Några delgivningsfrågor
Betänkande 1994/95:JuU22
Justitieutskottets betänkande
1994/95:JUU22
Några delgivningsfrågor
Innehåll
1994/95 JuU22
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om effektiviseringar på delgivningsområdet. Bl.a. innebär förslaget utvidgade möjligheter att använda förenklad delgivning och att lägga delgivningsansvar på käranden i dispositiva tvistemål. I ärendet behandlas också en med anledning av propositionen väckt motion. Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker motionen.
Två reservationer (m) har fogats till betänkandet.
Propositionen
I proposition 1994/95:188 (Justitiedepartementet) har regeringen föreslagit att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
2. lag om ändring i rättegångsbalken.
Lagförslaget, som har granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga.
Motionen
1994/95:Ju16 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om utvidgat delgivningsansvar för käranden, i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar om utvidgning av stämningsmannabehörighet till enskilda näringsidkare som driver delgivningsverksamhet, i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Bakgrund
Det finns i olika lagar och författningar regler om att handlingar i vissa situationer skall delges en person, dvs. det skall i efterhand kunna styrkas att handlingen överlämnats till den sökte. Detta gäller t.ex. stämning i tvistemål och brottmål, kallelser till förhandlingar i domstol m.m. Det förfarande som syftar till att åstadkomma bevis om att delgivning skett regleras i delgivningslagen (1970:428).
Det finns en rad olika former av delgivning. Reglerna innebär i huvudsak följande.
Vid ordinär delgivning skickas den handling som skall delges som lösbrev med posten med ett delgivningskvitto som mottagaren skriver under och returnerar. Ordinär delgivning kan också ske som förenklad delgivning (3 § första stycket).
Om det finns anledning att anta att ett delgivningskvitto inte skulle skickas tillbaka inom utsatt tid kan delgivning ske med särskild postdelgivning. I detta fall anlitas posten som ser till att handlingen överlämnas till den sökte (3 § andra stycket).
När det är lämpligt kan kallelser och andra handlingar som inte är omfattande eller annars svårtillgängliga läsas upp i telefon och därefter skickas med post, telefondelgivning (3 § tredje stycket).
Om delgivning inte kan ske i enlighet med vad som hittills sagts får delgivning ske genom stämningsman eller vissa andra i lagen uppräknade personer, vars intyg om att delgivning skett utgör fullt bevis om delgivning, stämningsmannadelgivning (3 § fjärde stycket).
Förenklad delgivning innebär att myndigheten sänder den handling som skall delges med posten till den sökte under hans senast kända adress och minst en dag senare skickar ett meddelande om att handlingen har sänts. Förfarandet kräver som regel att den sökte först delgetts upplysning om att förenklad delgivning kan komma att användas i målet (3 a §).
I vissa fall -- i första hand om den sökte är svåranträffbar -- är det också möjligt att lämna den handling som skall delges till någon annan än den sökte, t.ex. en vuxen familjemedlem, arbetsgivaren eller en anställd varefter ett meddelande härom skickas med posten till den sökte (12 §).
Om den sökte saknar känt hemvist och det inte går att klarlägga var han uppehåller sig sker delgivning genom kungörelse, kungörelsedelgivning. Sådan delgivning får också användas även om den sökte har känt hemvist om det finns anledning att anta att han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. I sistnämnda fall kan handlingen också lämnas i hans bostad eller där fästas på dörren (15 §).
Kungörelsedelgivning sker genom att den handling som skall delges hålls tillgänglig på myndighetens kansli eller på annan plats som myndigheten bestämmer och meddelande härom offentliggörs, t.ex. genom annonsering i dagspressen (17 §).
Det finns också särskilda regler för delgivning med juridiska personer.
Möjligheten till förenklad delgivning infördes år 1991 (prop. 1990/91:11, JuU8, rskr. 90). Samtidigt genomfördes en rad andra förenklingar i delgivningsförfarandet. Dessa har nu utvärderats, och en redovisning finns i Domstolsverkets rapport (1993:6) Förenklad delgivning m.m. -- en utvärdering. Sammanfattningsvis har Domstolsverket funnit att de nya reglerna i stort fungerar tillfredsställande men att det finns utrymme för ytterligare förbättringar av delgivningsreglerna. Förslag om förbättringar har också framförts från andra håll till Justitiedepartementet. Det i detta ärende aktuella lagförslaget bygger på de frågor som sålunda väckts och som behandlas i departementspromemorian (Ds 1994:129) Vissa effektiviseringar på delgivningsområdet och remissbehandlingen av den. Lagförslaget har som nyss framgått granskats av Lagrådet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar av reglerna för förenklad delgivning. För att underlätta handläggningen framför allt vid tingsrätt av mål som inletts genom summarisk process vid kronofogdemyndigheten föreslås att svaranden i ett mål hos kronofogdemyndigheten om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning skall kunna delges information om att förenklad delgivning kan komma att användas vid tingsrätten -- eller Arbetsdomstolen eller Statens va-nämnd -- om målet efter bestridande överlämnas dit. Vidare föreslås att informationen om förenklad delgivning inte skall behöva delges, om den lämnas till en part i nära anslutning till att denne gett in någon handling i det aktuella målet.
Övriga förslag i propositionen tar sikte på andra delgivningsformer än förenklad delgivning.
Det föreslås utvidgade möjligheter att tillgripa husrannsakan för att kunna genomföra delgivning i brottmål.
Vidare föreslås att utredning i ett delgivningsärende om att den sökte håller sig undan skall få användas vid bedömning av om han håller sig undan även i ett senare delgivningsärende.
Det förordas också utvidgade möjligheter att lägga delgivningsansvar på käranden i dispositiva tvistemål efter mönster från den summariska processen. I denna del innebär förslaget att om delgivning av stämning i ett dispositivt tvistemål inte har kunnat ske, får rätten erbjuda käranden att ta över delgivningen vid påföljd att stämningsansökan annars avvisas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
Allmänna utgångspunkter
Delgivningssystemet har under senare år varit föremål för flera översyner, och lagändringar har företagits vid flera tillfällen. (se t.ex. prop. 1978/79:11, JuU 11, rskr. 36, prop. 1984/85:109, JuU 23, rskr. 216 och prop. 1990/91:11, JuU8, rskr. 90). Också riksdagens revisorer har uppmärksammat delgivningsverksamheten. Revisorerna föreslog riksdagen (försl. 1987/88:16) att delgivningsförfarandet vid domstolar och statliga myndigheter skulle bli föremål för en allomfattande och förutsättningslös översyn. Detta förslag avvisades av utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (1988/89:JuU9) med hänvisning till arbete som redan pågick i Justitiedepartementet och som år 1990 resulterade i propositionen med förslaget om förenklad delgivning m.m. I ärendet gjordes ett tillkännagivande om vikten av snabba förbättringar på delgivningsområdet, varvid revisorernas förslag skulle beaktas.
Syftet med det här översiktligt redovisade lagstiftnings- och utredningsarbetet har genomgående varit att på olika sätt förenkla och förbättra delgivningssystemet med bibehållande av en hög rättssäkerhetsnivå.
Överväganden
Utskottet vill för sin del börja med att understryka att utgångspunkten är att staten skall tillhandahålla ett väl fungerande delgivningssystem för myndigheter och parter. Det handlar då inte enbart om effektiviteten i de administrativa systemen även om detta är något som inte får negligeras; tvärtom handlar det främst om en grundläggande rättssäkerhetsfråga. En aspekt härav är att en förutsättning för att en person skall kunna tillvarata sin rätt är att han på ett tillräckligt säkert sätt underrättas om vad som krävs av honom. En annan är att en person som har krav på en motpart inte skall kunna hindras att komma till sin rätt genom att motparten håller sig undan delgivning. Ändringar av delgivningsreglerna innebär därför i allmänhet en balansgång. Det finns enligt utskottets mening inte utrymme för att överlag slopa de delgivningskrav som finns i dag eller att radikalt sänka kraven för när delgivning skall anses ha skett. Däremot kan systemet förbättras i olika hänseenden.
Utskottet kan redan här konstatera att utskottet från här angivna utgångspunkter inte har några principiella invändningar mot de förslag som läggs fram i propositionen.
I motion Ju16 (m) förs fram ytterligare några förslag. Det handlar dels om en mer långtgående skyldighet för käranden att själv ombesörja delgivning i tvistemål, dels om en utvidgning av stämningsmannabehörigheten till enskilda näringsidkare efter ett auktorisationsförfarande.
Utskottet behandlar först frågan om kärandens ansvar för delgivning.
Förslaget i propositionen i denna del innebär som ovan framgått att rätten kan erbjuda käranden att ta över delgivningen av stämning i ett dispositivt tvistemål vid påföljd att stämningsansökan eljest avvisas. En förutsättning är att rätten först gjort aktningsvärda delgivningsförsök men misslyckats.
I motion Ju16 föreslås att käranden skall ombesörja delgivning av stämning i alla dispositiva tvistemål.
Enligt 2 § delgivningslagen skall delgivning ombesörjas av myndigheten. Om en part begär att själv få ombesörja delgivning kan myndigheten medge det om det kan ske utan olägenhet. I sådana fall skall parten föreläggas att inom viss tid inkomma med bevis om att delgivning skett. Sker inte det skall myndigheten själv ombesörja delgivningen.
Här bör också nämnas att det enligt 33 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) åligger käranden att i stämningsansökan ange svarandens namn och adress och andra uppgifter som krävs för delgivning. Enligt 33 kap. 10 § RB kan brister i nu berörda hänseenden leda till att stämningsansökan avvisas om rättelse inte sker.
Utskottet vill för sin del ifrågasätta om det, som anförs i motionen, finns några besparingar att göra när det gäller de okomplicerade delgivningarna. Däremot skulle ett genomförande av motionsförslaget medföra besparingar för staten och motsvarande ökning av rättegångskostnaderna för käranden i de fall delgivning går att genomföra först efter ett mer omfattande delgivningsförfarande än vad som gäller för ordinär delgivning. De ökade kostnaderna får enligt vanliga regler om rättegångskostnadernas fördelning betalas av svaranden om käranden vinner processen; om käranden å andra sidan förlorar får han själv stå för kostnaderna.
Det som talar mot att käranden övertar ansvaret för delgivning av stämningen i angivna fall är främst att det för en processuellt svag kärande kan bli en övermäktig uppgift att själv ombesörja delgivningen.
Utskottets utgångspunkt i detta ärende är att det åligger staten att tillhandahålla ett väl fungerande delgivningssystem. Detta bör enligt utskottets mening även gälla de dispositiva tvistemålen. Om en kärande emellertid själv vill ombesörja delgivningen finns, som framgått, möjlighet för tingsrätten att överlåta uppgiften på honom. Härutöver tillkommer den i propositionen föreslagna möjligheten att i viss begränsad utsträckning lägga delgivningsansvaret på käranden; talan kan annars avvisas.
Utskottet, som anser att huvudregeln alltjämt bör vara att tingsrätten skall ombesörja delgivningen av stämning i dispositiva tvistemål, finner för sin del förslaget i propositionen väl avvägt. Utskottet tillstyrker bifall till regeringsförslaget och avstyrker alltså bifall till motion Ju16 i denna del.
Utskottet går härefter över till frågan om privata stämningsmän.
I den promemoria som ligger till grund för propositionen redovisas i skissform vad som skulle krävas för en utvidgning av stämningsmannabehörigheten till enskilda näringsidkare. Övervägandena (s. 30 f) innebär bl.a. att det bör kunna godtas att privat arbetande stämningsmän som står under offentlig kontroll ges samma behörighet som offentligt anställda stämningsmän när det gäller att överlämna handlingar och intyga att så har skett. Det föreslås att det skulle ankomma på den lokala polismyndigheten, Rikspolisstyrelsen eller länsstyrelsen, eller en kombination av dessa myndigheter, att dels meddela lämplig utbildning för stämningsmän, dels förordna stämningsmän som vill arbeta i privat regi på samma sätt som den lokala polismyndigheten nu utbildar och förordnar sina egna stämningsmän. Tillsyn över de privata stämningsmännen skulle utövas av polisen eller länsstyrelsen.
Övervägandena i promemorian i denna del motsvaras väl av de förslag som förs fram i motion Ju16. I propositionen (s. 11) anförs att bl.a. promemorians förslag om en utvidgning av stämningsmannabehörigheten kräver ytterligare överväganden. Frågan bereds nu vidare i Justitiedepartementet.
Enligt utskottets mening bör det pågående beredningsarbetet avvaktas innan riksdagen tar ställning. Motion Ju16 i denna del avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande effektiviseringar på delgivningsområdet att riksdagen med avslag på motion 1994/95:Ju16 yrkande 1 antar regeringens i proposition 1994/95:188 framlagda förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) och lag om ändring i rättegångsbalken, res. 1 (m)
2. beträffande privata stämningsmän att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju16 yrkande 2. res. 2 (m)
Stockholm den 16 maj 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Görel Thurdin (c), Margareta Sandgren (s), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s) (delvis), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Lars Björkman (m), Kia Andreasson (mp), Helena Frisk (s) (delvis) och Jeppe Johnsson (m).
Reservationer
1. Effektiviseringar på delgivningsområdet (mom. 1)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Lars Björkman och Jeppe Johnsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med "Utskottet vill" och på s. 5 slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar först att det redan med gällande regler finns vissa möjligheter för käranden att själv få ombesörja delgivningen. Detta är emellertid ett frivilligt åtagande. Enligt utskottets mening är det rimligt att, som anförs i motion Ju16, den part i ett dispositivt mål som har intresse av att processen kommer till stånd också får vara beredd att själv medverka till att domstolsförfarandet inleds genom att ombesörja delgivningen. Härför talar starka skäl, inte minst behovet av att skära i statens utgifter. Enligt utskottets uppfattning går förslaget i propositionen i denna del inte tillräckligt långt och regeringen bör få i uppdrag att under hösten återkomma till riksdagen med ett kompletterande förslag som har till utgångspunkt att det skall åligga käranden att ombesörja delgivning av stämning i dispositiva tvistemål. Nya regler bör kunna träda i kraft den 1 januari 1966. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion Ju16 bör ges regeringen till känna. I avvaktan härpå godtar utskottet det mindre långtgående förslaget i propositionen.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande effektiviseringar på delgivningsområdet att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:188 och med anledning av motion 1994/95:Ju16 yrkande 1 dels antar i propositionen framlagda förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) och lag om ändring i rättegångsbalken, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Privata stämningsmän (mom. 2)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Lars Björkman och Jeppe Johnsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "del avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan för sin del se flera fördelar med en utvidgning av stämningsmannabehörigheten på det sätt som föreslås i motion Ju16, och utskottet är för sin del redo att redan nu ta ställning för principen om privata stämningsmän. Det återstår dock vissa överväganden, t.ex. beträffande tillsynen av den icke offentliga delgivningsverksamheten. Detta arbete bör enligt utskottets mening snabbas på. Regeringen bör alltså under hösten för riksdagen lägga fram ett förslag om en utvidgning av stämningsmannabehörigheten i linje med vad som anförs i motion Ju16. Siktet bör vara inställt på att nya regler skall kunna träda i kraft den 1 januari 1996. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju16 anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande privata stämningsmän att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju16 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Regeringens lagförslag
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionen 1 Utskottet 2 Bakgrund 2 Propositionens huvudsakliga innehåll 3 Allmänna utgångspunkter 3 Överväganden 4 Hemställan 6 Reservationer 6 Effektiviseringar på delgivningsområdet (mom. 1) 6 Privata stämningsmän (mom. 2) 7 Bilaga 8 Regeringens lagförslag 8