Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner i konsumentfrågor (Betänkande 1973:NU50 Näringsutskottet)

Näringsutskottets betänkande nr 50 år 1973

Nr 50

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner i konsumentfrågor.

Ärendet

I detta betänkande behandlas sju motioner med yrkanden i konsumentfrågor.
De förslag som framförs i motionerna gäller
obligatorisk varudeklaration,

utvidgad prisinformation, bl. a. genom obligatorisk jämförprismärkning
för vissa varor,

lag om produktsäkerhet,

varudeklarations- och produktsäkerhetsråd inom konsumentverket,
konsumentskydd i samband med bilreparationer,
konsumentskydd i samband med offentliga myndigheters verksamhet,
utbyggnad av hemkonsulentorganisationen,

stimulans av lokal konsumentpolitisk verksamhet, bl. a. i form av
lokala konsumentkommittéer.

Motionsyrkandena

Motionerna är följande:

1973:222 av herr Wijkman (m), vari hemställs att lagen (1970:412)
om otillbörlig marknadsföring samt lagen (1971:112) om förbud mot
otillbörliga avtalsvillkor ändras så att de blir tillämpliga även för
offentliga myndigheters verksamhet,

1973:343 av herr Helén m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär

1. att förslag till lag om produktsäkerhet föreläggs riksdagen,

2. att ett allsidigt sammansatt varudeklarations- och produktsäkerhetsråd
inrättas inom konsumentverket,

3. att förslag till lag om jämförprismärkning för vissa varor föreläggs
riksdagen,

4. att förslag om obligatorisk varudeklaration för dyrbarare tekniska
hushållsartiklar, bilar, fritidsbåtar samt hyres- och bostadsrättslägenheter
föreläggs riksdagen,

5. att åtgärder vidtas för att stimulera den kommunala konsumentpolitiska
verksamheten, bl. a. i form av lokala konsumentkommittéer,

1973:344 av herrar Henmark (fp) och Jonsson i Alingsås (fp), vari
hemställs att riksdagen anhåller att Kungl. Maj:t senast till 1974 års
riksdag framlägger förslag till utbyggnad av hemkonsulentorganisationen,
1973:348 av herr Möller (fp), vari hemställs att riksdagen hos Kungl.
Maj:t anhåller om att överläggningar sker i syfte att åstadkomma att

1 Riksdagen 1973. 17 sami. Nr 50

NU 1973:50 2

tydliga priser anges på eller intill varor som konsumenter erbjuds och att
motsvarande sker i fråga om tjänster,

1973:1449 av herr Brundin m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t anhåller att det inom konsumentverket skapas en enhet med
namnet varudeklarationsrådet, vilken skall ha samma sammansättning
och samma funktion som den forna varudeklarationsnämnden,

1973:1499 av fru Nordlander m. fl. (vpk), vari föreslås att riksdagen
hos regeringen hemställer

1. om initiativ i syfte att kommunerna delges rekommendation att
medverka till bildandet av lokala fristående konsumentkommittéer,

2. att frågan om omfattningen och formerna för erhållandet av
statligt stöd för denna verksamhet upptas till skyndsam utredning,

1973:1503 av herrar Olsson i Kil (fp) och Stålhammar (fp), vari
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om att förslag föreläggs
riksdagen på grundval av konsumentutredningens bilbetänkande i vad
avser konsumentskydd i samband med bilreparationsverksamhet.

Obligatorisk varudeklaration

Motionen 1973:343

Motionärerna noterar med tillfredsställelse att en utredning rörande
principfrågor i samband med varudeklarationer har tillsatts. Deklarationsverksamheten
bör, uttalar de, i första hand inriktas på kostnadskrävande
och för den enskilde konsumenten väsentliga varor och tjänster. Man bör
vidare eftersträva en sådan utbyggnad att deklarationsplikt införs i vissa
fall. Varor och tjänster som är viktiga från konsumentsynpunkt och för
med sig stora utgifter bör då i första hand komma i fråga, anförs det.
Som exempel nämns dyrbara tekniska hushållsartiklar, bilar, fritidsbåtar,
monteringsfärdiga hus samt hyres- och bostadsrättslägenheter. Varudeklarationerna
föreslås utformade som enkla bruksdeklarationer.

Förslag av varudeklarationsutredningen

Varudeklarationsutredningen har i april 1973 avgivit betänkandet
(SOU 1973:20) Varudeklaration — ett medel i konsumentpolitiken, vari
huvudsakligen principiella rättsliga och ekonomiska spörsmål i samband
med varudeklarationer behandlas. Utredningen framlägger förslag till
förbättring av det frivilliga varudeklarationssystemet i olika hänseenden.
Den har emellertid kommit till den bestämda slutsatsen att det inte är
tillräckligt att i framtiden arbeta med enbart frivilliga varudeklarationer.
Vid sidan av de frivilliga bör enligt utredningens mening finnas
obligatoriska deklarationer. För- och nackdelar med sådana diskuteras i
betänkandet. Ett sätt att täcka behovet av obligatoriska deklarationer
kan, framhålls det, vara att utfärda speciallagstiftning för olika varuområden.
För närvarande finns särskilda bestämmelser i fråga om bl. a.
livsmedel, gifter, bekämpningsmedel, läkemedel samt brandfarliga och

NU 1973:50

explosiva varor. Denna metod anses otillräcklig. Samhället måste enligt
utredningens mening få större handlingsberedskap på deklarationsområden
än hittills.

Utredningen framlägger förslag om en fullmaktslag enligt vilken
riksdagen överlämnar åt Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer att införa deklarationsplikt och deklarationsbestämmelser.
Fullmaktslagen skall ha formen av en central ramförfattning och
innehålla allmänna och grundläggande principer för varudeklaration. Med
stöd av denna ramförfattning skall särskilda tillämpningsförfattningar och
föreskrifter kunna utfärdas i administrativ ordning. Lagen föreslås gälla
deklaration av alla varor, avsedda att säljas direkt till konsumenter för
enskilt bruk. Ett huvudsyfte med lagen skall vara att undanröja sådana
hälso- och säkerhetsrisker som kan elimineras genom ökad adekvat
information om produkter och om produkternas avsedda användning,
förvaring, skötsel och hantering. Lagen har också till uppgift att
tillförsäkra konsumenterna information om varor för att underlätta deras
köpval och så långt som möjligt minska risken för köp av varor som inte
passar den enskilde konsumentens behov eller ekonomi.

I fråga om varor som kan medföra fara från hälso- och säkerhetssynpunkt
skall kunna föreskrivas att de inte får saluföras utan att uppfylla
bestämda krav i vad gäller innehåll eller beskaffenhet (grundkrav).
Uppgift om dessa grundkrav och om att varan uppfyller kraven skall
lämnas på varorna.

Vid sidan av nu angivna regler innehåller lagförslaget bestämmelser
som gäller alla varor. De bestämmelserna innebär att Kungl. Maj:t eller
myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer får möjlighet att föreskriva att
en produkt för att få saluföras skall vara försedd med deklaration.
Utredningen har inte funnit skäl föreslå att denna typ av deklaration skall
kunna förenas med grundkrav. En deklaration skall enligt lagförslaget
kunna omfatta en rad olika uppgifter. Deklarationskravet skall sålunda
kunna avse varuslag och innehåll samt varans mått, vikt, volym, storlek
eller pris.

För att konsumenterna skall tillförsäkras tillräcklig information skall
företag med stöd av lagen också kunna åläggas att i varudeklaration
markera att en produkt har eller vid viss användning kan ha hälsofarliga
egenskaper. Härunder inbegrips skyldighet att förse produkter med
varningsmärkning. Det skall vidare kunna föreskrivas att uppgifter om
vissa väsentliga egenskaper för bedömning av en varas kvalitet och bruk
skall lämnas i varudeklarationen. Egenskapsdeklarationer kan avse dels
deklarationer av konventionell typ, VDN Fakta, dels bruksanpassade
deklarationer som anger varans lämpliga användningsområde på grundval
av egenskaperna.

Krav på uppgift om en varas kommersiella ursprung skall också kunna
ställas. En föreskrift om obligatorisk deklaration skall i vissa fall kunna
omfatta en fullständig deklaration, medan i andra fall endast en eller ett
fåtal faktauppgifter behöver göras obligatoriska.

På områden som inte berör liv-hälsaaspekter bör enligt utredningens

NU 1973:50

mening en övergång till obligatoriska deklarationer i allmänhet inte ske
förrän det visat sig omöjligt att på frivillig väg få fram tillräcklig
anslutning till en deklarationsnorm. Konsumentverket i första hand bör
således genom överläggningar med företrädare för näringslivet söka få
företagen att ansluta sig till det frivilliga deklarationssystemet. Om det
inte visar sig möjligt att nå resultat den vägen bör deklarationsplikt
utgöra en naturlig utväg. Utredningen förordar att föreskrifter om
obligatoriska deklarationer — i viss utsträckning förenade med grundkrav
— utfärdas beträffande barnsängar, barnvagnar och bilbarnsitsar. Obligatorisk
varudeklaration med grundkrav föreslås vidare införd för räddningsvästar
(flytvästar) och skyddshjälmar. Andra varuområden på vilka
enligt utredningens mening en tillämpning av lagen kan aktualiseras är
bilar, fritidsbåtar, hushållskapitalvaror, kosmetika, monteringsfärdiga hus
och skor samt textilier med avseende på skötselråd.

Utredningen förutsätter att noggranna undersökningar vidtas innan
beslut om en deklarationsplikt fattas. Myndigheterna måste i samråd med
näringslivets organisationer utreda analys-, provnings- och kontrollresurser
hos företag. Vidare bör kapaciteten hos förekommande statliga och
privata provningsorgan undersökas. Effekter på företagens kostnader och
på konsumentpriserna måste noggrant övervägas. Man måste också
studera tänkbara återverkningar på marknadsföring och konkurrens,
produktutveckling, internationell handel och företagsstruktur. Det torde
ibland bli nödvändigt att medge undantag från deklarationsplikt inom
visst varuområde. Undantagen kan gälla hantverksmässig framställning av
produkter, korta provserier vid innovation, begagnade varor osv.

I lagförslaget lämnas öppet vilken myndighet som bör anförtros
tillsynen över att lagen och dess tillämpningsbestämmelser efterlevs i det
särskilda fallet. Utredningen förutsätter dock att det i första hand blir
konsumentverket som får tillsynsuppgifter. I vissa fall får dock även
andra myndigheter kopplas in.

Deklaration av bostäder

Varudeklarationsutredningen har prövat frågan huruvida lagen om
varudeklaration även bör omfatta hyresrätter och bostadsrätter. Den
framhåller att sedan ett par år inom bostadsstyrelsen bedrivs ett arbete
som tar sikte på att på olika sätt öka konsumentupplysningen om
bostäder. Bostadsstyrelsen uttalade i sin anslagsframställning för budgetåret
1970/71 att en förutsättning för en rätt värdering av olika
bostadsalternativ är att bostäderna egenskapsredovisas eller varudeklareras.
I statsverkspropositionen 1970 underströk chefen för inrikesdepartementet
behovet av en informations- och upplysningsverksamhet för
bostadskonsumenterna som tillgodoser vidare syften än dem som
företräds av den producentdominerade marknadsföringen. Statsutskottet
(SU 1970:50 s. 17) anförde samma år att ett motionskrav rörande
varudeklarationsnormer för bostäder kunde anses helt tillgodosett genom
tillsättandet av en utredningsgrupp, vartill bostadsstyrelsen hade tagit

NU 1973:50

initiativ. Denna grupp påbörjade hösten 1970 arbetet med att åstadkomma
modeller för enhetlig redovisning av bostadsområden och bostäder för
att underlätta ett riktigt bostadsval. Arbetet — som bl. a. innefattat
remiss till ett sextiotal instanser av ett förslag till modell — redovisas
närmare i varudeklarationsutredningens betänkande. Trots att bostadsföretagens
organisationer framfört tvekan inför en enhetlig utformning av
informationen har bostadsstyrelsen fullföljt arbetet på modellen, som
benämns BOFAKTA.

Varudeklarationsutredningen anför att arbetet på att åstadkomma
från konsumentsynpunkt värdefulla deklarationer av bostäder nyligen har
inletts och uppenbarligen ännu inte har kommit så långt att det kan
läggas till grund för ett system med obligatoriska deklarationer. Utredningen
är därför inte beredd att föreslå att hyresrätter och bostadsrätter
förs in under den nya lagstiftningen. Med hänsyn till att deklarationer av
bostäder i åtskilliga hänseenden skiljer sig från deklarationer av varor
räknar utredningen med att det kommer att ligga närmare till hands att
reglera frågor om obligatoriska deklarationer av bostäder i en särskild
lagstiftning. Deklarationsfrågorna bör enligt utredningen ges hög prioritet
i bostadsstyrelsens fortsatta arbete.

Deklaration av tjänster

Varudeklarationsutredningen har övervägt om den föreslagna lagen
bör förutom varor omfatta också tjänster. Hittills har endast en
deklarationsnorm tagits fram på tjänsteområdet, nämligen en norm för
sällskapsresor. Någon ytterligare norm är inte under utarbetande i
konsumentverket. Inte heller kan man peka på att några deklarationer av
tjänster skett vid sidan av varudeklarationsnämndens arbete. Företagens
information till konsumenterna sker på tjänsteområdet i andra former än
genom deklarationer. De praktiska erfarenheterna av deklarationer på
tjänsteområdet är således mycket begränsade. Med hänsyn härtill har
utredningen inte funnit lämpligt att låta den nya lagen omfatta också
tjänster. Först sedan konsumentverket vunnit mer erfarenhet på tjänstesidan
och området blivit föremål för civilrättslig reglering bör frågan om
obligatoriska deklarationer på tjänsteområdet tas upp till närmare
behandling.

En civilrättslig reglering av tjänsteområdet övervägs för närvarande av
konsumenttjänstutredningen (Ju 1972:07; utredningsman: professor Ulf
Bernitz), vars uppdrag är att verkställa utredning om konsumentskydd
vid privat serviceverksamhet.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan

Näringsutskottet avstyrkte 1972 (NU 1972:40) en motion med förslag
att riksdagen skulle besluta om införande av obligatorisk varudeklaration
för vissa produkter, nämligen dyrbarare tekniska hushållsapparater, bilar,
fritidsbåtar och lägenheter. Utskottet hänvisade till varudeklarationsut 1*

Riksdagen 1973. 17 sami. Nr 50

NU 1973:50

redningens pågående arbete och uttalade att riksdagen inte borde
föregripa utredningens resultat genom ett beslut om införande av
obligatorisk varudeklaration. En ingripande åtgärd av detta slag borde
inte företas innan konsekvenserna därav klarlagts. Utskottet underströk
att tillsättandet av varudeklarationsutredningen kunde uppfattas som
vittnesbörd om positiv inställning till ett system med i viss utsträckning
obligatoriska varudeklarationer. I vad gällde frågan om varudeklaration av
lägenheter noterades att frågor som rör själva bostaden enligt propositionen
i huvudsak skulle falla utanför konsumentrådets arbetsområde, en
uppfattning som utskottet instämde i. Folkpartiets representanter i
utskottet önskade att riksdagen skulle hos Kungl. Majd hemställa om
förslag rörande obligatorisk varudeklaration för dyrbarare tekniska
hushållsapparater, bilar, fritidsbåtar och lägenheter. Riksdagen följde
utskottets förslag och avslog motionen.

Prisinformation

Jämförprismärkning

Vid statens pris- och kartellnämnds (SPK:s) undersökningar 1969 och
1970 av sortiment och priser i livsmedelshandeln konstaterades att
prisskillnaderna mellan varianter av en vara kunde vara betydande om
priserna omräknades att gälla samma mängd. SPK fann att det behövdes
en betydligt bättre prisinformation än den som förekom i detaljhandeln
för att konsumenterna skulle kunna ta med prisfaktorn vid sin
bedömning i samband med köp. Utom styckepris borde finnas prisangivelse
per enhet (kilo, liter etc.) av varan. I februari 1971 inledde SPK en
kampanj för bättre prismärkning inom detaljhandeln under beteckningen
Klart pris. Bland kampanjmålen ingick att försöka åstadkomma ökad
frekvens av prisangivelser per enhet. Sådana lanserades under beteckningen
jämförpriser.

På initiativ av SPK:s styrelse bildades i juni 1971 en arbetsgrupp för
jämförpriser, i vilken förutom företrädare för SPK ingick representanter
för statens institut för konsumentfrågor och Varudeklarationsnämnden.
Arbetsgruppens verksamhet koncentrerades på att vidga användningsområdet
för jämförprismärkningen. I november 1971 utfärdade arbetsgruppen
efter diskussioner med representanter för handeln en rekommendation
till livsmedelshandeln rörande tillämpning av jämförpriser. Under 1972
förekom överläggningar med leverantörer och fabrikanter i syfte att finna
lämpliga beräkningsunderlag för jämförprismärkning på flera varugrupper,
huvudsakligen inom det kemisk-tekniska sortimentet. Även rörande
detta område utfärdades en rekommendation.

Vid flera tillfällen — i april 1971, april 1972 och december 1972 -har
SPK kartlagt prisinformationen i butikerna. Undersökningarna, vilkas
resultat har publicerats, har i första hand gällt förekomst och utformning
av pris- och jämförprisangivelser på ett antal varor. Det har visat sig vid
dessa undersökningar att jämförpriserna ännu inte slagit igenom i

NU 1973:50

butikerna i godtagbar omfattning. Sommaren 1972 träffades en överenskommelse
mellan SPK och handeln enligt vilken handeln utfäste sig att
verka för ökad användning av jämförpriser på områden där praktiska
förutsättningar för jämförprismärkning finns. I samband härmed bildade
handeln en egen arbetskommitté på området, vilken i början av år 1973
utfärdade en rekommendation till handeln att denna under en tvåårsperiod
skulle öka sin jämförprismärkning. En första etapp, omfattande vissa
varor, skulle vara avslutad vid halvårsskiftet 1973.

SPK anser att det är angeläget att fortsätta kontakterna med företagen
— även på tillverkningssidan — för att påskynda utvecklingen av systemet
med jämförpriser. Nämnden tänker också fullfölja undersökningarna av
prisinformationen för att kunna avläsa i vilken utsträckning praktiska
åtgärder genomförs i handeln. Det förutses att en eller flera sådana
undersökningar skall ske under 1973. Parallellt med undersökningarna
bedriver SPK information om nyttan av jämförpriser. Som komplement
till tidigare informationsinsatser har SPK våren 1973 framställt material
som kan användas i vuxenstudier och i skolan. I detta material ingår bl. a.
en skrift ”Priset ska fram”.

Motionerna 1973:343 och 1973:348

Den enskilde konsumenten har mycket att vinna på att jämföra
priserna på olika märken av samma vara, sägs det i motionen 1973:343.
Det betecknas därför som väsentligt att systemet med jämförpriser slår
igenom ordentligt inom livsmedelshandeln. Motionärerna erinrar om
SPK:s kampanj Klart pris. Med hänvisning till att frekvensen av
jämförprismärkning efter en ökning i början av kampanjen sedermera åter
minskat, trots att handelns organisationer ställt sig positiva till systemet
med jämförpriser, uttalar motionärerna att en självsanering inom handeln
inte är tillräcklig. Starka skäl anses tala för en lagstiftning om
jämförpriser, utformad som en fullmaktslag som ger Kungl. Maj:t eller
därtill förordnad myndighet rätt att utfärda bestämmelser om jämförpriser
för viss vara eller varugrupp i fall då sådan prismärkning är starkt
angelägen och handelns egna insatser visar sig vara otillräckliga. Bestämmelserna
måste utformas så att prismärkningen inte medför någon
nämnvärd eller onödig fördyring av varan, framhålls det.

I motionen 1973:348 påpekas att systemet med jämförpriser inte är
tillämpligt för alla slags varor. Tydliga prisangivelser av traditionellt slag
bör emellertid, menar motionären, krävas för alla varor och tjänster.
Avsaknaden av sådana — exempelvis hos konditorier, frisersalonger och
bilfirmor — drabbar i synnerhet resurssvaga konsumenter, sägs det vidare.
Regeringen bör således omgående låta påbörja förhandlingar med berörda
organisationer så att en ändring kommer till stånd.

Varu deklaration su tredn ingen s förslag

Deklarationskravet enligt varudeklarationsutredningens lagförslag skall
bl. a. kunna avse varans pris. Det är avsett att lagen skall ge möjlighet att

NU 1973:50

föreskriva obligatorisk jämförprismärkning. Det kan enligt utredningens
mening inte komma i fråga att införa generell obligatorisk jämförprismärkning.
När jämförprismärkning är av väsentlig betydelse för konsumenterna
och inte har fått tillräcklig utbredning på frivillig väg bör den
emellertid kunna föreskrivas som obligatorisk. Innan sådan föreskrift
utfärdas för viss vara bör dock enligt utredningen kostnadskonsekvenserna
såväl för detaljhandeln som för konsumenterna noga prövas i relation
till konsumentnyttan. Härvid bedöms det få övervägas att i vissa fall från
ett obligatorium undanta företag för vilka kostnaderna kan bli besvärande,
exempelvis fristående småbutiker med låg omsättning.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan

Näringsutskottet har de båda senaste åren (NU 1971:3, 1972:40)
avstyrkt motionsyrkanden om att riksdagen hos Kungl. Majd skulle
begära att få sig förelagt ett förslag till bestämmelser om prisangivelser.
Ar 1972 uttalade utskottet att det borde ankomma på de konsumentpolitiska
organen, inklusive SPK, att i första hand ta ställning till vilka
åtgärder som kunde vara lämpliga på detta område. Folkpartiets
företrädare i utskottet ville vid båda tillfällena tillstyrka motionärernas
förslag. Riksdagen följde utskottet.

Lag om produktsäkerhet

Motionen 1973:343

Bristfälliga eller på annat sätt farliga konsumentprodukter är en orsak
till olyckor i hemmen, sägs det i motionen. Brister hos en produkt kan
göra användningen farlig. Varor som avses ge skydd kan vara konstruerade
eller tillverkade så att de inte fyller sin funktion. En del produkter kan
ha farliga biverkningar. Säkerhetsregler finns på vissa produktområden,
och säkerhetsläget är enligt motionärerna bättre än i många jämförbara
länder. De punktinsatser som görs hindrar emellertid inte att det på
marknaden finns och kan framkomma produkter som medför onödiga
och onödigt stora skaderisker, anför de. Regler som ger möjlighet att
ingripa mot och stoppa farliga produkter finns blott för mycket
begränsade produktområden. Förslaget till lag om hälso- och miljöfarliga
varor utgör ett steg mot en mer generell säkerhetslagstiftning, säger
motionärerna, men det är nödvändigt att gå ett steg längre och införa en
allmän lagstiftning mot tillverkning och försäljning av farliga produkter.
Denna borde byggas upp kring en generalklausul och göra det möjligt att
helt eller temporärt förbjuda varor som från säkerhetssynpunkt är farliga
för konsumenterna. En produkt som innebär orimligt stora risker i
förhållande till nyttan med dess användning bör inte deklareras utan
förbjudas.

NU 1973:50

Lag om hälso- och miljöfarliga varor

Riksdagen har nyligen antagit förslag till en ny lag om hälso- och
miljöfarliga varor (prop. 1973:17, JoU 1973:19). Lagen medför en
väsentligt vidgad och skärpt kontroll över varor som med hänsyn till sina
kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras
medföra skada på människor eller i miljön. Den skall efter Kungl. Maj :ts
föreskrift kunna tillämpas även på annan vara, om det är av särskild
betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Lagen, som träder i
kraft den 1 juli 1973, ersätter bl. a. giftförordningen (1962:702),
bekämpningsmedelsförordningen (1962:703) och PCB-lagen (1971:385),
vilka medger ingrepp endast mot enstaka ämnen och produkter.

Den nya lagen har fått formen av en central ramförfattning. Den
innehåller dels grundläggande bestämmelser om tillverkning, försäljning,
annan hantering och import av hälso- och miljöfarliga varor, dels
bemyndigande för Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer att ingripa mot olika kemiska varor. Lagen skall tillämpas på
s. k. hälso- och miljöfarliga varor. Sådana varor utgörs av ämnen,
beredningar och andra kemiska varor som med hänsyn till sina kemiska
och liknande egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på
människor eller i miljön. Varor som på ett effektivt sätt är underkastade
direkt produktkontroll i annan ordning, t. ex. läkemedel, livsmedel och
fodermedel, undantas från den nya lagstiftningen. Lagen går ut på att
skadeverkningar skall förebyggas så långt det är möjligt. En grundregel är
att den som hanterar hälso- och miljöfarliga varor skall vidta de åtgärder
och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka
att varorna får skadlig verkan. Detta förutsätter en långtgående undersökningsskyldighet.
Bl. a. krävs av tillverkare och importörer att de vidtar
aktiva åtgärder för att förvissa sig om sammansättningen av sina varor och
att de klarlägger riskerna för skada på människor eller i miljön.

Pr o duk t an svarsu tredn ingen

Vissa risker för produktskador kvarstår även om åtgärder har vidtagits
för att konsumenterna skall få skydd mot produkter som innebär hälsooch
säkerhetsrisker. För att utarbeta förslag till ett system som möjliggör
att enskilda skadelidande när en skada inträffar kan få rimlig ersättning
utan långa och svåra processer tillsattes i december 1972 produktansvarsutredningen.
Det skadeståndsrättsliga problem som här möter rör i första
hand frågan om den som tillverkat eller sålt eller i övrigt tillhandahållit
produkten kan åläggas att ersätta skadan. Skadeståndslagen (1972:207)
har närmast karaktären av en allmän ramlagstiftning och reglerar endast
skadeståndsansvar när skadan har uppkommit genom någons vållande,
dvs. när den orsakats uppsåtligen eller av vårdslöshet. Om skadan beror av
att produkten som sådan eller något däri ingående ämne på grund av själva
sin beskaffenhet har skadebringande — t. ex. giftiga eller explosiva —
egenskaper, kan den skadelidande normalt inte få någon ersättning enligt

NU 1973:50

skadeståndslagens regler. De sakkunniga har frihet att pröva olika
tänkbara lösningar när det gäller den närmare uppbyggnaden och
utformningen av ett nytt ersättningssystem. I fråga om finansieringen
anges i direktiven att det uppenbarligen ligger närmast till hands att den
ekonomiska bördan läggs på produkternas tillverkare respektive importör.
Som ett tänkbart alternativ nämns att man bygger upp ett från
skadeståndsrätten fristående försäkringssystem som verkar direkt till de
skadelidandes förmån. Utredningen skall i första hand inrikta sitt arbete
på en lösning av ersättningsproblemen på personskadeområdet.

Varudeklarationsutredningens förslag

Som ovan angivits syftar den av varudeklarationsutredningen föreslagna
lagen bl. a. till att undanröja hälso- och säkerhetsrisker. Utredningen
meddelar att den under sitt arbete ofrånkomligen har kommit in på
frågan om produktkontroll. Det står alldeles klart, anförs det, att
tillräckligt skydd mot hälso- och säkerhetsrisker kan vinnas endast genom
en produktkontroll som innebär antingen att vissa produkter över huvud
taget inte får marknadsföras eller att marknadsföring av produkterna får
ske endast under förutsättning att vissa bestämda krav (grundkrav) är
uppfyllda. För en del produkter kan obligatoriska anvisningar för
hanteringen i form av märkning vara tillräckliga.

Den nya lagen om hälso- och miljöfarliga varor innebär att möjligheter
öppnas att på vissa områden som inte redan specialreglerats få en
effektiv produktkontroll. Emellertid kvarstår även efter dess genomförande
luckor när det gäller konsumentskyddet i fråga om produkter som
kan hota människors liv och hälsa. Mot denna bakgrund föreslår
varudeklarationsutredningen att i den föreslagna nya lagen tas in regler
som gör det möjligt att på områden, som berör människors liv och hälsa
och som inte redan specialreglerats, få till stånd en produktkontroll.
Innebörden av dessa regler har angivits ovan i avsnittet om obligatorisk
varudeklaration.

Pågående undersökningar

Konsumentverket har inlett utredningar om olycksfall och tillbud för
att skapa bättre underlag för åtgärder; härvid kommer frågor angående
barnsäkerhet att särskilt uppmärksammas. Skyddshjälmar för fritidsbruk,
exempelvis för ishockey, utförsåkning och ridning, undersöks och provas
för närvarande inom verket. Överläggningar med branschen om kvalitetsmärkning
planeras. Likaså sker provning av flytvästar.

Fritidsbåtutredningen (Jo 1970:33; ordförande: landshövding Karl
Frithiofsson) skall bl. a. behandla frågan om besiktning av fritidsbåtar
från säkerhetssynpunkt. Arbete för att få fram riktlinjer för typkontroll
av fritidsbåtar från bl. a. sjösäkerhetssynpunkt har under flera år pågått
på olika håll. Regeringen bemyndigade år 1971 sjöfartsverket att starta
en frivillig typprovning av fritidsbåtar som tillverkas eller säljs i Sverige.

NU 1973:50

Sjöfartsverket har fram till den 1 januari 1973 gått igenom och typprovat
70 båtar. Av dessa godkändes tretton utan anmärkning. Frågan om
typprovningen skall bli obligatorisk övervägs av fritidsbåtutredningen.

Varudeklarations- och produktsäkerhetsråd inom konsumentverket
Bakgrund

Varudeklarationsverksamheten handhades t. o. m. år 1972 av Varudeklarationsnämnden
(VDN), som hade inrättats år 1951. VDN var
rättsligt att uppfatta som en ideell förening. Dess ordförande förordnades
av Kungl. Maj:t. I nämnden ingick tretton representanter för olika
intressegrupper; alla led inom näringslivet blev härigenom företrädda i
nämnden. Konsumenterna representerades i nämnden av företrädare för
de stora löntagarorganisationerna, husmodersföreningarna, hushållslärarsammanslutningar
och Hemmens forskningsinstitut, sedermera statens
institut för konsumentfrågor. För handläggning av löpande ärenden fanns
ett arbetsutskott, som utgjorde nämndens styrelse. Under styrelsen fanns
ett kansli med på slutet tjugo anställda.

Sedan den 1 januari 1973 svarar konsumentverket för varudeklarationsverksamheten.
Personalen för ändamålet är fördelad på olika enheter
inom verket.

Motionerna 1973:343 och 1973:1449

Varudeklarationerna är ett viktigt inslag i konsumentverkets verksamhet,
sägs det i motionen 1973:343, och det är viktigt att deklarationer på
olika områden får en likartad uppbyggnad. Mot denna bakgrund beklagar
motionärerna att varudeklarationsnämndens verksamhet har splittrats
upp på olika enheter inom konsumentverket utan något kontaktforum i
nämndens ställe. Ett kontaktorgan med ansvar för varudeklarationsverksamheten
borde nu skapas inom konsumentverket för samordning mellan
de olika sakavdelningarna. Genom att VDN försvunnit har också
varudeklarationsverksamhetens förankring i näringslivet och dess organisationer
försvagats, uttalar motionärerna vidare, och rekommenderar
inrättandet av ett varudeklarationsråd bestående av representanter för
organisationer företrädande konsumentintressen och av viktigare organisationer
inom industrin. Rådet skulle yttra sig över förslag till varudeklarationsnormer
innan dessa fastställs.

Att tjänstemännen hos VDN har fördelats på olika enheter inom
konsumentverket är enligt motionen 1973:1449 att betrakta som en
misshushållning med tillgängliga resurser och ägnat att motverka syftet
att varudeklarationerna skall bli så relevanta, lättfattliga och homogena
som möjligt.

Den lagstiftning om produktsäkerhet som föreslås i motionen
1973:343 förutsätter, sägs det där, en tillsynsmyndighet. Konsumentverket
bedöms kunna väl fylla denna funktion. Som referensgrupp och

NU 1973:50

idégivare åt produktsäkerhetsorganet bör enligt motionärerna finnas ett
produktsäkerhetsråd, samordnat med det av dem föreslagna varudeklarationsrådet
och bestående av representanter för myndigheter och organisationer
med anknytning till konsumentområdet, lokala konsumentnämnder
samt handel och industri.

Nytt produktkontrollorgan

Beslutet rörande den nya lagen om hälso- och miljöfarliga varor
innefattar att ett särskilt produktkontrollorgan i form av en nämnd skall
inrättas för prövning av frågor om sådana varor. Nämnden knyts
administrativt till statens naturvårdsverk men blir självständigt beslutande
i fråga om tillämpningen av lagen. Den nuvarande giftnämnden upphör.
Den löpande tillsynen över efterlevnaden av lagen skall centralt åvila
naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen, regionalt länsstyrelsen och
yrkesinspektionen och lokalt hälsovårdsnämnden.

Konsumentskydd i samband med bilreparationer

Motionen 1973:1503

Rapporter om otillfredsställande förhållanden inom bilreparationsbranschen
har kommit vid upprepade tillfällen under de senaste åren,
säger motionärerna och åberopar vissa undersökningar, enligt vilka på
förhand registrerade fel i stor utsträckning förbisetts av verkstäderna.
Tiden borde nu vara inne, anser de, för åtgärder på grundval av
konsumentutredningens förslag rörande konsumentskydd i samband med
bilreparationer.

Förslag av konsumentutredningen

Konsumentutredningen framlade i betänkandet (SOU 1971:86) Bilen
och konsumenten vissa förslag rörande konsumentskydd i samband med
bilreparationsverksamhet. Förslagen gällde bl. a. serviceråd till kunderna
och vissa bestämmelser om anbud, fakturor, kontroll av reparationer
m. m. Utan att framlägga något förslag diskuterade utredningen också ett
förslag till ökad kontroll över bilverkstäder genom ett licensieringssystem.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan

I propositionen 1972:33 med förslag till riktlinjer för organisation av
samhällets konsumentpolitik m. m. uttalade chefen för handelsdepartementet
att bl. a. frågan om kontroll av bilreparationsverkstäder skulle
övervägas ytterligare. I en motion som väcktes i anledning av propositionen
begärdes en snar utredning med sikte på en kontroll av bilreparationsverksamheten
som skulle syfta till ett väsentligt ökat konsument -

NU 1973:50

skydd. Näringsutskottet anförde (NU 1972:40 s. 15) att utskottet
bedömde frågan som väsentlig och förutsatte att motionärernas synpunkter
komme att prövas noga. Utskottet ansåg inte att riksdagen hade
anledning att rikta en särskild begäran till Kungl. Maj:t om utredning i
ämnet. Utskottsbetänkandet var på denna punkt enhälligt. Riksdagen
avslog motionen.

Åtgärder av konsumentombudsmannen och konsumentverket

Konsumentombudsmannen har med stöd av avtalsvillkorslagen tagit
upp överläggningar med Motorbranschens riksförbund (MRF) för att få
fram bättre bestämmelser för bilreparationer. En uppgörelse med MRF
redovisas i tidskriften Konsumentombudsmannen 1973:2 (s. 39). Uppgörelsen
innehåller bl. a. följande. För undvikande av missförstånd skall
reparationsuppdraget antecknas på en beställningsblankett eller liknande
och skall verkstaden ange vilken dag reparationen skall vara klar.
Verkstaden blir bunden även av en prisuppgift som betecknas som
ungefärlig. Verkstaden är skyldig att upplysa om de kredit- och
fakturaavgifter eller avgifter för förvaring av bilen som tillämpas. Är bilen
inte klar vid den bestämda tidpunkten och detta beror på verkstaden har
kunden enligt de nya bestämmelserna rätt till ersättning med skäligt
belopp. Om verkstaden inte har påbörjat reparationen vid den tidpunkt
som angivits för leverans har kunden rätt att återkalla reparationsuppdraget.
Verkstaden har garantiansvar intill 90 dagar eller 500 mil räknat från
den dag då bilen levereras till kunden. En felaktig reparation skall
verkstaden avhjälpa så snart som möjligt. I annat fall har kunden rätt till
skälig ersättning för dröjsmålet. Detta utvidgade ansvar från verkstadens
sida gäller inte bara reparationer utan även andra uppdrag, t. ex.
monterings- och ändringsarbeten, som utförs av verkstaden. Kundens
tidigare skyldighet att ”i rimlig omfattning” kontrollera att den beställda
reparationen utförts på ett riktigt sätt har slopats. Kunden skall i stället
vara skyldig att reklamera snarast möjligt hos den verkstad som gjort
arbetet när han upptäckt att fel föreligger. Frågan om reklamation är
berättigad skall när oenighet föreligger avgöras efter en objektiv,
fackmässig bedömning.

Konsumentverket planerar tre undersökningsprojekt rörande bilbranschen,
ett om försäljning av begagnade bilar, ett om försäljning av
nya bilar och ett om bilreparationer.

Konsumentskydd i samband med offentliga myndigheters verksamhet

Motionen 1973:222

Möjligheterna för den enskilde att hävda sina rättigheter med hjälp av
ombudsmannainstitutionen är på ett olyckligt sätt begränsade när det
gäller konsumentområdet, sägs det i motionen. Lagen (1970:412) om
otillbörlig marknadsföring och lagen (1971:112) om förbud mot otillbör -

NU 1973:50

liga avtalsvillkor gäller inte i fråga om den offentliga administrationens
kommersiella service, påstår motionären. Det förhållandet att det
allmänna vanligen inte arbetar med vinstintresse erbjuder enligt hans
mening inte tillräckligt skydd för den enskilde gentemot samhällets
erbjudanden. Som exempel åberopas uppgifter i en skrift utgiven av
centrala studiehjälpsnämnden (se nedan).

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt instruktionen (1970:587, ändrad 1971:115) för konsumentombudsmannen
handhar denne uppgifter som tillkommer honom enligt
lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring och lagen (1971:112)
om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. Dessa lagar gäller näringsidkares
marknadsföring av vara eller tjänst respektive näringsidkares erbjudande
av vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk. 1 specialmotivering till
1 § marknadsföringslagen (prop. 1970:57 s. 90) anfördes:

Termen näringsidkare bör, såsom utredningen anför, fattas i vidsträckt
mening och, i likhet med vad som gäller exempelvis enligt varumärkeslagen
(prop. 1960:167 s. 39 och 48), omfatta var och en som yrkesmässigt
driver verksamhet av ekonomisk art, både fysiska och juridiska personer.
Detta innebär bl. a. att bestämmelsen är tillämplig på statliga och
kommunala organ som idkar näring. Det krävs alltså inte att verksamheten
drivs i privaträttslig form. En allmän princip, som har kommit till
uttryck på olika håll inom lagstiftningen, bl. a. i 9 kap. 8 § andra stycket
rättegångsbalken, är emellertid att staten inte kan föreläggas vite. Ett
förbud enligt generalklausulen mot en statlig myndighet bör därför inte
förenas med vite. Något hinder mot att meddela vitesföreläggande mot
kommun föreligger däremot inte.

Samma innebörd har termen näringsidkare i avtalsvillkorslagen (prop.
1971:15 s. 85).

I ett beslut den 16 januari 1973 (se Pris- och kartellfrågor 1973:2—3
s. 123) har marknadsdomstolen slagit fast att en kommunal bostadsstiftelse
mot sitt bestridande var att anse som näringsidkare i marknadsföringslagens
mening.

Information från centrala studiehjälpsnämnden och meningsutbyte därom Centrala

studiehjälpsnämnden utgav i början av år 1972 en skrift,
”Din studieskuld”, med information om återbetalning av studiemedel. En
fråga som tas upp i skriften är vilket som är förmånligast, studiemedel
eller ett vanligt banklån. I skriften redogörs för ett exempel, varefter
bl. a. följande slutsatser dras: ”Trots de generösa antaganden som gjorts i
fråga om återbetalning av banklånet blir detta oförmånligare än studiemedlen.
Naturligtvis kan man, genom att variera förutsättningarna i
exemplet, hitta fall där banklånet blir förmånligast. I praktiken torde
dock studiemedlen i det helt övervägande antalet fall vara förmånligare
än banklån.” Fria moderata studentförbundet ansåg jämförelsen vara

NU 1973:50

missvisande och anmälde förhållandet till konsumentombudsmannen. I
beslut den 14 september 1972 uttalade KO att centrala studiehjälpsnämnden
inte är näringsidkare och att studiestödet inte faller under
begreppet vara eller tjänst i marknadsföringslagens mening samt att KO
på grund härav saknade behörighet att pröva anmälan. I skrivelse till
centrala studiehjälpsnämnden den 2 oktober 1972 frågade Fria moderata
studentförbundet dels om nämnden ansåg att de exempel som finns i
skriften ”Din studieskuld” på ett korrekt sätt jämför studiemedel och ett
vanligt banklån, dels, om så ej var fallet, vad nämnden avsåg att vidta för
åtgärder. I en inom nämnden upprättad promemoria den 28 augusti 1972
anfördes sammanfattningsvis att nämndens beräkningar i exemplet i
broschyren är riktiga med de antaganden som gjorts och att förbundets
beräkningar också är riktiga utifrån andra antaganden. Båda beräkningarna
utgår, påpekades det, från vissa förenklade antaganden som
avviker från den praktiska verkligheten på olika sätt. Det resultat som
framräknats av förbundet ansågs inte avvika så mycket från det i
broschyren redovisade resultatet att slutsatserna förändrades. Broschyren
kunde därför inte anses missledande, anfördes det. I skrivelse till
förbundet den 30 november 1972 framhöll nämnden att de helt olika
reglerna för studiemedlen i förhållande till banklån försvårar valet av
jämförelsemetod. Olika antaganden är också möjliga och försvarbara,
anfördes det. Nämnden hänvisade till promemorian och uttalade att den
inte ansåg att broschyren var vilseledande.

Hemkonsulentorganisationen

Nuvarande förhållanden; tidigare riksdagsbehandling av frågan

Hemkonsulenterna, som är knutna till länsstyrelserna, har till uppgift
att stödja och främja utvecklingen av kommunal och annan konsumentpolitisk
verksamhet. Häri innefattas också direkt rådgivning till konsumenter.

En utbyggnad av hemkonsulentorganisationen har ägt rum vid början
av budgetåret 1972/73. På förslag i propositionen 1972:33 angående
riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentverksamhet
tillkom sex nya tjänster. För närvarande är antalet tjänster 39. Tio län
har vartdera en tjänst, de övriga i regel två.

Den nämnda propositionen föranledde flera motioner med förslag om
ytterligare utbyggnad av hemkonsulentorganisationen. Näringsutskottet
(NU 1972:40) anslöt sig till motionärernas uppfattning att en sådan
utbyggnad var önskvärd men var i rådande läge inte berett att förorda
inrättande av fler nya tjänster än som föreslogs i propositionen. Utskottet
sade sig förutsätta att Kungl. Maj:t när resurser bedömdes föreligga skulle
föreslå en ytterligare ökning av antalet hemkonsulenter. I en reservation
av folkpartiets representanter i utskottet förordades att ytterligare sex
tjänster, förlagda till vissa angivna län, skulle komma till omedelbart.
Riksdagen beslöt att ge Kungl. Maj:t till känna som sin mening vad

NU 1973:50

utskottet anfört om fortsatt utbyggnad av hemkonsulentorganisationen.

Motionen 1973:344

I motionen erinras om riksdagens ovan refererade beslut år 1972. När
konsumentverket nu har börjat fungera är det, säger motionärerna,
angeläget att dess kontakt- och verkställighetsorgan i länen också kan
börja fungera på planerat sätt, och hemkonsulentorganisationen bör
därför byggas ut utan onödigt dröjsmål.

Lokal konsumentpolitisk verksamhet

Bakgrund

På grundval av de erfarenheter som erhållits genom en begränsad
försöksverksamhet med lokala konsumentkommittéer föreslog konsumentkommittén
i sitt betänkande (1972:37) Konsumentpolitik - riktlinjer
och organisation att en lokal konsumentpolitisk verksamhet skulle
byggas upp, baserad på frivilliga kommunala konsumentnämnder. Då
detta förslag vid remissbehandlingen avvisades från kommunalt håll fann
chefen för handelsdepartementet, enligt vad han anförde i propositionen
1972:33, att det inte kunde läggas till grund för rekommendationer till
kommunerna. En utvidgning av verksamheten med lokala konsumentkommittéer
bedömdes inte vara ett godtagbart alternativ. Efter samråd
med representanter för Svenska kommunförbundets ledning föreslogs i
propositionen en mera begränsad kommunal verksamhet med uppgift att
svara på frågor från allmänheten och lämna råd och anvisningar till
konsumenterna. Staten skulle genom de regionalt verksamma konsumentpolitiska
organen lämna stöd i form av råd och anvisningar för det
löpande arbetet. Denna uppläggning godtogs av riksdagen, som emellertid
i anledning av ett antal motioner gav till känna som sin mening att Kungl.
Maj d och de konsumentpolitiska organen förutsattes komma att betrakta
en vidareutveckling av den begränsade lokala verksamheten som en
angelägen uppgift och så snart det bleve möjligt framlägga de förslag som
ytterligare erfarenheter och överväganden kunde ge anledning till (NU
1972:40).

Motionerna 1973:343 och 1973:1499

I motionen 1973:343 diskuteras olika vägar för att stärka konsumenternas
inflytande över företagens produktval och produktutformning. En
slagkraftig organisation på konsumentsidan med förankring på det lokala
planet anges som ett viktigt medel. Med hänvisning till ställningstagandet
1972 uttalas att starka skäl visserligen talar för att kommunerna själva
måste få avgöra vilka konsumentpolitiska insatser som skall göras men att
det är angeläget att de centrala och regionala organen på olika sätt
stimulerar dessa insatser.

NU 1973:50

I motionen 1973:1499 redovisas positiva erfarenheter av försöksverksamheten
med lokala konsumentkommittéer. Denna betecknas som ett
lyckat exempel på samhälleliga insatser för att stödja de ekonomiskt
sämst ställda grupperna. Efter att ha erinrat om riksdagens nyss
åberopade beslut 1972 anför motionärerna att det nu visar sig att endast
någon enstaka kommun har ådagalagt intresse för lokal konsumentverksamhet.
Vill man stärka konsumenternas ställning och ge dem bättre
förutsättningar att göra förnuftiga inköp är det angeläget att lokal
verksamhet kommer till stånd, uttalar motionärerna. Utan en lokal
förankring riskerar konsumentverket att bli enbart en byråkratisk,
isolerad administrativ enhet, sägs det till sist.

Pågående verksamhet

Av de sex lokala konsumentkommittéer som bedrivit försöksverksamhet
sedan 1967 fortsätter kommittéerna i Kalmar, Norrköping, Skövde,
Umeå och Västerås sin verksamhet med kommunala anslag. Den sjätte
lokala konsumentkommittén, i Helsingborg, har avlösts av en kommunal
konsumentnämnd. Ett program för fortsatt utbyggnad av den kommunala
verksamheten arbetas ut i nära kontakt med Svenska kommunförbundet.
Som en del därav pågår en utredning om ett förbättrat system för
kommunikationer mellan konsumentverket och den regionala och kommunala
organisationen.

I ett interpellationssvar den 27 april 1973 angående inriktningen av
hemkonsulentverksamheten meddelade chefen för handelsdepartementet
att motionen om inrättande av särskilda organ för konsumentfrågor
väckts i ett sjuttiotal kommuner och att några kommuner redan fattat
beslut om lokal konsumentverksamhet. Flertalet kommuner hade emellertid
beslutat avvakta resultat av pågående överläggningar mellan
konsumentverket och Kommunförbundet, vilka beräknades vara avslutade
inom kort. Vidare nämndes att försöksverksamhet med lokal
konsumentvägledning på initiativ av Kommunförbundet hade inletts i
Borlänge och planerades i ytterligare tre kommuner. Härvid medverkade
respektive läns hemkonsulent. I flera kommuner hade vidare utsetts
kontaktmän till hemkonsulenterna. En fortbildningskurs för hemkonsulenterna
hösten 1972 behandlade bl. a. den kommunala verksamheten.
En ny kurs skulle inom kort anordnas av konsumentverket.

Utskottet

En rad olika förslag rörande konsumentupplysning och konsumentskydd
framförs i de motioner som behandlas i detta betänkande.

Lagstiftning om obligatorisk varudeklaration, om obligatorisk jämförprismärkning
och om produktsäkerhet föreslås i motionen 1973:343.
Deklarationsplikten skulle främst avse varor och tjänster som är
väsentliga för konsumenterna och som för med sig stora utgifter.
Jämförprismärkning skulle få påbjudas i fall då handelns egna insatser på

NU 1973:50

området visat sig vara otillräckliga. En lag om produktsäkerhet skulle
baseras på en generalklausul som skulle göra det möjligt att temporärt
eller definitivt förbjuda farliga produkter.

Kravet på en lagstiftning om produktsäkerhet har delvis blivit
tillgodosett genom tillkomsten av den nya lagen om hälso- och
miljöfarliga varor, vilken träder i kraft den 1 juli 1973 och blir tillämplig
på produkter som kan vålla skada till följd av sina kemiska eller
fysikalisk-kemiska egenskaper. I övrigt vill utskottet hänvisa till det
förslag till lag om varudeklaration som nyligen har lagts fram av
varudeklarationsutredningen i dess betänkande (SOU 1973:20) Varudeklaration
— ett medel i konsumentpolitiken. Deklarationsplikt skall
enligt lagförslaget kunna föreskrivas i fråga om alla slags konsumentvaror.
Beträffande varor som kan medföra hälso- och säkerhetsrisker skall
kunna föreskrivas att de inte får säljas om de inte uppfyller vissa
grundkrav. Deklarationskrav enligt lagen skall kunna avse bl. a. varans
pris. Härigenom skulle ges möjlighet att förordna om obligatorisk
jämförprismärkning. Tanken på en generell regel härom avvisas dock av
utredningen, som rekommenderar att jämförprismärkning i första hand
skall åstadkommas på frivillig väg.

En sådan lagstiftning som varudeklarationsutredningen förordar
skulle, såvitt utskottet kan finna, i det väsentliga tillgodose motionärernas
önskemål på de punkter som nämnts. Något ställningstagande i ämnet
från riksdagens sida bör emellertid inte göras nu. Riksdagen bör avvakta
vad som kan komma att föreslås av Kungl. Maj:t på grundval av
utredningens betänkande, vilket för närvarande remissbehandlas. Utskottet
avstyrker alltså motionen 1973:343 i här avsedda delar.

Förhandlingar från statens sida med olika branschorganisationer i
syfte att få till stånd tydliga prisangivelser av traditionellt slag föreslås i
motionen 1973:348. Motionen avstyrks av utskottet, som anser att det
bör få ankomma på de konsumentpolitiska organen att i den mån de
anser det behövligt ta initiativ till åtgärder på detta område. Om en
lagstiftning enligt varudeklarationsutredningens förslag genomförs kommer
den att ge stöd åt krav på en mera utbredd prismärkning.

Varudeklarationsverksamheten är en av uppgifterna för det nybildade
konsumentverket och är inom detta fördelad på olika enheter alltefter
varuslag etc. Den förutvarande Varudeklarationsnämnden, vari olika
intressen fanns representerade och vars kansli på sin tid svarade för
arbetet med varudeklarationerna, har nu ingen direkt motsvarighet. Den
nya organisationen betecknas i motionerna 1973:343 och 1973:1449
som otillfredsställande. I den förra motionen rekommenderas att ett
kontaktorgan för samordning av varudeklarationsverksamheten skall
inrättas inom konsumentverket och att ett varudeklarationsråd med
representation för konsument- och industriorganisationer skall tillsättas.
Motionen 1973:1449 har likartat syfte. Enligt motionen 1973:343 skall
med det däri föreslagna varudeklarationsrådet samordnas ett produktsäkerhetsråd
bestående av företrädare för myndigheter och organisationer
på konsumentområdet, däribland lokala konsumentnämnder, samt för

NU 1973:50

handel och industri.

Det sålunda skisserade produktsäkerhetsrådet skulle fylla funktioner
sammanhängande med den i samma motion begärda produktsäkerhetslagen.
Av vad ovan uttalats i lagstiftningsfrågan följer att riksdagen inte kan
anses ha förutsättningar att nu ta ställning beträffande ett produktsäkerhetsråd.
Utskottet vill erinra om att för prövning av ärenden enligt den
nya lagen om hälso- och miljöfarliga varor skall inrättas ett produktkontrollorgan
i form av en nämnd med anknytning till statens naturvårdsverk.
Med hänsyn till att konsumentverket har varit i funktion blott en
kort tid är det enligt utskottets mening väl tidigt att nu diskutera en
ändrad organisation av varudeklarationsverksamheten. I första hand bör
de organisatoriska överväganden avvaktas som kan bli aktuella i samband
med den av varudeklarationsutredningen förordade lagstiftningen.

Förslag rörande konsumentskydd i samband med bilreparationer
efterlyses i motionen 1973:1503 under hänvisning till de förslag på detta
område som konsumentutredningen har lagt fram i betänkandet (SOU
1971:86) Bilen och konsumenten. Utskottet har tidigare framhållit att
denna fråga är väsentlig. Sedan den behandlades förra gången har
konsumentombudsmannen träffat uppgörelse med Motorbranschens riksförbund
om nya bestämmelser för bilreparationer och konsumentverket
börjat planera en undersökning på området. Mot bakgrund härav och av
det uttalande som chefen för handelsdepartementet gjorde i propositionen
1973:33 om att frågan om kontroll av bilreparationer skulle
övervägas ytterligare kan riksdagen enligt utskottets uppfattning nu
lämna motionen 1973:1503 utan åtgärd.

Lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring och lagen
(1971:112) om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor gäller inte, hävdas
det i motionen 1973:222, i fråga om den offentliga förvaltningens
kommersiella service. Såsom påvisas i den redogörelse som lämnas ovan är
denna uppfattning inte korrekt. Av förarbetena framgår klart att de båda
lagarna är tillämpliga på statliga och kommunala organ som idkar näring,
oberoende av om detta sker i privaträttslig eller i offentligrättslig form.
Anledningen till att konsumentombudsmannen fann sig vara obehörig att
enligt marknadsföringslagen pröva den anmälan mot centrala studiehjälpsnämnden
som berörs i motionen är att i det aktuella fallet nämnden
inte kunde betecknas som näringsidkare och att studiestödet, som den
kritiserade informationen handlade om, inte faller under begreppet vara
eller tjänst i lagens mening.

Att myndigheternas icke-kommersiella verksamhet faller utanför
konsumentombudsmannens tillsynsområde är en avgränsning som riksdagen
enhälligt lämnade utan erinran när förslagen till marknadsföringslag
och till avtalsvillkorslag antogs. Den innebär dock ingalunda att sådan
verksamhet är undantagen från samhällelig kontroll. Anmärkningsvärda
åtgärder från myndigheters sida kan givetvis i vanlig ordning påtalas hos
justitieombudsmannen och justitiekanslern och i många fall också hos
myndigheter i överordnad ställning. Att myndigheternas allmänna informationsverksamhet,
varom här närmast tycks vara fråga, generellt skulle

NU 1973:50

ställas under konsumentombudsmannens tillsyn finner utskottet inte
rationellt. Det skulle betyda en dubblering av kontrollfunktionen och en
icke önskvärd merbelastning på konsumentombudsmannen. Med hänvisning
till vad här sagts avstyrker utskottet motionen.

Hemkonsulentorganisationen, som är anknuten till länsstyrelserna,
omfattar fr. o. m. detta budgetår sex tjänster mer än tidigare. Riksdagen
sade sig våren 1972 förutsätta att Kungl. Maj:t när resurser bedömdes
föreligga skulle föreslå en ytterligare ökning av antalet hemkonsulenter.
Härom erinras i motionen 1973:344, enligt vilken riksdagen bör anhålla
hos Kungl. Maj:t om förslag till nästa års riksdag om utbyggnad av
hemkonsulentorganisationen.

Riksdagens uttalande förra året är givetvis alljämt giltigt. Någon
särskild hemställan till Kungl. Maj:t rörande hemkonsulentorganisationen
finns det enligt utskottets mening inte skäl till i dagens läge, varför
utskottet avstyrker motionen 1973:344.

En sista punkt i motionen 1973:343 går ut på att riksdagen skall
begära åtgärder från Kungl. Maj :ts sida för att stimulera den kommunala
konsumentpolitiska verksamheten, bl. a. i form av lokala konsumentkommittéer.
Ett snarlikt yrkande görs i motionen 1973:1499, vari förespråkas
en rekommendation till kommunerna att de skall medverka till att
fristående lokala konsumentkommittéer bildas. I denna motion föreslås
också att frågan om statligt stöd till den kommunala konsumentverksamheten
skall utredas.

Statsmakterna drog förra året upp riktlinjer för en kommunal
konsumentpolitisk verksamhet av begränsad omfattning (prop. 1972:33,
NU 1972:40). Riksdagen klargjorde i sammanhanget att den ansåg en
vidareutveckling av denna verksamhet vara angelägen. Det förutsattes att
Kungl. Maj:t och de konsumentpolitiska organen så snart som möjligt
skulle lägga fram de förslag som ytterligare erfarenheter och överväganden
kunde ge anledning till.

I samarbete mellan konsumentverket och Svenska kommunförbundet
utarbetas nu ett program för fortsatt utbyggnad av den kommunala
konsumentpolitiska verksamheten. Utredning pågår om ett förbättrat
system för kommunikationerna mellan konsumentverket och den regionala
och kommunala organisationen. Såsom framgår av ett interpellationssvar,
som nyligen lämnades av chefen för handelsdepartementet, har
inom många kommuner visats intresse för insatser på konsumentområdet.
En försöksverksamhet med lokal konsumentvägledning har satts i gång
och planeras bli utvidgad. De statliga hemkonsulenterna har som en viktig
uppgift att stödja den kommunala verksamheten. I nuvarande läge synes
det inte motiverat med någon särskild åtgärd härvidlag från riksdagens
sida. Därför avstyrker utskottet de senast angivna motionsyrkandena.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1973:343 såvitt den gäller
obligatorisk varudeklaration (punkten 4),

2. att riksdagen avslår motionen 1973:343 såvitt den gäller lag
om jämförprismärkning (punkten 3),

NU 1973:50

3. att riksdagen avslår motionen 1973:343 såvitt den gäller lag
om produktsäkerhet (punkten 1),

4. att riksdagen avslår motionen 1973:348 om utvidgad prisinformation
till konsumenter,

5. att riksdagen avslår

a) motionen 1973:343 såvitt den gäller inrättande av ett
varudeklarations- och produktsäkerhetsråd inom konsumentverket
(punkten 2),

b) motionen 1973:1449 om inrättande av ett varudeklarationsråd
inom konsumentverket,

6. att riksdagen avslår motionen 1973:1503 angående konsumentskydd
vid bilreparationer,

7. att riksdagen avslår motionen 1973:222 om vidgat konsumentskydd
i samband med offentliga myndigheters verksamhet,

8. att riksdagen avslår motionen 1973:344 om utbyggnad av
hemkonsulentorganisationen,

9. att riksdagen avslår

a) motionen 1973:343 såvitt den avser åtgärder rörande den
kommunala konsumentpolitiska verksamheten (punkten 5),

b) motionen 1973:1499 om utbyggnad av konsumentkommittéerna.

Stockholm den 8 maj 1973

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c),
Bengtsson i Landskrona (s), Andersson i Örebro (fp), Haglund (s),
Andersson i Storfors (s), Rask (s), Blomkvist (s), Sjönell (c) (punkt 9),
Hovhammar (m), Svensson i Malmö (vpk), Jonsson i Husum (s), Rydén
(fp) och fru Hambraeus (c).

Reservationer

1. beträffande vidgat konsumentskydd i samband med offentliga myndigheters
verksamhet (utskottets hemställan under 7) av herrar Regnéll
(m) och Hovhammar (m), som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 19 med ”Att
myndigheternas icke-kommersiella” och slutar på s. 20 med ”avstyrker
utskottet motionen” bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

Den nuvarande begränsningen av konsumentombudsmannens befogenheter
i vad avser offentliga myndigheters verksamhet är enligt utskottets

NU 1973:50

mening olycklig. Myndigheternas serviceerbjudanden till medborgarna
behöver inte vara av kommersiell art för att aktualisera en bedömning i
marknadsföringslagens och avtalsvillkorslagens anda. Det ter sig väl
motiverat att konsumentombudsmannen bereds möjlighet att ingripa
även mot åtgärder som statliga och kommunala myndigheter företar i
annan egenskap än som näringsidkare. Motionen bör därför bifallas i så
måtto att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär förslag till lagändringar i detta
syfte.

dels att utskottet under 7 bort hemställa

7. att riksdagen i anledning av motionen 1973:222 hos Kungl.
Maj:t anhåller om förslag till ändring i lagen (1970:412) om
otillbörlig marknadsföring och lagen (1971:112) om förbud
mot otillbörliga avtalsvillkor i enlighet med vad utskottet
anfört,

2. beträffande den kommunala konsumentpolitiska verksamheten (utskottets
hemställan under 7) av herrar Andersson i Örebro (fp), Svensson
i Malmö (vpk) och Rydén (fp), som anser

dels att det stycke på s. 20 i utskottets yttrande som börjar med ”1
samarbete mellan” och slutar med ”senast angivna motionsyrkandena”
bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

För att den expanderande konsumentpolitiska verksamhet som
bedrivs av olika centrala instanser skall få avsedd slagkraft måste den vara
väl förankrad på det lokala planet. I avvaktan på att steget kan tas till ett
system med kommunala konsumentnämnder förblir de konsumentpolitiska
aktiviteterna ett helt frivilligt åtagande av kommunerna. I det läget
är det viktigt att staten genom sina centrala och regionala organ på
området på olika sätt stimulerar och stöder insatser från kommunernas
sida, framför allt genom lokala konsumentkommittéer. Det finns enligt
utskottets mening skäl för riksdagen att - såsom förordas i motionen
1973:343 — fastslå detta genom en hemställan till Kungl. Maj:t om
åtgärder av detta slag.

dels att utskottet under 9 bort hemställa

9. att riksdagen med bifall till motionen 1973:343 punkten 5
och i anledning av motionen 1973:1499 hos Kungl. Maj:t
hemställer att åtgärder vidtas för att stimulera den lokala
konsumentpolitiska verksamheten, bl. a. i form av lokala
konsumentkommittéer.

Särskilt yttrande

av herrar Andersson i Örebro (fp) och Rydén (fp):

Ökad produktsäkerhet, effektivare varudeklaration och bättre prisinformation
är, som framhålls i motionen 1973:343, tungt vägande
konsumentpolitiska önskemål som måste bli föremål för ökad uppmärksamhet
sedan de grundläggande organisatoriska frågorna på konsumentpolitikens
område nu äntligen har lösts. Kravet på produktsäkerhet kan

NU 1973:50

aldrig uppfyllas enbart genom partiella insatser av hittills vanlig typ. Ett
viktigt steg har statsmakterna tagit genom att stifta den nya lagen om
hälso- och miljöfarliga varor, men denna täcker bara en del av de
varugrupper som särskilt aktualiserar kravet på produktsäkerhet. En
allmän lagstiftning mot tillverkning och försäljning av farliga produkter är
det mål man måste sträva mot. Varudeklarationssystemet behöver
förbättras. Det har inte fått tillräcklig utbredning, och utformningen av
deklarationerna är ibland otillfredsställande. Det är önskvärt att i större
utsträckning få enkla bruksdeklarationer med inriktning på den information
som är väsentlig för konsumenterna. En vidsträckt deklarationsplikt
bör införas, omfattande inte bara varor utan också bostäder och vissa
typer av tjänster. På prisinformationens område är jämförprismärkningen
en värdefull nyhet. Om systemet inte kan fås att slå igenom på
frivillighetens väg bör ett ingripande göras lagstiftningsvägen.

Det lagförslag som varudeklarationsutredningen har lagt fram tillgodoser,
som utskottet konstaterar, i inte ringa mån flera av önskemålen i
motionen 1973:343. Vi räknar med att betydelsefulla kompletterande
synpunkter kommer att tillföras genom den pågående remissbehandlingen.
Det är vår förhoppning att riksdagen redan i höst skall få ta
ställning till ett lagförslag grundat på utredningens. Vi utgår från att i det
sammanhanget också den viktiga frågan om varudeklarationsverksamhetens
organisation inom konsumentverket och dess anknytning till olika
intressentgrupper kommer under prövning.

GOTAB 73 3827 S Stockholm 1973