Narkotikabrottslighet
Betänkande 1990/91:JuU32
Justitieutskottets betänkande
1990/91:JUU32
Narkotikabrottslighet
Innehåll
1990/91 JuU32
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om åtgärder i kampen mot den internationella narkotikabrottsligheten. Förslaget innefattar godkännande av en FN-konvention mot narkotika och därmed sammanhängande ändringar i brottsbalkens bestämmelser om häleri.
Utskottet tillstyrker regeringsförslaget.
Med anledning av motionsyrkanden förordar utskottet lagstiftningsåtgärder i syfte att ingripa mot biltillgrepp.
I betänkandet behandlar utskottet också ett antal motionsyrkanden om skärpningar av narkotikalagstiftningen. Dessa avstyrks. I detta hänseende har flera reservationer och ett särskilt yttrande fogats till betänkandet.
Propositionen m.m.
I proposition 1990/91:127 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen dels godkänner Förenta nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, dels antar vid propositionen fogade förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.,
3. lag om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg.
Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 8.
I samband med propositionen behandlar utskottet en med anledning av propositionen väckt motion samt yrkanden i motioner väckta under den allmänna motionstiden i år. Motionsyrkandena redovisas på s. 6 f.
Lagförslagen, som granskats av lagrådet, har följande lydelse.
Motionerna
Motion väckt med anledning av propositionen
1990/91:Ju36 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens proposition 1990/91:127 om Sveriges tillträde till FNs narkotikabrottskonvention, m.m. med anledning av vad i motionen anförts om att rättssäkerhetsaspekten inte beaktas.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden
1990/91:Ju607 av Allan Ekström och Nic Grönvall (båda m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av rekvisiten för häleri i 9 kap. 6 § brottsbalken som förordats i motionen.
1990/91:Ju608 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar att i 10 kap. 7 § brottsbalken om olovligt brukande införa ett andra stycke, vari stadgas att om brottet är grovt döms till fängelse i högst två år.
1990/91:Ju613 av Göran Magnusson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en strängare straffrättslig syn på kokain.
1990/91:Ju626 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att straffmaximum för brottet olovligt brukande enligt 10 kap. 7 § första stycket brottsbalken skall vara fängelse i högst ett år,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den snarast framlägger förslag om sådana ändringar i 9 kap. 6 § brottsbalken att ansvar för häleri kan ådömas även i de fall förbrottet är tillgrepp av fortskaffningsmedel.
1990/91:Ju636 av Karin Israelsson (c) och Anders Castberger (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar att påföljden enligt narkotikastrafflagen för "eget bruk" av narkotika skall vara böter eller fängelse i högst sex månader.
1990/91:Ju647 av Elisabeth Fleetwood och Ingrid Sundberg (båda m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fängelse som möjlig påföljd för innehav av narkotika för eget bruk.
1990/91:Ju648 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbudet mot befattning med och bruk av narkotika.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So336.
1990/91:Ju802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av narkotikakonsumtion och strängare straff för narkotikabrott.
1990/91:Ju819 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett effektivare samarbete på narkotikaområdet i Norden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbudet mot befattning med och bruk av narkotika.
1990/91:Ju821 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av narkotikabekämpningen,
30. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av narkotikastrafflagen att gränserna för vad som skall betraktas som innehav av narkotika sänks,
31. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av narkotikastrafflagen att påföljden för brottet innehav av narkotika skärps till att omfatta böter eller fängelse.
1990/91:Ju826 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgångspunkter för narkotikapolitiken,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om strängare påföljd för narkotikabrott enligt vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om ringa narkotikabrott enligt vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om strängare påföljd för grovt narkotikabrott enligt vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om strängare påföljd för dem som smugglar narkotika genom att svälja den,
1990/91:Ju835 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om drogpolitiken,
10. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen när det gäller narkotikabrott enligt vad i motionen anförts beträffande straffskalor.
Utskottet
Inledning
År 1988 upprättades inom justitiedepartementet promemorian (Ds 1988:27) Häleri vari föreslogs ändringar av bl.a. bestämmelserna i brottsbalken (BrB) om häleri och häleriförseelse. Förslagen hade samband med ett inom Förenta nationerna pågående arbete med en konvention mot olaglig hantering av narkotika.
Det nämnda konventionsarbetet avslutades genom att Förenta nationerna den 19 december 1988 antog en konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (här benämnd narkotikabrottskonventionen).
Därefter utarbetades inom justitiedepartementet promemorian (Ds 1990:53) Sveriges tillträde till FNs narkotikabrottskonvention. I promemorian föreslås dels att Sverige ratificerar konventionen, dels vissa lagändringar i BrBs bestämmelser om häleri.
De nämnda promemoriorna och remissbehandlingen av dem ligger till grund för propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att Sverige skall ratificera narkotikabrottskonventionen.
Konventionen innehåller bl.a. bestämmelser om skyldighet att kriminalisera s.k. tvätt av inkomster från narkotikabrottslighet, dvs. hjälp att dölja eller omsätta vinsterna från denna verksamhet. I propositionen föreslås därför ändringar i bestämmelserna om häleri i BrB. Det föreslås att straffansvaret utvidgas för den som otillbörligen främjar någons möjligheter att tillgodogöra sig värdet av egendom som härrör från ett brottsligt förvärv eller annars medverkar till att dölja att egendom har förvärvats genom brott. Ändringen gäller emellertid inte endast den som döljer inkomster från narkotikabrottslighet. Genom lagändringen ökar också möjligheterna att ingripa mot den som medverkar till att dölja vad som har förvärvats genom t.ex. stöld eller rån.
Förslaget till ändringar i häleribestämmelserna innebär vidare att ansvaret för befattning med misstänkt brottsgods utvidgas. I anslutning härtill föreslås en ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen), som medför ökade möjligheter att ta egendom i förvar.
Genom en särskild lag föreslås att regeringen ges befogenhet att tillåta främmande stat att ingripa mot ett svenskt fartyg, för det fall det finns misstanke om att fartyget används för narkotikabrottslighet som berör den främmande staten.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Utskottets överväganden
Allmänt
Sverige har tidigare ratificerat två inom FN utarbetade narkotikakonventioner, dels 1961 års allmänna narkotikakonvention (Single Convention on Narcotic Drugs) och 1972 års tilläggsprotokoll till denna, dels 1971 års konvention om psykotropa ämnen (Convention on Psychotropic Substances).
Syftet med 1988 års narkotikabrottskonvention är att komplettera de tidigare konventionerna och förstärka det internationella samarbetet ytterligare samt att effektivisera insatserna mot den internationella narkotikabrottsligheten. De straffbestämmelser som parterna åtar sig att införa på det nationella planet sträcker sig längre än bestämmelserna i de tidigare konventionerna. Konventionen innehåller nämligen förpliktelser för parterna att i olika hänseenden straffbelägga inte bara illegal framställning, försäljning och innehav av narkotika utan också förfaranden som innebär hjälp att dölja eller omsätta vinsterna från den illegala marknaden. Också frågor om förverkande, utlämning och annat internationellt rättsligt samarbete tas upp i konventionen, och betydelsen av bistånd mellan parterna betonas. Konventionen innehåller också bestämmelser om ökade kontrollåtgärder, bl.a. olika former av samarbete mellan ländernas polis- och tullmyndigheter, kontroll av fraktföretag och av export- och importförsändelser. Även frågor som hänger samman med ingripanden mot olagliga narkotikatransporter till havs behandlas i konventionen.
Konventionen trädde i kraft den 11 november 1990. Hittills har den tillträtts av 26 stater. Ca 90 stater har undertecknat konventionen.
Sveriges tillträde till konventionen m.m.
I propositionen föreslås att Sverige tillträder narkotikabrottskonventionen. Det konstateras att det främst är i ett hänseende som Sveriges tillträde till konventionen kräver ändrade svenska regler. Detta gäller bestämmelserna i artikel 3 (prop. s. 65 f) om straffansvar för befattning med egendom som härrör från olaglig narkotikahantering, i första hand punkt 1 b om kriminalisering av gärningar som innebär bistånd till att omsätta vinster från olaglig narkotikaverksamhet eller hjälp att på annat sätt dölja varifrån tillgångarna härrör. Även bestämmelsen i punkt 1 c:i om kriminalisering av innehav eller användning av egendom som härrör från sådan brottslighet har betydelse i sammanhanget.
För att den svenska lagstiftningen skall motsvara åtagandena enligt konventionen föreslås sålunda i propositionen att bestämmelserna om häleri i BrB utvidgas. Den föreslagna utvidgningen skall dock inte avse endast narkotikabrottslighet, vilket konventionen handlar om, utan får en generell räckvidd. Även oaktsamt handlande skall enligt förslaget kunna föranleda straff.
Ansvarsbestämmelserna om häleri finns i 9 kap. 6 och 7 §§ BrB. I 6 § första stycket kriminaliseras tre olika typer av gärningar; att ta befattning med en sak som har frånhänts någon genom brott (sakhäleri), att bereda sig otillbörlig vinning av någons brottsliga förvärv (vinningshäleri) och att göra gällande en fordran som har tillkommit genom brott (fordringshäleri). Gärningarna är kriminaliserade även vid oaktsamhet (7 §).
De i propositionen föreslagna ändringarna innebär följande. Utöver vad nu gäller skall ansvar för häleri kunna ådömas den som med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta någon annan sådan åtgärd med egendom som härrör från ett brottsligt förvärv. Ansvar skall kunna komma i fråga även för den som på annat sätt otillbörligen främjar möjligheterna för någon att tillgodogöra sig sådan egendom eller värdet därav.
Enligt förslaget skall de nuvarande bestämmelserna i 9 kap. 6 § första stycket BrB om uppsåtliga häleribrott kompletteras med de nya formerna av häleri. Vidare har bestämmelsen om häleri som är ringa överflyttats till 7 §. Ett par omarbetningar i förtydligande syfte har också gjorts. Redaktionellt har den ändringen skett att de olika formerna av häleri tagits upp under olika punkter i första stycket i 6 §. Punkterna 1, 2 och 5 motsvarar gällande rätt. Under punkterna 3 och 4 regleras de nya formerna av häleri.
I motion Ju36 hemställs om avslag på propositionen. Motionärerna anser att rättsäkerhetsaspekterna inte tillräckligt beaktats vid utformningen av de nya bestämmelserna. Bakom motionsyrkandet ligger farhågor om problem som kan uppstå vid tillämpning av de nya bestämmelserna om häleri när man kommer in på bedömningen av om någon främjat möjligheterna för någon annan att tillgodogöra sig vad som trätt i stället för egendom som härrör från brottsligt förvärv. Motionärerna kan inte se någon gräns för hur många led tillbaka som träffas av nykriminaliseringen. De begär att ytterligare utredning för att se över rättssäkerhetsaspekterna i lagstiftningen skall ske innan Sverige tillträder narkotikabrottskonventionen.
Utskottet, som i denna fråga ansluter sig till justitieministerns överväganden i propositionen (se s. 41 f och 52 f), noterar att den nya regleringen i och för sig kan tillämpas på flera led i en kedja av olika personer. Utskottet vill emellertid framhålla att det straffrättsliga systemet och den praktiska verkligheten uppställer tämligen klara begränsningar för tillämpningen. I praktiken torde nämligen endast förfaranden i något eller några led komma att omfattas eftersom det normalt inte går att följa kedjan längre. En motsvarande begränsning uppställs också av kravet på klarläggande av gärningsmannens uppsåt. En betydelsefull inskränkning ligger också däri att gärningsmannens handlande skall ha skett "otillbörligen".
Utskottet, som erinrar om att den föreslagna regleringen lämnats utan erinran av lagrådet, avstyrker bifall till motionen.
Utskottet godtar den i propositionen föreslagna lydelsen av 9 kap. 6 § BrB och förordar att riksdagen godkänner narkotikabrottskonventionen.
Utvidgat straffansvar för befattning med misstänkt brottsgods
Enligt 9 kap. 6 § BrB inträder ansvar för häleri (sakhäleri) för den som på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott. Straffbestämmelsen förutsätter att egendomen har frånhänts annan genom brott. Denna förutsättning -- kravet på s.k. styrkt förbrott -- innebär att åklagaren i hälerimål måste visa att ett sådant brott föregått hälerigärningen.
År 1980 infördes ett nytt andra stycke i 9 kap. 6 § BrB (prop. 1979/80:66, JuU26, rskr. 183). Enligt denna bestämmelse kan under vissa förutsättningar ansvar för sakhäleri komma i fråga fastän det inte är styrkt att ett förbrott har förövats. Det räcker att det skäligen kan antas att egendomen är frånhänd annan genom brott. Syftet med bestämmelsen var framför allt att komma åt den etablerade häleribrottsligheten, och bestämmelsen är tillämplig endast om gärningen -- befattning med misstänkt brottsgods -- skett vid utövning av näringsverksamhet eller som ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning. Brottstypen har kommit att kallas "näringshäleri". Avsvar för näringshäleri avser endast "förvärv" och "mottagande" av egendomen.
Redan i 1980 års lagstiftningsärende diskuterades frågan om att ge kriminaliseringen en generell omfattning. Som skäl anfördes att det borde vara straffbart att ta befattning med vad som på goda grunder kunde misstänkas vara stöldgods oberoende av om det skedde i viss verksamhet eller inte. Med hänsyn till att uppmjukningen av kravet på styrkt förbrott var en principiell nyhet och till att syftet främst var att komma åt den organiserade häleriverksamheten lades inte något sådant förslag fram. I propositionen angavs dock att frågan borde kunna tas upp till förnyat övervägande sedan erfarenheter vunnits av tillämpningen av den nya bestämmelsen (prop. 1979/80:66 s. 14).
I den nu aktuella propositionen (s. 48 f) läggs ett sådant förslag fram. Det föreslås att en generell kriminalisering av befattning med misstänkt brottsgods införs. Fall som inte omfattas av den nuvarande bestämmelsen i 9 kap 6 § andra stycket BrB skall, enligt förslaget, rubriceras som häleriförseelse och bestraffas med böter eller fängelse i högst sex månader. En bestämmelse härom föreslås bli upptagen i 9 kap. 7 § andra stycket 1 BrB. En konsekvensändring föreslås i stöldgodslagen (1 § första stycket).
Utskottet delar uppfattningen att ökade insatser bör göras mot häleribrottsligheten och välkomnar förslaget till en generell kriminalisering av befattning med misstänkt brottsgods. Utskottet kan ställa sig bakom den lagtekniska lösning för ändamålet som föreslagits i propositionen.
Även förslaget om en komplettering av stöldgodslagen innebärande att det blir möjligt att ta sådan egendom i förvar som varit föremål för brott enligt den nya generella bestämmelsen kan utskottet ställa sig bakom.
I motion Ju607 begärs en ändring i den aktuella häleribestämmelsen så att kravet på styrkt förbrott slopas. Motionen i denna del får anses tillgodosedd genom det förslag i propositionen som utskottet nu ställt sig bakom.
Olovligt brukande m.m.
Högsta domstolen har nyligen (NJA 1990 s. 9) i ett avgörande ansett att tillgrepp av fortskaffningsmedel inte kan utgöra förbrott till häleri. Däremot har förutsättning i målet funnits för ådömande av ansvar för olovligt brukande jämlikt 10 kap. 7 § första stycket BrB.
Straffet för olovligt brukande är böter eller fängelse i sex månader (10 kap. 7 § första stycket BrB). Är brottet grovt kan dömas till fängelse i högst två år (10 kap. 7 § tredje stycket BrB). Omständigheter som kan medföra att brottet bedöms som grovt är exempelvis att gärningen avsett mycket värdefull egendom eller förorsakat stor skada eller olägenhet (jfr prop. 1985/86:65 s. 47).
Några motioner tar upp frågor i anslutning till det ovannämnda rättsfallet mot bakgrund av olägenheterna med det ökande antalet tillgrepp av fortskaffningsmedel. I motion Ju626 förespråkas att tillgrepp av fortskaffningsmedel skall kunna utgöra förbrott till häleri. I motion Ju607 framförs liknande synpunkter. I den förstnämnda motionen förordas att maximistraffet för normalbrottet olovligt brukande höjs till fängelse i ett år. I motion Ju608 förordas införandet av ett grovt brott vid olovligt brukande med ett maximistraff av fängelse i två år. De två sistnämnda yrkandena syftar till att häktning skall kunna komma i fråga vid olovligt brukande.
Inledningsvis kan utskottet, när det gäller kravet på införande av ett grovt brott vid olovligt brukande, konstatera att en sådan ansvarsbestämmelse med det maximistraff som efterlyses i motion Ju608 sedan år 1986 finns införd i BrB. Motionen avstyrks.
I en skrivelse till justitiedepartementet har riksåklagaren och rikspolisstyrelsen nyligen begärt lagändringar liknande dem som framförs i motionerna. Bl.a. föreslås att ett rekvisit vid bedömande av om olovligt brukande skall anses som grovt brott skall vara att gärningen avsett ett olovligen tillgripet motordrivet fortskaffningsmedel.
Liknande frågor har väckts också under remissbehandlingen i det nu aktuella lagstiftningsärendet. I propositionen (s. 50) anförs att frågorna skall övervägas inom regeringskansliet i annat sammanhang.
Utskottet, som delar motionärernas oro över det ökande antalet tillgrepp av fortskaffningsmedel, anser att regeringen snarast bör förelägga riksdagen förslag till erforderlig lagstiftning. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju607 och Ju626 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Inriktningen av narkotikapolitiken m.m.
I några motioner tas upp inriktningen av narkotikapolitiken och narkotikabekämpningen. I motion Ju826 begärs ett riksdagsuttalande om utgångspunkterna för narkotikapolitiken; målet skall vara att få ett narkotikafritt Sverige där ingen skall kunna missbruka narkotika utan att möta en tydlig reaktion. Motion Ju821 förespråkar bekämpning av narkotikamissbruk i alla led; vid produktion, vid gränserna och framför allt i brukar- och langarleden. I motion Ju835 förordas en enhetlig drogpolitik.
Kampen mot narkotikabrottsligheten är en av de viktigaste kriminalpolitiska uppgifterna och 1984 års narkotikapolitiska beslut (prop. 1984/85:19 och 46, JuU12, SoU8, SkU9 och UbU7) utgör grunden för en samordnad och intensifierad narkotikapolitik. Målet är att skapa ett narkotikafritt samhälle där annat bruk av narkotika än det som är medicinskt motiverat inte kan accepteras. -- Åtgärderna har bl.a. inriktats på att hindra införsel och spridning av narkotikan, att förbättra det förebyggande arbetet och att skapa en mer heltäckande vård- och behandlingskedja. Under senare år har stora satsningar också gjorts som ett led i aids-bekämpningen.
Regeringen tog under hösten 1989 ett initiativ i syfte att stärka den nationella kampen mot narkotikan. En aktionsgrupp mot narkotika inrättades. I aktionsgruppen ingår bl.a. riksåklagaren, generaldirektörerna för kriminalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen, generaltulldirektören, rikspolischefen, företrädare för kommun- och landstingsförbunden och ordförandena för ATHENA-gruppen, statens ungdomsråd och regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor. Aktionsgruppen har bl.a. initierat en offensiv över hela landet för att stärka det drogförebyggande arbetet. I samarbete med ATHENA (arbetsgrupp, i vilken ingår representanter för folkrörelser och myndigheter som arbetar med drogfrågor) har aktionsgruppen bl.a. engagerat kommuner, skolor och frivilliga organisationer för att ytterligare stärka det drogförebyggande arbetet. Gruppen har samlat narkomanvård, polis, kriminalvård och andra berörda i landets samtliga län i syfte att stärka de samordnade insatserna mot narkotikamissbruket i kommunerna. Särskilda insatser har vidare gjorts mot detaljhandeln med narkotika. En landsomfattande offensiv mot narkotikahanteringen på lokal nivå har på aktionsgruppens initiativ inletts i år under april månad och skall koncentreras till perioderna för skolavslutningen och skolstarten då nyrekryteringen av missbrukare anses vara störst. Syftet med satsningen är att bekämpa gatulangning och allt öppet missbruk av narkotika, att förmå narkotikamissbrukare att söka vård och att motverka rekryteringen av nya missbrukare. Offensiven skall genomföras i nära samverkan mellan polis, åklagare och socialtjänst och på vissa håll även tullen. Gruppen har också initierat åtgärder riktade mot spridningen av kokain, bl.a. i samarbete med restaurangbranschen, liksom insatser för att bekämpa missbruket bland flyktingar och invandrare. Aktionsgruppen skall avsluta sitt arbete den 1 juli 1991 med en rapport.
Riksdagen har tidigare i år ställt sig bakom de riktlinjer för resursanvändningen för polisen som föreslagits i budgetpropositionen (se prop. 1990/91:100, bil. 15 s. 65--67, JuU23, rskr. 214), och som bl.a. innebär att en större andel av de totala polisresurserna tas i anspråk för den preventiva verksamheten, vilket i många fall sägs ge bäst resultat när det gäller att komma till rätta med bl.a. narkotikahantering. Såvitt gäller spaning och utredning skall polisens insatser särskilt inriktas på bl.a. narkotikabrott. Enligt vad utskottet erfarit har i Stockholm den s.k. gatulangningsgruppen personellt utökats under senare tid och en stor satsning har där nyligen inletts mot langning och missbruk av narkotika. Aktionen är ett resultat av rikspolisstyrelsens narkotikamanifest.
Såvitt gäller missbrukarvården har riksdagen nyligen förelagts en proposition om en tillfällig omläggning av statsbidraget till missbrukarvård som bl.a. syftar till att ge förutsättningar för en snabb utbyggnad av institutionsresurserna för de mest utsatta grupperna (se prop. 1990/91:96, SoU14).
Enligt utskottets uppfattning görs stora insatser mot narkotikamissbruket och narkotikahanteringen, och den nuvarande inriktningen av detta arbete kan utskottet helt ställa sig bakom. Utskottet anser inte att något ytterligare uttalande från riksdagens sida när det gäller inriktningen av narkotikapolitiken är nödvändigt. Yrkandet härom i motion Ju826 avstyrks.
När det gäller yrkandet i motion Ju821 om bekämpning av narkotikan i alla led anser utskottet att aktionsgruppens ovan redovisade arbete har mycket stor betydelse. Utskottet utgår från att aktionsgruppens rapport kan lägga grunden till ett fortsatt arbete på den inslagna vägen med ett utvecklat samarbete olika myndigheter emellan. Utskottet vill också erinra om att den konvention som utskottet nu tillstyrkt tillträde till täcker hela kedjan av den illegala hanteringen från odling och tillverkning till åtgärder mot efterfrågan och missbruk av narkotika. Något särskilt uttalande i frågan från riksdagens sida är enligt utskottets uppfattning inte erforderligt och utskottet avstyrker bifall till berört motionsyrkande.
I anslutning till yrkandet i motion Ju835 om ett uttalande om en enhetlig drogpolitik vill utskottet erinra om den nyligen på riksdagens bord lagda propositionen om vissa folkhälsofrågor (prop. 1990/91:175). I propositionen föreslås att ett folkhälsoinstitut skall inrättas den 1 januari 1992 med huvuduppgift att på nationell nivå driva folkhälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete av sektorsövergripande karaktär. Utskottet noterar att det föreslås att institutet inledningsvis skall bedriva olika program, varav ett skall vara inriktat på alkohol- och drogprevention. Vissa av programmen föreslås vara av permanent karaktär, som alkoholprogrammet, medan andra, enligt propositionen, bör vara tidsbegränsade och bli beroende av aktuella folkhälsoproblem och målgrupper. I propositionen behandlas vidare den framtida alkoholpolitiken. Här understryks att målet för den svenska alkoholpolitiken även fortsättningsvis skall vara att minska den totala alkoholkonsumtionen för att därigenom begränsa alkoholens skadeverkningar. Propositionen är för närvarande föremål för riksdagens ställningstagande.
Enligt utskottets mening saknas det anledning för riksdagen att i nu aktuellt ärende göra något särskilt uttalande i anledning av motionsönskemålet. Yrkandet i motion Ju835 om ett uttalande om en enhetlig drogpolitik avstyrks därför.
I motion Ju819 förespråkas ett intensivare nordiskt samarbete mot narkotika. Särkilt nämns situationen i Christiania i Köpenhamn.
De nordiska länderna samarbetar i kampen mot narkotikamissbruket. År 1984 rekommenderade Nordiska rådet nordiska ministerrådet att utarbeta en nordisk handlingsplan mot narkotika. År 1985 antogs en sådan handlingsplan, där olika områden prioriterades för det fortsatta arbetet. Ansvarigt för handlingsplanens genomförande är det nordiska kontaktmannaorganet, som sedan år 1971 fungerar som de nordiska regeringarnas organ för informationsutbyte. Fr.o.m. förra året är organet en permanent kommitté under Nordiska ministerrådet. I kontaktmannaorganet behandlas narkotikafrågor beträffande såväl social- och hälsovårdssektorn som rättsväsendet och kontrollapparaten i övrigt. Vid sidan härav drivs sedan år 1984 ett organiserat och operativt inriktat samarbete mot narkotikan mellan tull- och polismyndigheterna i de nordiska länderna i den s.k. PTN-gruppen.
I januari 1990 genomfördes ett nordiskt ministermöte om narkotika. Vid mötet antogs ett treårigt handlingsprogram i åtta punkter om nordiskt samarbete mot narkotika. Programmet innehåller åtgärder för information, undervisning, vård och praktiskt samarbete inom polis- och tullmyndigheter.
Socialutskottet har under innevarande riksmöte behandlat en motion med önskemål om ett intensivare samarbete på narkotikaområdet inom Norden. Socialutskottet (1990/91:SoU3 s. 9 f) konstaterade att det för närvarande bedrivs ett aktivt sådant samarbete mot narkotika, och att de nordiska regeringarna bl.a. kommer att fortsätta att prioritera en samordning av polis- och tullinsatser mellan de nordiska länderna och olika producent- och transitländer. Utskottet ansåg att motionen fick anses tillgodosedd. Riksdagen följde utskottet.
Justitieutskottet vill med anledning av det nu framförda motionsönskemålet särskilt såvitt gäller situationen i Köpenhamn erinra om det arbete som där bedrivs av svenska, norska och finska socialarbetare (jfr 1988/89:SoU24, rskr. 296). I övrigt föranleder motionsyrkandet inte till annan uppfattning än den som socialutskottet kommit till. Motionsyrkandet avstyrks.
Straffskalorna för narkotikabrott m.m.
Inledning
I det följande behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden om översyn och skärpning i olika avseenden av straffbestämmelserna i narkotikalagstiftningen m.m.
Bestämmelser om straff för olovlig befattning med narkotika finns i narkotikastrafflagen (1968:64). Lagen trädde i kraft den 1 april 1968 och har ändrats vid ett flertal tillfällen. Ändringarna har bestått i dels att de olika gärningsformerna för narkotikabrott har kompletterats och utvidgats, dels att olika straffskärpningar fortlöpande har genomförts. Den senast genomförda lagändringen, som trädde i kraft den 1 juli 1988, innebar främst att konsumtion av narkotika kriminaliserades.
Lagen innehåller tre svårhetsgrader av narkotikabrott; för normalgraden narkotikabrott, döms till fängelse i högst tre år (1 §), för ringa brott döms till böter eller fängelse i sex månader eller, om sådan gärning endast bestod i eget bruk av narkotika, till böter (2 §) och för grovt brott döms till fängelse i lägst två och högst tio år (3 §). En särskild regel om ansvarsfrihet finns vid eget bruk av narkotika om gärningen uppdagats genom att vederbörande sökt eller underkastat sig vård eller annan behandling.
Översyn av straffskalorna för narkotikabrott
I motion Ju835 föreslås en översyn av straffskalorna i narkotikastrafflagen.
Fängelsestraffkommittén har i sitt huvudbetänkande (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott redovisat sina ställningstaganden såvitt gäller en i det närmaste total straffskaleöversyn. Här behandlas också straffskalorna för de olika narkotikabrotten. Betänkandet bereds för närvarande i justitiedepartementet.
Enligt utskottets uppfattning saknas anledning för riksdagen att initiera ytterligare en översyn av straffskalorna för de aktuella brotten. Motionsyrkandet avstyrks.
Den särskilda straffskalan för eget bruk av narkotika i 2 § narkotikastrafflagen
Som framgått ovan omfattar straffskalan för eget bruk av narkotika endast böter om brottet är ringa.
I ett antal motioner (Ju636, Ju647, Ju648, Ju802, Ju819, Ju821 och Ju826) begärs att fängelse också här bör ingå i straffskalan. Sammanfattningsvis anser motionärerna att den nuvarande bestämmelsen är verkningslös, att straffet för narkotikakonsumtion måste spegla straffvärdet för denna handling jämfört med straffvärdet för andra brott samt att fängelsestraff i straffskalan är en förutsättning för att kunna utnyttja vissa tvångsmedel och för att kunna döma till vård.
Senast förra året behandlade utskottet liknande motionsönskemål. Utskottet (1989/90:JuU30 s. 4 f) avstyrkte bifall till motionerna och ansåg att vad utskottet uttalade i frågan i samband med bestämmelsens tillkomst år 1988 (se prop. 1987/88:71, JuU13, rskr. 280) alltjämt hade bärighet.
Utskottet slog då bl.a. fast (1987/88:JuU13 s. 11 f) att en grundläggande utgångspunkt för en vidgad kriminalisering varit att de nya reglerna utformas så att den enskildes och olika myndigheters vårdansträngningar inte motarbetas. Avsikten med kriminaliseringen var inte att få till stånd en sådan ordning att i princip all narkomanvård från samhällets sida skulle kunna ske under tvång. Vården av missbrukare borde enligt utskottets uppfattning alltjämt i princip åvila socialtjänsten och sjukvården, och frågor om användande av tvång i vården av missbrukare borde avgöras inom ramen för den socialrättsliga lagstiftningen. En annan sak var menade utskottet -- rent allmänt sett -- att den som döms till fängelse eller skyddstillsyn skall kunna beredas vård inom kriminalvårdens ram om han har missbruksproblem. Bl.a. dessa överväganden talade, enligt utskottets uppfattning, mot att låta fängelse ingå i straffskalan i 2 § vid enbart eget bruk av narkotika. Såvitt gällde frågan om möjligheterna att använda tvångsmedlet kroppsbesiktning, en åtgärd som förutsätter fängelse i straffskalan, delade utskottet departementschefens och rikspolisstyrelsens uppfattning att intresset av att polisens brottsbeivrande verksamhet på området fick en ändamålsenlig inriktning talade för att reglerna härom inte skulle bli tillämpliga när det är fråga om eget bruk enligt 2 §. Detta talade också mot att fängelse här borde ingå i straffskalan.
Utskottet saknar anledning att nu göra annan bedömning. Motionsyrkandena avstyrks.
Gränsdragningen mellan narkotikabrott och ringa narkotikabrott m.m.
Fängelse i straffskalan för ringa narkotikabrott infördes den 1 mars 1985 (prop. 1984/85:46, JuU12, rskr. 103). Beteckningen narkotikaförseelse för narkotikabrott som är att anse som ringa slopades och straffmaximum för sådant brott höjdes från böter till fängelse i sex månader. Samtidigt togs böter bort ur straffskalan för normalgraden av narkotikabrott.
I motionerna Ju821 och Ju826 förespråkas att utrymmet för att bedöma ett narkotikabrott som ringa kraftigt bör begränsas, och det begärs en lagändring av denna innebörd. Motiveringen rör den i praxis vid innehav för eget bruk uppställda gränsen mellan normalgraden av narkotikabrott och ringa narkotikabrott med hänsyn till den mängd narkotika som gärningen avser.
Under förra riksmötet behandlade utskottet liknande motionsönskemål. Utskottet redogjorde i det sammanhanget (se 1989/90:JuU30 s. 5 f) för den praxis som gäller på området. Utskottet vill nu hänvisa till den redogörelsen. Här skall endast noteras att praxis på det stora hela är enhetlig i storstadsregionerna. Över landet i stort däremot kan praxis vara något olika på olika håll.
Utskottet avstyrkte bifall till motionerna under motivering att utskottet inte såg anledning att frångå sitt ställningstagande från år 1984 när det gäller gränsdragningen mellan normalbrottet och den ringa graden av narkotikabrott. Utskottet underströk, även om vissa variationer måste accepteras i ett system med ett stort antal i dömandet självständiga domstolar, betydelsen av en enhetlig tillämpning på området. Samtidigt betonade utskottet vikten av ett frigörande från ett strikt mängdtänkande vid rubricering och påföljdsbestämning i narkotikamål, vilket utskottet framhållit tidigare (jfr JuU 1980/81:25), och vilken fråga även belysts av högsta domstolen (se NJA 1983 s. 754). Utskottet hänvisade också till högsta domstolens uttalande i ett mål år 1989, nämligen att det är en angelägen uppgift för rättsväsendet att motverka den s.k. gatulangningen, och att brottslighet av sådant slag, även om gärningen bedöms som ringa, normalt bör leda till fängelsestraff (se NJA 1989 s. 837).
Utskottet saknar anledning att nu ändra sitt tidigare ställningstagande. Yrkandena avstyrks.
I det nyssnämnda rättsfallet från år 1983 avvägdes bl.a. frågan om farlighetsgraden hos kokain som underlag för bedömande huruvida visst narkotikabrott borde anses som grovt och för straffmätningen. Högsta domstolen anförde i målet bl.a. att som en tillräcklig hållpunkt för den straffrättsliga bedömningen av kokainets farlighet torde, med ledning av visst redovisat material, kunna uppställas att kokain är att anse som något farligare än amfetamin.
I motion Ju613 förespråkas en strängare straffrättslig syn på kokain. För att nå detta syfte hemställer motionären i första hand att kokain klassificeras på samma sätt som heroin och förs upp på läkemedelsverkets förteckning I. Alternativt förespråkas att det på annat sätt inom ramen för narkotikalagstiftningen markeras att kokain skall jämställas med heroin.
För närvarande finns kokain upptaget på narkotikaförteckning II och inte narkotikaförteckning I vilket sammanhänger med att kokain under vissa betingelser kan förskrivas som läkemedel.
Socialutskottet har tidigare och senast under innevarande riksmöte behandlat liknande motionsönskemål (se 1990/91:SoU3 s. 5 f). I nämnda betänkande redogörs utförligt för bakgrunden till läkemedelsverkets förteckningar över narkotika. Socialutskottet har vid behandlingen av motionsönskemålen understrukit att den straffrättsliga bedömningen av ett narkotikabrott inte är beroende av på vilken av socialstyrelsens narkotikaförteckningar (numera läkemedelsverkets förteckningar) ett preparat finns uppfört. I nu nämnt avseende saknas anledning för justitieutskottet att inta annan ståndpunkt.
Utskottet delar emellertid motionärens oro för de skadeverkningar som en ökad spridning av kokain skulle föra med sig. Utskottet utgår dock från att riksåklagaren och andra berörda myndigheter har uppmärksamheten riktad på förhållandena, så att erforderliga, bl.a. preventiva, åtgärder redan på ett tidigt stadium kan vidtas. Som utskottet redogjort för ovan har aktionsgruppen mot narkotika redan initierat särskilda insatser mot spridningen av kokain. Något särskilt uttalande i saken från riksdagens sida erfordras för närvarande inte. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju613.
Straffmaximum för narkotikabrott och grovt narkotikabrott m.m.
I motionerna Ju802 och Ju826 begärs att straffmaximum för normalgraden av narkotikabrott höjs till fängelse sex år och att straffskalan för grovt narkotikabrott bestäms till fängelse i lägst fyra och högst tio år eller livstid. Sistnämnda straffskala bör också, enligt motion Ju826, gälla vid grov varusmuggling av narkotika.
Under förra riksmötet behandlade utskottet liknande motionsönskemål (1989/90:JuU30 s. 7 f).
Utskottet anmärkte, i anledning av yrkandet om införande av livstidsstraff för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika, att en linje i de senaste årtiondenas reformarbete på påföljdssystemets område varit bl.a. att utmönstra de tidsobestämda straffen. Mot bl.a. den bakgrunden ansåg utskottet det uteslutet att överväga att införa livstidsstraff som straffmaximum för de aktuella brotten. Utskottet erinrade vidare dels om de möjligheter till straffskärpning som finns i 26 kap. 2 § BrB vid fängelse som gemensamt straff vid flerfaldig brottslighet, och dels om straffskärpningsregeln i 26 kap. 3 § BrB som gör det möjligt att vid återfall i grov brottslighet döma ut fängelsestraff på upp till 14 år.
När det gällde framställda straffskärpningskrav för narkotikabrottslighet i övrigt ansåg utskottet att det översynsarbete med straffskalorna som pågår i regeringskansliet i anledning av fängelsestraffkommitténs arbete inte borde föregripas. Utskottet avstyrkte bifall till motionerna. Riksdagen följde utskottet.
Utskottet anser att det saknas anledning för riksdagen att ändra sitt förra året gjorda ställningstagande. Utskottet avstyrker bifall till nu behandlade yrkanden i motionerna Ju802 och Ju826.
Smuggling av svald narkotika
Straffbestämmelser om smuggling av narkotika finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen). Straffskalorna för varusmuggling och grov varusmuggling av narkotika följer straffskalorna för narkotikabrott och grovt narkotikabrott. Varusmugglingslagen är för närvarande föremål för översyn av varusmugglingsutredningen (dir. 1986:24), och ett betänkande kan förväntas till hösten.
I motion Ju826 förespråkas att riksdagen skall begära lagförslag om strängare påföljd vid varusmuggling av narkotika om smugglaren t.ex. svalt den narkotika det gäller.
Utskottet behandlade förra året ett liknande motionsönskemål. Utskottet hänvisade till att den av motionärerna upptagna frågan var föremål för överväganden inom varusmugglingsutredningen i anledning av en skrivelse från generaltullstyrelsen. Resultatet av dessa överväganden borde, enligt utskottets mening, inte föregripas.
Det saknas anledning för utskottet att nu inta annan ståndpunkt. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju826 i nu behandlad del.
Övrigt
Under ärendets beredning har utskottet uppmärksammats på att det i lagstiftningen finns hänvisningar till lagrum i BrB som upphävts eller givits ändrad beteckning.
I 26 kap. 8 § andra stycket BrB finns sålunda en hänvisning till det år 1987 upphävda stadgandet i 33 kap. 7 § samma balk (jfr prop. 1986/87:106, JuU32, rskr. 279). Utskottet förordar en lagändring i enlighet med vad som framgår av utskottets hemställan.
I 6 § första stycket 8 lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) finns en hänvisning till 36 kap. 10 § BrB. Sistnämnda stadgande erhöll den nya beteckningen 36 kap. 15 § genom lagstiftning, som trädde i kraft den 1 juli 1986 (prop. 1985/86:23, JuU13, rskr. 110). Utskottet förordar en ändring i internationella verkställighetslagen i enlighet med vad som framgår av utskottets hemställan.
Riksdagens beslut
Beträffande lagförslag 3 i propositionen vill utskottet erinra om den i 10 kap. 5 § tredje stycket regeringsformen föreskrivna beslutsordningen. Samma ordning torde jämlikt 10 kap. 2 § andra stycket tillämpas även i fråga om riksdagens beslut rörande förslaget till godkännande av narkotikabrottskonventionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju36,
2. beträffande narkotikabrottskonventionen att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:127 godkänner Förenta nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen,
3. beträffande nya former för häleri m.m. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 9 kap. 6 § första stycket,
4. beträffande häleriförseelse att riksdagen med bifall till propositionen och med anledning av motion 1990/91:Ju607 i denna del antar det i moment 3 nämnda lagförslaget såvitt avser 9 kap. 7 §, dock med den ändring att i första stycket efter ordet "fängelse" tillägges "i",
5. beträffande ändring i brottsbalken i övrigt att riksdagen dels beslutar att 26 kap. 8 § brottsbalken skall erhålla följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
26 kap.
8 §1
Verkställs samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning av 6 § hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter. Ingår bland de straff som samtidigt verkställs sådant straff som avses i 6 § tredje meningen får villkorlig frigivning inte ske förrän verkställigheten har pågått minst den tid som svarar mot detta straff.
Såsom avtjänad tid Såsom avtjänad tid
räknas även tid varunder räknas även tid varunder
straffet skall anses straffet skall anses
verkställt på grund av verkställt på grund av
domstols förordnande som i domstols förordnande som i
33 kap. 5--7 §§ sägs. 33 kap. 5 och 6 §§
sägs.
1 Senaste lydelse 1982:363
dels antar det i moment 3 nämnda lagförslaget i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan dock med den ändring av ingressen som föranleds härav,
6. beträffande ändring i stöldgodslagen att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.,
7. beträffande ingripande mot svenskt fartyg att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg,
8. beträffande grovt olovligt brukande att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju608,
9. beträffande tillgrepp av fortskaffningsmedel m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju607 i denna del och 1990/91:Ju626 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. beträffande inriktningen av narkotikapolitiken att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju826 yrkande 1, res. 1 (m)
11. beträffande narkotikabekämpning att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju821 yrkande 27
12. beträffande enhetlig drogpolitik att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju835 yrkande 9,
13. beträffande nordiskt samarbete att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju819 yrkande 1,
14. beträffande översyn av straffskalor att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju835 yrkande 10,
15. beträffande fängelse för eget bruk vid ringa narkotikabrott att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju636, 1990/91:Ju647, 1990/91:Ju648 yrkande 2, 1990/91:Ju802 yrkande 21 i denna del, 1990/91:Ju819 yrkande 2, 1990/91:Ju821 yrkande 31 och 1990/91:Ju826 yrkande 3 i denna del, res. 2 (m, fp, c)
16. beträffande gränsen för ringa narkotikabrott att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju821 yrkande 30 och 1990/91:Ju826 yrkande 3 i denna del, res. 3 (m, fp, c)
17. beträffande kokain att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju613,
18. beträffande straffmaximum för grovt narkotikabrott m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju802 yrkande 21 i denna del och 1990/91:Ju826 yrkandena 2 och 4, res. 4 (m)
19. beträffande smuggling av svald narkotika m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju826 yrkande 7, res. 5 (m)
20. beträffande internationella verkställighetslagen att riksdagen antar följande
Förslag till Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottsmålsdom
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
6 §1
Framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom kan avslås
1. om gärning som påföljden avser utgör politiskt eller militärt brott,
2. om det finnes grundad anledning antaga att domen föranletts eller den däri bestämda påföljden skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt,
3. om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller om beslut har meddelats att åtal för gärningen ej skall väckas eller fullföljas,
4. om gärning som påföljden avser icke har begåtts i den stat där påföljden bestämts,
5. om påföljden ej kan verkställas här i landet,
6. om det kan antagas att påföljden kan verkställas i den främmande staten,
7. om den dömde vid tiden för brottet ej fyllt femton år,
8. om en tillämpning av 35 8. om en tillämpning av 35 kap. 7--9 §§ eller 36 kap. 7--9 §§ eller 36 kap. 10 § brottsbalken kap. 15 § brottsbalken skulle innebära att skulle innebära att påföljden bortfallit. påföljden bortfallit.
Har i den främmande staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av påföljd uppskjutes, skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid tillämpning av första stycket 8.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. 1 Senaste lydelse 1984:876
Stockholm den 14 maj 1991
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark (s), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v), Krister Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus (s), Kjell Ericsson (c) och Nils Nordh (s).
Reservationer
1. Inriktningen av narkotikapolitiken (mom. 10)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "Ju826 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Ovanstående insatser är emellertid, enligt utskottets uppfattning, inte tillräckliga. De senaste årens narkotikapolitik har inte lyckats uppfylla målet om ett narkotikafritt samhälle, och utskottet anser att det nu krävs helt andra och kraftfulla tag mot narkotikamissbruket, som blivit ett av våra allra största samhällsproblem. Det är, enligt utskottets uppfattning, nödvändigt med en helt ny inriktning på narkotikapolitiken. Utgångspunkterna för denna politik bör, som framhålls i motion Ju826 vara dels att målet skall vara ett narkotikafritt Sverige, dels att ingen skall kunna missbruka narkotika utan att möta en tydlig reaktion och dels att strängare straffregler och striktare vårdlagar bör införas. Som exempel på åtgärder i enlighet med denna nya inriktning kan nämnas införande av fängelse i straffskalan för eget bruk vid ringa narkotikabrott och en ändring av narkotikastrafflagen innebärande att området för vad som kan bedömas som ringa narkotikabrott görs snävare.
Det får ankomma på regeringen att vidta dessa och de övriga åtgärder som kan krävas för att en narkotikapolitik med den inriktning som utskottet nu förordat skall kunna bedrivas. Naturligtvis bör de resurser som kan krävas härför ställas till vederbörande myndighets förfogande. Vad utskottet nu uttalat med anledning av motion Ju826 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse: 10. beträffande inriktningen av narkotikapolitiken att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Ju826 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Fängelse för eget bruk vid ringa narkotikabrott (mom. 15)
Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Utskottet saknar" och slutar med "Motionsyrkandena avstyrks" bort ha följande lydelse:
När frågan nu åter aktualiseras anser utskottet att tiden är mogen för ett ändrat ställningstagande. Som framförs i motionerna har nämligen den aktuella bestämmelsen visat sig i det närmaste verkningslös och inte tillämpats i någon större utsträckning. Utskottet vill här erinra om att det är viktigt att straffet för ett brott speglar dess straffvärde. Utskottet finner det självklart att konsumtion av en viss mängd narkotika inte bör bedömas ha ett lägre straffvärde än innehav av samma mängd. Straffskalan för eget bruk av narkotika bör således sammanfalla med den för innehav. För sistnämnda brott omfattar straffskalan som framgått ovan såväl böter som fängelse också vid brott som är att anse som ringa, och utskottet anser för sin del att straffskalan för innehavsbrott är väl avvägd. Detta bör enligt utskottets mening leda till motsvarande straffskala för eget bruk av narkotika.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka att domstolarna är skyldiga att mäta ut straff under hänsynstagande bl.a. till hur allvarligt brottet är i det enskilda fallet. Om det står klart att eget bruk av narkotika inte påkallar mer än ett bötesstraff skall någon annan påföljd naturligtvis inte heller utdömas.
Det kan tilläggas att det, enligt utskottets mening, i vissa fall bör vara möjligt att använda det straffprocessuella tvångsmedlet kroppsbesiktning i syfte att säkra bevisning vid misstanke om eget bruk av narkotika. Likaså bör det vara möjligt att döma till vård, i första hand kontraktsvård och skyddstillsyn med föreskrift om behandling, vid upprepat fall av eget bruk. I båda fallen är en första förutsättning att fängelse ingår i straffskalan.
Sammanfattningsvis anser utskottet att fängelse bör ingå i straffskalan för eget bruk av narkotika i 2 § narkotikastrafflagen. Det bör ankomma på regeringen att snarast utarbeta ett lagförslag med denna innebörd. Förslaget bör snarast föreläggas riksdagen. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju636, Ju647, Ju648, Ju802, Ju819, Ju821 och Ju826 uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande fängelse för eget bruk vid ringa narkotikabrott att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju636, 1990/91:Ju647, 1990/91:Ju648 yrkande 2, 1990/91:Ju802 yrkande 21 i denna del, 1990/91:Ju819 yrkande 2, 1990/91:Ju821 yrkande 31 och 1990/91:Ju826 yrkande 3 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Gränsen för ringa narkotikabrott (mom. 16)
Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Utskottet saknar" och slutar med "Yrkandena avstyrks" bort ha följande lydelse:
Som framgått ovan har domstolarna i storstadsregionerna på det stora hela en enhetlig praxis när det gäller gränsdragningen mellan narkotikabrott och ringa narkotikabrott med hänsyn tagen enbart till den mängd innehavet avser. Som ringa brott kan bedömas innehav av upp till 100 gram canabisharts eller marijuana, upp till 10 gram amfetamin, upp till 1 gram heroin och upp till 2 gram kokain. Som motionärerna framhåller har gränsen för vad som kan betecknas som ringa narkotikabrott med hänsyn till enbart mängden av den narkotika det gäller förskjutits till en gräns som även enligt utskottets mening är alltför hög och inte kan godtas. I syfte att komma till rätta härmed bör en lagändring äga rum. Enligt utskottets uppfattning är det förslag till ny lydelse av 2 § narkotikastrafflagen i nu berörda delar som framförs i motion Ju826 väl värt att överväga. I motiven bör innebörden av bestämmelsen närmare anges så att det klart framgår att det kan komma i fråga att bedöma ett brott som ringa endast vid en så obetydlig mängd narkotika att den normalt inte kan delas upp ytterligare före konsumtion. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagändring av den innebörd som utskottet nu skisserat. Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande gränsen för ringa narkotikabrott att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju821 yrkande 30 och 1990/91:Ju826 yrkande 3 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Straffmaximum för grovt narkotikabrott m.m. (mom. 18)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "och Ju826" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motionerna Ju802 och Ju826 inger narkotikaläget i Sverige stor oro och narkotikamissbruket är ett av våra allra största samhällsproblem. För att komma till rätta med missbruket krävs, enligt utskottets mening, ingripande åtgärder på många olika fronter. En straffskärpning beträffande narkotikabrotten är en sådan åtgärd och skulle här ha en nödvändig preventiv effekt.
Fängelsestraffkommittén har i sina överväganden av frågan vilka brott inom specialstraffrätten som bör föras över till brottsbalken uttryckt att det kan tyckas att narkotikabrotten närmast hör hemma i blocket "brott mot allmänheten". Enligt kommittén rör det sig här om hantering och spridande av farliga droger, varigenom befolkningen utsätts för fara till liv och hälsa (jfr brottet spridande av gift eller smitta i 13 kap. 7 § BrB). I likhet med motionärerna anser utskottet att en jämförelse mellan narkotikabrott och andra allmänfarliga brott har goda skäl för sig. Straffskalan för nyss nämnda brott i grova fall är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller livstid. Enligt utskottets mening finns det skäl att höja både minimi- och maximistraffet för de grova narkotikabrotten i enlighet härmed. Utskottet vill framhålla, vilket den konvention som utskottet i detta ärende tillstyrkt ratificering av tydligt visar, att den illegala handeln med narkotika fått en alltmer internationaliserad prägel. Vid en internationell jämförelse har Sverige i nu aktuellt hänseende en relativt låg straffskala. Ett land med en mild straffreaktion utgör en mer attraktiv marknad för internationellt verksamma tillverkare, försäljare och importörer. Det är således nödvändigt att anpassa vår lagstiftning så att den minst kommer i paritet med vad som gäller i andra länder på det här området. Med strängare straffsatser kommer det att bli känt att det är farligt att försöka syssla med narkotikahantering i stor skala i vårt land. Utskottet vill dock framhålla att livstidsstraffet bör användas med urskillning; en höjning av straffminimum bör dock i föreningen med risken för ett livstidsstraff få en avgörande verkan på den grova narkotikabrottsligheten.
Sammanfattningsvis anser utskottet i likhet med vad som framhålls i motionerna Ju802 och Ju826 att straffskalan för grovt narkotikabrott bör ändras så att den sammanfaller med den för spridande av gift eller smitta, grovt brott. En motsvarande höjning bör ske för brottet grov varusmuggling av narkotika i varusmugglingslagen. I konsekvens härmed bör straffmaximum för normalbrottet narkotikabrott höjas från nuvarande fängelse i tre år till fängelse i sex år. Regeringen bör snarast återkomma med förslag till en sådan lagändring som utskottet nu förordat. Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande straffmaximum för grovt narkotikabrott m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju802 yrkande 21 i denna del och 1990/91:Ju826 yrkandena 2 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Smuggling av svald narkotika m.m. (mom. 19)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Det saknas" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion Ju826 inger narkotikaläget i Sverige stark oro, och enligt utskottets mening bör problemet angripas på alla fronter. Den under senare tid alltmer använda, avancerade smugglingsmetoden att svälja eller stoppa in narkotika i kroppens håligheter vållar, som också framhållits av generaltullstyrelsen, stora svårigheter när det gäller uppdagandet och förhindrandet av sådana smugglingsbrott. Som motionärerna framhåller bör ett sådant förfaringssätt höja straffvärdet för gärningen och utskottet anser att en ändring av varusmugglingslagen bör göras av denna innebörd. Skäl saknas, enligt utskottets mening, att avvakta de överväganden som kan komma att ske inom varusmugglingsutredningen. Ett lagförslag av det innehåll som utskottet nu förordat bör utarbetas av regeringen och snarast läggas på riksdagens bord. Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande smuggling av svald narkotika m.m. att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Ju826 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Kokain (mom. 17)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anför:
Vi delar motionärens oro för de skadeverkningar som kokainet för med sig. En väg att -- vid sidan av de åtgärder utskottet omnämner -- klart markera samhällets stränga syn på detta preparat är att i straffrättsligt hänseende helt jämställa det med heroin.
Innehållsförteckning Sammanfattning 1 Propositionen m.m. 1 Motionerna 6 Utskottet 8 Inledning 8 Propositionens huvudsakliga innehåll 8 Utskottets överväganden 9 Allmänt 9 Sveriges tillträde till konventionen m.m. 9 Utvidgat straffansvar för befattning med misstänkt brottsgods 11 Olovligt brukande m.m. 12 Inriktningen av narkotikapolitiken m.m. 13 Straffskalorna för narkotikabrott m.m. 16 Inledning 16 Översyn av straffskalorna för narkotikabrott 16 Den särskilda straffskalan för eget bruk av narkotika i 2 § narkotikastrafflagen 16 Gränsdragningen mellan narkotikabrott och ringa narkotikabrott m.m. 17 Straffmaximum för narkotikabrott och grovt narkotikabrott m.m. 19 Smuggling av svald narkotika 19 Övrigt 20 Riksdagens beslut 20 Hemställan 20 Reservationer 23 Särskilt yttrande 27
[Rättelser i propens lagtext] s. 3
För häleri dömes För häleri döms likaledes den som i likaledes den som i näringsverksamhet eller näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet, såsom led i en verksamhet, som bedrives vanemässigt som bedrivs vanemässigt eller annars i större eller annars i större omfattning, förvärvar omfattning, på ett sätt eller, på sätt som är som är ägnat att ägnat att försvåra försvåra ett ett återställande, återställande mottager något som förvärvar eller mottar skäligen kan antagas vara något som skäligen kan frånhänt annan genom antas vara frånhänt brott. annan genom brott.
Är brott som anges i Är brott som anges i första eller andra stycket första eller andra stycket grovt, dömes till att anse som grovt, döms fängelse, lägst sex till fängelse, lägst sex månader och högst fyra månader och högst fyra år. år.
s. 6
Ett sådant medgivande får dock lämnas endast om det finns skälig anledning att anta att fartyget används för brottslighet som begås på den främmande statens territorium eller som är avsedd att fullbordas där eller som annars riktar sig mot den statens intressen samt att brottsligheten motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än ett år.
Regeringen får förena ett medgivande med de villkor som anses behövliga.