Nationell utvecklingsplan för vård och omsorg om äldre

Anf. 62 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Herr talman! Vi ska bli världens bästa land. Vi ska bli världens bästa land att åldras i. Det är ett löfte som i själva verket betyder att regeringen lovar att åtgärda alla de fel och brister som man egentligen redan är ytterst är ansvarig för i dag, men som man inte klarat av att åtgärda. Ett exempel på detta är den verklighetsbeskrivning av dagens äldreomsorg som står att läsa i den handlingsplan som vi ska debattera här i dag. Regeringen skriver att det finns fel och brister som behöver rättas till för att tilliten och tryggheten ska öka. Bristerna gäller rehabilitering och hjälpmedel och att vården för svårt sjuka inte fungerar. Det handlar om kvaliteten i vården och omsorgen om demenssjuka och om hur användningen och förskrivningen av läkemedel ska tillgodoses. Jag frågar: Finns det något som fungerar? Och vem är det i så fall som är ansvarig för detta inom dagens äldreomsorg? En djärv gissning är faktiskt att det är regeringen som är ansvarig, även om man försöker att skylla ifrån sig på både kommuner och landsting. Att vi på många håll har en väldigt god vård och en värdig äldreomsorg är till största delen personalens förtjänst. Under den senaste tiden har regeringen lagt fram förslag som innebär att man vill lägga över ett stort ansvar på kommande generationer. Detta kallar regeringen för ett generationskontrakt. Nu ska alla som i dag står utan egen försörjning, är förtidspensionerade och alla arbetslösa ungdomar - ca 20 % i dag, men den siffran stiger - få vara med och ta ansvar. Det vill de säkert. Men de säger att de först och främst vill de ha ett riktigt arbete. Talet om generationskontrakt är inget annat än ett desperat försök från regeringen att skylla otillräckligheten inom äldreomsorgen på någon annan. Herr talman! Handlingsplaner kommer och går, men problemen tycks bestå. Redan för åtta år sedan kom den första handlingsplanen som beskrev de politiska målen i termer av inflytande, trygghet, respekt och god tillgång på vård och omsorg. Vad blev det av alla dessa löften? Har respekten blivit större, och känner de äldre och sjuka sig mer säkra på en plats i ett boende och hjälp när de behöver? Utvärderingar visar faktiskt att det är tvärtom. Socialstyrelsen är en av många som har utvärderat den tidigare planen och pekat på brister i fråga om såväl rehabilitering som medicinsk vård men också när det gäller vård i livets slutskede och brukarinflytande. Ett annat exempel handlar om demensvården och rätt till diagnos. Här vill jag påminna om att det redan för åtta år sedan fattades beslut i denna kammare om att "alla som behöver utredas för demens bör utan dröjsmål ges denna möjlighet". Så stod det redan för åtta år sedan. Jag läser samma mening i dagens handlingsplan. Varför har inget hänt, och varför ska vi tro på vänsterkartellens löften denna gång? Moderaterna och alliansen har sedan länge föreslagit att alla som inte kan föra sin egen talan måste garanteras rättstrygghet genom en ställföreträdarlag. Inget har hänt. Vården ska vara solidariskt finansierad, menar vi. Men valet ska vara den enskildes. I dag är det alltfler som har privata sjukförsäkringar. Men någon patienträttighetslag ser vi inte till. Alliansen vill i lag garantera anhörigas rätt till stöd och hjälp. Regeringen hoppas på frivillighet. Alliansen vill lagstifta om den äldres rätt att fritt kunna byta boende, välja vårdgivare och låta pengarna för vården följa den äldres val. Detta vill inte vänsterkartellen. Tillsynen över vården måste stärkas. Patienten måste sättas i främsta rummet. Inte mycket tyder på att så är fallet i dag. Detta är några av väldigt många skarpa förslag som Moderaterna och alliansen har lagt fram. Från regeringen och samarbetspartierna syns inget gemensamt dokument om äldreomsorgen i framtiden. Hur äldres vård och omsorg kommer att bli efter valet 2006 vet vi inte. Visserligen finns i dag denna handlingsplan. Men Miljöpartiet var inte med vid utarbetandet av denna handlingsplan. Handlingsplaner kommer och går, men problemen tycks bestå. Herr talman! Pengar måste också avsättas för äldres vård och omsorg. Moderaterna har i sin budget avsatt nästan 10 miljarder kronor mer än regeringen för de kommande tre åren för att säkerställa en god vård och omsorg. Pengarna kommer från staten. Men vem ska betala den miljard som regeringen utlovar till vård och omsorg? Jag får inget svar på min fråga. Är det staten, är det kommunerna, eller är det möjligtvis kommande generationer? Men många av de yngre lever i utanförskap. Men miljarden är intressant också ur en annan synpunkt. Regeringens miljardsatsning räcker inte ens till att täcka inflationen utan innebär enbart att neddragningarna inte blir fullt så kraftiga. Dessutom kommer merparten av denna satsning att ske efter 2010. Är det detta som kallas solidaritet - lova nu men låta någon annan betala sedan? Herr talman! Fler politiska nämnder som vänsterkartellen har föreslagit för att lösa samverkansproblemen mellan kommuner och landsting har inte löst problemen för gamla och sjuka som återigen skrivs ut till det egna boendet, det som i dagligt tal kallas kvarboende men som ofta betyder ensamhet och otrygghet. Antalet platser i de särskilda boendena blev trots socialdemokratiska löften i förra valet om 10 000 fler platser i stället 13 000 färre. Visserligen avsätter regeringen nu 250 miljoner kronor till nya boendeplatser. Men den summan räcker bara till en bråkdel av alla de boendeplatser som behövs. 250 miljoner kronor räcker till ca 500 boendeplatser. Och då vill jag påminna om det löfte som Socialdemokraterna gav om 10 000 fler platser när det i stället blev 13 000 färre. Ekvationen går inte ihop. Nej, herr talman, det är inte fler politiker som behövs. Det behövs fler boendeplatser anpassade till olika vårdbehov. Det behövs dagvård, det behövs växelvis boende, och det behövs avlösning. Kommunernas kraftiga neddragningar för att spara pengar har resulterat i att alltfler äldre isoleras i hemmet, att alltfler anhöriga går på knäna och att ca 8 000 färre än tidigare i dag arbetar inom äldreomsorgen. Moderaternas förslag att höja högkostnadsskyddet för läkemedel kommer inte i närheten av vad vänsterkartellen lyckas åstadkomma för den enskilde i form av skattehöjningar på 50-100 kr per månad. Till detta kommer den administrativa kostnaden för alla dem som har det mest knapert och behöver lägga upp sina läkemedelskostnader som delbetalningar. Det innebär att man får betala 240 kr i administrativ avgift utöver de 1 800 kr som högkostnadsskyddet innebär. Moderaterna vill att det särskilda bostadstillägget för de pensionärer som har det sämst ställt höjs med 225 kr i månaden efter det att hyran är betald. När det gäller Moderaternas förslag om en höjning av högkostnadsskyddet inom sjukvården ger vi härmed landstingen en möjlighet om de så önskar att öka intäkterna till vården för att förbättra kvaliteten. Men det är frivilligt. Det finns landsting som snarare talar om att minska avgifterna till den öppna vården för att ge patienterna vård på rätt nivå och i stället höja avgiften till akutmottagningarna som man förhoppningsvis sällan behöver bege sig till. Herr talman! Äldre är mer än andra beroende av en tillgänglig och väl fungerande sjukvård. I en Demoskopundersökning visas att Sverige har den sämsta tillgängligheten till vård jämfört med åtta europeiska länder. Regeringen har äntligen, sex månader före valet, lyckats få till stånd en vårdgaranti efter att först ha rivit upp den borgerliga regeringens vårdgaranti på 90-talet och sedan röstat nej tolv gånger till vårt förslag om att införa den igen. Och vi ser hur väntetiderna till öron, näsa och hals, till gynekologi och till urologi ökar. När det gäller ortopedi har det skett en marginell minskning av väntetiderna. Till starroperationer är väntetiderna hyfsade tack vare vårdavtal med privata vårdgivare. Herr talman! Moderaterna och alliansen väljer en politik för att folk ska komma i arbete, vilket är en grund för den välfärdspolitik som vi värnar. Vänsterkartellen föreslår skattehöjningar, höjda bidrag, särskilt för höginkomsttagare, och arbetsmarknadsåtgärder som sträcker sig över valet och några månader till. Alliansen har på punkt efter punkt föreslagit en gemensam och genomförbar politik, medan Vänsterpartiet hotar med misstroendevotum och skattehöjningar på ett antal hundra miljarder. Också Miljöpartiet kräver ministerposter och kostsamma reformer. Göran Persson svarar lätt irriterat att han och Socialdemokraterna går till val för att få egen majoritet. Tala om att mörka. Herr talman! Väl medveten om att jag håller på att dra över talartiden vill jag slutligen framföra något som är mycket viktigt, nämligen att vi står inför en stor utmaning som handlar om att alla ska vara med, också alla som i dag befinner sig i utanförskap. Många har inget arbete att kunna försörja sig på och kan inte heller vara med och bidra till välfärden såsom de vill. Uteblivna skatteintäkter till staten minskar möjligheten att ge mer resurser bland annat till vården och omsorgen om svårt sjuka och gamla. Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till alliansens reservation nr 9 och till det särskilda yttrande som finns till betänkandet. Självklart står vi bakom samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag alltså bifall endast till reservation nr 9. Jag vill också säga att socialutskottet visserligen har en debattdag till i kammaren, men detta är min sista debatt under denna mandatperiod. Jag vill tacka mina utskottskamrater för många bra debatter och inte minst för ett väldigt gott arbetsklimat. Till kansliet vill jag framföra ett stort och varmt tack. Ert arbete är imponerande!

Erik Ullenhag (Fp)

Anf. 63 Erik Ullenhag (Fp)

Herr talman! Folkpartiet står självklart bakom alla sina reservationer, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 25. På egentligen inget annat område i Sverige har kollektivismen slagit igenom så starkt som i synen på ålder. Redan 55-åringar kan få frågan om det inte är bättre att de går i förtidspension och lämnar plats åt någon yngre. Den i Sverige som är över 65 ska ägna sig åt något annat än produktivt arbete. I Dagens Samhälle kunde vi i dagarna läsa hur äldre i princip är helt orepresenterade i politiska församlingar. Detta går igen i äldrevården och i äldreomsorgen där alla äldre ska tas om hand på samma sätt utan att de kan påverka sin vardag, sina mat- och sovtider och vilket stöd och vilken hjälp de får. Det är resultatet av en politik som under lång tid förts i Sverige. Det är resultatet av oförmågan att kunna se att varje människa är en individ med olika önskningar, inte en representant för sin ålder. Det är inte så att alla den dagen de fyller 65 ska lämna arbetslivet. Det är inte så att alla vill ha en äldreomsorg som ser exakt likadan ut. Det är inte så att äldre människor förlorar förmågan att välja, vilket man då och då hör från partier på vänsterkanten. Vänsterpartiet brukar ganska ofta säga att de äldre kanske inte ska kunna välja mellan olika alternativ, att det är bättre att kommuner och politiker bestämmer. Ylva Johansson sade i somras, i samband med att den plan som vi nu debatterar presenterades första gången - den har ju presenterats ett antal gånger innan den hamnat på riksdagens bord - att det inte är nödvändigt att äldre över 70 ska välja mellan olika alternativ vad gäller hjälp med vardagssysslor eftersom många äldre över 70 är förvirrade och därför inte ska sköta de valen själva. Jag har en nyhet till Ylva Johansson, som jag hoppas att vi kan diskutera här, och det är att även äldre har förmåga att påverka sin vardag. Även den som är 70 år kan vilja bestämma vem som kommer över tröskeln, kan vilja bestämma vilka hushållstjänster han eller hon ska ha i hemmet. Folkpartiets huvudutmaning är att vi måste få en grundläggande förändring av hela äldrepolitiken, en förändring som innebär att äldre människor ses som individer och inte som del av ett kollektiv som ska tas om hand på ett och samma sätt. Den kollektiva synen, i kombination med en oförmåga att prioritera äldreomsorgen, gör att vi i dag har en kris i äldrepolitiken, vad gäller situationen för många äldre. Tusentals äldre nekas en äldreboendeplats trots att de har behov av det. Tusentals äldre är snart sagt fångar i sina egna hem eftersom vårdinsatserna blir så stora. De kommer inte ut och kan inte ha ett värdigt vardagsliv. Också många av dem som kommer in på ett äldreboende nekas ett värdigt vardagsliv i form av att regelbundet kunna komma ut i friska luften, att duscha när man själv vill, att få en vettig omvårdad och att få fatta alla de beslut som de tidigare i livet varit vana vid att fatta. En stor andel av dem som finns vid våra sjukhem och äldreboenden är undernärda. En majoritet av de äldre äter upp till tio läkemedel per dag. Det kanske vore bra ifall läkemedlen fungerade, men varannan äldre människa i Sverige är felmedicinerad beroende på att vi har en sjukvård som inte fungerar. 36 % av dem som är mellan 75 och 84 år avstår från att gå ut på dagarna och kvällarna av rädsla för brottslighet. Det genomförs alldeles för få demensutredningar, vilket leder till att de som drabbas av demenssjukdomar inte får hjälp och stöd i tid. En fjärdedel av dem som lever på äldreboenden får sin rörelsefrihet begränsad genom midjebälte, sele eller brickbord. Det sker utan något lagstöd och ofta i brist på personal. Vi är i en situation då anhörigvårdarna går på knä. Den som gör en viktig medmänsklig insats genom att ta hand om sin livskamrat under de sista åren av dennes liv får inte det stöd han eller hon skulle behöva. Många av dem har en mycket tuff situation. Genom nyhetsbruset ser vi då och då de riktigt stora vårdskandalerna. Ett sådant fall förekom för ett par månader sedan i Pajala. En 76-årig man, som blivit alltmer dement, sökte vård på vårdcentralen. De anhöriga slogs för att han skulle få komma in på ett äldreboende men fick beskedet att det inte fanns plats. Han skickades därför hem från vårdcentralen, och de anhöriga fick löfte om att mannen skulle få omvårdnad när han kom hem. Dagen efter hittades han död utanför sitt hus. Detta skedde på grund av brist på äldreboendeplats och på grund av att samordningen mellan kommunen och landstinget inte fungerade. Resultatet av alla dessa brister är att människor i Sverige inte längre tror att äldrevården kommer att fungera den dagen de behöver den. Sex av tio svenskar säger att resurserna inte räcker för deras egen äldreomsorg. Fyra av tio låginkomsttagare säger att de är rädda för att bli gamla eftersom de inte tror att äldreomsorgen kommer att finnas där den dagen de behöver den. Vi talar mycket om välfärd, men detta är ett grundskott mot välfärdssystemet. Ifall så många som 60 % av svenskarna tror att det inte kommer att finnas pengar den dagen de behöver äldreomsorg, ifall så många tror det, innebär det att en stor andel av dem kommer att skaffa privata sjukförsäkringar och privata omsorgsförsäkringar - något som redan sker i ett land med världens högsta skatter. Vi får ett delat samhälle om den som har råd löser det hela privat. Det innebär samtidigt att låginkomsttagarna inte får det stöd och den hjälp som de behöver. Bland de äldre finns också människor som drabbas särskilt hårt. Jag tror att en av våra huvudutmaningar de närmaste åren ligger i att se till att människor med invandrarbakgrund får den välfärd och det stöd som behövs. Häromdagen fick jag ett mejl från Norrköping. Det var en tolk som berättade hur hon blivit uppringd av ett äldreboende. En iransk kvinna som bodde på det äldreboendet skulle badas. Hon skrek men ingen förstod vad hon sade. När de äntligen fick tag på tolken berättade kvinnan för tolken att hon var naken, dörren stod öppen och hon frös. Ingen där förstod vad hon sade. Jag talade i förmiddags med en överläkare med bakgrund i Danmark som sade: Ni måste se till att hitta lösningar så att de äldre invandrarna kan få en värdig ålderdom. Det handlar om att ha äldreboenden med språkkompetens. Det handlar om att ställa krav på äldreboenden, och på övriga myndigheter, så att de har personal som kan invandrarnas språk. Det handlar också om att ge stöd till anhörigvårdare, för många av dem som invandrat och har äldre anhöriga är i dag anhörigvårdare. Vidare handlar det om att få information om vilka rättigheter man har. Detta är en av de riktigt stora utmaningarna. De som roade sig med att läsa Dagens Nyheter i går kunde på debattsidan läsa rubriken "Sjuka åldringar har tvingats bo kvar hemma för länge". Artikelförfattare var vård- och omsorgsminister Ylva Johansson. Ylva Johansson har alldeles rätt. Efter tolv år av socialdemokratiskt styre är det verkligheten. Efter tolv år av nedläggningar av äldreboenden är verkligheten den att många blir fånge i sitt eget hem. Av artikeln fick man intrycket att det var en nyvaknad insikt hos Ylva Johansson, och det kan ju vara så i den politiska världen att verkligheten förändras och man inser att man gjorde fel i går. I artikeln stod att den så kallade kvarboendeprincipen, som innebär att äldre människor ska bo kvar hemma så länge som möjligt, nog varit fel. Där har Ylva Johansson alldeles rätt. Men det är ingen ny insikt. 1998 gick Socialdemokraterna till val på löftet om fler äldreboendeplatser. 2002 hade man visserligen misslyckats med att uppfylla löftet från 1998, men då spetsade man det lite grann och sade: Vi ska ha tiotusen nya platser i äldreboenden när mandatperioden är över. Det var ett löfte som Göran Persson först sade hade hittats på av de borgerliga. Sedan dröjde det ett tag till innan Ylva Johansson, som väl också trodde att alla människor hade glömt vad som stod i valbroschyren, ställde sig i denna kammare och sade: Nja, det där var lite tveksamt. När jag sedan läste högt ur valbroschyren sade hon: Ja, men det står inte i valmanifestet. Det var liksom inget riktigt löfte; det var bara en broschyr där det stod att detta är vad vi lovar Sveriges äldre ifall vi vinner valet. Därför är det intressant att i dag få besked: Allt det vi debatterar i dag, kommer det att stå i valmanifestet? Vad kan vi lita på den här gången, och vad kan vi inte lita på? Precis som Ylva Johansson identifierar i Dagens Nyheter är ju en av de riktigt stora utmaningarna att se till att få fram äldreboendeplatser. En av de riktigt stora utmaningarna är att de människor som i dag bor kvar hemma och känner en oro för ifall det finns en plats den dag de inte klarar sig själva ska veta att det finns en äldreboendeplats. De människor som vårdar sina anhöriga ska veta att det finns en äldreboendeplats den dag det behövs. Där behöver vi, som Folkpartiet föreslår, en pengarna-i-handen-garanti som innebär att den äldre som borde ha rätt till ett äldreboende men inte får det ska få ersättning från kommunen så att det blir en piska på kommunen. Pengarna ska den äldre kunna använda till att köpa stöd, hjälp och avlastning i hemmet, detta för att sätta press på kommunerna att få fram äldreboenden. Det behövs också att vi får en mångfald i form av servicehus och allt möjligt annat. De människor som känner att de inte klarar sig själva i den meningen att de behöver en social tillvaro, en vardag som fungerar, ska också ha en plats. Det finns oerhört mycket att göra på äldrepolitikens område. Det gör politiken spännande när verkligheten är sådan att det finns mycket att förändra. Från Folkpartiets sida vill vi ha en omsorgsgaranti som ställer upp vad den enskilda äldre kan ställa för krav på sin äldreomsorg - hur hemtjänsten ska se ut eller, om jag hamnar på äldreboende, hur ofta jag ska få duscha, när jag ska komma ut, vilken personaltäthet det ska vara och så vidare. I dag är det alldeles för många som inte får den omsorg de ska ha rätt till, och det är inte acceptabelt. Vi säger till skillnad från dagens majoritet att äldre kan välja själva. Vi vill ha ett fritt val i hemtjänsten där jag själv kan välja vem som kommer över min tröskel och hjälper mig hemma och där jag själv i högre grad kan påverka vad jag ska ha hjälp med. Det ska inte vara så att jag får någon timme i veckan i hemtjänst, och så säger jag att jag behöver hjälp att hänga upp gardiner. Det ingår inte i våra arbetsuppgifter, säger man då, utan vi har fått ett biståndsbeslut på något annat. Där måste den enskilde individen få mycket större makt. Det handlar om att införa skatteavdrag för hushållsnära tjänster så att fler människor kan köpa hjälp i hemmet, vilket också skapar nya jobb. Det handlar om att införa förebyggande hembesök som kan se till att vi slipper fallskador, en massa besök på sjukvården och mänskligt lidande. Det handlar om att pröva nya lösningar i form av äldrevårdscentraler där vi samlar all kompetens under samma tak, där jag kan möta all sjukvårdens kompetens, biståndshandläggaren och så vidare och där organisationen byggs kring mig som enskild äldre i stället för att jag ska byggas om för organisationen. Det handlar om att införa ett husläkarsystem så att alla äldre får en egen doktor. Det handlar om ökad forskning kring äldres sjukdomar. Det handlar om att lyfta fram demensvården, att lyfta fram anhörigvårdarna och att lyfta fram vårdpersonalen. Tyvärr skulle jag kunna räkna upp ett antal andra löften som Folkpartiet ställer upp i detta val - därför att de löftena behövs, därför att vi i landet med världens högsta skatter inte har klarat äldreomsorgen. Jag kan, herr talman, avslutningsvis avge ett tydligt löfte från Folkpartiets sida. Med Folkpartiet i regeringen blir det en satsning på äldreomsorgen. Det blir mer resurser. Det behövs pengar. Men det blir framför allt ett perspektivskifte. Det blir ett skifte där man inser att 68-åringen, 86-åringen, 64-åringen eller 75-åringen också är en individ som kan styra sitt eget liv och fatta sina egna beslut. Efter tolv år av socialdemokratiskt styre finns det väldigt mycket att göra. Det är ett mycket bra skäl till att vi behöver en ny regering i detta land.

Anf. 64 Chatrine Pålsson (Kd)

Herr talman! Kära vänner! Jag kan börja med att yrka bifall till det sista som Erik Ullenhag sade. Det behövs en ny regering. Det är hög tid för en ny regering. Det behövs för människornas skull, för de svenska medborgarnas skull. Jag ska också, herr talman, så att jag inte glömmer det, yrka bifall till reservation 23. Självklart står Kristdemokraterna bakom alla reservationer vi finns med i, och det är många! Vi behöver ha ett tankeskifte inom äldrevården i Sverige. Socialdemokraterna har deklarerat att äldrepolitiken ska spela en framträdande roll i deras valrörelse. Mot bakgrund av de brister som finns välkomnar jag som kristdemokrat regeringens nya fokus. Det är sannerligen på tiden. Den här propositionen utgör det sakpolitiska underlaget för detta fokus. Propositionen innehåller förvisso en del goda förslag som Kristdemokraterna ställer sig bakom, men den saknar i viktiga avseenden nödvändiga åtgärder. Propositionen - eller utvecklingsplanen, som regeringen har valt att kalla den - innehåller faktiskt gott om utförliga redogörelser för äldreomsorgens brister. Det är bra. De utvecklingsområden som regeringen pekar ut täcker in stora delar av äldreomsorgens problemkomplex. Utvecklingsplanen är dock inte enligt Kristdemokraternas uppfattning tillräckligt konkret på avgörande punkter. Regeringen hänvisar envist till kommande utredningar, delegationer och regeringsuppdrag - har ni hört det förut? - och inte minst till 2006 års vårproposition, men när det gäller äldreomsorgen har det redan presterats ett överflöd av utredningar, politiska målsättningar och honnörsord. Dessutom finns det redan en handlingsplan för äldrepolitiken, herr talman, vilken antogs av riksdagen 1998. I så måtto är utvecklingsplanen ett oönskat dacapo. Samma löften, samma retorik och samma plan har i stor utsträckning redan varit på plats sedan 1998. Vid en närmare granskning visar det sig dock att de gamla målsättningarna inte har uppfyllts. En ny mandatperiod och ett nytt ansvarigt statsråd ursäktar faktiskt inte det misslyckandet. När den socialdemokratiska regeringen utlovar satsningar och förbättringar inom äldreomsorgen glömmer man sitt kollektiva ansvar för de senaste elva årens utveckling. Att försöka förbättra vården av och omsorgen om äldre är nödvändigt, men den socialdemokratiska regeringens ensidiga vård- och omsorgsperspektiv missar också de många äldre med lång erfarenhet av deltagande i samhällslivet som obevekligt ställs vid sidan av när den formella pensionsåldern inträtt. Åldersdiskriminering är förmodligen den vanligaste formen av diskriminering i vårt land. Det krävs både en förändrad attityd till äldre och lagstiftning för att råda bot på detta. För att vi ska klara de utmaningar vårt land ställs inför behöver vi ta till vara den kraft och den livserfarenhet som finns hos äldre människor. Det står utom allt tvivel att det behövs ett omfattande program för att rätta till bristerna inom äldreomsorgen. Det är inte bara äldreomsorgens nuvarande brister och problem som motiverar detta utan också demografin med en allt större andel äldre i befolkningen. En sammanfattning av elva socialdemokratiska regeringsår ser ut som följer. Jag ska nämna några punkter. 1. Det har blivit allt svårare att få äldreomsorg. Kommunerna begränsar sina insatser framför allt till personer med mycket stora behov av vård och omsorg. Biståndsbedömningen - eller behovsbedömningen, som jag hellre kallar den - kommer allt längre från sitt egentliga syfte, nämligen att vara just en behovsbedömning. 2. Omsorgen om de äldre har i allt större utsträckning vältrats över på de anhöriga. Att vårda och ta hand om en anhörig är för de flesta en självklarhet, men det är faktiskt inte rimligt att lägga allt större omsorgsansvar på anhöriga utan att ge dem tillräckligt med stöd, hjälp och resurser. Det vet vi alla som har varit just anhörigvårdare. 3. Det sker en mycket omfattande neddragning av antalet platser i särskilt boende. Nyproduktionen av äldreboenden är också mycket låg, vilket leder till att det totala antalet platser minskar kraftigt. Under 1994-2004 har antalet platser i särskilt boende minskat med nästan 15 000. Jag skulle vilja hålla med Cristina Husmark, som också refererade till Socialdemokraternas löfte om att det skulle bli 10 000 ytterligare platser inom äldrevården. I själva verket har man förlorat 15 000 vårdplatser totalt i äldreboendena. Under 1980-talet fick de äldre kämpa för sin rätt att bo kvar hemma. 20 år senare är problemet snarare det motsatta. Nu tvingas många äldre bo kvar hemma mot sin vilja. Drivkraften bakom denna utveckling är kommunernas svårigheter att finansiera äldreomsorgen. Här, fru talman - välkommen! - handlar det om från vilket håll man ser när man planerar. Allianspartierna ser utifrån den enskilda människan, och Socialdemokraterna verkar se utifrån kollektivet. Vi tycker att vi ska anpassa så att det finns boenden för olika människors behov och inte organisera så att vi styr människors behov. 4. Det finns allvarliga brister i det medicinska omhändertagandet. Det har vi många exempel på. Det gäller läkarmedverkan, läkemedelshantering, demensvård och rehabilitering. Många äldre hamnar i en vårdkarusell med ständiga ambulanstransporter till akutmottagningen, vidare till korttidsboende och hem igen. Inom det särskilda boendet saknas ofta läkarmedverkan, i synnerhet läkare med geriatrisk kompetens. Slutligen ett stort men kanske nonchalerat problem: Ensamhet och isolering plågar oerhört många äldre i dag. De, fru talman, som är mest ensamma enligt en professor jag har talat med i veckan är ensamstående kvinnor utan barn. De känner i dag i Sverige en stor och besvärande ensamhet. Aldrig så goda materiella förhållanden kan inte uppväga ensamhet, sysslolöshet och tristess. Inom äldreomsorgen behövs mer av mänsklig samvaro och gemenskap, mer av närvärme. Kristdemokraterna har ett stort antal förslag som ska råda bot på det här. Allianspartierna arbetar för och har förenat sig exempelvis om fritt val inom äldreomsorgen, som Erik Ullenhag talade om. För mig är det bara självklart att vi människor är olika. Vi är olika när vi föds, vi är olika när vi är mitt uppe i livet och vi är olika när vi är äldre. Därför är det så självklart att alla ska ha möjlighet, alla ska ha frihet att välja hur man vill ha det i sin omsorg. Vi olika människor ska med trygghet kunna säga hur vi vill ha det. Vi tycker också att det ska vara lätt för olika aktörer att etablera sig inom hemtjänsten. Vi har i vår reservation 23 beskrivit hur vi har tänkt oss det. En boendegaranti har Kristdemokraterna föreslagit som i ett första skede, eftersom vi måste anpassa oss till verkligheten, ska innebära att om man fyllt 85 år har man själv rätt, utan behovsbedömning, att välja var man vill bo. Vi tycker att det ska få växa fram en mängd olika boendeformer, och gemenskapsboendeformer tror vi mycket på. Därför har Kristdemokraterna i sin budget avsatt 1 miljard för att stimulera olika boenden. Värdighetsgarantin har vår förre partiledare, Alf Svensson, ofta talat sig varm för. Det är lite av en princip för oss kristdemokrater. Det handlar om värdighet i förhållande till människor. Även om man inte själv kan tala för sig ska man behandlas med denna värdighet. Det finns en reservation också, om ni vill läsa mer om detta. Stöd till anhörigvården är också för oss en självklarhet. Därför har vi föreslagit att vi ska byta ut ett ord i socialtjänstlagen där det nu står att man "bör" bli skyldig att stödja äldre till att man "skall" vara skyldig att stödja äldre anhörigvårdare. När det gäller behovsbedömningen, eller biståndsbedömningen, som det heter, behöver vi en förändring för att den ska bli mer rättssäker. Jag har en känsla av att väldigt många av behovsbedömningarna inte utgår från den enskilde utan från hur mycket resurser man har att ge. Finns det exempelvis inga särskilda boenden får man inte heller det behovet stadfäst. När det gäller demensutredningar är det, som Cristina Husmark sade, pinsamt att vi 2006 ska behöva säga i den här kammaren att alla som får demensliknande symtom har rätt till en utredning. Avslutningsvis, fru talman, har det nu skrivits in något om sanktionsprincipen mot kommuner som inte uppfyller vad man har fått i sin biståndsbedömning. Det är klart att det är bra att ge en signal om att människor ska få det de har bedömts ha behov av. Men vad jag och flera andra tycker är egendomligt är att staten ska ha de bötesbelopp som kommunen ska kunna dömas till. Visst behöver staten pengar, men varför ska de inte på något sätt komma den äldre människan till del i stället? Då menar jag inte att man ska sätta in 100 000 kr på en bankbok, men personen kanske behöver mer hemtjänst, en personlig assistent som kan hjälpa till tills man får exempelvis sitt särskilda boende. Det här är en viktig principfråga eftersom det är den äldre personen som behöver någonting för sin egen situations skull. Därför, fru talman, tror jag att vi måste fundera mer på detta. Vi kommer att återkomma om de här frågorna i den nya regering som kommer att tillträda efter den 17 september.

Annika Qarlsson (C)

Anf. 65 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! Nationell utvecklingsplan för vård och omsorg om äldre - det är många människor runtom i landet som är involverade i den. Vi har många äldre, men vi har också otroligt många anhöriga som berörs av det här, och fler och fler blir det. Vården och omsorgen om äldre har under senare år präglats av växlande problem. Det har varit många olika sorters problem, men det har hela tiden funnits frågor att ta itu med. Trots att antalet äldre har blivit alltfler har beviljandet av hemtjänst och särskilt boende snävats åt på många håll under de senaste åren. Antalet platser har, som vi har hört tidigare i debatten, minskat kraftigt, trots att det finns ett mycket stort vård- och omsorgsbehov. För äldre med mindre funktionsnedsättningar och hälsoproblem har den vanskligaste lösningen varit omsorg i det egna hemmet. Vi minns att det många år tillbaka fanns ett stort behov av att göra det mer flexibelt, att man inte alltid måste in på hemmet. Nu har pendeln slagit över åt det andra hållet. Det vill till att ha kontakter eller vara mycket dålig för att över huvud taget få möjlighet att komma in på ett äldreboende. Vi kan också se att det finns problem i vårdkedjan, mellan de olika aktörerna. Det behövs mer till. Från dessa olika perspektiv är regeringens proposition självklart ett välkommet uppvaknande. Många av förslagen är krav som både Centerpartiet och många andra partier har ställt under många år. Däremot är vi inte riktigt överens om inriktningen. Det som också kan ifrågasättas är trovärdigheten i propositionen. Precis som både Cristina, Erik och Chatrine har tagit upp tidigare ser vi att vallöftena om 10 000 nya platser har blivit 13 000 färre platser. Man får vara väldigt varsam när det gäller löften på det här området eftersom de i stället blir det motsatta. Vi kan också fundera över inriktningen. Centerpartiets kritik mot regeringsförslaget riktar sig mot ambitionen att öka regelstyrningen och att minska flexibiliteten i äldreomsorgen och vården. I stället bör den förbättringskraft tas till vara som ligger i att öka de äldres inflytande över vården och omsorgen. I stället ska man fokusera på bra kvalitet utifrån den äldres subjektiva synvinkel snarare än ett stelbent regelverk. På så vis, är vi övertygade om, kommer förutsättningar att skapas för en varierad äldreomsorg, driven av en mångfald utförare där både personalens och de äldres kunskaper, önskemål och erfarenheter kan samverka för att utveckla äldreomsorgen. Vi tror inte på att fler byråkrater, fler regler eller mer lagstyrning kommer att göra det hela bättre. Det handlar mer om att få fler händer i vården, inte i administrationen. Jag är helt övertygad om att i detta inflytande ligger en förbättringskraft. Chatrine tog upp en viktig fråga, nämligen våra fria val. Det är något som tydligen ter sig hotfullt för dem som har majoriteten i utskottet och i denna kammare - än så länge. Vi vill införa en lagstiftning som ger just fritt val i äldreomsorgen. Det innebär bland annat att äldre som är berättigade till särskilt boende i största möjliga utsträckning ska ges möjligheter att välja boendeform och kommun. Valfriheten ska även gälla hemtjänstinsatser som dagverksamhet, korttidsboende och hemsänd mat. Kommunen ska vara skyldig att informera medborgarna om vilka valmöjligheter som står till buds. Systemet för fritt val ska utformas enkelt. Det ska vara enkelt för medborgarna att förstå och nyttja samt enkelt för det offentliga att hantera. Det ska också vara enkelt för utförare av välfärdstjänster att ta sig in på marknaden. För att garantera trygghet och kvalitet behövs självklart en kvalitetssäkring, nämligen en certifiering av utförare av välfärdstjänster. I det här finns både tydlighet och långsiktighet i arbetet. Det kommer att vara både stabilt och tryggt för de medborgare och utförare som finns inom dessa områden. I dag har vi en verksamhet som är spridd över hela landet och kan se olika ut. En del av de saker som tas upp i propositionen eller i betänkandet i dag innebär likriktning, inte att öppna upp för lokala flexibla lösningar. Det val som alliansens partier har gjort handlar mer om att ge en lagstadgad rätt till vad man ska kunna utkräva. Däremot ska de som utför vården och verksamheten göra det utifrån lokala förutsättningar och önskemål från personer i vården. Dessa förslag bygger mycket på dem som är i vården i dag. De ger också möjlighet till utveckling för dem som jobbar i vården men också för dem som drar ett stort och tungt lass, nämligen de anhöriga som finns runtomkring våra äldre. De behöver stöd. Det behövs utbildning och utveckling för dem som jobbar inom vården, men det krävs också stöd till de anhöriga. Jag står självklart bakom Centerpartiets alla reservationer i betänkandet, men jag har valt att för tids vinning yrka bifall till en reservation. Jag har landat på att jag yrkar bifall till reservation 41. Någonstans finns där de allra viktigaste personerna, nämligen de som är i övergångsfasen. Det är de som fortfarande bor hemma och klarar sig med förhållandevis liten hjälp eller litet stöd men som ska till att ta steget över till att kanske flytta in i ett särskilt boende. De anhöriga har ett tufft jobb i dag. De har inte det stöd de skulle kunna kräva för att de ska orka kanske en längre period än vad de gör i dag. Jag åkte taxi i morse, och chauffören berättade om sin egen situation. Den handlar om att när hon jobbar dagtid finns någon hemma och ser till att hennes man kommer upp och får mat på bordet. Mer är det inte. Allt det andra tunga omsorgsarbetet finns kvar när hon har jobbat sina 40 timmar. I stället skulle hon behöva få ytterligare hjälp med den tunga omsorgen, daglig hygien och så vidare. Då skulle hon kunna umgås och vara en del av den sociala gemenskapen i stället för att ta vid där personal skulle behöva ta ett större ansvar. Allt det stora ansvaret hamnar i knäet på anhöriga. Hon har försökt att få avlastning, men eftersom hennes man inte vill komma in på avlastning har hon ingen möjlighet att kräva något. Jag nästan uppmanade henne att själv begära en plats på avlastningshem. Då kanske hon skulle få den hjälp som behövs. Det finns fortfarande enormt mycket att göra. Om dessa personer skulle välja att gå i strejk en dag eller en vecka skulle hela vårt sociala välfärdssystem braka ihop. De gör ett så enormt arbete i dag. Vi har ett förslag som jag vet är otroligt ifrågasatt hos vänsterkartellen. Det handlar om att få det dagliga arbetet att flyta och fungera. Vi hävdar att avdragsrätt för hushållstjänster skulle vara ett bra förslag som skulle kunna stärka enskilda människors möjligheter att få hjälp utan att det finns ett beslut just om deras enskilda situation. En av de viktigaste sakerna i betänkandet för en ny regering att ta med sig i höst handlar om att sluta omyndigförklara våra äldre.

Anf. 66 Lars U Granberg (S)

Fru talman! Det är en viktig dag i dag. Den här debatten visar hur viktigt ämnet är. Samtidigt har det fattats viktiga enskilda beslut på äldreområdet under de senaste åren. Det är maxtaxan i äldreomsorgen, tandvårdsreformen för äldre och skärpt tillsyn av äldreomsorgen. Det är tre exempel. Dagens ärende, den nationella utvecklingsplanen för äldreomsorgen, innebär en start för en samlad, långsiktig och uthållig statlig satsning på att förstärka och utveckla svensk äldreomsorg. De samlade resurserna till de äldre ska öka successivt med 10 miljarder kronor under de kommande tio åren. Vårpropositionen, som presenterades den 18 april, och som ska behandlas senare i kammaren, innebär att de ekonomiska satsningarna startar redan i år utifrån de prioriteringar som anges i den nationella handlingsplanen. Det handlar om 600 miljoner kronor redan i år för att förbättra vården och omsorgen om de mest sjuka och förbättra hemsjukvården. För 2007 och 2008 avsätts 1 miljard kronor per år. Resursförstärkningarna ska bland annat användas till rehabilitering, nutritionsarbete, läkemedelsgenomgångar och förstärkt läkarmedverkan i såväl särskilda boenden som hemsjukvård. Från och med nästa år och år 2008 satsas 200 miljoner kronor på att förbättra och förstärka demenssjukvården. Grunden för den prioriteringen är att vården och omsorgen om de svårast sjuka äldre behöver förstärkas. Många av de äldre lider av flera olika sjukdomar samtidigt och behöver ha kontakt med flera olika läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal. De äldres möjligheter att få rätt till hjälp försvåras av brist på samordning. Ett annat område som prioriteras i det första steget är de äldres boende. De flesta äldre vill så länge som möjligt bo kvar hemma, men när behovet av hjälp blir så stort att man är i behov av särskilt boende eller motsvarande måste man kunna få ett sådant boende. I dag råder det brist på platser just i särskilda boenden i ganska många, men inte i alla, kommuner, och det leder till väntetider och kortsiktiga lösningar. Därför satsas i det första steget 250 miljoner kronor i ett investeringsstöd till kommunerna för ny- och ombyggnad av särskilda boenden och gemenskapslokaler. En särskild boendedelegation inrättas för att följa och analysera behoven och utvecklingen av boendefrågorna för de äldre. Alla ska, oavsett var i landet man bor, kunna lita på att äldreomsorgen är tillräckligt bra den dag man behöver den. Under de senaste åren har den statliga tillsynen av kommunernas äldreomsorg förstärkts kraftigt, och nu ska en särskild utredare få i uppdrag att föreslå åtgärder som stärker tillsynen inom den del av äldreomsorgen som regleras av socialtjänstlagen. För att stärka rättssäkerheten för de äldre föreslås en rapporteringsskyldighet för kommunerna när de inte verkställer fattade beslut enligt socialtjänstlagen, till exempel beslut om plats i särskilt boende. Som en yttersta åtgärd, tänkt att användas i ett mindre antal fall, ska en sanktionsavgift införas för att säkerställa att fattade beslut verkställs inom rimlig tid. Tidigare har det funnits en lucka här. Man får ett positivt beslut - och ett positivt beslut kan inte överklagas - men beslutet genomförs inte. Ett missförstånd gäller ett påstående som vi ibland får när man frågar om staten ska överpröva kommunernas bedömningar av de äldres behov. Men det är inte det som det handlar om. Här handlar det om personer som kommunen själv bedömt har behov av en viss åtgärd men där åtgärden inte genomförs inom rimlig tid. Det handlar alltså inte om en överprövning av kommunernas bedömningar. En viktig satsning i äldreutvecklingsplanen som startar redan nästa år handlar om att Sverige har många äldre med annat modersmål än svenska. Det ställer särskilda krav på vården. En särskild stimulanssatsning på 50 miljoner kronor per år görs 2007-2008 för att stimulera en utveckling av en äldreomsorg som är anpassad för ett samhälle där det bland gruppen äldre finns olika förstaspråk. Det är helt klart att förstaspråket har en speciell betydelse under ålderdomen, och äldreomsorgen måste då anpassas till detta, med viss tillgång till flerspråkiga personer med mera. De äldre håller sig allt friskare allt högre upp i åren. Problemen och ohälsan kommer i genomsnitt vid en högre ålder jämfört med förr i tiden. När vårdbehoven kommer handlar det ofta om flera olika sjukdomar och åkommor samtidigt. Det gör att de äldres behov är mer komplexa och sammansatta. Kraven på personalen ökar i och med detta. På tio års sikt kommer också många anställda i äldreomsorgen att pensioneras, och det är viktigt att höja omvårdnadsyrkets status och erbjuda goda arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter. En särskild utredare kommer att tillsättas med uppdrag att föreslå ett nationellt system för yrkeskrav, kompetensutveckling och åtgärder för att underlätta den framtida kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen. För att lägga en stabil grund för det fortsatta utvecklingsarbetet håller två stora satsningar på kompetensutveckling för äldrevården på att genomföras just nu, Kompetensstegen och utbildningsvikariat. De här satsningarna omfattar totalt 3 ½ miljard kronor för åren 2005-2007. Samhället har en viktig roll att underlätta för äldre så att de kan bo kvar hemma så länge de vill. Förutom vårdinsatserna är ett viktigt område att underlätta vardagliga sysslor. För dem som behöver hjälp med att laga mat, städa och handla erbjuder kommunerna hemtjänst, men även äldre som inte är tillräckligt sjuka för att få hemtjänst kan behöva extra hjälp i hemmet. Redan i dag finns det olika konstruktioner när kommunen erbjuder enklare men viktig hjälp som avhjälper en rad orsaker till olyckor och problem. Ibland heter de Fixar-Malte och ibland något annat men med samma grundidé. Det har varit oklart rättsligt hur det här ska hanteras och om det är möjligt att ge hjälp utan särskild behovsprövning. Vi löser nu det lagstiftningsmässigt genom att kommunerna ges lagliga möjligheter att utan föregående behovsprövning erbjuda tjänster som förebygger skador, olycksfall eller annan ohälsa för alla som är äldre än 67 år. Fru talman! Det går bra för Sverige. Det goda ekonomiska läget innebär att våra gemensamma resurser växer. Vi har råd att bygga ut och förstärka den svenska välfärden. Att utveckla äldreomsorgen blir det stora kommande sociala välfärdsprojektet. Dagens ärende innebär starten på en stor, långsiktig och uthållig sammanhållen förstärkning av svensk äldreomsorg. Att utveckla välfärden för alla är för oss socialdemokrater oändligt mycket viktigare än sänkta skatter. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 67 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Det går bra för Sverige, säger Lars U Granberg. Jag säger inte emot, men jag vill ändå skicka med en brasklapp. Alltfler undrar i dag hur länge det ska vara bra och om det verkligen finns fog för att tro att det här ska vara början på en gyllene era av något slag. Det finns faktiskt motstridiga uppgifter om detta. Detta är en viktig dag, säger Lars U Granberg. Ja, det säger man varje gång man lägger fram en plan om äldreomsorgen. Men det har inte hänt så mycket. Maxtaxa inom äldreomsorgen - ja, det tackar de allra rikaste för. Kommunerna går på knäna och säger att reformen inte var ordentligt kostnadsberäknad. Tandvårdsstödet, säger Lars U Granberg. Då kan inte Lars U Granberg ha läst Riksrevisionens bistra kritik av den reformen, underfinansieringen och den totala okontroll som detta har inneburit. Lars U Granberg borde läsa den innan han börjar säga någonting om tandvårdsstödet. Sedan talar Lars U Granberg om sanktioner, som Chatrine Pålsson också var inne på. Om en äldre person som har fått rätt till en insats inte får den av kommunen kommer kommunen att straffbeläggas av länsstyrelsen med en avgift. Då tycker jag att det ska vara självklart att den avgiften går till den gamla och sjuka. Men i betänkandet står det så här: Genom en ändring i socialtjänstlagen ska en kommun som inte inom skälig tid tillhandahåller bistånd åläggas betala en särskild avgift. Avgiften ska tillfalla staten. Är det med de pengarna ni ska betala 1 miljard kronor, de pengar som ni inte vill förklara för mig varifrån ni vill ta?

Anf. 68 Lars U Granberg (S)

Fru talman! Att Cristina Husmark Pehrsson har svårt att i riksdagens kammare ge sitt stöd till bilden av att det går bra för vårt samhälle just nu kan jag förstå. Jag kan bara göra en jämförelse. Om man tar en titt på kommunsfären ser man att 95 % av kommunerna i dag har ett överskott. De samlade vinsterna i kommunsfären är i dag uppe i 13 miljarder kronor. Då kan man väl inte säga att det går speciellt dåligt i samhället utanför den här byggnaden. Jag ska ställa en fråga. Cristina Husmark Pehrsson tog ju upp en hel del i sitt huvudanförande. Moderaterna står och säger att man är för att värna och prioritera de äldre. Men du tog ju själv upp stora problem och vad ni vill göra: högkostnadsskydd för de äldre, läkemedelsförmånen, subventionerna, 25-kronan. Jag skulle vilja få veta av Cristina Husmark Pehrsson angående de 250 miljarderna i skattesänkning: På vilket sätt gynnar det de äldre?

Anf. 69 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! De 25 kronorna ska ställas mot de 240 som Lars U Granberg och regeringen har lagt på de gamla och sjuka som behöver delbetalning på sina läkemedel. 240 kr är inte ett högkostnadsskydd på 1 800 kr. Det är att kasta sten i glashus, Lars U Granberg. De 250 eller 240 miljarderna är inte aktuella. Så det behöver vi inte tala om. Jag skulle i stället vilja tala om personalen. Lars U Granberg säger att vi ska höja statusen. Jag håller med. Jag är sjuksköterska. Jag har jobbat som sjuksköterska i 30 år. Jag tycker det är helt riktigt. Men det gör ni med plusjobb. Det är två års jobb som håller över valet och som innebär: ingen a-kassa, ingen sjukskrivning, ingen arbetsrättslig trygghet på något sätt. Hur är det att höja statusen för personalen? Jag skulle också vilja ställa en fråga till Lars U Granberg eftersom jag inte får någon förklaring angående sanktioner utan pengarna går till staten. De 50 miljonerna som ni ska ge för att stödja vård och omsorg till äldre med ett annat språk har vi föreslagit jättelänge. Ni är välkomna. Tack så mycket för att ni föreslår det! Men varför sluta med invandrare och ett annat språk? Vad händer med de döva, de stumma, de blinda? Vad händer med dem som vill flytta till ett kristet hem? Vad händer med dem som vill flytta till ett hem för homosexuella? Varför ska bara de med ett invandrarspråk få denna hjälp?

Anf. 70 Lars U Granberg (S)

Fru talman! Jag ska svara. Sanktionsavgifterna - varför staten? Vi tror inte på den variant som Cristina Husmark Pehrsson tillsammans med Chatrine Pålsson och Kristdemokraterna står för. Vi tror inte på det. Vi tror inte att vi ska öppna dörren för kommunerna och ge dem en möjlighet att betala på ett sätt för att sedan kunna komma undan att åtgärda det egentliga problemet. Cristina Husmark Pehrsson, 250 miljarder kronor i skattesänkningar är borta. Under moderatstämman i Örebro 2005 hade ni med det. I den offentliga debatten kan det framstå som att Reinfeldt är ointresserad av att sänka skatterna. Det är helt fel. Man hör ju titt som tätt i mediedebatten att de 250 miljarderna fortfarande är kvar. Vi kommer att ha en valrörelse där vi kommer att ligga på och vilja ha svar på varför man ska ta bort 250 miljarder kronor som är betydligt mer än de kostnader som är för alla anställda inom den kommunala sektorn. Varför inte använda de pengarna för att ge en bra omsorg till de äldre människorna?

Anf. 71 Chatrine Pålsson (Kd)

Fru talman! Jag vill haka på där Lars U Granberg slutar. Sluta att prata om de 250 miljarderna! Det är ju era siffror som ni håller på med som en taktik i valrörelsen. Det är ingen sanning i dag. Punkt. Nu ska jag tala om en grupp människor som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Det är de demenssjuka. 140 000 människor räknar man med i dag lider av någon form av demenssjukdom. Vi som är här vet inte om det är just vi som kommer att vara de som kan bli sjuka framöver. Trots allt har vi i riksdagen beslutat att människor med nedsatt autonomi som inte själva kan tala för sig ska komma i prioriteringsgrupp ett. Det beslutade vi 1997 i den här kammaren. Jag har då en fråga till Lars U Granberg. Vi vet att knappt två av tio behandlas för sin demenssjukdom. Varför har inte regeringen och Socialdemokraterna lyckats hitta lösningar på detta oerhört stora problem?

Anf. 72 Lars U Granberg (S)

Fru talman! Det kan väl vara så att man från den borgerliga sidan inte vill kännas vid de 250 miljarderna i skattesänkningar och utfästelser om det. Maud Olofsson uttrycker det så här: Det har jag lovat. (TREDJE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna om att den här repliken gäller Kristdemokraternas representant.) Ja, vi lämnar det. Men det finns uttalanden från partiledare om att hela alliansen står bakom en sådan skattesänkning. När det gäller demenssjuka satsar vi 200 miljoner i ett första skede. Vi gör det för att vi ser att vi behöver få folk som anställs med kunskap inom det området. Det är en målsättning om diagnos i utskottet, men vi säger att behovet finns att anställa folk i första skedet. Därför satsar vi de 200 miljonerna.

Anf. 73 Chatrine Pålsson (Kd)

Fru talman! Jag vill be Lars U Granberg att se till att jag får den skrift där det står att alliansen har bestämt sig för att sänka med 250 miljarder. Göran Hägglund och Kristdemokraterna brukar förklara det så här: Eftersom vi vill ha fler människor i jobb ska fler människor betala skatt. Då blir det inte lika mycket per person. Det är en ganska enkel match. När det gäller de demenssjuka är det 4 % av vårdpersonalen som är sjuksköterskor i hemtjänsten. När det gäller demenssjukdomar över huvud taget är de mycket speciella och fordrar kompetens. Det har alla verifierat och vidimerat. Jag är glad för att regeringen satsar på demenssjuka, Lars U Granberg, men jag skulle vilja fråga varför det inte har hänt mer hittills. Nu har vi valår. Jag tycker att det känns pinsamt att få besked från olika delar av landet att demenssjuka inte ens har rätt att få en adekvat utredning. Jag som sjuksköterska vet att man kan ha andra sjukdomar, kroppsliga sjukdomar, som ger samma symtom. Om man inte blir utredd kan man inte få den behandling som kanske behövs. Det kanske inte är en demenssjukdom eller alzheimer. Det kanske är en annan kroppslig sjukdom som gör att man missar någonting. Min känsla är att om man har uppnått en viss ålder är det inte lika viktigt att utreda det. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi har det som ett avstamp att från och med nu ska alla med demensliknande symtom utredas enligt de regler som finns. Kan Lars U Granberg lova mig att arbeta för detta?

Anf. 74 Lars U Granberg (S)

Fru talman! Jag kan lova Chatrine Pålsson att vi i det här skedet satsar på att få in folk som jobbar runt människor med demens, med att anställa människor. Jag tror att det är en viktig del i det. Sedan är det en tioårig satsning på 10 miljarder kronor. I propositionen och i betänkandet framgår det tydligt att vi kommer att ha behov av att återkomma löpande, att flytta fram positionerna på områden under en löpande tioårsperiod. Våra ambitioner är att satsa de 10 miljarder kronorna och att göra den svenska äldreomsorgen till världens bästa äldreomsorg.

Ingrid Burman (V)

Anf. 75 Ingrid Burman (V)

Fru talman! Orden är stora i dag. Jag kan inte låta bli att börja med att kommentera lite av det jag har hört. Först säger Cristina Husmark Pehrsson att om vi ser brister i den generella välfärden och vill fortsätta att bygga på den är det fel, för de bristerna har ju inte varit åtgärdade tidigare. Därför behöver vi inte åtgärda dem nu heller. Då menar hon Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag tycker att det är en mycket märklig inställning. Sedan kommer Erik Ullenhag upp. Han har uppenbarligen inte läst den nationella handlingsplanen, skulle jag vilja säga. Han säger att den medicinska vården inte är bra och att det är fel på massor - och sedan reserverar sig Folkpartiet mot fler läkartimmar i vården för de äldre, och man reserverar sig mot att man vill göra en helhet kring hemsjukvården. Det tycker jag är märkligt. Sedan säger man: Ja, men det fanns ju en handlingsplan för sisådär åtta år sedan - 1998 tror jag att det var. Nu lägger vi fram en ny handlingsplan. Varför är det mer trovärdighet i den här då? Jo, det är en stor trovärdighet i den här handlingsplanen. Den är bra. Den täcker flera breda områden. Den innehåller till skillnad från den förra handlingsplanen lagförslag, och den innehåller resurser för redskapen för att man ska kunna genomföra det här. Är det här trovärdigt då? Nja, är det inte så att alliansen är mer trovärdig? Jag har läst deras motion till vårpropositionen. Tolv rader finns det om äldreomsorgen. Då är jag generös, för då har jag räknat också halva rader. Alliansen skriver så här: Vi ska satsa 1 miljard på äldreomsorgen. Men så går man in och tittar i tabellverket, och då hittar man 300 miljoner till valfrihetsreformen, som jag ska återkomma till. Är det trovärdigt att skriva, på de där tolv raderna som ägnas åt äldreomsorg, att man satsar 1 miljard, medan den som tittar i tabellverket kan se att det är 300 miljoner? Det är de stora ordens debatt i dag, det hörs ju. Valet närmar sig. Jag ska prata om den nationella handlingsplanen nu. Äldreomsorgen är en av hörnstenarna i den generella välfärdspolitiken. Det är viktigt att vi nu går vidare och utvecklar äldreomsorgen. Den har varit satt på undantag. Det står här. Under perioder av ekonomiska åtstramningar har också äldreomsorgen varit satt på undantag. Det har satsats mycket resurser på de multisjuka. Det har inte alltid räckt. Det finns en gemensam ambition hos de tre samarbetspartierna att gå vidare, och vi redovisar detta här. Är det då trovärdigt, som någon frågade? Ja, för i dag finns det förutsättningar för att möta de här utmaningarna. Det finns starka statsfinanser, och det finns ökade resurser till kommunerna - men då har vi inte råd med de gigantiska skattesänkningar som det också har talats om i debatten. Är det 250 miljoner? Är det 36 miljoner i ett första steg, som Fredrik Reinfeldt säger, eller är det som Maud Olofsson säger att skatterna ska ned till den europeiska nivån, det vill säga 250 miljoner? Det verkar vara en öppen fråga. Det har vi inte råd med om vi nu ska fixa äldreomsorgen, och det ska vi. Den plan som vi diskuterar har utarbetats i samarbete mellan Vänsterpartiet, regeringen och Socialdemokraterna och i nära samarbete med Miljöpartiet, och den sträcker sig tio år framåt. Det är en satsning som innehåller både ändringar i lagstiftningen och förstärkningar i form av ökade resurser. Vi prioriterar två områden särskilt: dels satsningar på de mest sjuka, dels en utbyggnad samt utveckling av boendet. Det handlar i korthet om att fortsätta satsa på de mest behövande, men inte bara på dem. Först och främst handlar det om de multisjuka och de demenssjuka. Det gäller också att öka tryggheten i boendet. Det senare handlar bland annat om att stimulera kommunerna att bygga ut platser i det särskilda boendet. Det har varit uppe i debatten tidigare. Men det handlar inte bara om det särskilda boendet. Det handlar också om anpassning av boenden och utbyggnad av gemensamhetslokaler för att man ska ha en större social gemenskap och kunna möta varandra. Det handlar om en parbogaranti. Det tillsätts en särskild seniorboendedelegation, och den ska ledas av Anita Gradin. Jag vet att Ylva Johansson med flera presenterade den delegationen i går. Det handlar alltså inte enbart om att stimulera kommuner att bygga fler platser i särskilda boenden. Nej, det handlar också om att hitta och stimulera andra boendeformer som erbjuder den sociala gemenskapen, tillgängligheten och tryggheten. Det handlar också om en lagändring som gör att kommuner blir skyldiga att verkställa sina beslut om till exempel plats i särskilt boende inom rimlig tid. För äldre kvinnor och män som har det största omvårdnadsbehovet görs en förstärkning genom riktade satsningar på hemsjukvård, rehabilitering och bättre användning av läkemedel genom så kallade läkemedelsgenomgångar. Kommunerna blir ansvariga för hemsjukvården, och läkarmedverkan i hemsjukvården och de särskilda boendeformerna stärks. Att säkra läkarmedverkan i särskilda boenden och hemsjukvården har varit en viktig fråga för Vänsterpartiet. Det är heller ingen hemlighet att vi har varit öppna för att i stället låta kommuner anställa läkare. Men den lösning som nu presenteras tycker vi är bra. Vi tror att den kommer att fungera, och gör den inte det är vi beredda att återkomma till en förnyad diskussion om det här. Demenssjuka är en särskilt utsatt grupp där vårdens kvalitet ska höjas. Den måste höjas, och därför riktar vi särskilda medel till det. I budgeten avsätter vi 200 miljoner kronor för det ändamålet. En stor del av äldreomsorgen utförs av anhöriga - maka, make, döttrar och svärdöttrar. Det är viktigt att de insatserna bygger på en ömsesidig önskan, på frivillighet och inte på brister i äldreomsorgen. De som ändå har valt att vårda sina närmaste ska ha rätt till ett gott stöd från samhället. Därför avsatte vi redan i höstas 100 miljoner i budgeten för att stödja anhörigvårdare, ett stöd som ska permanentas men som vi menar också i en framtid kan komma att behöva utökas om det visar sig att det finns behov av detta. Förutom att höja kvaliteten i vården och omsorgen om de äldre satsar vi på förebyggande insatser. Det innebär att vi ger kommunerna lagliga möjligheter att erbjuda generella serviceinsatser till äldre utan biståndsprövning. Man har nämnt det tidigare. Det handlar om Fixar-Malte- och Fixar-Lisatjänster, viktiga insatser för att förhindra fallolyckor men också för att skapa möjlighet för fler att bo kvar i sin invanda hemmiljö om man så vill. Förebyggande hembesök och statsbidrag till teknikutveckling är andra exempel på insatser som ska underlätta för äldre att få stöd och förebygga ohälsa. En viktig del av äldreomsorgen är personalen. Där har Vänsterpartiet tillsammans med regeringen och Miljöpartiet redan satsat rejäla resurser för att höja kompetensen och kvaliteten genom att avsätta 1 miljard kronor till Kompetensstegen, ett arbete som pågår i 248 av landets kommuner. En särskild utredare ska tillsättas för att föreslå ett nationellt system för yrkeskrav, kompetensutveckling och åtgärder för att underlätta den framtida kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen. Det är inte minst viktigt att notera att en utvecklingsplan för äldreomsorgen också är en viktig jämställdhetspolitisk satsning. Majoriteten inom äldreomsorgen är kvinnor - som brukare, personal och anhörigvårdare. Det är också lätt att konstatera att när anhöriga vårdar sina anhöriga får män som vårdar sina anhöriga oftare stöd och hjälp av hemtjänsten eller av döttrar än vad kvinnor som vårdar anhöriga får och att äldre kvinnor får fler läkemedel än män men också äldre och billigare sådana. Äldreomsorgen kännetecknas alltså av samma strukturer som det övriga samhället. Därför fastslår den nationella handlingsplanen att vi ska ta fram ett jämställdhetsmål för äldreomsorgen och att länsstyrelserna får i uppdrag att vid sin tillsyn av äldreomsorgen också analysera resultatet utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Det kommer att bli allt viktigare att utveckla nationella styrdokument för att garantera likvärdig vård och omsorg över hela landet. Nationella styrdokument kan utgöra ett stöd på lokal nivå i arbetet med att utveckla kvaliteten, men den lokala nivån kommer utan tvekan att vara den viktigaste faktorn för hur äldreplanen kommer att få genomslag för våra äldre. Det är därför viktigt att konstatera att den nationella handlingsplanen bygger på hela vårdkedjan, på ansvar och befogenheter för alla huvudmän, på lagstiftning och på ekonomiska resurser. När jag är ute i kommuner och landsting hör jag också hur man förbereder sig för att ta sitt ansvar och sin del av det som den nationella handlingsplanen föreslår - detta redan innan riksdagen fattat beslut. Det finns nämligen en önskan och en vilja att inrätta servicetjänster, att satsa på personal, att satsa på hemsjukvård, att satsa på demensvård och anhörigstöd, på flerspråkiga boenden och flerspråkig personal som kan möta äldre invandrare. Man ser fram emot de lagändringar och den resursförstärkning som den nationella handlingsplanen och vårpropositionen innehåller. Fru talman! Egentligen finns det en stor politisk samsyn om att vi behöver förstärka och förbättra äldreomsorgen. Men det finns också en skarp skiljelinje när vi diskuterar vad vi ska göra. Det går en skiljelinje mellan oss som vill förstärka den generella omsorgen och som anser att alla ska ha tillgång till den efter behov, inte efter plånbokens storlek, och dem som vill rikta resurserna till att subventionera för de individer som har möjlighet att köpa privata tjänster, så kallade hushållsnära tjänster. Fyra av fem låginkomsttagare bland pensionärerna är kvinnor. De är inte hjälpta av subventionerade hushållsnära tjänster. Det går en skiljelinje mellan oss som långsiktigt vill satsa miljarder på att nivåhöja äldreomsorgen och dem som vill sänka skatter med om det nu var i storleksordningen 36 eller 50 miljarder, eller om det var 250 miljarder, och låta de arbetslösa och sjuka betala den skattesänkningen genom lägre ersättningsnivåer i försäkringssystemen. Det går en skiljelinje mellan oss som vill utveckla den offentliga omsorgen och dem som tror att individens inflytande ökar genom att äldreomsorgen flyttas ut på marknaden till konkurrensutsättning och avknoppning. Att vart tredje eller fjärde år tvingas byta vårdgivare är dessutom etiskt tveksamt. För oss i Vänsterpartiet är det självklart att fortsätta att utveckla äldreomsorgen inom ramen för den generella välfärden. Vi menar att det betänkande som vi nu debatterar är ett stort steg i rätt riktning. Det finns en samsyn mellan de tre partier som står bakom betänkandet - detta till skillnad från de 46 reservationer som de borgerliga partierna har fogat till betänkandet och av vilka mindre än en fjärdedel är gemensamma. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 76 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Ja, skiljelinjen går mellan en mängd olika saker sade Ingrid Burman. Det håller jag alltså med om. Skillnaden, som jag ser det, är främst att vi inte accepterar att så många lever i utanförskap. I dag kunde jag läsa i PRO:s valmanifest att det är viktigt med mer resurser till äldreomsorgen. Det är då viktigt att se till att utanförskapet minimeras och att alla arbetslösa får arbete. Då menar jag inte plusjobb utan riktiga arbeten där man känner en tillfredsställelse i att kunna försörja sig själv och på det sättet vara med och betala skatt till den välfärd som vi alla värnar om. Jag tror inte att vi på något sätt ska beskylla varandra för att inte vilja ha välfärd och inte vilja ge god vård och omsorg. Det vet jag att vi alla vill - så ful får debatten faktiskt inte vara. En skillnad handlar, sade Ingrid Burman, om subventionerandet av hushållsnära tjänster. Men jag kan ju se hur väldigt många framstående socialdemokratiska företrädare värnar och vädjar till vänsterkartellen om införandet av skattesubventionerade hushållstjänster just för att fler ska kunna få jobb och hjälp på det sättet. Vi ser hur Finland under en socialdemokratisk regering framgångsrikt drivit detta. Hela tiden frågar de: Varför gör ni inte som vi? Det är lyckosamt både för dem som får hjälp och för dem som får jobb. När det gäller att subventionera detta måste jag fråga: Visst subventionerar väl Ingrid Burman maxtaxan, som starkast av alla reformer gynnar rika?

Ingrid Burman (V)

Anf. 77 Ingrid Burman (V)

Fru talman! Maxtaxan inom äldreomsorgen liksom inom barnomsorgen var ett sätt att bygga ut den generella välfärden, det vill säga: Man ska se till att människor har kvar pengar att leva på. Därför lade vi fram detta med att ha kvar en viss nivå. Vi sade att det inte får kosta hur mycket som helst. Egentligen borde det mesta av äldreomsorgen och barnomsorgen vara avgiftsfritt, precis som skolan. När vi har nått dithän kan vi snacka om generell välfärd. Det är ett sådant bygge jag tycker att vi ska delta i. Man ska inte bestraffas därför att man blir gammal och sjuk, utan då ska man ha tillgång till välfärdstjänsterna till en låg eller rimlig kostnad och helst avgiftsfritt. Vi är inte där ännu. Men maxtaxereformen är en del i ett generellt välfärdsbygge. Beträffande de subventionerade hushållstjänsterna har vi lärt en del av Finland. Där har var tionde pensionär använt sig av dem. Gissa vilka! Tror ni att det var de som har de lägsta inkomsterna - i Sverige kvinnor över 85 år som inte har ATP-poäng? Eller tror ni att det var de med de högsta inkomsterna som fick del av skattesubventionen, medan de som inte har några inkomster alls eller som har väldigt låga inkomster inte kunde ta del av detta och alltså inte hade tillgång till tjänsterna heller? Vill vi bygga en generell välfärd då bygger vi ut hemtjänsten, och då bygger vi ut äldreomsorgen och har låga taxor och helst inga alls. Men dit kommer vi inte att nå inom en överskådlig framtid. Alla har tillgång till tjänsterna, oavsett plånbok. Det är generell välfärd, och det är det bygget som Vänsterpartiet deltar i.

Anf. 78 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Ja, och det innebär att man starkt subventionerar också för dem som har råd! Moderaternas idé är till var och en efter behov, oavsett ålder och oavsett hur mycket pengar man har i plånboken. När jag nu har chansen skulle jag vilja fråga Ingrid Burman om de 50 miljoner kronor som ska gå till dem som vill ha boende, vård och omsorg på det egna språket. Visst är det så att man när man blir gammal och dement kan glömma bort svenska språket och behöver vård och omsorg. Jag har varit med om att en dövblind dam togs från en annan kommuns äldreboende tillbaka till den egna kommunen där det då fanns plats för henne. Men man hade ingen som kunde teckentolka. Vad är det egentligen för skillnad när det gäller att ge stöd och hjälp till dem som har ett annat språk men inte till dem som kanske inte kan förmedla sig ens med språket, alltså verbalt? Varför ger ni bara stöd och hjälp till de andra? Varför ger ni inte hjälp till dem som vill till ett hem med kristen profil, till ett hem för homosexuella och så vidare? Det skulle jag vilja ha svar på. Min sista fråga, en fråga som jag har ställt, tror jag, tio gånger denna vecka utan att få svar, är följande: Vem ska betala miljarden? I betänkandet står det bara om kommunerna och landstingen. Nu hör vi också från statsrådet Ylva Johansson att det ska generationerna göra - bland annat den en och en halv miljon människor som i dag står utanför arbetsmarknaden men som vi vill ha in i arbete så att de kan betala skatt och vara med och bidra till välfärden. Varför, Ingrid Burman, och vem ska betala miljarden?

Ingrid Burman (V)

Anf. 79 Ingrid Burman (V)

Fru talman! Låt oss först fortsätta med frågan om den generella välfärden. Subventionerar vi för de rika när vi inte tar ut skolavgifter? Ja, i någon mening är det så. Men vad gör vi i stället? Jo, vi har en progressiv skatteskala - de som har höga inkomster ska betala mer i skatt. Det är Vänsterpartiets syn på generell välfärd. Sedan gäller det de äldre. Ja, har man mer i plånboken kan man naturligtvis inom ett spann betala mer i avgift. Men ska vi bestraffa dem som blir gamla och skröpliga, eller ska vi säga att de som har höga inkomster ska betala mycket i skatt och bidra till välfärden? Det är tanken bakom det hela. Jag hoppas att jag har tydliggjort i den delen. Sedan kommer vi till det här med att vi nu försöker stimulera att de som har ett annat språk i botten erbjuds äldreomsorg på det språket. Det motsäger inte att det också är viktigt att använda socialtjänstlagen till att se till att även andra grupper får den vården. Det finns inga stimulanspengar i det här paketet; det kan jag konstatera. Det måste vi kanske återkomma till. Men skapa inga motsättningar, för rätten till det har man! Det är nu stora grupper som behöver flerspråkighet. Vi har lagt in stimulansmedel till det. Säkert finns det fler grupper som också behöver lyftas fram. Lagen ger rätten. Sedan handlar det om att utveckla redskapen. Det kan man kanske behöva återkomma till. Vem ska betala? Ja, jag förstår att det förvånar moderater, men nu finns det faktiskt ganska stora överskott i statens, kommunernas och landstingens budgetar. Vi ska dock inte använda de överskotten till skattesänkningar, utan vi ska använda dem till att utveckla välfärden och omsorgen. Äldreomsorgen ska nivåhöjas med 10 miljarder kronor inom ett antal år. Det står de tre samverkanspartierna som en garant för.

Jan Lindholm (Mp)

Anf. 80 Jan Lindholm (Mp)

Fru talman! Förhandlingarna kring propositionen om en nationell utvecklingsplan för vård och omsorg av de äldre genomfördes samtidigt som förberedelserna för vårbudgetförhandlingarna pågick. Miljöpartiet, som är ett av riksdagens mindre partier, har naturligtvis inte lika stora personella resurser som regeringen med sina tusentals anställda. Det innebar att det var svårt för oss att hantera en proposition med så mycket budgetpåverkan på det sätt som vi hade velat. I propositionen står det därför bara att propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Vänsterpartiet, trots att vi faktiskt i princip deltog i hela resan om den. Vi har också rätt mycket påverkat innehållet. Orsaken till att vi valde att ändå inte stå med var att frågan om finansieringen, om pengarna, inte var klar vid det tillfälle som regeringen valde att fatta beslut och gå ut med en presskonferens. Nästan precis på timmen när samtidigt som vårdministern hade presskonferensen förhandlade vi faktiskt färdigt den ekonomiska delen inom vårbudgetförhandlingarna. Cristina Husmark Pehrsson har inte kontrollerat fakta när hon påstår att Miljöpartiet inte står bakom propositionen. För att det inte ska råda någon tvekan om det vill jag särskilt påpeka att vi från Miljöpartiets sida yrkar bifall till innehållet i propositionen. När det gäller ekonomin kommer vi att återkomma. Vi har den uppfattningen att de som vi ser väldigt högt uppställda målen förmodligen kräver en större finansiering än den som skissas och även större än den som finns skissad i vårpropositionen som vi har varit med om. Även om vi landade i en uppgörelse där bedömer vi att regeringen till viss del underskattar behoven som måste mötas för att nå ända fram. Jag tyckte att var rätt kul att höra Ingrid Burmans tolkning av oppositionens stora ord. Ingrid Burman sade att Erik Ullenhag nog inte hade läst på. Jag tänkte precis tvärtom. Om man i ett anförande hett och engagerat går igenom det som står i propositionen kan man som Ingrid Burman tro att det beror på att man inte har läst den. Jag tänkte att han har läst på ordentligt. Väldigt mycket av det som vi har hört från oppositionen är väldigt väl beskrivet i propositionen. Det har länge talats om att vi har framgångar, och det antyds också här, när det gäller att skapa en bättre hälsa. Vi blir friskare, kanske framför allt med hjälp av alla de åtgärder som vidtagits under lång tid för att förbättra våra arbetsplatser och arbetsmiljön så att vi på det sättet ska kunna få en friskare ålderdom. Det har lite grann hägrat för många av oss. Som en belöning på ett långt arbetsliv ska det komma en lång period av att vara frisk pensionär. Samtidigt har vi en utveckling där livsstilssjukdomarna ökar. Vi ser stress, dåliga kostvanor, alldeles för lite motion och inte minst, som faktiskt också nämns här, växande ensamhet, för att nämna bara några saker. Det finns fler faktorer som gör att man kan misstänka att det inte bara är under medelåldern som vi kanske kommer att få en sämre hälsa. Vi kanske även kommer att ha pensionärer som är i sämre skick än vi tror på många sätt. Den ökade konsumtionen av alkohol är inte bara ett ungdomsproblem, som jag tycker att det ibland framställs i medierna. Även bland de äldre finns det riskgrupper. Det ska man inte glömma. Vi kan inte heller glömma den omgivande miljön med tyvärr fortfarande växande bilism. Den sprider hälsofarliga inte minst cancerogena partiklar trots alla moderna filter och nya tekniska lösningar. Att dubbdäcken river sönder vägbanorna och skapar mängder av partiklar har vi vetat väldigt länge. Men att de har en stor negativ inverkan på folkhälsan är en ganska ny kunskap. Den är bara några år gammal. Ständigt får vi nya kemikalier i vår närmiljö. Vi får dem långt inpå huden i form av kosmetika och kemikalier i textilierna som vi har på oss. Det finns en massa nya produkter som emitterar, det vill säga avger, kemikalier i gasform som ständigt fyller den luft som vi andas in både här och i andra miljöer. Allt detta bidrar till att möjligheterna till ett liv i hälsa minskar. Det tror jag inte att vi riktigt har med i kalkylen. Buller är också någonting som är väldigt svårt för många i stadsmiljön och även i bostäderna. För många är det svårt att få en ordentlig sömn. Med stigande ålder är det inte så ovanligt att man blir mer känslig och lätt irriterad för den typen av belastningar. Det bidrar också till ökad ohälsa. Den här satsningen har kritiserats. Den totala summan som omnämnts, 10 miljarder, kan naturligtvis tyckas som löjligt liten, särskilt på tio år. Man ska betänka att kommunernas och landstingens totala kostnader för vård och omsorg av dem som är över 65 år är en bit över 130 miljarder per år enligt den uppgift jag har fått. Det kanske inte är helt korrekt, men det är den siffra jag fått. Jag vet att kommuner och landsting normalt ökar sina satsningar inte bara på det här området utan över huvud taget. De brukar öka sina budgetar med någonstans kring 2-2 ½ % bara för att klara inflation, löneutveckling och sådana saker. På tio år är det säkert åtminstone tre gånger mer än det som avses satsas enligt propositionen. Det är också en orsak till att det kanske är en underkalkyl. Man måste samtidigt se att det inte är fråga om att ersätta de pengar som normalt måste tillföras varje år för att klara verksamheten. Även om summorna kanske till största delen används till sådant som ska stärka driften är det i första hand en sorts katalysator. Det är inte utan anledning som det faktiskt heter utvecklingsplan. Det är också väldigt viktigt att vi ser till att kommunerna verkligen hanterar pengarna som extra resurser och att det inte blir någon sorts alternativt sätt för kommunerna att finansiera de normalt ökade kostnader man har. Det är på grund av att vi har valt en form av mjuk styrning och inte tydlig öronmärkning. Det är extra viktigt att hålla koll på det när det gäller de ganska stora summor som satsas på att förbättra vården av de mest sjuka och hemsjukvården. Det gäller också de 200 miljonerna till ökad satsning på förstärkning av demenssjukvården och de 150 miljonerna till förebyggande arbete. De övriga beloppen tror jag inte det är samma problem med. Det är lättare att se att de verkligen kommer dit de ska. Från Miljöpartiets sida är vi särskilt intresserade av att följa, och vi har särskilt stora förhoppningar på, delegationen som har tillsatts. Den har nu fått ett utökat uppdrag att titta på de idéburna vårdföretagens och andra småföretags möjligheter att verka och utvecklas som komplement inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården och äldreomsorgen. Vi tror att den kan tillföra mycket på många sätt och på flera områden. Vi vill inte se den utveckling som vi har sett de senaste åren. Vi riskerar att ett antal stora drakar på vård- och omsorgsområdet delar upp landet och åstadkommer nästan regionala privata monopol som alternativ till det offentliga vårdmonopolet. Det är inte vår vision av hur verksamheterna ska drivas i framtiden. Vi vill se många små lokala vårdföretag - gärna patientstyrda, omsorgstagarstyrda, personalstyrda och så vidare - helst med lokal förankring. Vi tror att särskilt de idéburna organisationerna inom sektorn kan bidra till att luckra upp många låsta positioner i vårddebatten. De kan också underlätta att hitta gränser för att säga nej. Politiken har väldigt lätt att säga ja men väldigt svårt att säga nej och att hitta det komplement som man kanske själv ska välja att med egna medel lägga till. Vi tror att en sådan här utveckling kan göra det lättare för en sådan debatt och diskussion. Sedan är det naturligtvis så att möjligheterna till ett självständigt och innehållsrikt liv när krafterna avtar på ålderns höst, ja kanske redan innan, och sinnena ibland också blir mindre trygga att förlita sig till, beror på hur vårt samhälle utformas. De funktionshindrade står ofta i fronten. Men alla blir vi ju någon gång under livet, särskilt när vi blir äldre, under vissa stunder på något sätt delvis hindrade av en otillgänglig och oförlåtande omgivning. Att konsekvenserna inte blir ödesdigra om man ibland gör ett misstag ökar naturligtvis möjligheterna till självständighet. Jag brukar kalla det för en förlåtande omgivning. Därför ser jag väldigt mycket fram emot det arbete som ska startas med att utveckla boende- och närmiljöerna för äldre. Jag är övertygad om att vi alla kommer att ha stor glädje av det. En svårighet i det arbetet, och det är en av mina gamla käpphästar, är bristen på närbutiker. Jag träffar många äldre som påpekar att det är en vändpunkt i livet när man inte längre av egen kraft kan klara av att sköta sina dagliga inköp. Visst är det bra med den hjälp man kan få, men att kunna göra det själv är viktigt för den egna självbilden. Därför är det för oss en viktig komponent i äldrepolitiken att bromsa utvecklingen av stormarknader och på så sätt skapa förutsättningar för mindre butiker att finnas kvar i bostadsområden och kanske till och med nyetableras. Att själv kunna ta tåget till barn och barnbarn handlar också om livskvalitet. Visst är färdtjänst bra, men att klara av att resa själv är bättre. Jag ser därför många beröringspunkter mellan de krav som ställs från de grupper som lever med olika funktionshinder och de som vi nu arbetar för att öka tillgängligheten för. Bättre kollektivtrafik är en sådan beröringspunkt. Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 81 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka mina meddebattörer och ledamöterna i socialutskottet. Det här är också min sista kammardebatt för den här mandatperioden. Jag vill särskilt tacka för att det blev möjligt att flytta den så att jag kunde delta. Vi lever allt längre. Det är det som är utgångspunkten för den här debatten. Det är en fantastisk framgång. Det är en framgång för välfärdssamhället. Det är en framgång för allt det viktiga arbete som görs på arbetsplatserna för säkrare arbeten. Det är en viktig framgång i väldigt många avseenden för samhället men också för oss som individer, för att vi själva kan leva längre och för att vi får möjlighet att ha glädje av varandra så mycket längre. Men det är också en stor utmaning för samhället, inte minst när det gäller vården och äldreomsorgen men också boendet. Ska vi klara den stora utmaningen krävs det att vi gör en omfattande och uthållig satsning. Då räcker det inte med kortsiktiga projekt. Då måste vi prioritera de här frågorna under lång tid, och vi måste vara beredda att stå för de prioriteringarna. Det kommer att innebära att man måste välja bort någonting annat. Jag ska återkomma till det. Vi har också en ideologisk strid framför oss om äldreomsorgen. Vi hör lite grann av den redan nu i debatten. Vilken väg ska vi välja? Ska vi välja vägen med en generell välfärd med hög kvalitet för alla? Eller ska vi välja vägen med en miniminivå för alla, och så får de som har råd köpa tilläggstjänster? Vi har haft den striden på andra välfärdsområden. Vi har haft den om sjukvården, där vi i Sverige har valt en modell där alla har lika tillgång till sjukvård av hög kvalitet. Andra länder, som också är välfärdssamhällen, har valt en annan modell med en något lägre ambitionsnivå och med privat sjukvård för dem som har råd och kan betala för lite högre kvalitet. Vi har haft den striden om skolan, och vi kommer att få den nu om äldreomsorgen. För oss socialdemokrater är det viktigt att vi tar strid för äldreomsorgen som en del av den generella välfärden med hög kvalitet för alla. Men det betyder också att vi ålägger oss ett väldigt stort uppdrag att se till att finansiera och genomföra de satsningar som krävs för att vi ska klara av det med alltfler äldre inom äldreomsorgen och äldrevården i framtiden. De satsningar som ligger i den proposition som vi nu debatterar pekar mot de kommande tio åren, men framför allt är den konkret när det gäller det som ska genomföras i år och nästa år, de första stegen. Vi har lagförslag och vi har pengar i vårpropositionen som presenterades bara någon vecka senare. Där prioriterar vi dem som har de största behoven, de mest sjuka. Det är min bedömning att det är där vi i dag har de största bristerna. Och där kan vi inte vänta. Där behöver vi resursförstärkningar nu. Därför öronmärker vi nu 1 miljard extra. Från och med i sommar börjar pengarna att betalas ut. De går till kommunerna för mer personal - fler sjuksköterskor, fler sjukgymnaster, fler arbetsterapeuter, fler undersköterskor och fler dietister - för att höja kvaliteten i vården och omsorgen om dem som har de största behoven ute i kommunerna, men också till landstingen för att läkare ska ha tid att komma hem till sjuka gamla människor när det behövs. Där ändrar vi också i lagstiftningen för att skärpa kraven på landstingen, så att läkare verkligen deltar i hemsjukvården och på de särskilda boendena. Vi satsar också pengar på särskilda läkemedelsgenomgångar. Utöver detta öronmärker vi från nästa år 200 miljoner årligen för kvalitetshöjning i demensvården. Det ska leda till kompetenssatsningar som gör att alla gravt demenssjuka ska kunna räkna med att få vård och omsorg av personal som är specialutbildad i demens. Vi vet mycket om demenssjukdomar, men kunskapen används inte tillräckligt mycket ute i demensvården. Det ska vi nu åstadkomma med en stor kompetenssatsning på demensvården. Vi satsar en kvarts miljard årligen i statliga investeringsbidrag för fler platser i särskilda boenden. Och vi skärper lagstiftningen så att kommunerna tvingas att uppfylla sina egna beslut och verkligen ge plats i särskilda boenden till dem som behöver det. Vi socialdemokrater har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i år valt att fokusera på våra sköraste medmänniskor. Här finns brister. Vi är beredda att satsa de pengar som krävs och ta fram den lagstiftning som krävs för att säkerställa att vi kan höja kvaliteten för dem som har de största behoven. Vi har redan tidigare satt i gång en miljardsatsning på personalens kompetens, och vi har fyrdubblat stödet till anhöriga. Jag möter ofta frågan när jag är ute och debatterar som låter ungefär så här: Kommer vi att ha råd med äldreomsorg och äldrevård i framtiden när det blir så många fler äldre? Om ungefär 10-15 år kommer antalet äldre som är över 75-80 år, de som brukar behöva vård och omsorg, att öka ganska mycket. Alla behöver inte det, men det är då det börjar bli vanligt att man behöver det. Det kommer att bli en utmaning för samhället. Mitt svar är: Ja, vi har råd. Vi har självklart råd med bra vård och omsorg om våra äldre. Men samtidigt måste vi också våga ha det politiska modet att prioritera den gruppen som behöver stora insatser av samhället. Då kan man inte samtidigt prioritera stora skattesänkningar. Då måste man välja. Vi måste också investera för att klara den här utmaningen i framtiden. En stor investering handlar om boendet. Vi behöver nu se till att vi får fler platser i särskilda boenden. Vi behöver också se till att vi får en mer generös bedömning av när man ska få plats i särskilt boende. Min bedömning är att det är bra att pendeln svängde mot kvarboende, men den har svängt för långt. Nu handlar det om att vi måste ha en mer generös bedömning. Fler behöver få en plats i särskilt boende. Den stora utmaningen handlar om alla dem som inte har så stora vård- och omsorgsbehov men som vill flytta till ett ställe där man har gemenskap, där man har trygghet och där man bor tillgängligt. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett särskilt boende, men det är sällan ett "kvarbo". Det är ett "egenbo" som man kan flytta till när man själv bestämmer. Där finns det kanske personal och ett ställe där man kan gå och äta tillsammans med andra, umgås med andra och diskutera den fotbollsmatch som man kanske har sett gemensamt på tv. Det här är den stora utmaningen. Vi tillsätter nu en seniorboendedelegation som ska komma med förslag på hur vi ska åstadkomma den stora samhällsförändring som krävs för att bostadsbeståndet ska utvecklas på det sättet i Sverige. Vi behöver också insatser för det förebyggande arbetet. Vi öronmärker 150 miljoner kronor årligen utöver de resurser vi redan har till detta. Vi gör en riktad satsning på dem som har ett annat modersmål än svenska. Där handlar det om att utveckla metoder för hur man ska klara det också på de orter där man inte alltid har underlag för avdelningar eller enheter med egen språkkompetens. Det handlar om forskningen som vi förstärker med 35 miljoner kronor årligen. Det handlar om teknikutvecklingen. Rullatorn har ju betytt otroligt mycket för människors oberoende och möjlighet att inte behöva be någon om hjälp när man ska uträtta ett ärende. Jag är säker på att vi kan uppfinna fler rullatorer, om ni förstår mig rätt. Då handlar det också om att vi måste våga satsa en del resurser på att utveckla sådan användbar teknik som kan ge människor oberoende i större utsträckning. Vi öronmärker 25 miljoner kronor årligen till detta. Vi har redan satsat pengar på att stödja väntjänster i kommunerna för att de ska kunna utvecklas och få större omfattning. Vi har en stor satsning på personalens kompetens. Allt detta är viktiga investeringar för att vi ska klara utmaningen av alltfler äldre. Den utmaningen blir riktigt stor om 10-15 år. Det handlar också, som jag sade, om att våga prioritera resurser. Då måste man våga säga att vi inte kan sänka skatten hur mycket som helst och tro att pengarna samtidigt räcker till en hög ambitionsnivå inom äldreomsorgen. Den borgerliga alliansen har föreslagit skattesänkningar på upp emot 50 miljarder nästa år. Man uttrycker sig lite vagare om framtiden. Företrädare för samtliga allianspartier har sagt att man siktar på att komma ned till 40 % i skattenivå i stället för 50 % som vi har nu. Man siktar på att komma ned på EU-genomsnittet och på att komma ned till OECD-nivå. Inom två mandatperioder ska man vara nere på en genomsnittlig Europanivå. Man kan räkna på lite olika sätt. Den snälla tolkningen är att det är 250 miljarder per år i minskade skatteintäkter. Det tråkiga är att om det är något som alliansen är pålitlig med så är det att sänka skatten. Mycket av det ni säger blir inte genomfört när ni får chansen. Men det som blir genomfört är skattesänkningarna. Så har det sett ut på nationell nivå, så har det sett ut i landsting, i regioner och i kommuner. Ni är pålitliga med skattesänkningar. Det är därför vi är så oroliga över att ni pratar om att ni vill sänka skatten så mycket de kommande åren. Det går inte att förena med en hög ambitionsnivå när det gäller kvaliteten i äldreomsorgen och äldrevården. För min del handlar det om vilken samhällsmodell man väljer i framtiden och vilka grundläggande värden vi ska försvara. Svensk äldreomsorg är bra i många avseenden. Det är svårt att hitta något land som i många avseenden skulle vara bättre än Sverige när det gäller äldreomsorgen. Det är ingen slump att det är just till Sverige som många kommer resande från andra länder för att studera äldreomsorgen. Det tycker jag att vi ska vara glada över. Samtidigt har vi naturligtvis brister. Det som upptar oss och mig som ansvarig minister är hur vi ska åtgärda de brister som finns. Det handlar då också om vilken samhällsmodell som har störst möjlighet att förbättra äldreomsorgen. Vi har hört flera före mig i debatten tala om olika sätt att definiera miniminivåer inom äldreomsorgen. De har talat om att vi behöver tala om hur ofta man ska få mat, hur ofta man ska bli bytt på, hur ofta man ska få komma ut. Den typen av miniminivåer har vi ingen annanstans i välfärdssamhället. I djurrättslagstiftningen finns det, men ingenstans i välfärdspolitiken har vi miniminivåer som talar om hur ofta man till exempel ska få mat eller bli bytt på. Det finns ju andra verksamheter där det är viktigt, barnomsorgen till exempel. Hur ofta ska man få mat? Hur ofta ska man bli bytt på? Hur ofta ska man få komma ut? Men vi styr inte den verksamheten på det sättet. Det är bara djuren vi styr med den typen av minimiregler för mockningsscheman och hur ofta de ska få mat eller komma ut. Vi ska inte införa den typen av styrning inom äldreomsorgen. Vi ska ha en hög ambitionsnivå och vi ska välja att fokusera också på det sociala innehållet. Det handlar inte bara om att bli bytt på. Det handlar om att bli bemött som en värdig och fullständig människa, att ha möjlighet att påverka sitt eget liv, att kunna leva ett så självständigt liv som möjligt. Det är de värdena som ska lyftas fram inom äldreomsorgen. Det är också det som ska preciseras i det nationella styrdokument som vi berättar om i den här propositionen. Jag hörde här att vi behöver ett tankeskifte inom äldreomsorgen. Jag blir väldigt orolig när jag hör det för jag tror att det betyder ett systemskifte inom äldreomsorgen. Det är vad jag hör när jag lyssnar på förslagen från den borgerliga alliansen. Det är miniminivåer om vad man ska få inom äldreomsorgen med inspiration från djurrättslagstiftningen. Jag tror att man kan vara ganska säker på att med den typen av miniminivåer är det det man får och ingenting annat. Vi hör förslag om stora skattesänkningar - inte just i den här debatten, men det hör vi när era företrädare debatterar finanspolitik och skattepolitik. Vi hör förslag om olika typer av tilläggstjänster som man själv ska betala för. Det är de kombinationerna som kommer att leda till ett systemskifte inom äldreomsorgen där det inte längre är behoven som ska styra och där det inte är generell välfärd på hög nivå för alla som ska gälla. Det blir miniminivåer för alla. De som har råd får sedan köpa tilläggstjänster. Man kanske får lite skatterabatt på de tilläggstjänster man köper, om det till exempel är hushållsnära tjänster. Jag säger bestämt nej till den förändringen inom äldreomsorgen. Vi ska höja ambitionsnivån inom äldreomsorgen. Vi har ingen anledning att vara nöjda, men vi har stor anledning att vara stolta över den modell vi har valt. Vi ska gå vidare. Vi ska investera för att kunna höja kvaliteten generellt inom äldreomsorgen och utveckla viktiga delar. Fru talman! Äldreomsorgen och äldrevården är den stora samhällsreform som ligger framför oss. Det är en stor utmaning att klara de investeringar och den utveckling som krävs för att vi ska kunna bli världens bästa land att åldras i och för att vi ska klara alltfler äldre som vi dessbättre får de kommande åren. Med våra satsningar vill vi dels höja kvaliteten, dels investera för framtiden. Jag har försökt förklara varför det är ideologiskt viktigt för mig som socialdemokrat tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet att investera i en generell välfärd för alla där det är behoven som styr och inte plånboken eller efterfrågan från driftiga anhöriga. Det är inte bara ett ideologiskt viktigt ställningstagande. Det är också ett moraliskt viktigt ställningstagande hur vi förhåller oss till våra äldre. Jag hörde Cristina Husmark Pehrsson säga: Är det den kommande generationen som ska betala? Nej, det är det inte. Det är vi som ska betala. Det är min generation som ska betala. Jag tillhör den generation som drar nytta av den välfärd som den äldre generationen har lagt grunden till med sitt arbete. Jag vet att de prioriterade mig och min generation. Man sade så här: Nästa generation ska få chansen att få det bättre än vad vi hade. De gav oss ett bättre samhälle än vad de hade. De satsade på oss. De prioriterade den kommande generationen. Nu är det dags att betala tillbaka. Det är ett moraliskt ansvar att se till att när den generation som har jobbat och slitit för min generations möjligheter nu är gammal, skröplig och skör och behöver samhällets stöd och insatser ska de finnas där. Det ska vara hög kvalitet och det ska finnas lika för alla. Det är viktigare än skattesänkningar för min generation som fortfarande i huvudsak är frisk och arbetsför.

Erik Ullenhag (Fp)

Anf. 82 Erik Ullenhag (Fp)

Fru talman! Jag tycker att det är modigt av Socialdemokraterna att ha styrt äldreomsorgen i tolv år och sedan gå till val och säga att äldreomsorgen är en huvudfråga för att den inte fungerar. Det är modigt. Men det är bra: Ylva Johansson, jag och Folkpartiet är överens om verklighetsbeskrivningen. Sedan kommer Ylva Johansson med valrörelseskivan, som gör att alltfler blir allt tröttare på politik. Hon kommer med lösryckta citat om skattesänkningar: 250 miljarder. Vilken budgetmotion står det i, Ylva Johansson? Jag kan garantera att Folkpartiet inte, och inte något annat av allianspartierna heller, kommer att göra några skattesänkningar som hotar äldrevården. Jag skulle kunna debattera på samma sätt och säga att Göran Persson talar om sex till sju kronors skattehöjningar i kommunerna. Det gjorde han i en DN-intervju. Men ni har inte lagt fram något sådant förslag, och därför diskuterar vi verkligheten. Ylva Johansson säger att vi inte klarar den framtida välfärden med skattesänkningar. Ja, Ylva Johansson, den stora utmaningen är att vi inte klarar den framtida välfärden om väldigt många i din och min generation, i arbetsför ålder, en miljon människor inte går till jobbet och inte har ett arbete att gå till. Där ligger utmaningen. Jag tänkte ställa en väldigt konkret fråga. Det var intressant att läsa Ylva Johanssons DN-debattartikel häromdagen, "Sjuka åldringar har tvingats bo kvar hemma för länge". Vi måste ha fler äldreboenden, skrev hon där. Ni sade 1998 att det skulle bli fler äldreboenden: Det skulle bli 10 000 nya platser 2002. Det blev 5 000. Alltfler blir, som vi i Folkpartiet brukar säga, fångar i sina egna hem. Den intressanta analysen som vi efterfrågar är: Vad gjorde ni för fel? Ni lovade detta 1998 och 2002. Om någon enda människa ska tro på era löften om fler äldreboenden måste ni förklara vad ni har gjort för fel de år ni har suttit vid makten? Vad har dina företrädare gjort för fel? Det duger inte att Göran Persson byter vårdminister och att det kommer ett nytt ansikte. Förklara och ta ansvar! Varför har det inte blivit fler äldreboenden än tidigare?

Anf. 83 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Erik Ullenhag säger att en miljon människor inte går till jobbet. Det beror på att många av dem är föräldralediga, många av dem har semester och några av dem är sjuka. Det är inte så att vi har en arbetslöshet om en miljon människor. Tvärtom har vi nu en starkt sjunkande arbetslöshet. När vi jämför Sverige med alla andra jämförbara länder i Europa står vi oss mycket väl. Den samhällsmodell som vi socialdemokrater står för visar sig leda till hög sysselsättning och en hög kvalitet i den generella välfärden. Dessa båda delar går att förena därför att vi också vågar ta ut högre skatter. Vi hymlar inte med framtiden. Vi ser hellre skattehöjningar än försämringar av välfärden. Problemet är, Erik Ullenhag, att ni i den borgerliga alliansen alltid har varit pålitliga när det gäller just skattesänkningar. Därför är vi oroliga när ni planerar för framtiden och säger att vi i framtiden inte ska ha så högt skatteuttag som vi har nu. Den framtiden sammanfaller så väl med den tid då det kommer att finnas många fler äldre som behöver vård och omsorg. Det är det som oroar. Man måste våga göra ett ställningstagande och säga vad man prioriterar högst: välfärd för våra äldre eller skattesänkningar som kanske, med dynamiska effekter, kan leda till andra intäkter - vilket vi inte har sett tidigare. Dessutom har det, som Erik Ullenhag mycket väl vet, blivit 17 000 fler platser i äldreboenden under den senaste mandatperioden. Men det har försvunnit platser i de särskilda boendena, och det är jag inte nöjd med. Min bedömning är att vi behöver fler platser i särskilda boenden. Jag vet att man många gånger på god grund har beslutat att lägga ned eller bygga om ett äldreboende. Man vill bygga om flerbäddsrum till enkelrum. Man har fått lägga ned boenden som kanske har varit gamla och uttjänta. Det är vackert så, men summa summarum är det för få platser i dag. Därför måste vi ta till skarpare styrinstrument. Det gör vi nu med riktade investeringsbidrag och en ny lagstiftning.

Erik Ullenhag (Fp)

Anf. 84 Erik Ullenhag (Fp)

Fru talman! Det var ett intressant besked från vårdministern. Vad du egentligen sade var: Vi är nöjda med arbetslösheten i Sverige. Vi lever inte i samma verklighet. Du säger att vi är mycket bättre än alla andra länder. De som kan något vet att vi rapporterar in på ett sätt som är felaktigt enligt EU-regelverket. Vi rapporterar på ett annat sätt för att få lite bättre siffror i statistiken. Men det hjälper inte dem som lever i Stenhagen i Uppsala, min hemkommun. Det hjälper inte dem som lever i Hjulsta eller Rosengård och som inte har ett arbete att gå till. Där går en grundläggande skiljelinje mellan dagens socialdemokrati och Folkpartiet och de andra borgerliga partierna. Vi är inte nöjda med situationen när det gäller arbete. När ni går till val blundar ni för den verklighet där det är alldeles för många som fastnar i den fullständiga ofriheten att inte kunna försörja sig på eget arbete. Och där ligger nyckeln till att klara välfärden. Den här ekvationen kunde ni för 50 år sedan. Får vi människor i arbete så får vi många skattebetalare, och då klarar vi välfärden. Där har Socialdemokraterna fullständigt abdikerat. Så kommer vi till frågan om äldreboenden. Du är inte nöjd med att de särskilda boendena har minskat. Det konstiga är ju att ni lovade 10 000 fler äldreboendeplatser. Sedan drar ni lite på statistiken. Det började med att Göran Persson sade att löftet inte fanns. Sedan insåg han att det nog fanns, eftersom vi plockade fram den rapport där ni presenterade löftet. Sedan kom du till riksdagen och sade: Nja, löftet fanns kanske, men det stod inte i valmanifestet, så därför gäller det inte. Ska ni få någon trovärdighet när det gäller att få fram fler äldreboendeplatser måste ni nog fundera på vad ni har gjort för fel de senaste tolv åren. Vad har ni gjort för fel som gör att människor i dag saknar plats på äldreboende? Ylva Johansson tar upp omsorgsgarantin och säger att det är problematiskt med minimilagstiftning. Man kan diskutera det och ha olika åsikt. Men för mannen i Pajala som dog för att han inte fick tillräcklig omvårdnad hade det varit väldigt bra med en tydlig lagstiftning. För de människor som drabbas av vanvård hade det varit väldigt bra med en tydlig lagstiftning. För de äldre som inte kommer ut regelbundet på sina äldreboenden hade det varit väldigt bra med en tydlig lagstiftning. För de äldre som inte får plats på ett äldreboende vore det bra med en garanti, en pengarna-i-handen-garanti, så att de fick plats på äldreboende. Här finns en skillnad. Jag vill ge individerna rättigheter. Du vill i stället bötfälla kommunerna och ge pengarna till staten. Jag vill se till att den enskilde äldre har en piska att sätta upp mot myndigheter och kommuner.

Anf. 85 Ylva Johansson (S)

Fru talman! När det gäller arbetslösheten finns en stor skillnad mellan oss två. Vi socialdemokrater för en politik som just nu skapar mellan 300 och 400 nya jobb varje arbetsdag. I den takten skapas nya jobb, framför allt i den privata sektorn, i dag i Sverige. Vi är inte nöjda med att vi fortfarande har arbetslöshet, men vi är mycket nöjda med utvecklingen som just nu skapar så många nya arbeten. Ditt och alliansens problem, Erik Ullenhag, är att ert förslag för nya jobb är lägre skatter. Titta på de länder i Europa som har lägre skatter! Har de högre sysselsättning än Sverige? Nej, det har de inte. Svaret på hur man bekämpar arbetslösheten är inte lägre skatter. När man går på den politiken spelar man samtidigt hasard med framtidens välfärd. Vi vet att man kan förena hög skatt, hög välfärd och hög sysselsättningsgrad. Det är en ekvation som vi har varit relativt duktiga på. Vi tänker fortsätta på den vägen. Den kräver också att man orkar föra en sammanhållen ekonomisk politik och inte alltför snabbt springer i väg och lovar stora skattesänkningar. Jag vet att Erik Ullenhag inte har fler repliker, men jag kan inte undgå att bli upprörd när han säger att det faktum att människor drabbas av vanvård - eller exemplet med mannen i Pajala som var demenssjuk och gick ut och frös ihjäl - skulle bero på att det är tillåtet enligt nuvarande lagstiftning. Det är väldigt grovt sagt. Det är ju inte så. Vanvård är på inget sätt tillåten enligt nuvarande lagstiftning och nuvarande regelverk. Jag hoppas att vi kan vara överens om att det inte är där det brister när vi får höra talas om dessa mycket upprörande fall. Det är inte regelverket som brister, så att det skulle vara tillåtet att lämna en gravt demenssjuk människa ensam så att han riskerar att gå ut och frysa ihjäl i snön. Det är på inget sätt tillåtet enligt nuvarande lagstiftning.

Anf. 86 Chatrine Pålsson (Kd)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Ylva Johansson för många spännande debatter och framför allt för att hon som statsråd har varit här så ofta. Det uppskattar vi väldigt mycket. Jag och mina borgerliga kolleger blir upprörda över det sätt på vilket man ser arbetslösheten och utanförskapet här i vårt land. Jag träffar många arbetslösa som är förtvivlade för att deras människovärde blir så kränkt. De behövs inte i samhället. Unga tjejer och killar som har utbildat sig får veta att de inte behövs. Märk väl att det inte bara är pengar de tar upp med mig, utan de tar upp människovärdesfrågorna. Jag tycker att det är ett misslyckande av stora mått när så många människor i dag står utanför arbetsmarknaden. Det spelar ingen roll exakt hur många de är. Oavsett om det är 1 miljon eller 1 ½ miljon eller 800 000 är det alldeles för många. Statsrådet säger här: Visst kan vi i den här generationen betala skatt, vi som är friska. Ja, Ylva Johansson och jag har bra betalt. Vi kan betala skatt. Men tänk på alla dem som inte har det så i dag! De lyssnar säkert inte till den diskussionen. Sedan måste jag ta upp frågan om de här garantierna och de här nivåerna, som vi ska sätta. Jag lovar Ylva Johansson att när vi pratar om värdighetsgaranti, och det har vuxit fram, gör vi det enbart för att det inte fungerar i dag. Vi har kunnat läsa om och uppleva fruktansvärda situationer, hur människor inte får det allra mest primära. Och min fråga är: Ska vi hålla på lika många gånger som ni sade? Det var precis samma argument när det gällde vårdgarantin. Det var precis samma retorik Ylva Johansson använde som man har använt i den här kammaren åtminstone 20 gånger.

Anf. 87 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Låt mig först prata om arbetslösheten igen. Vi kommer tillbaka till den. Det är naturligtvis så att varje människa som är arbetslös är ett oerhört slöseri för samhället. Och det är inte den människans fel att hon eller han inte har arbete. Det är därför vi inte tror att man skapar fler arbeten genom att attackera den personen som är arbetslös utan genom att attackera arbetslösheten och se till att vi har en ekonomisk utveckling som skapar fler arbeten. Ni har ju valt, i alliansen, att attackera de arbetslösa och tror att det därmed skulle skapa fler arbeten. Det kommer att leda till lägre lönenivåer - det är vad det kommer att leda till. Ni vill inte se att vi faktiskt för en politik som under de tolv år då vi har haft regeringsmakten har skapat 300 000 nya riktiga jobb i Sverige. Just nu är det en mycket stark utvecklingstakt, 300-400 nya jobb varje arbetsdag. Om den här takten fortsätter motsvarar det ett nytt Ericsson i kvartalet. Det är klart att jag är stolt över den utvecklingen. Samtidigt vet jag att det är en tragedi för varje människa som är arbetslös. Det är därför som jag säger nej till alliansens förslag om att ta bort alla de insatser som vi faktiskt har i dag för att hjälpa arbetslösa tillbaka till arbete. Men jag vill komma tillbaka till detta med vårdgarantin. Och då vill jag ställa en fråga: Menar du, Chatrine Pålsson, att det skulle vara förenligt med nuvarande lagstiftning att inte ge människor det allra mest grundläggande inom äldreomsorgen? Det var så du formulerade dig. Vi behöver en minimilagstiftning för att ge människor det allra mest grundläggande. Då undrar jag: Har vi inte en lagstiftning i dag? Är det lagstiftningen som tillåter att man inte ger människor det mest grundläggande inom äldreomsorgen i dag?

Anf. 88 Chatrine Pålsson (Kd)

Fru talman! Ja, jag skulle vilja påstå att lagstiftningen i dag inte räcker för att kunna garantera varje människas rättighet till en god vård och omsorg. Det hävdar jag med bestämdhet. När det gäller vårdgarantin och den retoriken vet jag att socialdemokrater sade precis likadant: Vi vill ha, och det ska vara hög tillgänglighet. Annars ska alla vänta tre månader eller vad det nu är. Det är ju inte det som det här handlar om, utan det handlar om att enskilda människor ska få en garanti för att de får vård i rimlig tid. Och garantier behövs enbart när systemen inte fungerar. Finns det inte långa vårdköer och finns det inte människor som inte får den vård de behöver så behöver vi inga garantier. Sedan undrar jag en annan sak, Ylva Johansson, som normalt sett är en klok kvinna: Vem i alliansen har attackerat arbetslösa? Vi attackerar Göran Persson och hans fögderi. Jag gör det många gånger fast jag är en snäll människa. Jag tycker att det är regeringens misslyckande, och det är vi som tar parti för de enskilda som är satta i utanförskap. Vi vill hitta lösningar, så att de inte ska vara i utanförskap. Och då säger vi så här: Om fler kommer i jobb kommer det in skatt från fler människor. Ylva Johansson säger alltid: Om ni tar bort våra skattesatser rasar välfärden. Vi har ett annat koncept, och vi får in skattemedel ändå. Vi vill att det ska vara fler som betalar. Är det klart?

Anf. 89 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Ju fler som arbetar och betalar skatt desto större skatteintäkter har vi naturligtvis. Det är så den svenska modellen fungerar, och den fungerar bra. Den fungerar mycket bättre än de borgerliga modeller som vi har sett i många andra europeiska länder som förenar en lägre sysselsättningsgrad med en lägre skattenivå och en lägre ambition inom välfärden. Vi tänker fortsätta med den socialdemokratiska och svenska modellen i framtiden. Ni föreslår ju, i alliansen, att den som är arbetslös ska få sänkt ersättning. Det ligger i era förslag. Ni föreslår också att man ska tvingas ta arbete efter en längre tid till en ännu lägre nivå än vad man tvingas till i dag. Det här innebär att man, om man har 18 000 i månaden innan man blir arbetslös, efter ett år ska tvingas att ta ett arbete för under 10 000 kr i månaden. Det är vad era attacker mot de arbetslösa innebär. Det blir sänkta nivåer för de arbetslösa och på sikt sänkta lönenivåer i hela kollektivet. Det är den politik som ni för, och ni tror att det ska leda till fler jobb. Vi tror inte det. Vi har inte sett det fungera någon annanstans i Europa, och vi vill inte driva en sådan politik. Vi tar i stället vägen med hög sysselsättning, hög skattenivå, hög ambition i välfärden. Sedan vill jag ändå säga något om det här med minimilagstiftning. Om man inför en minimilagstiftning inom äldreomsorgen går man en helt annan väg än man gör någon annanstans inom välfärden. Inget annat område styr vi genom att lagstifta om hur ofta man ska bli bytt på, hur ofta man ska få mat, hur ofta man ska få komma ut. Djurrättslagstiftningen är det enda området där vi har den typen av detaljreglering. Jo, det finns ett område till förresten. Fångarna styr vi på det sättet också. Men det sker ingen annanstans i välfärden, inte i barnomsorgen, inte i skolan, inte i sjukvården. Och vi ska inte heller göra det i äldreomsorgen. Vi ska ha mycket högre ambitionsnivåer än så om jag får vara med och styra.

Annika Qarlsson (C)

Anf. 90 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! Jag ska bara upplysa den som möjligtvis lyssnar på debatten om att det är en nationell utvecklingsplan för vård och omsorg om äldre som vi debatterar. Det kan verka lite konstigt, men så är det. Från Centerpartiet har vi sagt att vi välkomnar planen. Vi tycker att det är bra att den kommer, att det blir ett helhetsgrepp. Vi är inte riktigt nöjda med detaljregleringen och tror inte heller att den ökade regelstyrningen är den väg som man ska gå fram. Vi hade hellre velat ha en ökad flexibilitet, alltså en större makt i verksamheten för personalen men också för dem som är i behov av både vården och omsorgen. För att göra en bild av det hela ska jag hänga på ditt rullatorspår, från ditt anförande. Fram till 2002, när jag kom in i riksdagen, jobbade jag på ICA i Sollebrunn. Klockan 9 när vi öppnade portarna hade vi ett rullatorrace. Det var de som hade varit uppe tidigt och äntligen hade en träffpunkt i byn. De drog in i affären, och så tog de en sväng för att se vad vi hade för något gott och bra att erbjuda. De tog en sväng för att prata med oss borta i charken och så vidare. Sedan framåt lunchtid kom nästa gäng, de som inte var riktigt lika morgonpigga, som också hade sin lilla rullator och kunde ta sig runt i butiken. När de blev trötta i benen kunde de sätta sig ned och språka en stund om livet och om vad de eventuellt kände för att laga till middag. Det jag vill komma fram till är att alla de här personerna hade sina olika scheman. De hade sina olika tider. De vaknade vid olika tider. Det var olika vad de ville äta, vad de ville göra, vem de pratade med i butiken. Jag kan känna att det blir ett feltänk, för någonstans säger du att generell välfärd är lika för alla. Men lika för alla blir inte lika för alla, för vi har olika behov. Det jag skulle vilja ha svar på är: Varför ska vi här i Sverige omyndigförklara de äldre?

Anf. 91 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Det är roligt att höra Annika Qarlsson säga att man vill ha mindre regelstyrning när vi precis har hört hennes alliansbröder och -systrar säga: På grund av att vi har för lite regler vanvårdas människor i dag. Ni står långt ifrån varandra, kan jag konstatera. Men vi släpper det spåret, och jag ska svara på frågan. Jag tycker att man ska få påverka och välja själv. Jag tycker inte att alla ska ha samma äldreomsorg, men jag tycker att alla ska ha samma rätt till äldreomsorg och att man ska få den efter behov och inte utifrån efterfrågan eller plånbokens tjocklek. Men det betyder inte att den ska se likadan ut. Om den såg likadan ut skulle den bli väldigt olika för olika människor. Ska man ha en likvärdig äldreomsorg måste den utformas väldigt olika. I dag har man för liten möjlighet att påverka sin egen äldreomsorg. Det beror ofta på att ambitionsnivån faktiskt är för låg. Det finns för lite personal. Det handlar inte om att man kan välja om den här personen ska göra det eller det. Den personen har knappt tid att göra ens det mest grundläggande därför att bemanningen är för låg. Därför behöver vi höja ambitionsnivån. Vi behöver mer personal inom äldreomsorgen. Framför allt behöver vi mer kvalificerad personal både genom kompetensutveckling av den personal som redan finns och genom att anställa fler. Vi behöver sjukvårdsutbilda personal så att det blir möjligt för den som är beroende av andra människors hjälp och insatser att verkligen påverka och göra det i en dialog. De ska inte behöva se alltför många olika ansikten. Det är många gånger det som de allra mest vill ha - att det inte kommer så många olika hem till en utan att man har en chans att skaffa sig en relation till dem som kommer. Då är det mer pengar till fler tjänster och kompetensutveckling samt satsning på dem som jobbar inom äldreomsorgen som är de allra viktigaste insatserna för att man ska få större inflytande själv.

Annika Qarlsson (C)

Anf. 92 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! Då ska jag bygga på med ytterligare förslag som ministern kan ta med sig. Öppna vård- och omsorgssektorn så att det blir fler av den kompetenta personalen som kan starta avknoppningsverksamhet och driva verksamhet utifrån vad deras gamla är intresserade av. Det kan vara inriktning på olika varianter. En del vill ha mer uteverksamhet, en del kanske vill ha tillgång till djur därför att man kanske haft djur hela sitt liv och vill fortsätta med det. Vi var tidigare inne på dem som tappar svenskan och behöver ha omsorg på sitt modersmål. Det finns en mängd olika varianter, men någonstans i den nationella handlingsplanen handlar det om att allting ska vara styrt efter hur Rosenbad har bestämt att äldreomsorgen ska se ut. Det är det som blir ett bekymmer. I alla dessa delar försöker vi i olika reservationer att föra makten tillbaka till människor, till de gamla som kanske skulle vilja köpa en tjänst eller ha tillgång till hemservice utan att någon i kommunen har sagt: Ja, du får lov att använda den här timmen till det. Ja, du får de här timmarna. Vi vill föra makten till var och en på ett helt annat sätt. Vi kan stå och prata om valfrihet bägge två, men vi pratar egentligen om två vitt skilda saker. Det jag känner och det jag möter när jag är ute är att de gamla har kunnat göra sina val från det att de började försörja sig. De kanske inte ens var i 18-årsåldern utan var 14, hade konfirmerats och tog sitt första arbete. Sedan dess har de kunnat välja och styra och bestämma över sitt liv inom vissa bestämda gränser självklart. Men när de blir gamla får de inte göra det längre. Hallå, sluta omyndigförklara våra gamla!