Nedrustning (Betänkande 1988/89:UU4 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande

Nedrustning

1988/89

UU4

Ärendet

I detta betänkande behandlas de nedrustningsmotioner som väcktes under
den allmänna motionstiden i januari 1988. Flertalet yrkanden har behandlats
av utskottet i tidigare betänkanden; några av dem är identiska. För en
närmare redovisning av sakläget och av riksdagens ställningstaganden i dessa
frågor hänvisas till tidigare betänkanden, senast UU 1987/88:1.1 det följande
läggs särskilt vikt vid den utveckling som ägt rum under det gångna året.

Motionerna

1987/88:0401 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande svensk säkerhetspolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande kränkningar av vårt territorium,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande Östersjön som fritt hav,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att Sverige fortsätter att aktivt verka för ett förbud mot
utveckling, produktion och lagring av kemiska vapen samt förintande av
befintliga lager,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande en kärnvapenfri zon i Norden,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av balanserade framsteg i ESK-samarbetet vad gäller
ekonomi och miljö samt särskilt mänskliga rättigheter,

1987/88:U402 av Alf Svensson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att Sverige till Frankrikes regering bör framföra en
officiell protest och även på andra sätt göra markeringar gentemot Frankrikes
provsprängningar i Tuamoto-arkipelagen,

1987/88:U403 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vikten av att ta
upp frågor om kärnvapen på örlogsfartyg vid FN:s tredje särskilda nedrustningssession,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att om en

1 Riksdagen 1988189. 9 sami. Nr 4

internationell överenskommelse inte nås vid FN:s tredje särskilda nedrustningssession
så skall Sverige i fortsättningen inte ta emot utländska flottbesök,
om garantier inte kan ges för att kärnvapen inte finns ombord,

1987/88.U404 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud för fartyg som kan tänkas ha kärnvapen ombord att
beträda svenskt territorium,

2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till överläggningar med
kärnvapenfria stater för att nå en gemensam policy när det gäller flottbesök
och kärnvapen,

1987/88:11406 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svensk anknytning till nedrustningsförhandlingar i anslutning till
ESK,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna vad i motionen
anförts om inriktningen av det svenska arbetet i CD i Genéve för att
åstadkomma ett fullständigt kärnvapenprovstopp,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenska ansträngningar inom det s.k. sexnationsinitiativet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det svenska arbetet vad gäller förhandlingar i CD i Genéve om en
konvention mot kemiska vapen,

6. att riksdagen hos regeringen begär överväganden om utarbetandet av ett
svenskt förslag om negativa säkerhetsgarantier på sätt som i motionen
anförts,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riktlinjer för det fortsatta svenska arbetet inom ESK,

1987/88:U409 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkt skydd av civilbefolkningen i krig,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att stärka FN:s roll, samt vad som anförts om nordisk
samordning av frågan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om program för nedrustning av kärnvapen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fullständigt provstoppsavtal för kärnvapen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationell kartläggning av skador på människor och miljö som
en följd av de franska kärnvapenproven i Mururoa,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot kryssningsmissiler,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationella förhandlingar för att förhindra kapprustning i
rymden,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en konvention om radiologiska vapen angående förbud mot

1988/89 :UU4

angrepp på kärnkraftverk,

9. att riksdagen begär att regeringen aktualiserar sambandet mellan
kärnkraft och kärnvapen vid FN:s extra möte om nedrustning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en heltäckande konvention mot kemiska vapen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenska insatser för kontroll av nedrustningsavtal och kartläggning
av rustningar,

12. att riksdagen hos regeringen begär initiativ i FN ang. bortskaffande av
kvarlämnad krigsmateriel,

13. att riksdagen hos regeringen begär ett program för marin nedrustning,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående förhandlingar om begränsning av konventionella vapen,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en parlamentarisk arbetsgrupp för kärnvapenfri zon i norra
Europa,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förtroendeskapande åtgärder i norra Europa,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts ang. konferens om förtroendeskapande åtgärder i norra Europa,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag om säkerhetspolitiskt
forskningscentrum,

1987/88:U410 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen gör ett uttalande mot SDI och en militarisering av rymden
riktat till USA och Sovjetunionen,

2. att riksdagen ånyo gör ett uttalande för en nordisk kärnvapenfri zon i
enlighet med vad som sagts i motionen,

4. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om garantier för att
främmande flottbesök ej är utrustade med kärnvapen,

1987/88:U411 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen väcker frågan om uttryckliga
garantier för kärnvapenfrihet vid örlogsbesök vid FN:s särskilda nedrustningssession
och i ESK,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheterna till en gemensam nordisk ståndpunkt i frågan om
kärnvapenfrihet vid örlogsbesök,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande möjligheterna till ett samarbete med Nya Zeeland i
frågan om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök,

4. att riksdagen begär att regeringen tar upp frågan om kärnvapenfrihet vid
örlogsbesök inom ramen för det s.k. sexnationsinitiativet.

Läget i nedrustningsförhandlingarna

Diskussioner och förhandlingar om nedrustning och rustningsbegränsning
förs i flera sammanhang som organisatoriskt är relativt skilda från varandra.
För det första bedrivs bilaterala förhandlingar mellan USA och Sovjetunio -

1988/89:UU4

nen, främst om kärnvapen. För det andra förs multilaterala nedrustningsförhandlingar
med deltagande från alla ländergrupper i nedrustningskonferensen
i Genéve. För det tredje har det förts förhandlingar mellan NATO- och
Warszawa-pakterna som sådana om reduktioner av konventionella styrkor i
Centraleuropa (MBFR).

Ett fjärde forum är den europeiska säkerhetskonferensen, inom vars ram
staterna i NATO och Warszawa-pakten enats om att förhandla om begränsningar
i de konventionella rustningarna i Europa, de s.k. 23-statsförhandlingarna.

Vid sidan av dessa pågående eller planerade förhandlingar förs diskussioner
om nedrustning även i andra fora, utom och inom FN-systemet. Flit hör
bl.a. FN:s generalförsamling, dess nedrustningskommission och dess återkommande
specialsessioner om nedrustning.

I det följande redovisas förhandlingsläget inom vart och ett av dessa
sammanhang.

USA - Sovjetunionen

De bilaterala förhandlingarna mellan USA och Sovjetunionen omfattar tre
områden, nämligen medeldistansmissiler (INF), strategiska vapen (START)
och rymdförsvar. I slutet av 1987 undertecknades en uppgörelse mellan de
båda länderna om avskaffande av alla landbaserade medeldistansvapen med
en räckvidd mellan 500 och 5 500 km. Avvecklingstiden är ett och ett halvt år
för INF-vapen med räckvidd från 500 till 1 000 km och tre för vapen med
räckvidd upp till 5 500 km. Inspektion på platsen för att kontrollera avtalets
efterlevnad skall kunna ske upp till 13 år efter det avtalet trädde i kraft, vilket
skedde i juni 1988.

INF-uppgörelsen anses innebära ett viktigt politiskt genombrott för
nedrustningssträvandena. För första gången avskaffas en hel kategori
kärnvapen. Beslutet innebär också ett genombrott så till vida att de berörda
kärnvapenstaterna gått med på en långtgående inspektion av egna anläggningar
i kontrollsyfte. Vidare har det accepterats att nedrustning kan vara
assymmetrisk i det att Sovjetunionen avvecklar betydligt fler missiler än
USA. Kärnvapenbärare med kortare räckvidd än 500 km (taktiska eller s.k.
slagfältskärnvapen) berörs inte av beslutet.

I fråga om de strategiska kärnvapnen (START) har USA och Sovjetunionen
enats om principen om en 50-procentig reduktion. Parterna är också
överens om maximiantal för vissa typer av strategiska vapenbärare och
stridsdelar medan förhandlingar om högsta tillåtna antal fortfarande pågår
om andra.

Många frågor återstår att lösa innan ett avtal om reduktion av strategiska
vapen kan ingås. Dit hör bl.a. behandlingen av sjöbaserade kryssningsmissiler
(SLCM). Dit hör också kontrollen av tillämpningen av ett avtal.
Verifikationen av de sjöbaserade vapensystemen anses vara särskilt besvärlig.

I förhandlingarna om strategiska vapen spelar 1972 års fördrag om
begränsning av antalet motvapen mot ballistiska missiler (Anti-Ballistic
Missiles, ABM) en väsentlig roll. För Sovjetunionen är det avgörande att

1988/89: UU4

ABM-fördraget ges sådan tolkning att USA förhindras fullfölja planerna på 1988/89:UU4
ett rymdförsvar (Strategic Defence Initiative, SDI). Det existerar således
fortfarande en stark länk mellan START-förhandlingarna och det amerikanska
SDI-projektet.

Vid sidan av förhandlingarna om en reduktion av existerande kärnvapenarsenaler
pågår bilaterala överläggningar mellan USA och Sovjetunionen
om en begränsning av kärnvapenproven. Dessa överläggningar skall ses mot
bakgrund av de sedan många år pågående, men hittills fruktlösa försöken att
uppnå ett fullständigt provstopp. De syftar bl.a. till ratifikation av tröskelavtalet
av år 1974 och 1976 års avtal om fredliga provsprängningar, enligt vilka
provsprängningar under jord inte får göras med laddningar över 150 kiloton.

Parterna diskuterar också möjligheten av ytterligare begränsningar i provverksamheten;
däremot står, på grund av den amerikanska inställningen,
fullständigt provstopp inte på dagordningen för dessa bilaterala förhandlingar.

Nedrustningskonferensen i Genéve

I nedrustningskonferensen i Genéve (CD) förs de enda i verklig mening
multilaterala nedrustningsförhandlingarna med deltagande av 40 stater
representerande alla världsdelar och ländergrupperingar. Målet för förhandlingarna
i CD är en fullständig nedrustning under internationell kontroll. I
praktiken arbetar CD med en rad delfrågor, inom vilka framgångarna
varierat betydligt. De viktigaste av dessa frågor är för närvarande ett
fullständigt provstoppsavtal (CTB), förbud mot kemiska vapen, förbud mot
radiologisk krigföring och förhindrande av kapprustning i rymden.

Ett betydande arbete har under lång tid lagts ned på att åstadkomma ett
fullständigt förbud mot provsprängningar. Sverige har framlagt flera förslag
till avtal om provstopp, senast genom ett fullständigt textutkast presenterat
år 1983. Ett totalt förbud mot kärnvapenprov skulle vara ett effektivt hinder
mot en fortsatt kvalitativ kapprustning. Parterna har emellertid inte kunnat
enas om ett förhandlingsmandat för CD vilket gör att det sedan flera år råder
ett dödläge i ärendet. Som nämnts ovan pågår i stället bilaterala kontakter
mellan USA och Sovjetunionen om en partiell uppgörelse.

I väntan på realförhandlingar pågår emellertid ett utredningsarbete i
frågan. En vetenskaplig expertgrupp, under svenskt ordförandeskap och i
vilken FOA spelar en aktiv roll, har utarbetat förslag till seismologisk
kontroll av efterlevnaden av ett framtida avtal. Detta arbete har underlättats
av att Sovjetunionen på senare tid visat större beredvillighet att acceptera
mer långtgående kontrollåtgärder.

Den svenska inställningen är att ett avtal om fullständigt provstopp endast
kan förhandlas fram i CD, där alla kärnvapenstaterna finns med och att målet
- ett fullständigt provstopp - inte förloras ur sikte till förmån för partiella
uppgörelser.

Arbetet på att åstadkomma en konvention om förbud mot tillverkning,
innehav och användning av kemiska vapen har under senare år varit intensivt
och i flera avseenden framgångsrikt. Det råder nu enighet om väsentliga
delar av en konventionstext. Några problem återstår dock att lösa. Ett är

kontrollen av efterlevnaden av en konvention, däribland kontroll av att
anläggningar för produktion av kemikalier för fredligt bruk inte tillverkar
C-stridsmedel i hemlighet. Ett ytterligare olöst problem är vilka regler som
skall gälla under den 10-åriga avvecklingsperioden.

Ett nytt inslag i arbetet på ett heltäckande förbud mot kemiska vapen är
den internationella konferens i ämnet som först föreslogs av president
Reagan och sedan upprepades av president Mitterand under generalförsamlingens
höstmöte. Syftet med konferensen, i vilken skulle delta de 112
signatärmakterna i 1925 års Genéveprotokoll om förbud mot kemiska vapen
och ev. ytterligare särskilt inbjudna stater, är att stärka efterlevnaden av
protokollet, rikta uppmärksamheten mot spridningen av kemiska vapen
samt ge stöd åt konventionsarbetet i Genéve. Förslaget har fått stöd från flera
länder inkl. Sverige. Frankrike har erbjudit sig att stå som värd för
konferensen, vilken avses äga rum i Paris den 7—11 januari 1989.

Det ökade intresset för ett effektivt förbud mot kemiska vapen bör ses mot
bakgund av att sådana vapen på senare tid åter tagits i bruk. Irak har använt
kemiska vapen i kriget mot Iran. Iran har å sin sida sagt att man förbehåller
sig rätten att svara med samma vapen.

Utöver det faktum att kemiska vapen faktiskt använts finns uppgifter på att
de får ökad spridning och numera ingår i ett flertal länders arsenaler, ehuru
endast två länder - USA och Sovjetunionen - hittills offentligen uppgivit
innehav av dem.

Radiologiska vapen bygger på användning av radioaktiv strålning som inte
framkallats genom sedvanliga sprängningar. Sådana vapen ingår hittills inte i
militärmakternas arsenaler. USA och Sovjetunionen framlade år 1979 i CD
ett förslag till konvention om förbud mot radiologiska vapen. Några år senare
föreslog Sverige att en konvention på detta område också borde omfatta
förbud mot attack på civila kärnkraftanläggningar, eftersom effekterna
härav kunde liknas vid radiologisk krigföring. Konventionsarbetet och
attackförbudsfrågan drivs nu i CD, men det har visat sig svårt att få tillräckligt
gehör för det svenska förslaget att inkludera ett attackförbud i konventionsarbetet.
Regeringen har därför övervägt vilka möjligheter det finns att få
frågan om förbud mot attack på civila kärnkraftanläggningar behandlad i
något annat sammanhang. Tills vidare ligger dock ärendet kvar i CD.

De ökande riskerna för kapprustning i rymden tilldrar sig fortsatt
uppmärksamhet. CD har inrättat en särskild kommitté för förhindrande av
kapprustning i rymden (vilken bör skiljas från FN:s rymdkommitté som bl.a.
sysslar med användningen av civil kärnkraft i rymden).

Rymden är redan militariserad genom förekomsten av ett stort antal
stationära satelliter som har militär eller delvis militär användning. USA och
Sovjetunionen har båda utvecklat system för bekämpning av satelliter
(ASAT-system). Ett ökande antal länder, däribland Sverige, har eller börjar
få egna civila rymdprogram, vilket gör att det finns ett starkt behov av
multilaterala överläggningar på detta område.

Den militära och civila rymdverksamheten är reglerad genom ett antal
konventioner. Den militärt viktigaste är 1967 års fördrag om yttre rymden,
vilket förbjuder utplacering av kärnvapen och andra massförstörelsevapen i
ett kretslopp kring jorden. Fördraget förbjuder emellertid inte utnyttjande

1988/89:UU4

av rymden för kärnvapenbärande missiler, styrning från rymden av kärnvapen
eller utplacering i rymden av olika slags konventionella vapen, exempelvis
strålvapen. Folkrätten på detta område innehåller enligt svensk uppfattning
därför inte tillräckliga hinder mot en kapprustning i rymden. Sverige har
i CD föreslagit att i första hand ett fullständigt och kontrollerbart förbud mot
ASAT-vapen utarbetas. Ett sådant förbud borde också omfatta förstörelse
av existerande ASAT-vapen. Avsikten är att slutligen uppnå ett förbud mot
utveckling och användning av rymdbaserade försvarssystem mot ballistiska
missiler.

Utsikterna till framgång inom CD på rymdvapenområdet hänger nära
samman med förhandlingarna mellan USA och Sovjetunionen på rymdvapenområdet,
i vilket tillämpningen av ABM-avtalet spelar en central roll.

Inom CD pågår också sedan flera år ett arbete på att finna former för en
överenskommelse om s.k. negativa säkerhetsgarantier. Härmed avses garantier
från kärnvapenmakterna att inte använda eller hota att använda
kärnvapen mot länder som inte själva innehar sådana. Alla kärnvapenstaterna
har gjort sådana utfästelser. De är emellertid olika till innehåll och
räckvidd. Syftet med förhandlingarna i CD är att uppnå en för kärnvapenmakterna
gemensam formel för dessa garantier, utan villkor, inskränkningar
eller undantag.

Sveriges inställning är att garantierna måste vara ensidiga och att ingen
annan motprestation får krävas av den garantigivande staten än att garantitagaren
skall ha uppfyllt objektiva kriterier såsom anslutning till NPT,
medlemskap i kärnvapenfri zon eller liknande. Garantin får således enligt
svensk uppfattning inte ha formen av ett avtal med oss som part.

Arbetet i CD i denna fråga tycks ännu ligga långt från sin avslutning.

Nedrustningsfrågor i FN

I FN förs inga egentliga nedrustningsförhandlingar, men organisationen är
ett viktigt organ för opinionsbildning och normgivande arbete på nedrustningsområdet.
Generalförsamlingen antar årligen ett stort antal nedrustningsresolutioner.
Sverige är initiativtagare eller medförslagsställare till flera
av dem. Återkommande ämnen för resolutioner av detta slag är kärnvapenprovstopp,
frysning av tillverkning, utplacering och provsprängning av
kärnvapen, förbud mot första användning av kärnvapen, kemiska vapen,
marin kapprustning, kapprustning i rymden, m.fl. ämnen. Redogörelser för
dessa förslag finns i tidigare betänkanden (UU 1987/88:1, 1986/87:4,
1984/85:1 och 16).

Under generalförsamlingen arbetar en särskild nedrustningskommission
(UNDC). Inte heller där förs förhandlingar, men kommissionen är ett viktigt
forum för diskussion av frågor som i ett senare skede kanske blir föremål för
konkreta förhandlingar. Vid det senaste UNDC-mötet behandlades bl.a.
frågor om marin kapprustning, konventionella vapen och förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder.

Generalförsamlingen har hittills hållit tre särskilda möten om nedrustning.
Det tredje (SSOD III) ägde rum i New York i maj/juni 1988 och blev ett
misslyckande. Deltagarna kunde inte enas om ett slutdokument och uppnåd -

1988/89: UU4

de därmed inte specialsessionens syfte att utarbeta riktlinjer för nedrustningsarbetet
under 1990-talet. Inom de olika arbetsgrupperna nåddes dock
vissa resultat som, trots att de inte kunde bekräftas i ett slutdokument, kan
visa sig ha betydelse för framtiden. Det framkom således ett stöd för arbetet
på ett förbud mot kemiska vapen, kärnvapennedrustningen erkändes som ett
prioriterat mål och enighet uppnåddes om att söka stärka FN:s roll på
verifikationsområdet. I fråga om flera viktiga frågor kunde arbetsgrupperna
emellertid inte nå enighet. Det gällde bl.a. de marina rustningarna,
sambandet mellan nedrustning och utveckling, kärnvapenfria zoner och
rymdrustning.

Marina rustningar

De marina rustningarna har uppmärksammats förhållandevis lite i nedrustningssammanhang
efter andra världskriget. På senare år har intresset för
rustningarna till havs emellertid ökat.

Sovjetunionen har under en längre tid gradvis byggt upp och moderniserat
sin flotta från en relativt låg nivå. USA förfogar sedan länge över en
betydande flotta och har under 1980-talet inlett en ytterligare styrkeuppbyggnad.
Utvecklingen av teknik för vapen och motvapen samt strategiska
förhållanden har i hög grad bidragit till att båda supermakterna ansett sig
behöva se över sin marina kapacitet. Vapen placerade ombord på u-båtar är
mindre sårbara än markbaserade vapen. Det strategiska u-båtsvapnet spelar
därför en central roll i de båda supermakternas militära doktriner. Det finns
vidare bedömare som menar att INF-uppgörelsen kan komma att öka
betydelsen av sjöbaserade kärnvapen. Sverige har påtalat att värdet av
INF-avtalet inte får motverkas av en modernisering av andra kärnvapen eller
en ökad marin upprustning.

Den marina situationen i de nordliga farvattnen berör självfallet på ett
särskilt sätt de nordiska länderna. Sverige önskar därför få till stånd en
diskussion om de marina rustningarna och har aktualiserat frågan bl.a.
genom att ta initiativet till en särskild FN-studie, samt därefter i UNDC. Vårt
land har också intresse av att vidgade förtroende- och säkerhetsskapande
åtgärder på det marina området skall komma att rymmas inom den fortsatta
ESK-processen.

Av samma skäl följer Sverige uppmärksamt utvecklingen av sjöbaserade
och andra kryssningsmissiler, särskilt som dessas bana kan komma att gå
genom svenskt luftrum. Både Sovjetunionen och USA förfogar över
sjöbaserade kryssningsmissiler (SLCM) - de amerikanska utrustade med
konventionella laddningar eller med kärnvapen och de sovjetiska, såvitt
bekant, enbart med kärnladdningar. Överenskommelsen mellan USA och
Sovjetunionen om att förhandla om strategiska vapen omfattar även SLCM,
men några tak eller räkneregler för dessa vapenbärare har inte fastställts.

USA och dess allierade är skilda åt genom ett världshav. För NATO är det
ett vitalt intresse att genom en stark flotta ha rimlig kontroll över vattenvägarna
mellan USA och Europa. Detta bidrar till att det för närvarande är
svårt att få till stånd konkreta förhandlingar om nedrustning på det marina
området.

1988/89:UU4

Europeiska säkerhetsfrågor

Det tredje uppföljningsmötet inom ramen för ESK-processen äger rum i
Wien och närmar sig nu sitt slutskede. Som kunde redovisas redan i förra
årets betänkande kommer Wien-mötet att resultera i två skilda förhandlingar
om europeiska säkerhetsfrågor. Den ena skall avse den konventionella
styrkebalansen i Europa och endast föras mellan de 23 medlemmarna av
NATO och Warszawa-pakten men inom ESK:s ram. Den andra skall föras
mellan ESK:s alla 35 medlemsländer och ägnas fortsatta förtroende- och
säkerhetsskapande åtgärder av det slag som Stockholmskonferensen fattade
beslut om. Båda förhandlingarna skall bedrivas parallellt i Wien och med
särskilda informationsmöten för att möjliggöra en dialog och åsiktsutbyte
mellan deltagarna i de två förhandlingarna.

Mandaten för de kommande mötena inom ESK-processen är ännu inte
antagna av uppföljningsmötet i Wien. Arbetet med ett mandat för fortsatta
förhandlingar mellan de 35 staterna utgår från ett utkast som framlades i maj
av de neutrala och alliansfria staterna (NN-gruppen). Utkastet upptar bl.a.
en serie expertmöten och seminarier inom ramen för de tre korgarna,
planerade för perioden fram till nästa uppföljningsmöte, som sannolikt
kommer att äga rum år 1991 och 1992 i Helsingfors.

Förhandlingarna mellan de 23 staterna skall inte avse kärnvapen eller
kemiska vapen utan endast konventionella vapen. NN-staterna hade helst
sett att även dessa, på nedrustning inriktade förhandlingar, hade förts i
35-statskretsen men det gick inte att uppnå. Sverige och de övriga NNstaterna
har därför accepterat uppdelningen på de två förhandlingarna men i
gengäld föreslagit att ett nära samband skall etableras mellan dem genom de
ovannämnda gemensamma mötena.

Utskottet

Svensk nedrustningspolitik

Sveriges strävanden på nedrustningsområdet är ett led i vår säkerhetspolitik
som ytterst har till syfte att öka vår egen säkerhet. Sveriges säkerhetspolitik
utformas väsentligen som ett samspel mellan utrikespolitiken och försvarspolitiken.
Dess uppgift är att bevara landets oberoende och handlingsfrihet.
Härom råder stor enighet i Sverige, liksom om säkerhetspolitikens olika mål
och medel, vilka närmare beskrivits av en enhällig försvarskommitté (SOU
1985:23 och 987:9).

Det råder ingen motsättning mellan dessa primära mål för vår säkerhetspolitik
och vår långsiktiga strävan att åstadkomma en fredligare värld genom
avspänning och nedrustning. Det är som utskottet ser det inte bara möjligt att
förena internationellt nedrustningsarbete med omsorg om den egna säkerheten,
stabiliteten och avspänningen i det egna närområdet utan det är till och
med så att en sådan hållning samtidigt ger oss trovärdighet i nedrustningsarbetet.

USA:s och Sovjetunionens beslut att avskaffa medeldistanskärnvapnen
och principöverenskommelsen om de strategiska vapnen har tänt förhopp -

1988/89:UU4

1* Riksdagen 1988189. 9 sami. Nr 4

ningar att det internationella nedrustningsarbetet skall ta ny fart. Till detta
har även bidragit att flera regionala konflikter tycks vara på väg att lösas.
Samtidigt har den senaste tidens framsteg i nedrustningsförhandlingarna lett
till att parterna i allt högre grad kommit in på områden som på ett direkt sätt
berör deras vitala intressen. Detta gäller särskilt ESK-processen. De
överenskommelser om säkerhetsskapande åtgärder som numera diskuteras i
ESK kan innebära begränsningar för medlemsländernas stridskrafter, vilket
ju också är avsikten. Detta kan komma att försvåra uppgörelser om konkreta
nedrustningsåtgärder.

Enligt utskottets mening bör sådana farhågor inte överdrivas. Det vore
olyckligt om de togs till intäkt för ovilja att fortsätta nedrustningsarbetet.
Samtidigt kommer utvecklingen förmodligen att ställa stora anspråk på
balans i krav och motkrav. Målet måste, som det uttrycktes i förra årets
betänkande, vara att få till stånd en internationell nedrustning som inte ger
någon part ett övertag men väl ökad säkerhet åt det internationella
samfundet som helhet.

Det är mot denna bakgrund utskottet vill betrakta den säkerhetspolitiska
situationen i Norden, vilken bl.a. berörs i folkpartiets partimotion U401
(yrkandena 1,2,3 och 5), centerpartiets partimotion U409 (yrkandena 15,16
och 17) och vänsterpartiet kommunisternas partimotion U410 (yrkande 2).

De nordiska länderna har gjort skilda säkerhetspolitiska vägval. De har
dock ett gemensamt intresse av att trygga en lugn och stabil situation i
Nordeuropa och att inom ramen för sin säkerhetspolitik begränsa stormakternas
närvaro i det nordiska området. Det nordiska säkerhetspolitiska
mönstret är fast etablerat men inte okänsligt för förändringar i omvärlden.
Sverige och övriga nordiska länder följer uppmärksamt utvecklingen på det
marina området i de nordliga farvattnen.

Det nordeuropeiska och nordantlantiska områdets ökade strategiska
betydelse ställer krav på Sveriges säkerhetspolitiska agerande i flera
avseenden.

En första uppgift är att värna Sveriges territoriella integritet. Utskottet
delar självfallet åsikten i motion U401 (fp) yrkande 2 att kränkningar av vårt
territorium inte kan accepteras.

Yrkandet får därmed anses besvarat.

En andra uppgift är att söka bidra till att spänningen inte ökar i vår del av
världen. Sverige fäster stor vikt vid militära förtroendeskapande åtgärder
som grund för rustningsbegränsningar och nedrustning och har i detta syfte
föreslagit att multilaterala förhandlingar om marina förtroendeskapande
åtgärder skall inledas. Vi önskar att de marina rustningarna, och i synnerhet
kärnvapnen till sjöss, skall bli föremål för internationella förhandlingar men
inser samtidigt att de inte kan betraktas som isolerade från den militära
balansen i stort. I vår omsorg om bevarandet av det nordiska säkerhetspolitiska
mönstret ligger också att vi respekterar våra grannländers säkerhetspolitiska
intressen. Det är enligt utskottets mening värdefullt att regeringen har
kontakt med övriga nordiska regeringar i dessa frågor.

1988/89:UU4

Med vad som ovan anförts får även yrkande 1 i motion U401 (fp) anses

besvarat.

Den säkerhetspolitiska stabilitet som länge rått i norra Europa har inte
uppnåtts genom regionala överenskommelser utan är en följd av en mångårig
utveckling, i vilken flera faktorer samverkat. Enligt utskottets mening finns
det i själva verket skäl att hysa en viss tvekan till att med stormakterna träffa
uppgörelser som syftar till att reglera säkerhetspolitiska förhållanden inom
avgränsade geografiska områden. Enligt svensk uppfattning bör problem
som berör vidsträckta geografiska områden också få sin lösning inom samma
vidsträckta ram.

Utskottet är bl.a. av detta skäl inte villigt att tillstyrka förslaget i motion
U409 (c) att hålla en särskild konferens om förtroendeskapande åtgärder i
norra Europa. Förtroendeskapande åtgärder för Europa som helhet skall
och bör diskuteras i ESK.

Yrkandena 16 och 17 i motionen avstyrks därför.

Det är också i linje med denna uppfattning som Sverige vill upprätthålla
Östersjöns ställning som fritt hav. Det innebär att Sverige inte har intresse av
att utestänga något lands sjömakt från Östersjön. Örlogsfartyg har sedan
gammalt rätt till fri passage genom Öresund utan krav på föranmälan, en
ordning som Sverige önskar slå vakt om.
z

Yrkande 3 i motion U401 (fp) får därmed anses besvarat.

Strävandena att förverkliga en kärnvapenfri zon i Norden har som yttersta
syfte att förbättra vårt och de övriga nordiska ländernas säkerhet och bör ses i
ett vidare europeiskt sammanhang. Utskottet vill erinra om vad en enhällig
riksdag under en följd av år uttalat om en kärnvapenfri zon i Norden:

Utskottet finner det tillfredsställande att de nordiska regeringarna,
utifrån sina olika säkerhetspolitiska utgångspunkter, igångsatt egna
utredningsarbeten och gemensamt åsiktsutbyte kring frågan om en
kärnvapenfri zon i Norden. Utskottet utgår ifrån att regeringen
fortsätter sitt arbete i fråga om utredningar och analyser samt håller
fortsatt nära kontakt med övriga nordiska regeringar i frågan, för att
undersöka om en gemensam grund finns mellan de nordiska länderna i
syfte att skapa en kärnvapenfri zon i Norden som ett led i arbetet för
ett kärnvapenfritt Europa.

Detta uttalande har alltjämt full giltighet. Den i mars 1987 tillsatta
nordiska ämbetsmannagruppen för zonfrågan har haft ett flertal möten och
regelbundet rapporterat till de nordiska utrikesministrarna, senast vid
utrikesministermötet i Kiruna i augusti 1988. Gruppen har analyserat
närvaron av kärnvapen i närområdet och avslutat diskussionerna rörande
syftet med zonen. Det finns också en preliminär analys av utformningen av
existerande kärnvapenfria zoner liksom ett påbörjat arbete beträffande
Nordens och angränsande havsområdens strategiska betydelse. Man har
vidare inlett arbetet på ett avsnitt om zonstaternas förpliktelser och om
uttunningszoner.

1988/89:UU4

Med det anförda får yrkande 5 i motion U401 (fp) och yrkande 2 i motion

U410 (vpk) anses besvarade.

Utskottet anser det inte heller nu påkallat att upprätta en nordisk
arbetsgrupp med parlamentarisk sammansättning, såsom föreslås i motion
U409 (c). Det finns för övrigt redan en informell nordisk parlamentarikergrupp
i vilken representanter för 18 partier i de fem nordiska länderna ingår.

Yrkande 15 i motion U409 (c) avstyrks därmed.

I motion U406 (m) föreslås att regeringen skall utarbeta ett förslag om
negativa säkerhetsgarantier och framlägga det i CD. I motionen heter det att
sådana garantier skulle kunna fylla samma behov som avtal om kärnvapenfria
zoner.

Som framgår av bakgrundsbeskrivningen är CD sedan lång tid sysselsatt
med denna fråga. Arbetet går trögt. Sverige har för sin del intresse av att
entydiga och villkorslösa uttalanden om att icke använda kärnvapen mot
kärnvapenfri stat görs av kärnvapenmakterna. Samtidigt är det angeläget för
oss att inte bli part i något avtalsförhållande. Enligt utskottets mening kan
negativa säkerhetsgarantier från stormakternas sida inte ensamma utgöra en
ersättning för en kärnvapenfri zon, vilken förutsätts innehålla mer konkreta
åtaganden.

Sverige bör liksom hittills delta i CD:s arbete på detta område. Utskottet
överlämnar emellertid åt regeringen att avgöra huruvida ett svenskt textförslag
i något skede skulle kunna föra arbetet framåt.

Därmed får yrkande 6 i motion U406 (m) anses besvarat.

I flera motioner berörs frågan om besök av utländska örlogsfartyg som
befaras vara kärnvapenbestyckade. I yrkande 1 i motion U403, yrkande 2 i
motion U404 och i yrkandena 1 och 4 i motion U411 föreslås att Sverige skall
ta upp frågan i internationella fora (FN, ESK, sexnationsinitiativet), i
yrkande 2 i motion U403, i yrkande 1 i motion U404 och i yrkande 4 i motion
1987/88:U410 att sådana besök förbjuds om garantier om kärnvapenfrihet
inte lämnas. Ett samarbete med Nya Zeeland i denna fråga föreslås i yrkande
3 i motion U411 och i yrkande 2 i samma motion förordas att en gemensam
nordisk ståndpunkt övervägs.

För svensk del gäller att när regeringen meddelar tillstånd för örlogsbesök
erinras den gästande nationen om att kärnvapen inte får medföras vid besök i
svenska hamnar. Detta sker med följande formulering: ”Det råder generellt
förbud att medföra kärnvapen vid besök i Sverige. Sveriges regering utgår
från att detta förbud strikt iakttages. ” Den svenska politiken ifråga om besök
av örlogsfartyg bygger sålunda på att vi hyser förtroende för att besökare
respekterar våra regler.

Den besökande staten avkrävs inga garantier. Om emellertid sådana
garantier skulle begäras och lämnas föreligger ingen rätt att inspektera
örlogsfartyg för att klarlägga det verkliga förhållandet. Enligt uppgift finns

1988/89:UU4

det för närvarande inte heller några säkra metoder för verifikation utan att
inspektion på platsen görs. Detta innebär att ett besökstillstånd skulle bygga
på förtroende även i detta fall.

En liknande praxis tillämpas i de övriga nordiska länderna. Besöksfrågan
föranledde emellertid i maj 1988 en regeringskris i Danmark, följd av nyval.
De danska besöksreglerna förändrades inte i sak, men den nytillträdande
regeringen beslutade att tillställa samtliga ambassader i Köpenhamn en
skrivelse i vilken man erinrade om gällande danska regler.

I Nya Zeeland, som åberopas i ett par av motionerna, gäller något
annorlunda regler. Enligt lagstiftningen av år 1987 om Nya Zeelands
kärnvapenfria zon och om nedrustning och rustningskontroll är det - på
samma sätt som i Sverige - förbjudet att anlöpa nyzeeländsk hamn med
kärnvapenbeväpnat eller kärnkraftsdrivet fartyg. Premiärministern prövar
frågan om tillstånd för utländska örlogsfartyg att besöka Nya Zeelands inre
vatten. Därvid får han, heter det i samma lagstiftning, endast ge besökstillstånd
om han är förvissad om att fartygen inte medför någon kärnvapenutrustning
(nuclear explosive device). En motsvarande regel gäller för
luftfartyg. En rådgivande kommitté har upprättats för att bistå premiärministern
och utrikesministern i nedrustningsfrågor, inklusive tillämpningen av
1987 års lagstiftning.

I förra årets betänkande (UU 1987/88:1) gav utskottet uttryck för åsikten
att regeringen i internationella sammanhang borde verka för att kärnvapenmakterna
skall frångå sin princip att inte ge klara besked beträffande
förekomsten av kärnvapen ombord. Problemet borde aktualiseras under
FN:s tredje särskilda nedrustningssession och om möjligt även i ESK, hette
det vidare i betänkandet, vilket antogs av riksdagen med reservationer från
(m), (fp) och (vpk).

Regeringen har sedermera i enlighet med riksdagens beslut väckt frågan i
internationella sammanhang. Statsministern berörde den i sitt anförande i
FN:s specialsession om nedrustning i juni 1988 och framhöll bl.a. att
kärnvapenstaternas politik att varken bekräfta eller förneka förekomst av
kärnvapen ombord på fartyg inte var förtroendeskapande. Sverige skulle
därför arbeta för en ny praxis från kärnvapenmakternas sida på detta
område.

Utskottet konstaterar således att internationella kontakter pågår. Därmed
får yrkande 1 i motion U403, yrkande 2 i motion U404 och yrkandena 1 och 4 i
motion U411 anses besvarade. Yrkande 2 i motion U403, yrkande 1 i motion
U404 och yrkande 4 i motion U 410 avstyrks av samma skäl.

Vad gäller förslaget om närmare samarbete med Nya Zeeland vill utskottet
anföra att Sverige självfallet nära följer utvecklingen där, men att det
samtidigt finns skillnader mellan omständigheterna i de båda fallen. Frågan
om besök av utländska örlogsfartyg i svenska hamnar har samband såväl med
helheten i det nordiska säkerhetspolitiska mönstret som med den pågående
utredningen om en kärnvapenfri zon i Norden. Den svenska handlingslinjen
måste bestämmas utifrån en bedömning av situationen i vår del av världen.

1988/89:UU4

Yrkande 3 i motion U411 får därmed anses besvarat.

I yrkande 2 i motion U411 föreslås att förutsättningarna för en gemensam
nordisk ståndpunkt i frågan om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök skall
undersökas. Motionärerna vill bl.a. se ett besöksförbud som ett första steg
mot en nordisk kärnvapenfri zon. Utskottet vill med anledning härav anföra
att det i dag föreligger en i stort sett gemensam nordisk handlingslinje i frågan
om flottbesök. Målet för de svenska strävandena är i första hand att få till
stånd en öppnare inställning från kärnvapenmakternas sida i fråga om
redovisning av kärnvapeninnehav.

Förutsättningarna för en nordisk kärnvapenfri zon utreds för närvarande
av en nordisk ämbetsmannagrupp. Utskottet anser inte att det skulle vara
ändamålsenligt att nu göra uttalanden om vilka de första stegen i en eventuell
process mot en kärnvapenfri zon skall vara.

Yrkande 2 i motion U411 avstyrks därför.

Europeiska säkerhetsfrågor

Helsingforskonferensen år 1975 om säkerhet och samarbete i Europa
symboliserade på många sätt en ny epok i Europas efterkrigshistoria. Den
ägde rum i en period av avspänning och har ibland betecknats som ett slags
ersättning för det fredsavtal som aldrig kom till stånd efter kriget. Konferensens
slutdokument innebar i praktiken ett erkännande av de gränser i Europa
som drogs upp av kriget. Dokumentet etablerade också ett samband mellan
fred och mänskliga rättigheter och gör det till en för ESK-länderna
gemensam uppgift att främja respekten för dessa rättigheter.

Slutdokumentet innehåller tre sakområden eller korgar. Den första
korgen omfattar frågor rörande säkerheten i Europa och innehåller ett antal
viktiga principer för förbindelserna mellan de deltagande staterna samt ett
dokument om förtroendeskapande åtgärder och vissa aspekter på säkerhet
och nedrustning. Korg 2 behandlar ekonomiskt samarbete och korg 3
mänskliga kontakter över gränserna, informations- och kulturfrågor. Det
uttalades att alla de tre korgarna hade samma vikt och att balansen mellan
dem måste vidmakthållas i den fortsatta processen. En fjärde korg behandlar
de för ESK-processens livskraft så viktiga uppföljningsmötena, varav det
möte som inleddes i Wien hösten 1986 är det tredje.

Helsingforsdokumentet innehåller vissa uttalanden om förtroendeskapande
åtgärder på det militära området - främst föranmälan av manövrer och
utbyte av militära observatörer - men är ganska kortfattat i fråga om egentlig
nedrustning.

Under Stockholmskonferensen, som var ett led i ESK-processen, fattades
emellertid ett antal beslut om fötroende- och säkerhetsskapande åtgärder.
Samtidigt hade genom uppföljningsmötet i Madrid grunden lagts för en
vidareutveckling av ESK-processen till att omfatta även konkreta nedrustningsfrågor.
Detta var ett stort framsteg och en utveckling som starkt stöddes
av Sverige och de övriga NN-staterna. Den ligger också i linje med
ESK-processens uttalade syfte att främja fred och säkerhet. Det är enligt
utskottets mening beklagligt att den konferens om konventionella styrkor i
Europa som nu skall inledas inte i full utsträckning kunde bli en ESK -

1988/89: UU4

konferens. Det förestående beslutet att i stället begränsa deltagandet till de
23 medlemmarna i de båda militärpakterna kan ses som ett uttryck för
nedrustningsfrågans bilateralisering. Sverige har samtidigt anledning att
välkomna varje nedrustningsförhandling som har utsikter att leda till
resultat.

I motion U406 (m) yrkande 1 anförs att regeringen bör ägna uppmärksamhet
åt frågan hur Sverige och övriga NN-stater skall få fortlöpande
information om och möjligheter att framföra synpunkter på 23-statsförhandlingarna.
Det finns risk för att uppgörelser mellan militärallianserna kan
komma att försvåra de neutralas säkerhetssträvanden, heter det vidare i
motionen som emellertid också ser en fördel i att NN-staterna genom att stå
utanför kanske inte behöver underkasta sig restriktionsåtgärder på det sätt
som annars hade kunnat bli fallet.

I samma motion sägs i anslutning till yrkande 7 bl.a. att Sverige måste ägna
betydande intresse åt förberedelserna för en svensk handlingsberedskap
inför det fortsatta arbetet inom ESK. Detta gäller till en början bl.a. för att
försöka påverka avgränsningen av de båda områdena förtroendeskapande
åtgärder å ena sidan och nedrustning å den andra så att så många tunga frågor
som möjligt kommer att beröras i 35-statsförhandlingen.

Även i motion U409 (c) berörs de konventionella rustningarna i Europa
Och understryks att de neutrala och alliansfria staterna har rätt att få sina
intressen beaktade i de förestående förhandlingarna. Sverige skulle kunna ta
initiativ till studier om tillbakadragande av kärnvapen och offensiva konventionella
vapensystem från blockgränserna i Centraleuropa, heter det i
motionen.

Utskottet får med anledning av dessa yrkanden anföra följande. Det skulle
ha varit en styrka för ESK-processen och för det multilaterala nedrustningsarbetet
om deltagandet i förhandlingarna om konventionella styrkor inte
hade begränsats till de båda pakterna. Det blev nu inte så. Sverige kommer
att sträva efter att ”tunga” frågor av det slag som avses i motion U 406 (m)
också skall behandlas i 35-statskretsen. För att minska nackdelarna av en
uppdelning på två förhandlingar har Sverige och övriga NN-stater har verkat
för att våra möjligheter att få insyn i och påverka 23-statsförhandlingarna
skall bli så stora som möjligt. Ett förslag av just denna innebörd har lagts
fram.

Enligt utskottets mening finns det dock, med den uppläggning som nu
valts, än mindre anledning att särskilt betona risken för att oacceptabla
restriktionskrav skulle riktas mot NN-staterna. Det torde vara en av alla
erkänd utgångspunkt att förhandlingarna i första hand skall avse den
koncentration av styrkor i Europa som följde med andra världskriget.

Det är för utskottet viktigt att kunna konstatera att ESK-processen i sina
ursprungliga delar fortsätter och har utsikter att ta ny fart. Såsom påpekas i
motionen bör och måste det fortsatta ESK-arbetet utformas med lika
tyngdpunkt på alla de tre korgarna. För ESK-processens fortsättning är det
därför särskilt viktigt att framsteg görs på området för mänskliga rättigheter
och mänskliga kontakter över gränserna. Det är dock inte möjligt att förutse
den exakta inriktningen av de kommande överläggningarna. Utskottet kan
därför inte nu bedöma huruvida uttunningszoner av det slag om föreslås i

1988/89:UU4

motion U409 (c) kommer att övervägas. Kärnvapen skall dock inte omfattas
av förhandlingarna.

Med det anförda får yrkande 6 i motion U401 (fp), yrkandena 1 och 7 i
motion U406 (m) och yrkande 14 i motion U409 (c) anses besvarade.

De internationella nedrustningsförhandlingarna

Kärnvapenhotet har länge framstått som den i särklass viktigaste frågan i
nedrustningssammanhang. Detta har tagit sig många uttryck: I CD har
förhandlingarna om ett fullständigt provstopp länge stått högst på dagordningen,
stor vikt fästs vid fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT)
och dess granskningskonferenser, ansträngningar görs att inte sprida kärnvapen
till rymden, två kärnvapenfria zoner har inrättats i världen och planer på
ytterligare sådana finns, generalförsamlingens arbete tar i stor utsträckning
sikte på att minska hotet från kärnvapnen.

Också förhandlingarna mellan supermakterna har i första hand inriktats på
en begränsning av kärnvapeninnehavet. Den uppgörelse som nyligen ingåtts
om avskaffande av alla landbaserade medeldistanskärnvapen (INF-avtalet)
innebär att rustningsspiralen på ett viktigt område brutits. Nästa steg skulle
kunna bli en reduktion av de strategiska kärnvapnen. Samtidigt måste det
understrykas att den kärnvapenkategori som nu skall avskaffas endast utgör
3-4 %av den totala kärnvapenarsenalen i världen. Det rör sig dessutom om
vapen vars militära värde och betydelse för kärnvapenavskräckningen
ifrågasatts, till en början mest av fredsrörelsen men efter hand även av
militära bedömare. INF-beslutet, som omfattar alla kärnvapen i en kategori,
var lättare att få till stånd än vad ett beslut om minskning med 50 % av
strategiska vapen sannolikt kommer att bli. INF-beslutets verkliga betydelse
ligger enligt utskottets mening i att det ger uttryck för en vilja hos
kärnvapenmakterna att söka politiska lösningar på sina motsättningar. En
motsvarande förhandlingsvilja kan avläsas på andra konfliktområden än de
militära rustningarnas.

Det gäller nu att ta till vara det nya i situationen för att gradvis åstadkomma
en begränsning av rustningarna på andra vapenområden. En sådan utveckling
kan underlättas om alla parter strävar efter att inte låta nedrustningsförhandlingarna
påverkas av motsättningar på andra politiska fält.

Sverige bör efter måttet av sin förmåga fortsätta arbetet i CD och andra
fora på en ytterligare begränsning av kärnvapenarsenalerna. För oss och
andra mindre länder är det inte minst viktigt att förhandlingarna i CD, som är
det enda multilaterala organet för nedrustningsöverläggningar, fortsätter
och får förnyad betydelse.

I flera motionsyrkanden understryks att ett fullständigt provstoppsavtal har
stor betydelse när det gäller att hejda kärnvapenkapprustningen. Utskottet
instämmer häri. Sverige har sedan många år varit ett av de länder som mest
aktivt drivit denna fråga i CD. Det är beklagligt att framförallt USA motsatt
sig CD:s arbete på detta område. Som framgår av det föregående pågår i
stället ömsesidig kontroll av kärnvapenprov och bilaterala samtal mellan
USA och Sovjetunionen om begränsning av provverksamheten. Någon

1988/89:UU4

tidsplan för provstopp har inte angivits. Utskottet konstaterar att detta
arbetssätt inte leder till målet. Ett fullständigt provstopp kan endast
framförhandlas multilateralt i CD. Utskottet utgår från att Sverige fortsatt
aktivt arbetar för ett fullständigt provstopp.

Utskottet får därmed anse yrkande 3 i motion U406 (m) och yrkande 4 i
motion U409 (c) besvarade.

Om kärnvapenstaterna enades om ett fullständigt provstopp skulle också
de franska proven i Stilla havet upphöra. Dessa berörs i motion U402 vari
föreslås att Sverige skall framföra en officiell protest till Frankrike mot
provsprängningarna i Tuamoto-arkipelagen och i motion U409 (c), yrkande
5, vari föreslås att Sverige skall ta initiativ till en internationell studie om
skador på människor och miljö till följd av de franska proven.

Under perioden 1945-1985 har enligt uppgift ca 1 500 kärnvapenprov
utförts, varav ca 750 av USA, 530 av Sovjetunionen, 120 av Frankrike samt
ett trettiotal av vardera Kina och Storbritannien. Indien har utfört en
provsprängning. Efter det partiella provstoppsavtalet år 1963 har USA och
Sovjetunionen inte genomfört några atmosfäriska prov - Frankrike upphörde
dock först år 1974 med sina atmosfäriska prov. Mellan åren 1975 och 1987
utförde Frankrike 86 underjordiska prov vid Mururoa-atollen.

Flertalet kringliggande stater, däribland Australien och Nya Zeeland, har
uttryckt oro över de pågående franska proven i Franska Polynesien och de
risker för befolkningens hälsa som de antagits medföra. En oberoende grupp
av vetenskapsmän från Australien, Nya Zeeland och Papua Nya Guinea
(Atkinsongruppen) besökte Mururoa-atollen under fyra dagar i oktober
1983. Gruppens slutsatser var bl.a. att den atmosfäriska strålningen kring
öarna är mindre än genomsnittet för hela världen och att det inte gick att
fastställa att proven skulle ha lett till fler cancerfall. Atkinson-rapporten har
kritiserats bl.a. för att gruppen inte hade medicinsk sakkunskap men ändå
gjorde uttalanden om hälsoläget. Från olika håll har krav rests på förnyade
opartiska undersökningar av situationen på öarna. Europaparlamentets
miljö- och hälsoutskott har diskuterat ett resolutionsförslag av denna
innebörd. Förslaget skall enligt uppgift åter behandlas i utskottet i slutet av
november månad.

I det pågående mötet med generalförsamlingen har Sverige tagit upp
frågan om att FN skall genomföra ny kärnvapenstudie som komplettering till
den som gjordes år 1980 under svenskt ordförandeskap. I studien skall också
granskas de medicinska och miljömässiga effekterna av provsprängningar.

Utskottet har förståelse för den oro som befolkningen i franska Polynesien
och länderna i området hyser för de franska kärnvapenproven. De undersökningar
som genomförts efter de underjordiska proven är inte invändningsfria.
Det skulle vara värdefullt om Frankrike medverkade till en förnyad
oberoende undersökning i provområdet.

1988/89:UU4

Förslaget i motion U409 (c), yrkande 5,om initiativ till en internationell
undersökning av proven i Stilla havet får anses besvarat med vad utskottet
här anfört.

Den svenska åsikten om riskerna med fortsatta kärnvapenprov såväl i
Polynesien som annorstädes är väl känd för Frankrike och andra kärnvapenmakter.
Den har framförts bl.a. till den franske presidenten. Det kan bli
anledning för Sverige att ta upp frågan också i framtida bilaterala kontakter.
Utskottet anser dock inte att en formell protest endast till en av de testande
kärnvapenmakterna är meningsfull i nuvarande läge.

Motion U 402 får anses besvarad med vad som ovan anförts.

Det är som nämns i flera av motionerna angeläget att kärnvapen och
användning av kärnenergi i förstörelsesyfte inte sprids till fler områden och
till fler länder. Det finns redan ett förbud mot användning av kärnvapen i
rymden men däremot inte mot användning av rymden som medium för
transport eller styrning av kärnvapen. Sverige har som framgår av bakgrundsbeskrivningen
föreslagit att CD skall ta sig an frågan om ett
fullständigt förbud mot antisatellitvapen (ASAT) som ett första steg mot
förhindrande av kapprustning i rymden. Sverige har i detta sammanhang
också uttryckt oro för att de amerikanska planerna på ett rymdbaserat
försvar mot interkontinentala missiler (SDI) skall leda till en kapprustning i
rymden, utöver de andra osäkra följder SDI kan komma att få. Så länge USA
och Sovjetunionen intar oförenliga ståndpunkter ifråga om SDI är det
emellertid svårt att nå resultat inom CD på rymdområdet.

Med det anförda torde yrkande 7 i motion U409 (c) och yrkande 1 i motion
U410 (vpk) anses besvarade.

Icke-spridningfördraget (NPT) syftar dels till förhandlingar om nedrustning
mellan kärnvapenmakterna, dels till att förhindra att kärnvapen sprids
till nya länder. Ett antal länder anses besitta teknik för tillverkning av
kärnvapen. Dessa länder, som sålunda befinner sig på tröskeln till kärnvapeninnehav,
har hittills avstått från att ratificera NPT. I motion U406 (m)
föreslås att den svenske statsministern skall utnyttja sitt deltagande i det s.k.
sexnationsinitiativet till att förmå två av tröskelstaterna i det, Argentina och
Indien, att ansluta sig till NPT.

Ett liknande yrkande behandlades förra året av utskottet, som då bl a
anförde att statsministern i sexnationsarbetet verkat för en ökad anslutning
till NPT. Utskottet erinrar härom och utgår från att medlemmarna av
sexnationsinitiativet även fortsättningsvis diskuterar de deltagande ländernas
egen hållning till centrala nedrustningsfrågor.

Därmed får yrkande 4 i motion U406 (m) anses besvarat.

Frågan om anslutning till NPT kommer vidare att behandlas vid NPT:s
nästa granskningskonferens som planeras sensommaren 1990.

1988/89 :UU4

Utskottet behandlar i detta sammanhang också frågan om sambandet
mellan spridning av kärnvapen och utnyttjande av civil kärnkraft, något som
aktualiseras i motion U409 (c). Motionärerna anser bl. a. att atomenergiorganet
IAEA:s roll bör begränsas till kontroll av civila kärnkraftprogram och
åtgärder för att förhindra kärnvapenspridning men att det inte bör vara
IAEA:s uppgift att främja utvecklingen av civil kärnkraft.

IAEA:s verksamhet har bl.a. till följd av Tjernobyl-olyckan utvecklats i
riktning mot den kontroll och rådgivning beträffande säkerheten i
kärnkraftsanläggningar som motionärerna efterlyser. Samtidigt kräver uländerna,
som är i majoritet bland IAEA:s medlemmar, att organisationen
enligt sina stadgar också skall ägna sig åt bistånd och rådgivning i fråga om
den tekniska utvecklingen på kärnenergiområdet. En betydande del av
denna biståndsverksamhet avser emellertid inte kärnkraftutbyggnad utan
isotopanvändning inom jordbruk, livsmedelsteknik m.m.

Det finns utan tvivel ett indirekt samband mellan civil kärnkraft och
kärnvapen. Detta samband är väl utrett. Enligt utskottets mening är det i
första hand åtgärder inom ramen för NPT-avtalet och en heltäckande
IAEA-kontroll av de civila kärnkraftsanläggningarna i alla länder som krävs
för att minska kärnvapenspridning.

Enligt utskottets åsikt finns det inga förutsättningar för en förändring av
IAEA:s stadga i den riktning som motionärerna föreslår.

Yrkande 9 i motion U409 (c) avstyrks därför.

Till kärnvapenområdet får även anses höra arbetet på en konvention mot
radiologisk krigföring. Frågan berörs i motion U409 (c) vari särskilt betonas
de stora skadeverkningar som ett angrepp på ett civilt kärnkraftverk kan
medföra. Sverige måste därför fortsätta att verka för en snar överenskommelse
om förbud mot sådana angrepp inom ramen för en konvention mot
radiologisk krigföring.

Som framgår av bakgrundsbeskrivningen arbetar Sverige sedan flera år på
att ett sådant förbud skall tas med i en kommande konvention mot
radiologiska vapen. Konventionsarbetet går emellertid trögt.

Enligt utskottets mening bör regeringen i detta läge fortsätta att överväga
möjligheterna att - parallellt med arbetet i CD - få till stånd en diskussion i
andra fora, särskilt om angrepp mot kärnkraftsanläggningar.

Yrkande 8 i motion U409 får därmed anses besvarat.

I motion U409 (c), yrkande 3, föreslås att Sverige skall fortsätta att verka
för ett program för avveckling av kärnvapen, innefattande provstopp, stopp
för tillverkning och utplacering av kärnvapen och kärnvapenbärare (frysning)
samt förbud mot all produktion av klyvbart material för vapenändamål.

Detta är ett långtgående program men icke desto mindre det uttalade
målet för de internationella nedrustningsförhandlingarna. Det är också syftet
med den resolution om frysning av kärnvapen som sedan flera år antas

1988/89 :UU4

av FN:s generalförsamling med stor majoritet. Sedan ett antal år röstar även
NATO-länder som Danmark, Norge och Grekland för resolutionen. Det
konstateras i resolutionen att en kärnvapenfrysning inte är ett mål i sig själv
men att en frysning skulle utgöra ett effektivt första steg för att hindra fortsatt
ökning och förbättring av existerande arsenaler under den tid förhandlingar
pågår. Samtidigt skulle den skapa en gynnsam miljö för förhandlingar om att
minska och slutligen avskaffa kärnvapen.

Sverige är medförslagsställare till resolutionen och verkar därmed i enlighet
med förslaget i motion U409 (c). Yrkande 3 i den får därmed anses besvarat.

Diskussionerna i FN kring denna årliga resolution illustrerar samtidigt
svårigheterna att nå enighet om avveckling av kärnvapen. De spelar
fortfarande en roll som avskräckning i den militära balansen mellan
supermakterna. I NATO:s strategi ingår att motståndaren i sin planering inte
skall kunna utesluta möjligheten av att NATO blir först att tillgripa
kärnvapen i ett läge då konventionella försvarskrafter inte bedöms tillräckliga.

Kravet på en proklamerad och utan förhandlingar genomförd frysning av
kärnvapenarsenalerna anses av NATO i första hand rikta sig mot västalliansens
egen säkerhet. Det är av samma skäl som NATO inte är villigt göra ett
åtagande om icke-förstaanvändning av kärnvapen.

Kärnvapenmakternas bedömning av kärnvapnens betydelse i den militära
balansen är uppenbar i de pågående förhandlingarna mellan Sovjetunionen
och USA om strategiska vapen (START). Som nämnts i det föregående har
parterna i princip kommit överens om en halvering av dessa vapen och också
fastställt vissa numerära tak och räkneregler för olika typer av strategiska
vapen och vapenbärare. De komplicerade förhandlingarna på detta område
återspeglar balanstänkandet och den av båda sidor upplevda risken att
motparten skall få ett övertag om inte avvecklingen av kärnvapen är
balanserad och i varje skede fullt kontrollerbar.

I motion U409 (c), yrkande 6, föreslås förhandlingar syftande till förbud
mot kryssningsmissiler.

Kryssningsmissiler är lågflygande vapenbärare som inte går i en kulbana
(ballistiska missiler) utan styrs likt ett förarlöst flygplan. Markbaserade
kryssningsmissiler (GLCM) omfattas av INF-uppgörelsen och skall således
avvecklas. Luftbaserade (ALCM) och sjöburna (SLCM) missiler berörs i
samband med START-förhandlingarna. Tak har fastställts för ALCM men
inte för SLCM.

START-förhandlingarna uppges ha kommit ett stycke på väg men bland
de återstående svårigheterna finns just behandlingen av luft- och sjöbaserade
kryssningsmissiler. Parterna är bl.a. oense om hur en effektiv kontroll av en
överenskommen reduktion av SLCM skall utformas.

Sverige har intresse av att supermakterna når en överenskommelse på
detta viktiga område, inte minst eftersom denna typ av vapen kan beräknas få
en bana som ofta skulle gå över nordiskt territorium. Det är för närvarande
svårt att bedöma utsikterna för ett genombrott i START-förhandlingarna.

1988/89: UU4

Sverige bör självfallet göra vad som är möjligt för att bidra till en reduktion av
och slutligen avskaffande av de strategiska kärnvapnen, inkl. kryssningsmissiler.

Yrkande 6 i motion U 409(c) får därmed anses besvarat.

Ett ytterligare område inom vilket kärnvapnen spelar stor roll är det
marina. Som redovisades i bakgrundsbeskrivningen finns det risk för att
rustningsbegränsningar till lands ökar intresset av en vapenuppbyggnad till
sjöss. Detta är en utveckling som måste ägnas ökad uppmärksamhet i det
internationella samarbetet.

Sverige tog redan år 1983 initiativ till en studie om marin kapprustning och
har därefter återkommit till frågan bl.a. i UNDC och i generalförsamlingens
specialsession om nedrustning. Vi har varit pådrivande när det gällt att få
försöka till stånd överläggningar om förtroendeskapande åtgärder till sjöss
och har tagit upp frågan om ett multilateralt avtal om förhindrande av
incidenter till havs.

Västalliansen anser att uppbyggnaden av den sovjetiska norra marinen och
NATO:s vitala intresse av att kunna kontrollera förbindelselederna över
Atlanten gör att medlemsländerna har behov av en betydande marin
kapacitet i de nordliga farvattnen. Tanken på konkreta förhandlingar om
marin rustningskontroll har följaktligen framför allt stött på amerikanskt
motstånd. Sverige har i FN fört fram krav om olika marina rustningsbegränsningar
såsom begränsningar av kärnvapenrobotar, att taktiska kärnvapen
inte skall transporteras omkring på rutinuppdrag utan föras i land, regler för
kärnvapenbestyckade fartygs rörelse till havs och förtroendeskapande
åtgärder för att öka säkerheten för civil verksamhet till havs. Utskottet utgår
från att regeringen i samråd med andra länder fortsätter att arbeta för
förtroendeskapade åtgärder och rustningsbegränsningar till sjöss.

Kravet i motion U 409 (c) om att utarbeta ett konkret program för marina
rustningsbegränsningar får därmed anses besvarat.

Kontrollen av efterlevnaden av ingångna avtal - verifikation - är en av de
svåraste i nedrustningsförhandlingarna på såväl kärnvapenområdet som på
andra områden. Under det senaste året har det gjorts väsentliga framsteg i
verifikationsfrågan i det att Sovjetunionen förklarat sig kunna gå med på
inspektion på platsen, exempelvis i kemivapenförhandlingarna. Sovjetunionen
har accepterat olika former av internationell kontroll på kärnvapenområdet.

Samtidigt som den tekniska utvecklingen på vapenområdet i vissa avseenden
gjort kontrollverksamheten svårare, kan modern teknik användas för en
effektivare kontroll, exempelvis genom satellitövervakning.

Som framgår av det föregående har CD upprättat en expertgrupp för att
utveckla metoder för seismisk övervakning. Sverige har erbjudit sig att
upprätta och finansiera ett internationellt seismologiskt datacenter i Sverige
för övervakning av ett provstoppsavtal. Vi har också genomfört studier över

1988/89UU4

möjligheten att genomföra satellitövervakning av bl.a. förtroendeskapande
åtgärder på det militära området och av överföring av verifikationsdata via
satellit. Det kan i sammanhanget också nämnas att sexstatsinitiativet
föreslagit att det inom FN skall upprättas ett system för multilateral
övervakning och stött förslaget om en särskild FN-studie om verifikation.

I motion U409 (c) föreslås att det europeiska forskningssamarbetet inom
EUREKA utnyttjas för att bidra till att utveckla teknik på detta område.
Motionärerna är också positiva till att Sverige medverkar i en ”fredssatellit”.

Utskottet kan inte bedöma om EUREKA-samarbetet kommer att kunna
få denna inriktning men delar i övrigt motionärernas intresse av att Sverige
på olika sätt medverkar i utvecklingen av effektiva kontrollinstrument. Som
framgår ovan är regeringen redan aktivt engagerad i denna viktiga fråga.

Yrkande 11 i motion U409 (c) får därmed anses besvarat.

I motion U401 (fp), U406 (m) och U409 (c) betonas att Sverige måste
fortsätta sina ansträngningar att få till stånd en konvention mot kemiska
vapen.

Utskottet instämmer självfallet i motionärernas krav. Sedan flera år
eftersträvar Sverige mycket aktivt ett sådant förbud och vi har spelat stor roll
i arbetet på en konventionstext. Den bevisade eller befarade användningen
av kemiska stridsmedel på krigsskådeplatser under senare tid visar på att
behovet av en konvention är stort. Enligt utskottets bedömning gör
regeringen nu allt det som är möjligt för att uppnå enighet om en
konvention.

Med det anförda får yrkande 4 i motion U401 (fp), yrkande 5 i motion U406
(m) och yrkande 10 i motion U409 (c) anses besvarade.

Frågan om bortskaffande av kvarlämnad krigsmateriel aktualiseras i
motion U409 (c). Utskottet har tidigare behandlat detta ärende och
konstaterat att FN:s miljöorgan UNEP har ansvar för handläggningen av
frågan men att inga stora framsteg har gjorts. Frågan har dock behandlats i
utredningen ”En politik för nedrustning och utveckling” (Ds 1988:19). Där
föreslås att de internationella förutsättningarna för en fortlöpande kartläggning
av förekomsten av kvarlämnad krigsmateriel i de krigshärjade områdena
utreds och att initiativ tas till en inventering av ny teknik för att upptäcka
och förstöra sådan materiel.

Detta ämne har redan aktualitet i Afghanistan och torde också få det vid
ett eventuellt fredsslut mellan Iran och Irak.

Det särskilda problemet med sjöminor har berörts av Sverige i FN i
samband med behandlingen av en svensk resolution om konventionen om
särskilt inhumana vapen.

1988/89: UU4

Yrkande 12 i motion U409 (c) får därmed anses besvarat.

Förenta Nationernas ansvar för världsfreden har nämnts flera gånger i det
föregående. Detta är en roll som FN:s medlemsländer tilldelat organisationen.
I FN-stadgans första kapitel heter det att Förenta Nationernas ändamål
är att upprätthålla internationell fred och säkerhet.

I motion U409 (c), yrkande 2, föreslås att Sverige måste ge allt stöd åt
strävandena att stärka FN, dess generalsekreterare och säkerhetsrådet i
fredsarbetet. Sverige bör också sträva efter en gemensam nordisk satsning i
detta arbete, som också bör omfatta FN:s finansiering.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att FN måste ges en central roll
i det freds- och säkerhetsskapande arbetet. Det är redan en gemensam
nordisk strävan. De nordiska länderna har tidigare lagt fram förslag av just
den innebörd som anges i motionen. Initiativet att ge generalsekreteraren
vidgade befogenheter vid kontroll av efterlevnaden av olika överenskommelser
på nedrustningsområdet verkar i denna riktning.

Beklagligtvis har FN-systemet under en längre tid befunnit sig i en kris som
tagit sig flera uttryck. Det finansiella stödet för organisationen har sviktat,
biståndsverksamheten har måst skäras ned och de fredsbevarande operationerna
har arbetat med stora underskott. De finansiella utsikterna har numera
ljusnat något sedan Sovjetunionen beslutat betala upplupna skulder och
USA:s administration dels föreslagit kongressen att fullt ut erlägga USA:s
andel för 1989, dels överväga att betala av tidigare skulder.

Det är utskottets förhoppning att det pågående reformarbetet inom FN
skall leda till en bättre finansiell bas för hela FN-systemet och att särskilt de
stora medlemsländerna skall ge organisationen det politiska stöd som är
nödvändigt för att FN skall kunna fylla den fredsbevarande roll som stadgan
tilldelar den. Utskottet är förvissat om att den svenska regeringen i
samarbete med de andra nordiska ländernas regeringar arbetar med detta
mål för ögonen.

Yrkande 2 i motion U409 (c) får därmed anses besvarat.

Förslag om studier

Utskottet behandlar under detta avsnitt två motionsyrkanden av allmän
säkerhetspolitisk betydelse.

I motion U409 (c) föreslås att Sverige skall ta initiativ till en studie av vilka
åtgärder som bör vidtas för att stärka skyddet av civilbefolkningen i krig. I
motionstexten ges exempel på att antalet civila dödsoffer i krig ständigt har
ökat; från 5 % i första världskriget till 90 % i den pågående konflikten i
Libanon.

Denna utveckling har gjort att man inom folkrätten sökt stärka skyddet för
civilbefolkningen i krig. Den fjärde Genévekonventionen av år 1949 handlar
om skydd för civilpersoner under krigstid. Folkrättskommittén har gjort en
omfattande genomgång av folkrätten på detta område och avgivit betänkandena
Krigets lagar (SOU 1979:73) och Folkrätten i krig (SOU 1984:56).

Sedan några år pågår förhandlingar om en konvention som bl.a. syftar till
att förbättra barns skydd i krig (se härom UU 1988/89:6).

Motionärerna pekar utan tvivel på ett utomordentligt viktigt problem.

1988/89:UU4

Civilbefolkningen drabbas allt hårdare i moderna krig. Särskilt svåra
förhållanden uppstår ofta under inbördeskrig och interna konflikter i vilka
inte heller folkrätten alltid ger ett tillräckligt skydd. Problemets kärna är det
moderna krigets karaktär.

Enligt utskottets mening är den i dag viktigaste uppgiften att öka respekten
för folkrätten och åstadkomma bättre anslutning till gällande konventioner.
Det har ibland väckts tankar på att sammankalla en internationell konferens
om humanitär rätt men en allmän bedömning är att förslaget tills vidare är
orealistiskt.

Flera studier har gjorts av krigets och olika vapensystems verkningar. Som
framgår av det föregående är nedrustningsförhandlingarna i många avseenden
inriktade just på att minska betydelsen av sådana vapen som har speciellt
förödande och urskillningslösa verkningar, såsom kärnvapen, kemiska
vapen och särskilt inhumana vapen. Detta är en väg att förbättra skyddet för
civilbefolkningen.

Utskottet utesluter inte att specialinriktade studier angående skydd för
civilbefolkning skulle kunna vara av värde men är inte nu berett att föreslå
regeringen att ta initiativ till en studie med den allmänna och breda inriktning
som motionärerna tycks avse.

Därmed får yrkande 1 i motion U 409 anses besvarat.

I motion U409 (c), yrkande 20, hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag om ett säkerhetspolitiskt forskningscentrum.

Utskottet vill med anledning av detta yrkande erinra om att riksdagen
redan i maj 1987 uttalade att regeringen borde göra en inventering av den för
svensk utrikes- och säkerhetspolitik relevanta forskning som bedrivs av
institutioner i Sverige och därefter eventuellt framlägga förslag i frågan.
Utrikesdepartementet har anslagit medel till Stockholms universitet för en
kartläggning av den svenska forskningen, forskarutbildningen och forskningsfinansieringen
under de snaste åren inom ämnet internationell politik.
Frågan om en fullständig inventering av den säkerhetspolitiska forskningen,
som också berör försvars- och utbildningsdepartementen, kommer att
behandlas ytterligare gemensamt med dessa departement.

Utskottet påminde i UU 1987/88:16 om sitt tidigare uttalande i frågan och
gör det nu ånyo. Därmed får yrkande 20 i motion U 409 (c) anses besvarat.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande svensk säkerhetspolitik

att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion 1987/88:U401
besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande konferens om förtroendeskapande åtgärder

att riksdagen avslår yrkandena 16 och 17 i motion 1987/88:U409,

3. beträffande Östersjön som fritt hav

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1987/88:U401 besvarat med
vad utskottet anfört,

1988/89:UU4

4. beträffande kärnvapenfri zon i Norden

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1987/88:U401 och yrkande 2
i motion 1987/88:U410 besvarade med vad utskottet anfört,

5. beträffande nordisk parlamentarikergrupp för en kärnvapenfri
zon

att riksdagen avslår yrkande 15 i motion 1987/88:U409,

6. beträffande negativa säkerhetsgarantier

att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1987/88:U406 besvarat med
vad utskottet anfört,

7. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök

att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1987/88:U403, yrkande 1 i
motion 1987/88:U404, yrkande4i motion 1987/88:U410ochyrkande2
i motion 1987/88:U411,

8. beträffande internationella kontakter om örlogsbesök

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1987/88:U403, yrkande 2 i
motion 1987/88:11404 och yrkandena 1, 3 och 4 i motion 1987/88:11411
besvarade med vad utskottet anfört,

9. beträffande 23-statsförhandlingarna

att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 7 i motion 1987/88:11406 och
yrkande 14 i motion 1987/88:11409 besvarade med vad utskottet
anfört,

10. beträffande ESK-processen

att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1987/88:11401 besvarat med
vad utskottet anfört,

11. beträffande fullständigt provstoppsavtal

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1987/88: U406 och yrkande 4
i motion 1987/88:11409 besvarade med vad utskottet anfört,

12. beträffande franska kärnvapenprov i Stilla havet

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1987/88:11409 besvarade
med vad utskottet anfört,

13. beträffande protest mot kärnvapenprov i Stilla havet

att riksdagen förklarar motion 1987/88:11402 besvarad med vad
utskottet anfört,

14. beträffande kärnvapen i rymden

att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1987/88:11409 och yrkande 1
i motion 1987/88:11410 besvarade med vad utskottet anfört,

15. beträffande sexnationsinitiativet

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1987/88:11406 besvarat med
vad utskottet anfört,

16. beträffande sambandet kärnkraft-kärnvapen

att riksdagen avslår yrkande 9 i motion 1987/88:11409,

17. beträffande radiologisk krigföring

att riksdagen förklarar yrkande 8 i motion 1987/88:11409 besvarat med
vad utskottet anfört,

18. beträffande frysning av kärnvapen

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1987/88:11409 besvarat med
vad utskottet anfört,

1988/89:UU4

19. beträffande kryssningsmissiler

att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1987/88:U409 besvarat med
vad utskottet anfört,

20. beträffande marin kapprustning

att riksdagen förklarar yrkande 13 i motion 1987/88:U409 besvarat
med vad utskottet anfört,

21. beträffande verifikation

att riksdagen förklarar yrkande 11 i motion 1987/88:U409 besvarat
med vad utskottet anfört,

22. beträffande konvention mot kemiska vapen

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1987/88:U401, yrkande 5 i
motion 1987/88:U406 och yrkande 10 i motion 1987/88:11409 besvarade
med vad utskottet anfört,

23. beträffande bortskaffande av kvarlämnad krigsmateriel

att riksdagen förklarar yrkande 12 i motion 1987/88:11409 besvarat
med vad utskottet anfört,

24. beträffande stärkande av FN

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1987/88:11409 besvarat med
vad utskottet anfört,

25. beträffande studier för skyddet av civilbefolkningen i krig

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1987/88:11409 besvarat med
vad utskottet anfört,

26. beträffande säkerhetspolitiskt forskningscentrum

att riksdagen förklarar yrkande 20 i motion 1987/88:11409 besvarat
med vad utskottet anfört.

Stockholm den 22 november 1988
På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert Svensson (s),
Margaretha af Ugglas (m), Sture Ericson (s), Maj Britt Theorin (s),
Karl-Erik Svartberg (s). Inger Koch (m), Bertil Måbrink (vpk), Per Gahrton
(mp), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s), Eva Björne (m), Maria
Leissner (fp), Håkan Holmberg (fp), Ingbritt Irhammar (c) och Anna
Brandoné (s).

1988/89:UU4

Reservationer

1988/89:UU4

1. Konferens om förtroendeskapande åtgärder (mom. 2)

Pär Granstedt och Ingbritt Irhammar båda (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Den
säkerhetspolitiska” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande
lydelse:

Detta hindrar inte att det nu kan finnas anledning att ta initiativ av det slag
som föreslås i motion U409 (c) att hålla en särskild konferens om förtroendeskapande
åtgärder i norra Europa.

Det är uppenbart att det militärpolitiska intresset för vår del av Europa har
ökat, och det finns anledning för Sverige att överväga olika åtgärder för att
främja avspänning och nedrustning i vårt närområde. Motionärernas förslag i
yrkandena 16 och 17 synes väl värda att förverkligas. Detta bör riksdagen
med bifall till dessa motionsyrkanden ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande konferens om förtroendeskapande åtgärder
att riksdagen med bifall till yrkandena 16 och 17 i motion 1987/88:409
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Nordisk parlamentarikergrupp för en kärnvapenfri zon
(mom. 5)

Pär Granstedt och Ingbritt Irhammar båda (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Utskottet
anser” slutar med ”avstyrks därmed.” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det vore värdefullt om ämbetsmannagruppens arbete
kompletterades av en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp så som
föreslås i motion U409 (c), yrkande 15. Det skulle innebära att det arbete
som påbörjats i den informella parlamentarikergrupp som arbetar sedan ett
par år skulle kunna fullföljas under mer etablerade former. Vad utskottet här
anfört bör med bifall till yrkande 15 i motion U409 ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan i moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande nordisk parlamentarikergrupp för en kärnvapenfri
zon

att riksdagen med bifall till yrkande 15 i motion 1987/88:U409 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Garantier vid utländska örlogsbesök (mom. 7)

Pär Granstedt (c). Bertil Måbrink (vpk), Per Gahrton (mp) och Ingbritt
Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och slutar med ” av samma skäl.” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att det inte varit möjligt att vinna framgång på detta 27

område under specialsessionen. Det internationella arbetet bör dock fortsät -

ta. Detta bör likafullt inte hindra att Sverige, i avvaktan på internationella
resultat, kräver besked om att svensk lag i detta avseende respekteras i
samband med örlogsbesök från kärnvapenmakter eller på annat sätt
försäkrar sig om att så sker. Enligt utskottets uppfattning är det motiverat att
en sådan skärpning av praxis kommer till stånd. Detta bör utskottet med
anledning av motionerna 1987/88:U403, 1987/88:U404, 1987/88:11410 och
1987/88:U411 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande garantier vid utländska örlogsbesök
att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1987/88:U403, yrkande
1 i motion 1987/88:U404, yrkande 4 i motion 1987/88:U410 och
yrkande 2 i motion 1987/88:11411 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

4. Protest mot franska kärnvapenprov i Stilla havet (mom. 13)
Bertil Måbrink (vpk) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ”Det kan bli”
och slutar med ”sorn ovan anförts.” bort ha följande lydelse:

Den franska regeringen har emellertid på ett utmanande sätt fortsatt med
sina provsprängningar och enligt utskottets mening visat bristande känsla för
den lokala befolkningens fruktan och farhågor. Utskottet anser därför att
den svenska regeringen bör framföra en officiell protest till den franska
regeringen i denna fråga.

Utskottet tillstyrker därmed motion U402.

dels att utskottets hemställan i moment 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande protest mot franska kärnvapenprov i Stilla havet
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:U402 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Sambandet kärnkraft-kärnvapen (mom. 16)

Pär Granstedt (c), Bertil Måbrink (vpk), Per Gahrton (mp) och Ingbritt
Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med ”Enligt
utskottets” och på s.slutar med ”avstyrks därför.” bort ha följande lydelse:
Utskottet delar dock motionärernas uppfattning att IAEA:s dubbla roll på
det här området är olycklig. Regeringen bör därför ta initiativ av det slag som
föreslås. Detta bör riksdagen med bifall till yrkande 9 i motion U409 som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande sambandet kärnkraft-kärnvapen
att riksdagen med bifall till yrkande 9 i motion 1987/88:U409 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

1988/89:UU4

6. Studier för skyddet av civilbefolkningen i krig (mom. 25)

Pär Granstedt och Ingbritt Irhammar båda (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med ”Utskottet
utesluter inte” och slutar med ”anses besvarat.” bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en studie av det slag som föreslås i motionen skulle vara
av värde för det fortsatta arbetet på detta område. Regeringen bör därför
enligt utskottets uppfattning ta ett sådant initiativ, vilket med bifall till
motion yrkande 1 i motion U409 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande lydelse:

25. beträffande studier för skyddet av civilbefolkningen i krig
att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1987/88:U409 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Zonfrågan

Margaretha af Ugglas, Inger Koch och Eva Björne (alla m) anför:

Utskottet framhåller beträffande negativa säkerhetsgarantier att Sverige inte
vill bli part i ett avtalsförhållande. Risken för ett sådant avtalsförhållande är
enligt vår mening emellertid större beträffande avgränsade zoner än om
generellt gällande garantier utfärdas av kärnvapenmakterna. Å andra sidan
kan sådana multilaterala generella garantier bli mindre konkreta vad gäller
kärnvapenmakternas åtaganden.

2. Flottbesök

Margaretha af Ugglas, Inger Koch och Eva Björne (alla m) anför:

En följd av kärnvapenmakternas inställning är att de sannolikt inte skulle
lämna några garantier om sådana avkrävdes. Någon rätt att inspektera
örlogsfartyg för att därigenom skapa klarhet i det verkliga förhållandet
föreligger inte eftersom statsfartyg åtnjuter folkrättslig immunitet. Vi utgår
liksom regeringen från att det svenska förbudet respekteras av besökande
örlogsfartyg. Det är viktigt att Sverige inte medverkar till åtgärder som kan
försvåra upprätthållandet av balans i supermaktsblockens möjligheter till
flottrörelser i fria hav i vårt närområde.

3. Frysning

Margaretha af Ugglas, Inger Koch och Eva Björne (alla m) anför:

I ett läge där supermakterna beslutat avveckla medeldistanskärnvapnen och
förhandlingar skall ske beträffande ytterligare reduktion av kärnvapen synes
det angeläget att fortsätta på denna väg. Provstoppsfrågan som är en väl
definierad del i ett större s.k. frysförslag har förutom i de bilaterala
förhandlingarna mellan supermakterna också sin givna plats i CD i Genéve.

1988/89:UU4

Att komplicera förhandlingarna med vad so...
nuvarande läge som en betydande risk att försena

i * ■

nedrustning