Näringsutskottets betänkande om bevakningsverksamhet (Betänkande 1985/86:NU11 Näringsutskottet)

Näringsutskottets betänkande

om bevakningsverksamhet

1985/86:11

Ärendet

I detta betänkande behandlas två motioner rörande lagen (1974:191) om
bevakningsföretag. Den ena syftar till en allmän översyn av lagen, den andra
till en ändring i lagen i vad avser moderbolags bevakningstjänster åt
dotterbolag.

Motionerna har remissbehandlats, såsom närmare redovisas i det följande
(s. 10).

Sammanfattning

Motionen om översyn av bevakningsföretagslagen går i första hand ut på att
lagen skall bli tillämplig även när företag bevakar sina anläggningar i egen
regi. Utskottet avvisar denna tanke liksom förslag om ändrade utbildningsföreskrifter
och om lagstadgad tystnadsplikt för väktare. All väktarutbildning
borde dock vara föremål för statlig tillsyn. Utskottet avstyrker denna motion.
Den andra motionen, om undantag från auktorisationskravet när ett
moderbolag utför bevakningstjänster åt dotterbolag, avstyrks också. Den får
stöd i en reservation (m, fp).

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1984/85:765 av Per Olof Håkansson (s), vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av lagen om bevakningsföretag m. m. i enlighet
med vad som anges i motionen.

1984/85:1417 av Sten Andersson i Malmö (m), vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen (1974:191) om
bevakningsföretag att ett moderbolags bevakningsorganisation kan bevaka
ett dotterbolags lokaler inom moderbolagets område.

1 Riksdagen 1985/86.17sami. Nr 11

Motivering

Det primära syftet med lagen om bevakningsföretag är, sägs det i motion
1984/85:765 (s), att reglera förhållandet mellan säljare och köpare och skapa
trygghet för bevakningsföretagens kunder. Lagen borde emellertid även vara
ett instrument för att reglera förhållandet gentemot tredje man. Bevakningsuppdraget
är i allmänhet generellt och omfattar således ”allmänheten”.
Bevakning i egen regi och bevakning som utförs av kommunal myndighet
borde därför inte undantas från lagens tillämpningsområde. De krav på
kompetens m. m. som lagen ställer borde omfatta all bevakningsverksamhet.

Att länsstyrelserna svarar för auktorisation och tillsyn medför enligt
motionären att handläggningen inte blir enhetlig. Tillsynsverksamheten är
mycket varierad såväl till innehåll som till effektivitet och svår att överblicka.

Bevakningsföretagens verksamhet ändrar karaktär, anför motionären
vidare. Den personliga bevakningen minskar, medan användningen av
avancerad teknik ökar. Tjänster av allmän servicekaraktär integreras i
verksamheten liksom exempelvis installation av larm, larmöverföring och
behandling av larm. Bestämmelserna om larmanläggningar borde samordnas
med bevakningsföretagslagen.

Väktarutbildningens organisation och innehåll borde också ses över.
Målet är nu invändningsfritt men verkligheten i dålig samklang därmed.
Utbildningskraven för väktarvikarier är alltför begränsade. Ytterligare
borde tystnadsplikten vara offentligrättsligt reglerad. Mönsterbildande borde
därvid vara lagen (1981:1104) om verksamheten vid vissa regionala
alarmeringscentraler.

Bevakningen inom ett företags område sköts ofta av en inom företaget
uppbyggd bevaknings- och säkerhetsorganisation, för vilken det inte är
nödvändigt att söka auktorisation, framhålls det i motion 1984/85:1417 (m).
Om företaget låter t. ex. en maskinverkstad inom sitt område bli ett helägt
dotterbolag får företagets egen bevakningsavdelning inte utan auktorisation
ombesörja bevakningen av dotterbolaget, och dispens kan enligt gällande
lagstiftning inte lämnas.

Lagstiftning m. m.

Lagen om bevakningsföretag
Gällande bestämmelser

Enligt lagen (1974:191, omtryckt 1980:588) om bevakningsföretag avses med
sådant företag den som yrkesmässigt åtar sig att för annans räkning bevaka
fastighet, anläggning, viss verksamhet, offentlig tillställning eller något annat
sådant eller också att bevaka enskild person för dennes skydd. För att ett
bevakningsföretag skall få bedriva verksamhet av den art som nu nämnts
krävs auktorisation. Lagen gäller dock inte bevakning som utförs av statlig
eller kommunal myndighet. Den gäller inte heller när en enskild person utför
bevakning på uppdrag som en myndighet har meddelat honom med stöd av
lag. Det sistnämnda undantaget omfattar bl. a. ordningsvaktsverksamhet -enligt lagen (1980:578) om ordningsvakter - på frilansbasis.

NU 1985/86:11

Fråga om auktorisation prövas av länsstyrelsen i det län där företagets
ledning har sitt säte. Denna länsstyrelse är också tillsynsmyndighet. Auktorisation
får beviljas endast om det kan antas att verksamheten dels blir
bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och i övrigt i överensstämmelse
med god sed inom branschen, dels inte kommer att få en från allmän
synpunkt olämplig inriktning. All personal hos ett auktoriserat bevakningsföretag
skall vara godkänd vid prövning med avseende på laglydnad,
medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt för anställning i ett sådant
företag. Detsamma gäller föreståndaren för verksamheten och ledamöterna i
företagets styrelse.

I övrigt finns bestämmelser om bl. a. inspektionsrätt för länsstyrelsen, om
rätt för länsstyrelsen att förelägga ett auktoriserat bevakningsföretag att
vidta rättelser etc. och om återkallelse av auktorisation. Kompletterande
bestämmelser finns i bevakningsföretagskungörelsen (1974:462, ändrad
1980:595).

Den som är godkänd för anställning i ett auktoriserat bevakningsföretag
och som har till uppgift att utföra bevakningstjänst kallas väktare.

En väktare åtnjuter det skydd som avses i 17 kap. 5 § brottsbalken. Det
innebär att våld eller hot om våld mot en väktare i hans tjänsteutövning
bestraffas enligt de strängare straffbestämmelser som gäller för förgripelser
mot tjänstemän i myndighetsutövning. En väktare har inte andra befogenheter
än vilken medborgare som helst när det gäller att ingripa mot andra
personer eller att använda våld för att genomföra arbetsuppgifter. En från
praktisk synpunkt betydelsefull befogenhet är den som enligt 24 kap. 7 §
rättegångsbalken tillkommer envar, nämligen att gripa bl. a. den som
ertappas på bar gärning eller flyende fot när det är fråga om brott som kan
bestraffas med fängelse. För väktare gäller dessutom liksom för andra
medborgare reglerna om nödvärn i brottsbalken.

Historik och förarbeten

Lagen (1974:191) om bevakningsföretag ersatte en tidigare kungörelse
(1951:640) om auktorisation av enskilda bevakningsföretag, vilken innehöll
regler om frivillig auktorisation. Förslag till denna lag framlades i proposition
1974:39, vilken inte föranledde några motioner eller andra kommentarer vid
riksdagsbehandlingen.

I propositionen anförde föredragande statsrådet bl. a. (s. 36 f.):

Enligt min mening bör därför auktorisation krävas för varje fysisk eller
juridisk person som yrkesmässigt utför viss bevakningsuppgift åt annan.

Vad särskilt gäller enskilda personers verksamhet på detta område så kan
det naturligtvis inte komma i fråga att kräva auktorisation i samtliga fall då
någon åtar sig att mot ersättning utföra en bevakningsuppgift för annans
räkning. Jag tänker här bl. a. på sådana bevaknings- eller tillsynsuppdrag
som någon utför under t. ex. en fastighetsägares eller rörelseidkares tillfälliga
bortovaro. Det avgörande kriteriet för gränsdragningen blir här om verksamheten
kan betecknas som ”yrkesmässig”. I den mån det därvid är fråga om
någon som utför bevakningsuppgifter vid sidan av annat arbete eller annan
sysselsättning torde denna förutsättning endast kunna anses infriad i fall då
det rör sig om verksamhet av en icke obetydlig omfattning.

NU 1985/86:11

I specialmotiveringen till 1 § tillädes bl. a. (s. 48):

Den i lagtexten intagna förutsättningen ”för annans räkning” innebär att
sådan bevakningsverksamhet som organiseras inom ett företag och som
endast avser eget skydd inte omfattas av lagen. Däremot blir lagen tillämplig i
fall då bevakningsverksamheten ombesörjs av ett av uppdragsgivaren helägt
företag. Detta gäller oavsett om ägaren är den enda kunden eller ej.

Den ursprungliga definitionen av bevakningsföretag ändrades år 1980 med
giltighet från årsskiftet 1980-1981 (prop. 1979/80:122, JuU 1979/80:44). Det
hade tidigare talats om åtagande att ”utföra viss bevakningsuppgift”. Genom
ändringen infördes i stället den uppräkning av funktioner som framgår av
referatet i föregående avsnitt. Ändringen hängde samman med införandet av
den nya lagen om ordningsvakter.

Lagen om ordningsvakter m. m.

Ordningsvakt är en person som har förordnats av den lokala polismyndigheten
(i vissa fall länsstyrelsen eller rikspolisstyrelsen) för att medverka till att
upprätthålla allmän ordning. Bestämmelser om sådana personer finns i lagen
(1980:578) om ordningsvakter. Enligt denna lag får ordningsvakter förordnas
att tjänstgöra bl. a. vid vissa offentliga tillställningar och allmänna
sammankomster varom det finns särskilda författningsbestämmelser, vid
badplatser och sportplatser samt vid lokaler där alkoholdrycker serveras till
allmänheten. Lagen innehåller vissa föreskrifter om kvalifikationskrav,
allmänna åligganden och tystnadsplikt. Den kompletteras av ordningsvaktsförordningen
(1980:579).

Civil bevakningspersonal som bevakar militära och civila skyddsföremål
kallas sedan år 1981 för skyddsvakter. Bestämmelser om sådan bevakning
finns i första hand i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för
försvaret m. m. (skyddslagen).

Vissa bestämmelser om larmanläggningar m. m.

I lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m.
föreskrivs bl. a. att installation av anläggningar som är anslutna till särskilda
larmmottagare får bedrivas endast efter tillstånd av polismyndighet. Tillstånd
kan under vissa förutsättningar återkallas. Installationsföretagets
ledning skall kontrolleras med avseende på laglydnad m. m., och företaget
får rätt att inhämta polisregisterutdrag beträffande personer som söker
anställning i företaget.

I lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler
finns följande bestämmelse om tystnadsplikt:

4 § Den som är eller har varit verksam hos en alarmeringscentral som anges i
1 § får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han i verksamheten har erfarit
om sådant som har yttrats vid telefonsamtal som avses i 2 § och som angår
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller som angår förhållanden
av betydelse för rikets försvar, folkförsörjningen eller förebyggandet och
beivrandet av brott.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100).

NU 1985/86:11

Enligt 1 § gäller lagen verksamheten hos regionala alarmeringscentraler som NU 1985/86:11
har till syfte att möjliggöra snabba och effektiva hjälpinsatser i nödsituationer
och som har upprättats efter avtal med televerket. De i 2 § avsedda
telefonsamtalen är sådana varigenom någon avser att komma i förbindelse
med polis, brandkår, ambulans eller något annat hjälporgan.

Lagen med vissa bestämmelser om larmanläggningar har kommit till efter
beredning av justitieutskottet (prop. 1982/83:163, JulJ 1983/84:4) och lagen
om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler efter beredning
av trafikutskottet (prop. 1981/82:24, TU 1981/82:4).

Uppgifter om bevakningsbranschen
Branschstruktur

Antalet auktoriserade bevakningsföretag uppgick vid årsskiftet 1984-1985 till
113. Under år 1984 auktoriserades 20 nya företag, medan fyra företag fick sin
auktorisation återkallad. Antalet anställda hos de auktoriserade företagen
var ca 11 900, vilket beräknas motsvara 7 700 å 7 800 årsanställda. Av
företagen hade 17 fler än 50 anställda.

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har på begäran av näringsfrihetsombudsmannen
(NO) utrett pris- och konkurrensförhållanden inom bevakningsområdet.
Utredningens resultat har i december 1984 redovisats i
rapporten "Bevakningstjänster. Struktur, pris- och konkurrensförhållanden”
(SPK:s utredningsserie 1985:1).

I rapporten ges bl. a. följande upplysningar om bevakningsbranschens
struktur och bevakningsbranschens beskaffenhet.

Det finns för närvarande ett hundratal företag i landet som bedriver
försäljning av bevakningstjänster. De två största företagen inom branschen
är Securitasgruppen AB och Allmänna bevakningsaktiebolaget (ABAB).

ABAB har monopol på bevakning av totalförsvarsobjekt i vissa särskilt
angivna orter liksom på bevakning av ambassader och tunnelbanestationer.

På den öppna marknaden svarar Securitas för en klart dominerande del av
försäljningen. Övriga företag inom branschen är i huvudsak små företag.

Det finns två huvudtyper av bevakning, nämligen stationär bevakning och
distriktsbevakning. Vid den stationära bevakningen befinner sig väktaren
inom ett och samma område under sitt arbetspass. Till denna typ av
bevakning räknas bl. a. områdesbevakning, portbevakning, receptionstjänst,
butikskontroll samt ambassad- och tunnelbanebevakning. Distriktsbevakningen
skiljer sig mot den stationära genom att väktaren under ronder
besöker olika bevakningsobjekt hos olika kunder, där väktarens uppgifter
kan växla från objekt till objekt. Distriktsbevakningen är till skillnad från
den stationära rondprissatt och inte timprissatt.

Omsättningen från egentlig bevakning, dvs. verksamhet som kräver
auktorisation, uppgick under 1982 till ca 1 030 milj. kr. Av denna summa
svarade stationär bevakning för ca 740 milj. kr. eller 72 % och distriktsbevakningen
för ca 290 milj. kr. eller 28 %. De minsta företagen (färre än tio
anställda) ägnade sig i högre grad än de större åt ronderande distriktsbevakning.
Distriktsbevakningen är inte lika resurskrävande från arbetskraftssyn- 5

1 * Riksdagen 1985/86. 17sami. Nr 11

punkt och tämpar sig därför normalt bättre för mindre företag. De större
företagen är i första hand inriktade mot industri-, förvaltnings- och bostadsområdesbevakning.
Mindre företag har sällan möjlighet att konkurrera vid
upphandling av denna typ av bevakning, som oftast är personellt resurskrävande.

Övrig verksamhet som ej kräver väktarutbildning omsatte i de auktoriserade
bevakningsföretagen ca 170 milj. kr. år 1982. Här dominerar teknisk
installationsverksamhet - försäljning, uthyrning, installation, service - med
en omsättning på ca 125 milj. kr. Larmmottagning och larmutryckning
omsatte ca 35 milj. kr.

Intäkter och rörelsekostnader samt lönsamhetsförhållanden i branschen
har för åren 1981 och 1982 studerats för samtliga 34 företag med minst 10
heltidsanställda. Dessa 34 företag svarade tillsammans för 98 % av bevakningsbranschens
totala omsättning år 1982.

Securitasgruppen är Sveriges dominerande bevakningsföretag. Koncernen
hade år 1982 totalt ca 6 500 väktare anställda i Sverige, avdelningskontor
på ca 140 orter och verksamhet på ca 180 orter. Securitasgruppen med
dotterbolag svarade det året för 62 % av den totala omsättningen för egentlig
bevakningsverksamhet. Räknas enbart den konkurrensutsatta delen av
branschen blir Securitas marknadsdominans ännu mer påtaglig, 71 %.

Det statliga vaktbolaget AB AB bildades år 1964 efter ett riksdagsbeslut
samma år. Syftet var att effektivisera bevakningen av militära anläggningar
samt vissa statliga myndigheters och institutioners lokaler som ansågs viktiga
från totalförsvarssynpunkt. Dessutom betonades vikten av ökad konkurrens
på den övriga marknaden, där Securitas hade en dominerande position.
AB AB arbetar således både på en monopolskyddad och på en konkurrensutsatt
sektor. Den monopolskyddade sektorn omfattar bevakning av totalförsvarsobjekt
samt ambassad- och tunnelbanebevakning.

Svenska Vakt AB är ett dotterbolag som ABAB har utvecklat i syfte att
öka konkurrensen inom branschen och minska Securitas dominerande
marknadsposition. ABAB har svårt att själv åstadkomma detta, då ABAB:s
anställda har tjänstemannaavtal, vilket gör att AB AB:s lönekostnader ligger
högre än i branschen i övrigt.

Inkl. dotterbolaget Svenska Vakt AB hade ABAB år 1982 en marknadsandel
av 26 %, varav drygt hälften föll på den monopolskyddade sektorn. Av
den konkurrensutsatta delen av branschen svarade ABAB-koncernen samma
år för 14 %.

På grundval av bl. a. SPK:s utredning, granskningen av Securitasgruppens
förvärv år 1984 av det i storlek fjärde företaget i branschen samt överläggningar
med ABAB har NO Gunnar Hermanson i beslut den 5 juli 1985
redovisat följande bedömning:

Förhållandena inom bevakningsbranschen aktualiserar ställningstagande till
två huvudfrågor, nämligen dels att konkurrensen bör ske på så lika villkor
som möjligt, dels att det i branschen finns företag som effektivt kan motverka
ytterligare marknadsdominans för Securitasgruppen.

ABAB:s särställning medför att företaget på en skyddad sektor kunnat ta
ut förhållandevis höga priser och subventionera verksamheten i Svenska
Vakt. Detta förhållande är i och för sig otillfredsställande från konkurrens -

NU 1985/86:11

synpunkt. Bildandet av ABAB samt dess särställning har emellertid beslutats
av riksdagen och nyligen omprövats. Man har därvid uttalat att det finns ett
intresse att skapa en motvikt till Securitasgruppens dominans. Det kan
emellertid inte finnas något allmänt intresse av att Svenska Vakt ständigt
visar förlust. Åtgärder bör därför vidtas för att förbättra Svenska Vakts
resultat, och dotterbolagets resultatredovisning bör snarast byggas ut.
ABAB:s uttalanden härvidlag gör dock att NO för närvarande inte finner
skäl att vidta ytterligare åtgärder i denna fråga. Mot bakgrund av vad ABAB
i övrigt uttalat om sin situation finner NO inte skäl till åtgärder i fråga om
ABAB.s prissättning inom den skyddade sektorn.

I SPK:s utredning har vidare visats att Securitasgruppen i viss utsträckning
tar ut priser som inte ger full kostnadstäckning. I samtliga studerade fall har
dock priset täckt de rörliga kostnaderna. För mindre företag är det inte
möjligt att tillämpa liknande lågprissättning i nämnvärd omfattning. Det
ställer sig emellertid svårt att skapa mera likartade förutsättningar mellan
olika företag när skillnaderna i storlek är så betydande som i förevarande
bransch. En tänkbar väg vore att ålägga Securitas att ta ut ett visst minsta
täckningsbidrag per objekt. Det kan emellertid vara osäkert om detta leder
till önskad effekt eftersom ett uppdrags innehåll kan varieras. Möjligen
borde i så fall också krav ställas på visst lägsta täckningsbidrag hos
AB AB/S venska Vakt. Priskonkurrensen i branschen skulle därmed försvagas
vilket kunde få ogynnsamma verkningar på effektiviteten i branschen.

De små företagen i branschen kan sägas befinna sig i en hård konkurrenssituation
vilket den förhållandevis höga avvecklingstakten av företag kan tyda
på. Samtidigt är antalet nyetableringar - trots etableringskontroll - relativt
stort, varför det också torde finnas förutsättningar för små företag att
konkurrera, eventuellt med andra medel än priset.

NO finner sålunda att konkurrenssituationen i branschen är sådan att
några andra åtgärder än som nyss nämnts beträffande ABAB inte bör vidtas.
En ytterligare grund för denna ståndpunkt är de åtaganden som Securitasgruppen
gjort i fråga om fortsatta företagsförvärv till NO i annat ärende (dnr
444/82, 413/83, beslut 1985:258).

Utbildning av väktare
Gällande bestämmelser m. m.

Bevakningsföretag skall enligt 10 § bevakningsföretagskungörelsen lämna
uppgift om hur personalen utbildas. 112 § stadgas bl. a. att rikspolisstyrelsen
skall meddela närmare föreskrifter om utbildning av väktare. Med stöd av
kungörelsen har rikspolisstyrelsen utfärdat föreskrifter om bl. a. utbildning
(RPS FS 1981:17). I dessa föreskrifter sägs bl. a. att ansökan om auktorisation
skall innehålla uppgift om hur företaget avser att utbilda väktare samt
om vem eller vilka som är ansvariga för utbildningen. Vidare sägs att en viktig
del av inspektion enligt 10 § bevakningsföretagslagen är kontroll av utbildningen
och att allvarliga brister i utbildningen bör leda till återkallande av
auktorisation.

Rikspolisstyrelsens kursplan för grundutbildning av väktare omfattar en
introduktionsdel om 44 undervisningstimmar, en fortsättningsdel om 53
timmar och en avslutande praktisk yrkesträningsdel om 120 timmar, totalt
217 undervisningstimmar. Utöver grundutbildning finns ett antal specialkurser,
oftast om 24 timmar, t. ex. i handhavande av skjutvapen och i bevakning
av enskilda personer. Bland ämnesområden i grundutbildningen kan nämnas

NU 1985/86:11

bevakningsjuridik, bevakningstjänst, bevakningshjälpmedel och brand- NU 1985/86:11
försvar.

För korttidsanställd personal (väktarvikarier) ställs kraven på utbildning
lägre. Det är tillräckligt att ha gått igenom introduktionsavsnittet på 44
timmar. En väktarvikarie får anlitas högst tre månader per kalenderår,
företrädesvis sommartid, och sammanlagt högst nio månader. Han får inte
tilldelas uppgifter av mera kvalificerad art.

Befintlig och planerad väktarutbildning

Utbildning av väktare bedrivs dels av Securitas och AB AB vid egna skolor,
dels av fristående utbildningsföretag, av vilka kan nämnas Säkerhetsutbildning
AB (SÄKAB), som är knutet till branschorganisationen Bevakningsrådet,
och Svensk Kontrollteknik HB.

Transportfackens yrkes- och arbetsmiljönämnd (TYA), som är ett samarbetsorgan
för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer inom transportsektorn,
begärde hos regeringen att en av TYA organiserad fristående skola för
grundutbildning av väktare skulle bli berättigad till statligt stöd. Framställningen
lämnades utan bifall sedan den avstyrkts av skolöverstyrelsen med
hänvisning till vad riksdagen våren 1984 (prop. 1983/84:118, UbU 1983/

84:27) hade beslutat om fristående skolor på gymnasial nivå, innebärande
bl. a. att statsbidrag inte skulle utgå till deltidskurser vid nya skolor och att
statsbidrag inte längre skulle utgå till branschinriktad utbildning.

Sedan det nu nämnda initiativet inte hade kunnat genomföras fortsatte
parternas strävanden. Förslag till organisation av en fristående enskild skola
för yrkesutbildning av väktare i TYA:s regi och framställning om statsbidrag
till en sådan skola ingavs till utbildningsdepartementet i juni 1985. Framställningen
tillstyrktes av skolöverstyrelsen men har inte vunnit gehör hos
regeringen. Det av parterna tillsatta planeringsorganet har anmält till sina
uppdragsgivare att dess uppdrag är fullgjort. TYA har i sin budget avsatt
medel för utveckling av ett enhetligt utbildningsmaterial.

Framställning om lagstadgad tystnadsplikt

Bevaknings AB Securitas hemställde år 1982 i skrivelse till regeringen att
lagen om bevakningsföretag skulle ändras på sådant sätt att medarbetare i
bevakningsföretag skulle underkastas en offentligrättsligt reglerad tystnadsplikt.
Som skäl för framställningen anfördes bl. a. att bevakningsföretagens
personal vid tjänstgöring för offentliga myndigheters räkning kan komma i
kontakt med sekretesskyddade handlingar. (Faktauppgifterna och argumentationen
under rubriken Tystnadsplikt i motion 1984/85:765 ansluter sig nära
till vad som anförs i Securitas skrivelse till regeringen.)

Regeringen beslöt år 1982 att inte vidta någon åtgärd med anledning av
framställningen. Beskedet härom i regeringsbeslutet föregås av följande
redogörelse:

Skrivelsen har remissbehandlats. Förslaget har därvid avstyrkts av rikspolisstyrelsen,
länsstyrelsen i Stockholms län, Tjänstemännens centralorganisation
och Svenska kommunförbundet, medan tillstyrkande yttranden har

lämnats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Allmänna Bevaknings
AB, Larminstallatörernas förening, Svenska transportarbetareförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och Bevakningsrådet.

I de avstyrkande yttrandena har påpekats bl. a. att sådana anställda i
bevakningsföretag som tjänstgör som ordningsvakter eller som skyddsvakter
vid objekt av betydelse för försvaret redan nu är underkastade tystnadsplikt
enligt särskilda bestämmelser. Vidare har framhållits att sekretesslagen
(1980:100) ger utrymme för berörda myndigheter att, när de anlitar
bevakningsföretag, göra förbehåll eller träffa avtal om att företagets personal
skall vara underkastad den sekretess som i övrigt gäller för myndigheten.

Regeringsbeslut beträffande viss bevakningsverksamhet

Kockums AB i Malmö bedriver viss verksamhet i form av dotterbolag med
förläggning till moderbolagets område (Kockums Verkstäder AB). Bevakningen
av hela området - där det även finns företag med anknytning till
Kockums rörelse vilka icke är dotterbolag - sköttes tidigare av moderbolagets
bevakningsorganisation. År 1982 begärde Kockums AB hos länsstyrelsen
i Malmöhus län i första hand besked huruvida den bevakningsverksamhet
som bolaget bedrev var att anse som bevakning enligt lagen om bevakningsföretag
samt - om så var fallet - i andra hand dispens från kravet på
auktorisation enligt bevakningsföretagslagen.

Länsstyrelsen uttalade i sitt beslut att den bevakningsverksamhet som
bolaget bedrev var att anse som bevakning enligt lagen om bevakningsföretag.
Länsstyrelsen avslog bolagets begäran om dispens. Därvid åberopades
som grund för beslutet att länsstyrelsen inte hade möjlighet att meddela
dispens enligt gällande lagstiftning.

Bolaget överklagade länsstyrelsens beslut hos regeringen och hemställde
vidare att lagen om bevakningsföretag skulle ändras så att det skapades
möjligheter att erhålla dispens från auktorisationskravet.

Regeringen fattade beslut i ärendet i november 1983. Den tog inte upp
besvären till prövning till den del de avsåg frågan om den berörda
verksamheten var underkastad krav på auktorisation enligt lagen om
bevakningsföretag. Såvitt gällde begäran om dispens avslogs besvären.
Slutligen anfördes: ”Regeringen vidtar för närvarande ingen åtgärd med
anledning av bolagets begäran om ändring i lagen om bevakningsföretag.”

Numera finns ett särskilt bevakningsföretag, Vaksam i Malmö AB, för
motsvarande bevakningsuppgifter. I detta bolag äger Kockums AB 10 % av
aktiekapitalet och städföretaget AS AB återstoden.

Tidigare riksdagsbehandling

Per Olof Håkansson (s) har ett par gånger tidigare väckt motioner om en
översyn av lagen om bevakningsföretag. Motionerna har avstyrkts av
näringsutskottet (NU 1981/82:25, 1982/83:30) och avslagits av riksdagen.

De gick ut på att kravet på auktorisation skulle utsträckas till att gälla också
för sådan bevakningsverksamhet som organiseras inom ett företag och
endast avser företagets eget skydd. Avgränsningen enligt bevakningsföre -

NU 1985/86:11

tagslagen är djupt otillfredsställande, menade motionären. Många av lagens
föreskrifter hade nämligen, hävdade han, tillkommit för att reglera inte bara
förhållandena mellan bevakningsföretaget och beställaren av dess tjänster
utan också förhållandena gentemot tredje man.

Vad som kan ge underlag för det sistnämnda påståendet är, anförde
utskottet, vissa villkor för auktorisation som lagen ställer upp. Bl. a. gäller att
verksamheten skall kunna antas bli bedriven omdömesgillt och i överensstämmelse
med god sed inom branschen. Lagens primära syfte är emellertid
att skapa trygghet för bevakningsföretagens kunder. Den som anlitar ett
sådant företag skall genom samhällets kontroll få en viss garanti för att
företaget kan fullgöra sitt uppdrag på ett seriöst sätt och att dess personal
uppfyller vissa krav. Det har också ansetts betydelsefullt att samhället i tid
skall kunna hindra uppkomsten av något som skulle kunna uppfattas som
privata poliskårer eller bevakningskårer. Önskemål av det slag som kom till
uttryck i motionerna har inte varit aktuella när lagen om bevakningsföretag
kom till.

Utskottet fann det inte realistiskt att staten skulle på det sätt som angavs i
motionerna reglera företags bevakningsverksamhet för egen räkning. Några
mera allmänt förekommande missförhållanden som skulle motivera en sådan
reglering är inte kända, sade utskottet, och det skulle också otvivelaktigt visa
sig svårt att avgränsa den tillståndskrävande verksamheten från sådana
bevakningsinsatser som envar måste ha rätt att göra till skydd för sin
egendom.

Remissyttranden

Remissinstanser

Remissyttranden i ärendet har avgetts av rikspolisstyrelsen, näringsfrihetsombudsmannen
(NO), skolöverstyrelsen (SÖ), länsstyrelsen i Malmöhus
län, Sveriges industriförbund, Svenska kommunförbundet, Bevakningsrådet,
Transportfackens yrkes- och arbetsmiljönämnd (TYA) och Svensk
Kontrollteknik HB. Landsorganisationen i Sverige (LO) har avstått från att
yttra sig. Yttrandena från skolöverstyrelsen och Transportfackens yrkes- och
arbetsmiljönämnd berör endast utbildningen av väktare.

Motion 1984/85:765

Krav på auktorisation för egen bevakning

Uppfattningen att det bör krävas auktorisation även för den bevakning av
sina anläggningar som företagen utför i egen regi tillbakavisas av alla
remissinstanser som har yttrat sig i ämnet utom Svensk Kontrollteknik HB.
Detta bolag - som bedriver utbildning av väktare - menar att ett sådant krav
bör gälla i förening med krav på likvärdig utbildning för alla väktare.

Flera remissinstanser inskränker sig i huvudsak till att med instämmande
åberopa vad näringsutskottet anförde i saken år 1983 (se ovan). Så gör
rikspolisstyrelsen och Svenska kommunförbundet samt Sveriges industriförbund,
som tillägger:

NU 1985/86:11

Yrkandet måste också bedömas mot bakgrund av det allmänna intresset av
att iaktta restriktivitet med införandet av regler som inskränker etableringsfriheten
eller friheten att bedriva verksamhet. Näringsrättsliga regleringar
bör inte införas utan starka skäl.

Även NO utgår från näringsutskottets uttalande och anför därefter:

Motionären klargör inte på vad sätt allmänheten har sådana intressen i
privata företags sätt att genomföra sin bevakning att en utvidgning av
auktorisationstvånget är befogad. Några säkerhetsskäl av den karaktär som
motiverade införandet av auktorisationskrav för yrkesmässig bevakning för
andras räkning har inte framkommit.

Vidare bör erinras om det intresse för avreglering som i olika sammanhang
uttalats från statsmakternas sida. I fråga om reglering av här aktuell typ kan
hänvisas till de uttalanden som gjordes i samband med att den nya
konkurrenslagen (1982:729) infördes. Föredragande statsrådet uttalade
bl. a.: ”Min bedömning är därför att man måste iaktta stor restriktivitet med
etableringskontroll, privat såväl som offentlig auktorisation samt olika
former av tillståndstvång, där villkor ställs upp för att etablering skall få ske i
viss verksamhet. Beslut och regler, som framstår som motiverade sett mot
bakgrund av sitt syfte, kan allvarligt inverka på konkurrensförutsättningarna,
t. ex. mellan olika företag i en bransch, eller på förutsättningarna för att
det över huvud skall förekomma konkurrens inom en viss samhällssektor
eller på en viss marknad” (prop. 1981/82:165, s. 231). Mot denna bakgrund
tilldelades NO bl. a. uppgiften att särskilt granska olika former av etableringshinder.

Motionärens yrkande måste enligt NO:s mening bedömas mot denna
bakgrund. Genom lagstiftningen har införts en konkurrensbegränsande
reglering i de delar av bevakningsområdet där det befunnits nödvändigt.
Även om det, som motionären kanske anser, skulle innebära en viss
konkurrensfördel att driva bevakning i egen regi därför att auktorisation då
inte erfordras är detta givetvis inte något skäl för att utsträcka regleringen till
ett område där den inte behövs. Skulle sådana motiveringar godtas och
överföras på andra områden skulle samhället översvämmas av regleringar.
För övrigt bör framhållas att auktorisationen också ger konkurrensfördel åt
bevakningsföretagen genom att dessa inte har andra konkurrenter än
egenregiverksamhet.

I bevakningsbranschen, liksom på många andra områden, utgör verksamhet i
egen regi en betydande indirekt konkurrensfaktor, säger NO och framhåller
att bevakning i egen regi har beräknats svara för 30 % av all utförd
bevakning. NO fortsätter:

De företag som utför bevakning i egen regi får antas ha bedömt att detta är
billigare eller på annat sätt fördelaktigare för dem än att anlita ett
bevakningsföretag. Genom att kundföretagen med nuvarande system kan
välja mellan att själva ta ansvar för bevakningen och att anlita utomstående
bevakningsföretag utövas en press på bevakningsföretagen att vara effektiva
trots det konkurrensskydd som auktorisationssystemet utgör. En sådan
effektivitetspress är av väsentligt intresse också med hänsyn till den starka
koncentration som kännetecknar bevakningsbranschen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län citerar ur lagens förarbeten (jämför s. 3 f.) och
anför:

NU 1985/86:11

Lagens primära syfte har således varit att markera gränsdragningen mellan

vad som tillkommer det allmänna (polisen) å ena sidan och den verksamhet
bevakningsföretagen å andra sidan får utföra såsom ett komplement till vad
det allmänna inom ramen för sina resurser kan fullgöra. Därutöver skall
lagregleringen till viss del borga för att de kunder som behöver anlita
främmande personer för bevakning av sin egendom får en viss trygghet
genom att företaget och dess personal har blivit och alltjämt är föremål för
myndighets insyn.

Nämnda krav framstår emellertid inte som lika väsentliga när det gäller
s. k. egenbevakning. Enligt gällande rättsuppfattning står det envar fritt att
skydda sin egendom med de medel som står honom till buds inom ramen för
rättsordningen. Han kan även inom ramen för nödvärnsrätten avvärja ett
påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på egendomen, hindra någon
att olovligen intränga i bl. a. hus eller därifrån avlägsna någon som inträngt
olovligen. Envar har därutöver rätt till ”envarsgripande” enligt rättegångsbalkens
bestämmelser. Denna s. k. egenbevakning kan givetvis - utan att
ekonomiska intressen behöver föreligga - delegeras till egen personal.
Därvid framstår det som uppenbart att uppdragsgivaren har möjlighet att
själv välja den personal han anser vara lämplig för uppdraget. Företagaren
eller den enskilde kan dessutom själv påverka säkerheten exempelvis i vad
avser förvaring av handlingar, nycklar, värdefull egendom etc.

Såsom vid egenbevakning torde i stort sett förhållandena även vara när det
gäller statliga och kommunala myndigheter. Myndigheterna har ett långtgående
ansvar för sin personal och framför allt en helt annan kontrollmöjlighet
av personalen och hur dessa utför sitt uppdrag än den enskilde kunden som är
hänvisad till att anlita ett på marknaden etablerat bevakningsföretag.

Den som utför egenbevakning är enligt lagstiftningen inte att anse som
väktare (7 § BevL). Han är följaktligen i regel inte heller uniformerad och
åtnjuter ej heller det skydd som tillkommer väktaren enl 17 kap 1 §
brottsbalken. Risken för uppkomsten av eller utvecklingen mot vad som kan
uppfattas som privata poliskårer eller bevakningskårer (medborgarkårer) får
i dessa fall anses som ringa. Samhällets behov av insyn i sådan verksamhet är
därför inte heller lika uttalat.

Annorlunda förhåller det sig emellertid när det gäller att köpa tjänst från
ett bevakningsföretag där företaget yrkesmässigt har specialiserat sig på att
tillhandahålla bevakningen åt annan. Uppdragsgivaren kan i nämnda situation
inte välja den enskilde väktaren och han har inte heller den personliga
kännedom om väktaren eller om bevakningsföretagets rutiner eller hur
exempelvis nycklar till kunden förvaras hos bevakningsföretaget. Uppdragsgivaren
är således helt hänvisad till bevakningsföretaget och dess sätt att
bedriva verksamhet.

Då det inte - såvitt känt är - förekommit några missförhållanden när det
gäller egenbevakning och då envar måste anses ha rätt att företa bevakningsinsatser
till skydd för sin egendom finner länsstyrelsen inte anledning
tillstyrka en ändring av lagstiftningen i denna del.

Bevakningsrådet yttrar i samma fråga:

Nuvarande lags primära syfte är, som näringsutskottet framhöll 1983, att
skapa trygghet för bevakningsföretagens kunder att verksamheten bedrivs
omdömesgillt och i överensstämmelse med god sed inom branschen. Något
förhållande som skulle ändra denna principiella syn föreligger veterligen
inte. I förhållande till allmänheten - tredje man - har bevakningspersonalen
(väktarna) inga andra befogenheter är dem som tillkommer envar. Av den
anledningen synes något behov att utöka lagens omfattning även till den s. k.
egen-regi-bevakningen inte föreligga. En sådan utvidgning skulle för övrigt
skapa betydande kontroll- och avvägningsproblem. Skulle t. ex. ett företags

NU 1985/86:11

receptionist vara att anse som väktare i lagens mening om det som
regelmässigt är fallet i uppgiften även ingår att tillse att inga obehöriga
passerar in? Skulle det då krävas godkännande och väktarutbildning för
denne? Enligt lagens mening skulle detta vara fallet, i varje fall enligt vår
tolkning. Mot den bakgrunden kan en sådan utvidgning inte överensstämma
med lagens syfte.

Motionärens åsikt att även kommunala myndigheters bevakningsverksamhet
borde omfattas av bevakningsföretagslagen kommenteras uttryckligen av
två remissinstanser. I Kommunförbundets yttrande sägs i anslutning till dess
tidigare berörda avstyrkande:

Inte heller kan styrelsen ansluta sig till uppfattningen att det är olämpligt att
den bevakning som organiseras av kommunala myndigheter är undantagen
från auktorisation. I sammanhanget vill styrelsen påpeka att detta inte
föranledde några motioner eller andra kommentarer i riksdagen vid lagens
tillkomst.

Motsatt mening har Bevakningsrådet, som vill att det skall uppställas
auktorisationskrav för bevakningsverksamhet som statlig eller kommunal
myndighet bedriver ”i klart organiserad form”.

Tillsyn

Motionärens synpunkter på tillsynsverksamheten möter förståelse i ett par
yttranden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar att bestämmelserna om tillsynen
ändras:

I en av motionerna görs gällande att tillsynen av bevakningsföretag i riket är
mycket varierande såväl till innehåll som till effektivitet. Länsstyrelsen delar
denna uppfattning. Tillsynsmyndigheterna har inte likvärdiga resurser i fråga
om tillsynsverksamheten. Därtill kommer att deras erfarenheter av tillämpningen
är varierande. Dessa förhållanden är otillfredsställande inte minst ur
rättssäkerhetssynpunkt. Bevakningsföretagen i länen synes dessutom inte
heller uppfatta förhållandet som rättvist när de är underkastade tillsynen från
olika länsstyrelser med varierande lagtillämpning och effektivitet som följd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län - som sedan 1974 har haft möjligheten att
delvis påverka lagstiftningen på området och dessutom kontinuerligt har
ägnat sig åt tillsynsverksamhet med väl utbildad personal - har i flera olika
sammanhang påpekat konsekvenserna av att tillsynen delats mellan länsstyrelserna.
I samband med att det största bevakningsföretaget - Bevaknings
AB Securitas - den 1 januari 1983 genomförde en koncernförändring
varigenom bolaget uppdelades i fyra olika fristående bolag med olika säten,
uppvaktades bl. a. justitiedepartementet i frågan. Av olika skäl har det dock
inte ansetts nödvändigt att ändra lagstiftningen. Länsstyrelsen får emellertid
ånyo som sin uppfattning framhålla betydelsen av att tillsynen är enhetlig och
likartad i hela riket. Det framstår därför som angeläget att lagstiftningen
ändras i denna del. Detta är väsentligt inte minst med hänsyn till att
bevakningsföretagen skall kunna konkurrera på lika villkor. Därtill kommer
att nuvarande förhållande inte helt kan utesluta att företag som önskar
etablera sig väljer säte för sin verksamhet där tillsynen är av mindre
långtgående omfattning.

NU 1985/86:11

Bevakningsrådet anför:

NU 1985/86:11

Vid lagens tillkomst höjdes röster för att en myndighet (Rikspolisstyrelsen)
skulle svara för auktorisation och tillsyn bl. a. för att uppnå enhetlighet och
likartad handläggning. Så blev dock inte fallet, även om ifråga om auktorisation
länsstyrelse skall inhämta RPS yttrande i sådant ärende.

Utan att ifrågasätta motionärens uppgift att tillsynsverksamheten för
närvarande är mycket varierande, synes den tillsyn, som på begäran av
länsstyrelsen i Stockholm utförs av skilda länsstyrelser i landet beträffande de
Stockholmsbolag som har landsomfattande verksamhet, vara både omfattande
och noggrann. Från företagens synpunkt kan man ibland ifrågasätta om en
så ingående granskning sammanfaller med lagens mening. Beträffande
bevakningens utförande och kvalitet synes detta i första hand vara en fråga
mellan kund och leverantör. Bevakningsrådet förutsätter här att den tillsyn,
som länsstyrelse utför av de företag som länsstyrelsen har beviljat auktorisation,
sker efter samma normer som gäller för Stockholmsföretagen.

Sett från Bevakningsrådets synpunkt synes dock intet vara att invända mot
att auktorisation och tillsyn centraliseras till en myndighet, som då borde
vara Rikspolisstyrelsen. Härigenom skulle då tillfredsställande garantier
skapas för att auktorisationsfrågor och tillsyn fick en likartad behandling.

Svensk Kontrollteknik HB yttrar i anslutning till sitt instämmande i motionärens
huvudförslag:

Med dagens organisation inom länsstyrelserna måste det emellertid undersökas
om dessa har resurser att utöva tillsyn över bevakningsverksamheten om
den skall ges en vidare omfattning .

Utbildning av väktare

Efter att ha hänvisat till föreskrifterna om väktarutbildning anför rikspolisstyrelsen: Utöver

vad som framgår av föreskrifterna kan nämnas att ett bevakningsföretag
varje år skall lämna länsstyrelsen uppgift om bl. a. hur företaget
anordnar utbildning av personalen (10 § bevakningsföretagskungörelsen,
1974:462). Allvarliga brister beträffande utbildningen kan föranleda att
företagets auktorisation återkallas. Rikspolisstyrelsen kan vitsorda att det
kan föreligga skillnader beträffande väktarnas utbildningsståndpunkt mellan
större och mindre bevakningsföretag. Styrelsen har dock sin uppmärksamhet
riktad på detta och kommer, om det visar sig nödvändigt, att göra
erforderliga ändringar i utbildningsföreskrifterna. Däremot finns enligt
rikspolisstyrelsens mening inte skäl att se över själva lagen i anledning av
utbildningsfrågan.

Skolöverstyrelsen (SÖ) uttalar att det är viktigt att alla väktare erhåller en
likvärdig utbildning och att denna kvalitetsmässigt kan kontrolleras av det
allmänna. SÖ har ingen erinran mot rikspolisstyrelsens kursplan för grundutbildning
av väktare.

SÖ berör därefter statens möjligheter att kontrollera väktarutbildningen:

SÖ finner det mindre tillfredsställande att utbildning av väktare nu endast
indirekt kan kontrolleras vid länsstyrelsens inspektion av auktoriserade
bevakningsföretag. Den väktarutbildning som bedrivs hos fristående utbildningsföretag
som exempelvis Bevakningsrådet-Säkerhetsutbildning AB
(SÄKAB) och Svensk Kontrollteknik HB står enligt nu gällande bestämmel -

ser ej under någon form av tillsyn av det allmänna. Vidare bör frågan om NU 1985/86:11

tillsyn av den utbildning av personal för bevakning av väktarkaraktär som

bedrivs av företag och kommuner i form av egenverksamhet beaktas vid en

eventuell översyn av lagen om bevakningsföretag med den motivering som

framförs [i motionen],

SO har i en skrivelse till regeringen i juni 1985 redovisat sin syn på
grundutbildning av väktare:

Därvid ansåg SÖ att den mest tillfredsställande lösningen vore att anordna
utbildningen inom det allmänna skolväsendet i form av särskild yrkesinriktad
utbildning inom den kommunala vuxenutbildningen. Enligt SÖ:s mening är
grundutbildning av väktare en angelägen uppgift för samhället att stödja.

Mot denna bakgrund ansåg SÖ att det är befogat att regeringen - i enlighet
med Transportfackens Yrkes- och Arbetsmiljönämnds framställning -prövar möjligheten att anordna utbildningen som fristående skola enligt
reglerna i förordningen (1984:573) om statsbidrag till fristående skolor på
gymnasial nivå.

SÖ:s synpunkter överensstämmer delvis med dem som länsstyrelsen i
Malmöhus län har framfört i en skrivelse till SÖ vilken länsstyrelsen nu
åberopar:

När det gäller stora företag såsom exempelvis Securitas bedrivs utbildning i
företagets egen regi och med i stort sett egen anställd lärarpersonal.
Tillsynsmyndigheten har därför med stöd av gällande lagstiftning rätt att
kontrollera hur Securitas bedriver sin utbildning och att denna överensstämmer
med gällande bestämmelser. Således har utbildningen kunnat kontrolleras
både i vad avser omfattning och kvalitet. När det däremot gäller de små
och medelstora företagen är dessa nästan utan undantag hänvisade till och
beroende av den utbildning som exempelvis SÄKAB, Svensk Kontroll
Teknik och Svenska Vaktbolags Förbund (SVF) tillhandahåller. Dessa
företag är emellertid helt fristående från de auktoriserade bevakningsföretagen,
varför kontroll av utbildningen - särskilt i vad avser kvalitén - inte med
stöd av nuvarande lagstiftning kan genomföras av tillsynsmyndigheten.

Denna är därför vid kontroll av väktarutbildningen vid dessa företag
hänvisad till dels vad företagen uppger beträffande utbildningens bedrivande
och dels vad företaget i detta avseende kan styrka genom exempelvis
utfärdade utbildningsbevis. Enligt länsstyrelsens uppfattning finns det inte
något kontrollorgan som har befogenheter eller ens möjligheter att kontrollera
varken hur utbildningen bedrivs eller dess omfattning och kvalitet när
utbildningen meddelas av från bevakningsföretagen helt fristående privata
bolag. En annan sak är emellertid att det ofta ligger i delägarnas intresse - när
delägaren i sådant bolag är ett auktoriserat bevakningsföretag - att utbildningen
verkligen till sin omfattning och kvalitet motsvarar vad samhället har
rätt att fordra. Detta är en självklarhet i vart fall för de etablerade
bevakningsföretagen som värnar om sitt renommé.

Mot denna bakgrund kan det enligt länsstyrelsens uppfattning därför
ifrågasättas om utbildningen är likvärdig för alla väktare i landet. I vart fall
synes det föreligga vissa svårigheter för resp. tillsynsmyndighet att avgöra om
väktaren verkligen i kvalitativt hänseende erhållit den utbildning som
rikspolisstyrelsen föreskrivit. Det får därför - såsom länsstyrelsen tidigare
hävdat i diskussionen rörande samhällets ansvar och principer i övrigt för
utbildningen av väktare - anses vara av yttersta vikt att en utbildningsordning
tillskapas varigenom varje väktare erhåller en likvärdig utbildning och att
den meddelade utbildningen i vad avser kvalité kan kontrolleras av det

allmänna. Detta alldeles oberoende av vilket företag väktaren är anställd i.
De utbildningserfarenheter som idag finns representerade i bevakningsbolagen
och andra bolag som specialiserat sig på sådan utbildning bör därvid
givetvis tillvaratagas.

Transportfackens yrkes- och arbetsmiljönämnd (TYA) redogör för den
försöksverksamhet med väktarutbildning i dess regi som planerades när
nämnden avgav sitt yttrande (se s. 8). Med hänvisning härtill avstyrker TYA
förslaget om en översyn av väktarutbildningens organisation. Däremot
ställer sig nämnden positiv till en översyn av utbildningens innehåll:

De nuvarande föreskrifterna är så gott som oförändrade sedan 1974. En
översyn av Rikspolisstyrelsens föreskrifter om väktarutbildning sker lämpligen
i samråd med arbetsmarknadsparterna och branschorganisationerna
och, om så erfordras med hänsyn till väktarutbildningens förväntade form av
statsunderstödd, fristående skola, även med Skolöverstyrelsen.

Samma uppfattning ger Bevakningsrådet uttryck för. Svensk Kontrollteknik
HB menar att man vid en översyn av bevakningsföretagslagen får ”ett
naturligt forum för att sätta sig in i utbildningsfrågan för väktare”.

NO anser att det inte har lagts fram några klara belägg för att nuvarande
ordning i fråga om väktarutbildningens organisation och innehåll är otillfredsställande.

Tre remissinstanser tar upp frågan om de begränsade krav på utbildning som
gäller för väktarvikarier.

Länsstyrelsen i Malmöhus län godtar den nuvarande ordningen:

När det gäller utbildningen för den väktarkategori som företrädesvis
tjänstgör som väktarvikarie under endast mycket begränsad tid (högst tre
månader per kalenderår, företrädesvis sommartid och sammanlagt högst nio
månader) syftar denna bestämmelse till att underlätta för bevakningsföretagen
att tillgodose sitt vikariebehov under tidsperioder när företagen kan vara
underbemannade och arbetstyngda. Bestämmelsen syftar således till att
underlätta för bevakningsföretagen att fullgöra sina åtaganden. Denna
föreskrift utgör en undantagsregel som inte gäller när anställningsförhållandet
blir av längre varaktighet eller bevakningsuppgifterna blir av mera
kvalificerad art. Stadgade utbildningskrav tillgodoser väl vad som erfordras
för att väktarvikarien på ett fullt betryggande sätt skall kunna fullgöra sina
arbetsuppgifter under en begränsad tidsperiod.

TYA anför liknande synpunkter:

Eftersom bevakningsverksamheten inte kan skäras ned vid semesterperioden
och semesterlagen koncentrerar semestern till sommarmånderna är ett
behov av korttidsanställda vikarier oundvikligt. Den kategori som främst står
till företagens förfogande är studerande, vilka inte är tillgängliga för
utbildning förrän efter vårterminens slut. Det innebär att fullständig
grundutbildning inte är möjlig att genomföra för dessa. Enligt TYA:s
uppfattning bör dessutom frågan om vikarieutbildningens längd och innehåll
lösas mellan RPS, arbetsmarknadsparterna och branschens övriga berörda
organisationer.

NU 1985/86:11

Bevakningsrådet gör samma uttalande och tillägger:

NU 1985/86:11

Visserligen kan man med motionären tycka att skillnaden i utbildningstid är
stor och det är möjligt att den skulle kunna utökas något, men vi vill erinra
om att för ordnings- och skyddsvakter, vilka i motsats till väktarna har
långtgående befogenheter, kräver samhället endast 25 timmars utbildning.

Tystnadsplikt

Gentemot motionärens kritik av att det saknas en offentligrättslig tystnadsplikt
för väktare, fastän sådan gäller för ordningsvakter och skyddsvakter,
anför rikspolisstyrelsen:

Rikspolisstyrelsen vill påpeka att sistnämnda tystnadsplikter betingas av
ordningsvakters och skyddsvakters särskilda polisiära arbetsuppgifter. Väktares
arbetsuppgifter är däremot i regel inte av sådant slag, att en lagstadgad
tystnadsplikt ter sig lika nödvändig. Bestämmelser om tystnadsplikt för
väktare finns däremot i kollektivavtal. Några allvarligare olägenheter med
denna ordning är inte kända för rikspolisstyrelsen.

NO har samma uppfattning:

En ordningsvakt har uppgifter av mera polisiär natur än väktare och en
skyddsvakt förordnas särskilt för bevakning av skyddsföremål. För de
vanliga bevakningsuppdragen synes tystnadsplikten vara en fråga mellan
parterna som mycket väl bör kunna regleras i kollektivavtal. Motionären har
inte heller i denna fråga redovisat några närmare skäl för sin ståndpunkt. En
reglering skall inte utvidgas utan goda skäl.

Länsstyrelsen i Malmöhus län noterar ”att sekretesslagen är tillämplig på
väktare endast under förutsättning att denne är knuten till en myndighet på
sätt som framgår av 1 kap. 6 § sekretesslagen dvs. om de betraktas som
offentliga funktionärer”. Därefter anförs:

Mot denna bakgrund och då flertalet väktare - till skillnad mot vad som är
fallet med ordningsvakter och skyddsvakter - inte är knutna till myndigheter
eller ens utför uppdrag direkt för det allmännas räkning anser länsstyrelsen
inte att det föreligger något bärande skäl att reglera frågan på annat sätt än
vad som för närvarande är fallet.

Industriförbundet instämmer däremot med motionären på denna punkt.
Förbundet hänvisar till sitt remissyttrande år 1982 till justitiedepartementet
över ett förslag av samma innebörd:

Förbundet tillstyrker förslaget från SECURITAS om att bevakningsföretagens
medarbetare bör åläggas en offentligrättsligt reglerad tystnadsplikt. En
sådan reglering bör också vara av värde för bevakningsföretagens kundrelationer
med såväl myndigheter som privata företag. Det är härvid naturligt att
tystnadsplikten inte bara kommer att omfatta enskildas personliga förhållanden
utan också bl. a. uppgifter av ekonomisk natur.

Svensk Kontrollteknik HB yttrar i denna fråga:

En förändring av regleringen av tystnadsplikten torde inte innebära några
reella förändringar för bevakningsbranschen, eftersom detta är reglerat i
anställningsförhållandet för en väktare och fungerar bra idag.

Allmänt

NU 1985/86:11

Efter sina i det föregående refererade kommentarer uttalar rikspolisstyrelsen
att de förhållanden som kritiseras i motionen såvitt bekant inte heller i övrigt
har vållat några olägenheter som kan motivera en översyn av bevakningsföretagslagen.
Även NO finner sammanfattningsvis att det inte har lagts fram
några bärande skäl för en sådan översyn. NO säger avslutningsvis:

Mot bakgrunden av det allmännas intresse av att så långt möjligt minska
omfattningen av reglerande åtgärder och att undvika nya regleringar ställer
sig NO avvisande till förslaget, särskilt vad gäller utvidgning av auktorisationstvånget.

Efter sina tidigare återgivna uttalanden beträffande lagens omfattning anför
Bevakningsrådef.

Man kan dock instämma med motionären om att utvecklingen av bevakningsföretagens
verksamhet, dels utvecklingen inom den traditionella bevakningsverksamheten
med användning av avancerad teknik men dels även den
sk diversifiering som sker inom branschen, kan motivera en översyn av
lagen.

Tillkomsten av förmedlings- och konsultföretag som själva ej bedriver
bevakningsverksamhet, men som står som mellanhand mellan kund och
leverantör, är ett annat exempel där ett klarläggande känns angeläget. Fn
synes sådant företag inte underkastas krav på auktorisation oaktat att
företagen får en ingående kännedom om kundens säkerhets- och bevakningsproblem.

Till sist kan noteras att länsstyrelsen i Malmöhus län ansluter sig till
motionärens uppfattning att det råder bristande överensstämmelse mellan
den lagstiftning som reglerar larminstallationsverksamheten och den som
reglerar bevakningsföretagens verksamhet.

Motion 1984/85:1417

Flera remissinstanser stöder förslaget att det inte skall krävas auktorisation
för att moderbolags bevakningsorganisation skall få bevaka ett dotterbolags
lokaler inom moderbolagets område.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

Inom landet finns ett stort antal företag med egenbevakning som även har
dotterbolag inom egna lokaler och/eller inom eget område. En kontinuerlig
omstrukturering av företag med bl. a. nybildning av dotterbolag pågår
ständigt. För att då kunna utföra bevakning av även dotterföretaget erfordras
tillstånd.

Länsstyrelsen anser för sin del inte hinder föreligga mot ett slopande av
tillståndskravet i sådana fall. Företaget har i stort sett samma möjligheter
som vid egenbevakning att avgöra vem av de anställda som skall ansvara för
bevakningen och även möjligheter att avgöra vederbörandes lämplighet för
uppdraget. Den omständigheten att det rör sig om en av olika skäl särskilt
vald bolagskonstruktion bör inte medföra en annorlunda bedömning än vad
som gäller vid egenbevakning. Ej heller bör det förhållande att en ekonomisk
transaktion mellan bolagen äger rum som vederlag för den köpta tjänsten
medföra ett annat synsätt. Ett upphävande av tillståndskravet kan dessutom

tänkas medföra att antalet auktoriserade bevakningsföretag kan komma att
minska samt att konkurrenssituationen inom bevakningsbranschen avtar
något. Auktorisationskravet i här berört avseende får idag anses som ett
onödigt intrång i den eljest fria näringsutövningen.

NO säger i detta ämne:

Även om NO saknar uppgifter om hur vanlig den beskrivna situationen är
anser NO att förslaget är välgrundat och ligger i linje med vad som ovan
anförts i fråga om intresset av avreglering och egenregiverksamhetens
betydelse från konkurrenssynpunkt.

Kommunförbundet uttalar att det är rimligt att lagen ändras på så sätt som
motionären föreslår.

Bevakningsrådet riktar däremot invändningar mot förslaget:

Förslaget [kan] i det exempel som presenteras synas rimligt, men om

man som det anges bygger upp en bevaknings- och säkerhetsorganisation,
vilken även skall utföra bevakning av annan juridisk person där endast
ägarförhållandet skall avgöra om auktorisation erfordras eller ej, är det
sannolikt att man därmed skapar besvärliga kontroll- och övervakningsproblem.
Det kan inte uteslutas att man genom att göra speciallösningar
beträffande ägarförhållandet kringgår auktorisationsfrågan, vilket vore
olyckligt och omotiverat utifrån lagens ursprungssyfte.

Utskottet

Enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag krävs statlig auktorisation för
att man yrkesmässigt skall få åta sig sådana bevakningsuppgifter för annans
räkning som anges i lagen. Det rör sig bl. a. om bevakning av fastighet,
anläggning, viss verksamhet eller offentlig tillställning. Lagen anger olika
förutsättningar som måste vara uppfyllda för att auktorisation skall ges. Den
personal som anlitas i verksamheten skall vara godkänd av auktorisationsmyndigheten,
som är länsstyrelsen i det län där bevakningsföretagets ledning
har sitt säte. Länsstyrelsen utövar tillsyn över företaget och kan förelägga
detta att vidta rättelser och andra åtgärder.

De två motioner som behandlas här syftar till att bevakningsföretagslagen
skall ändras i olika avseenden. Motion 1984/85:765 (s) går ut på en allmän
översyn av lagen. Huvudönskemålet, som samme motionär har framfört
även vid ett par tidigare tillfällen, är att kravet på auktorisation skall
utsträckas till att gälla också för sådan bevakningsverksamhet som ett företag
till sitt skydd bedriver i egen regi. Bevakning som utförs av en kommunal
myndighet skulle också omfattas av kravet. En mera enhetlig tillsynsverksamhet,
en omorganiserad och delvis förstärkt väktarutbildning samt offentligrättsligt
reglerad tystnadsplikt för väktare är andra önskemål. Vidare
förordas en samordning av bevakningsföretagslagen och den lagstiftning som
gäller för närliggande verksamheter, t. ex. i fråga om larmanläggningar.
Motion 1984/85:1417 (m) tar, såsom strax skall beröras, sikte på en viss
begränsad liberalisering av bevakningsföretagslagen.

Ett antal myndigheter, organisationer och företag har yttrat sig i ärendet
och delvis mycket grundligt belyst de olika frågor som är aktuella. Utskottet
hänvisar till redovisningen i det föregående av de fakta och synpunkter som

NU 1985/86:11

har kommit fram vid remissbehandlingen. Sammanfattningsvis gäller att
tanken på en allmän översyn av bevakningsföretagslagen har vunnit ringa
gehör. Inte heller utskottet finner en sådan översyn motiverad. I huvudfrågan,
om auktorisationskravets räckvidd, vidhåller utskottet - nu med stöd i
tungt vägande remissyttranden - sin tidigare deklarerade uppfattning att det
inte är realistiskt att staten skulle på föreslaget säjt reglera den bevakningsverksamhet
som företag bedriver för egen räkning. Frågan om tystnadsplikt
för väktare har, såsom framgått (s. 8 f.), redan blivit grundligt prövad. På
utbildningsområdet torde nya initiativ kunna förväntas utan någon åtgärd
från riksdagens sida. Utskottet förutsätter att regeringen och berörda
myndigheter utan särskild framställning från riksdagen uppmärksammar
frågan om hur staten direkt skall kunna utöva en önskvärd tillsyn över den
väktarutbildning som bedrivs av andra än bevakningsföretag. Inte heller i
övrigt synes motion 1984/85:765 (s) ge riksdagen anledning till någon åtgärd.
Denna motion avstyrks alltså av utskottet.

Rätten att bedriva bevakningsverksamhet utan auktorisation gäller bara
beträffande anläggningar tillhörande den juridiska person i vars regi
bevakningen sker. Ett moderbolags bevakningsorganisation får alltså inte
annat än såsom auktoriserat bevakningsföretag betjäna dotterbolag ens om
dessa är samlokaliserade med moderbolaget. Vad som föreslås i motion
1984/85:1417 (m) är att bevakningsföretagslagen skall ändras så att detta blir
möjligt, något som kan ske genom en generell regel eller genom införande av
en dispensmöjlighet. Näringsfrihetsombudsmannen, länsstyrelsen i Malmöhus
län och Svenska kommunförbundet har tillstyrkt en sådan ändring,
medan branschorganisationen Bevakningsrådet har uttalat farhågor för att
besvärliga kontrollproblem skulle kunna uppkomma om den nuvarande
strikta bestämmelsen luckras upp.

Utskottet delar uppfattningen att den entydiga regleringen av auktorisationskravets
räckvidd bör bibehållas. En undantagsregel som skall vara
tillämplig på olika typer av koncernbildningar torde vara svår att åstadkomma
utan att det uppstår risk för att syftet med bevakningsföretagslagen delvis
kan kringgås. Följaktligen avstyrker utskottet motion 1984/85:1417 (m).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av bevakningsföretagslagen
att riksdagen avslår motion 1984/85:765,

2. beträffande undantagsbestämmelse i bevakningsföretagslagen
att riksdagen avslår motion 1984/85:1417.

Stockholm den 18 februari 1986

På näringsutskottets vägnar

Nils Erik Wååg

NU 1985/86:11

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Christer Eirefelt (fp), Lennart Pettersson
(s), Erik Hovhammar (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Birgitta Johansson (s),
Hadar Cars (fp), Sten Svensson (m), Åke Wictorsson (s), Ivar Franzén (c),
Jörn Svensson (vpk), Bo Finnkvist (s), Per Westerberg (m), Per-Ola
Eriksson (c) och Göran Magnusson (s).

Reservation

Undantagsbestämmelse i bevakningsföretagslagen (mom. 2)

Christer Eirefelt (fp), Erik Hovhammar (m), Hadar Cars (fp), Sten Svensson
(m), Ivar Franzén (c), Per Westerberg (m) och Per-Ola Eriksson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Utskottet
delar” och slutar med ”motion 1984/85:1417 (m)” bort ha följande lydelse:
Att divisioner inom företag ombildas till dotterbolag är en vanlig och ofta
välmotiverad åtgärd inom näringslivet. Det är svårt att finna rimliga skäl för
att en sådan omorganisation skall medföra krav på en ändrad rättslig status
för en bevakningsavdelning som liksom tidigare skall betjäna samlokaliserade
och nära sammanhörande enheter. Utskottet instämmer följaktligen med
de remissinstanser som anser att bevakningsföretagslagen bör kompletteras
med en sådan undantagsbestämmelse som föreslås i motion 1984/85:1417
(m).

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande undantagsbestämmelse i bevakningsföretagslagen
att riksdagen med bifall till motion 1984/85:1417 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Christer Eirefelt (fp), Erik Hovhammar (m), Hadar Cars (fp), Sten Svensson
(m) och Per Westerberg (m) anför:

Enligt vår uppfattning kan det allvarligt ifrågasättas om kravet på auktorisation
för bevakningsföretag medför bättre kvalitetskontroll än den fria
marknaden. Den kontroll som sker av de företag som har erhållit auktorisation
är också ofta av ringa omfattning.

NU 1985/86:11