Näringsrättslig reglering, m.m.
Betänkande 1990/91:NU29
Näringsutskottets betänkande
1990/91:NU29
Näringsrättslig reglering, m.m.
Innehåll
1990/91 NU29
Ärendet
I detta betänkande behandlas -- helt eller delvis -- tolv motioner med yrkanden om minskad resp. ökad etableringskontroll, statlig kontroll av låssmeders vandel, översyn av lagen (1974:191) om bevakningsföretag, väktarutbildning i Sollefteå, ändrade bestämmelser om tillfällig försäljning, bibehållande av fria affärstider, ändrade bestämmelser om ersättning för inkassokostnader, upphävande av lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel, upphävande av den bestämmelse i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet som förbjuder vissa förberedande åtgärder.
Sammanfattning
Utskottet avstyrker motionsyrkandena, vilka nästan alla gäller frågor som riksdagen har tagit ställning till under de senaste åren.
Reservationer har avgivits i fem av de nio ämnen som anges ovan. I den övergripande frågan om vandelsprövning, tillståndskrav och andra former för etableringskontroll föreslås dels en översyn med sikte på att onödiga inskränkningar i etableringsfriheten skall slopas (m, fp, c), dels överväganden om ett utvidgat auktorisationssystem (mp). Den nya lag om tillfällig försäljning som träder i kraft den 1april 1991 skulle enligt en linje (m, fp) ersättas med enbart bestämmelser om viss information till konsumenterna, enligt en annan (c) omfatta fler varuslag, bl.a. möbler. Riksdagen skulle slå fast att fria affärstider skall bibehållas (m, fp, c). Automatspelslagen, som ger socialnämnderna möjlighet att kontrollera flipperspel och liknande, skulle upphävas (m) resp. göras mindre ingripande (fp). Kärntekniklagens förbud mot vissa åtgärder som innebär förberedelse till uppförande av en kärnkraftsreaktor skulle upphävas (m, fp).
Motionerna
De motioner som behandlas här är följande:
1990/91:N203 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen begär förslag om vandelskontroll beträffande låssmeder på sätt som anges i motionen.
1990/91:N220 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen upphäver lagen om anordnande av visst automatspel.
1990/91:N224 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motion 1990/91:L302 anförts om moderniserade regler för indrivningskostnader.
1990/91:N249 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av kompetensbevis för företagare och utvidgat auktorisationsförfarande.
1990/91:N250 av Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen 1. beslutar att 3 § lagen om tillfällig försäljning får följande lydelse:
Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område, får regeringen i en förordning föreskriva att försäljning i området av kläder, skor, möbler, mattor, husgeråd eller sådana livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället får ske bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området ligger. Sådana föreskrifter skall begränsas på sätt som framgår av 5 §. Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter som avses i första stycket.
2. beslutar att 2 § lagen om tillfällig försäljning får följande lydelse:
Vid försäljning som omfattas av denna lag skall genom en väl synlig skylt eller på annat verksamt sätt lämnas upplysning om näringsidkarens namn, postadress och telefonnummer samt det nummer som näringsidkaren är registrerad under enligt lagen (1986:430) om mervärdeskatt. Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger 300 kronor, skall informationen dessutom lämnas skriftligen till konsumenten.
1990/91:N264 av Per Olof Håkansson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn och samordning av lagen om bevakningsföretag och lagen om larminstallationer i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:N265 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etablering av utbildning av väktare till Sollefteå kommun.
1990/91:N266 av Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regler mot olovlig handel på allmän plats i ny ordningslag.
1990/91:N291 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandena att riksdagen 2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vandelsprövning och tillståndskrav, 6. med uttalande om stöd för de fria affärstiderna som sin mening ger regeringen till känna att affärstidsutredningen bör läggas ned, 7. hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om tillfällig försäljning i enlighet med vad i motionen anförts.
1990/91:N357 av Per Westerberg m.fl. (m) såvitt gäller yrkandena att riksdagen 5. hos regeringen begär en översyn av reglerna om etableringskontroll i syfte att begränsa användningen av denna, 6. som sin mening ger regeringen till känna att utredningen om affärstiderna bör läggas ned, 7. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdet av fria affärstider.
1990/91:N406 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om en sådan ändring i kärnkraftspolitiken att forskning fortsättningsvis tillåts på kärnkraftsområdet också i vårt land.
1990/91:N454 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari hemställs att riksdagen 1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående rätten att fritt redovisa konkreta alternativ i den demokratiska debatten, 2. beslutar att upphäva 6 § lagen om kärnteknisk verksamhet.
Uppgifter i anslutning till vissa motioner
Etableringskontroll m.m.
Gällande regler om etablering m.m.
Näringsutskottet lämnade våren 1990 i ett betänkande (1989/90:NU7) om etableringskontroll m.m. ganska utförliga uppgifter om regelsystemet på detta område. Bortsett från de särskilda bestämmelserna om utländska engagemang i näringslivet gäller sammanfattningsvis följande.
Rätten att etablera sig som näringsidkare och att driva näring är i princip fri i Sverige. Sedan år 1976, då 1864 års näringsfrihetsförordning upphävdes, är denna rätt dock inte längre lagfäst. Av olika skäl gäller vissa inskränkningar i näringsfriheten.
För etablering inom vissa näringar krävs tillstånd av en myndighet. Hänsyn till människors liv, hälsa, säkerhet eller integritet eller till stora ekonomiska värden har ansetts utgöra skäl för undantag från principen om näringsfrihet. Även risken för brottslighet har i vissa fall bedömts motivera sådana inskränkningar. Exempel på reglering till skydd för liv och hälsa är legitimering av läkare. Säkerhetskravet ligger bakom kravet på auktorisation av elinstallatörer. Intresset att skydda stora ekonomiska värden har tagit sig uttryck i tillståndskrav för t.ex. banker, försäkringsbolag, finansbolag och fastighetsmäklare. Integriteten kan hotas genom t.ex. inkassoverksamhet eller uppläggning av dataregister, vilket har föranlett regler om tillståndsprövning. Vidare har risken för brottslighet inom vissa näringar ansetts motivera reglering. Hit hör i viss mån lagen (1974:191) om bevakningsföretag.
Konkurrenslagen (1982:729) har till ändamål att främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet genom åtgärder mot skadliga konkurrensbegränsningar. Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har enligt sin instruktion (1988:1582) som en särskild uppgift att verka för att onödiga etableringshinder undviks.
År 1986 infördes genom ändringar i lagen (1977:293) om handel med drycker och i yrkestrafiklagen (numera 1988:263) en utökad vandelsprövning av näringsidkare inom restaurang- och transportbranscherna. Den innebär att benägenheten att fullgöra skyldigheter mot det allmänna har getts ökad vikt vid tillståndsprövningen beträffande verksamhet inom dessa branscher. Den s.k. eko-kommissionen, vars betänkande (SOU 1984:8) låg till grund för denna ordning, hade föreslagit ett kontrollsystem avseende även bygg-, bil- och städbranscherna.
I två skilda situationer kan en näringsidkare åläggas näringsförbud. Konkurslagen (1987:672) föreskriver ett automatiskt näringsförbud (6 kap. 1 §) för fysiska personer som har försatts i konkurs. Lagen (1986:436) om näringsförbud medger att allmän domstol efter särskild prövning kan besluta om näringsförbud. Ett sådant förbud skall enligt lagen tillgripas som sanktion först då samhället har uttömt andra möjligheter att komma till rätta med en grovt oseriös näringsidkare. Grund för näringsförbud kan vara att näringsidkaren på närmare angivet sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet.
Tidigare riksdagsbehandling
I det betänkande som har nämnts inledningsvis i föregående avsnitt har utskottet senast behandlat frågor om etableringskontroll m.m. Härvid lämnade utskottet en sammanfattning av synpunkter som hade framförts av näringsfrihetsombudsmannen och olika organisationer vid utfrågningar i ämnet.
Beträffande yrkanden om ökad etableringskontroll m.m. anförde utskottet bl.a. följande. Ökningen av antalet konkurser gav anledning till farhågor. Därför borde regeringen föranstalta om en utredning med ett övergripande uppdrag att föreslå samordnade åtgärder ägnade att hejda utvecklingen i fråga om konkurser. Utredningen borde överväga synpunkter som utskottet hade fört fram rörande utbildningsinsatser, tidigare reaktion på uteblivna skatteinbetalningar, analys av revisorernas roll m.m. Riksdagen gjorde ett uttalande till regeringen i enlighet med vad utskottet hade anfört. I en reservation (m, fp) yrkades avslag på denna punkt.
Med anledning av yrkanden om minskad etableringskontroll upprepade utskottet ett tidigare uttalande att frågan om behovet och den närmare utformningen av olika system för etableringskontroll borde kunna behandlas inom ramen för det fortgående arbetet med avreglering och regelförenkling. Något generellt uttalande mot etableringskontroll ville utskottet inte förorda. En samlad översyn av gällande etableringsregler begärdes i en reservation (m, fp).
Utredning av vissa frågor rörande konkurser
Med åberopande av den framställning från riksdagen som har redovisats i föregående avsnitt har regeringen beslutat om tillkallande av en kommitté (I 1990:02) med uppgift att utreda vissa frågor rörande konkurser m.m. Kommittén består av f.d. generaldirektör Eric Pettersson (ordförande) och fyra riksdagsledamöter.
I utredningsuppdraget ingår följande:
1. Kommittén skall studera dels utvecklingen av antalet konkurser och konkursfrekvensen totalt och inom olika näringsgrenar, dels hur konkurserna samvarierar med företagets storlek, ålder samt företagarens utbildning och erfarenhet och dels vilka ekonomiska effekter konkurserna har för olika intressentgrupper. 2. Med studien som grund skall orsakerna till konkurserna analyseras närmare. 3. Kommittén skall vidare, med utgångspunkt i resultatet av analyserna, bedöma behovet av insatser för att begränsa konkursfrekvensen. Till detta hör att analysera behovet av rekonstruktionsåtgärder innan företag blivit insolventa, dvs. närmast sådana förebyggande åtgärder som syftar till förnyelse av företag i kris. 4. Om det finns behov av åtgärder som kan begränsa konkursfrekvensen, skall kommittén föreslå sådana. Härvid bör kommittén pröva effektiviteten hos olika former av kontrollinriktade åtgärder och åtgärder som syftar till att förbättra förutsättningarna vid företagsetablering. Bedömningen av behovet av insatser för att få till stånd en lägre konkursfrekvens och utformningen av insatserna bör bl.a. göras med beaktande av statsmakternas strävanden i fråga om avreglering och regelförenkling liksom statsmakternas insatser för att främja nyetablering av livskraftiga företag. Dessa insatser motiveras av att nyetableringen tillmäts ha stor betydelse för tillväxt, effektivitet och konkurrens i näringslivet.
Bland förutsättningar för utredningsarbetet nämns bl.a. det pågående arbetet med att förenkla de statliga reglerna för näringslivet. Härom anförs:
Det är en grundläggande förutsättning för vårt ekonomiska system att det i regel finns frihet att etablera näringsverksamhet. Ett huvudskäl till detta är den vikt statsmakterna velat fästa vid att konkurrensen hålls obunden, bl.a. av hänsyn till konsumenterna. Legala hinder för tillträde till en marknad ger de redan etablerade företagen en skyddad position. Detta verkar konkurrensbegränsande och kan leda till minskad priskonkurrens liksom minskad press till rationalisering. Ett annat viktigt skäl att vara återhållsam med etableringsinskränkningar är de begränsningar i medborgarnas fria val av yrke och näring som dessa medför. Frågan om etableringsinskränkningar får dock vägas mot önskemålen, utifrån allmänna samhällsintressen och konsumentintressen, om att påkalla skydd mot mindre nogräknade affärsmetoder och mot näringsidkare som brister i kompetens eller ansvarstagande. Detta gäller särskilt på områden där hälso- eller säkerhetsrisker föreligger. Mot denna bakgrund är det väsentligt att nyetableringar inte försvåras annat än i särskilt tvingande fall.
Statlig kontroll av låssmeders vandel
En motion liknande motion 1990/91:N203 (m) och med samme upphovsman avslogs av riksdagen hösten 1989 efter att -- i samband med behandlingen av motioner om etableringskontroll m.m. -- ha avstyrkts av näringsutskottet (1989/90:NU7). Utskottet lämnade följande sakupplysningar:
Sveriges låssmedsmästares riksförbund [SLR], som organiserar 165 låssmedsföretag, kräver för medlemskap att sökanden har visat yrkesskicklighet, har god vandel och åtar sig att följa branschtekniska regler. God vandel anses normalt visad genom att ett villkor om minst sex års branscherfarenhet är tillgodosett. För auktorisation krävs härutöver att medlemmen uppfyller de speciella krav som har ställts upp av Svenska stöldskyddsföreningen, en ideell organisation med polisen, försäkringsbolag, postverket samt affärs-, spar- och föreningsbanker som medlemmar. Bland dessa krav kan nämnas att verksamheten bedrivs med hederliga metoder, att lagar och förordningar följs och att någon inom företaget innehar mästarbrev i låssmedsyrket.
Utskottet hänvisade till sitt förslag tidigare i samma betänkande om en utredning av frågor med anknytning till konkursutvecklingen. Vad som anförts i detta sammanhang var, sade utskottet, tillämpligt även på motionen rörande låssmederna. I en reservation (m, fp, c) avstyrktes motionen utan hänvisning till den tilltänkta utredningen. SLRs system för medlemskap och auktorisation ansågs tillgodose de intressen som motionärerna ville värna om.
Bevakningsföretag
Gällande bestämmelser
Enligt lagen (1974:191, omtryckt 1989:148) om bevakningsföretag avses med sådant företag den som yrkesmässigt åtar sig att för annans räkning bevaka fastighet, anläggning, viss verksamhet, offentlig tillställning eller något annat sådant eller också att bevaka enskild person för dennes skydd. För att ett bevakningsföretag skall få bedriva verksamhet av den art som nu nämnts krävs auktorisation. Lagen gäller dock inte bevakning som utförs av statlig eller kommunal myndighet. Den gäller inte heller när en enskild person utför bevakning på uppdrag som en myndighet har meddelat honom med stöd av lag. Det sistnämnda undantaget omfattar bl.a. ordningsvaktsverksamhet -- enligt lagen (1980:578) om ordningsvakter -- på frilansbasis.
Frågan om auktorisation prövas av länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt säte. Denna länsstyrelse är också tillsynsmyndighet. Auktorisation får beviljas endast om det kan antas att verksamheten dels blir bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och i övrigt i överensstämmelse med god sed inom branschen, dels inte kommer att få en från allmän synpunkt olämplig inriktning. All personal hos ett auktoriserat bevakningsföretag skall vara godkänd vid prövning med avseende på laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt för anställning i ett sådant företag. Detsamma gäller föreståndaren för verksamheten och ledamöterna i företagets styrelse.
I övrigt finns bestämmelser bl.a. om inspektionsrätt för länsstyrelsen, om rätt för länsstyrelsen att förelägga ett auktoriserat bevakningsföretag att vidta rättelser etc. och om återkallelse av auktorisation.
Den som är godkänd för anställning i ett auktoriserat bevakningsföretag och har till uppgift att utföra bevakningstjänst kallas väktare.
Kompletterande bestämmelser finns i förordningen (1989:149) om bevakningsföretag. Denna innehåller bl.a. följande. Bevakningsföretag skall i sin årliga redogörelse till länsstyrelsen meddela uppgift om den utbildning för personalen som anordnas. Rikspolisstyrelsen skall efter samråd med berörda arbetsmarknads- och branschorganisationer lämna närmare föreskrifter om utbildningen av väktare.
Rikspolisstyrelsens kursplan för grundutbildning av väktare omfattar en introduktionsdel, en fortsättningsdel och en yrkesträningsdel, totalt 217 undervisningstimmar. Därutöver finns ett antal specialkurser, oftast om 24 timmar.
I lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m. föreskrivs bl.a. att installation av anläggningar som är anslutna till särskilda larmmottagare får bedrivas endast efter tillstånd av polismyndighet. Tillstånd kan under vissa förutsättningar återkallas. Installationsföretagets ledning skall kontrolleras med avseende på laglydnad m.m., och företaget får rätt att inhämta polisregisterutdrag beträffande personer som söker anställning i företaget.
Tidigare riksdagsbehandling
Motion 1990/91:N264 (s) har samma lydelse som en motion år 1989 med samme upphovsman; denne har också flera gånger tidigare föreslagit en översyn av lagen om bevakningsföretag (se NU 1981/82:25, NU 1982/93:30, NU 1985/86:11, 1988/89:NU12).
År 1985 remitterade näringsutskottet en motion i ämnet till ett antal myndigheter, organisationer och företag. Slutsatsen blev att en sådan översyn som hade begärts inte var motiverad. I huvudfrågan, om auktorisationskravets räckvidd, vidhöll utskottet sin ett par gånger tidigare deklarerade uppfattning att det inte var motiverat att staten skulle på föreslaget sätt reglera den bevakningsverksamhet som företag bedriver för egen räkning.
Motionen år 1989 behandlades i anslutning till en proposition om ändring i lagen om bevakningsföretag. Utskottet anförde:
När en motion med motsvarande innehåll prövades år 1986 kom utskottet efter en beredning som innefattade grundlig remissbehandling fram till att motionen inte gav anledning till någon åtgärd från riksdagens sida. Riksdagen godtog denna bedömning. På flera punkter räknade utskottet med att initiativ skulle tas av regeringen eller berörda myndigheter. Förslagen i den nu behandlade propositionen 1988/89:63 är ett uttryck för att så har skett. Ytterligare bör nämnas att länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) förra året har genomfört en konferens med bl.a. representanter för länsstyrelserna, varvid frågor om auktorisation och tillsyn av bevakningsföretagen och om godkännandeprövning beträffande bevakningspersonal behandlades. Allmänna råd på detta område håller nu på att utarbetas. För denna uppgift har bildats en arbetsgrupp med företrädare för LON, rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna.
Utskottet finner det inte heller nu motiverat med en sådan allmän utredning rörande lagen om bevakningsföretag m.m. som har föreslagits. Tillfällig försäljning
Gällande bestämmelser
Riksdagen antog i december 1990 förslag till en ny lag (1990:1183) om tillfällig försäljning. Denna lag, som träder i kraft den 1april 1991, ersätter den hittills gällande lagen (1975:985) om tillfällig handel och innebär att sådan handel delvis avregleras. I princip skall tillfällig försäljning vara fri. Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område, skall emellertid kommunen efter regeringens bemyndigande kunna införa krav på tillstånd i området. Tillståndskravet skall kunna omfatta tillfällig försäljning av kläder, skor och sådana livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället.
De näringsidkare som bedriver tillfällig försäljning skall vara skyldiga att lämna konsumenten upplysning om sitt namn, sin postadress och sitt telefonnummer.
Tidigare riksdagsbehandling
Vid behandlingen (1990/91:NU14) av förslaget till lag om tillfällig försäljning förekom motionsyrkanden motsvarande dem som nu föreligger. De avstyrktes alla av näringsutskottet och avslogs av riksdagen.
Beträffande regleringens omfattning anförde utskottet:
I likhet med regeringen anser utskottet vidare att den tillfälliga handeln bör avregleras i möjligaste mån. För att konsumenterna skall kunna erbjudas ett stort utbud av varor och tjänster till så låga priser som möjligt är det väsentligt med en väl fungerande konkurrens inom handeln. Det är också viktigt att det genom en sund konkurrens skapas förutsättningar för förnyelse inom handeln. Det är samtidigt ett faktum att den tillfälliga handeln i vissa fall kan utgöra ett hot mot konsumenternas långsiktiga intresse av tillgång till en god kommersiell service. Detta torde gälla främst på mindre orter. Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet regeringens förslag att kommunerna skall kunna införa krav på tillstånd för tillfällig försäljning i områden där en sådan försäljning kan hota varuförsörjningen.
Utskottet instämmer i regeringens bedömning att regleringen bör begränsas til kläder, skor och livsmedel. Tillsammans med boendekostnaderna utgör kostnaderna för inköp av dessa varor de tyngsta posterna i budgeten hos ett normalhushåll. Som sägs i propositionen skulle en mer omfattande reglering, i linje med vad som föreslås i motion 1990/91:N1 (c), bli schablonartad och snarare vara ägnad att bevaka strukturen inom vissa branscher.
I reservationer föreslogs dels att tillståndskravet skulle tas bort (m, fp), dels att det skulle omfatta även försäljning av möbler, mattor och husgeråd (c).
I frågan om vidgad informationsskyldighet var utskottets ställningstagande enhälligt; det uttrycktes sålunda:
Konsumenternas behov av upplysningar om vem som svarar för en viss försäljning torde vara särskilt framträdande när den sker vid ett tillfälligt försäljningsställe. Utskottet finner däremot inget bärande motiv för att den föreslagna informationsskyldigheten skall kompletteras med en skyldighet för näringsidkaren att redovisa sitt registreringsnummer i fråga om mervärdeskatt. Givetvis bör olika handelsformer konkurrera på likvärdiga villkor. Näringsidkare skall inte genom undanhållande av skatter och avgifter kunna konkurrera ut seriöst verkande handlare. Om det krävs ytterligare åtgärder från kontrollsynpunkt beträffande t.ex. inbetalning av mervärdeskatt bör emellertid, menar utskottet, i första hand de generella föreskrifter som finns på området skärpas.
Om handel på allmän plats uttalade utskottet, likaledes enhälligt: Torghandel får bedrivas endast om den har sanktionerats av kommunen. För försäljning i övrigt på allmän plats krävs för närvarande tillstånd dels enligt lagen om tillfällig handel, dels (av polismyndigheten) enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617). I fortsättningen skall endast det senare tillståndskravet gälla. Sveriges köpmannaförbund har inför utskottet tagit upp frågor kring denna typ av tillfällighetsförsäljning, bl.a. med avseende på gatuförsäljning i Stockholms innerstad. Som har redovisats i det föregående har ordningsstadgeutredningen gjort en översyn av allmänna ordningsstadgan och lämnat förslag till en ny ordningslag. Utredningens betänkande bereds för närvarande inom regeringskansliet. Enligt uppgift avses en proposition i ärendet bli avlämnad till riksdagen under år 1991. De frågor som Köpmannaförbundet har aktualiserat inför utskottet torde delvis komma att beröras i denna proposition.
Affärstider
Bakgrund
Affärstiderna i detaljhandeln var reglerade under åren 1910--1971, senast enligt en lag (1966:668) som upphörde att gälla vid utgången av år 1971. En tid dessförinnan meddelade regeringen att den inte avsåg att föreslå att lagens giltighet skulle förlängas. Motioner om sådan förlängning avslogs av riksdagen. Frågan om en förnyad reglering utreddes i mitten av 1970-talet av affärstidskommittén; dess betänkande (SOU 1977:72) ledde inte till någon lagstiftning. Våren 1979 upptogs bibehållande av fria affärstider bland åtgärder mot krångel och onödig byråkrati vilka regeringen (fp) presenterade för riksdagen. År 1984 tillkännagav regeringen (s), i samband med att den lade vissa skrivelser i ämnet till handlingarna, som sin uppfattning att fria affärstider skulle bibehållas.
1989 års affärstidsutredning (särskild utredare: direktör Åke Hallman) har haft till uppgift att kartlägga och analysera effekterna av fria affärstider i detaljhandeln; något förslag skulle utredningen inte framlägga. Utredningens resultat har publicerats i betänkandet (SOU 1991:10, bilagedel SOU 1991:11) Affärstiderna, vilket för närvarande remissbehandlas.
Våren 1989 och våren 1990 har riksdagen på näringsutskottets förslag (1988/89:NU16, 1989/90:NU23) avslagit motionsyrkanden om att riksdagen skulle dels anmoda regeringen att lägga ned 1989 års affärstidsutredning, dels göra ett uttalande om att fria affärstider borde bibehållas. Motionsyrkandena har fått stöd i reservationer (m, fp, c).
1989 års affärstidsutrednings resultat
Sammanfattningen i betänkandet (SOU 1991:10) Affärstiderna innehåller följande redogörelse för faktiska förhållanden, m.m. (s. 11 f.):
Öppethållande
Andelen butiker med öppethållande på söndagar har ökat markant sedan affärstiderna släpptes fria i början av 1970-talet. Bland varuhusen och stormarknaderna är nu ca 80 % söndagsöppna mot ca 22 % år 1974. För dagligvarubutikerna är motsvarande andelar 54 resp. 6 %. Förändringen för dagligvaruhandelns del förklaras bl.a. av den snabba tillväxten av s.k. servicebutiker med ett omfattande öppethållande som följde på affärsregleringens upphävande. Bland undersökta fackhandelsbranscher varierar andelen söndagsöppna butiker för närvarande mellan 4 och 48 %, med möbelbranschen i topp.
Antalet öppethållandetimmar per vecka har för varuhusen och stormarknaderna ökat med i genomsnitt 6 timmar sedan början av 1970-talet och för dagligvarubutikerna under samma tid med ca 10 timmar.
I söndagsöppna varuhus och stormarknader uppgår den genomsnittliga öppethållandetiden per vecka till 64 timmar mot 55 timmar i varuhus och stormarknader som håller stängt på söndagar. Motsvarande värden för dagligvarubutikerna är 74 resp. 51 timmar.
Öppethållandet är oberoende av blocktillhörighet.
Butiksstruktur
Antalet dagligvarubutiker, varuhus och stormarknader har sedan mitten av 1970-talet minskat med ca 1 500 st -- från ca 10000 till ca 8500 -- dvs. med i genomsnitt ca 1 % per år. De butikstyper som under den aktuella tiden stärkt sina marknadspositioner är stormarknader, större dagligvarubutiker, servicebutiker och trafikorienterade butiker medan varuhus och mindre dagligvarubutiker förlorat marknadsandelar.
Inom dagligvaruhandeln har ICA-anknutna handlare ökat sina marknadsandelar medan Konsumbutikerna minskat sina.
Sysselsättningsintensitet
Antalet sysselsatta i åldern 16--64 år har sedan början av 1970-talet ökat kraftigt. Den största delen av denna ökning faller på kvinnorna. Den kraftiga sysselsättningsökningen bland kvinnorna har också lett till att antalet hushåll med två förvärvsarbetande ökat starkt. År 1989 var drygt 80 % av alla kvinnor sysselsatta på arbetsmarknaden mot drygt 50 % i början av 1960-talet. Bland männen var sysselsättningsandelen 86 resp. 89%.
Försäljningens fördelning
Inom dagligvaruhandeln och vid varuhus och stormarknader sker -- genomsnittligt sett och oberoende av söndagsöppethållande eller ej -- den största försäljningen på fredagar. I genomsnitt faller ca 25 % av veckans försäljning på denna dag. För övriga vardagar varierar den genomsnittliga försäljningsandelen mellan 12 och 16 % medan andelen på söndagar är 6 %. För dagligvarubutiker, varuhus och stormarknader med öppehållande på söndagar är försäljningsandelen denna dag ca 9 %, obetydligt lägre än de genomsnittliga försäljningsandelarna för måndag och tisdag i dessa butiker.
Inom de undersökta fackhandelsbranscherna varierar den genomsnittliga försäljningsandelen på söndagar mellan 2 och 12 %, där möbelhandeln står för det högsta värdet. Inom främst möbelhandeln är det påtagligt att många kunder gör sina val under söndagar, men att de faktiska inköpen sker under någon av veckans övriga dagar.
Lönekostnader
Den genomsnittliga lönekostnaden per timme skiljer sig i genomsnitt endast marginellt mellan söndagsöppna resp. söndagsstängda dagligvarubutiker, varuhus och stormarknader. Detta sammanhänger bl.a. med att personalsammansättningen på obekväm arbetstid skiljer sig från den som gäller under normal arbetsitid.
Öppethållande och priser
I syfte att söka analysera eventuella samband mellan det ökade öppethållandet och kostnads- och prisutvecklingen i detaljhandeln, har utredningen formulerat en konkurrensmodell för dagligvaruhandeln. Med ekonometrisk metod analyseras hur öppethållandet och andra faktorer sammanhänger med försäljning, kostnader och priser
Resultaten från analysen säger bl.a. att konsumenterna är mycket priskänsliga och att öppethållandet inkl. andra faktorer kan påverka försäljningen. Vidare framgår att ett ökat öppethållande genomsnittligt sett leder till att arbetsproduktiviteten ökar.
Det senare sambandet medverkar enligt analysen till att ett förlängt öppethållande på vardagskvällar och öppethållande på söndagar inte leder till högre priser. Snarare visar den genomförda analysen att ett förlängt öppethållande leder till en ökad prispress på marknaden.
Enkäter bland konsumenter, detaljhandelsanställda, butikschefer och detaljhandelsföretag har givit bl.a. följande resultat. En majoritet av konsumenterna, ca 63 %, anser att butikerna bör kunna bestämma sitt öppethållande själva med beaktande av rådande arbetsskyddslagstiftning. Även om många detaljhandelsanställda för egen del inte är till freds med den nuvarande ordningen med fria affärstider, så anser en övervägande andel av samtliga detaljhandelsanställda, 54 %, att butikerna själva bör kunna bestämma sitt öppethållande. Denna uppfattning har också ca 70 % av samtliga butikschefer. Drygt 60 % av samtliga företag inom detaljhandeln anser att de själva skall bestämma sina öppettider.
Utredaren anför i ett förord till betänkandet bl.a. följande:
Min bedömning är att alla relevanta frågeställningar kring frågan om fria eller reglerade affärstider har besvarats genom resultaten av de genomförda undersökningarna. De frågor som eventuellt kvarstår och som inte belysts genom undersökningarna, är enligt min mening inte av någon avgörande betydelse för ett ställningstagande.
Frågan om fria eller reglerade affärstider är dock inte enbart relaterad till objektiva eller logiska svar på olika frågeställningar. Beroende på var man anser att det största inflytandet bör ligga när det gäller exempelvis öppethållande i detaljhandeln, kan man komma till olika slutsatser oavsett resultaten av statistiskt riktigt genomförda undersökningar.
Anser man att öppettider och öppethållande bestäms i samspel mellan konsumenter och producenter -- varvid öppethållandet både är en fråga om service och ett konkurrensmedel för butiksägare -- finns det inget stöd för att inte låta frågan om öppethållandet bestämmas av marknaden. Inom ramen för ett sådant synsätt är bl.a. konsumenternas efterfrågan styrande för öppethållandet.
Med ett synsätt, som inte sätter konsumenterna i centrum utan förespråkar ett regleringsinriktat synsätt, blir självfallet andra värden viktigare än konsumenternas nytta.
Dessa olika synsätt har från tid till annan kommit i dagen då vi inom utredningen diskuterat och tolkat olika resultat av genomförda undersökningar.
För min personliga del är det självklart att konsumenternas inflytande är det viktigaste. Företag i detaljhandeln måste ha full frihet att med egna idéer och utifrån egna förutsättningar tillgodose konsumenternas varierande önskemål. I ett sådant samspel nås en positiv utveckling för både konsumenter och handel.
Ersättning för inkassokostnader
Gällande bestämmelser
I lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. föreskrivs i huvudsak följande.
En gäldenär är skyldig att utge ersättning för skriftlig betalningspåminnelse rörande skulden, om avtal därom har träffats i samband med skuldens uppkomst.
Gäldenären är vidare skyldig att utge ersättning bl.a. för krav rörande skulden, om han har fått ett på visst sätt utformat kravbrev, och -- under vissa förutsättningar -- för upprättande av fullständig plan för amortering av återstående del av skulden. Ersättning utgår med skäligt belopp som regeringen föreskriver.
Belopp anges i förordningen (1981:1057) om ersättning för inkassokostnader m.m. De uppgår nu till 40 kr. för skriftlig betalningspåminnelse, 130 kr. för krav ovh 120 kr. för amorteringsplan (SFS 1990:1003).
Tidigare riksdagsbehandling
På förslag av näringsutskottet (1990/91:NU11) avslog riksdagen i december 1990 en motion (fp, m) om att riksdagen hos regeringen skulle begära förslag till ändring i lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. Den begärda ändringen skulle innebära en differentiering av avgiftsbeloppen, så att näringsidkarna skulle få en tydlig signal om att betalningsdröjsmål skall undvikas. Utskottet anförde:
För en bedömning av om en ändring av avgiftssystemet är motiverad erfordras i första hand tillförlitliga uppgifter om hur de nuvarande avgifterna förhåller sig till de verkliga kostnaderna. Regeringen har i dagarna avslagit en framställning från Svenska inkassoföreningen om en utredning härvidlag genom statens pris- och konkurrensverks försorg. Motiveringen för detta beslut är att det nya system för den summariska processen, dvs. mål om betalningsföreläggande m.m., som beräknas träda i kraft om ungefär ett år [prop. 1989/90:85, 1989/90:JuU31], kommer att förändra förutsättningarna för borgenärernas arbete i målen inom denna process och troligen även för inkassoverksamheten. En sådan översyn som framställningen avser borde därför anstå tills det nya systemet har varit i bruk en tid.
Utskottet finner detta ställningstagande av regeringen rimligt. En konsekvens därav blir att det nu inte skulle finnas underlag för sådana överväganden rörande ersättningen för inkassokostnader som motionärerna efterlyser. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motionen. Utskottet räknar med att regeringen, när en omprövning av grunderna för ersättningsbeloppen har genomförts, uppmärksammar de förhållanden som berörs i motionen.
Automatspel
Gällande bestämmelser och deras bakgrund
Automatspel, dvs. spel på mekaniska eller elektroniska spelapparater, regleras genom två lagar. Lotterilagen (1982:1011) gäller i fråga om allt automatspel som ger vinst, även när denna inte innebär annat än rätt till fortsatt spel. Automatspel som ger vinst i form av pengar, värdebevis, spelpoletter eller liknande får inte förekomma annat än -- efter tillstånd -- på fartyg i internationell trafik. För automatspel som ger vinst av annat slag, till ett värde av högst 20 kr., kan nöjesparker och restauranger få tillstånd efter prövning av länsstyrelsen. Lotterilagens bestämmelser kompletteras av lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel (automatspelslagen). Enligt denna krävs tillstånd av socialnämnden i kommunen om någon vill anordna spel på mekaniska eller elektroniska spelautomater som inte ger vinst eller som ger vinst endast i form av frispel på automaten. I det senare fallet blir sålunda båda lagarna tillämpliga. Tillstånd krävs också för uppställning av spelautomater i lokaler dit allmänheten har tillträde. Med sådana lokaler skall jämställas lokaler dit tillträdet är begränsat genom olika villkor men där dessa framstår som rent formella.
Syftet med automatspelslagen var att det skulle skapas en möjlighet att komma till rätta med missförhållanden som kunde uppstå i samband med flipperspel och liknande i spelhallar. Det hade visat sig att sådana lätt blir tillhåll för personer med sociala problem. Socialnämnden skall enligt lagen vid sin tillståndsprövning bedöma om spelverksamheten kan antas förorsaka bristande ordning eller komma att bedrivas i en miljö som är olämplig för barn och ungdom. Nämnden skall uppmärksamma risken för att en spelautomat kan användas för annat ändamål än som avses i ansökan, en risk som ökar om apparaten är så konstruerad att den lätt kan utnyttjas för hasardspel. Antalet spelautomater för vilka tillstånd söks liksom spelens beskaffenhet är ytterligare omständigheter som skall beaktas. Socialnämnden får inte meddela tillstånd utan att polismyndigheten har hörts i ärendet. Spelanordnaren får inte otillbörligen locka barn eller ungdom att delta i spelet, och han är skyldig att svara för att det råder god ordning inom spellokalen.
Socialnämnden är tillsynsmyndighet och kan meddela ytterligare föreskrifter utöver dem som anges i lagen. Om föreskrifterna inte iakttas kan socialnämnden återkalla tillståndet, och hindras den i sin tillsyn kan den förelägga vite. Den som olovligen anordnar tillståndspliktigt spel kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Tidigare riksdagsbehandling
I sin ursprungliga lydelse tillkom lagen om visst automatspel på förslag av regeringen Fälldin III (prop. 1981/82:203, NU1981/82:54). Regeringspartierna -- dvs. folkpartiet och centerpartiet -- liksom moderata samlingspartiet stödde regeringens förslag; socialdemokraterna reserverade sig för en mera omfattande tillståndsplikt. Genom beslut av riksdagen våren 1990 (prop. 1989/90:46, 1989/90:NU20) skärptes lagen i vissa hänseenden. Lagändringen trädde i kraft den 1 maj 1990. Den innebar bl.a. att giltigheten inte längre blev begränsad till fall där förvärvssyfte förelåg, att kravet på tillstånd för uppställning av spelautomater infördes och att socialnämnden fick fler omständigheter än tidigare att beakta. I denna behandlingsomgång förekom reservationer för avvisande av vidgad tillståndsplikt (m), för en skärpning endast av bedömningsgrunderna men icke av själva tillståndsplikten (fp) och för en viss skärpning av den bestämmelse som skall motverka åtgärder varigenom barn eller ungdom lockas att delta i spel (mp).
Utskottet
Inledning
Gemensamt för flertalet av de motioner som behandlas här är att de innebär upprepning i mer eller mindre oförändrad form av synpunkter och yrkanden som riksdagen har tagit ställning till under de senaste åren. Delvis har detta skett inom ramen för lagstiftningsärenden, av vilka ett avgjordes så sent som hösten 1990. Motionerna syftar i vissa fall till att den näringsrättsliga regleringen skall skärpas, i andra till att befintliga bestämmelser inom detta område skall upphävas eller liberaliseras. I två fall är syftet att det nuvarande rättsläget -- med fria affärstider -- skall bestå. I fråga om bevakningsrörelse behandlas också en motion som inte avser regelsystemets innehåll utan anordnande av viss utbildning på basis av de föreskrifter som gäller.
Etableringskontroll m.m.
I vilken mån är begränsningar i rätten till fri etablering inom näringslivet godtagbara resp. önskvärda? I några motioner tas detta ämne upp på ett mera övergripande sätt.
I två fall är ändamålet med motionerna att slå vakt om etableringsrätten. Sålunda begärs i motion 1990/91:N357 (m) en regelöversyn i syfte att användningen av etableringskontroll skall begränsas. Motionärerna vänder sig särskilt mot tanken på införande av s.k. företagarkörkort. Den utökade vandelsprövning som tillämpas med avseende på restaurangbranschen och yrkestrafiken skulle omfattas av översynen. I motion 1990/91:N291 (fp) föreslås att riksdagen skall göra ett uttalande till regeringen om att vandelsprövning, tillståndskrav och andra former av etableringskontroll som innebär generella regleringar av hela branscher bör avskaffas. Fri etableringsrätt är en nödvändig förutsättning för marknadsekonomin, säger motionärerna. Det är, hävdar de, inte motiverat med inskränkningar och restriktioner annat än om människors hälsa och säkerhet står på spel.
I linje med tidigare ställningstaganden (se s.4f.) avstyrker utskottet de motionsyrkanden som nu har berörts. Frågan huruvida en kontroll som i någon mån inskränker rätten till fri etablering skall förekomma bör, menar utskottet, prövas utifrån förutsättningarna i de särskilda fall då ett sådant system av någon anledning aktualiseras. Att endast omsorg om människors hälsa och säkerhet skulle kunna motivera restriktioner i fråga om etableringsrätten synes vara ett väl doktrinärt uttryck för en allmän motvilja mot regleringar. En närmare genomgång skulle antagligen ge vid handen att även motionärerna accepterar vissa ingrepp som, utan att klart rymmas inom den ram som sålunda angivits, syftar till att motverka en näringsutövning som kan medföra integritetskränkningar och ekonomiska skador. Liksom tidigare anser utskottet att förekommande system för etableringskontroll bör uppmärksammas vid det fortgående arbetet med avreglering och regelförenkling.
Motsatt innebörd har motion 1990/91:N249 (s). Riksdagen föreslås där göra ett uttalande till regeringen om behovet av kompetensbevis för företagare och av ett utvidgat auktorisationsförfarande. Mot bakgrund av det stora antalet konkurser hävdar motionärerna att behovet av kompetens för att leda och utveckla ett serviceföretag underskattas grovt såväl av företagen själva som av kreditgivarna. Personer som vill starta en verksamhet vilken medför bokföringsskyldighet borde vara skyldiga att kvalificera sig genom kurser i företagsekonomi. Restaurang-, transport-, bygg- och städbranscherna nämns såsom särskilt angelägna objekt för en skärpt uppmärksamhet från myndigheternas sida.
Eftersom motionärerna grundar sitt resonemang på den höga konkursfrekvensen inom näringslivet har utskottet särskilt anledning att fästa uppmärksamheten på den utredning av vissa frågor rörande konkurser som regeringen nyligen på riksdagens begäran har föranstaltat om. Direktiven för utredningen finns redovisade i det föregående (s.5f.). Riksdagens framställning i saken nämns i motionen; det är emellertid, menar motionärerna, oklart vilka frågor en sådan utredning kommer att behandla.
Inom utredningen finns olika parlamentariska meningsriktningar representerade. Direktiven ger utredningen möjlighet att pröva skilda uppslag. Med detta konstaterande avstyrker utskottet motionen.
Krav på att låssmedsbranschen skall omfattas av ett system med statlig vandelsprövning framförs i motion 1990/91:N203 (m) för andra gången av samme motionär. Motionären drar en parallell med larm- och bevakningsföretagen, för vilka särskilda auktorisationssystem gäller (se s.6f.). Om sådana företag i allt större utsträckning börjar marknadsföra lås kan detta, menar han, medföra konkurrenshämmande verkningar för låssmedsföretagen.
Utskottet åberopar sin behandling av frågan förra året (se s.6). Sveriges låssmedsmästares riksförbund har, som då redovisades, ett eget auktorisationssystem. Det finns enligt utskottets mening inte anledning att nu påkalla att detta system skall ersättas med en statlig reglering. Motion 1990/91:N203 (m) avstyrks sålunda.
Bevakningsföretag
Bevakningsföretagens verksamhet är, såsom närmare har redovisats i det föregående (s.6f.), reglerad genom lagen (1974:191) om bevakningsföretag. Lagen kräver att den som yrkesmässigt åtar sig bevakningsuppgifter för annans räkning har statlig auktorisation. Företag som tillhandahåller larmanläggningar är underkastade en liknande reglering på grundval av lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m.
I motion 1990/91:N264 (s) upprepas ett av samme motionär tidigare framfört yrkande om att riksdagen hos regeringen skall begära en översyn av de båda nämnda lagarna. Motionären rekommenderar en samordning av den tillsynsverksamhet som de stadgar om. En huvudsynpunkt i motionen är att de krav som ställs upp i lagen om bevakningsföretag borde gälla i fråga om all bevakningsverksamhet som berör tredje man, sålunda även den bevakning av egna anläggningar som industriföretag m.fl. bedriver.
Den nu föreliggande motionen är till sitt innehåll identisk med en motion som riksdagen avslog år 1989, sedan näringsutskottet avstyrkt den med åberopande bl.a. av remissyttranden år 1985 över en liknande motion. Motionären har varken nu eller vid tidigare tillfällen berört de invändningar som utskottet har framfört mot hans synsätt. Utskottet kan lämna några kompletterande upplysningar. Länsstyrelsernas organisationsnämnd har i år anordnat en ny sådan konferens rörande länsstyrelsernas tillsyn över bevakningsföretagen som utskottet nämnde år 1989. Den arbetsgrupp som då omtalades har slutfört sitt arbete; dess förslag till allmänna råd beträffande auktorisation och tillsyn av bevakningsföretag etc. granskas för närvarande av rikspolisstyrelsen. Inom ramen för ett internationellt projekt studeras i brottsförebyggande rådets regi frågor om utnyttjande av väktare för uppgifter som traditionellt har handhafts av polisen.
Med hänvisning till det nu anförda och till sin behandling av 1989 års motion i samma ämne avstyrker utskottet motion 1990/91:N264 (s).
Det finns, uppges det i motion 1990/91:N265 (s), förslag om att en samlad utbildning av väktare skall förläggas till Sollefteå i samband med att Norrlands trängregemente (T 3) läggs ned. Verksamheten skulle bedrivas i bolagsform med de större vaktbolagen som delägare. Statens stöd och medverkan skulle ge ökad kraft åt projektets förverkligande, säger motionärerna och påkallar ett uttalande av riksdagen till regeringen i enlighet med vad de har anfört.
I det föregående (s.7) har upplysts om de föreskrifter som nu gäller i fråga om väktarutbildning. Bakom det projekt som berörs i motionen står, enligt vad utskottet har erfarit, ett kommunalt bolag, Sollefteå Näringslivs AB. Bolaget åberopar kontakter med de tre största bevakningsföretagen, rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i Västernorrlands län. Material rörande projektet -- men däremot ingen ansökan om stöd -- har lämnats till industridepartementets enhet för regionalpolitiska frågor.
Utskottet konstaterar att det ankommer på bevakningsföretagen att sörja för utbildning av väktare i enlighet med statliga bestämmelser och att det aktuella projektet i Sollefteå i första hand är en sak för de lokala intressenterna. Motion 1990/91:N265 (s) bör således lämnas utan åtgärd av riksdagen.
Detaljhandel
Riksdagen antog för kort tid sedan, i december 1990, förslag till en ny lag (1990:1183) om tillfällig försäljning. Denna lag ersätter den 1 april i år den hittills gällande lagen (1975:985) om tillfällig handel. Beträffande den nya lagen och de kontroversiella frågor som förekom vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget hänvisas till utskottets betänkande (1990/91:NU14) i lagstiftningsärendet och till referat i det föregående (s.8f.).
De nya bestämmelserna innebär bl.a. en avreglering av den tillfälliga handeln. Från moderata samlingspartiets och folkpartiets sida betraktades emellertid denna avreglering som otillräcklig; i en reservation föreslogs att lagen skulle omfatta endast bestämmelser om skyldighet för ifrågavarande näringsidkare att lämna uppgift om sitt namn m.m. till konsumenterna. I motion 1990/91:N291 återkommer det sistnämnda partiet nu med krav på att regeringen skall anmodas lägga fram förslag om ändring i lagen om tillfällig försäljning i enlighet med motsvarande motionsyrkande i höstas.
Utskottet står fast vid uppfattningen att lagen också, såsom riksdagens beslut blev, bör innehålla bestämmelser som medger att kommunerna i fråga om vissa varugrupper kan införa krav på tillstånd för tillfällig försäljning i områden där en sådan försäljning kan hota varuförsörjningen. Motion 1990/91:N291 (fp) avstyrks i nu angiven del.
I annan riktning gick ett annat motionsyrkande (c) i lagstiftningsärendet. Regleringen av den tillfälliga handeln borde inte begränsas till försäljning av kläder, skor och livsmedel, hävdades det, utan tillståndsplikt skulle kunna införas också beträffande möbler, mattor och husgeråd. Detta yrkande, som följdes upp i en reservation (c), framförs nu åter i motion 1990/91:N250 (c).
Utskottet motsätter sig nu liksom i höstas en sådan utvidgning av regleringen. Motionen avstyrks alltså i angiven del.
I samma motion återkommer ett yrkande enligt vilket bestämmelsen om en näringsidkares informationsplikt i samband med tillfällig försäljning skulle kompletteras med krav på att han lämnar upplysning om det nummer under vilket han är registrerad enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt. I höstas avslog riksdagen enhälligt yrkandet härom. Givetvis bör, underströk utskottet, olika handelsformer konkurrera på likvärdiga villkor. Det skall inte vara möjligt för dem som idkar tillfällig försäljning att genom undanhållande av skatter och avgifter konkurrera ut seriöst verkande handlare. Om ytterligare åtgärder skulle krävas från kontrollsynpunkt borde emellertid, menade utskottet, i första hand de generella föreskrifterna på området skärpas.
Motionären upprepar nu samma formuleringar som i höstas och tycks sålunda anse att riksdagens beslut att inte tillgodose det angivna önskemålet är uttryck för en felbedömning.
Utskottet står fast vid vad det i lagstiftningsärendet uttalade i denna sak och avstyrker alltså det nu berörda motionsyrkandet.
Regleringen enligt lagen om tillfällig försäljning omfattar inte torghandel eller försäljning i övrigt på allmän plats. Sveriges köpmannaförbund tog i höstas inför utskottet upp frågor kring den typ av tillfällighetsförsäljning som bedrivs bl.a. på gator i Stockholms innerstad. Såsom har angivits i det föregående hänvisade utskottet härvidlag till det arbete på en ny ordningslag som pågår inom regeringskansliet.
I anslutning till vad utskottet sålunda uttalade begärs i motion 1990/91:N266 (c) att riksdagen skall göra ett uttalande till regeringen om att det i en ny ordningslag skall ingå vissa regler mot olovlig handel på allmän plats. All gatuhandel bör omfattas av tillståndsprövning enligt bestämmelser i ordningslagen, menar motionären. Den som bedriver gatuhandel utan tillstånd bör kunna dömas till böter; dessutom bör material och utrustning kunna förverkas.
Utskottet hänvisar till sina tidigare kommentarer i ämnet, vilka motionären nu åberopar. Det är enligt utskottets mening inte motiverat att riksdagen på detta stadium av beredningsarbetet uttalar sig om den nya ordningslagen på det sätt som motionären begär. Motion 1990/91:N266 (c) avstyrks alltså.
I slutet av år 1988 tillkallade civilministern enligt regeringens bemyndigande en utredare med uppdrag att kartlägga och studera effekterna av fria affärstider i detaljhandeln och att ta reda på olika intressenters inställning till affärstiderna. I motionerna 1990/91:N357 (m) och 1990/91:N291 (fp) från allmänna motionstiden i år begärs, liksom i motioner de båda föregående åren, att riksdagen skall ge regeringen till känna som sin mening att utredningen bör läggas ned. Samtidigt skulle riksdagen göra ett uttalande till stöd för att affärstiderna även fortsättningsvis skall vara fria.
Kort efter det att motionerna väcktes framlade utredningen sitt betänkande (SOU 1991:10, bilagedel 1991:11) Affärstiderna. I det föregående (s.9f.) finns, förutom en kort historik över affärstidsfrågans behandling i riksdagen, en sammanfattning av utredningens slutsatser. Dessutom återges utredarens förord, som ger uttryck för ett klart ställningstagande till förmån för fria affärstider. På sedvanligt sätt har ett antal myndigheter och organisationer nu möjlighet att yttra sig över utredningens resultat.
Utredningen är sålunda nedlagd sedan den har avslutat sitt arbete. Motionsyrkandena beträffande utredningen saknar följaktligen numera aktualitet.
Såvitt utskottet kan bedöma föreligger inga sådana planer på en förnyad reglering av affärstiderna, att -- från motionärernas utgångspunkt -- riksdagen skulle ha anledning att nu göra ett uttalande i saken.
Mot angiven bakgrund förordar utskottet att de här berörda yrkandena i motionerna 1990/91:N357 (m) och 1990/91:N291 (fp) lämnas utan åtgärd av riksdagen.
Inkassoverksamhet
En gäldenär som blir föremål för inkassoåtgärder är, som framgår av det föregående (s.12), normalt skyldig att betala viss ersättning för borgenärens kostnader för dessa åtgärder. För kort tid sedan avslog riksdagen en motion som syftade till en differentiering av ersättningsbeloppen, ägnad att ge näringsidkarna en tydlig signal om att betalningsdröjsmål skall undvikas. Motionärerna menade att de gällande ersättningsbeloppen var för låga och att detta kunde leda till att näringsidkare skaffade sig extra kredit genom att dröja med betalningar. Näringsutskottet (1990/91:NU11) konstaterade att en omprövning av avgiftssystemet måste baseras på tillförlitliga uppgifter om hur de tillämpade avgifterna förhöll sig till de verkliga kostnaderna. Regeringen hade på angivna grunder inte velat föranstalta om en utredning härvidlag. Därför saknades underlag för sådana överväganden som motionärerna önskade. Utskottet sade sig emellertid räkna med att regeringen, när en omprövning av grunderna för ersättningsbeloppen hade genomförts, skulle uppmärksamma de förhållanden som berördes i motionen.
Huvudmotionären har nu, kort efter riksdagens nyssnämnda beslut, i motion 1990/91:N224 (fp) återkommit med ett nytt yrkande i ämnet. Han efterlyser en ny ersättningsmodell, enligt vilken beloppen differentieras i förhållande till skuldbeloppets storlek och till ärendets svårighetsgrad och med hänsyn till om kredittagaren är privatperson eller näringsidkare. Behovet av en europeisk harmonisering skulle också beaktas. Det nya regelsystemet bör, heter det i motionen, helst tillämpas samtidigt med införandet av nya taxor inom exekutionsväsendet men senast vid ikraftträdandet av den summariska process som skall förekomma vid kronofogdemyndigheterna.
Medan regeringen anser att den nya ordningen för den summariska processen bör ha kommit i tillämpning innan inkassoföretagens avgiftssystem ses över menar sålunda motionären att översynen bör genomföras med sikte på att de båda skall ändras samtidigt. Utskottet godtog i höstas regeringens handlingslinje och finner sig inte nu ha grund för att ändra ståndpunkt. I anslutning till sitt tidigare uttalande vill utskottet emellertid ange som önskvärt att regeringen utan dröjsmål överväger de alternativa handlingssättens konsekvenser. Utskottet utgår från att så sker utan något särskilt påpekande från riksdagens sida och föreslår således inte någon formell framställning i ämnet. Det berörda motionsyrkandet avstyrks alltså.
Automatspel
Lagen (1982:11) om anordnande av visst automatspel (automatspelslagen) gäller, som framgår av den föregående redogörelsen (s.13f.) inte spelautomater som ger egentlig vinst utan flipperspel och liknande som inte ger vinst eller som ger vinst endast i form av frispel på samma automat. Automatspel av detta slag får anordnas endast efter tillstånd av socialnämnden i kommunen. I motion 1990/91:N220 (m) yrkas på upphävande av denna lag. Den betecknas som ett exempel på sådan lagstiftning som bygger på uppfattningen att politiker vet vad som är rätt för enskilda individer. Vad som uppnås med den skulle emellertid på sin höjd vara att politikerna tror sig ha löst ett problem. Inga problem löses emellertid, säger motionären, genom förbud mot en verksamhet som inte i sig leder till sociala problem. Automatspel är för många en avkoppling och en "kul grej", heter det i motionen.
Automatspelslagen har införts av sociala skäl. Syftet var att skapa en möjlighet att komma till rätta med missförhållanden i samband med flipperspel och liknande i spelhallar, vilka ofta hade visat sig vara en dålig miljö för barn och ungdom. Vid bedömningen av det ursprungliga förslaget till lagstiftning var alla remissinstanser utom moderata ungdomsförbundet ense om behovet av åtgärder (se prop. 1981:82:203 s. 91 f.). En reglering av den omfattning som år 1982 föreslogs av regeringen (fp, c) godtogs av alla partier i riksdagen; från socialdemokratiskt håll yrkades på en skärpning i förhållande till det lagförslag som antogs (NU 1981/82:54). En sådan genomfördes våren 1990 (prop. 1989/90:46, 1989/90:NU20). Då förekom reservationer bl.a. till förmån för bibehållande av lagens ursprungliga utformning (m) resp. en mera begränsad ändring (fp).
Den nu föreliggande motionen går som nämnts väsentligt längre än de motioner som förra året väcktes från moderata samlingspartiets sida om att det då framlagda förslaget till lagändring skulle avslås. I motionen redovisas inga faktiska erfarenheter utan endast de principiella synpunkter som nyss har refererats.
Motionen aktualiserar en avvägning mellan motsatta önskemål. Det ena är att socialnämnderna på orter där ungdomsproblem i samband med flipperspel och liknande har kunnat konstateras skall förfoga över ett kontrollinstrument som de efter vederbörlig prövning kan utnyttja. Någon ren förbudslagstiftning är det som framgått inte fråga om. Det andra önskemålet är att näringsfriheten i möjligaste mån skall förbli oinskränkt och att personer som så vill utan hinder skall ha tillgång till ett förströelsemedel som enligt motionären kan betraktas som en "kul grej".
Utskottet finner valet mellan dessa alternativ givet. Den frihetsinskränkning som kravet på tillstånd för automatspel av det avsedda slaget medför framstår som helt rimlig med hänsyn till det välbefogade sociala syftet med regleringen. Med anledning av motionärens argumentation vill utskottet citera ett uttalande i dess betänkande vid lagens tillkomst (NU 1981/82:54 s. 7): "Självfallet löser man inte några fundamentala ungdomsproblem genom en förbudslagstiftning av den typ som föreslås här. Sådana problem angrips bättre genom mera generellt inriktade åtgärder. Detta bör dock enligt utskottets mening inte hindra att man nu ingriper mot en företeelse som har visat sig orsaka missförhållanden." Utskottet finner sammanfattningsvis förslaget om upphävande av automatspelslagen svagt grundat och avstyrker motionen.
Kärnteknisk verksamhet
Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) innehåller sedan år 1987 en bestämmelse (6 §) enligt vilken ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.
Innebörden av denna bestämmelse har ingående kommenterats i samband med paragrafens tillkomst (prop. 1986/87:24, NU 1986/87:13). Tidigare under detta riksmöte har utskottet i betänkandet 1990/91:NU5, till vilket här hänvisas, återgivit väsentliga delar av förarbetena. Därvid konstaterade utskottet återigen följande. Det nämnda förbudets funktion är, såsom utskottet enhälligt slog fast vid dess tillkomst, att motverka att personer inom en begränsad krets -- ansvariga för kraftföretag vilka är tänkbara som reaktorinnehavare -- föranstaltar om resurskrävande förberedande åtgärder i syfte att uppföra en viss kärnkraftsreaktor. Såväl dessa personer som andra är liksom tidigare oförhindrade att muntligen och skriftligen plädera för fortsatt och ökad kärnkraftsanvändning inkl. uppförande av ytterligare reaktorer. Inte heller inkräktar förbudet på möjligheterna till forskning och utvecklingsarbete på kärnkraftsområdet och till svenskt deltagande i internationellt samarbete på detta område.
Med hänvisning till denna framställning av den berörda bestämmelsens innehåll avstyrkte utskottet i det nyssnämnda betänkandet två motionsyrkanden om att bestämmelsen skulle upphävas. Två nya motioner med motsvarande krav föreligger nu.
I den ena av dessa motioner, 1990/91:N406 (m), uppmanas riksdagen att hos regeringen begära förslag om "en sådan ändring i kärnkraftspolitiken att forskning fortsättningsvis tillåts på kärnkraftsområdet också i vårt land". Enligt motionären skulle i Sverige också sådan forskning på kärnkraftsområdet som avser hantering av det radioaktiva avfallet vara förbjuden. Av det sagda framgår att det refererade förbudet icke alls har denna innebörd. Det kan tilläggas att staten direkt uppmuntrar forskning rörande hanteringen av kärnavfall.
I den andra motionen, 1990/91:N454 (m), anges innebörden av 6§ kärntekniklagen på ett mera korrekt sätt. Även om förbudsbestämmelsen har begränsad räckvidd vad gäller antalet personer som kan bli föremål för straffsanktion medför den i praktiken, menar motionärerna, att ingen seriös aktör kan presentera ett genomarbetat och kostnadsberäknat alternativ på kärnkraftens område till prövning i den energipolitiska debatten. Samma uppfattning hävdades i en reservation (m, fp) till betänkandet i ämnet hösten 1990. Enligt ett mera allmänt hållet yrkande i denna motion skulle riksdagen vidare göra ett uttalande, riktat till regeringen, till förmån för rätten att fritt redovisa konkreta alternativ i den demokratiska debatten.
Utskottet anser, trots vad som sägs i den sistnämnda motionen, att det saknas grund för sådana invändningar mot 6§ kärntekniklagen som framförs i motionen. Fortfarande betraktar utskottet denna bestämmelse som ett naturligt komplement till det föregående stadgandet i 5§ att det inte får meddelas tillstånd att uppföra en kärnkraftsreaktor. Utskottet noterar att motionärerna inte har tagit upp det förbud som anges i 5§ till diskussion.
Med det sagda avstyrker utskottet de båda motionerna rörande kärntekniklagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande minskad etableringskontroll att riksdagen avslår motion 1990/91:N291 yrkande 2 och motion 1990/91:N357 yrkande 5,
res. 1 (m, fp, c)
2. beträffande ökad etableringskontroll att riksdagen avslår motion 1990/91:N249,
res. 2 (mp)
3. beträffande statlig kontroll av låssmeders vandel att riksdagen avslår motion 1990/91:N203,
4. beträffande översyn av lagen om bevakningsföretag, m.m. att riksdagen avslår motion 1990/91:N264,
5. beträffande väktarutbildning i Sollefteå att riksdagen avslår motion 1990/91:N265,
6. beträffande minskad reglering av tillfällig försäljning att riksdagen avslår motion 1990/91:N291 yrkande 7,
res. 3 (m, fp)
7. beträffande ökad reglering av tillfällig försäljning att riksdagen avslår motion 1990/91:N250 yrkande 1,
res. 4 (c)
8. beträffande vidgad informationsplikt vid tillfällig försäljning att riksdagen avslår motion 1990/91:N250 yrkande 2,
res. 5 (mp)
9. beträffande olovlig handel på allmän plats att riksdagen avslår motion 1990/91:N266,
10. beträffande affärstidsreglering att riksdagen avslår motion 1990/91:N291 yrkande 6 och motion 1990/91:N357 yrkandena 6 och 7,
res. 6 (m, fp, c)
11. beträffande ändrade bestämmelser om ersättning för inkassokostnader att riksdagen avslår motion 1990/91:N224,
12. beträffande upphävande av lagen om anordnande av visst automatspel att riksdagen avslår motion 1990/91:N220,
res. 7 (fp, c) res. 8 (m)
13. beträffande kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder att riksdagen avslår motion 1990/91:N406 och motion 1990/91:N454.
res. 9 (m, fp) res. 10 (mp)
Stockholm den 28 mars 1991
På näringsutskottets vägnar
Lennart Pettersson
Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Bo Finnkvist (s), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp), Leif Marklund (s), Mats Lindberg (s) (mom. 2--13), Sven-Åke Nygårds (s), Karin Falkmer (m), Barbro Andersson (s) och Björn Kaaling (s).
Reservationer
1. Minskad etableringskontroll (mom. 1)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c) och Karin Falkmer (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.15 som börjar med "I linje" och slutar med "och regelförenkling" bort ha följande lydelse:
Att det råder frihet att etablera företag är en grundläggande förutsättning för en livskraftig och sund näringsverksamhet till gagn för konsumenterna. En sådan frihet medför att effektiviteten stimuleras och priserna pressas. Etableringskontroll i olika former har i regel en rakt motsatt verkan. Den utökade vandelsprövning som presumtiva företagare i restaurangbranschen och inom yrkestrafiken blir utsatta för är typiska exempel på detta. Endast då människors hälsa eller säkerhet står på spel kan det vara befogat att överväga en etableringskontroll. De regler om sådan kontroll som nu finns bör bli föremål för en samlad översyn med sikte på att onödiga inskränkningar i etableringsfriheten skall slopas. Riksdagen bör på grundval av motionerna 1990/91:N357 (m) och 1990/91:N291 (fp) göra ett uttalande till regeringen av denna innebörd.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande minskad etableringskontroll att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N291 yrkande2 och motion 1990/91:N357 yrkande5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Ökad etableringskontroll (mom. 2)
Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.16 som börjar med "Inom utredningen" och slutar med "utskottet motionen" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka vad som i motion 1990/91:N249 (s) sägs om vikten av att personer som vill grunda och leda företag kan styrka erforderlig kompetens att hantera de krävande ekonomiska problem som företagande i det moderna samhället är förknippade med. Det är angeläget att motionärernas uppslag i detta avseende och deras önskemål om vidgad tillämpning av krav på auktorisation blir noggrant prövade genom regeringens försorg, lämpligen inom ramen för den pågående utredningen av vissa frågor rörande konkurser m.m. Riksdagen bör göra ett uttalande till regeringen av denna innebörd.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande ökad etableringskontroll att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N249 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Minskad reglering av tillfällig försäljning (mom. 6)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.17 som börjar med "Utskottet står" och slutar med "angiven del" bort ha följande lydelse:
En fri företagsetablering är ett centralt inslag i marknadsekonomin. Ingrepp i näringsfriheten, t.ex. genom en sådan reglering som den i höstas antagna lagen om tillfällig försäljning innebär, motverkar konsumenternas intresse av att få tillgång till ett rikt utbud av varor och tjänster till så låga priser som möjligt. Utöver vad som krävs av hälso- och ordningsskäl finns det därför, menar utskottet, inte något behov av att tillfällig handel regleras. Den nya lagen om tillfällig försäljning bör därför ersättas med en mera begränsad lag av den innebörd som framgår av det alternativa lagförslag som förelades riksdagen i höstas (1990/91:NU14 res. 1). Regeringen bör, i enlighet med yrkandet härom i motion 1990/91:291 (fp), anmodas att med det snaraste lämna riksdagen underlag för ett beslut därom.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande minskad reglering av tillfällig försäljning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:291 yrkande7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Ökad reglering av tillfällig försäljning (mom. 7)
Per-Ola Eriksson (c) och Roland Larsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.18 som börjar med "Utskottet motsätter" och slutar med "angiven del" bort ha följande lydelse:
Det är, såsom framhävs i motion 1990/91:N250 (c), inte tillfredsställande att regleringen av den tillfälliga handeln begränsas till försäljning av kläder, skor och livsmedel. I enlighet med motionärens förslag bör tillståndsplikt kunna införas även beträffande möbler, mattor och husgeråd. Det är från konsumentsynpunkt angeläget att den fasta handelns utbud av sådana varor, särskilt på mindre orter, inte äventyras. Regeringen bör med det snaraste låta utarbeta en ändamålsenlig avgränsning av de tre varugrupperna och därefter återkomma till riksdagen med erforderligt förslag så att den nämnda kompletteringen av lagen kan träda i kraft utan dröjsmål. Genom en begäran av riksdagen i enlighet med vad nu sagts skulle det angivna motionsyrkandet bli väsentligen tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande ökad reglering av tillfällig försäljning att riksdagen med anledning av motion 1990/91:N250 yrkande1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Vidgad informationsplikt vid tillfällig försäljning (mom.8)
Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.18 som börjar med "Utskottet står" och slutar med "berörda motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:
Utskottet finner vid förnyad bedömning att motionärens önskemål på denna punkt bör tillgodoses. Riksdagen bör besluta om en komplettering av 2§ lagen om tillfällig försäljning i enlighet med det berörda yrkandet i motion 1990/91 (c).
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande vidgad informationsplikt vid tillfällig försäljning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N250 yrkande2 antar följande
Förslag till Lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning
Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Vid försäljning som Vid försäljning som
omfattas av denna lag skall omfattas av denna lag skall
genom en väl synlig skylt genom en väl synlig skylt
eller på något annat eller på något annat
verksamt sätt lämnas verksamt sätt lämnas
upplysning om upplysning om
näringsidkarens namn, näringsidkarens namn,
postadress och telefonnummer. postadress och telefonnummer
samt det nummer som
näringsidkaren är
registrerad under enligt lagen
(1968:430) om
mervärdeskatt.
Denna lag träder i kraft den 1juli 1991.
6. Affärstidsreglering (mom. 10)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c) och Karin Falkmer (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.19 som börjar med "Såvitt utskottet" och slutar med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:
Regeringens åtgärd att opåkallat låta genomföra en omfattande utredning rörande effekterna av fria affärstider kan knappast tolkas annat än som ett illavarslande tecken på en för näringslivet och konsumenterna skadlig regleringsiver. Det måste nu entydigt slås fast att fria affärstider skall bibehållas. Riksdagen bör förebygga ett obefogat ingrepp i marknadsekonomin genom att, såsom förordas i motionerna 1990/91:N357 (m) och 1990/91:N291 (fp), göra ett uttalande till regeringen av denna innebörd.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande affärstidsreglering att riksdagen a) med bifall till motion 1990/91:357 yrkande 7 och motion 1990/91:N291 yrkande 6 i ifrågavarande del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om bibehållande av fria affärstider, b) avslår motion 1990/91:291 yrkande 6 i övrigt och motion 1990/91:N357 yrkande 6.
7. Upphävande av lagen om anordnande av visst automatspel (mom.12)
Hadar Cars (fp), Per-Ola Eriksson (c), Gudrun Norberg (fp) och Roland Larsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.21 som börjar med "Utskottet finner" och slutar med "avstyrker motionen" bort ha följande lydelse:
Valet mellan dessa alternativ är inte givet. Principerna om näringsfrihet och ett i möjligaste mån fritt konsumtionsval väger tungt. Utskottets slutsats blir emellertid att automatspelslagen bör godtas som ett -- visserligen sekundärt -- instrument för strävandena att motarbeta skadliga ungdomsmiljöer. En förutsättning måste då vara att lagen är lämpligt utformad, dvs. att regleringen inte är onödigt ingripande och att hanteringen av den inte blir en omfattande uppgift som tar i anspråk stora resurser hos polismyndigheterna och de sociala instanserna. Det är också betydelsefullt att lagen inte framtvingar en besvärande kontroll av ideella organisationers verksamhet. Inom ramen för det mera vittgående yrkandet i motion 1990/91:N220 (m) och i linje med en en motion (fp) som lades fram förra året med anledning av regeringens förslag om skärpta bestämmelser i automatspelslagen föreslår utskottet att denna skall ändras så att fortsättningsvis varken automatspel utan förvärvssyfte eller uppställning av automater kommer att omfattas av tillståndsplikt. Regeringen bör -- i anslutning till reservation2 i betänkandet 1989/90:NU20 -- med det snaraste förelägga riksdagen förslag till en sådan ändring i automatspelslagen.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande upphävande av lagen om anordnande av visst automatspel att riksdagen med anledning av motion 1990/91:N220 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Upphävande av lagen om anordnande av visst automatspel (mom. 12)
Per Westerberg, Gunnar Hökmark och Karin Falkmer (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.21 som börjar med "Utskottet finner" och slutar med "avstyrker motionen" bort ha följande lydelse:
Utskottet finner valet mellan dessa alternativ givet. Principerna om näringsfrihet och ett i möjligaste mån fritt konsumtionsval väger tyngre än intresset av att socialnämnderna har tillgång till ett kontrollinstrument, vars främsta funktion i själva verket kan vara att dölja avsaknaden av verkliga insatser i syfte att skapa bättre miljöer för barn och ungdom. Automatspelslagen är ett uttryck för missriktad regleringsiver och vittnar om bristande sinner för proportioner i den problembild som möter inom ungdomsvården. Automatspel får inte utdömas såsom en enbart negativ företeelse; tvärtom finns, även i ett socialt perspektiv, gynnsamma effekter att ta fasta på. Utskottet tillstyrker sålunda motion 1990/91:N220 (m) och framlägger förslag till lag om upphävande av automatspelslagen.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande upphävande av lagen om anordnande av visst automatspel att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N220 antar följande
Förslag till Lag om upphävande av lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel
Härmed föreskrivs att lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel skall upphöra att gälla vid utgången av maj 1991.
9. Kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder (mom.13)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.22 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "rörande kärntekniklagen" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i den karakteristik av den berörda förbudsparagrafens innehåll och verkningar som lämnas i motion 1990/91:N454 (m). Bestämmelsen motverkar teknisk utveckling, och den innebär ett uppenbart ingrepp i opinionsbildningen liksom också i möjligheten att redovisa alternativ. Detta gör att den framstår som oacceptabel från principiell utgångspunkt.
Riksdagen bör, såsom begärs i motion 1990/91:N454 (m), upphäva den angivna paragrafen. Ett sådant beslut blir en viktig påminnelse till regeringen om, såsom det uttrycks i ett särskilt yrkande i motionen, "rätten att fritt redovisa konkreta alternativ i den demokratiska debatten". Det tillgodoser också syftet med motion 1990/91:N406 (m).
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N454 yrkande 2 och med anledning av motion 1990/91:N406 och motion 1990/91:N454 yrkande 1 antar följande
Förslag till Lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:3 om kärnteknisk verksamhet dels att 6 § skall upphöra att gälla, dels att 1 och 25 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag gäller Denna lag gäller kärnteknisk verksamhet, kärnteknisk verksamhet. m.m.
Med sådan -- -- -- -- -- -- -- regeringen föreskriver.
25 §
Till böter eller Till böter eller fängelse i högst två fängelse i högst två år döms den som år döms den som
1. bedriver kärnteknisk 1. bedriver kärnteknisk verksamhet utan tillstånd verksamhet utan tillstånd enligt 5 § eller bryter mot enligt 5 § eller 6 §, eller
2. åsidosätter villkor 2. åsidosätter villkor eller föreskrifter som eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna meddelats med stöd av denna lag. lag.
I fråga -- -- -- -- -- -- -- -- -- för varusmuggling.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1991.
10. Kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder (mom.13)
Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.22 som börjar med "Med det" och slutar med "rörande kärntekniklagen" bort ha följande lydelse:
Såsom nyss anförts torde personer som kan starta den typ av projekteringsarbete som avses i 6§ endast kunna återfinnas inom de företag som i dag arbetar med kärnkraft. Dessa företag är alla samhällsägda och skall så förbli enligt de partier som i folkomröstningen år 1980 stödde linje2. Att inom dessa företag starta sådant projekteringsarbete som avses i kärntekniklagen måste därför vara att förslösa allmänna medel.
Trots detta kan det inte uteslutas att någon företagsledning i sin kärnkraftsfanatism skulle kunna komma att starta ett projekteringsarbete. Detta utgör ett starkt motiv för att motionsyrkandet om upphävande av 6§ bör avvisas.
Med det det sagda avstyrker utskottet de båda motionerna rörande rörande kärntekniklagen.
Innehåll
Ärendet1
Sammanfattning1
Motionerna2
Uppgifter i anslutning till vissa motioner3 Etableringskontroll m.m.3 Gällande regler om etablering m.m.3 Tidigare riksdagsbehandling4 Utredning av vissa frågor rörande konkurser5 Statlig kontroll av låssmeders vandel6 Bevakningsföretag6 Gällande bestämmelser6 Tidigare riksdagsbehandling7 Tillfällig försäljning8 Gällande bestämmelser8 Tidigare riksdagsbehandling8 Affärstider9 Bakgrund9 1989 års affärstidsutrednings resultat10 Ersättning för inkassokostnader12 Gällande bestämmelser12 Tidigare riksdagsbehandling12 Automatspel13 Gällande bestämmelser och deras bakgrund13 Tidigare riksdagsbehandling14
Utskottet14 Inledning14 Etableringskontroll m.m.15 Bevakningsföretag16 Detaljhandel17 Inkassoverksamhet19 Automatspel20 Kärnteknisk verksamhet21
Hemställan22
Reservationer 1. Minskad etableringskontroll (m, fp, c)24 2. Ökad etableringskontroll (mp)24 3. Minskad reglering av tillfällig försäljning (m, fp)25 4. Ökad reglering av tillfällig försäljning (c)25 5. Vidgad informationsplikt vid tillfällig försäljning (mp)26 6. Affärstidsreglering (m, fp, c)26 7. Upphävande av lagen om anordnande av visst automatspel (fp, c)27 8. Upphävande av lagen om anordnande av visst automatspel (m)28 9. Kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder (m, fp)28 10. Kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder (mp)29