Näringsutskottets betänkande i anledning av motion om åtgärder mot ocker vid försträckning

Betänkande 1971:NU40

Näringsutskottets betänkande nr 40 år 1971

NU 1971:40

Nr 40

Näringsutskottets betänkande i anledning av motion om åtgärder mot
ocker vid försträckning.

Ärendet

I motionen 1971:51 av herr Börjesson i Falköping och Eriksson i
Bäckmora (c) hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit skall
anhålla om skyndsam och allsidig utredning av den s. k. grå kreditmarknaden
för att genom effektiva åtgärder mot ocker vid försträckning
åstadkomma en nödvändig sanering på området samt att Kungl. Maj:t för
riksdagen skall framlägga förslag som utredningen föranleder.

Motionen

Motionärerna anför att en ockerverksamhet som påtalats bl. a. inom
riksdagen har fått fortgå med statsmakternas och myndigheternas goda
minne. De hänvisar till en livlig annonsering i pressen om ”snabba lån”
och framhåller att de kreditrestriktioner som tillämpats har gynnat denna
”grå kreditmarknad”. Vid misstanke om ockerbrott kan det, påpekas
vidare, vara svårt att bedöma de faktiska förhållandena. Avsaknad av
vittnen och kvitton samt låntagarens önskan att lånet inte skall bli känt
kan underlätta privatdiskontörernas verksamhet. Gällande straffbestämmelser
har enligt motionärernas mening ingen väsentlig förebyggande
effekt. Bland åtgärder som bör övervägas vid den begärda utredningen
nämns effektiv kontroll över all yrkesmässig utlåning och skärpta straffbestämmelser
för ocker.

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner med samma syfte har tidigare väckts vid 1962, 1963, 1967,
1968 och 1970 års riksdagar och därvid behandlats av allmänna beredningsutskottet
(ABU 1962:40, 1963:5, 1967:5, 1968:1 och 1970:40), vid
några tillfällen på grundval av remissyttranden. År 1970 hördes bl. a.
rikspolisstyrelsen, vilken uttalade som sin uppfattning att en kontroll
över yrkesmässig utlåning inte skulle kunna stoppa privatdiskontörers
utlåning mot ockerränta och att nuvarande straffskala ger tillräckligt
utrymme för en straffskärpning i praxis. I enlighet med utskottets förslag
har riksdagen i samtliga fall lämnat motionerna utan åtgärd. Utskottet
har bl. a. anfört följande. Ett system med tillståndstvång, kontroll och
uppgiftsskyldighet torde inte bli ett verkningsfullt medel i kampen mot
ocker men skulle medföra administrativt krångel för myndigheterna och
lojala långivare. Någon omprövning av de straffrättsliga bestämmelserna

Riksdagen 1971. 17 sami. Nr 40

NU 1971:40

2

syntes inte motiverade; dessa hade prövats i samband med tillkomsten av
den fr. o m. år 1965 gällande brottsbalken. Bättre resurser för polis och
åklagare skulle kunna få effekt när det gällde att förebygga ockerbrott
och att förebringa bevisning i fråga om sådana. År 1970 hänvisades också
till skattemyndigheternas möjligheter att underkasta långivare på ockermarknaden
en speciell granskning.

Uppgifter i anslutning till motionen

Gällande rätt

Straffbestämmelser rörande ocker finns i 9 kap. 5 § brottsbalken. Ocker
begås av den ”sorn vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av
någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande
till honom till att bereda sig förmån, som står i uppenbart
missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag icke skall utgå”.
Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt skärps
straffskalan till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Brottsbeskrivningen anknyter till ett civilrättsligt stadgande i 31 §
avtalslagen av innebörd att rättshandling som tillkommit under sålunda
beskrivna omständigheter icke skall vara gällande mot den förfördelade.

Ett aktuellt rättsfall

När det gäller tolkningen av angivna rekvisit för ocker har ett aktuellt
rättsfall intresse.

Högsta domstolen avslog i september 1971 en begäran om prövningstillstånd
från en person som av de lägre instanserna dömts till ett års
fängelse för grovt ocker, bedrägeri i anslutning därtill samt visst annat
brott. Den dömde, en affärsman i Stockholm, hade under tiden april
1968-augusti 1969 bedrivit utlåning av pengar yrkesmässigt. Sammanlagt
omkring 2 milj. kr. hade vid minst 4 000 lånetillfällen lånats ut till
ett stort antal personer i poster på i regel mellan 500 och 1 000 kr. Som
säkerhet för lånen jämte ränta fick låntagarna lämna postdaterade
checkar och löneanvisningar, för vilka täckning saknades vid utställandet.
För ett lån på 500 kr. på en månad uppgick räntan till 150 kr., dvs. 30 %
i månaden. Personer som upptagit ett lån fann sig i flera fall föranlåtna
att uppta nya lån på samma villkor. Lån hade ibland lämnats ut utan att
låntagarna behövt uppge för vilket ändamål de behövde pengarna. De
blanketter till låneförbindelser som användes innehöll till en början en
klausul enligt vilken låntagaren försäkrade att han icke befann sig i
trångmål eller handlade av oförstånd eller i lättsinne. Långivaren uppgav
vid domstolsförhandlingarna att flera jurister som tillfrågats bedömt hans
verksamhet sorn laglig.

Domstolarna, som genom förhör med ett tiotal låntagare fann det
styrkt att dessa antingen varit i trångmål eller handlat av oförstånd eller i
lättsinne vid upplåningen, ansåg inte att låneförbindelsernas utformning
fredade långivaren för beskyllningen att han känt till dessa omständigheter.
Risken för långivaren, som lämnat ut lån endast till personer med

NU 1971:40

3

fast anställning och med checklönekonto eller motsvarande, ansågs icke
ha varit särskilt stor. Som grovt bedömdes ockerbrottet med hänsyn till
låneverksamhetens omfattning; det måste enligt domskälen antagas att en
väsentlig del av lånen, utöver de i målet hörda målsägandenas, lämnats
och återbetalts under sådana omständigheter att långivaren gjort sig
skyldig till ocker.

Utskottet

Den s. k. grå kreditmarknaden innefattar lånetransaktioner av skilda
slag. I motionen, där en allsidig utredning av denna kreditmarknad
begärs, åsyftas närmast den utlåningsverksamhet som bedrivs av privatdiskontörer
vilka betingar sig höga räntor med utnyttjande av de
lånesökandes ekonomiska trångmål. Uppgifter om omfattningen av denna
utlåningsverksamhet liksom av den grå kreditmarknaden i vidare mening
saknas, och det torde vara mycket svårt att få fram sådana.

Motionärerna önskar en sanering på området genom effektiva åtgärder
mot ocker vid försträckning. Kontroll över all yrkesmässig utlåning och
skärpta straffbestämmelser anges som tänkbara åtgärder. När samma
förslag framförts i motioner tidigare år har rests invändningar däremot
som enligt utskottets mening alltjämt är bärkraftiga. Att den ockerbetonade
utlåningsverksamheten skall kunna stävjas genom införande av ett
kontrollsystem förefaller inte sannolikt. Inte heller synes det finnas
underlag för att påkalla en skärpning av den i brottsbalken stadgade
straffskalan för ocker.

Utgången av det mål rörande ocker som i korthet redovisats ovan synes
ge vid handen att man inte bör underskatta möjligheterna att på rättslig
väg angripa sådan låneverksamhet som motionärerna åsyftar. Utskottet
har inhämtat att hos kriminalpolisen i Stockholm föreligger anmälningar
mot ett tjugotal kreditfirmor och att ingripanden nyligen företagits mot
ett par av dessa med resultat att flera personer häktats såsom misstänkta
för ocker. Det är också bekant att bankerna efter måttet av sin förmåga
söker motverka den låneverksamhet som det här gäller.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att åtgärder från samhällets
sida mot den ockerbetonade utlåningsverksamheten är angelägna. Med
hänsyn till vad här anförts finner utskottet emellertid icke skäl föreligga
för en sådan utredning som föreslås i motionen.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen avslår motionen 1971:51.

Stockholm den 9 november 1971

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

NU 1971:40

4

Närvarande: herrar Svanberg (s), Bengtsson i Landskrona (s), Börjesson i
Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp), Haglund (s), Andersson i
Storfors (s), Rask (s), Ericsson i Åtvidaberg (fp), Holmberg (m), Wååg (s),
Sjönell (c), Hovhammar (m), fru Hansson (s), fru Hambraeus (c) och fru
Marklund (vpk).

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.536 S