Nedrustning
Betänkande 1990/91:UU18
Utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU18
Nedrustning
Innehåll
1990/91 UU18
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas de nedrustningsmotioner som väcktes under allmänna motionstiden i januari 1991. Flertalet yrkanden har behandlats av utskottet i tidigare betänkanden. För en närmare redovisning av sakläget och av riksdagens ställningstaganden i dessa frågor hänvisas till tidigare betänkanden, senast 1990/91:UU4. I det följande läggs särskild vikt vid den utveckling som ägt rum under det senaste året.
Motionerna
1990/91:U257 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bioteknik och tredje världen, Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So529. 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om biotekniska vapen. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So529.
1990/91:U401 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett regeringsinitiativ till en internationell överenskommelse/konvention om kärnenergiproduktion.
1990/91:U402 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om lämpligheten att arbeta efter och internationellt verka för att följa f.d. utrikesministern i Sovjetunionen E.A Shevardnadzes förslag till FN om begränsning av vapenförsäljning enligt vad som anförts i motionen.
1990/91:U403 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i samband med de multilaterala förhandlingarna i FN bör agera för ett stopp för alla kärnvapenprov, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige tillsammans med de andra nordiska länderna bör protestera mot Frankrikes provsprängningar i Stilla havet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att en oberoende expertgrupp sänds till provsprängningsområdet i Stilla havet för att studera provens effekter.
1990/91:U406 av Sten-Ove Sundström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kärnvapenproven i Sovjetunionen.
1990/91:U407 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om IAEA. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Jo738.
1990/91:U409 av Lars Norberg m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i icke-spridningsavtalets artiklar IV och X i enlighet med vad som i motionen anförts.
1990/91:U410 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att den framför en offentlig protest mot alla kärnvapenprov i världen, även mot de franska kärnvapenproven i Stilla havet, 2. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN verkar för en vetenskaplig belysning av effekterna på hälsa och miljö med anledning av ca 30 års provsprängningar, 3. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN framför krav på att alla kärnvapenprov skall stoppas.
1990/91:U411 av Gustav Persson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av stöd till konfliktlösningsprojektet vid institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet.
1990/91:U413 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en omsorgsfull värdering av förslag på nedrustningsområdet ur ett nordiskt säkerhetspolitiskt perspektiv, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att forskning och utbildning hålls på en hög kvalitativ nivå vid såväl våra universitet som vid våra institut, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i sina kontakter med Sovjetunionen bör verka för att en militär upprustning inte sker i det nordeuropeiska området i samband med att militära förband och vapensystem flyttas från Central- och Östeuropa, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om negativa säkerhetsgarantier och kärnvapenfria zoner, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationella örlogsbesök, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riskerna för regionalisering av nedrustningspolitiken, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige konsekvent och målmedvetet arbetar för att överenskommelserna i Parisdokumentet förverkligas, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige speciellt uppmärksammar att minoriteternas problem löses i överenskommelse med Parisdokumentet, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige arbetar för att en konfliktlösningsmekanism inom ESK kan överenskommas under uppföljningsmötet i Helsingfors 1992, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige arbetar för att de förtroende- och säkerhetsskapande åtgärderna blir verkligt effektiva, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inom ESK arbetar för att ett framtida ESK-parlament baseras på Europarådet, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige aktivt verkar för att NPT-avtalet kommer att förlängas efter år 1995, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett fortsatt intensivt arbete för en global C-vapenkonvention som skall förbjuda utveckling, tillverkning, innehav och användning av kemiska vapen, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om angelägenheten av ett intensivt svenskt arbete för en effektivare internationell konvention om förbud mot utveckling, tillverkning, innehav och användning av biologiska vapen, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i internationella fora och vid andra internationella kontakter söker implementera idén om ESKs sätt att arbeta i andra delar av världen.
1990/91:U416 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av vidgade insatser för medling i konflikter.
1990/91:U417 av Maria Leissner m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om säkerhetspolitiken, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utveckling av verifieringsmekanismer inom ESK-processen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisning av arbetet med Norden som kärnvapenfri zon, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vetenskapliga undersökningar av testområden och hälsostatistik för regioner där kärnvapensprängningar utförs, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det fortsatta arbetet för ett totalt kärnvapenprovstopp, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatta initiativ för att hindra kärnvapenkrig av misstag, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en konvention mot kemiska vapen, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett centrum för nedrustningsforskning och rustningskontroll i Linköping, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bygga upp kompetens för medling i internationella konflikter, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fredsskapande styrkor i FNs regi, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationell redovisning av militärutgifter samt ett system för registrering av den internationella vapenhandeln.
1990/91:U418 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN bör verka för att FN i första hand beivrar brott mot FN-stadgan med fredliga medel, t.ex. sanktioner, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att svensk medverkan i FN-beslutade aktioner icke får ske i form av stridande trupp, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige inom ESK bör ta initiativ till ett speciellt program för förtroendeskapande åtgärder i norra Europa, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Finland och Sovjetunionen bör erbjudas samma samarbete som Norge och Danmark vad gäller att öva på våra flygbaser, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon i Norden bör utses, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i Nordiska rådet bör ta upp frågan om en nordisk kärnvapenfri zon, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige hädanefter bör kräva absoluta garantier från gästande örlogsfartyg om att de icke bär atomvapen ombord, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör inleda erfarenhetsutbyte med andra småstater, däribland Nya Zeeland, som haft problem med örlogsfartyg från atomvapenmakter, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att kärnvapenprov alltid bör leda till svensk protest, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör kräva omformulering av icke-spridningsavtalet i syfte att göra texten förenlig med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör ta initiativ till omformulering av IAEAs stadga i syfte att göra den förenlig med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige vid framtida internationella tvister, som ej kan lösas genom förlikning, skall vända sig till Internationella domstolen i Haag,
1990/91:U419 av Gösta Lyngå m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att pilotprojekt initieras för byten av skuldnedskrivningar mot vapenskrotning, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att information om bytesmekanismer ställs till fredsorganisationers kännedom.
1990/91:U421 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen i berörda internationella fora väcker frågan om införandet av inspektionsrätt när det gäller främmande örlogsfartyg.
1990/91:U422 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat folkrättsligt skydd mot kärnvapenkrig av misstag.
1990/91:U423 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svensk säkerhetspolitik.
1990/91:U428 av Karin Söder m.fl. (c, s, fp, v, mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om initiativ i Förenta Nationerna beträffande handlingsprogram för att undvika kärnvapenkrig av misstag, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslag vid nedrustningskonferensen i Genève om multilaterala förhandlingar för att genom överenskommelse förhindra kärnvapenkrig av misstag, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bilaterala samtal med kärnvapenländerna i samband med START 2-förhandlingarna, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om opinionsbildning och informationsinsatser beträffande risker med kärnvapen och kärnvapenkrig.
1990/91:U429 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka FNs roll som konfliktlösare, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att utveckla ESK, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att förebygga kärnvapenkrig av misstag, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kärnvapenprovstopp, 6. att riksdagen hos regeringen begär att den i internationella fora aktualiserar sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen i enlighet med vad som anförts i motionen, 7. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till en förändrad inriktning av IAEAs verksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om initiativ med målsättningen att totalförbjuda kemiska vapen, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att förhindra marin rustning, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kärnvapenbestyckade fartyg, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förtroendeskapande åtgärder i norra Europa, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk arbetsgrupp för en kärnvapenfri zon i norra Europa, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot kryssningsmissiler, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tryggande av medel till Institutet för freds- och konfliktforskning.
1990/91:U430 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flottbesök och kärnvapen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att även fortsättningsvis verka internationellt för en avveckling av kärnvapenmakternas policy att varken bekräfta eller förneka förekomsten av kärnvapen ombord på sina fartyg, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den snarast bör verka för en resolution i FN om förhandlingar om taktiska kärnvapen till sjöss.
1990/91:U431 av Hans Lindblad (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den principiella grunden för den svenska FN-politiken ligger fast, 2. att riksdagen hos regeringen begär en analys av konsekvenserna för Sverige om FN får ökade möjligheter att spela en reell roll som kollektiv säkerhetsorganisation samt våra möjligheter att aktivt bidra därtill.
1990/91:U432 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av initiativ för en bred debatt om säkerhetspolitiken.
1990/91:U433 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör delta i initierandet av en kritisk debatt i FN om organisationens agerande i samband med sanktionerandet av kriget i Mellersta Östern, med syfte att utveckla FN mot större oberoende av stormakterna och för konsekvent arbete för fred, rättvisa och respekt för folkrätten, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN fortsätter att agera för ett totalt provstopp både inom ramen för nedrustningskonferensen i Genève och i tilläggskonferensen i New York, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN och inom ESKs ram reser frågan om växande nationalitetsmotsättningar i Östeuropa och i Sovjetunionen med målsättningen att motverka militära lösningar i dessa konflikter, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige agerar inom ESKs ram för nedrustning och avspänning i norra Europa innebärande kraftig nedskärning av konventionella styrkor, skrotning av alla kärnvapen i området, förbud mot militära övningar och patrullering av stormakternas storsjöflottor, liksom förbud mot besök av kärnvapenutrustade fartyg i Östersjöområdet, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige förbjuder besök av kärnvapenbestyckade fartyg, till vilka skall räknas fartyg som vägrar uppge om de är kärnvapenbestyckade,
1990/91:U509 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en övergripande säkerhetspolitisk utredning med parlamentarisk förankring tillsätts i enlighet med vad i motionen anförts.
1990/91:U527 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att snarast erforderliga initiativ bör tas i Nordiska rådet för att få till stånd ett internationellt traktat om en kärnvapenfri zon omfattande Östersjöstaterna och övriga nordiska länder, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att snarast erforderliga initiativ bör tas i Nordiska rådet för att få med Sovjetunionen, de baltiska staterna, Polen samt de båda tyska staterna i freds- och miljöarbetet kring Östersjön,
1990/91:U531 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den sovjetiska militära uppbyggnaden i Baltikum bör aktualiseras av Sverige med krav på begränsningar,
1990/91:U624 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige aktivt skall verka för att kärnkraften avvecklas globalt och att IAEAs uppgift i fortsättningen skall vara att verka för kärnkraftens avveckling. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Jo752.
1990/91:U628 av Ingela Mårtensson och Maria Leissner (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN bör ta upp frågan om förbättrad information om FNs arbete, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre information till den svenska allmänheten om FNs arbete.
1990/91:U656 av Maria Leissner m.fl. (fp, s, m, c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett internationellt institut för valövervakning.
1990/91:U660 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kärnvapenprovens destruktiva effekt på urbefolkningar i Franska Polynesien, USA och Nordkalotten, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör öka sina ansträngningar att få igång förhandlingar om ett fullständigt kärnvapenprovstopp,
1990/91:U668 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige icke ens om FN skulle hänvisa till paragraf 43 kommer att sända krigsförband utanför Sveriges gränser, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att svenskt deltagande i FN-aktioner uteslutande får ske i fredsbevarande syfte, 9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som stadgar att det är riksdagens uteslutande ensamrätt att fatta beslut om medverkan av svensk militär personal utanför landets gränser, såvida det inte rör sig om traditionell fredsbevarande tjänst i FN-regi.
Nedrustningsförhandlingarna
Diskussion om nedrustning och rustningsbegränsning förs sedan länge i flera olika sammanhang och inom skilda organisationer. För det första bedrivs bilaterala förhandlingar direkt mellan USA och Sovjetunionen, främst om kärnvapen. För det andra förs multilaterala förhandlingar inom nedrustningskonferensen i Genève (CD), i vilken 40 länder representerande samtliga ländergrupper deltar. För det tredje skall de förhandlingar som förs inom den europeiska säkerhetskonferensens ram (ESK) i Wien enligt beslut vid toppmötet i Paris i november 1990 fortsätta fram till Helsingforskonferensen 1992 dels mellan staterna i NATO och Warszawapakten om reducering av de konventionella styrkorna i Europa (den s.k. CFE-förhandlingen mellan 22 stater), dels mellan samtliga 34 ESK-stater om ytterligare förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder (den s.k. CSBM-förhandlingen).
Härtill kommer diskussioner om nedrustning i andra fora utom och inom FN-systemet. Till de senare hör bl.a. FNs generalförsamling, dess nedrustningskommission och dess återkommande specialsessioner om nedrustning.
I det följande redovisas läget inom vart och ett av de viktigaste förhandlingsområdena. Karaktäristiskt för det senaste året har varit att utvecklingen i vissa avseenden gått så snabbt att de traditionella förhandlingarna mellan supermakterna och mellan blocken delvis har överflyglats av ensidigt tillkännagivna eller bilateralt överenskomna åtgärder på nedrustningsområdet. En redovisning av dessa kompletterar därför förhandlingsöversikten.
Utskottet
Svensk säkerhets- och nedrustningspolitik
Såväl den svenska nedrustningspolitiken som de många motionsyrkandena om nedrustnings- och säkerhetsfrämjande åtgärder som utskottet haft att ta ställning till speglar på olika sätt det starka engagemang för fred och nedrustning som finns såväl i det svenska samhället som i vår omvärld.
Sveriges strävanden på nedrustningsområdet är även ett led i vår säkerhetspolitik, som ytterst syftar till att öka vår egen säkerhet. Sveriges säkerhetspolitik utformas väsentligen som ett samspel mellan utrikespolitiken och försvarspolitiken. Dess uppgift är att bevara landets oberoende och i alla lägen trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle efter våra värderingar och därtill verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling. Det råder stor enighet i Sverige om säkerhetspolitikens mål och medel, vilka närmare beskrivits av en enhällig försvarskommitté (SOU 1985:23, SOU 1987:9 och SOU 1990:5).
I föregående nedrustningsbetänkande (1990/91:UU4) konstaterade utskottet att en fortsatt förnyelse av den sovjetiska utrikespolitiken, en genomgripande demokratisering av Central- och Östeuropa och inledningen av vad som torde bli ett totalt tillbakadragande av sovjetiska trupper därifrån samt slutligen den snabba tyska återföreningen inom ramen för ett fortsatt tyskt NATO-medlemskap har bidragit till att viktiga grunddrag i Europas säkerhetspolitiska situation förändrats. Det kalla kriget och dess efterföljare i form av 1980-talets återupptagna öst--väst-konflikt har avvecklats. Sakligt samarbete och växande ömsesidig förståelse har kommit att ersätta den tidigare misstänksamheten och rivaliteten i en för några år sedan otänkbar utsträckning.
Trots att inledningen av 1991 kommit att präglas av våldsanvändning i de baltiska republikerna och långsammare framsteg i de fortsatta europeiska nedrustnings- och säkerhetsförhandlingarna än vad som förutsågs för ett halvår sedan, står utskottet fast vid bedömningen att denna scenförändring i Europa är en vändpunkt, vars säkerhetspolitiska betydelse kan vara svår att överskatta. Vår kontinent domineras inte längre av ett bipolärt system, präglat av ideologiska och säkerhetspolitiska motsättningar mellan öst och väst. Den grundläggande förbättring av den säkerhetspolitiska situationen som detta innebär består och förstärks i takt med att det alleuropeiska samarbetet fördjupas.
Den största enskilda osäkerhetsfaktorn gäller den inre utvecklingen i Sovjetunionen, där en fortgående försvagning av centralmakten och en allt djupare ekonomisk kris under vintern beledsagats av en politisk motreaktion från de konservativa krafternas sida med krav på återgång till central styrning av ekonomi och samhällsliv. Situationen domineras av centralmaktens oförmåga att på ett konsekvent sätt ta itu med landets stora problem, samtidigt som befolkningens missnöje ökar och radikala krav på självbestämmande för de enskilda unionsrepublikerna vinner allt vidare spridning. Inte minst tycks motsättningen mellan unionen och den dominerande Ryska rådsrepubliken bidra till att förutsättningarna för en konsekvent och kraftfull politik saknas på kort sikt.
Det är emellertid enligt utskottet viktigt att den nya sovjetiska utrikespolitik som så starkt varit inriktad på att fördjupa samarbetet med väst består trots de inre svårigheterna och trots att intern kritik mot vissa av dess inslag uttalats från bl.a. militärt håll. Det sovjetiska tillbakadragandet från Central- och Östeuropa fortsätter. De sovjetiska styrkorna kommer inom kort att vara helt borta från Tjeckoslovakien och Ungern. Tillbakadragandet från det forna DDR fortsätter och har inletts från Polen. Warszawapaktens militära organisation upplöstes den 31 mars i år, och under det närmaste året väntas pakten också upphöra som politisk organisation. De tre medlemmarna Polen, Tjeckoslovakien och Ungern har dels tagit upp en diskussion om ett säkerhetspolitiskt samarbete sinsemellan, dels sökt olika kontakter med samarbetsorganisationer i väst som EG och NATO. Från NATOs sida har dock markerats att samarbete med forna Warszawapaktsmedlemmar ej kan ges ett sådant innehåll att Sovjetunionen skulle kunna känna sin egen säkerhet påverkad därav.
De löftesrika perspektiv som öppnats under det gångna året måste emellertid enligt utskottets uppfattning omgärdas av reservationen att den systemkris i Östeuropa som utlöst de omvälvande förändringarna samtidigt kommer att utsätta det nya samhällsbyggandet där för betydande prövningar under avsevärd tid. En långvarig ekonomisk och politisk stagnation i Östeuropa har lagrat såväl akuta som långsiktiga problem, och de radikala lösningar som nu prövas eller övervägs kan på kort sikt knappast undgå att öka de sociala påfrestningarna.
Länge undertryckta nationella motsättningar gör sig under dessa villkor åter gällande. Att bygga upp demokratiska samhällen och väl fungerande marknadsekonomier är därför en process som kommer kräva väsentligt längre tid än vad blockuppdelningens avskaffande gjorde l989--90. Bilden av Central- och Östeuropas möjligheter att snabbt utvecklas och nå ett välstånd och en stabilitet motsvarande Västeuropas ter sig efter det första årets frihet som betydligt mer komplicerad.
Det finns härtill också anledning att påminna om att vapenarsenalerna i Europa trots begynnande stora nedskärningar förblir omfattande, och att det i första hand är de mest moderna och destruktiva systemen som blir kvar. Europa kommer även på de nu avtalade nivåerna att hysa den största truppkoncentrationen i världen.
Enligt NATOs medlemmar utgör organisationen under överskådlig framtid grundpelaren i Västeuropas försvar. Ingen västeuropeisk stat vill i dag skilja Förenta Staterna från Europas försvar. Förenta Staternas närvaro och inflytande kommer emellertid enligt flertalet bedömningar på sikt att sannolikt minska. De europeiska medlemsstaterna inom NATO kommer då själva att ta ett större ansvar. Formerna för detta hör till det som diskuteras vid den pågående regeringskonferensen om en politisk union inom EG.
Alla EG-medlemmar stöder den principiella tanken på en europeisk politisk union, dock utan att vare sig tidpunkt för denna eller ett konkret innehåll klart definierats. Meningskiljaktigheterna mellan medlemsländerna om utrikes- och säkerhetspolitiken -- och inte minst dess eventuella försvarspolitiska komponenter -- gäller först och främst samarbetets karaktär men också dess omfattning, ämnesmässigt och geografiskt, och relationen till andra organ. I diskussionen har Västeuropeiska unionen, WEU, alltmer kommit i blickpunkten. Frågan gäller vilken roll organisationen skall spela i ett framtida västeuropeiskt försvarssamarbete och vilket dess förhållande skall vara till EG.
Ett för Sverige viktigt inslag vid regeringskonferensen är tanken på en "variabel geometri" i EGs utrikes- och säkerhetspolitik. Det betyder att de EG-medlemmar som inte är med i WEU -- Danmark, Grekland och Irland -- liksom nya medlemmar kan erbjudas anslutning om de så önskar. Slutmålet må vara en enhetlig och allomfattande politik också på dessa områden, men i den pågående diskussionen erkänns att det behövs utrymme för skilda vägar och för varierande utvecklingstakt. Vid det EG-toppmöte i Rom i december 1990 som beslutade om regeringskonferensens sammankallande uttalades också att förslag om försvarssamarbete inte får leda till att NATOs ställning undergrävs samt att hänsyn skall tas till andra staters traditionella hållning.
Till bilden hör också att EG som ekonomiskt och politiskt centrum utövar en allt starkare dragningskraft som samarbetspartner på länderna i Central- och Östeuropa. Så gott som samtliga länder där strävar efter att etablera inte blott ekonomiska utan även politiska samarbetsrelationer med EG. Tjeckoslovakien, Ungern och Polen förhandlar om associationsavtal, vilka beräknas bli färdiga under innevarande år. Från EGs sida har uttalats att avtalen kan innehålla en hänvisning till medlemskap för dessa länder som ett slutligt mål. Ett närmare förhållande mellan EG och länderna i Central- och Östeuropa utgör enligt utskottets mening i sig en viktig stabiliserande faktor i Europa.
Grundvalen för det alleuropeiska samarbetet utgörs av ESK. Viktiga steg togs vid toppmötet i Paris i november 1990 mot en ny alleuropeisk säkerhets- och samarbetsstruktur. Skapande av fasta kontaktpunkter och regelbundna konsultationer på hög nivå kommer att verka konfliktförebyggande och underlätta hanteringen av eventuella kriser. Förhandlingarna om nedrustning och förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder kommer att gå vidare. Samarbetet fördjupas inom många områden på grundval av gemensamt antagna principer om politisk demokrati och om marknadsekonomi.
Den nya situationen präglas alltså enligt utskottets uppfattning å ena sidan av löften om en kvalitativt ny samarbets- och säkerhetsordning på längre sikt för ett i sin helhet demokratiskt Europa och å andra sidan av risken för vittgående politiska, sociala och nationella påfrestningar i vissa av de central- och östeuropeiska länderna, vilka redan har det sämsta utgångsläget. Det är därför av allra största vikt att de nya demokratierna finner stöd och förankring i ett allsidigt samarbete med Västeuropa. I detta kommer såväl det ekonomiska samarbetet som nedrustningsarbetet att spela en viktig roll.
Utvecklingen i vår egen omvärld i norra Europa kan i dag lika litet som tidigare värderas i ett snävt regionalt perspektiv. Områdets strategiska betydelse hänger i väsentlig grad samman med den militärtekniska utvecklingen och dess konsekvenser för såväl den centrala kärnvapenbalansen som stormakternas marina och luftoperativa intressen. Det säkerhetspolitiska mönstret i Norden är sedan länge väl etablerat som en integrerad del av den totala situationen i Europa och kan därför inte heller betraktas isolerat från Europa som helhet.
De nordiska länderna har gjort skilda säkerhetspolitiska vägval. De har dock ett gemensamt intresse av att trygga en lugn och stabil situation i Nordeuropa och att inom ramen för sin säkerhetspolitik begränsa stormakternas militära närvaro i det nordiska området. Det är därför ett starkt svenskt intresse att det bortdragande av militära styrkor och vapensystem som nu genomförs och planeras i Central- och Östeuropa inte leder till att dessa i stället förläggs till det nordeuropeiska området. Vissa uppgifter tyder på att exempel på en sådan överföring av vapensystem redan förekommit, och den kan komma att ytterligare aktualiseras när nedrustningsavtal skall genomföras. Regeringen har bl.a. inför deltagarna i CFE-förhandlingarna i Wien redan markerat Sveriges intresse därvidlag. Det förblir enligt utskottets uppfattning en angelägen svensk uppgift att motverka att nya styrkor, paradoxalt nog som en konsekvens av det nya samarbetsklimatet, byggs upp i Sveriges närområde.
I yrkande 1 i motion U531 (m) föreslås att Sverige skall aktualisera den militära uppbyggnaden i Baltikum, bl.a. av luftlandsättningsförband, vilka i dag inte berörs av CFE-avtalets begränsningar. I yrkande 4 i motion U413 (m) föreslås att Sverige också i sina bilaterala kontakter med Sovjetunionen bör verka för att en upprustning inte sker i det nordeuropeiska området i samband med att förband och vapensystem flyttas från Central- och Östeuropa.
Utskottet anser det naturligt att Sverige också i sina bilaterala kontakter med Sovjetunionen på lämpligt sätt markerar vårt intresse av att CFE-avtalet genomförs utan att situationen i det nordeuropeiska området påverkas negativt. Det gäller självfallet även Baltikum, som utgör en viktig del av vårt närområde. Det är dock naturligt att våra intressen vad gäller genomförandet av resultaten av CFE-avtalet huvudsakligen drivs inom ramen för de multilaterala kontakterna inom ESK.
Yrkande 1 i motion U531 (m) samt yrkande 4 i motion U413 (m) anses därmed besvarade.
I yrkande 1 i motion U413 (m) pekas på vikten av att förslag på nedrustningsområdet baseras på en omsorgsfull värdering av innehållet ur ett nordiskt säkerhetspolitiskt perspektiv. I yrkande 2 i samma motion understryks vikten av att forskning och utbildning hålls på en kvalitativt hög nivå vid såväl våra universitet som våra institut.
Utskottet konstaterar att Sverige och övriga nordiska länder bl.a. mot den ovan beskrivna bakgrunden uppmärksamt följer utvecklingen. En viss förstärkning av forskningsresurser inom området internationell politik, säkerhetspolitik samt öststatsstudier skedde under 1990 (1989/90:UU20). Både de nya möjligheter och de nya osäkerheter som följer av de djupgående förändringarna i Europa kräver att svensk säkerhetspolitik nu liksom tidigare präglas av goda kunskaper, noggrann analys, långsiktighet och konsekvens. Det betyder inte minst att särskild uppmärksamhet även fortsättningsvis måste ägnas det pågående och framtida nedrustningssamarbetets effekter för säkerhetssituationen i norra Europa.
Utskottet anser därmed yrkandena 1 och 2 i motion U413 (m) besvarade.
I ett antal yrkanden understryks vikten av en analys av den svenska säkerhetspolitiken med hänsyn till de stora förändringarna i Europa, såväl vad gäller Sveriges framtida deltagande i den västeuropeiska integrationen som beträffande konsekvenserna för vår egen försvarspolitik. Enligt yrkande 1 i motion U417 (fp) har utvecklingen hittills ej varit tillräckligt stor för att motivera någon förändring av den svenska säkerhetspolitikens grundlinje, men det är enligt motionärerna angeläget att såväl ett försvarsbeslut som ett beslut i EG-frågan grundas på en förutsättningslös analys. I motion U432 (fp) föreslås att regeringen skall ta initiativ till en bred säkerhetspolitisk debatt som engagerar hela befolkningen inför kommande beslut av stor säkerhetspolitisk betydelse. Av samma skäl föreslås i motion U509 (c) att regeringen skall tillsätta en övergripande säkerhetspolitisk utredning med parlamentarisk förankring för att klargöra de säkerhetspolitiska konsekvenserna av Sveriges deltagande i den europeiska integrationsprocessen och förutsättningarna för en fortsatt aktiv neutralitetspolitik. Enligt motion U423 (s) bör förändringarna i Europa föranleda Sverige att minska försvarsutgifterna väsentligt, stärka FN och driva nedrustningsfrågorna vidare.
Utskottet delar motionärernas allmänna utgångspunkt att såväl de gångna årens politiska förändringar som förestående viktiga svenska beslut motiverar en noggrann och grundlig analys av våra säkerhetspolitiska förutsättningar. En sådan pågår också dels i enlighet med vad utskottet uttalat i sitt betänkande om Sverige och den västeuropeiska integrationen (1990/91:UU8) som del av förberedelserna för ett beslut om svensk ansökan om medlemskap i EG, dels inom ramen för den rådgivande försvarsberedningen. I det första fallet finns en parlamentarisk förankring genom utrikesnämnden. I försvarsberedningen deltar samtliga sex riksdagspartier.
Utskottet konstaterar att såväl EG-frågan som ett förestående försvarsbeslut på olika sätt kommer att bli föremål för en bred politisk diskussion också från säkerhetspolitisk utgångspunkt. Utskottet anser dock inte att någon ytterligare utredning utöver de som för närvarande pågår är påkallad.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna U423 (s) samt U509 (c) och betraktar yrkande 1 i motion U417 (fp) och motion U432 (fp) som besvarade.
Kriget i Persiska viken och FNs säkerhetsråds resolution 678, som utgör den folkrättsliga grunden för militära sanktioner mot Irak, har föranlett ett antal förslag beträffande Sveriges deltagande i militära FN-aktioner. I yrkande 2 i motion U418 (mp) föreslås att svensk medverkan i FN-beslutade aktioner icke skall få ske i form av stridande trupp. I samma anda föreslås i yrkande 7 i motion U668 (mp) att inte ens om FN skulle hänvisa till artikel 43 i FN-stadgan kommer Sverige att sända krigsförband utanför landets gränser. I enlighet härmed föreslås i yrkande 8 i samma motion att svenskt deltagande i FN-aktioner uteslutande får ske i fredsbevarande syfte.
Förslagen aktualiserar enligt utskottets mening de grundläggande villkor som gäller för Sveriges medlemskap i Förenta Nationerna. Bakom motionärernas förslag ligger en önskan att kategoriskt utesluta varje form av svenskt deltagande med stridande förband i sådana militära sanktioner som förutses i FN-stadgans kapitel VII.
Ett sådant kategoriskt uteslutande av vissa i stadgan förutsedda gemensamma aktioner är enligt utskottets mening ej möjligt. Enligt den i motion U668 citerade artikel 43 i FN-stadgan utfäster sig samtliga medlemmar att på säkerhetsrådets anmodan och enligt särskilt träffat avtal till rådets förfogande ställa de väpnade styrkor som är nödvändiga för upprätthållande av fred och säkerhet. Hänvisningen till att ett särskilt avtal skall upprättas innebär att styrkor endast kan ställas till förfogande med den bidragsgivande statens samtycke. Samtidigt innebär FN-stadgan på denna punkt en förpliktelse för medlemsstaterna att komma överens härom i händelse av en anmodan från säkerhetsrådet.
Utskottet vill erinra om att enligt FN-stadgans artikel 25 är medlemsstaterna skyldiga att "godtaga och verkställa säkerhetsrådets beslut". Inför beslutet om Sveriges inträde i FN 1946 räknade regeringen med att vetorätten i säkerhetsrådet skulle möjliggöra svensk neutralitet i de flesta krigsfall, men i händelse av enighet i rådet var Sverige villigt att låta neutraliteten träda tillbaka för det kollektiva säkerhetssystemets krav. I oktober 1945 uttryckte sig statsministern och utrikesministern i identiska ordalag i riksdagens första resp. andra kammare: "Vi äro villiga att ansluta oss till samfälld trygghetsorganisation och i händelse av en framtida konflikt avstå från neutraliteten i den utsträckning organisationens stadgar det påfordra."
Det är alltså inte möjligt att genom ett riksdagsuttalande skapa en särställning åt Sverige bland FNs medlemmar som skulle göra det möjligt för vårt land att åtnjuta de fördelar som FNs kollektiva säkerhetssystem erbjuder utan att behöva ikläda sig de skyldigheter som stadgan också innebär. Dessa skyldigheter är som motionären påpekar inte villkorslösa, men det innebär inte att man därför kategoriskt skulle kunna friskriva sig från dem.
Samma synpunkt gäller beträffande förslaget i yrkande 8 i motion U668 att Sveriges deltagande i FN-aktioner uteslutande skall kunna gälla fredsbevarande syften. Utskottet vill framhålla att ordet fredsbevarande som benämning på någon viss typ av aktioner över huvud taget inte förekommer i FNs stadga. Det har emellertid med tiden kommit att karaktärisera en lång rad aktioner av olika slag, vilka alla har det gemensamt att de grundas på ett mått av frivillighet i den bemärkelsen att såväl den stat som är ansvarig för området i fråga som den bidragande staten lämnar sitt samtycke. Fredsbevarande aktioner är därmed definitionsmässigt skilda från de tvångsåtgärder i form av sanktioner som regleras i FN-stadgans kapitel VII. Att som motionärerna föreslår begränsa Sveriges deltagande i FN-aktioner till de fredsbevarande skulle i själva verket innebära ännu mer långtgående ensidiga förbehåll än kravet att inte delta med stridande trupp, ty därmed skulle även deltagande i icke-militära sanktioner uteslutas.
Förslaget i yrkande 9 i motion U668 att deltagande i militära FN-aktioner andra än fredsbevarande endast skall kunna fattas av riksdagen berör uppenbarligen den i regeringsformen fastlagda kompetensfördelningen mellan regering och riksdag på utrikespolitikens område. Någon anledning att ändra på denna finner utskottet inte.
Utskottet vill med anledning av ovan behandlade förslag understryka den traditionellt stora vikt Sverige fäster vid FNs ansvar för bevarandet av freden och det starka stöd som Sverige under lång tid har lämnat för att FNs roll på detta område skall kunna bli effektivare. Att Sverige ensidigt skulle undandra sig sina stadgeenliga förpliktelser på sätt som motionärerna föreslår finner utskottet inte bara stridande mot denna tradition och Sveriges traditionella värnande om folkrättens principer utan även i strid med Sveriges uppenbara intressen. En annan sak är att Gulfkriget och de militära aktionerna i anledning av resolution 678 har aktualiserat frågan om hur FNs roll skall kunna anpassas i framtiden till de förändrade politiska förutsättningar som växer fram efter det kalla krigets upphörande. Härtill återkommmer utskottet senare i betänkandet.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 2 i motion U418 (mp) samt yrkandena 7, 8 och 9 i motion U668 (mp).
I ett antal yrkanden lämnas förslag till säkerhetspolitiska åtgärder med speciell inriktning på norra Europa. Det gäller yrkande 3 i motion U418 (mp) samt yrkande 11 i motion U429 (c), i vilka föreslås att Sverige skall ta initiativ till speciella förtroendeskapande åtgärder i norra Europa. I yrkande 7 i motion U413 (m) pekas på riskerna för en regionalisering av nedrustningspolitiken.
Utskottet noterar att det i motionerna U418 (mp) och U429 (c) finns en gemensam uppfattning att Sveriges säkerhet skulle kunna gynnas av förhandlingar, inom ESK eller på annat sätt, som avser speciellt det nordeuropeiska området. Utskottet delar uppfattningen att arbetet i ESK bör sikta till lösningar som tillgodoser behovet av ökad säkerhet också i Nordeuropa. Som utskottet ovan konstaterat utgör emellertid det säkerhetspolitiska mönstret i norr en integrerad del av den totala situationen och kan därför inte betraktas isolerat från Europa som helhet. Europas säkerhet är i denna bemärkelse odelbar. Åtgärder som direkt eller indirekt berör hela den europeiska situationen bör därför enligt utskottets mening diskuteras i ett sammanhang där samtliga ESK-stater är företrädda. Det har varit en svensk linje under flera år att dessa frågor skall behandlas i en enhetlig förhandling där samtliga berörda stater deltar.
En annan sak är att geografiska och strukturella olikheter inom Europa kan medföra att differentierade lösningar av praktiska skäl i vissa fall kan bli nödvändiga. Det gäller t.ex. de regionala undertak för olika slags militär utrustning som framförhandlats inom CFE-avtalet. Det väsentliga är i detta fall att de har tillkommit inom ramen för en process som tar hänsyn till kraven på balans inom Europa som helhet.
På motsvarande sätt kan enligt utskottets uppfattning andra sådana begränsningar eller förtroendeskapande åtgärder aktualiseras som har sin största relevans och betydelse i enskilda regioner inom området från Atlanten till Ural. Det är inte minst i detta perspektiv Sveriges strävanden sedan flera år att bland de förtroendeskapande åtgärderna inkludera sådana som avser lufttransportkapacitet och amfibiestyrkor bör ses. Effektiva förtroendeskapande åtgärder i fråga om sådana styrkor skulle ha en speciell betydelse för det nordeuropeiska området.
Vad gäller förslagen i yrkande 7 i motion U433 (v) att Sverige inom ESKs ram skall verka för en kraftig nedskärning av de konventionella styrkorna i norra Europa och en skrotning av alla kärnvapen i området vill utskottet hänvisa till att kärnvapen ligger utanför ESKs mandat, men att det givetvis är ett svenskt intresse att bidra till att befintliga kärnvapen avlägsnas och skrotas. Det är också ett svenskt intresse att en reducering av de konventionella styrkorna och vapensystemen i området sker på ett sådant sätt att stabiliteten i området bibehålls. Utskottet kan inte ansluta sig till förslaget i samma yrkande att Sverige inom ESK skall verka för förbud mot militära övningar och patrullering i stormakternas storsjöflottor i Östersjöområdet liksom förbud mot besök av kärnvapenutrustade fartyg där. Medan Sverige enligt utskottet mening har ett intresse av att de förtroende- och säkerhetsskapande åtgärderna utvidgas på det marina området, har Sverige också ett grundläggande intresse av att det sker på ett sätt som inte undergräver Östersjöns ställning som ett fritt hav. Utskottet noterar att detta intresse formulerats av den nordiska ämbetsmannakommitté som studerat förutsättningarna för en kärnvapenfri zon på följande sätt:
Det skall i detta sammanhang betonas att de nordiska Östersjöstaterna -- Danmark, Finland och Sverige -- sedan gammalt har ett säkerhetspolitiskt intresse av att vidmakthålla Östersjöns status som fritt hav. Motivet för denna inställning är en strävan att motverka att sjöherraväldet på Östersjön monopoliseras av någon av strandstaterna. De nordiska Östersjöstaterna har mot denna bakgrund fortsatt intresse av att motverka ansatser, som syftar till att förvandla Östersjön till ett hav reserverat för strandstaterna, ett "mare clausum". Eventuella åtgärder avseende kärnvapenfrihet får därför inte ges en utformning, som kan peka i denna riktning.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 7 i motion U413 (m), yrkande 3 i motion U418 (mp) och yrkande 11 i motion U429 (c) som besvarade samt avstyrker yrkande 7 i motion U433 (v).
I yrkande 4 i motion U418 (mp) föreslås att regeringen skall erbjuda Finland och Sovjetunionen samma samarbete som Norge och Danmark vad gäller möjligheten till övning på svenska flygbaser.
Utskottet konstaterar att samarbetet för att förbättra flygsäkerheten mellan Sverige, Danmark och Norge har formaliserats i två bilaterala avtal. Avsikten är att ett flygplan som råkar i nöd i samband med flygning i gränstrakterna mellan de två länderna skall kunna gå till närmaste flygbas och landa inom endera partens territorium. Det kan röra sig om motorfel eller att dåligt väder plötsligt uppträder på den planerade landningsplatsen. För att möjliggöra en beredskap för sådana nödsituationer får vardera parten genomföra övningsnödlandningar under fredstid på vissa av den andra partens flygbaser.
Vad gäller Finland konstaterar utskottet att de möjligheter till samarbete som föreligger är tillfredsställande och att några ytterligare arrangemang ej behövs. Något behov av samarbete med Sovjetunionen av motsvarande slag föreligger inte eftersom Sverige saknar gemensam territorialgräns med detta land. Ett samarbetsprotokoll mellan sjö- och flygräddningstjänsterna i Sverige och Sovjetunionen har däremot undertecknats, vilket ger bl.a. den ena partens räddningsflyg möjlighet att landa på den andra partens territorium.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 4 i motion U418 (mp).
I yrkande 3 i motion U527 (mp) föreslås att regeringen snarast skall ge till känna att erforderliga initiativ bör tas i Nordiska rådet för att få med Sovjetunionen, de baltiska staterna, Polen samt de båda tyska staterna i freds- och miljöarbetet kring Östersjön.
Utskottet konstaterar att miljöfrågor rörande Östersjöområdet redan är föremål för behandling inom Nordiska rådet. Nordiska rådets verksamhet omfattar emellertid inte säkerhetsfrågor.
Därmed avstyrks yrkande 3 i motion U527 (mp).
Strävandena att förverkliga en kärnvapenfri zon i Norden har som yttersta syfte att stärka Sveriges och de övriga nordiska ländernas säkerhet och bör ses i ett vidare europeiskt sammanhang. I yrkande 3 i motion U417 (fp) framhålls det angelägna i att den nordiska ämbetsmannakommitté som tillsatts för att studera frågan redovisar sitt arbete så snart som möjligt.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att den nordiska ämbetsmannakommitté som haft till uppgift att undersöka förutsättningarna för en kärnvapenfri zon i nordiskt område presenterade sin slutrapport i mars l991 inför det nordiska utrikesministermötet i Karlshamn den 22--23 mars. Rapporten, som offentliggjorts, består av två delar: dels en genomgång av de säkerhetspolitiska förutsättningarna för en zon, dels av de olika elementen i ett eventuellt zonarrangemang.
Ämbetsmannagruppen, som ej hade till uppgift att komma fram till några rekommendationer utan blott studera förutsättningarna, konstaterar bl.a. avslutningsvis i rapporten att arrangemang för en kärnvapenfri zon skulle behöva ta hänsyn till de nordiska ländernas geografiska läge och olika säkerhetspolitiska lösningar, till deras alliansförpliktelser resp. neutralitetspolitik. En kärnvapenfri zon i nordiskt område bör enligt rapporten inte undergräva de grundelement som hittills har bidragit till säkerhet och stabilitet i Nordeuropa. Målet för en nordisk zon kan inte vara att skapa en ordning som är isolerad och separat från det övriga Europa. En nordisk zon skulle alltså enligt ämbetsmannakommittén behöva finna en plats också inom ett europeiskt säkerhetspolitiskt mönster för att kunna bidra till avspänning och nedrustning och för att kunna ses som en konkret förtroendeskapande åtgärd.
Rapporten konstaterar att i den pågående förhandlingsprocessen i riktning mot en ny europeisk säkerhetspolitisk arkitektur har inga tankar om särskilda zonordningar hittills behandlats, och att det mot denna bakgrund inte är möjligt att nu avgöra i vilken utsträckning tanken på en kärnvapenfri zon i nordiskt område på längre sikt skulle kunna passas in i denna process.
Rapporten kommer nu enligt ett uttalande från utrikesministermötet i Karlshamn att studeras och ingå som ett led i de säkerhetspolitiska övervägandena i de respektive huvudstäderna.
Yrkande 3 i motion U417 (fp) är därmed besvarat.
I yrkande 5 i motion U413 (m) anförs att negativa säkerhetsgarantier kan fylla samma funktion vad gäller de kärnvapenfria staternas egen säkerhet som en kärnvapenfri zon, och att Sverige bör driva frågan om negativa säkerhetsgarantier inom FNs ram.
Utskottet konstaterar att Sverige i flera år bedrivit ett energiskt arbete i denna fråga i FNs nedrustningskommission (UNDC), men att utvecklingen går trögt. Utskottet delar motionärernas synpunkt att möjligheten att uppnå fördelar för kärnvapenfria stater utan att dessa binds i bilaterala avtalsförhållanden till kärnvapenstater bör beaktas. Kärnvapenfriheten -- reglerad genom deltagande i en kärnvapenfri zon eller på annat sätt -- utgör enligt utskottets mening i sig ett tillräckligt åtagande för negativa säkerhetsgarantier. Detsamma gäller för ett land som anslutit sig till NPT och icke har kärnvapen stationerade på sitt territorium.
Sverige har enligt utskottet för sin del intresse av att entydiga och villkorslösa uttalanden om att icke använda kärnvapen mot kärnvapenfri stat görs av kärnvapenmakterna. Samtidigt är det angeläget för oss att inte bli part i något avtalsförhållande. Enligt utskottets mening kan negativa säkerhetsgarantier från stormakternas sida inte ensamma utgöra en ersättning för en kärnvapenfri zon, vilken förutsätts innehålla mer konkreta åtaganden. Det kan konstateras att den nordiska ämbetsmannakommittén i sin rapport uttalar att negativa säkerhetsgarantier utgör ett väsentligt element i ett zonarrangemang i nordiskt område.
Yrkande 5 i motion U413 (m) är därmed besvarat.
Utskottet anser det inte nu vara påkallat att tillsätta en nordisk parlamentarisk arbetsgrupp för en kärnvapenfri zon, vilket föreslås i yrkande 5 i motion U418 (mp) och yrkande l2 i motion U429 (c). Utskottet hänvisar till att det redan finns en informell nordisk parlamentarisk kommitté i denna fråga, i vilken representanter för 18 partier i de fem nordiska länderna ingår. Parlamentariker deltar också i detta arbete som bedrivs inom Nordiskt forum för säkerhetspolitik. Intresset av parlamentariska förankringar bedöms därmed vara tillgodosett.
Yrkande 5 i motion U418 (mp) och yrkande 12 i motion U429 (c) avstyrks därför.
I yrkande 6 i motion U418 (mp) samt i yrkande 2 i motion U527 (mp) föreslås att Sverige bör ta upp frågan om en kärnvapenfri zon i Nordiska rådet. Utskottet konstaterar att säkerhetspolitiska frågor inte hör till de områden inom vilka de nordiska länderna samarbetar i Nordiska rådet.
Yrkande 6 i motion U418 (mp) och yrkande 2 i motion U527 (mp) avstyrks därför.
I ett antal motioner berörs frågan om besök i Sverige av utländska fartyg som kan tänkas vara kärnvapenbestyckade. I yrkande 7 i motion U418 föreslås att Sverige skall kräva absoluta garantier från de gästande fartygens sida att de ej medför kärnvapen. I yrkande 10 i motion U429 (c) föreslås att Sverige skall skärpa sin praxis genom att kräva besked om att svensk lag respekteras i samband med örlogsbesök från kärnvapenländer. I yrkande 8 i motion U433 (v) föreslås att Sverige skall förbjuda alla besök av kärnvapenbestyckade fartyg, till vilka skall räknas även sådana som vägrar uppge om de har kärnvapen ombord. I yrkande 6 i motion U413 (m) poängteras i stället vikten av Östersjöns ställning som ett fritt hav, och att ett förbud mot kärnvapenmakternas örlogsbesök inte skulle skapa annat än en illusion av ökad säkerhet.
För svensk del gäller att när regeringen meddelar tillstånd för örlogsbesök erinras den gästande nationen om att kärnvapen inte får medföras vid besök i svenska hamnar. Detta sker med följande formulering: "Det råder generellt förbud att medföra kärnvapen vid besök i Sverige. Sveriges regering utgår från att detta förbud strikt iakttages." Den svenska politiken i fråga om besök av örlogsfartyg bygger sålunda på att vi hyser förtroende för att besökare respekterar våra regler.
Den besökande staten avkrävs inga garantier. Om emellertid sådana garantier skulle begäras och lämnas föreligger ingen rätt att inspektera örlogsfartyg för att klarlägga det verkliga förhållandet. Enligt uppgift finns det för närvarande inte heller några säkra metoder för verifikation utan att inspektion på platsen görs. Snarare pekar de verifikationsförsök som gjorts i form av strålningsmätning på att denna metod inte kan ge någon slutgiltig lösning på verifikationsproblemet. Detta innebär att ett besökstillstånd skulle bygga på förtroende för besökaren även i detta fall.
Örlogsbesök i Sverige är en del i ett större militärt utbyte som ökar förtroendet mellan länder. Det är ett svenskt intresse att kunna delta i detta utbyte. Förtroende är ett av de väsentliga elementen i vårt arbete för fred och nedrustning och också i den europeiska säkerhetskonferensens mandat. Östersjön är internationellt vatten, och örlogsbesök från alla länder bör välkomnas så länge svensk lag respekteras. Besöken har av bl.a. dessa anledningar en funktion att fylla i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 7 i motion U418 (mp), yrkande l0 i motion U429 (c) och yrkande 8 i motion U433 (v) samt betraktar yrkande 6 i motion U413 (m) som besvarat.
I yrkande 1 i motion U430 (fp) föreslås att Sverige skall tillämpa regler liknande dem som gäller i Nya Zeeland. Enligt lagstiftningen av år 1987 om Nya Zeelands kärnvapenfria zon och om nedrustning och rustningskontroll är det förbjudet att anlöpa nyzeeländsk hamn med kärnvapenbeväpnat eller kärnkraftsdrivet fartyg. Premiärministern prövar frågan om tillstånd för utländska örlogsfartyg att besöka Nya Zeelands inre vatten. Därvid får han, heter det i samma lagstiftning, endast ge besökstillstånd om han är förvissad om att fartygen inte medför någon kärnvapenutrustning (nuclear explosive device). En motsvarande regel gäller för luftfartyg. En rådgivande kommitté har upprättats för att bistå premiärministern och utrikesministern i nedrustningsfrågor, inkl. tillämpningen av 1987 års lagstiftning. Sedan denna lagstiftning infördes har emellertid inte några örlogsbesök från kärnvapenmakternas sida ägt rum i Nya Zeeland.
Vad gäller förslagen om ett närmare samarbete med Nya Zeeland vill utskottet anföra att Sverige självfallet nära följer utvecklingen där, men att det samtidigt finns skillnader mellan omständigheterna i de båda fallen. Frågan om besök av utländska örlogsfartyg i svenska hamnar har samband såväl med helheten i det nordiska säkerhetspolitiska mönstret som med den pågående utredningen om en kärnvapenfri zon i Norden. Den svenska handlingslinjen måste bestämmas utifrån en bedömning av situationen i vår del av världen.
I yrkande 8 i motion U418 (mp) föreslås att Sverige skall inleda ett erfarenhetsutbyte med andra småstater som haft problem med örlogsfartyg från atomvapenmakter. I yrkande 2 i motion U430 (fp) föreslås att Sverige även fortsättningsvis skall verka internationellt för en avveckling av kärnvapenmakternas policy att varken bekräfta eller förneka förekomsten av kärnvapen ombord på sin fartyg. I motion U421 (s) föreslås att Sverige i internationella fora väcker frågan om inspektionsrätt av främmande örlogsfartyg.
Utskottet gav i närmast föregående betänkande om nedrustning (l990/91:UU4) en ingående redogörelse för hur Sverige på flera olika sätt och sedan lång tid aktualiserat frågan om kärnvapen till sjöss. Under FNs generalförsamling hösten 1990 cirkulerade Sverige i första utskottet ett förslag om marina nedrustnings- och förtroendeskapande åtgärder, vilket innehåller förslag om antingen bilaterala eller multilaterala förhandlingar om ett förbud mot icke-strategiska kärnvapen till sjöss.
Utskottet delar uppfattningen att en internationell överenskommelse såväl om praxis vad gäller bekräftande av kärnvapen ombord som beträffande kärnvapen till sjöss över huvud taget är av stor betydelse. Regeringen bör därför fortsätta att i konstruktiva former söka vinna ökat internationellt gehör för en ändring av stormakternas politik. Utskottet vill dock ifrågasätta om det är realistiskt att förena denna strävan med ett förslag om inspektion av kärnvapenmakters stridsfartyg på öppna havet och vid hamnbesök.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 8 i motion U418 (mp) samt yrkandena 1 och 2 i motion U430 (fp) som besvarade och avstyrker motion U421 (s).
I ett antal motioner lämnas förslag om stöd till olika institutioner i Sverige verksamma inom det nedrustnings- och säkerhetspolitiska området. I motion U411 (s) samt i yrkande 14 i motion U429 (c) föreslås att regeringen skall besluta om stöd till Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Motionärerna i U411 framhåller att institutionen bl.a. byggt upp en internationellt uppmärksammad databas över pågående väpnade konflikter. Sedan l988 har verksamheten bedrivits med stöd av speciellt beslutade bidrag från utrikesdepartementet och även med bidrag från andra håll. Motionärerna beräknar att en finansiering av programmet skulle kräva 1,3 milj.kr. per år eller som en kortsiktig lösning 0,3 milj.kr. för en del därav.
Utskottet anser att institutionen bedriver ett arbete som är intressant och värdefullt. Enligt vad utskottet inhämtat utesluter inte regeringen att bidrag till Institutionen för freds- och konfliktforskning i Uppsala kan ges även för nästa budgetår.
Med det anförda betraktar utskottet motion U411 (s) samt yrkande 14 i motion U429 (c) som besvarade.
I motion U416 (s) föreslås att regeringen får i uppdrag att komma med ett förslag till praktiskt inriktad medlingsverksamhet i mindre institutionaliserade former. I yrkande 9 i motion U417 (fp) föreslås att Sverige skall ta ett initiativ för uppbyggnad av kompetens för internationell medling, eventuellt i form av ett oberoende medlingscentrum med säte i Sverige.
Utskottet har behandlat likartade förslag i sina två senaste nedrustningsbetänkanden. I l989/90:UU6 gjorde utskottet ett tillkännagivande, i vilket utskottet förutsatte att regeringen skulle göra en noggrann analys av de i dag tillgängliga instrumenten för internationell medling och eventuella behov och kompletteringar och på grundval av en sådan analys lämna en redogörelse för huruvida och i så fall på vilka sätt en särskild svensk insats på detta område skulle kunna tillföra bättre insatser än de existerande att utnyttja medlingen som ett sätt att lösa konflikter på fredlig väg. I senast föregående betänkande (l990/91:UU4) uttalade utskottet att utskottet förutsatte att denna regeringsredogörelse även omfattade de framsteg beträffande fredlig lösning av konflikter som ägt rum inom ramen för ESK-processen.
Utskottet noterar att någon redogörelse av efterlyst slag ännu inte lämnats av regeringen. Utskottet vill understryka det angelägna i att så sker. Frågan om fredlig lösning av konflikter är för närvarande föremål för uppmärksamhet i flera internationella fora. Inom ESK kan det nyligen beslutade centret för förhindrande av konflikter i Wien komma att spela en roll. Därtill är det önskvärt att framsteg kan göras beträffande den särskilda mekanism inom ESK för hantering av politiska kriser, varom enighet ej kunde nås vid toppmötet i Paris men som skall bli föremål för fortsatta diskussioner. Vid ett expertmöte inom ESK på Malta i januari i år nåddes enighet om ett antal viktiga principer för fredlig lösning av tvister under de villkor som gäller för ESK-samarbetet. Slutligen har inte minst diskussionen om FNs framtida roll för byggandet av en varaktig fred kommit att intensifieras, bl.a. som ett resultat av organisationens insatser under Gulfkriget.
Alla dessa utvecklingar har enligt utskottets uppfattning betydelse för hur de av motionärerna väckta förslagen i ett mer långsiktigt perspektiv skall bedömas.
Med det anförda betraktar utskottet motion U416 (s) samt yrkande 9 i motion U417 (fp) som besvarade.
I yrkande 8 i motion U417 (fp) föreslås att regeringen bör stödja förslaget att etablera ett centrum för nedrustningsforskning och rustningskontroll i Linköping i samarbete mellan universitetet där och FOAs avdelning för informationsteknologi. Syftet skulle vara att utnyttja den kompetens som finns samlad i Linköping för att tillgodose det ökande behovet av kunskaper om verifikation i samband med avtal om nedrustning och förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder.
I det förslag till centrum som utarbetats av Linköpings universitet framhålls att forskarna skulle vara knutna till existerande institutioner vid universitetet eller FOA. Forskningsprojekt som finansieras med ett speciellt anslag skulle beslutas av en styrgrupp utsedd gemensamt av universitetet och FOA.
Utskottet vill framhålla att FOA, inkl. dess avdelning i Linköping, utför ett värdefullt arbete med att tillhandahålla teknisk expertis till stöd för Sveriges ansträngningar i de internationella nedrustningsförhandlingarna. Det är utskottets förhoppning att samarbetet mellan FOA och existerande institutioner vid universitetet kan byggas ut och ge resultat som kan vara av värde i nedrustningsarbetet. Utskottet kan dock med hänsyn till rådande budgetläge inte föreslå att några speciella resurser över utrikesdepartementets budget tillförs projektet.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 8 i motion U417 (fp) som besvarat.
I motion U656 (fp, s, m, c) föreslås att ett institut skall skapas i Sverige för att formulera principer och bygga upp en oberoende kompetens för valövervakning samt bistånd till att genomföra valövervakning runt om i världen. Som en intressant modell vad gäller organisationen av ett dylikt institut hänvisar motionärerna till SIPRI.
Utskottet konstaterar att frågan om demokrati och om fria och rättvisa val har kommit att inta en alltmer central ställning i det internationella samarbetet. Demokratiseringen i Central- och Östeuropa och avvecklandet av enpartisystemet i ett antal u-länder har i hög grad bidragit härtill. Närvaro av utländska observatörer har blivit ett vanligt inslag vid allmänna val i Central- och Östeuropa och även i viss mån i tredje världen.
Motionärerna hänvisar till att FN-kommissionen för de mänskliga rättigheterna endast i korthet behandlat frågan och att Sverige bör känna ett särskilt ansvar under den återstående tiden av det svenska medlemskapet av kommissionen.
Som utskottet konstaterat i sitt senaste betänkande om mänskliga rättigheter (l989/90:UU22) har FN på olika sätt ägnat frågan om normsystem för fria val viss uppmärksamhet under senare år. Resolutioner har antagits l988, l989 och l990. Traditionellt har FN dock inte haft någon uppgift beträffande övervakning av nationella val i medlemsländerna. Bakgrunden är artikel 2:7 i FN-stadgan om icke-inblandning i staternas inre angelägenheter. Det är enligt utskottet signifikativt att den senaste generalförsamlingens resolution i december l990 om periodiska och hederliga val, som antogs med konsensus, kompletteras med en annan resolution beträffande respekt för principerna om nationell suveränitet och icke-inblandning i staternas inre angelägenheter vad gäller deras valprocedurer. Denna resolution stöddes av flertalet u-länder, medan flertalet i-länder röstade emot.
Mot denna bakgrund begränsas den hjälp i form av rådgivning och tekniskt bistånd som kan lämnas t.ex. genom FNs center för mänskliga rättigheter till sådana länder som själva önskar erhålla stöd. För detta ändamål finns möjlighet att utnyttja en speciell fond, till vilken Sverige är den största bidragsgivaren.
Utskottet anser att Sverige bör fortsätta att göra vad som är möjligt för att internationellt främja denna fråga. Utskottet vill också hänvisa till den starkare betoningen av demokratimålet i det svenska biståndssamarbetet. Det är utskottets förhoppning att det institut för valövervakning som ESK-toppmötet i Paris i november l990 beslöt att inrätta också kan komma att få betydelse på sikt för frågans utveckling i tredje världen. Regeringen bör trots svårigheterna enligt utskottets mening pröva möjligheten att finna nya vägar för att aktualisera valövervakningen inom FN.
Vad beträffar inrättande av ett speciellt institut i Sverige anser utskottet att ett visst utredningsarbete kan vara motiverat beträffande hur och i vilka former man skulle bättre kunna ta till vara erfarenheterna från de internationella valövervakningar som genomförts och genomförs. Därmed skulle kompetens kunna byggas upp och följaktligen möjligheter skapas att lämna råd och tekniskt bistånd inför framtida liknande valövervakningsaktioner. Utskottet anser det önskvärt att utrikesdepartementet utreder frågan.
Med det anförda anser utskottet motion U656 (fp, s, m, c) besvarad.
Europeiska säkerhetsfrågor
Slutdokumentet från Helsingforskonferensen 1975 om säkerhet och samarbete i Europa innehåller tre sakområden eller s.k. korgar. Den första korgen omfattar frågor rörande säkerheten i Europa och innehåller ett antal viktiga principer för förbindelserna mellan de deltagande staterna samt ett dokument om förtroendeskapande åtgärder och vissa aspekter på säkerhet och nedrustning. Korg två behandlar ekonomiskt och tekniskt samarbete m.m. samt korg tre mänskliga kontakter över gränserna, informations- och kulturfrågor. Det uttalades vid dokumentets antagande att alla tre korgarna hade samma vikt och att balansen mellan dem måste vidmakthållas i den fortsatta processen. En fjärde korg behandlar de för ESK-processens livskraft så viktiga uppföljningsmötena, av vilka det möte som inleddes i Wien hösten 1986 och avslutades i början av 1989 var det tredje. Nästa uppföljningsmöte blir i Helsingfors 1992.
I yrkande 8 i motion U413 (m) framhålls vikten av att Sverige konsekvent och medvetet arbetar för att överenskommelserna i Parisdokumentet förverkligas. I yrkande 2 i motion U429 (c) understryks att det är viktigt att Sverige ger ESK hög prioritet bl.a. när det gäller de nya institutionerna samt att ESK ges så öppna former som möjligt. I motion U413 (m) framhålls i yrkande 10 vikten av att en konfliktlösningsmekanism kan överenskommas under uppföljningsmötet i Helsingfors l992 och i yrkande 11 i samma motion vikten av att de förtroende- och säkerhetsskapande åtgärderna blir verkligt effektiva. I yrkande 2 i motion U417 (fp) framhålls vikten av verifikation av ingångna avtal och det önskvärda i att ett centrum för verifikation knyts till ESK-processen.
Utskottet vill med anledning av dessa förslag först konstatera att de djupgående förändringar som ägt rum i Europa under det gångna året har kommit att ställa ESK-processen i centrum för ett nytt alleuropeiskt samarbete. Den 19--21 november 1990 genomfördes ESKs toppmöte i Paris. Detta var det andra mötet någonsin med ESK-staternas stats- och regeringschefer. Det första ägde rum i samband med Slutaktens undertecknande i Helsingfors 1975.
Vid toppmötet undertecknades ett slutdokument, som fick namnet Parisstadgan för ett nytt Europa. I denna bekänner sig samtliga ESK-stater till demokratins och rättsstatens principer. I Parisstadgan anges också riktlinjer för ESKs framtida arbete på en rad områden, såsom militär säkerhet, fredlig lösning av tvister, den mänskliga dimensionen, ekonomiskt samarbete, miljö och kultur.
Vid Parismötet beslöts att ge ESK fastare arbetsformer. Detta tar sig uttryck på två sätt, dels genom regelbundna politiska samrådsmöten på olika nivåer, dels genom etablering av fasta ESK-institutioner i form av ett administrativt sekretariat i Prag, ett centrum för förhindrande av konflikter i Wien samt ett kontor för valövervakning i Warszawa. Vidare fattades ett principbeslut om införandet av en parlamentarisk dimension i ESK.
De regelbundna samrådsmötena skall genomföras på tre nivåer,
nämligen toppmöten, utrikesministermöten samt möten med högre
ämbetsmän ("Senior Officials") från ESK-länderna. Genom denna
nya mötesstruktur kommer Sverige att för första gången delta i
en regelbunden politisk konsultationsprocess, där sannolikt även
säkerhetspolitiska frågor kommer att kunna behandlas.
Parismötets beslut på detta område medför att mötesfrekvensen inom ESK framöver kommer att bli mycket omfattande. Detta förstärks av det faktum att verksamheten inom ESK även fortsättningsvis kommer att bedrivas i form av uppföljningsmöten och expertmöten.
Under 1991 äger fem expertmöten rum inom ESKs ram: ett redan genomfört möte på Malta om fredlig lösning av tvister; ett möte i Krakow i maj--juni om kulturarvet samt det tredje mötet om ESKs mänskliga dimension, vilket enligt Wiendokumentet 1989 skall hållas i Moskva i september.
Dessa tre möten beslutades vid uppföljningsmötet i Wien 1986--1989. Därutöver beslutade toppmötet i Paris om ytterligare två möten, vilka båda skall ses i relation till de senaste årens omvälvningar i Europa. Det första, vilket skall hållas i Genève i juli, behandlar frågan om etniska minoriteter. Det andra av Parismötet beslutade expertmötet är ett seminarium om demokratiska institutioner, som skall hållas i Oslo i november. Inom ramen för detta möte kommer man bl.a. att diskutera sätt att främja livskraftiga demokratiska institutioner inom ESK-staterna.
Ett förslag om en politisk krishanteringsmekanism, kring vilken konsensus ej kunde nås till Parismötet, torde komma att bli en central fråga i det kommande arbetet inom ESK. Supplementet till Parisstadgan föreskriver att en sådan mekanism skall beslutas av utrikesministerrådet och avse sammankallande av ämbetsmannakommittén i krissituationer. En dylik mekanism kan enligt utskottets åsikt bli ett värdefullt komplement till ESKs struktur, men för att den skall vara effektiv krävs att den måste vara obligatorisk och att den kan utlösas med kort varsel.
Förhandlingarna inom ESK under 1989 och 1990 om nedrustning (CFE) resp. förtroendeskapande åtgärder (CSBM) ledde hösten l990 fram till antagandet av två betydelsefulla dokument. Det första som antogs i november var resultatet av 34-statsförhandlingarna i Wien om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder. Detta nya CSBM-dokument innehåller bestämmelser om förbättring och utvidgning av Stockholmsdokumentets förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder, ett nytt program för informationsutbyte om militära strukturella förhållanden avseende land- och flygstridskrafter, information om militärbudgetar och planer för införande av nya vapensystem m.m., rätt till information om s.k. ovanliga militära aktiviteter, rätt till bilaterala överläggningar om en fråga av detta slag skulle kunna uppkomma, rätt att kalla in alla ESK-staterna för diskussion, inrättande av ett nytt datakommunikationssystem mellan alla ESK-stater samt årliga möten för att diskutera implementeringen av överenskomna CSBMs.
CFE-avtalet om begränsningar av de konventionella styrkorna i Europa undertecknades vid toppmötet i Paris. Utskottet gav i sitt nedrustningsbetänkande i höstas en ingående redovisning av avtalets då preliminära innehåll. Utskottet vill här blott konstatera att när CFE-avtalet genomförts kommer man i Europa vid 1990-talets mitt att nå numerär paritet mellan NATO och länderna i den då sannolikt avskaffade Warszawapakten beträffande fem viktiga vapenkategorier: stridsvagnar, artilleri, pansrade stridsfordon, attackhelikoptrar och stridsflygplan. Detta har uppnåtts genom asymmetriska reduktioner, dvs. i fråga om de flesta vapenkategorier har Sovjetunionen åtagit sig väsentligt större nedskärningar än NATO-sidan. Såväl kapaciteten för storanfall som möjligheten att genomföra överraskande angrepp på kontinenten kommer därmed att reduceras kraftigt.
Enlig avtalet skall de vapen inom de reglerade kategorierna som vid tiden för avtalets undertecknande befann sig inom avtalsområdet (från Atlanten till Ural) fysiskt elimineras antingen genom skrotning eller omvandling till fredliga ändamål, s.k. konversion. I avtalet ingår ett mycket omfattande system för verifikation, bl.a. en långtgående inspektionsregim. Så kan t.ex. inspektion av anmäld utrustning ske utan rätt till vägran. Även platser där en part inte uppgivit att någon avtalsbegränsad utrustning skall förekomma kan inspekteras (s.k. challenge inspection) men i detta fall har den utmanade staten rätt att vägra.
Under månaderna före avtalets undertecknande överförde Sovjetunionen mycket stora mängder stridsvagnar, övriga pansarfordon och artilleri till området öster om Ural, vilket ej täcks av avtalet. Detta handlande har inte varit avtalsstridigt, men enligt västliga uppgifter kan det vara fråga om så mycket som sammanlagt över 70 000 enheter, alltså mer än vad Sovjetunionen enligt avtalet sammanlagt får förfoga över i själva avtalsområdet väster om Ural. Så länge denna utrustning kan bevaras i stridsdugligt skick kan den komma att utgöra en slags strategisk reserv. I någon mån kan därmed CFE-avtalets stabiliserande effekt komma att påverkas. Med hänsyn till de stora avstånden och svårigheterna att vidmakthålla materielen i funktionsdugligt skick har denna aspekt emellertid ej föranlett några starkare reaktioner i väst.
Vad som däremot väckt de andra avtalsslutande ländernas starka invändningar är Sovjetunionens tolkning av den artikel i avtalet som definierar vilken materiel inom avtalsområdet som skall räknas in under de olika begränsningstaken. Sovjetunionen har gjort gällande att de avtalsbegränsade vapensystem som återfinns inom marininfanteriet, kustförsvaret och de strategiska raketstyrkorna ej skall räknas in under de överenskomna taken, eftersom marina och strategiska styrkor ej ingick i mandatet för CFE-förhandlingarna. Västsidans kritik har särskilt gällt att Sovjetunionen därtill skulle ha sökt att kringgå avtalet genom att omklassificera tre divisioner från armén till kustförsvaret. Sammantaget gäller oenigheten om vilka vapen som skall räknas in under avtalet kvantiteter som inte är obetydliga, och som dessutom till stor del befinner sig i det nordiska närområdet.
Oenigheten om CFE-avtalets genomförande på denna punkt har visat sig vara djupgående, och frågan har diskuterats mellan parterna på hög nivå vid flera tillfällen under 1991. Bland NATO-länderna har tvisten uppfattats aktualisera den principiella frågan om i vilken utsträckning Sovjetunionen kan betraktas som en pålitlig avtalsslutande part och hur långt den interna kritiken från den sovjetiska militären kan tänkas begränsa president Gorbatjovs framtida möjligheter att fullfölja gjorda åtaganden. Den amerikanska administrationen har klargjort att den inte kan överlämna CFE-avtalet till kongressen för ratificering så länge denna tolkningstvist är olöst. Vissa tecken tyder dock på att möjligheter finns att hitta en för samtliga parter acceptabel formel på denna punkt.
Oenigheten om CFE-avtalets genomförande har också påverkat de fortsatta förhandlingarna på nedrustnings- och säkerhetsområdet inom ESK. Enligt beslut vid ESK-toppmötet i Paris skall såväl CSBM- som CFE-förhandlingarna fortsätta med oförändrade mandat fram till uppföljningsmötet i Helsingfors i mars 1992. Samtidigt skall emellertid, efter "en period av nationella förberedelser", konsultationer inledas om ett nytt mandat för en sammanhållen militärförhandling rörande nedrustning och förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder med deltagande av samtliga 34 ESK-stater. Denna skall kunna inledas efter avslutningen av uppföljningsmötet i Helsingfors 1992 och vara öppen för samtliga ESK-stater.
Emellertid har varken några fortsatta förhandlingar eller mandatkonsultationer kunnat komma i gång på grund av oenigheten om CFE-avtalets genomförande. Det är därför enligt utskottets uppfattning angeläget att denna fråga kan lösas i tid före mötet med ESK-staternas utrikesministermöte i Berlin i juni i år, då det fortsatta förhandlingsarbetet skall ges en politisk impuls. Det är av vital betydelse att denna tvist om implementeringen av CFE-avtalet ej tillåts blockera den fortsatta ESK-processen och därmed säkerhets- och nedrustningsarbetet i Europa.
Utskottet finner det mycket tillfredsställande att Sverige till skillnad från vad som var fallet i CFE-förhandlingen kommer att kunna delta i de nedrustningsförhandlingar inom ESK som skall börja efter 1992. Att Sverige här har viktiga nationella säkerhetsintressen att bevaka visar inte minst just resultaten av CFE-förhandlingarna.
Vapenbegränsningarna i CFE-avtalet är upplagda enligt principen högsta tillåtna nivåer samt speciella undertak för olika geografiska zoner inom området. Systemet kan ses som ett antal koncentriska cirklar, vilka är hopkopplade på så sätt att materiel inte får föras från de yttre zonerna in mot centrum. Syftet är att därigenom förhindra en ny militär koncentration i Centraleuropa. Rörelser i motsatt riktning är däremot tillåtna, utom beträffande de områden som ingår i det yttersta området, dvs. flankerna. Hit får endast en mycket liten del av de kvarvarande vapnen ytterligare tillföras.
Själva reduktionerna enligt CFE-avtalet avser dock inte flankområdena i någon större utsträckning utan är i första hand inriktade på Centraleuropa. Till det norra flankområdet räknas bl.a. Norge och Leningrads militärdistrikt. Härtill kommer att flera slag av materiel som är särskilt viktigt för militära företag i det nordeuropeiska området inte alls omfattas av CFE-avtalet. Det gäller bl.a. transportflyg, sjötransportresurser och opansrade bandvagnar som kan ge stor rörlighet.
Bortdragandet av sovjetiska trupper från Central- och Östeuropa samt en kraftig minskning av de totala vapennivåerna innebär att de tre västliga militärdistrikten (Leningrads, det baltiska och det vitryska) kommer att få en relativt sett ökad betydelse för förläggningen av sovjetiska förband. CFE-avtalets begränsningar medger att cirka hälften av resurserna förläggs till detta område. Sammantaget innebär CFE-avtalet därför sannolikt att viss militär kapacitet kommer att öka i vår närhet medan annan minskar. Eftersom avtalet endast innebär en kvantitativ reglering utan hänsyn till kvalitativa faktorer, kommer den militära kapaciteten i vårt närområde dessutom att kunna moderniseras.
Av det ovan anförda framgår tydligt vilken vikt de framtida förhandlingarna om nedrustning och säkerhet inom ESK kommer att ha för svensk del. Utskottet vill uttala sitt stöd för regeringens strävan att göra en aktiv insats i de kommande förhandlingarna och i stärkandet av ESK-samarbetet som helhet. ESK är enligt utskottets mening den självklara grunden för arbetet på att bygga upp en ny alleuropeisk säkerhets- och samarbetsordning, och Sverige har ett starkt intresse av att det arbetet blir framgångsrikt.
Med det anförda betraktar utskottet yrkandena 8, 10 och 11 i motion U413 (m), yrkande 2 i motion U417 (fp) samt yrkande 2 i motion U429 (c) som besvarade.
I yrkande 9 i motion U413 (m) framhålls vikten av att Sverige speciellt uppmärksammar att minoriteternas problem löses i överensstämmelse med Parisdokumentet. I yrkande 4 i motion U433 (v) föreslås att Sverige i FN och inom ESKs ram reser frågan om de växande nationalitetsmotsättningarna i Östeuropa och i Sovjetunionen med målsättningen att motverka militära lösningar.
Utskottet delar motionärernas syn på frågan om minoriteters ställning och växande nationella motsättningar som en allt viktigare fråga i det nya Europa. Ett uttryck för det senare förhållandet är beslutet vid ESKs toppmöte i Paris att hålla ett expertmöte om etniska minoriteter i Genève i juli i år. Med hänsyn till frågans känslighet i många av medlemsstaterna innebär beslutet enligt utskottets mening ett positivt steg i riktning mot ett ökat ESK-engagemang på detta område. Utskottet förutsätter att regeringen kommer att bidra aktivt till mötet. Utskottet vill samtidigt peka på att de olika ESK-dokument som antagits under åren, inte minst beträffande mänskliga rättigheter, utgör en grund för minoriteters skydd och redan gör deras behandling till en angelägenhet för samtliga ESK-medlemmar.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 9 i motion U413 (m) samt yrkande 4 i motion U433 (v) som besvarade.
I yrkande 12 i motion U413 (m) föreslås att Sverige inom ESK skall arbeta för att ett framtida ESK-parlament skall baseras på Europarådet.
Utskottet konstaterar att Sverige tillsammans med flera andra länder aktivt verkat för att just Europarådet skulle utgöra grunden för ett framtida ESK-parlament. Ett motstånd mot denna tanke har dock förelegat den amerikanska kongressen. Vid ett möte mellan företrädare för samtliga ESK-staters parlament i Madrid den 2--3 april l991 antogs i en resolution principerna för en parlamentarisk församling inom ESK. I den önskan som där uttrycktes om samverkan med andra europeiska parlamentariska församlingar nämns Europarådet tillsammans med Västeuropeiska unionens parlamentariska församling, Nordatlantiska assemblén samt, på en annan nivå, Europaparlamentet. I resolutionen slås även fast att samtidigt som dessa församlingar etablerar ett nära samarbete med det nya ESK-parlamentet måste de alla bevara sin egen identitet. Samarbetsavtal bör därför upprättas, och möjligheter att församlingarna beviljar varandra observatörsstatus nämns. Det nya ESK-parlamentet kommer att inleda sin verksamhet med en första session i juli l992.
Utskottet betraktar därmed yrkande 12 i motion U413 (m) som besvarat.
De internationella nedrustningsförhandlingarna
Ett av de områden på vilka Sverige nedlagt sina största ansträngningar i de internationella nedrustningsförhandlingarna gäller försöken att få till stånd ett avtal om ett fullständigt stopp för alla kärnvapenprov (CTB). Dessa ansträngningar har pågått sedan början av 1960-talet och koncentrerats till förhandlingarna vid nedrustningskonferensen i Genève (CD). Sverige lade l983 fram ett komplett förslag till ett avtal, och sedan l976 har Sverige lett arbetet på ett globalt verifikationssystem med bl.a. centraldatorer för seismiska data i Stockholm, Washington, Moskva och Canberra.
I yrkande 1 i motion U403 (s), yrkande 3 i motion U410 (mp), yrkande 5 i motion U417 (fp), yrkande 5 i motion U429 (c), yrkande 2 i motion U433 (v) samt yrkande 11 i motion U660 (mp) föreslås att Sverige skall fortsätta att verka aktivt för att uppnå målet om ett fullständigt provstoppsavtal.
Utskottet konstaterar att i juli 1990 tillsattes i CD, efter ett uppehåll av sju år, återigen en särskild kommitté för behandling av provstoppsfrågan. Kommitténs mandat medger dock ännu inga verkliga förhandlingar. Positionerna mellan kärnvapenstaterna och övriga stater präglas fortfarande av traditionella motsättningar och olika uppfattningar om när och hur ett fullständigt provstoppsavtal skall uppnås. Storbritannien och USA har exempelvis deklarerat att provstoppsavtalet för dem är en mycket långsiktig målsättning, medan Sverige anser att verkliga förhandlingar om ett fullständigt provstoppsavtal bör komma i gång så snart som möjligt. Trots de traditionella motsättningarna anser utskottet att det nu bör finnas möjligheter att utföra ett substantiellt arbete i denna fråga i CD, till gagn för framtida förhandlingar.
På grund av den långvariga låsningen i CD beträffande provstoppsfrågan begärde förra året mer än en tredjedel av de stater som är anslutna till det partiella provstoppsavtalet att en ändringskonferens skulle sammankallas i syfte att vidga avtalet till ett fullständigt provstoppsavtal.
Ändringskonferensen hölls i New York i januari l991. Initiativtagarnas avsikt var att konferensen genom att behandla provstoppsfrågan parallellt med arbetet i nedrustningskonferensen i Genève skulle skapa ett kraftigare tryck på kärnvapenmakterna att upphöra med sina underjordiska prov och sluta ett avtal härom. Sedan de senare inte oväntat motsatt sig ett slutdokument med denna innebörd, slutade ändringskonferensen genom att en omröstning företogs, varvid majoriteten inkl. Sverige bemyndigade konferensens ordförande att hålla konsultationer för att uppnå framsteg i frågan och att återuppta konferensens arbete vid en lämplig tidpunkt.
Konferensens resultat kan ses som en bekräftelse på utskottets redan uttalade åsikt (1990/91:UU4) att CD, där samtliga kärnvapenmakter är representerade, är det forum som är bäst lämpat för ett fortsatt drivande av frågan om ett totalt provstopp. Regeringen avser enligt vad utskottet erfarit att på nytt i CD lägga fram ett uppdaterat förslag till ett fullständigt avtal härom under den kommande sommarens session.
Trots de politiska låsningar som präglat FNs behandling av frågan noterar utskottet att antalet genomförda kärnvapenprov ändå minskat under de senaste åren. Mellan 1987 och 1990 har antalet prov minskat från 48 till 13 per år. Under 1991 har hittills tre sprängningar ägt rum. Sovjetunionens senaste prov skedde den 24 oktober 1990.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion U403 (s), yrkande 3 i motion U410 (mp), yrkande 5 i motion U417 (fp), yrkande 5 i motion U429 (c), yrkande 2 i motion U433 (v) samt yrkande 11 i motion U660 (mp) som besvarade.
I ett antal motioner berörs risken för kärnvapenkrig av misstag. I yrkande 6 i motion U417 (fp), motion U422 (s) samt i yrkandena 1 och 2 i motion U428 (c, s, fp, v, mp) föreslås att Sverige skall ta initiativ till ett arbete i syfte att nå en internationell överenskommelse bl.a. i CD som minskar riskerna för kärnvapenkrig av misstag. I yrkande 3 i samma motion föreslås att Sverige skall initiera programmet bilateralt med kärnvapenmakterna i samband med exempelvis kommande START 2-förhandlingar och kommande förhandlingar om kärnvapen med kort räckvidd i Europa. I yrkande 4 i motion U429 (c) föreslås att Sverige verkar för att det i nedrustningsarbetet skall läggas större vikt vid bl.a. tekniska systemförändringar som minskar riskerna för misstag, kriser och olyckshändelser.
Utskottet noterar att den konferens om riskerna för ett kärnvapenkrig av misstag som flertalet motionärer refererar till och som hölls i Stockholm i november 1990 på svenskt initiativ gav värdefulla resultat, bl.a. i form av ett omfattande handlingsprogram. Det är önskvärt att resultaten nu på lämpligt sätt följs upp i regeringens internationella kontakter.
Utskottet konstaterar vidare att det för Sverige främsta målet på detta område är ett avskaffande av alla kärnvapen. I samband med nedrustningsförhandlingarna om bl.a. reduktioner och kontroll av kärnvapen verkar Sverige sedan länge dessutom för att faran av kärnvapenkrig av misstag beaktas genom utbyggda tekniska säkerhetsarrangemang och förtroendeskapande åtgärder, som kan nedbringa riskerna för krig.
Vad beträffar förslagen att nå en internationell överenskommelse inom FNs ram för att minska risken för kärnvapenkrig av misstag vill utskottet peka på att huvudelementen redan är föremål för separat eller annan behandling i FN eller i nedrustningskonferensen i Genève. Lämpligheten av att ge en övergripande behandling av alla vitt skiftande spörsmål rörande kärnvapenkrig av misstag, i t.ex. en resolution, bör enligt utskottets mening bli föremål för noggrann prövning innan något initiativ tas. Detsamma gäller den föreslagna behandlingen av frågorna i nedrustningskonferensen i Genève. Däremot utgår utskottet ifrån att regeringen tar hänsyn till det antagna handlingsprogrammet och där så är lämpligt söker föra in de element som inte redan är täckta av pågående diskussioner i FN-systemets behandling av frågan. Utskottet överlåter till regeringen att själv pröva lämpligheten av att ta upp handlingsprogrammet bilateralt med kärnvapenmakterna.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 6 i motion U417 (fp), motion U422 (s), yrkandena 1, 2 och 3 i motion U428 (c, s, fp, v, mp) samt yrkande 4 i motion U429 (c) som besvarade.
I yrkande 4 i motion U428 (c, s, fp, v, mp) understryks vikten av att medvetenheten om ett kärnvapenkrigs faror ökar bland politiker, folkrörelser och media.
Utskottet instämmer häri och vill hänvisa dels till Sveriges insatser i FN med att ta fram bl.a. kärnvapenstudier, dels till det stöd som varje år lämnas till fredsrörelsen via statsbudgeten.
Yrkande 4 i motion U428 (c, s, fp, v, mp) och yrkande 4 i motion U429 (c) anses därmed besvarade.
I yrkande 2 i motion U403 (s), yrkande 1 i motion U410 (mp) samt yrkande 9 i motion U418 (mp) föreslås att varje kärnvapenprov skall mötas av svenska protester. De prov som motionärerna särskilt nämner är de franska proven i Stilla havet samt det l990 genomförda sovjetiska provet på Novaja Zemlja. I yrkande l0 i motion U660 (mp) framhålls de destruktiva effekterna av kärnvapenprov särskilt för urbefolkningarna i Franska Polynesien, USA och Nordkalotten.
Utskottet har behandlat förslag om att Sverige skall protestera i sina två senaste nedrustningsbetänkanden (l989/90:UU6 och l990/9l:UU4) och då anfört att Sverige tar avstånd från de fortsatta kärnvapenproven världen över och förmedlar sin inställning kontinuerligt såväl multilateralt som bilateralt. Vad gäller de franska proven har den svenska synen framförts direkt till såväl landets president som premiärminister. Efter den sovjetiska kärnsprängningen på Novaja Zemlja den 24 oktober l990 protesterade samtliga nordiska länder gemensamt i Moskva mot att provsprängningen ägt rum och vädjade till Sovjetunionen att avstå från vidare prov i området. Sverige har också framfört en protest till Sovjetunionens ambassad i Stockholm.
Utskottet anser det motiverat att regeringen även fortsättningsvis bilateralt markerar det starka svenska avståndstagandet från alla kärnvapenprov när sådana sker. Utskottet överlåter dock på regeringen att vid varje givet tillfälle pröva vilka former som kan vara mest ändamålsenliga för att göra den svenska inställningen känd.
Att urbefolkningarna i de områden som drabbats av kärnvapenprov har samma rätt till skydd och hjälp som övriga invånare anser utskottet vara en självklarhet. Att dessa ofta saknar effektiva möjligheter att med egen kraft driva sina krav ökar ytterligare det angelägna i att nå multilaterala överenskommelser mot provsprängningar.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 2 i motion U403 (s), yrkande 1 i motion U410 (mp), yrkande 9 i motion U418 (mp) samt yrkande 10 i motion U660 (mp) som besvarade.
I yrkande 2 i motion U410 (mp) och i yrkande 4 i motion U417 (fp) föreslås att Sverige skall verka för att FN genomför en oberoende vetenskaplig undersökning av effekterna på hälsa och miljö av provsprängningarna i Stilla havet. I yrkande 3 i motion U403 (s) föreslås att Sverige skall ta initiativ till att en oberoende expertgrupp sänds till provsprängningsområdet i Stilla havet.
Medan målet enligt utskottets åsikt måste förbli att nå ett fullständigt stopp för alla kärnvapenprov delar utskottet regeringens uppfattning att det är angeläget att studier av provens miljö- och hälsoeffekter kommer till stånd. Utskottet konstaterar att den särskilda kärnvapenstudie som på svenskt initiativ genomförts av FN och behandlades vid förra årets generalförsamling omfattar miljö- och hälsoeffekter. Sverige föreslog också vid ändringskonferensen i New York i januari i år rörande det partiella provstoppsavtalet att en oberoende internationell undersökning av kärnvapenprovens medicinska följder med full tillgång till alla relevanta medicinska data skulle tillsättas. Regeringen överväger enligt vad utskottet inhämtat att följa upp detta förslag vid FNs 46:e generalförsamling hösten 1991. Utskottet välkomnar det initiativ regeringen tagit på detta område.
Vad beträffar speciellt ett i flera motioner föreslaget initiativ till nya undersökningar av de franska kärnvapenprovens effekter bör enligt utskottets mening initiativ till studier helst vara globala, t.ex. genom FN eller WHO, eller stödjas av de närmaste staterna i regionen. I första hand bör enligt utskottets mening berörda länder i regionen ta initiativ till att en oberoende expertgrupp sänds till Frankrikes provsprängningsområde. Sverige bör enligt utskottets mening välkomna och vara berett att stödja ett sådant regionalt initiativ.
Därmed anses yrkande 3 i motion U403 (s), yrkande 2 i motion U4l0 (mp) samt yrkande 4 i motion U417 (fp) vara besvarade.
I motion U406 (s) föreslås att Sverige åter skall ta ett initiativ tillsammans med de övriga nordiska länderna och kräva ett totalförbud för kärnvapenprov på Nordkalotten.
Utskottet hänvisar till den ovan skildrade nordiska aktionen i Moskva i oktober l990 och noterar med tillfredsställelse att några nya kärnvapenprov i området sedan dess inte har förekommit. Utskottet utgår ifrån att regeringen med största uppmärksamhet följer den fortsatta utvecklingen beträffande kärnvapenprov i Arktis, som har stor betydelse för samtliga nordiska länder, samt att regeringen fortlöpande samråder i frågan med övriga nordiska länder.
Med det anförda betraktar utskottet motion U406 (s) som besvarad.
I motion U409 (mp) samt i yrkande 10 i motion U418 (mp) föreslås att Sverige skall kräva en omformulering av icke-spridningsavtalet (NPT) i syfte att göra texten förenlig med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften. I motion U409 föreslås dessutom att utträdestiden enligt artikel 10 i NPT-avtalet skall förlängas till ett par år.
Utskottet konstaterade i föregående nedrustningsbetänkande (1990/91:UU4) att varje ändringsförslag av icke-spridningsfördraget (NPT) riskerar att öppna avtalstexten för ytterligare ändringsförslag. En rad länder, inte minst många utvecklingsländer, som är positiva till fördragets artikel IV, mom. 2 om samarbete och bistånd, kan snarare komma att kräva att detta utvidgas om avtalstexten öppnas för ändringsförslag. Utfästelserna om samarbete och bistånd har för många länder varit den främsta anledningen till att de har anslutit sig till NPT. Finner de i ett sådant läge inte gehör för sina krav finns en uppenbar risk att de drar sig ur icke-spridningsregimen. Ändringar i fördragstexten kan endast ske genom majoritetsbeslut. I realiteten har ändringsförslag små möjligheter att godkännas, eftersom de anslutna staterna har alltför motstridiga intressen på väsentliga områden.
Den fjärde granskningskonferensen rörande icke-spridningsfördraget, som hölls i Genève i augusti l990, gav en tydlig illustration till motsättningarna mellan nord och syd just beträffande artikel IV i avtalet. Många u-länder uttalade en stark tro på kärnenergins betydelse för sin ekonomiska utveckling och för möjligheterna att minska klyftorna mellan i- och u-länder. Den alliansfria gruppen uppmanade alla NPT-medlemmar med möjlighet därtill att samarbeta med u-länderna för att främja kärnkraften och bistå med finansieringen av denna. Utsikterna att på kort sikt ändra denna inställning hos u-länderna måste betraktas som mycket små. Utskottets inställning är därför densamma som tidigare.
Med det anförda avstyrker utskottet motion U409 (mp) samt yrkande l0 i motion U418 (mp).
I yrkande 13 i motion U413 (m) föreslås att Sverige skall verka för att NPT-avtalet kommer att förlängas efter den konferens l995 som enligt stadgan skall avgöra för hur lång tid avtalet skall förlängas.
De skilda tolkningarna av NPT-avtalet mellan i-länderna och vissa u-länder gäller även frågan om avtalets förlängning, och den fjärde granskningskonferensen kunde inte enas om procedurerna för förberedelse av l995 års förlängning och granskning. Utskottet konstaterar att regeringen arbetar med kraft för att bevara och stärka NPT, som utgör stommen i ansträngningarna att förhindra ett spridande av kärnvapnen, och regeringen avser därför verka för längsta möjliga förlängning av avtalet efter l995.
Med det anförda anser utskottet yrkande 13 i motion U413 (m) besvarat.
I samma anda som ligger bakom förslagen att verka för en förändring av NPT-avtalet framförs i ett antal motioner förslag om att ändra IAEAs stadga på ett sätt som gör den förenlig med Sveriges beslut att avveckla kärnkraften. Organisationens mandat bör därför begränsas till att förhindra kärnvapenspridning och kontroll av kärnkraftssäkerheten. Det gäller motion U407 (mp), yrkande ll i motion U418 (mp) samt yrkande 7 i motion U429 (c). I yrkande 13 i motion U624 (mp) föreslås att IAEAs uppgift skall vara att verka för kärnkraftens avveckling.
Utskottet konstaterar att samarbetet inom IAEA mellan de drygt 110 medlemsstaterna koncentreras till verifiering av åtaganden om fredlig användning av kärnenergi (s.k. safeguards), samordning och förmedling av rekommendationer i kärnsäkerhets- och strålskyddssammanhang samt samordning och förmedling av bistånd inom kärnenergiområdet. Sverige fäster stor vikt vid denna del av IAEAs verksamhet, men majoriteten av IAEAs medlemsländer är u-länder och dessa länder kräver att få ta del av den tekniska utvecklingen på kärnenergiområdet i industriländerna. Detta intresse är i huvudsak inte koncentrerat till kärnkraften som sådan, utan mer till områden som isotopanvändning inom jordbruk, medicin, livsmedelsteknik, ekologi och strålskydd. Huvuddelen av IAEAs bistånd inriktas till just sådan verksamhet. Skulle detta bistånd inte bibehållas finns en uppenbar risk för att flera av dessa länder drar sig ur IAEAs icke-spridnings- och säkerhetsarbete. IAEA skulle därmed försvagas som organisation och arbetet med att förhindra framtida kärnkraftsolyckor kompliceras. Några reella förutsättningar för att ändra IAEAs stadgar i den riktning motionärerna önskar torde på grund av det ovan förda resonemanget inte finnas.
Utskottet avstyrker därmed motion U407 (mp), yrkande 11 i motion U418 (mp), yrkande 7 i motion U429 (c) samt yrkande l3 i motion U624 (mp).
Sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen uppmärksammas i yrkande 6 i motion U429 (c), i vilket föreslås att problemet aktualiseras i internationella fora. Enligt motionärerna kräver Sveriges internationella trovärdighet att konsekvenserna av riksdagens avvecklingsbeslut också tas på den internationella arenan. Sverige bör därför ta initiativ för att förhindra spridning av kärnvapen via kärnkraftsteknik och kärnavfall. I motion U401 (m) föreslås att Sverige skall ta initiativ till en internationell konvention mot produktion av kärnkraftverk som kan göras om för kärnvapenframställning.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sverige bör ta initiativ till internationella åtgärder för att förhindra spridning av kärnvapen via kärnkraftsteknik och kärnkraftsavfall.
Det är enligt utskottets bedömning utan tvivel så att den civila kärnkraftsproduktionen medför risker genom att den kan framställa klyvbart material som kan användas för vapenändamål. Sverige har länge drivit kravet på en effektivare kontroll av den civila kärnkraften, och ett viktigt led i denna strävan är att kärnvapenstaternas civila verksamhet underkastas samma kontroll som icke-kärnvapenstaternas. 26 FN-medlemmar står fortfarande utanför NPT, bl.a. tröskelstaterna samt kärnvapenstaterna Frankrike och Kina. Genom IAEA kan de anslutna icke-kärnvapenstaternas hela kärnenergiverksamhet kontrolleras. Sverige arbetar aktivt för att de möjligheter till kontroll som organisationen erbjuder skall utnyttjas effektivt.
Beträffande förslaget om ett förbud mot sådana kärnkraftverk som kan göras om till kärnkraftsproduktion anser utskottet att motionären knappast har vetenskaplig grund för det bakomliggande antagandet att en viss typ av kärnkraftsteknik från denna synpunkt skulle kunna betraktas som säker. Det går inte entydigt att indela kärnkraftverk i två kategorier vilka kan resp. ej kan utnyttjas för kärnladdningsframställning. Alla nu förekommande kraftreaktorer kan teoretiskt producera plutonium av en kvalitet som går att använda i kärnladdningar.
En särskild internationell konvention om förbud mot vissa typer av kärnkraftverk torde dessutom ha begränsade förutsättningar att erhålla erforderlig anslutning och skulle med stor sannolikhet inte åstadkomma den höjning av säkerhetsnivån som motionären eftersträvar. När det gäller åtaganden och förpliktelser kring fredlig användning av kärnenergi utgör enligt utskottets mening icke-spridningsfördraget mot kärnvapen (NPT) det mest verkningsfulla instrumentet. Fördraget har ratificerats av mer än 140 stater.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 6 i motion U429 (c) som besvarat och avstyrker motion U401 (m).
I yrkande 13 i motion U429 (c) framhålls att det är angeläget att få till stånd internationella förhandlingar som syftar till ett förbud mot kryssningsmissiler.
Utskottet konstaterar liksom i tidigare betänkanden att kryssningsmissiler utgör ett inslag i den internationella kärnvapenarsenalen som är ägnat att väcka särskild oro, av de skäl som anförts i motionen. Kryssningsmissilerna är till skillnad mot ballistiska missiler lågtflygande vapenbärare som inte går i kulbanor, utan styrs som förarlösa flygplan. Ett särskilt problem är de sjöbaserade missilerna (SLCM), som har utgjort en av de svåraste frågorna i START-förhandlingarna.
Utskottet redovisade i föregående betänkande (1990/91:UU4) de framsteg som gjorts i START-förhandlingarna, i vilka regler preliminärt överenskommits beträffande de flygburna kryssningsmissilerna (ALCM). START-förhandlingarna har emellertid ännu inte slutförts. Vissa frågor av teknisk karaktär är ännu inte lösta, men uppgifter förekommer också om att Sovjetunionen i efterhand ifrågasatt vissa element i den under förra året träffade principöverenskommelsen. För båda parter torde också gälla att viss osäkerhet beträffande den framtida strukturen i de landbaserade systemen påverkar möjligheterna att snabbt sluta ett START-avtal.
Utskottet ser dock med tillfredsställelse på det faktum att Förenta Staterna och Sovjetunionen vid bilaterala utrikesministermöten det senaste året diskuterat även de sjöbaserade kryssningsmissilerna. En komplicerande omständighet är oenigheten beträffande möjligheter till verifikation vad gäller denna vapentyp. En överenskommelse har träffats om att i samband med ett START-avtals undertecknande vid sidan om avtalet sätta ett principiellt tak för antalet kärnvapenbärande SLCM. Taket är emellertid satt så högt att det knappast kommer att ha några begränsande effekter för planerna på utplacering av dessa system under överskådlig tid.
Sverige har i många sammanhang uttryckt oro inför de problem som är förknippade med SLCM. Utskottet konstaterar att en begränsning, även om den mest är principiell, är ett välkommet steg men att det är otillfredsställande om den överenskomna uppläggningen leder till att behandlingen av frågan om SLCM inom START ytterligare fördröjs.
Sverige har i FN drivit på för att föra upp frågorna om marin kapprustning, bland vilka SLCM ingår, på dagordningen. Utskottet finner det också tillfredsställande att SLCM åtminstone diskussionsvis ifrågasatts i den debatt som har börjat föras bland amerikanska fackmän om möjligheten att tänka sig den amerikanska flottan i framtiden utrustad med endast strategiska ballistiska kärnvapen. Under FNs generalförsamling hösten 1990 presenterade Sverige i första utskottet ett förslag om förbud mot taktiska kränvapen till havs, däribland även kryssningsmissiler. Utskottet stödjer självfallet regeringens försök att vinna gehör för nödvändigheten av en överenskommelse om samtliga typer av kryssningsmissiler.
Yrkande 13 i motion U429 (c) anses därmed besvarat.
I yrkande 15 i motion U413 (m) föreslås att Sverige skall arbeta intensivt för att få till stånd en effektivare konvention mot utveckling, tillverkning, innehav och användning av biologiska vapen. I yrkande 2 i motion U257 (c) föreslås att Sverige i internationella fora skall uppmärksamma att gränslinjen mellan B- och C-stridsmedel genom den tekniska utvecklingen börjat förlora i betydelse och att bioteknikbaserade stridsmedel därmed på sikt kan bli ett allvarligt hot.
Utskottet konstaterar att det sedan 1925 råder ett internationellt förbud mot användning av kemiska och biologiska vapen. Detta förbud kompletterades 1972 med en konvention mot såväl utveckling som produktion och lagring av biologiska vapen samt om deras förstörelse. Konventionen har i dag undertecknats och ratificerats av 113 stater. Överenskommelsen av 1972 tillåter dock att forskning om försvar mot biologiska vapen får utföras. Det innebär att den kunskap som erhålls i denna forskning naturligtvis kan användas även i destruktiva syften.
År 1986 ägde en andra granskningskonferens om 1972 års konvention rum i Genève, i vilken Sverige deltog aktivt. Slutdokumentet från denna konferens innehåller vissa, enligt svensk mening otillräckliga, procedurer för verifikation och klagomål samt vissa konkreta åtgärder som syftar till att stärka förtroendet för efterlevnaden av konventionen. Sverige verkar för att flera stater skall delta i informationsutbytet om den forskning som förekommer på detta område. Vid 1986 års granskningskonferens överenskoms om ett sådant utbyte på frivillig basis som en del av ett paket av förtroendeskapande åtgärder.
Utskottet måste med beklagande konstatera att flertalet parter till konventionen alltjämt avstår ifrån att dela med sig av sina erfarenheter, även om samtliga permanenta medlemmar i FNs säkerhetsråd deltar i detta utbyte.
I september i år kommer avtalets tredje granskningskonferens att äga rum. Sveriges förberedelser pågår. Liksom vid tidigare granskningskonferenser kommer Sverige att aktivt verka för att stärka konventionen. Sverige eftersträvar att de stater, som står utanför konventionen, skall ansluta sig. Vidare arbetar Sverige för att stärka och förbättra de förtroendeskapande åtgärder som överenskoms vid den andra granskningskonferensen.
Sverige verkar också för en ökad anslutning till Genèveprotokollet från 1925, som förbjuder användning av biologiska vapen.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 2 i motion U257 (c) och yrkande 15 i motion U413 (m) som besvarade.
I yrkande 1 i motion U257 (c) föreslås att Sverige i internationella fora skall uppmärksamma risken för att den moderna biotekniken kan leda till ytterligare exploatering av den tredje världen.
Utskottet konstaterar att det inom FNs miljöorganisation UNEP pågår ett arbete på en konvention om biologisk mångfald, inom vilken även bioteknikens nord- och sydaspekter uppmärksammas. Målet att sluta en sådan konvention har bekräftats av den förberedande kommittén inför FNs miljökonferens 1992. Kommittén har tillsatt en arbetsgrupp för biologisk mångfald med en särskild undergrupp för bioteknik. Utskottet vill uttala sitt stöd för Sveriges aktiva deltagande i detta arbete.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion U257 (c) som besvarat.
I CD pågår förhandlingar om förbud mot utveckling, framställning och lagring av kemiska vapen samt förstöring av redan existerande kemiska vapen och anläggningar. Förhandlingarna har under senare år gjort betydande framsteg, och en konvention borde kunna slutföras på kort tid om de politiska hindren härför kunde undanröjas.
I yrkande 14 i motion U413 (m), yrkande 7 i motion U417 (fp) samt yrkande 8 i motion U429 (c) föreslås att Sverige fortsatt skall driva ett intensivt arbete för att en överenskommelse om ett totalförbud av kemiska vapen skall kunna fullbordas.
Utskottet noterar att Förenta Staterna och Sovjetunionen bilateralt har enats om att med början l992 inleda en minskning av existerande lager av kemiska vapen. Slutmålet är att år 2002 nå ned till ett lager på 5000 ton vardera, vilket för USAs del motsvarar 20% av dagens lager. Båda parter har också enats om en väg att inom ramen för ett multilateralt kemivapenavtal nå fram till ett fullständigt avskaffande av alla existerande lager. Deras förslag att behålla 2% av de ursprungliga lagren (eller högst 500 ton) fram till åtta år efter ikraftträdandet av en allmän konvention om kemivapenförbud, och att först därefter ta ställning till en total avveckling, har emellertid mött bred kritik från många länder.
Även Sverige anser att den vetorätt förslaget i praktiken innebär för stater som innehar kemiska vapen är olämplig. Det föreligger enligt utskottets uppfattning därmed en risk för en formaliserad uppdelning av de förhandlande länderna i C-vapenstater resp. icke-C-vapenstater. Sverige agerar fortsatt aktivt i förhandlingarna i nedrustningskonferensen i Genève om en konvention mot kemiska vapen. Ytterligare framsteg i enskilda sakfrågor kunde nås under det svenska ordförandeskapet 1990. Samtidigt framstår huvudfrågorna om när ett avtal kan bli färdigt som minst lika öppna som tidigare. Konventionstexten ligger i stort sett klar och de tekniska delarna är i huvudsak färdiga. De utestående problemen är som utskottet ovan konstaterat snarare av politisk natur än av teknisk.
För närvarande diskuteras huruvida ett möte på utrikesministernivå inom det närmaste året skulle kunna bidra till en lösning av utestående frågor. Det förestående förstörandet av Iraks kemiska vapenarsenal, vilket ingår som en del i de villkor som FN uppställt för ett hävande av sanktionerna mot detta land, kan vidare ge impulser till förhandlingsarbetet.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 14 i motion U413 (m), yrkande 7 i motion U417 (fp) samt yrkande 8 i motion U429 (c) som besvarade.
I yrkande 9 i motion U429 (c) föreslås att Sverige skall verka för att förhindra de marina rustningarna. Kärnvapenstaterna bör enligt motionärerna förbinda sig att ta i land alla icke-strategiska kärnvapen, upprätta ett multilateralt avtal om att förhindra incidenter till sjöss samt modernisera reglerna för sjökrigföring.
Utskottet vill i anledning härav göra samma konstaterande som i föregående betänkande (l990/9l:UU4) att den internationella diskussionen om de marina rustningsfrågorna hittills förts i FNs nedrustningskommission (UNDC). Sverige har sedan länge betonat hur angeläget det är att inleda internationella förhandlingar om marin nedrustning och marina förtroendeskapande åtgärder. Som utskottet redovisat ovan i samband med motionerna om örlogsbesök kan bland svenska initiativ nämnas ett förslag om ett multilateralt avtal för förhindrande av incidenter till havs och ett moderniserat protokoll för användning av havsminor.
I yrkande 3 i motion U430 (fp) föreslås att Sverige snarast bör verka för en resolution i FN om förhandlingar om taktiska kärnvapen till sjöss.
Under FNs 45:e generalförsamling hösten 1990 introducerade Sverige i första utskottet ett förslag om beslut att föra upp frågan om "marina rustningar och nedrustning" på dagordningen för det 46:e mötet. Beslutet togs i generalförsamlingen med 152 röster för och endast en nej-röst. I samband med behandlingen av dessa frågor i utskottet cirkulerade Sverige ett memorandum om marina nedrustnings- och förtroendeskapande åtgärder. Detta innehöll ett direkt förslag om bilaterala eller multilaterala förhandlingar om ett förbud mot icke-strategiska kärnvapen till sjöss.
Med det anförda anser utskottet yrkande 9 i motion U429 (c) samt yrkande 3 i motion U430 (fp) besvarade.
I yrkande 10 i motion U402 (mp) föreslås att regeringen skall verka för att begränsa den internationella vapenhandeln genom att i FN stödja det program som den sovjetiske utrikesministern framlade vid generalförsamlingen l990. I yrkande 11 i motion U417 (fp) föreslås att Sverige skall medverka till en internationell redovisning av militärbudgetar och till att utarbeta en konkret modell till ett system för redovisning, kontroll och begränsning av den internationella vapenhandeln.
Utskottet vill hänvisa till att Sverige l988 stod som medförslagsställare när en resolution för första gången antogs av FNs generalförsamling angående internationella vapenöverföringar. I resolutionen uppmanas medlemsstaterna bl.a. att stärka sina nationella system för övervakning och kontroll samt att skapa större öppenhet i fråga om internationella vapenöverföringar. Sverige har vidare till FNs generalsekreterare redovisat sin positiva inställning till upprättandet av ett registreringssystem för vapenhandeln.
Ehuru tveksamheten till riktlinjer om större öppenhet beträffande vapenhandel består hos åtskilliga av FNs medlemsländer är det enligt utskottet angeläget att regeringen verkar i denna riktning. Förslag med detta innehåll kan komma att bli följden av den FN-studie om den internationella vapenhandeln som färdigställs i år.
De fem permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd svarade för mellan 80 och 90 % av all vapenexport till u-länderna under andra hälften av l980-talet. Det bör enligt utskottet vara en angelägen uppgift att bidra till att genom samverkan inom FNs ram motverka en ny upprustning av länderna i Mellanöstern.
Med det anförda anser utskottet yrkande 10 i motion U402 (mp) samt yrkande 11 i motion U417 (fp) besvarade.
I yrkande 1 i motion U419 (mp) lämnas förslag beträffande internationella byten av skuldnedskrivningar mot vapenskrotningar. Motionärerna föreslår att Sverige skall ta initiativ till ett byte av denna typ genom ett pilotprojet med en finansiell ram i storleksordningen 10 milj.kr. I yrkande 2 i samma motion föreslås att information om bytesmekanismer skall ställas till fredsrörelsernas förfogande.
Utskottet konstaterar att skuldnedskrivningar i utbyte mot åtgärder från låntagarlandets sida hittills har förekommit i begränsad omfattning främst på naturvårdsområdet. Utskottet har tidigare beträffande förslag om sådana s.k. debt-for nature-swaps uttalat att de knappast kan bli ett huvudmedel vare sig för att lösa skuldkrisen eller miljöproblemen i u-länder eller östländer. I det enskilda fallet skulle dock dylika insatser kunna ha positiva effekter, inte minst genom engagemang från frivilliga organisationers sida.
Vad gäller idén om byten av vapen mot skulder anser utskottet att såväl de praktiska svårigheterna som de politiska komplikationerna sannolikt kommer att visa sig mycket stora. Bl.a. nämner motionärerna själva att aktionerna måste ske för en hel region så att balansen mellan grannländer ej påverkas. Utskottet beklagar den överdimensionerade vapentillförseln till många u-länder. Denna förvärrar i många fall regionala och interna konflikter med stort mänskligt lidande som följd. De omfattande vapenköpen bidrar också i många fall till att undergräva u-ländernas bräckliga ekonomi. Utskottet anser det emellertid ingalunda säkert att angelägna mål på nedrustningsområdet resp. arbetet för att lätta u-ländernas skuldbörda bäst främjas genom nya och troligen besvärliga procedurer som försöker ta hänsyn till båda målsättningarna samtidigt. Vad gäller nedrustning anser utskottet att den viktigaste uppgiften är att begränsa tillförseln av nya moderna och därmed också mycket kostnadskrävande vapensystem med stor förstörelsekraft till u-länderna.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkandena 1 och 2 i motion U419 (mp).
I yrkande 1 i motion U429 (c) föreslås att Sverige skall bidra till att stärka FNs roll som fredsbevarare och utveckla modeller för konfliktlösningar. Ett motsvarande förslag finns i yrkande 1 i motion U433 (v) med tonvikt på betydelsen av att mot bakgrund av Gulfkrigets erfarenheter utveckla FN i riktning mot större oberoende av stormakterna. I yrkande 10 i motion U417 (fp) föreslås att Sverige bör verka för att i FN aktivera fredsskapande styrkor och självt förklara sig berett att sätta upp ett förband för fredsskapande operationer. I yrkande 1 i motion U418 (mp) föreslås att Sverige skall verka för att FN i första hand beivrar brott mot FNs stadga med fredliga medel. I yrkande 1 i motion U431 (fp) föreslås att de värderingar och principer som låg till grund för beslutet om Sveriges medlemskap i FN bör ligga fast. I yrkande 2 i samma motion föreslås att regeringen skall genomföra en analys av konsekvenserna för Sverige om FN får ökade möjligheter att spela en reell roll som kollektiv säkerhetsorganisation samt våra möjligheter att bidra därtill.
Utskottet vill i anledning av dessa förslag betona att Sveriges utrikespolitik under hela efterkrigstiden har präglats av lojalitet mot FN och de idéer som världsorganisationen står för.
Av utskottets behandling av förslag tidigare i betänkandet framgår att de förpliktelser som följer av att FN är en organisation för kollektiv säkerhet redan från början togs på stort allvar av den svenska regeringen.
FNs handlande under Gulfkriget har visat vad organisationen kan åstadkomma när en av förutsättningarna i form av tillräcklig enighet mellan säkerhetsrådets permanenta medlemmar för första gången förelegat. Det betyder samtidigt att säkerhetsrådet under trycket av en internationell kris nödgats handla utan ledning av tidigare erfarenheter. Utformningen av den avgörande resolutionen 678 har bl.a. lett till en internationell diskussion om huruvida intresset att bevara FNs handlingskraft lett till att en avvikelse från stadgan skett genom förbigåendet av de mekanismer som stadgans kapitel 7 förutser. I förlängningen av denna diskussion har oro uttalats för att FN kan komma att utvecklas till ett instrument för främjandet av gemensamma stormaktsintressen.
Enligt utskottets uppfattning speglar denna oro något av ett olösligt dilemma förbundet med det internationella systemets karaktär. Medan motsättningar mellan stormakterna tenderar att förlama världsorganisationen, kan en samverkan mellan stormakter, inom eller utanför FN, i ogynnsamma fall alltid tänkas gå ut över andra mindre staters intressen. Det finns dock enligt utskottet inget alternativ till att söka stärka FN-samarbetet på den grundval som stadgan ger och genom framtida samarbete utveckla denna. Även om det hade varit önskvärt att procedurerna enligt de enskilda artiklarna i kapitel VII hade kunnat iakttas fullt ut av säkerhetsrådet under Gulfkrisen, kan man enligt utskottet med hänsyn till att artiklarna om militära tvångsåtgärder aldrig tidigare tillämpats inte karakterisera det valda tillvägagångssättet som oförenligt med stadgans anda.
Sverige har allt intresse av att en internationell rättsordning utvecklas och förstärks men samtidigt förblir förankrad i det internationella samfundets realiteter. Från denna synpunkt måste Sverige enligt utskottets mening med största tillfredsställelse välkomna såväl den amerikanske som den sovjetiske presidentens uttalanden om önskan att se en ny internationell världsordning grundad på FN-stadgan.
En annan sak är att FN kan behöva utvecklas för att anpassa sig till och samtidigt balansera en situation som präglas av regelbunden stormaktssamverkan i säkerhetsrådet. FNs generalsekreterares befogenheter kan behöva stärkas, och andra åtgärder som värnar hela organisationens och medlemsmajoritetens intressen kan behöva studeras. Bl.a. har FNs generalsekreterare uttalat sig i denna riktning. Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget att regeringen gör en analys av denna fråga och konsekvenserna för Sverige av en effektivare världsorganisation.
Till skillnad från motionärerna i motion U433 anser utskottet inte att FNs sanktionerande av kriget kan sägas innebära en kris för organisationens idé eller dess konstruktion. FN grundades i första hand för att upprätthålla fred och säkerhet, och organisationens stadga förutser möjligheten att i detta syfte tillgripa militära tvångsåtgärder. Av stadgans artikel 42 framgår klart att sådana tvångsåtgärder endast kan tillgripas om säkerhetsrådet finner att icke-militära åtgärder enligt artikel 41 skulle bli otillräckliga eller redan visat sig otillräckliga. Stadgan föreskriver alltså just den ordning i tillgripandet av tvångsåtgärder som föreslås i motion U418.
Vad gäller de s.k. fredsskapande styrkor som Sverige föreslås bidra till i motion U417 vill utskottet framhålla att dessa enligt stadgans kapitel VII förutses bli uppsatta i varje enskilt fall och efter föreskriven procedur. De förpliktelser som Sverige i detta avseende delar med FNs övriga medlemsstater har beskrivits ovan. Något förslag om att aktivera dylika styrkor i någon allmän bemärkelse föreligger ej och skulle inte heller ha stöd i FNs stadga.
De styrkor för vilka flera av FNs medlemsländer inkl. Sverige byggt upp en beredskap avser deltagande i fredsbevarande operationer. Dessa har som ovan framhållits inte karaktären av tvångsåtgärder enligt FN-stadgans kapitel VII utan bygger på samtycke från såväl den bidragande staten som den stat på vars territorium operationen avses äga rum. Fredsbevarande styrkor har därmed definitionsmässigt ej sådana stridande uppgifter som de styrkor vilka genomför tvångsåtgärder från FNs sida.
Ett intressant exempel på att tolkningen av stadgan kan utvecklas genom att nya situationer uppstår är att säkerhetsrådet i sin resolution 689 i april i år fattat beslut om att upprätta en observatörsstyrka i Irak/Kuwait (UNIKOM) med uttrycklig hänvisning till kapitel VII i stadgan. Beslutet har fattats efter samråd med Irak som uppges ha rest invändningar mot vissa länders deltagande i observatörsstyrkan. En observatörsstyrka hör av tradition till de FN-insatser som brukar kallas fredsbevarande. I detta fall betraktas emellertid styrkan som ett led i tvångsåtgärderna enligt resolution 687, och den förnyade hänvisningen till kapitel VII från säkerhetsrådets sida i resolution 689 betyder att operationen kan fortsätta även om Irak skulle kräva dess avbrytande. I den bemärkelsen innehåller operationen ett element av tvång som gör att den snarast är att betrakta som en aktion under kapitel VII, trots att styrkorna avses ha observatörsuppgifter och inte stridande uppgifter.
Utskottet betraktar därmed yrkande 1 i motion U418 (mp), yrkande 1 i motion U429 (c) och yrkandena 1 och 2 i motion U431 (fp) som besvarade samt avstyrker yrkande 10 i motion U417 (fp) och yrkande 1 i motion U433 (v).
I yrkande 12 i motion U418 (mp) föreslås att framtida mellanstatliga tvister som ej kan lösas genom förlikning skall överlämnas till Internationella domstolen i Haag för skiljedomsförfarande. Ett exempel på en sådan tvist är enligt motionärerna ubåtskränkningarna på svenskt territorium.
Sverige ställer sig som utskottet konstaterade i anledning av ett liknande förslag förra året allmänt sett positivt till att tvistlösningar söks hos den Internationella domstolen i Haag. I fråga om ubåtskränkningarna är det emellertid enligt utskottets mening inte möjligt, eftersom det inte finns någon definierad motpart. Det är vidare utskottets uppfattning att hänskjutning till domstolen i Haag bör bedömas från fall till fall och inte genom en bindande princip.
Yrkande 12 i motion U418 (mp) avstyrks därför.
I yrkande 16 i motion U413 (m) föreslås att Sverige i internationella fora skall verka för gehör för ESK-modellen som förebild för samverkan mellan stater också i andra delar av världen.
Även om varje del av världen och varje regionalt konfliktmönster präglas av sina egna specifika förutsättningar delar utskottet motionärernas uppfattning att ESK-modellen -- som ju utvecklats framgångsrikt i Europa under tidvis hårda motsättningar mellan många av de deltagande staterna -- också för andra konfliktområden kan erbjuda erfarenheter av intresse av hur konfrontation och misstroende genom en gradvis process ersätts av samarbete. Ett uppenbart exempel härpå är Mellanöstern, där insatser och förslag från flera håll, inkl. från den svenska regeringen, beledsagats av referenser till ESK-erfarenheterna.
Med det anförda anser utskottet yrkande l6 i motion U413 (m) vara besvarat.
I yrkande l i motion U628 (fp) föreslås att Sverige i FN skall ta upp frågan om bättre information om FNs arbete. I yrkande 2 i samma motion föreslås att frågan om hur den svenska allmänheten bättre kan informeras om FN skall beredas inom utrikesdepartementet.
Utskottet konstaterar att FN har ett 70-tal informationskontor runt om i världen. I Norden finns ett regionalt kontor lokaliserat till Köpenhamn. Därifrån sprids dagligen, vecko- och månadsvis material om FNs arbete till massmedia, myndigheter, organisationer och enskilda intresserade abonnenter. Kontoret ordnar även journalistbesök och seminarier. Det mottar ca 5 000 förfrågningar per år från allmänheten, varav ca 40 % kommer från Sverige. Utrikesdepartementet bedriver också en omfattande informationsverksamhet i Sverige, dels i egen regi, dels genom stöd till Svenska FN-förbundet som under innevarande budgetår för informationssyften får 5,65 milj.kr. i statliga bidrag. Utskottet kan därför inte ansluta sig till med motionärernas uppfattning att informationen om FN skulle vara bristfällig.
Vad beträffar motionärernas förslag om att i FN verka för en förbättrad information om FNs arbete vill utskottet framhålla vikten av att FNs resurser för informationsändamål används på ett effektivt sätt. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det inte är motiverat att informationstjänsten drabbas i särskilt hög grad av de besparingar som den centrala FN-förvaltningen under trycket av budgetrestriktioner tvingas genomföra. Så har emellertid enligt vad utskottet inhämtat ej heller varit fallet. Det är därför inte motiverat att regeringen tar upp frågan i FN.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 1 i motion U628 (fp) och anser yrkande 2 i samma motion som besvarat.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande nedrustningsarbetet i norra Europa att riksdagen förklarar yrkandena 1, 2 och 4 i motion 1990/91:U413 samt yrkande 1 i motion 1990/91:U531 besvarade med vad utskottet anfört, res. 1 (mp) motiv.
2. beträffande analys av den svenska säkerhetspolitiken att riksdagen avslår motionerna 1990/91:U423 och 1990/91:U509 samt förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U417 och motion 1990/91:U432 besvarade med vad utskottet anfört, res. 2 (c, v, mp)
3. beträffande Sveriges deltagande i militära FN-aktioner att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1990/91:U418 samt yrkandena 7, 8 och 9 i motion 1990/91:U668, res. 3 (mp)
4. beträffande förtroendeskapande åtgärder i norra Europa att riksdagen avslår yrkande 7 i motion 1990/91:U433 samt förklarar yrkande 7 i motion 1990/91:U413, yrkande 3 i motion 1990/91:U418 och yrkande 11 i motion 1990/91:U429 besvarade med vad utskottet anfört, res. 4 (v)
5. beträffande utländska militära övningar i Sverige att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1990/91:U418, res. 5 (mp)
6. beträffande freds- och miljöarbetet i Nordiska rådet att riksdagen avslår yrkande 3 i motion 1990/91:U527, res. 6 (mp)
7. beträffande kärnvapenfri zon i Norden att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U417 besvarat med vad utskottet anfört,
8. beträffande negativa säkerhetsgarantier att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1990/91:U413 besvarat med vad utskottet anfört,
9. beträffande nordisk parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon att riksdagen avslår yrkande 5 i motion 1990/91:U418 och yrkande 12 i motion 1990/91:U429, res. 7 (c, mp)
10. beträffande behandling av kärnvapenfri zon i Nordiska rådet att riksdagen avslår yrkande 6 i motion 1990/91:U418 och yrkande 2 i motion 1990/91:U527,
11. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök att riksdagen avslår yrkande 7 i motion 1990/91:U418, yrkande 10 i motion 1990/91:U429 och yrkande 8 i motion 1990/91:U433 samt förklarar yrkande 6 i motion 1990/91:U413 besvarat med vad utskottet anfört, res. 8 (c, v, mp)
12. beträffande samarbete med Nya Zeeland i fråga om örlogsbesök att riksdagen avslår motion 1990/91:U421 samt förklarar yrkande 8 i motion 1990/91:U418 och yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U430 besvarade med vad utskottet anfört,
13. beträffande stöd till institutioner i Sverige för internationell konfliktlösning att riksdagen förklarar motion 1990/91:U411 och yrkande 14 i motion 1990/91:U429 besvarade med vad utskottet anfört,
14. beträffande medlingsverksamhet att riksdagen förklarar motion 1990/91:U416 och yrkande 9 i motion 1990/91:U417 besvarade med vad utskottet anfört,
15. beträffande stöd till centrum för nedrustningsforskning och rustningskontroll i Linköping att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1990/91:U417 besvarat med vad utskottet anfört,
16. beträffande institut för valövervakning att riksdagen förklarar motion 1990/91:U656 besvarad med vad utskottet anfört,
17. beträffande europeiska säkerhetsfrågor att riksdagen förklarar yrkandena 8, 10 och 11 i motion 1990/91:U413, yrkande 2 i motion 1990/91:U417 samt yrkande 2 i motion 1990/91:U429 besvarade med vad utskottet anfört,
18. beträffande minoriteters skydd att riksdagen förklarar yrkande 9 i motion 1990/91:U413 och yrkande 4 i motion 1990/91:U433 besvarade med vad utskottet anfört,
19. beträffande Europarådets förhållande till ett framtida ESK-parlament att riksdagen förklarar yrkande 12 i motion 1990/91:U413 besvarat med vad utskottet anfört,
20. beträffande totalt provstoppsavtal (CTB) att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U403, yrkande 3 i motion 1990/91:U410, yrkande 5 i motion 1990/91:U417, yrkande 5 i motion 1990/91:U429, yrkande 2 i motion 1990/91:U433 samt yrkande 11 i motion 1990/91:U660 besvarade med vad utskottet anfört,
21. beträffande risken för kärnvapenkrig av misstag att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1990/91:U417, motion 1990/91:U422, yrkandena 1, 2, 3 och 4 i motion 1990/91:U428 samt yrkande 4 i motion 1990/91:U429 besvarade med vad utskottet anfört,
22. beträffande svenska protester vid kärnvapenprov att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U403, yrkande 1 i motion 1990/91:U410, yrkande 9 i motion 1990/91:U418 samt yrkande 10 i motion 1990/91:U660 besvarade med vad utskottet anfört,
23. beträffande studie av kärnvapenprovens effekter att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U403, yrkande 2 i motion 1990/91:U410 samt yrkande 4 i motion 1990/91:U417 besvarade med vad utskottet anfört,
24. beträffande totalförbud för kärnvapenprov på Nordkalotten att riksdagen förklarar motion 1990/91:U406 besvarad med vad utskottet anfört,
25. beträffande omformulering av icke-spridningsavtalet (NPT) att riksdagen avslår motion 1990/91:U409 och yrkande 10 i motion 1990/91:U418, res. 9 (mp)
26. beträffande förlängning av icke-spridningsavtalet (NPT) att riksdagen förklarar yrkande 13 i motion 1990/91:U413 besvarat med vad utskottet anfört,
27. beträffande ändring av IAEAs stadga att riksdagen avslår motion 1990/91:U407, yrkande 11 i motion 1990/91:U418, yrkande 7 i motion 1990/91:U429 samt yrkande 13 i motion 1990/91:U624, res. 10 (c, v, mp)
28. beträffande sambandet kärnkraft--kärnvapen att riksdagen avslår motion 1990/91:U401 samt förklarar yrkande 6 i motion 1990/91:U429 besvarat med vad utskottet anfört,
29. beträffande förbud mot kryssningsmissiler att riksdagen förklarar yrkande 13 i motion 1990/91:U429 besvarat med vad utskottet anfört,
30. beträffande biologiska stridsmedel att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U257 och yrkande 15 i motion 1990/91:U413 besvarade med vad utskottet anfört,
31. beträffande risker med biotekniken att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U257 besvarat med vad utskottet anfört,
32. beträffande kemiska vapen att riksdagen förklarar yrkande 14 i motion 1990/91:U413, yrkande 7 i motion 1990/91:U417 och yrkande 8 i motion 1990/91:U429 besvarade med vad utskottet anfört,
33. beträffande marina rustningar att riksdagen förklarar yrkande 9 i motion 1990/91:U429 och yrkande 3 i motion 1990/91:U430 besvarade med vad utskottet anfört,
34. beträffande internationell vapenhandel att riksdagen förklarar yrkande 10 i motion 1990/91:U402 och yrkande 11 i motion 1990/91:U417 besvarade med vad utskottet anfört,
35. beträffande byte av skuldnedskrivning mot vapenskrotning att riksdagen avslår yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U419,
36. beträffande FNs roll som bevarare av freden att riksdagen avslår yrkande 10 i motion 1990/91:U417 och yrkande 1 i motion 1990/91:U433 samt förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U418, yrkande 1 i motion 1990/91:U429 samt yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U431 besvarade med vad utskottet anfört, res. 11 (v) res. 12 (mp)
37. beträffande Internationella domstolen i Haag att riksdagen avslår yrkande 12 i motion 1990/91:U418, res. 13 (mp)
38. beträffande ESK-modellen som förebild att riksdagen förklarar yrkande 16 i motion 1990/91:U413 besvarat med vad utskottet anfört,
39. beträffande information om FNs arbete att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1990/91:U628 samt förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U628 besvarat med vad utskottet anfört.
Stockholm den 7 maj 1991
På utrikesutskottets vägnar
Stig Alemyr
Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert Svensson (s), Margaretha af Ugglas (m), Sture Ericson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Maj Britt Theorin (s), Alf Wennerfors (m), Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson (s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp), Viola Furubjelke (s), Håkan Holmberg (fp) och Bengt Hurtig (v).
Reservationer
1. Nedrustningsarbetet i norra Europa (mom. 1, motiveringen)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "Enligt NATOs" och slutar med "faktor i Europa" bort ha följande lydelse:
Inom EG pågår nu en snabb utveckling i riktning mot en politisk union som enligt kommissionen, parlamentet och flertalet av medlemsstaterna också bör innefatta ett förpliktande militärt samarbete.
Sedan utrikesutskottet i november 1990 förmodade att förslag i riktning mot en militärpakt inom EG icke skulle vinna gehör har åtskilligt inträffat som visar att denna förmodan var mindre väl grundad: EGs ambassadör i Sverige tar för givet att "EG sätter upp en egen armé" (Från Riksdag och Departement 23/11-90), Frankrike och Tyskland lägger fram ett gemensamt förslag om gradvis sammansmältning av militärpakten Västeuropeiska unionen (WEU) och EG (4/2), WEU beslutar flytta sitt huvudkontor till Bryssel och sluter upp bakom det fransk-tyska förslaget om fusion av WEU och EG (22/2), Danmarks utrikesminister deltar för första gången i ett WEU-möte (8/4), Luxemburg lägger fram ett kompromissförslag vari föreslås att EG-länderna skall "agera gemensamt på den världspolitiska scenen", bl.a. genom samordning av vapenutveckling, vapenexport, nedrustning, FN-aktioner och handelsblockader. I traktatsförslaget, artikel H, heter det att "medlemsländerna stödjer aktivt och utan förbehåll Unionens utrikes- och säkerhetspolitik med utgångspunkt i ömsesidig lojalitet och solidaritet". Det sägs också att EG skall uppträda enat i internationella organisationer och att beslut skall kunna fattas med majoritet (Notat 19/4 -91).
2. Analys av den svenska säkerhetspolitiken (mom. 2)
Pär Granstedt (c), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp) och Bengt Hurtig (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Utskottet delar" och på s. 14 slutar med "U432 (fp) som besvarade" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att såväl de gångna årens politiska förändringar som förestående viktiga svenska beslut motiverar en noggrann och grundlig analys av våra säkerhetspolitiska förutsättningar.
Vi upplever en global katastrofsituation som är både ekonomisk och ekologisk. Det pågår en jordförstörelse i stora delar av världen, också i vårt närområde, som omintetgör människors överlevnadsmöjligheter. Det är ofrånkomligt att fattigdom, sociala orättvisor och det förtryck som oftast är dess följeslagare leder till ständiga konflikter. Så länge de djupa ekonomiska orättvisorna i världen består så finns det föga hopp om en fredlig värld. Nord--syd-motsättningarnas sprängkraft har inte minst kommit till uttryck i konflikten i Mellanöstern. De politiska konsekvenserna kommer att ligga kvar långt efter det att den akuta konflikten är avvecklad.
Behovet av en fortsatt aktiv svensk säkerhetspolitik är stort, för att främja en fredlig utveckling i vårt närområde och lämna vårt bidrag till världsfreden. Vår neutrala, från stormaktsintressen oberoende, ställning är därvid vår största tillgång.
De dramatiska förändringar som skett i vår omvärld och de nya internationella samarbetsmönster som Sverige är på väg in i, gör det enligt utskottets uppfattning nödvändigt med en övergripande säkerhetspolitisk utredning. Denna bör ta hänsyn till samtliga våra säkerhetspolitiska instrument, dvs. försvarspolitiken, biståndspolitiken, den internationella miljöpolitiken, nedrustningspolitiken och en allmän aktiv utrikespolitik. Utredningen, som bör vara parlamentariskt förankrad, bör analysera betydelsen av pågående förändringar i vår säkerhetspolitiska miljö, både i vårt närområde och globalt. Den bör också klargöra de säkerhetspolitiska konsekvenserna av Sveriges deltagande i den europeiska integrationsprocessen och förutsättningarna för en fortsatt aktiv neutralitetspolitik. Utskottet understryker vikten av att därvid så många människor som möjligt i vårt land får möjlighet att engagera sig. De analyser som genomförts inom ramen för den nu nedlagda försvarskommittén bör kunna användas i de delar som har relevans för den europeiska utvecklingen och fortfarande har aktualitet. Det är viktigt att utredningen bedrivs med en sådan skyndsamhet att den kan utgöra underlag vid Sveriges fortsatta behandling av frågan om medlemskap i EG.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion U509 (c) och U432 (fp) samt avstyrker motion U423 (s) och yrkande 1 i motion U417 (fp).
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande analys av den svenska säkerhetspolitiken att riksdagen med bifall till motion 1990/91:U509 och motion 1990/91:U432 och med avslag på motion 1990/91:U423 och yrkande 1 i motion 1990/91:U417 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Sveriges deltagande i militära FN-aktioner (mom. 3)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Ett sådant kategoriskt" och på s. 15 slutar med "motion U668 (mp)" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att FNs huvuduppgift är att bevara freden. Därför bör FN inte sanktionera eller medverka till att starta storkrig. De katastrofala erfarenheterna av Gulfkriget styrker den uppfattningen. Resultatet har blivit värre än som kunde befaras. Ofattbar miljöförstöring, hundratusentals döda, massmord på kurder och andra irakiska medborgare - allt medan diktatorn och slaktaren Sadam Hussein sitter kvar i orubbat bo! En värre pyrrhusseger än den som FN dess värre medverkat till kan knappast tänkas. Dessutom har såväl lagligheten som lämpligheten i det FN-beslut som ligger till grund för den militära aktionen från USAs och dess allierades styrkor mot Irak ifrågasatts.
FN-stadgan ger visserligen utrymme för att FN som en yttersta utväg kan tillgripa militärt våld. Detta kan dock bara ske om samtliga permanenta medlemmar av säkerhetsrådet är överens. Det har inneburit att FN icke kunnat agera med kraft och än mindre med militärt våld när någon av de fem stormakterna direkt eller indirekt är inblandad. Detta skapar i stora delar av världen en känsla av att bara visst förtryck kan räkna på FN-reaktion, medan annat förtryck negligeras. Denna situation är knappast hållbar i längden. Det finns därför anledning att mot bakgrund av FNs 46-åriga erfarenhet förutsättningslöst pröva vilka medel som i framtiden skall stå till FNs förfogande för polisiär verksamhet i syfte att upprätthålla respekten för FN-stadgan och vilka beslutsformer som skall gälla för att dessa medel skall få användas.
FNs resolution 678, som i princip gav USA och dess allierade klartecken att gå till militär aktion mot Irak, har dess värre fått förbehållslöst stöd av regeringen. Enligt utskottets mening ger resolutionen stormakter möjlighet att missbruka FN för egna maktpolitiska ambitioner och riskerar att göra FN till ett redskap för syften som motverkar FNs huvudmål: att skapa och vidmakthålla fred.
Därför är det angeläget att riksdagen fastslår att Sverige under inga omständigheter kan tänka sig att skicka militär som har till syfte att medverka i krigsuppdrag till något område utanför Sveriges gränser. För Sveriges del kan givetvis bara fredsbevarande militäruppdrag av traditionellt slag komma i fråga.
FN-stadgans 43 § innebär inget ovillkorligt krav på medlemsstater att medverka i av säkerhetsrådet beslutade militära aktiviteter med stridande trupp. Paragrafens lydelse innehåller ett flertal inskränkningar i medlemsstaternas förpliktelser:
Medverkan i eventuella militära FN-aktiviteter skall ske "i enlighet med en speciell överenskommelse" mellan säkerhetsrådet och berörd regering. I en sådan speciell överenskommelse skall bl.a. truppernas "antal och slag, deras beredskapsgrad och lokalisering" fastställas. En sådan överenskommelse skall förhandlas fram mellan säkerhetsrådet och berörd medlemsstat. En sådan överenskommelse skall slutligen ratificeras i enlighet med varje lands regler för detta.
Det är således uppenbart att Sverige genom att ansluta sig till FN-stadgan icke har gjort något villkorslöst medgivande att utan vidare tillhandahålla militär trupp om säkerhetsrådet så skulle begära. Ett betydande utrymme för självständigt svenskt beslutande kvarstår även om säkerhetsrådet skulle välja att åberopa 43 § för en begäran om svensk medverkan i en militär FN-aktion. Sverige kan självt besluta om truppslag, antal soldater, beväpning, övrig utrustning, lokalisering av trupperna. Detta betyder att Sverige mycket väl skulle kunna avstå från att medverka i en FN-aktion enligt 43 § med krigsförband. Sverige bör sålunda, efter förhandling med säkerhetsrådet, välja andra former för stadgeenlig medverkan i en eventuell FN-aktion enligt 43 §.
Ett minimikrav är att beslut om att skicka svensk militär personal utomlands, om det inte gäller traditionell fredsbevarande FN-verksamhet, enbart skall kunna fattas av riksdagen.
Med det anförda yrkar utskottet bifall till motion U418 (mp) yrkande 2 samt motion U668 (mp) yrkandena 7, 8 och 9.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
3. beträffande Sveriges deltagande i militära FN-aktioner att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1990/91:U418 samt yrkandena 7, 8 och 9 i motion 1990/91:U668 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Förtroendeskapande åtgärder i norra Europa (mom. 4)
Bengt Hurtig (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Utskottet kan inte" och på s. 17 slutar med "yrkande 7 i motion U433 (v)" bort ha följande lydelse:
Inom ramen för ESK-processen har betydelsefulla framsteg gjorts när det gäller förtroendeskapande åtgärder och nedrustning. Det finns emellertid en risk att åtgärderna för avspänning i Centraleuropa leder till en förstärkt upprustning i norra Europa inte minst genom modernisering av krigsmateriel. Sverige bör aktivt sträva efter att gå vidare i ESK-processen så att nedskärningar av konventionella styrkor sker i vårt närområde.
I ESK-processens anda borde länderna i norra Europa kunna gå vidare och genom avtal avveckla alla kärnvapen i området. I en situation där fred och avspänning etablerats blir då också behovet av övningar med marina styrkor såväl med som utan kärnvapen onödiga och kan avskaffas. Därmed blir Östersjön ett fredens och frihetens hav.
Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 7 i motion U433. Yrkande 7 i motion U413 (m) avstyrks och yrkande 3 i motion U418 (mp) och yrkande 11 i motion U429 (c) anses besvarade.
dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
4. beträffande förtroendeskapande åtgärder i norra Europa att riksdagen med bifall till yrkande 7 i motion 1990/91:U433, med avslag på yrkande 7 i motion 1990/91:U413 samt med besvarande av yrkande 3 i motion 1990/91:U418 och yrkande 11 i motion 1990/91:U429 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Utländska militära övningar i Sverige (mom. 5)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Med det anförda avstyrker" och slutar med "motion U418 (mp)" bort ha följande lydelse:
Med det anförda anser utskottet motion U418 yrkande 4 besvarat.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
5. beträffande utländska militära övningar i Sverige att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1990/91:U418 besvarat med vad utskottet anfört,
6. Freds- och miljöarbetet i Nordiska rådet (mom. 6)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med "Utskottet konstaterar att" och slutar med "U527 (mp)" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i motionens syfte och förordar bifall till yrkande 3 i motion U527 (mp).
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
6. beträffande freds- och miljöarbetet i Nordiska rådet att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion 1990/91:U527 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Nordisk parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon (mom. 9)
Pär Granstedt (c), Birgitta Hambraeus (c) och Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "U429 (c) avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
I yrkande 12 i motion 429 (c) föreslås att en parlamentarisk arbetsgrupp inrättas för en kärnvapenfri zon i Norden.
Som utskottet ovan anför, hade den nordiska ämbetsmannagrupp som nyligen presenterat sin slutrapport inte till uppgift att komma fram till några rekommendationer, utan blott att studera förutsättningarna för en kärnvapenfri zon i Norden. Utrikesministrarna har beslutat studera rapporten och låta den ingå som ett led i de säkerhetspolitiska övervägandena i de resp. huvudstäderna.
De nordiska länderna måste först av allt vara ense om att det ligger i ländernas intresse att få till stånd en kärnvapenfri zon i norra Europa. Det förutsätter ett brett politiskt stöd i partierna i de nordiska länderna. En enig svensk riksdag har slutit upp bakom zontanken.
Enligt utskottets mening bör Sverige nu föreslå att en nordisk parlamentarisk arbetsgrupp bildas för en fördjupad analys, syftande till gemensamma nordiska förslag om en kärnvapenfri zon i Norden.
Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 5 i motion U418 (mp) samt yrkande 12 i motion U429 (c).
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
9. beträffande nordisk parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon att riksdagen med bifall till yrkande 5 i motion 1990/91:U418 och yrkande 12 i motion 1990/91:U429 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Garantier vid utländska örlogsbesök (mom. 11)
Pär Granstedt (c), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp) och Bengt Hurtig (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Örlogsbesök i Sverige" och slutar med "U413 (m) som besvarat" bort ha följande lydelse:
Östersjön är internationellt vatten och örlogsbesök från alla länder bör välkomnas i våra hamnar så länge lagen om förbud att införa kärnvapen på vårt territorium respekteras. Utskottet anser emellertid att en skärpning av praxis nu är motiverad. Sverige bör kräva besked om att svensk lag respekteras i samband med örlogsbesök från kärnvapenmakter eller på annat sätt försäkra sig om att så sker. En åtgärd med samma syfte vore att inte längre betrakta passage genom territorialhavet med kärnvapen ombord som oskadlig. Sådan passage skulle då, enligt havsrättskonventionen, kräva samtliga kuststaters tillstånd.
Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 7 i motion U418 (mp), yrkande 10 i motion U429 (c) samt yrkande 8 i motion U433 (v) och avstyrker yrkande 6 i motion U413 (m).
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
11. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök att riksdagen med bifall till yrkande 7 i motion 1990/91:U418, yrkande 10 i motion 1990/91:U429 samt yrkande 8 i motion 1990/91:U433 och med avslag på yrkande 6 i motion 1990/91:U413 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Omformulering av icke-spridningsavtalet (NPT) (mom. 25)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Utskottet konstaterade" och på s. 34 slutar med "motion U418 (mp)" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med motionärerna i att Sverige måste verka för en förändring av texten i icke-spridningsavtalet, NPT-avtalet, så att kärnkraft inte förordas. Enligt gällande fördragstext är Sverige förbundet att "bidraga till den fortsatta utvecklingen av kärnenergins tillämpning för fredliga ändamål". Detta och andra liknande avsnitt i NPT-avtalets text är uppenbart oförenliga med riksdagens beslut att avveckla kärnkraften. Därför måste Sverige kräva en förändring av avtalet eller i särskild ordning reservera sig mot denna del av texten. Fortsatt fullständig svensk anslutning till ett avtal vars text man inte kan följa utgör ingen god grogrund för upprättandet av ett internationellt rättssystem och tilltron till internationella avtal.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
25. beträffande omformulering av icke-spridningsavtalet (NPT) att riksdagen med bifall till motion 1990/91:U409 och yrkande 10 i motion 1990/91:U418 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Ändring av IAEAs stadga (mom. 27)
Pär Granstedt (c), Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp) och Bengt Hurtig (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 35 slutar med "motion U624 (mp)" bort ha följande lydelse:
När FN bildade IAEA på 1950-talet trodde man allmänt att kärnkraften skulle vara en billig och miljövänlig energikälla. Enligt Art. II i IAEAs stadga är syftet följande: "Organet skall söka påskynda och utvidga atomenergins bidrag till fred, hälsa och välstånd i hela världen. Den skall efter förmåga tillse att hjälp som lämnas av organet självt eller på dess begäran, eller som ställts under dess övervakning eller kontroll, icke användes på sätt att den främjar något militärt ändamål."
Erfarenheten har nu visat att kärnkraften är dyrare än flera andra energikällor och att den medför oerhörda risker. I USA har inga nya kärnkraftverk beställts på över tio år och ett hundratal aggregat har avbeställts trots att hundratals miljarder USD lagts ned på dem. IAEA utgör nu ett av de sista fästena för kärnkraftspropaganda.
Som utskottet konstaterar nedan är det utan tvivel så att den civila kärnkraftsproduktionen medför risker genom att den kan framställa klyvbart material som kan användas för vapenändamål. Det är genom s.k. fredliga kärnenergiprogram som nya länder nu skaffar sig kunskap och resurser att tillverka kärnvapen.
Det måste självfallet vara möjligt för FN att ändra sina organs mandat, när dessa blivit obsoleta. Varje år lämnar IAEA en rapport till FNs generalförsamling. Enligt utskottets mening bör Sverige vid ett sådant tillfälle föreslå att IAEA befrias från sin uppgift att stödja kärnenergin och i stället koncentrerar sig på att förhindra spridning av kärnvapen, att arbeta för totalt provstopp samt att kontrolla säkerheten vid befintliga kärnkraftverk.
Sverige bör i FN arbeta för intensifierade ansträngningar för nya och förnybara energikällor och för att u-länderna erbjuds bistånd med utvecklandet av energisystem som bygger på effektivisering och förnybar energi.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion U407 (mp), yrkande 11 i motion U418 (mp), yrkande 7 i motion U429 (c) samt yrkande 13 i motion U624 (mp).
dels att utskottets hemställan i moment 27 bort ha följande lydelse:
27. beträffande ändring av IAEAs stadga att riksdagen med bifall till motion 1990/91:U407, yrkande 11 i motion 1990/91:U418, yrkande 7 i motion 1990/91:U429 och yrkande 13 i motion 1990/91:U624 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. FNs roll som bevarare av freden (mom. 36)
Bengt Hurtig (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Till skillnad från" och slutar med "som föreslås i motion U418" bort ha följande lydelse:
I den internationella debatten är det en spridd uppfattning att FN-systemet försatts i kris genom auktoriserandet av kriget i Persiska viken. Artikel 51 i kap. VII garanterar enskilda nationer rätten till individuellt och kollektivt självförsvar vilket den angripna nationen Kuwait med rätta utnyttjade. Detta självförsvar skall pågå intill dess säkerhetsrådet vidtagit nödvändiga åtgärder. Hur dessa åtgärder skall genomföras framgår av övriga artiklar i kapitel VII. Sanktioner utan vapenmakt tillgreps enligt artikel 41. Det är oklart hur säkerhetsrådet visat att sanktionerna skulle bli eller har visats sig otillräckliga innan säkerhetsrådet gick till beslut om auktorisation av väpnade insatser. Något militärt stabsutskott skapades genom detta förfarande inte. Inte heller krävdes bifall av samtliga ständiga medlemmar i säkerhetsrådet enligt artikel 27 genom att Kina tilläts avstå från att ta ställning. I syfte att stärka FNs ställning är det viktigt att Sverige aktivt deltar i den kritiska debatten om hur stadgan skall tillämpas i den nya geopolitiska situationen.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 65 som börjar med "Utskottet betraktar därmed" och slutar med "yrkande 1 i motion U433 (v)" bort ha följande lydelse:
Utskottet tillstyrker yrkande 1 i motion U433 (v) och avstyrker yrkande 10 i motion U417 (fp). Yrkande 1 i motion U418 (mp), yrkande 1 i motion U429 (c) samt yrkandena 1 och 2 i motion U431 (fp) anses besvarade.
dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
36. beträffande FNs roll som bevarare av freden att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1990/91:U433, med avslag på yrkande 10 i motion 1990/91:U417 samt med besvarande av yrkande 1 i motion 1990/91:U418, yrkande 1 i motion 1990/91:U429 och yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U431 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. FNs roll som bevarare av freden (mom. 36)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "Av utskottets" och på s. 43 slutar med "motion U433 (v)" bort ha följande lydelse:
Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört (se reservation ovan angående Gulfkriget och FN) yrkar utskottet bifall till motion U418 yrkande 1 och anser övriga aktuella yrkanden besvarade.
dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
36. beträffande FNs roll som bevarare av freden att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1990/91:U418 och med besvarande av yrkande 10 i motion 1990/91:U417, yrkande 1 i motion 1990/91:U433, yrkande 1 i motion 1990/91:U429 samt yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U431 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Internationella domstolen i Haag (mom. 37)
Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "I fråga om" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Sverige måste verka för en internationell rättsordning. Tyvärr har Sverige sällan självt överlåtit internationella konflikter till internationell rätt. Ett exempel är ubåtsaffärerna. De borde ha kunnat överlämnas till Internationella domstolen i Haag för skiljedomsförfarande. Över huvud taget bör Sverige anta som politik att vid internationell konflikt där förlikning inte kan uppnås, bör Internationella domstolen kopplas in. Om ytterligare ubåtskränkningar skulle påvisas av svensk militär med utpekande av skyldig nation och denna nation skulle neka, bör tvisten överlämnas till Internationella domstolen.
dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
37. beträffande Internationella domstolen i Haag att riksdagen med bifall till yrkande 12 i motion 1990/91:U418 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Negativa säkerhetsgarantier
Margaretha af Ugglas, Alf Wennerfors och Inger Koch (alla m) anför:
Det är angeläget för en alliansfri stat som Sverige att driva frågan om generella negativa säkerhetsgarantier. Sådana skulle beträffande kärnvapenfria områden fylla samma behov som avtal om kärnvapenfria zoner vad gäller de kärnvapenfria staternas egen säkerhet. Detta kan uppnås utan att avkall behöver göras på de principer som Sverige har när det gäller att undvika bilaterala avtal med säkerhetspolitisk innebörd.
2. Icke-spridningsavtalet
Pär Granstedt och Birgitta Hambraeus (båda c) anför:
Vi delar utskottets uppfattning att det vore olämpligt att föreslå ändring i icke-spridningsavtalet. Vi anser emellertid att det är anmärkningsvärt att Sverige i förhandlingarna inte påpekar att vi själva beslutat avveckla kärnkraften. Detta kunde ha bidragit till att dämpa u-ländernas tro på kärnenergins betydelse för deras ekonomisk utveckling.
Använda förkortningar
ALCM Flygburna kryssningsmissiler/Air-Launched Cruise Missiles CD Nedrustningskonferensen/Conference on Disarmament CFE Konferensen om konventionella styrkereduktioner i Europa/ Conference on Forces Reduction in Europe CSBM Förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder/Confidence- and Security-Building Measures ESK Europeiska säkerhetskonferensen IAEA International Atomic Energy Agency NPT Icke-spridningsavtalet/Non-Proliferation Treaty SLCM Sjöbaserade kryssningsmissiler/Sea-Launched Cruise Missiles START Förhandlingarna om de offensiva strategiska kärnvapnen/ Strategic Arms Reduction Talks UNDC FNs nedrustningskommission/United Nations Disarmament Commission UNIKOM FNs observatörsstyrka för Irak/Kuwait/United Nations Kuwait/Irak Observation Mission WEU Västeuropeiska unionen/Western European Union