast ske genom majoritetsbeslut. I realiteten har ändringsförslag små möjligheter att godkännas, eftersom de anslutna staterna har alltför motstridiga intressen på väsentliga områden. Ett exempel på en splittrande fråga är förlängningen av NPT, där vissa u-länder, till skillnad mot bl.a. depositariestaterna, anser att fördraget löper ut efter 1995. Att i detta läge framföra ändringsförslag skulle bidra till att fördragets och hela icke-spridningsregimens framtid äventyras.
Med det anförda avstyrker utskottet därför yrkande 8 i motion U414 (mp).
I yrkande 10 i motion U424 (c) föreslås att internationella förhandlingar syftande till förbud mot kryssningsmissiler så snart som möjligt skall komma till stånd.
Utskottet konstaterar att kryssningsmissiler utgör ett inslag i den internationella kärnvapenarsenalen som är ägnat att väcka särskild oro, av de skäl som anförts i motionen. Kryssningsmissilerna är till skillnad mot ballistiska missiler lågtflygande vapenbärare som inte går i kulbanor, utan styrs som förarlösa flygplan. Ett särskilt problem är de sjöbaserade missilerna (SLCM), som har utgjort en av de svåraste frågorna i START-förhandlingarna. Som utskottet i ett tidigare betänkande (1989/90:UU6) har konstaterat har Sverige i många sammanhang uttryckt oro inför de problem som är förknippade med SLCM.
Utskottet ser med tillfredsställelse på det faktum att Förenta Staterna och Sovjetunionen vid bilaterala utrikesministermöten det senaste året diskuterat även de sjöbaserade kryssningsmissilerna. En komplicerande omständighet är oenigheten beträffande möjligheter till verifikation vad gäller denna vapentyp. En överenskommelse om att ömsesidigt redovisa antalet sjöbaserade kryssningsmissiler har emellertid nåtts.
Sverige har i många sammanhang uttryckt oro inför de problem som är förknippade med SLCM. Utskottet konstaterar att det är otillfredsställande om den nyligen överenskomna uppläggningen leder till att behandlingen av frågan om SLCM ytterligare fördröjs. Sverige har i UNDC drivit på för att föra upp frågorna om marin kapprustning, bland vilka SLCM ingår, på dagordningen. Som utskottet redovisat ovan i anslutning till motionerna om kärnvapen ombord vid örlogsbesök har nukleära SLCM åtminstone diskussionsvis ifrågasatts i den debatt som har börjat föras bland amerikanska fackmän om möjligheten att tänka sig den amerikanska flottan i framtiden utrustad med endast strategiska ballistiska kärnvapen. Utskottet stödjer självfallet regeringens försök att vinna gehör för nödvändigheten av en överenskommelse om samtliga typer av kryssningsmissiler.
Yrkande 10 i motion U424 får därmed anses besvarat.
Sedan 1925 råder ett internationellt förbud mot användning av kemiska och biologiska vapen. Detta förbud kompletterades 1972 med en konvention mot såväl utveckling som produktion och lagring av biologiska vapen. Konventionen har i dag undertecknats av 110 stater. Överenskommelsen av 1972 tillåter dock att forskning av försvar mot biologiska vapen får utföras. Det innebär att den kunskap som erhålls i denna forskning naturligtvis kan användas även i destruktiva syften. I yrkandena 7 i motion U405 (m) och 2 i motion U422 (c) uppmärksammas de risker som finns förknippade med den nya biotekniken. I den förra motionen pekas främst på hybrid-DNA-tekniken, och motionärerna föreslår att den svenska regeringen i internationella fora bör verka för att få till stånd en bättre och effektivare internationell konvention mot biologiska vapen. I den senare motionen hänvisas till motion 1989/90:Jo617 och föreslås att regeringen tar initiativ till att biotekniken ej skall utnyttjas för offensiva militära syften.
År 1986 ägde en andra granskningskonferens om 1972 års konvention rum i Genève, i vilken Sverige deltog aktivt. Slutdokumentet från denna konferens innehåller procedurer för verifikation och klagomål samt vissa konkreta åtgärder som syftar till att stärka förtroendet för efterlevnaden av konventionen. Sverige verkar för att flera stater skall delta i informationsutbytet om den forskning som förekommer på detta område. Vid 1986 års granskningskonferens överenskoms om ett sådant utbyte på frivillig basis.
Utskottet måste med beklagande konstatera att flertalet parter till konventionen alltjämt avstår ifrån att dela med sig av sina erfarenheter, även om samtliga permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd deltar i detta utbyte. En tredje granskningskonferens kommer att hållas under 1991. Utskottet delar motionärernas syn i vad avser det angelägna i att åstadkomma en effektivare konvention om biologiska vapen samt att biotekniken inte skall utnyttjas för offensiva militära syften. Den kommande granskningskonferensen blir ett lämpligt tillfälle att driva arbetet för dessa mål vidare.
Med det anförda får yrkande 7 i motion U405 (m) och yrkande 2 i motion U422 (c) anses besvarade.
I CD pågår förhandlingar om förbud mot utveckling, framställning och lagring av kemiska vapen samt förstöring av redan existerande kemiska vapen och anläggningar. Förhandlingarna har under senare år gjort betydande framsteg, och en konvention borde kunna slutföras på kort tid om de politiska hindren härför kunde undanröjas. Under årets förhandlingar i CD:s kemivapenkommitté har emellertid arbetet på en konvention kommit att kompliceras. Som tidigare har nämnts i betänkandet har ett gemensamt amerikansk-sovjetiskt förslag om en specialkonferens åtta år efter konventionens ikraftträdande skapat debatt och lett till kritik från flera andra stater. Även Sverige anser att den vetorätt förslaget i praktiken förespråkar för stater som innehar kemiska vapen är olämplig.
En komplikation har också tillstött genom Iraks invasion av Kuwait i början av augusti detta år. Såväl Iraks tidigare användning av kemiska vapen, gentemot Iran och internt mot egna folkgrupper, som den irakiska ledningens uttalanden under Kuwaitkrisen har visat hur angeläget det är att förhindra att en stat utvecklar de i produktionsprocessen betydligt enklare kemiska vapnen som ett möjligt alternativ till kärnvapen.
I yrkande 6 i motion U405 (m) uppmärksammas att kemivapenfrågan tenderar att utveckla sig till ett nord-sydproblem. Motionärerna argumenterar att en framtida konvention inte får ta samma form som icke-spridningsavtalet, eftersom industriländerna -- vad de kemiska vapnen beträffar -- inte på samma sätt strävar efter exklusiv rätt att inneha dessa vapen och därmed inte nödvändiggör "kompensationsrätt" för u-länderna till motsvarande fredliga teknologi. Enligt yrkande 5 i motion U418 (fp) har Sverige genom sitt ordförandeskap i den särskilda förhandlingskommittén om de kemiska vapnen i CD ett särskilt ansvar att driva frågan om en framtida konvention vidare.
Utskottet konstaterar att de två med consensus antagna resolutionerna i FN:s generalförsamling om att arbetet med en konvention snabbt skall slutföras har lagt grunden till en berättigad optimism. De praktiska förslagen om förstöring av existerande kemiska vapen som överenskommits bilateralt har också bidragit till en positiv bild. Även om de två stormakterna fortfarande önskar behålla 2 % av nuvarande arsenaler och detta i sig komplicerar förhandlingarna om en konvention, måste utskottet samtidigt uttrycka sin tillfredsställelse med att 98 % av nuvarande innehav på detta sätt skulle försvinna. Trots att de politiska problemen har försvårat arbetet har förhandlingarna ändå framtvingat klara ställningstaganden från i stort sett alla viktigare inblandade stater. Utskottet konstaterar att krisen i Persiska viken har aktualiserat såväl faran med användningen av kemiska vapen som behovet av fullständig kontroll över denna typ av vapen, vars produktion är alltför lättillgänglig.
Risken för spridning av kemiska vapen till allt fler länder är fortfarande stor, och utskottet anser därför att det är nödvändigt att arbetet i CD:s kemivapenkommitté bedrivs med fortsatt intensitet.
Yrkande 6 i motion U405 resp. yrkande 5 i motion U418 får därmed anses besvarade.
I yrkande 7 i motion U418 (fp) föreslås att den svenska regeringen som ett led i tillkomsten av förtroendeskapande åtgärder skall intensifiera arbetet med att söka begränsa de marina rustningarna. I yrkande 6 i motion 1989/90:U424 (c) begärs att regeringen lägger fram förslag till konkreta åtgärder för att förhindra marin rustning, och i yrkande 2 (delvis) i motion U402 (s) begärs att regeringen skall verka för en marin avrustning av alla fartyg.
Utskottet konstaterar att den internationella diskussionen om de marina rustningsfrågorna förs främst i FN:s nedrustningskommission (UNDC). Sverige har sedan länge betonat hur angeläget det är att inleda internationella förhandlingar om marin nedrustning och marina förtroendeskapande åtgärder. Som utskottet redovisat ovan i samband med motionerna om örlogsbesök kan bland svenska initiativ nämnas ett förslag om ett multilateralt avtal för förhindrande av incidenter till havs och ett moderniserat protokoll för användning av havsminor. Tillsammans med Finland och Indonesien presenterade Sverige vid 1990 års UNDC-session ett arbetspapper med konkreta förslag till nedrustnings- och förtroendeskapande åtgärder på det marina området. Detta arbetspapper konstaterar bl.a. att den relativa betydelsen av konventionella vapen och kärnvapenbestyckade styrkor till sjöss ökar som ett resultat av den prioritet som ges i nedrustningsförhandlingarna till reduktionen av luft- och landbaserade styrkor. Arbetspapperet påpekar också att kärnvapenmakterna borde ompröva sin praxis att varken bekräfta eller förneka närvaron av kärnvapen ombord specifika fartyg vid specifika tidpunkter. Vidare tas problemen med de sjöbaserade kryssningsmissilerna och fartyg drivna med kärnenergi upp. Sverige har också betonat hur angeläget det är att inleda multilaterala förhandlingar kring dessa frågor i bl.a. CD.
Med det anförda anser utskottet yrkande 7 i motion U418 (fp), yrkande 6 i motion U424 (c) och yrkande 2 i denna del i motion U402 (s) besvarade.
Enligt motion U418 (fp) har den internationella vapenhandeln nått oroväckande proportioner. Motionärerna vänder sig mot att en stor del av denna inte sker i öppna former. I motionens yrkande 8 föreslås att Sverige bör kunna medverka till att utarbeta en konkret modell för ett system för registrering, kontroll och begränsning av den internationella vapenhandeln.
Utskottet konstaterar att Sverige tidigare (år 1988) har medverkat till att en resolution antogs av FN:s generalförsamling angående internationella vapenöverföringar. Resolutionen uppmanar medlemsstaterna till att bl.a. stärka sina nationella system för övervakning och kontroll av dessa transaktioner. Två utredningar, tillsatta av regeringen 1987, har haft i uppdrag att dels se över krigsmaterielpolitiken i stort, dels granska klassificeringen av krigsmateriel. Betänkanden från dessa utredningar har varit föremål för en omfattande remissbehandling under våren 1990. Förslag till ny lagstiftning förbereds av regeringen. Utskottet anser det angeläget att dessa frågor utsätts för en grundlig diskussion.
Därmed betraktar utskottet yrkande 8 i motion U418 (fp) som besvarat.
I yrkande 6 i motion U418 (fp) föreslås att Sverige skall verka för att anslutningen till det system som har utarbetats inom FN:s ram för redovisning och rättvisande jämförelser mellan militärutgifter i olika länder utvidgas ytterligare.
Ökad information om länders militära utgifter är enligt utskottets mening en viktig komponent i insamlandet av objektiv militär information och bidrar till ökat förtroende mellan stater. Sverige har i FN uttryckt sitt starka stöd för detta informationsutbyte, som med en bredare anslutning av Sovjetunionen och de östeuropeiska länderna kommer att underlättas. Sovjetunionen har som konstaterades i betänkande 1989/90:UU6 uttalat sin beredskap att ansluta sig till detta rapporteringssystem så snart de tekniska förutsättningarna föreligger. Utskottet förutsätter att regeringen även framgent inom FN verkar för en effektivisering av detta informationsutbyte.
Därmed får yrkande 6 i motion U418 anses besvarat.
I yrkande 8 i motion U425 (v) föreslås att FN:s roll stärks i syfte att skydda små länder, att verka som förvarningsmekanism i konfliktområden och att koordinera internationella miljö- och utvecklingsprojekt. Yrkandet föreslår även att de kunskaper folkrörelserna besitter skall utnyttjas bättre.
Utskottet konstaterar att stärkandet av FN är en hörnsten i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. FN:s ansvar för nedrustningsarbetet är av största betydelse och är ett ansvar som har tilldelats organisationen av dess medlemsstater.
FN:s stadga definierar organisationens ändamål, däribland främst att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Utskottet kan med tillfredsställelse konstatera att FN:s roll det senaste året har stärkts på detta område. Genom säkerhetsrådets agerande med anledning av Iraks invasion av Kuwait har organisationen visat sig leva upp till det ansvar för internationell fred och säkerhet som grundarna en gång avsåg. Tidigare nästan oprövade åtgärder under stadgans kapitel VII har kommit till användning för att beivra ett ovanligt grovt brott mot folkrätten. De fem ständiga medlemmarna av FN:s säkerhetsråd agerar nu enigt och beslutsamt för att återställa fred och säkerhet i en strategiskt viktig del av världen.
FN har haft en framträdande roll i Kambodjafrågan, där tanken är att fria och rättvisa val skall organiseras av FN och där de fyra huvudfraktionerna i Kambodja skall enas om företrädare i ett högsta nationellt råd. Namibias självständighet är en stor framgång för alla inblandade, däribland FN, som bidrog till att den utdragna processen kunde avslutas på ett tillfredsställande sätt. I Centralamerika har FN engagerat sig för att försöka komma till rätta med de långvariga och djupa politiska, ekonomiska och sociala konflikterna. I förhandlingarna mellan El Salvadors regering och FMLN-gerillan har FN spelat en central och konstruktiv roll.
Som ovan anförts har FN:s roll under senare tid kommit att stärkas i den riktning motionärerna föreslår. Det breda och starka folkliga stödet för nedrustningsfrågorna spelar en viktig opinionsbildande och pådrivande roll i arbetet för fred och nedrustning. Genom utrikesdepartementet har regeringen sedan länge en fungerande dialog och ett viktigt informationsutbyte med folkrörelserna på detta område. Utskottet konstaterar att dessas kompetens tas till vara på olika sätt och att de i flera avseenden utgör ett värdefullt komplement till regeringens politik.
Utskottet anser därmed yrkande 8 i motion U425 (v) besvarat.
I yrkande 10 i motion U414 (mp) föreslås att framtida mellanstatliga tvister som ej kan lösas genom förlikning skall överlämnas till Internationella domstolen i Haag för skiljedomsförfarande. Ett exempel på en sådan tvist är enligt motionärerna u-båtskränkningarna på svenskt territorium.
Sverige ställer sig allmänt positivt till att tvistlösningar tas upp i den internationella domstolen i Haag. I fråga om ubåtskränkningarna är det emellertid enligt utskottet inte möjligt, eftersom det inte finns någon definierad motpart. Det är vidare utskottets uppfattning att hänskjutning till domstolen i Haag bör bedömas från fall till fall och inte genom en bindande princip.
Yrkande 10 i motion U414 (mp) avstyrks därför.
I motion U414 (mp), yrkande 11, anförs att USA:s invasion i Panama liksom den tidigare vietnamesiska invasionen av Kampuchea aktualiserar frågan huruvida det kan existera ett internationellt ansvar som rättfärdigar intervention i andra, suveräna staters inre angelägenheter. Enligt motionärerna bör regeringen i FN ta initiativ till utredning om en fungerande världsrättslig ordning i syfte att undvika situationer av detta slag.
Utskottet konstaterar att FN-stadgan förbjuder varje militär intervention i en medlemsstat. Ingen bestämmelse i stadgan auktoriserar FN att tillgripa våld mot en stat såvida det inte föreligger ett fredshot, ett fredsbrott eller en aggressionshandling. En stats intervention i en annan är folkrättsligt godtagbar om det exempelvis är fråga om en rent humanitär och/eller polisiär hjälpaktion efter inbjudan från den lagliga regeringen i den stat där interventionen sker. Övergår oroligheter till regelrätt inbördeskrig innebär emellertid varje militärt bistånd åt den ena eller andra sidan ett ingripande i en intern utvecklingsprocess och därmed också att ett brott mot principen om folkens självbestämmanderätt sker. Att FN:s säkerhetsråd inför enstaka konflikter ej kan fatta beslut om ingripande eller sanktioner på grund av den stadgade vetorätten innebär inte nödvändigtvis att FN-stadgan inte fungerar enligt upphovsmännens intentioner. Vetoreglerna är en del av stadgan, och tanken var att rådet enbart skulle ingripa när majoritetsförhållande rådde och inlagt veto saknades.
Utskottet anser därmed yrkande 11 i motion U414 (mp) besvarat.
Hemställan
Utskottet hemställer l. beträffande en internationell definition av neutralitetsbegreppet att riksdagen avslår yrkande 7 i motion l989/90:U425, res. 1 (v)
2. beträffande vapenexport och Sveriges säkerhets- och utrikespolitik att riksdagen förklarar yrkande 11 i motion 1989/90:U424 besvarat med vad utskottet anfört, res. 2 (mp)
3. beträffande nedrustningsfrågornas och försvarsanslagens samtidiga behandling att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1989/90:U414, res. 3 (mp)
4. beträffande svensk säkerhets- och nedrustningspolitik att riksdagen förklarar yrkandena 2 och 3 i motion 1989/90:U405 besvarade med vad utskottet anfört,
5. beträffande säkerhetspolitiska åtgärder med speciell inriktning på norra Europa att riksdagen med avslag på yrkande 3 i denna del i motion 1989/90:U425 förklarar yrkande 3 i motion 1989/90:U404, yrkande 10 i motion 1989/90:U405, yrkande 2 i motion 1989/90:U414, yrkande 8 i motion 1989/90:U424, yrkandena 1 och 2 i motion 1989/90:U425 samt i denna del motion 1989/90:U429 besvarade med vad utskottet anfört, res. 4 (v, mp)
6. beträffande kärnvapenfri zon i Norden att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U404, yrkande 8 i denna del i motion 1989/90:U405, yrkande 1 i motion 1989/90:U418, yrkande 3 i denna del i motion l989/90:U425 samt motion 1989/90:U429 i denna del besvarade med vad utskottet anfört,
7. beträffande nordisk parlamentarisk kommission för kärnvapenfri zon att riksdagen avslår yrkande 3 i motion 1989/90:U414 och yrkande 9 i motion 1989/90:U424, res. 5 (c, mp)
8. beträffande behandling i Nordiska rådet av kärnvapenfri zon att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1989/90:U414, res. 6 (mp)
9. beträffande negativa säkerhetsgarantier att riksdagen förklarar yrkande 8 i denna del i motion 1989/90:U405 besvarat med vad utskottet anfört,
10. beträffande gemensam nordisk ståndpunkt om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1989/90:U413,
11. beträffande samarbete med Nya Zeeland om örlogsbesök att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1989/90:U413 och yrkande 6 i motion 1989/90:U414 besvarade med vad utskottet anfört, res. 7 (mp)
12. beträffande lag om förbud mot kärnvapen på svenskt territorium att riksdagen förklarar motion 1989/90:U416 besvarad med vad utskottet anfört,
l3. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök att riksdagen med avslag på yrkande 2 i motion 1989/90:U401, yrkande 1 i motion 1989/90:U402, yrkande 2 i motion 1989/90:U404, yrkande 5 i motion 1989/90:U414, yrkande 7 i motion 1989/90:U424 samt yrkande 4 i motion 1989/90:U425 förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U401, yrkande 2 i denna del och yrkande 3 i motion 1989/90:U402, yrkande 11 i motion 1989/90:U405 och yrkande 1 i motion 1989/90:U413 besvarade med vad utskottet anfört, res. 9 (c) res. 10 (v, mp)
14. beträffande folkrättslig utredning om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1989/90:U413,
15. beträffande utländska militära övningar i Sverige att riksdagen avslår motion 1989/90:U407 samt yrkandena 1 och 2 i motion 1989/90:U412, res. 11 (mp)
16. beträffande medlingsinstitut att riksdagen förklarar motion 1989/90:U415 besvarad med vad utskottet anfört,
17. beträffande europeiska säkerhetsfrågor att riksdagen förklarar yrkande 9 i motion 1989/90:U405, yrkande 2 i motion 1989/90:U418 samt yrkande 1 i motion 1989/90:U424 besvarade med vad utskottet anfört,
18. beträffande Sverige och den alliansfria och neutrala gruppen att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U405 och yrkande 6 i motion 1989/90:U425 besvarade med vad utskottet anfört,
19. beträffande totalt provstopp att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1989/90:U418, yrkande 3 i motion 1989/90:U424 och yrkande 3 i motion 1989/90:U420 besvarade med vad utskottet anfört,
20. beträffande icke-spridningsfördraget (NTP) att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1989/90:U405 och yrkande 4 i motion 1989/90:U418 besvarade med vad utskottet anfört,
21. beträffande franska kärnvapenprov att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1989/90:U414 och yrkande 1 i motion 1989/90:U420 besvarade med vad utskottet anfört, res. 12 (mp)
22. beträffande medeldistansmissiler att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1989/90:U405 besvarat med vad utskottet anfört,
23. beträffande studie av kärnvapenprovens effekter att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1989/90:U420 besvarat med vad utskottet anfört,
24. beträffande IAEA:s roll att riksdagen avslår motion 1989/90:U406, yrkande 9 i motion 1989/90:U414, yrkande 5 i motion 1989/90:U424, yrkandena 1 och 2 i motion 1989/90:U427, motion 1989/90:U428 och yrkande 14 i motion 1989/90:U637, res. 13 (c, mp) res. 14 (v)
25. beträffande sambandet kärnkraft--kärnvapen att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1989/90:U424 besvarat med vad utskottet anfört och avslår yrkande 8 i motion 1989/90:U414, res. 15 (mp)
26. beträffande förbud mot kryssningsmissiler att riksdagen förklarar yrkande 10 i motion 1989/90:U424 besvarat med vad utskottet anfört,
27. beträffande biologiska stridsmedel att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1989/90:U405 och yrkande 2 i motion 1989/90:U422 besvarade med vad utskottet anfört,
28. beträffande kemiska vapen att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1989/90:U405 och yrkande 5 i motion 1989/90:U418 besvarade med vad utskottet anfört,
29. beträffande marina rustningar att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1989/90:U418, yrkande 6 i motion 1989/90:U424 och yrkande 2 i denna del i motion 1989/90:U402 besvarade med vad utskottet anfört,
30. beträffande internationell vapenhandel att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1989/90:U418 besvarat med vad utskottet anfört,
31. beträffande rapporteringssystem för militära budgetar att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1989/90:U418 besvarat med vad utskottet anfört,
32. beträffande FN:s ansvar för bevarande av freden att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1989/90:U425 och yrkande 11 i motion 1989/90:U414 besvarade med vad utskottet anfört samt avslår yrkande 10 i motion 1989/90:U414. res. 16 (mp)
Stockholm den 18 oktober 1990
På utrikesutskottets vägnar
Stig Alemyr
Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert Svensson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Alf Wennerfors (m), Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson (s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Bertil Måbrink (v), Per Gahrton (mp), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s), Eva Björne (m), Maria Leissner (fp), Arne Mellqvist (s) och Ingbritt Irhammar (c).
Använda förkortningar
ABM Anti-ballistiska missiler/Anti-Ballistic Missiles ALCM Flygburna kryssningsmissiler/Air-Launched Cruise Missiles ASAT Anti-satellitvapen/Anti-Satellite ATTU Området från Atlanten till Ural CD Nedrustningskonferensen/Conference on Disarmament CFE Konferensen om konventionella styrkereduktioner i Europa/ Conference on Forces Reduction in Europe CPC Centrum för förebyggande av konflikter/Conflict Prevention Center CSBM Förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder/Confidence- and Security-Building Measures CTBT Fullständigt provstoppsavtal/Comprehensive Test Ban Treaty ESK Europeiska säkerhetskonferensen GLCM Landbaserade kryssningsmissiler/Ground-Launched Cruise Missiles IAEA International Atomic Energy Agency IDC Internationella datacentraler INF Kärnvapenstyrkor med medeldistansräckvidd/ Intermediate-range Nuclear Forces MBFR Ömsesidiga, balanserade styrkereduktioner/Mutual Balanced Force Reductions MTCR Sjustatsöverenskommelsen/Missile Technology Control Regime NN Neutrala och alliansfria (gruppen)/Neutral and Non-aligned NPT Icke-spridningsavtalet/Non-Proliferation Treaty NST Förhandlingarna om strategiska kärnvapen och rymdvapen/ Nuclear and Space Talks PNE Fredliga provsprängningar/Peaceful Nuclear Explosions PTBT Partiella provstoppsavtalet/Partial Test Ban Treaty SDI Strategiska rymdförsvaret/Strategic Defence Initiative SLCM Sjöbaserade kryssningsmissiler/Sea-Launched Cruise Missiles START Förhandlingarna om de offensiva strategiska kärnvapnen/ Strategic Arms Reduction Talks TTBT Tröskelavtalet/Threshold Test Ban Treaty UNDC FN:s nedrustningskommission/United Nations Disarmament Commission WEU Västeuropeiska unionen/Western European Union
Reservationer
1. Internationell definition av neutralitetsbegreppet (mom.1)
Bertil Måbrink (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.17 börjar med "Sverige för en" och på s.18 slutar med "yrkande 7 i motion U425 (v)" bort ha följande lydelse:
Sverige för en alliansfri politik som syftar till neutralitet i händelse av krig. Vår politik tjänar också som ett bidrag till lugn och stabilitet i vår del av världen.
Men Sveriges neutrala status är inte bara en fråga om hur vi, som land, skall förhålla oss till internationella pakter och militära allianser. Det är också fråga om hur vi kan använda vår neutrala status i det internationella arbetet för fred och nedrustning. När kriget är mindre sannolikt blir freds- och neutralitetspolitiken allt viktigare.
En aktiv neutralitetspolitik förutsätter att man inte bara ser den legala sidan av neutraliteten utan också, och framför allt, lyfter fram den politiska sidan av neutralitetsbegreppet, d.v.s. att man ser neutraliteten som ett verktyg i det internationella arbetet för fred och nedrustning.
Neutralitetspolitiken får inte vara statisk och oförmögen till att anpassas till en föränderlig verklighet. I dag, inte minst mot bakgrund av den dramatiskt förändrade säkerhetspolitiska bilden, krävs en nydefiniering av begreppet neutralitet och ett stärkt samarbete mellan de neutrala länderna inom nedrustningsområdet.
Även i en tid där den traditionella öst--väst-konflikten klingar av finns centrala uppgifter för de neutrala staterna. De kan vara pådrivande som praktiska exempel för nedrustning, och de kan spela en viktig medlande roll i den växande nord--syd-konflikten.
Målsättningen måste vara att komma fram till en ny internationell förståelse av begreppet neutralitet och få den förankrad i den internationella folkrätten.
Härmed tillstyrks yrkande 7 i motion U425 (v).
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande en internationell definition av neutralitetsbegreppet att riksdagen med bifall till yrkande 7 i motion 1989/90:U425 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Vapenexport och Sveriges säkerhets- och utrikespolitik (mom.2)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.18 börjar med "De primära" och slutar med "därmed besvarat" bort ha följande lydelse:
I likhet med vad motionärerna uttrycker i yrkande 11 i motion U424 anser utskottet att det föreligger en motsättning mellan vapenexport och Sveriges säkerhets- och utrikespolitik, varför motionens yrkande bör bifallas.
dels att utskottets hemställan i moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande vapenexport och Sveriges säkerhets- och utrikespolitik att riksdagen med bifall till yrkande 11 i motion 1989/90:U424 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Nedrustningsfrågornas och försvarsanslagens samtidiga behandling (mom.3)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.18 börjar med "Inte heller" och slutar med "avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med den uppfattning som framförs i motion U414 (mp) att nedrustnings- och försvarsfrågor i riksdagsarbetet bör behandlas i ett sammanhang genom t.ex. en gemensam kammardebatt. Detta är en sak för riksdagens talmanskonferens att beakta vid planeringen av riksdagsarbetet.
Yrkande 1 i motion U414 (mp) anses härmed besvarat.
dels att utskottets hemställan i moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande nedrustningsfrågornas och försvarsanslagens samtidiga behandling att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1989/90:U414 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Säkerhetspolitiska åtgärder med speciell inriktning på norra Europa (mom.5)
Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.21 börjar med "Gemensamt för" och slutar med "stater deltar" bort ha följande lydelse:
Gemensamt för motionärernas syn är uppfattningen att Sveriges säkerhet skulle gynnas av särskilda förhandlingar som avser det nordeuropeiska området inom ESK. Som utskottet ovan konstaterat utgör det säkerhetspolitiska mönstret i norr en integrerad del av den totala situationen och kan därför inte betraktas isolerat från Europa som helhet. Europas säkerhet är i denna bemärkelse odelbar. Dock bör det vara möjligt att inom ESK:s ram särskilt ta upp konsekvenserna i norra Europa efter de stora förändringarna säkerhetspolitiskt i centrala Europa, och utifrån en sådan helhetsanalys motverka tendensen att nedrustning i centrum leder till upprustning i norr.
Centrala delar i en nedrustning i norra Europa är att, inom ESKs ram, få till stånd en positiv förändring i Östersjöområdet. Det skulle exempelvis kunna innebära ett bortdragande av alla offensiva styrkor, alla kärnvapen tas bort och skrotning av kärnvapnens infrastruktur, förbud för militära övningar och patrullering av stormakternas högsjöflottor, liksom besök av kärnvapenutrustade fartyg i Östersjöområdet. De pengar som frigörs kan i stället användas i det ekonomiska och ekologiska samarbetet.
Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 3 i motion U404 (mp), yrkande 2 i motion U414 (mp), yrkande 8 i motion U424 (c), yrkandena 1, 2 och 3 i motion U425 (v) samt i denna del motion U429 (s). Yrkande 10 i motion U405 (m) avstyrks.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
5. beträffande säkerhetspolitiska åtgärder med speciell inriktning på norra Europa att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion 1989/90:U404, yrkande 2 i motion 1989/90:U414, yrkande 8 i motion 1989/90:U424, yrkandena 1, 2 och i denna del yrkande 3 i motion 1989/90:U425 samt motion 1989/90:U429 i denna del samt med avslag på yrkande 10 i motion 1989/90:U405 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Nordisk parlamentarisk kommission för kärnvapenfri zon (mom.7)
Pär Granstedt och Ingbritt Irhammar (båda c) och Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.22 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Arbetet för en kärnvapenfri zon i Norden måste intensifieras. Utvecklingen i Europa ger idén ökad aktualitet.
Den ämbetsmannagrupp som arbetat utan insyn sedan 1987 har nu fått de nordiska utrikesministrarnas uppmaning att redovisa sitt resultat så fort som möjligt under 1991. Detta gör det än angelägnare att nu arbeta för att en nordisk parlamentarisk kommission för en kärnvapenfri zon tillsätts, för att ta itu med ämbetsmannagruppens rapport och underlätta beslut i de olika parlamenten. Detta bör ges regeringen till känna.
Yrkande 3 i motion U414 (mp) och yrkande 9 i motion U424 (c) tillstyrks därför.
dels att utskottets hemställan i moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande nordisk parlamentarisk kommission för kärnvapenfri zon att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion 1989/90:U414 och yrkande 9 i motion 1989/90:U424 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Behandling i Nordiska rådet av kärnvapenfri zon (mom.8)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.22 börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks därmed" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med motionärernas uppfattning att det vore rimligt om frågan om nordisk kärnvapenfri zon kan behandlas i Nordiska rådet. I praktiken har Nordiska rådet alltmer blivit forum för utrikes- och säkerhetspolitiska frågor (t.ex. Nordens relation till EG) varför utskottet inte kan se något hinder för att också frågan om en nordisk kärnvapenfri zon tas upp i rådet.
Yrkande 4 i motion U414 bör därför bifallas.
dels att utskottets hemställan i moment 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande behandling i Nordiska rådet av kärnvapenfri zon att riksdagen med bifall till yrkande 4 i motion 1989/90:U414 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Samarbete med Nya Zeeland om örlogsbesök (mom.11)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.25 börjar med "Vad gäller" och slutar med "anses besvarat" bort ha följande lydelse:
Utskottet betraktar Nya Zeelands politik i detta avseende som ett intressant exempel som motiverar nära samarbete från svensk sida. Utskottet tillstyrker därför motion U413 yrkande 3 och motion U414 yrkande 6.
dels att utskottets hemställan i moment 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande samarbete med Nya Zeeland om örlogsbesök att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion 1989/90:U413 och yrkande 6 i motion 1989/90:U414 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Uttalande om Sveriges principer vid utländska örlogsbesök
Per Gahrton (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s.24 börjar med "Det är enligt utskottet" och slutar med "detta fall" bör utgå.
9. Garantier vid utländska örlogsbesök (mom.13)
Pär Granstedt och Ingbritt Irhammar (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.26 börjar med "Av detta skäl" och slutar med "ett fritt hav" bör utgå,
dels att till den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "I en" och på s.27 slutar med "forskningsanstalt" bör fogas:
Utskottet anser att Greenpeacerapporten måste tas på allvar och att en granskning inte enbart bör ske genom FOA:s försorg utan också av oberoende, gärna utländska, experter.
Sveriges trovärdighet i kampen för ett atomfritt hav, liksom vårt beslut att verka för en atomfri zon i Norden skulle stärkas av att vi nu skärpte praxis vid örlogsbesök.
Sverige bör fortsätta verka internationellt för att stormakterna skall upphöra med sin praxis att varken bekräfta eller förneka förekomsten av kärnvapen ombord. Detta bör likafullt inte hindra att Sverige, i avvaktan på internationella resultat kräver besked om att svensk lag i detta avseende respekteras i samband med örlogsbesök från kärnvapenmakter eller på annat sätt försäkrar sig om att så sker.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet yrkande 1 i motion U401, yrkande 1 i motion U413 och yrkande 7 i motion U424. Övriga yrkanden avstyrks i aktuella delar.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
13. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1989/90:U401, yrkande 1 i motion 1989/90:U413 och yrkande 7 i motion U424, med avslag på yrkande 2 i motion 1989/90:U401, yrkande 1 och ifrågavarande del av yrkande 2 samt yrkande 3 i motion 1989/90:U402, yrkande 2 i motion 1989/90:U404, yrkande 11 i motion U405 samt med anledning av yrkande 5 i motion 1989/90:U414 och yrkande 4 i motion 1989/90:U425 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Garantier vid utländska örlogsbesök (mom.13)
Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.26 börjar med "Av detta skäl" och slutar med "ett fritt hav" bör utgå,
dels att till den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "I en" och på s.27 slutar med "forskningsanstalt" bör fogas:
Utskottet anser att Greenpeacerapporten måste tas på allvar och att en granskning inte enbart bör ske genom FOAs försorg utan också av oberoende, gärna utländska, experter.
Sveriges trovärdighet i kampen för ett atomfritt hav, liksom vårt beslut att verka för en atomfri zon i Norden, skulle stärkas av att vi nu skärpte praxis vid örlogsbesök.
Sverige bör fortsätta verka internationellt för att stormakterna skall upphöra med sin praxis att varken bekräfta eller förneka förekomsten av kärnvapen ombord. Detta bör likafullt inte hindra att Sverige, i avvaktan på internationella resultat, kräver besked om att svensk lag i detta avseende respekteras i samband med örlogsbesök från kärnvapenmakter eller på annat sätt försäkrar sig om att så sker.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet motionerna U401 yrkandena 1 och 2, U402 yrkandena 1, 2 i denna del och 3, U404 yrkande 2, U405 yrkande 11, U413 yrkande 1, U414 yrkande 5, U424 yrkande 7 och U425 yrkande 4.
dels att utskottets hemställan i moment 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1989/90:U401, yrkande 1 i motion 1989/90:U402, yrkande 2 i motion 1989/90:U404, yrkande 5 i motion 1989/90:U414, yrkande 7 i motion 1989/90:U424, yrkande 4 i motion U425, yrkande 1 i motion 1989/90:U401, yrkande 2 i denna del och yrkande 3 i motion 1989/90:U402, yrkande 11 i motion 1989/90:U405 och yrkande 1 i motion 1989/90:U413 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Utländska militära övningar i Sverige (mom.15)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.27 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motion U412 (mp)" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att svenskt territorium över huvud taget inte bör få användas för utländsk militär övningsverksamhet. Utskottet anser att detta med bifall till motion U407 och yrkandena 1 och 2 i motion U412 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan i moment 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande utländska militära övningar i Sverige att riksdagen med bifall till motion 1989/90:U407 och yrkandena 1 och 2 i motion 1989/90:U412 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Franska kärnvapenprov (mom.21)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.34 börjar med "Utskottet konstaterar" och på s.35 slutar med "U420 (mp) besvarade" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att franska kärnvapenprov är värda samma klara och offentliga protester som t.ex. har riktats mot planerna på sovjetiska kärnvapenprov i Novaja Zemlja.
Detta bör med bifall till motionerna U414 yrkande 7 och U420 yrkande 1 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan i moment 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande franska kärnvapenprov att riksdagen med bifall till yrkande 7 i motion 1989/90:U414 och yrkande 1 i motion 1989/90:U420 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. IAEA:s roll (mom.24)
Pär Granstedt, Ingbritt Irhammar (båda c) och Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.36 börjar med "Skulle detta bistånd" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Det är väsentligt att u-länderna får en korrekt information om kärnteknologins kris. Sveriges beslut att avveckla kärnkraften bör genomsyra vårt internationella arbete inom IAEA. Så sker inte i dag.
Kunskapen måste spridas om att kärnkraften ifrågasätts i allt fler länder både ur ekonomisk och säkerhetssynpunkt. Italien har t.ex. beslutat stänga alla sina reaktorer. Schweiz har beslutat att inte beställa några fler. I England har privatiseringen av kärnkraftverken förhindrats av ekonomiska skäl. I USA har inga nya reaktorer beställts på ett decennium. Antalet kärnreaktorer i världen minskade 1989. Kärnkraftsindustrin är i kris. IAEA arbetar för att öka acceptansen hos opinionen för kärnkraft, bl.a. genom att förorda att beslutsfattare skall påverkas. Sverige bör ta avstånd från detta.
IAEA lägger också ned stor möda på att sprida metoden att konservera livsmedel genom bestrålning. Denna teknik är förbjuden i Sverige. Det är viktigt att våra representanter i IAEA framhåller detta.
Övriga användningsområden för civil kärnteknologi, inom jordbruk och medicin, är av marginell betydelse i i-världen. Det finns billigare och bättre metoder. Det finns ingen anledning att FN skall ha ett särskilt organ för sådana uppgifter.
När FN:s generalförsamling beslöt att inrätta IAEA och ge det i uppdrag att sprida kärnteknologin och försöka hindra att den användes till kärnvapen, trodde de flesta att kärnenergin var en billig och säker energikälla. Vi vet nu att det inte är så. När ett FN-organ en gång har fått uppgifter som visar sig felaktiga, måste det finnas möjligheter att ändra organets stadga, t.ex. genom att väcka förslag om detta i generalförsamlingen. Det motstånd som u-länderna kan tänkas göra mot ändrade uppgifter för IAEA skulle troligen upphöra, när de får information om att denna teknik håller på att överges av i-länderna och att de är utsatta för en krisbranschs försäljningspropaganda.
IAEA:s icke-spridningsarbete försvåras huvudsakligen av att kärnvapenmakterna inte upphör med provsprängningarna och utvecklingen av nya kärnvapen. U-länderna har lika stort intresse som i-länderna av att IAEA:s säkerhetsarbete fortsätter tills alla kärnvapen och kärnkraftverk avskaffats.
Utskottet tillstyrker yrkande 5 i motion U424 (c), motion U428 (c), motion U406 (mp), yrkande 9 i motion U414 (mp) och yrkande 14 i motion U637 (mp).
dels att utskottets hemställan i moment 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande IAEA:s roll att riksdagen med bifall till motion 1989/90:U406, yrkande 9 i motion 1989/90:U414, yrkande 5 i motion 1989/90:U424, motion 1989/90:U428 och yrkande 14 i motion 1989/90:U637 och med avslag på yrkandena 1 och 2 i motion 1989/90:U427 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. IAEA:s roll (mom.24)
Bertil Måbrink (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.36 börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "U637 (mp) avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
IAEA:s safeguard, som skall garantera att kärnenergin för kraftproduktionen inte öppnar vägen för kärnvapentillverkning, har inte lyckats förhindra spridning av klyvbart material. Sverige måste ta nya initiativ för att IAEA:s roll för att främja kärnkraftsspridningen upphör. Sverige bör, i enlighet med beslutet att avveckla kärnkraften av säkerhetsskäl, verka för att kärnkraften avvecklas internationellt. En annan logisk konsekvens av avvecklingsbeslutet är att förbjuda handel med kärnkraftsteknologi.
IAEA:s roll bör i framtiden bli att avveckla kärnkraften internationellt och i stället aktivt bidra till utveckling av de alternativa förnybara energikällorna. IAEA:s arbete med att utveckla isotopanvändning m.m. inom jordbruk, medicin, livsmedelsteknik, ekologi och strålskydd -- och biståndet i dessa avseenden till tredje världen -- kan självklart fortsätta.
Utskottet bifaller motion U406, yrkande 9 i motion U414, yrkande 5 i motion U424, yrkandena 1 och 2 i motion U427, motion U428 samt yrkande 14 i motion U637.
dels att moment 24 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
24. beträffande IAEA:s roll att riksdagen med bifall till motion 1989/90:U406, yrkande 9 i motion 1989/90:U414, yrkande 5 i motion 1989/90:U424, yrkandena 1 och 2 i motion 1989/90:U427, motion 1989/90:U428 samt yrkande 14 i motion 1989/90:U637 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Sambandet kärnkraft--kärnvapen (mom.25)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.37 börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "motion U414 (mp)" bort ha följande lydelse:
Det är uppenbart att dessa formuleringar är oförenliga med gällande svenska riksdagsbeslut om kärnkraftsavveckling.
Utskottet instämmer därför i motionärens synpunkter och tillstyrker yrkande 8 i motion U414. Yrkande 4 i motion U424 avstyrks.
dels att utskottets hemställan i moment 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande sambandet kärnkraft--kärnvapen att riksdagen med bifall till yrkande 8 i motion 1989/90:U414 och med avslag på yrkande 4 i motion 1989/90:U424 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. FN:s ansvar för bevarande av freden (mom.32)
Per Gahrton anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.42 börjar med "Sverige ställer" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i att tvister där förlikning icke annars kan ske bör överlämnas till den Internationella domstolen i Haag för avgörande. Riksdagen bör, med bifall till motion U414 yrkande 10, ge regeringen detta till känna.
dels att utskottets hemställan i moment 32 bort ha följande lydelse:
32. beträffande FN:s ansvar för bevarande av freden att riksdagen med bifall till yrkande 10 i motion 1989/90:U414 och med besvarande av yrkande 11 i motion 1989/90:U414 och yrkande 8 i motion 1989/90:U425 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Icke-spridningsfördraget (NTP)
Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus (båda c) anför:
Framtiden för icke-spridningsavtalet, NTP, är oviss inför avgörandet 1995. De länder som skrivit under avtalet och lovat att inte skaffa kärnvapen blir allt otåligare. Atomvapenmakterna åtog sig när avtalet träffades 1968 att stoppa kapprustningen och börja nedrustning av kärnvapen. I 20 år har man brutit mot dessa löften, och när nu vissa kärnvapen tas ur bruk fortsätter ändå utvecklingen av ny kärnvapenteknik.
Kritiken inriktas huvudsakligen mot provsprängningarna. När dessa upphör totalt är det slut med upprustningen. Ett partiellt provsprängningsavtal har befriat världen från en stor mängd radioaktivt nedfall. En ändringskonferens i New York i januari 1991 kommer att söka utvidga detta till ett totalt provstoppsavtal.
Orsaken till att det inte gick att enas om ett slutdokument vid NPT:s granskningskonferens i augusti--september i Genève i år var att några länder i NN-gruppen (alliansfria och neutrala) krävde provstopp, medan några kärnvapenmakter motsatte sig detta.
Dessa kärnvapenmakter är förmodligen angelägna om att NPT skall permanentas eller förlängas avsevärt, när denna fråga skall avgöras 1995. Risk finns att man förlänger avtalet 24 timmar, vilket är detsamma som att det upphör att gälla.
Sverige röstade mot förslaget om granskningskonferensen i New York, eftersom regeringen anser att FN:s nedrustningskonferens (CD) i Genève är rätta platsen att ta upp frågan om provstopp.
I och med NPT-misslyckandet har läget ändrat. De stater som inte vill sluta provspränga kan komma att utsättas för ökad press i New York, därför att NPT kan sägas upp 1995. Risken för spridning av kärnvapen till flera länder blir då väsentligt större.
I detta nya läge är det rimligt att regeringen gör en större aktiv insats i New York-konferensen än ursprungligen planerats. Arbetet i CD måste självfallet också fortsättas. Sverige har en lång tradition i arbetet för ett totalt provstopp. Alla icke-kärnvapenländer har ett gemensamt intresse av att provsprängningarna upphör. Vi bör arbeta på flera framgångsvägar mot detta mål.