Minoritetsfrågor
Betänkande 1997/98:KU11
Konstitutionsutskottets betänkande
1997/98:KU11
Minoritetsfrågor
Innehåll
1997/98 KU11
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner från allmänna motionstiden 1996 och 1997 som rör minoritetsfrågor. Motionerna rör bl.a. frågor om de samiska och finska språken, minoritetsspråkens behov av IT- standard, ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder och Sametinget. Utskottet avstyrker samtliga motioner. En reservation har fogats till betänkandet.
Motioner från allmänna motionstiden 1996 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett svensk-finskt folkting, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skrivelse för att bekräfta finska språkets ställning som inhemskt språk i Sverige, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att höja finska språkets status i det svenska samhället. 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om erkännande av samerna som urbefolkning, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samisk språklag, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sametingets status. 1996/97:K911 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om samernas situation. 1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sametingets status bör stärkas genom att kompetensområden och befogenheter successivt utökas, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka de samiska språken genom tillkomsten av en samisk språklag, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att snarast underteckna ILO-konventionen om ursprungsbefolkningar, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i Nordiska rådet verkar för att samerna i de nordiska länderna erkänns som ursprungsbefolkning och ges fullt medlemskap i rådet. 1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de samiska och sverigefinska minoriteternas särställning i det svenska samhället, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett sverigefinskt folkting.
Motioner från allmänna motionstiden 1997 1997/98:K322 av Ingrid Näslund (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att underteckna Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge finska språket status som minoritetsspråk. 1997/98:K336 av Carin Lundberg och Ulf Kero (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen sagts om behovet av IT- standard för minoritetsspråk. 1997/98:K344 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ratificera Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk, tillsammans med ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ratificera ILO-konventionen 169 om ursprungsbefolkningar samt behovet av en särskild samisk språklag, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om komplettering av representationen i Minoritetsspråkskommittén, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behoven av tilläggsdirektiv till Minoritetsspråkskommittén. 1997/98:K524 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sametingets status, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka de samiska språken, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att snarast underteckna ILO-konventionen om ursprungsbefolkningar, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i Nordiska rådet verkar för att samerna i de nordiska länderna erkänns som ursprungsbefolkning och ges fullt medlemskap i rådet. 1997/98:U412 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ratificera ILO-konventionen nr 169,
Utskottet
Minoritetsspråk
Europarådskonventioner om minoritetsspråk m.m.
Motionerna I motion 1997/98:K322 av Ingrid Näslund (kd) hemställs att regeringen ges till känna vad som i motionen anförts om att underteckna Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk (yrkande 1). I motion 1997/98:K344 av Ulf Björklund (kd) anförs att Sverige bör ratificera Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk tillsammans med ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter. Genom en sådan handling visar Sverige enligt motionären på ett tydligt sätt sin vilja att respektera och säkra dessa historiska minoriteters ställning i Sverige. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 1). Enligt motionären bör vidare behovet av tilläggsdirektiv till Minoritetsspråkskommittén övervägas. Motionären anser att en komplettering av representationen i kommittén bör göras. I kommitténs sektion 2) bör alla fem minoritetsgrupperna, dvs. samerna, tornedalsfinnarna, finnarna, judarna och romerna, representeras av egna ledamöter med röst- och voteringsrätt. För sektion 1) bör de sakkunniga i jiddisch och romani utses till ledamöter och ges samma status som de övriga folkgrupperna i kommittén. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 3). Motionären anför också att jiddisch skall tillerkännas status som icke territoriellt minoritetsspråk och garanteras likvärdig behandling som övriga i utredningsarbetet ingående språk. Därutöver bör regeringen ges till känna att kommitténs sektion 2) bör få tilläggsdirektiv att göra en grundläggande kartläggning av respektive minoritets kulturella egenverksamhet (yrkande 4).
Bakgrund
Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk Inom Europarådet har en konvention om regionala språk och minoritetsspråk utarbetats. Den 5 november 1992 öppnades konventionen för undertecknande. Konventionen, som är att anse som en kulturkonvention, är ägnad att skydda och utveckla ?historiska? regionala språk och minoritetsspråk. Konventionen innehåller inte bara bestämmelser som förbjuder diskriminering vad gäller användandet av sådana språk utan förutsätter också aktivt stöd för att bevara och utveckla språken. Enligt konventionen skall parterna - så långt det är praktiskt möjligt - medge och/eller tillförsäkra att minoritetsspråk får användas i utbildning och medier samt i offentliga sammanhang, exempelvis vid domstolar och administrativa myndigheter. Konventionen är ägnad att skydda och utveckla minoritetsspråk, inte språkliga minoriteter.
Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter En ramkonvention för skydd av nationella minoriteter har utarbetats inom Europarådet. Konventionen, som är det första juridiskt bindande multilaterala avtal som handlar om minoritetsfrågor i allmänhet, öppnades för underteckande av Europarådets medlemsstater den 1 februari 1995. Sverige undertecknade konventionen samma dag. Syftet med konventionen är att tillförsäkra ett effektivt skydd för nationella minoriteter och för de rättigheter och friheter som tillkommer personer som tillhör dessa grupper. Konventionen inbegriper inte något erkännande av kollektiva rättigheter utan minoritetsskyddet är huvudsakligen inriktat på den enskilda individen. I konventionen definieras särskilda principer rörande minoritetsskydd och skyldigheter för avtalsslutande som härrör från dessa principer. Bland annat innehåller konventionen bestämmelser om minoritetsspråk. Parterna skall vidta de rättsliga och politiska åtgärder som följer av konventionen. Konventionen saknar avsiktligt en definition av begreppet nationella minoriteter. Det har i stället överlämnats till de avtalsslutande staterna att i varje enskilt fall bedöma för vem eller vilka de enskilda artiklarna skall vara tillämpliga.
Minoritetsspråkskommittén Regeringen beslutade den 18 maj 1995 att tillsätta en kommitté med uppdrag att utreda frågan om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige bör ansluta sig till hela eller delar av Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk (dir. 1995:84). Kommittén skall redovisa vilka språk som utgör minoritetsspråk i vårt land och vilka stycken eller punkter under avdelning III i konventionen som Sverige kan anta för minoritetsspråken i fråga. Om kommittén finner att Sverige inte kan anta minst 35 stycken eller punkter för respektive språk, skall kommittén redovisa vilka författningsändringar eller andra åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna ansluta sig till konventionen liksom konsekvenserna för detta. I direktiven anges vidare att om kommittén finner att Sverige inte kan eller bör ratificera konventionen, skall kommittén redovisa hur konventionens innehåll och syfte ändå kan läggas till grund för att stärka minoritetsspråkens ställning i Sverige. Därutöver skall kommittén utreda om en svensk anslutning till konventionen också kan omfatta det finska språket samt vilka ekonomiska konsekvenser en sådan åtgärd skulle medföra. Den 17 oktober 1996 beslutade regeringen att ge Minoritetsspråkskommittén tilläggsdirektiv. Dessa direktiv (dir. 1996:77) innebär att kommittén skall utreda frågan om Sverige bör ratificera Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter och, i sådant fall, i vilken omfattning anslutning bör ske. Kommittén skall vidare lämna förslag till kritierier beträffande minoritetsbegreppet och föreslå vilka nationella minoriteter som bestämmelserna i konventionen bör vara tillämpliga på i Sverige. Därutöver skall kommittén redovisa de eventuella lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna följa bestämmelserna i konventionen. Kommittén skall inhämta synpunkter från företrädare för berörda minoriteter. För det fall kommittén kommer fram till att Sverige inte kan eller bör ratificera ramkonventionen, skall den redovisa hur konventionens innehåll och syfte ändå kan läggas till grund för arbetet med att stärka skyddet för nationella minoriteter i Sverige. Minoritetsspråkskommittén skall enligt sina direktiv arbeta på två sektioner, en för det ursprungliga uppdraget och en för det nu aktuella uppdraget. Kommittén skall ha slutfört sitt uppdrag före utgången av december 1997. Konstitutionsutskottet har inhämtat att det i kommitténs sektion 1) finns representation av samer, tornedalsfinnar och finnar i form av ledamöter samt av romer och judar i form av sakkunniga. I sektion 2) finns inga intresseledamöter från de nämnda grupperna.
Tidigare riksdagsbehandling Under föregående riksmöte behandlade utrikesutskottet ett antal motioner från allmänna motionstiden 1996 med yrkanden om att Sverige borde ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk (bet. 1996/97:UU7). Vidare behandlades en motion med yrkande om att Sverige borde ratificera Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Utskottet konstaterade att frågor av betydelse för Sveriges tillträde till dessa konventioner behandlades inom Minoritetsspråkskommittén och ansåg att resultatet av kommitténs arbete borde avvaktas innan något ställningstagande i sakfrågorna gjordes. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1996/97:233).
Utskottets bedömning Som framgår av redogörelsen ovan utreder Minoritetsspråkskommittén för närvarande frågan om, och i så fall på vilket sätt, Sverige bör ansluta sig till hela eller delar av Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk samt rådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Enligt utskottets mening bör resultatet av detta utredningsarbete avvaktas. Motionerna 1997/98:K322 yrkande 1 och 1997/98:K344 yrkande 1 avstyrks därför. I motion K344 yrkas därutöver att en komplettering av representationen i Minoritetsspråkskommittén bör göras (yrkande 3). Utskottet konstaterar att samerna, tornedalsfinnarna, finnarna, romerna och judarna är representerade i kommitténs sektion 1) antingen som ledamöter eller sakkunniga. I kommitténs sektion 2) har dessa grupper inga intresseledamöter. Av direktiven för denna del av kommitténs arbete (dir. 1996:77) framgår att kommittén dock skall inhämta synpunkter från företrädare för berörda minoriteter. Utskottet har inhämtat att ett fortlöpande samråd med dessa företrädare också har ägt rum under utredningsarbetet. Enligt utskottets mening saknas anledning att förorda att kommittén, som skall avsluta sitt arbete senast vid december månads utgång, skall ha en annan sammansättning än den nuvarande. Motionen avstyrks således i denna del. I motion K344 anförs vidare att jiddisch bör tillerkännas status som icke- territoriellt minoritetsspråk och garanteras likvärdig behandling med övriga i utredningsarbetet ingående språk. Därutöver bör kommitténs sektion 2) få tilläggsdirektiv innebärande en grundlig kartläggning av respektive minoritets kulturella egenverksamhet (yrkande 4). Utskottet konstaterar att Minoritetsspråkskommittén enligt sina direktiv skall utreda frågan om Sverige bör ratificera Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk samt rådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. I kommitténs arbete ingår också att lämna förslag till kriterier beträffande minoritetsbegreppet och att föreslå vilka nationella minoriteter som dessa konventioner bör vara tillämpliga på i Sverige. Enligt utskottets mening bör riksdagen i avvaktan på kommitténs arbete inte vidta någon åtgärd med anledning av vad som anförs i motionen. Motionen avstyrks därför även i denna del.
Samisk språklag
Motionerna I motion 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samisk språklag (yrkande 7). Enligt motionärerna borde det gamla förslaget om en samisk språklag föras framåt. Motionärerna påpekar att en sådan lagstiftning finns sedan flera år i Finland och Norge, såvitt bekant enbart med positiva resultat för den samiska befolkningen. I motion 1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) anförs att det är angeläget att stärka de samiska språken och att ge samiskan officiell status genom en särskild samisk språklag i likhet med Norge och Finland. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 2). Ett liknande yrkande framförs av Ulf Björklund i motion 1997/98:K524 från allmänna motionstiden 1997 (yrkande 3). Även i motion 1997/98:K344 av Ulf Björklund från allmänna motionstiden 1997 hemställs att regeringen ges till känna att de samiska språken bör ges en officiell status genom en särskild språklag (yrkande 2, delvis).
Bakgrund Samerättsutredningen föreslog en samisk språklagstiftning som skulle göra det möjligt att använda samiska i vissa officiella sammanhang (SOU 1989:41). Förslaget innebar att samiska skulle få användas vid kontakt med vissa statliga myndigheter som arbetar med samefrågor. Vidare föreslog utredningen att statliga myndigheters föreskrifter, allmänna råd och information i övrigt som huvudsakligen riktade sig till samer skulle översättas till samiska. För att undersöka om det var lämpligt att lagstifta om rätt att använda samiska vid kontakt även med de kommunala myndigheterna inom det samiska kärnområdet föreslogs en femårig försöksverksamhet. Utredningen föreslog också en i lag föreskriven rätt för samer att erhålla en grundläggande undervisning i sitt språk, varvid avsågs de samer som inte erhållit en sådan undervisning i sameskola eller genom hemspråksundervisning. I propositionen om samerna och samisk kultur m.m. (prop. 1992/93:32 bilaga 1) anförde föredragande departementschefen att även om han delade utredningens uppfattning om det önskvärda i att på olika områden åstadkomma en så stor harmonisering som möjligt mellan de nordiska länderna när det gäller olika samiska frågor, var han för närvarande inte beredd att lägga fram ett förslag om en särskild samisk språklagstiftning. Departementschefen ville dock framhålla att förhållandena var något annorlunda i Sverige än i Finland och Norge. Han påpekade att i det samiska kärnområdet i Finland och Norge finns en större andel samisktalande bland befolkningen än i motsvarande område i Sverige. I båda grannländerna finns också kommuner där de samisktalande är i majoritet. I Sverige, som visserligen har större kommuner, torde det enligt departementschefen inte finnas någon kommun där andelen samisktalande överstiger 10 % av befolkningen. Departementschefen var inte övertygad om att en lagstiftning av den karaktär som utredningen föreslagit utgör det bästa alternativet för att främja det samiska språket. Han ansåg att en sådan lagstiftning också innebär en låsning av resurserna som kan lägga hinder för att pröva andra lösningar och alternativ om utvecklingen så skulle visa. Mot bakgrund av vad departementschefen anfört tidigare i propositionen om det samiska språkets betydelse för den samiska kulturen i vid bemärkelse och samernas eget ansvar för att värna om det samiska språkets fortbestånd och utveckling föreslog han att Sametinget gavs ett uttalat ansvar för att leda det samiska språkarbetet. Departementschefen ansåg det också befogat att föreslå att Sametinget, utöver de resurser som tinget kom att förfoga över bl.a. för samisk kultur, skulle tilldelas ytterligare medel för att på det sätt tinget fann mest ändamålsenligt stödja det samiska språkarbetet. Han framhöll vidare att det borde stå Sametinget fritt att pröva olika vägar för att stärka och utveckla det samiska språket. Inte heller när det gällde frågan om en lagstadgad rätt till undervisning i samiska var departementschefen beredd att lägga fram något lagstiftningsförslag. De möjligheter som Samerättsutredningen visade på i fråga om nordiskt språksamarbete liksom olika sätt att stödja en samisk läromedelsproduktion förstärktes enligt departmentschefen genom inrättandet av ett Sameting och genom att tinget gavs en ledande roll i det samiska språkarbetet. Vid sin behandling av proposition 1992/93:32 ansåg konstitutionsutskottet (bet. 1992/93:KU17) att förslaget om att Sametinget gavs ett ansvar för att leda det samiska språkarbetet och tilldelades särskilda resurser för detta ändamål kunde godkännas. Vidare delade konstitutionsutskottet propositionens bedömning att någon lagstadgad rätt att använda samiska i officiella sammanhang inte borde införas. Inte heller borde det införas någon lagstadgad rätt för äldre samer att få undervisning i samiska. Utskottet utgick från att regeringen följer utvecklingen inom detta område och beaktar behovet av de lagstiftningsåtgärder som kan komma att föreligga. Härvid framhöll utskottet att det i detta sammanhang var av vikt att Sametinget fick tillfälle att ge uttryck för sin uppfattning i frågan. Med det anförda avstyrkte utskottet dels en motion med yrkande om en språklag i enlighet med Samerättsutredningens förslag, dels en motion som behandlade frågan om formerna för hur det samiska språket skall bevaras, utvecklas och kunna användas i officiella sammanhang. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:114). Konstitutionsutskottet behandlade också under riksmötet 1994/95 motioner som tog upp frågor om det samiska språket (bet. 1994/95:KU37). I motionerna framställdes yrkanden om en samisk språklag och om att det samiska språket borde ges en jämbördig status med det svenska språket. Utskottet anförde att frågan om en eventuell anslutning till Europarådskonventionen om regionala språk och minoritetsspråk och det arbete som därvid skulle komma att utföras av den av regeringen aviserade utredningen kunde vara av betydelse för frågan om det samiska språkets ställning. I avvaktan på resultatet av utredningens arbete borde enligt utskottets mening motionerna inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (rskr. 1994/95:244).
Utskottets bedömning Som redovisats i det föregående behandlar Minoritetsspråkskommittén för närvarande frågan om Sverige bör ratificera Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk. Utskottet utgår liksom tidigare från att detta utredningsarbete kan vara av betydelse för frågan om samiska språkets ställning i Sverige och anser att resultatet av arbetet därför bör avvaktas. Motionerna 1996/97:K427 yrkande 7, 1996/97:K918 yrkande 2, 1997/98: K344 yrkande 2, delvis, och 1997/98:K524 yrkande 3 avstyrks därmed.
Finska språkets ställning
Motionerna I motion 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skrivelse för att bekräfta finska språkets ställning som inhemskt språk i Sverige (yrkande 4). Motionärerna hänvisar till en arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet som nyligen utrett finska språkets ställning i Sverige. Enligt motionärerna vore det, såsom arbetsgruppen framhåller, av stort värde att riksdagen fick tillfälle att ta ställning till en formell skrivelse från regeringen med tydlig markering av finska språkets ställning som inhemskt språk. I samma motion hemställs också att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om att höja det finska språkets status i det svenska samhället (yrkande 5). Enligt motionärerna är de överväganden som görs i den nämnda arbetsgruppens rapport om åtgärder inom utbildningen, radioprogram m.m. för att höja det finska språkets status i Sverige välmotiverade och kan förhoppningsvis leda fram till konkreta resultat framöver. I motion 1997/98:K322 av Ingrid Näslund (kd) hemställs att regeringen ges till känna vad som i motionen anförts om att ge finska språket status som minoritetsspråk (yrkande 2). Motionären konstaterar att det i Sverige finns minst 250 000 invånare som är finskspråkiga. De kräver enligt motionären att finskan skall bli ett minoritetsspråk. Motionären framhåller att det är viktigt för att trygga den finskspråkiga servicen att finskan får status som minoritetsspråk. Enligt motionären är det vidare viktigt med tanke på den nordiska samhörigheten och vår nordiska identitet att vi ser på minoritetsspråken som ett uttryck för vår gemensamma kultur.
Bakgrund Den 13 maj 1993 gav regeringen utbildningsministern i uppdrag att utse en arbetgrupp för stärkande av det finska språkets ställning i Sverige. Bakgrunden till uppdraget var behovet att tydligare klargöra det finska språkets särställning. I juli 1994 överlämnade arbetsgruppen sin rapport Finska i Sverige - ett inhemskt språk (Ds 1994:97). I rapporten föreslogs att regeringen, i en särskild skrivelse till riksdagen, anmäler och därmed bekräftar den särställning som det finska språket åtnjuter i det svenska samhället. Enligt arbetsgruppen var det mycket viktigt att behandlingen av frågor som rör den sverigefinska gruppen och det finska språket därmed ges en mer likvärdig behandling inom olika områden av landet. Därutöver lämnade gruppen ett antal förslag som rörde utbildningsområdet samt finskspråkiga radio- och TV-kanaler. Mot bakgrund av arbetsgruppens rapport lämnade regeringen i september 1994 en skrivelse till riksdagen om finska språkets ställning i Sverige (regeringens skrivelse 1994/95:1). I skrivelsen gjorde regeringen ställningstagandet att finska språket har en särställning i det svenska samhället. Denna särställning borde enligt regeringen beaktas på olika nivåer och sektorer i det svenska samhället. I skälen för sitt ställningtagande konstaterade regeringen att frågan om att ge finskan status som minoritetsspråk under senare tid hade aktualiserats, bl.a. genom framställningar till regeringen om att Sverige borde underteckna Europarådets konvention om regional- och minoritetsspråk. Regeringen anförde att det var viktigt att ett slutligt ställningstagande till ett svenskt undertecknande av den aktuella konventionen föregicks av en noggrann prövning så att syftet, att stärka regional- och minoritetsspråk, verkligen uppnåddes. Regeringen hade därför för avsikt att tillsätta en parlamentarisk beredning med uppgift att bedöma om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige borde ansluta sig till Europarådskonventionen om regional- och minoritetsspråk. Oavsett slutsatserna i en sådan beredning kunde konventionens innehåll och syfte ligga till grund för det fortsatta arbetet med att stärka såväl det finska som det samiska språkets ställning. Regeringen konstaterade vidare att, såsom framgick av arbetsgruppens rapport, det fanns ett stort antal områden inom vilka det fattats beslut om särskilda anordningar till stöd för det finska språket i Sverige. Samtidigt fanns det enligt regeringen flera områden där ett utökat stöd skulle ha betydelse. Detta gällde särskilt inom skolan. Därutöver var det, enligt regeringens bedömning, angeläget att få en mer likvärdig behandling av frågor som rör det finska språket i hela landet. Myndigheterna på alla nivåer måste vara medvetna om och beakta finskans speciella ställning då beslut som rör finsktalande skall fattas. Vid sin behandling av regeringens skrivelse anförde utbildningsutskottet att frågan om finskans eventuella status som minoritetsspråk var angelägen (bet. 1994/95:UbU4). Utskottet delade regeringens bedömning att ett slutligt ställningstagande till frågan om Sverige bör ansluta sig till den aktuella konventionen måste beredas grundligt. Utskottet utgick från att regeringen skulle se till att arbetet med att stärka finska språkets ställning i Sverige fortgick på det sätt som regeringen redogjort för i skrivelsen och att detta arbete inte avstannade i avvaktan på resultatet från den parlamentariska beredningen. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1994/95:83).
Utskottets bedömning I motion 1996/97:K427 efterfrågas en formell skrivelse från regeringen för att bekräfta finska språkets ställning i Sverige (yrkande 4). Motionärerna hänvisar till en arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet som utrett finska språkets ställning i Sverige. Motionärerna anför vidare att de överväganden som gjorts inom arbetsgruppens rapport om åtgärder inom utbildningen, radioprogram m.m. för att höja det finska språkets status i Sverige är välmotiverade och förhoppningsvis kan leda fram till konkreta resultat. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 5). Som redovisats i det föregående överlämnade en arbetsgrupp i juli 1994 rapporten Finska i Sverige - ett inhemskt språk (Ds 1994:97) till regeringen. Mot bakgrund av arbetsgruppens rapport lämnade regeringen i september 1994 en skrivelse om finska språkets ställning i Sverige till riksdagen (regeringens skrivelse 1994/95:1). I skrivelsen gjorde regeringen ställningstagandet att finska språket har en särställning i det svenska samhället. Denna särställning borde beaktas på alla nivåer och sektorer i samhället. Regeringen konstaterade vidare bl.a. att det inom olika områden fattats beslut om särskilda anordningar till stöd för det finska språket, men att det fanns flera områden där ett utökat stöd skulle ha betydelse, särskilt inom skolan. Riksdagen gjorde vid sin behandling av skrivelsen ingen annan bedömning (bet. 1994/95:UbU4, rskr. 1994/95:83). Av det anförda framgår enligt utskottets mening att vad som begärs i motionen är tillgodosett. Motionen avstyrks därför i denna del. I motion 1997/98:K322 framhålls att finska språket bör ges status som minoritetsspråk (yrkande 2). Utskottet konstaterar att denna fråga är föremål för utredning i Minoritetsspråkskommittén. Enligt utskottets mening bör resultatet av kommitténs arbete avvaktas. Motionen avstyrks därför i denna del.
Minoritetsspråkens behov av IT-standard
Motionen I motion 1997/98:K336 av Carin Lundberg och Ulf Kero (s) framhålls att dagens barn använder datorer i undervisningen. Ett erkännande av minoritetsspråk enligt Europarådets konvention för regionala språk och minoritetsspråk kan enligt motionärerna bli ett slag i luften om det inte är möjligt för de barn som använder samiska eller romani chib att i IT-sammanhang använda sina språk. Motionärerna konstaterar att IT-utvecklingen helt domineras av det engelskspråkiga området, som normalt använder endast bokstäverna A-Z i skrift. För de större nationella språken erbjuder datorleverantörerna numera lösningar. Mindre språk har emellertid i allmänhet inte tillräckligt stor marknadspotential för leverantörerna och täcks därför dåligt. För de små minoritetsspråken kan det enligt motionärerna därför krävas offentliga åtgärder för att en tillfredsställande situation skall kunna utveckla sig. När det gäller den svenska situationen påpekar motionärerna att det sedan länge finns IT-standarder som täcker det samiska bokstavsbehovet. Inga av de större datorleverantörerna erbjuder emellertid produkter som helt följer dessa standarder. Diverse speciallösningar har därför tagits fram bland användarna. Motionärerna anför att det sedan förra sommaren pågår ett arbete med en gemensam samisk teckenstandard, sammanhållet av norska Sametinget, och med medverkan av IT-standardiseringarna i Sverige, Norge och Finland. De mest angelägna behoven för det samiska språket kommer därmed att täckas. Enligt motionärerna kommer däremot inte romani att täckas i alla de varieteter som används i Sverige, varken av den nya samiska standarden eller någon annan standard. Även andra minoritetsspråk kan vara svåra att tillgodose i IT-samhället. Motionärerna framhåller att kunskapen om den faktiska situationen är otillräcklig, eftersom språkexperter i Sverige i allmänhet har liten kännedom om de tekniska problemen inom detta speciella IT-område, och IT- experterna sällan har någon större kännedom om minoritetsspråken. Motionärerna anför att kunskapen om minoritetsspråkens behov av IT-standard måste klarläggas. En sådan kartläggning måste omfatta vilka minoritetsspråk som är i behov av särskilda åtgärder. Särskild uppmärksamhet måste enligt motionärerna ägnas åt vilka stavningsregler och bokstavsbehov dessa språk har. En kartläggning av existerande standarder och IT-produkter måste även göras. Särskild uppmärksamhet bör därvid riktas mot Internet-situationen. Motionärerna anför att kartläggningen dessutom bör innefatta förslag till åtgärder, t.ex. upphandlingsregler, som kan behövas för att avhjälpa de brister och problem som konstaterats. Vad som anförts om behovet av IT-standard för minoritetsspråk bör ges regeringen till känna.
Bakgrund I mars 1996 överlämnade regeringen propositionen 1995/96:125 Åtgärder för att bredda och utveckla användningen av informationsteknik till riksdagen. Regeringen redovisade i propositionen förslag till mål för en övergripande nationell IT-strategi. Därvid lämnade regeringen förslag till prioriterade statliga uppgifter samt redovisade ett handlingsprogram för att bredda och utveckla användningen av informationsteknik. Som mål för en nationell IT-strategi angav regeringen bl.a. att värna allas lika möjligheter så att IT kan bli ett medel för ökad kunskap, demokrati och rättvisa. Vidare föreslog regeringen att staten skall prioritera uppgifter inom tre områden i syfte att främja utvecklingen av informations- och kunskapssamhället i enlighet med målen för den övergripande nationella strategin. Dessa uppgifter var rättsordningen, utbildningen och samhällets informationsförsörjning. När det gäller det prioriterade området utbildningen konstaterade regeringen bl.a. att skolan har en generell uppgift att ge alla elever en likvärdig utbildning i enlighet med målen och kraven i läroplaner och kursplaner. Häri låg enligt regeringen också en kompensatorisk uppgift - att ge alla elever kunskaper oavsett bakgrund, kön, bostadsort etc. Detta var inte minst viktigt när det gäller elevernas rätt att få kunskaper om och förtrogenhet i att använda IT som en förberedelse för ett kommande arbetsliv i informations- och kunsskapssamhället. Skolan hade därmed enligt regeringen ett särskilt ansvar för att motverka en samhällsutveckling med en del av befolkningen invigd och resten utanför informations- och kunskapssamhället. Riksdagen godkände regeringens förslag till mål och prioriterade uppgifter för en nationell IT-strategi (bet. 1995/96:TU19, rskr. 1995/96:282). I regeringens skrivelse 1997/98:19 Utveckling i informationssamhället lämnas en första redovisning på IT-området sedan IT-propositionen presenterades. I skrivelsen beskrivs den allmänna utvecklingen på IT-området. Därutöver redovisar regeringen bedömningar av centrala frågor för ökad tillväxt och sysselsättning i informationssamhället samt genomförda, pågående och kommande åtgärder inom handlingsprogrammet för att bredda och utveckla användningen av informationsteknik. I skrivelsen konstaterar regeringen bl.a. att informationstekniken måste vara tillgänglig för alla, utvecklingen får inte skapa nya klyftor i samhället utan bör i stället bidra till att öka jämställdheten i olika dimensioner, jämställdhet mellan olika regioner, mellan könen samt mellan olika åldrar och grupper i samhället. En bred och jämlik användning av informationstekniken är enligt regeringen en av förutsättningarna för en sund och ökad sysselsättning i samhället.
Utskottets bedömning Utskottet konstaterar inledningsvis att det som mål för en övergripande nationell IT-strategi bl.a. har lagts fast att allas lika möjligheter skall värnas så att IT kan bli ett medel för ökad kunskap, demokrati och rättvisa. Som framgått av tidigare redogörelse har Minoritetsspråkskommittén bl.a. som uppgift att lämna förslag till kriterier beträffande minoritetsbegreppet och föreslå vilka nationella minoriteter som de aktuella Europarådskonventionerna kan vara tillämpliga på. Utskottet utgår från att resultatet av kommitténs arbete kommer att kunna ligga till grund för ställningstaganden på en rad områden som t.ex. IT-området. Mot denna bakgrund anser utskottet att vad som anförs i motion 1997/98:K336 inte nu bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Motionen avstyrks därför.
ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder
Motionerna I motion 1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att snarast underteckna ILO-konventionen om ursprungsbefolkningar (yrkande 3). Motionären anför att de hinder som tidigare funnits kring artikel 14 när det gäller rätten till mark och tolkningen av äganderätt och besittningsrätt i förhållande till begreppet bruksrätt borde idag vara undanröjda. Enligt motionären bör regeringen så snart som möjligt återkomma till riksdagen i detta ärende. Ett likalydande yrkande framförs av Ulf Björklund i motion 1997/98:K524 från allmänna motionstiden 1997 (yrkande 4). Även i motion 1997/98:K344 av Ulf Björklund (kd) från allmänna motionstiden 1997 anför motionären att det är angeläget att ett beslut fattas om att ratificera ILO-konventionen nr 169 om ursprungsbefolkningar. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 2, delvis). I motion 1997/98:U412 av Eva Goës m.fl. (mp), som behandlar frågor om global rättvisa, hemställs att regeringen ges till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ratificera ILO-konventionen nr 169 (yrkande 1).
Bakgrund
ILO:s konvention nr 169 Sverige inträdde som medlem av Internationella arbetsorganisationen (ILO) genom sin anslutning till Nationernas förbund 1920. ILO antog 1957 en konvention (nr 107) samt en rekommendation (nr 104) om skydd för och integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden boende folkgrupper i självstyrande länder. Sverige ratificerade aldrig denna konvention eftersom den enligt både regering och riksdag saknade aktualitet för svenskt vidkommande. 1986 hölls ett expertmöte inom ILO där det fastslogs att konventionen var i behov av revision. En reviderad konvention utformades för att tillgodose urbefolkningars rätt att bli konsulterade och utöva inflytande i frågor som berör dem. Konventionen trädde i kraft den 5 september 1991 och har hittills ratificerats av tio länder, däribland Norge och Danmark. Kriteriet för att ett folk enligt konventionen skall betraktas som stam- eller ursprungsfolk är att man själv identifierar sig som sådant. Begreppet ?folk? i konventionen är inte att likställa med begreppet ?folk? i folkrätten. Regeringarna skall, under medverkan av berörda folk, se till att dessa folks rättigheter skyddas och att deras integritet respekteras. Ursprungsfolk skall också utan inskränkningar åtnjuta mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Särskilda åtgärder skall vidtas för att skydda ursprungsfolkens institutioner, egendom, arbete, kultur och miljö. Regeringarna skall samråda med folken i fråga beträffande åtgärder som direkt kan beröra dem och skapa medel för dem att delta i beslutsfattandet i valda institutioner och andra organ. Ursprungsfolken skall ha rätt att besluta om sina egna prioriteringar vad gäller utvecklingsprocessen. Regeringarna har ett ansvar för att skydda och bevara miljön i de områden som dessa folk bebor. Enligt konventionen skall ursprungsfolkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor erkännas. Ursprungsfolken har också rätt att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av naturtillgångar som hör till deras mark. Andra områden som berörs i konventionen är bl.a. sysselsättning och anställningsvillkor, social trygghet och hälso- och sjukvård.
Tidigare behandling i riksdagen Under riksmötet 1991/92 förelade regeringen riksdagen skrivelsen 1990/91:101 om ILO:s konvention nr 169 i enlighet med vad som föreskrivs i ILO:s stadga. I skrivelsen konstaterade regeringen att samerna utgör en urbefolkning eller ett ursprungsfolk i Sverige. Enligt regeringen kunde ILO:s urbefolkningsinstrument inte längre anses ?sakna omedelbart intresse för svenskt vidkommande?. Flera remissinstanser hade dock pekat på en rad punkter där konventionens krav inte överensstämde med svenska förhållanden. Exempelvis hävdades att det behövdes en närmare analys av hur konventionens artikel 14 om landrättigheter förhåller sig till samernas rättsställning. Sverige hade i diskussionerna om den nya konventionen, utan framgång, fört fram förslag om ?bruksrätt? som alternativ till äganderätt och besittningsrätt. Regeringen påpekade i skrivelsen att ILO-kommittén ansåg att Sverige för närvarande inte borde tillträda ILO-konventionen nr 169 mot bakgrund av det utredningsarbete som pågick om samernas förhållanden Regeringen anslöt sig till denna position och angav i skrivelsen att de ambitioner och krav konventionen uppställer noga bör övervägas i det fortsatta arbetet med samefrågorna. Utrikesutskottet inhämtade ett yttrande från jordbruksutskottet med anledning av skrivelsen. Jordbruksutskottet (1991/92:JoU1y) anförde bl.a. följande.
Utskottet erinrar om att Sveriges representanter deltagit aktivt i utarbetandet av ILO:s konvention nr 169. Utskottet finner liksom föredragande statsrådet att det är önskvärt att det på sikt skall bli möjligt att tillträda konventionen. Med hänvisning till att förslagen om en samlad samepolitik ligger under beredning och till vad som i övrigt anförs i regeringsskrivelsen delar dock utskottet ILO-kommitténs och regeringens mening att Sverige för närvarande inte bör tillträda konventionen. Frågan om tillträde bör ytterligare noga övervägas i samband med beredningen av samerättsutredningens m.fl. förslag så att ett förslag om ratificering kan framläggas i nära anslutning tll ett sammanhållet förslag i samefrågorna. Utskottet fäster stor vikt vid att frågekom- plexet behandlas skyndsamt. Utrikesutskottet hade inget att erinra mot jordbruksutskottets yttrande och konstaterade att den aktuella konventionen kunde fylla en viktig funktion för skyddet av dessa folks fri- och rättigheter (bet. 1991/92:UU7). Enligt utrikesutskottet var en samordning av de frågor som rör samernas närings- och samhällsliv nödvändig. Utskottet anslöt sig därför till regeringens bedömning att Sverige för närvarande inte borde tillträda konventionen. Samtidigt ville utskottet framhäva vikten av att beredningen av samerättsutredningens m.fl. förslag i samefrågorna inte onödigtvis försenar Sveriges tillträde till den konvention som Sveriges representanter varit aktiva i att utarbeta. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1991/92:35). Under riksmötet 1992/93 tog konstitutionsutskottet med anledning av några motioner upp frågan om ILO:s konvention nr 169 i samband med sin behandling av proposition 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m. (bet. 1992/93:KU17). I sin bedömning konstaterade utskottet att för världens urbefolkningar, till vilka samerna i Sverige hör, kan konventionen fylla en viktig funktion för skyddet av deras fri- och rättigheter och att konventionen mot denna bakgrund får anses vara av vikt även för svenskt vidkommande. Utskottet konstaterade vidare att utformningen av artikel 14 i konventionen innebär att ursprungfolkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor erkänns. Utskottet delade regeringens ställningstagande i proposition 1992/93:32 att rådande rättsförhållanden i Sverige vad gäller de svenska samerna inte står i överensstämmelse med bestämmelsen i artikel 14 om rätt till mark. Denna utgjorde enligt utskottet således i sin nuvarande lydelse ett hinder för Sveriges möjligheter att tillträda konventionen. Avslutningsvis anförde utskottet att om det vid tillämpningen av konventionen skulle visa sig att vad som där sägs om äganderätt och besittningsrätt kommer att få en innebörd som i allt väsentligt överensstämmer med bruksrätt kunde frågan om ett svenskt tillträde till konventionen komma i ett annat läge. Av särskilt intresse i detta avseende var enligt utskottet hur ILO bedömer Norges tillämpning av konventionen. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottet (rskr. 1992/93:114). Vid konstitutionsutskottets behandling av proposition 1993/94:117 om inkorporering av Europarådskonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor avstyrkte utskottet några motioner som tog upp frågan om huruvida Sverige skulle ratificera ILO:s konvention nr 169 (bet. 1993/94:KU24 s. 40). Utskottet hänvisade till vad det tidigare uttalat i frågan. Utskottet hade erfarit att Norge hade rapporterat tillämpningen av konventionen till ILO och att en skriftväxling pågick mellan Norge och ILO med anledning av rapporten. Utskottet utgick från att regeringen följde utvecklingen och ansåg därför inte att riksdagen borde vidta någon åtgärd i frågan. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:246). Även under riksmötet 1994/95 behandlade konstitutionsutskottet motioner om en ratificering av ILO:s konvention nr 169 (bet. 1994/95:KU37, rskr. 1994/95:244). Utskottet hänvisade återigen till utskottets tidigare uttalanden i denna fråga. Utskottet konstaterade att skriftväxlingen mellan Norge och ILO fortsatte vad gällde tillämpningen av konventionen och utskottet utgick från att utvecklingen följdes av regeringen. Under föregående riksmöte behandlade utrikesutskottet en motion med yrkande om att ILO:s konvention nr 169 borde ratificeras (bet. 1996/97:UU7). Utskottet konstaterade att frågor av betydelse för ett eventuellt svenskt tillträde till konventionen behandlades av Urbefolkningsdelegationen (Jo 1995:A). Enligt utskottets uppfattning borde resultatet av de pågående övervägandena inväntas innan något ställningstagande i sakfrågan kunde komma i fråga. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1996/97:233).
Utredning om ratificering av ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder Regeringen beslutade den 11 september 1997 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda frågan om Sverige kan ratificera ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder och vilka åtgärder som i så fall är nödvändiga för att Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna. I direktiven (dir. 1997:103) anger regeringen att den har haft kontakt med ILO i fråga om tillämpningen och innebörden av artikel 14 och även följt skriftväxlingen mellan ILO och Norge i bl.a. denna fråga. ILO:s expertkommitté har uttalat att den norska bruksrätten, som liknar de svenska rättsförhållandena, inte är oförenlig med konventionen. Ett uttalande från ILO om hur konventionen torde kunna komma att tillämpas kan inte anses auktoritativt, men det kan ge en indikation på att svenska rättsförhållanden inte är uppenbart oförenliga med bestämmelserna i artikel 14. Regeringen anger vidare att utredaren bl.a. skall beakta den norska samerättsutredningens betänkanden Naturgrunnlaget for samisk kultur (NOU 1997:4) och Urfolks landrettigheter etter folkrett og utenlendsk rett - bekgrunnsmateriale for Samerettsutvalget (NOU 1997:5). Utredaren skall vidare inhämta synpunkter från företrädare för berörda myndigheter och organisationer. Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 maj 1998.
Utskottets bedömning Som framgår av redogörelsen ovan har regeringen nyligen tillkallat en särskild utredare med uppgift att utreda frågan om Sverige kan ratificera ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Enligt utskottets mening bör resultatet av detta utredningsarbete avvaktas. Motionerna 1996/97:K918 yrkande 3, 1997/98:K344 yrkande 2, delvis, 1997/98:K524 yrkande 4 och 1997/98:U412 yrkande 1 avstyrks därför.
Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen
Motion I motion 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) anförs att det vore rimligt att Sverige, i likhet med Norge, tog fasta på Sameutredningens förslag att erkänna samerna som en urbefolkning i Sverige. Om detta skall ske genom ett omnämnande i grundlagen eller på annat sätt bör enligt motionärerna först utredas. Vad som nu anförts bör ges regeringen till känna (yrkande 6).
Bakgrund
Gällande grundlagsbestämmelser Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen (RF) bör etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas. I förarbetena till bestämmelsen framhölls att ordet kultur i detta sammanhang skulle ges en vidsträckt tolkning. Det innefattar sålunda bl.a. den renskötsel som är ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt (prop. 1975/76:209 s. 138). I 2 kap. 15 § RF anges att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Enligt 2 kap. 20 § första stycket RF får begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke endast införas för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig enbart i syfte att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag. I andra stycket föreskrivs att samernas rätt att bedriva renskötsel regleras i lag. 2 kap. 20 § RF infördes i samband med inkorporeringen av Europakonventionen (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246, bet. 1994/95:KU5, rskr. 1994/95:11). Bakgrunden till vad som föreskrivs i andra stycket, dvs. att samernas rätt att bedriva renskötsel regleras i lag, var att det enligt regeringen kunde ifrågasättas om rennäringslagens bestämmelser om renskötselrätten som en kollektiv rätt som tillkommer den samiska befolkningen är helt förenliga med den föreslagna grundlagsbestämmelsen om närings- och yrkesfriheten. Detta förhållande förändrades enligt regeringen inte av det faktum att samernas brukningsrätt till renbetesmarkerna och samerna som en etnisk minoritet omfattas av andra grundlagsbestämmelser. Regeringen föreslog därför att det i grundlagsbestämmelsen om närings- och yrkesfriheten togs in en föreskrift som gav grundlagsförankring av lagregleringen av samernas rätt till renskötsel. Härigenom markerades att denna rätt inte står i konflikt med grundlagsskyddet för närings- och yrkesfriheten.
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen Enligt ett särskilt sameprotokoll i det anslutningsavtal som Sverige slöt i samband med tillträdet till Europeiska unionen har Sverige även i fortsättningen rätt att inom traditionellt samiska områden ge samerna exklusiva rättigheter som har samband med deras traditionella levnadssätt (prop. 1994/95:19 bilaga 9 s. 101). Av 2 och 4 §§ anslutningslagen (SFS 1994:1500) framgår att protokollet ingår i de fördrag och andra instrument vartill anslutningslagen hänvisar.
Tidigare riksdagsbehandling Vid behandlingen år 1977 av propositionen om insatser för samerna (prop. 1976/77:80) uttalade kulturutskottet (bet. 1976/77:KrU43 s. 4) bl.a. följande:
De överväganden som redovisas i propositionen och de förslag som läggs fram utgår från den grunduppfattningen att samerna är en etnisk minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning. Utskottet ansluter sig till denna grundsyn och anser det värdefullt att den uttalats så klart. I propositionen framhålls vidare att denna grundsyn innebär att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället. Samtidigt betonas att det är naturligt att målen för samhällets insatser för den samiska minoriteten har sin utgångspunkt i de mål som slagits fast för minoritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Utskottet kan ansluta sig även till dessa uttalanden liksom till vad som i övrigt i propositionen anförts i detta sammanhang. I samband med konstitutionsutskottets behandling av propositionen 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m. tog utskottet även upp ett motionsyrkande som rörde frågan om samerna skulle erkännas som urbefolkning i Sverige (bet. 1992/93:KU17, rskr. 1992/93:114). Utskottet redogjorde för bestämmelserna i RF och anförde att det framgått att det redan ges grundlagsskydd för samerna som etnisk minoritet. Samernas särställning i egenskap av ursprunglig befolkning hade enligt utskottet markerats genom riksdagens uttalande 1977. Utskottet ansåg att det inte fanns skäl att ytterligare markera samernas särskilda ställning och avstyrkte därför motionen. Vid konstitutionsutskottets behandling av proposition 1993/94:117 om inkorporering av Europakonventionen m.m. behandlade utskottet också två motioner vari framfördes synpunkter på att det hade varit av värde att förslag hade förelagts riksdagen om skydd för samerna som urbefolkning och inte endast i fråga om renskötselrätten (bet. 1993/94:KU24). Utskottet konstaterade att samernas särställning som ursprunglig befolkning hade markerats genom flera tidigare riksdagsuttalanden. Den nu förordade grundlagsförankringen av samernas renskötselrätt var ytterligare ett sådant steg. Utskottet, som utgick från att regeringen följer samernas förhållanden i dessa hänseenden, ansåg att det inte fanns skäl att härutöver markera samernas särskilda ställning och avstyrkte därför motionerna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:246). Även under riksmötet 1994/95 behandlade konstitutionsutskottet ett motions- yrkande om att Sverige borde erkänna samerna som urbefolkning (bet. 1994/95:KU37). Utskottet konstaterade att samerna ges ett grundlagsskydd som etnisk minoritet. Vidare konstaterade utskottet att det i grundlag också hade markerats att samernas rätt till renskötsel inte står i strid med grundlagsskyddet för närings- och yrkesfriheten. Utskottet erinrade också om att samernas särställning i egenskap av ursprunglig befolkning hade markerats genom riksdagens uttalande 1977. Enligt utskottets mening fanns det mot denna bakgrund ingen anledning att nu ytterligare markera samernas särskilda ställning. Motionen avstyrktes därför.
Utskottets bedömning Av redogörelsen ovan framgår att riksdagen vid flera tillfällen har behandlat motioner med yrkanden om att samerna bör erkännas som urbefolkning i Sverige. Riksdagen har vid dessa tillfällen erinrat om att samerna ges ett grundlagsskydd som etnisk minoritet. Riksdagen har också hänvisat till sitt uttalande år 1977 genom vilket samernas särställning i egenskap av ursprunglig befolkning har markerats. Mot denna bakgrund har riksdagen inte funnit anledning att ytterligare markera samernas särskilda ställning. Enligt utskottets mening saknas anledning att nu göra någon annan bedömning. Motion 1996/97:K427 yrkande 6 avstyrks således.
Sametingets status
Motionerna I motion 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) anförs att en utredning skulle kunna få i uppdrag att lägga förslag till höjande av Sametingets status, bl.a. genom en översyn av dess kompetens och befogenheter. Motionärerna hänvisar till Utbildningsdepartementets arbetsgrupp om finska språkets ställning i Sverige, som i sin rapport (Ds 1994:97) konstaterat att egna institutioner är av stor betydelse för en nationell minoritetsgrupps möjligheter att hävda sin ställning och bygga upp en egen kulturbärande identitet. Sametingets och ett troligt svensk-finskt folkting skulle enligt motionärerna i det perspektivet troligen kunna ha en betydelse som går långt utöver dessa institutioners formella befogenheter. Vad som anförts om Sametingets status bör ges regeringen till känna (yrkande 8). I motion 1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sametingets status bör stärkas genom att kompetensområden och befogenheter successivt utökas (yrkande 1). Motionären framhåller att syftet med Sametingets verksamhet är att förbättra samernas möjligheter att, som minoritet och ursprungsbefolkning, vidareutveckla och hålla sin kultur levande, ta initiativ till verksamheter och åtgärder som främjar en levande samisk kultur i vid bemärkelse. Det är enligt motionären viktigt att Sametingets status successivt stärks genom att kompetens och befogenheter gradvis utökas. Ett liknande yrkande framförs av Ulf Björklund i motion 1997/98:K524 från allmänna motionstiden 1997 (yrkande 1).
Bakgrund
Gällande bestämmelser Enligt 2 kap. 1 § sametingslagen (SFS 1992:1433) skall Sametinget verka för en levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. Till Sametingets uppgifter hör särskilt att 1. besluta om fördelningen av statens bidrag och medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande, 2. utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen (1985:1100), 3. leda det samiska språkarbetet, 4. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten, 5. informera om samiska förhållanden. I förarbetena till nämnda bestämmelse betonades att med levande samisk kultur avsågs kultur i denna vida bemärkelse (prop. 1992/93:32 bilaga 1 s. 38). Enligt departementschefen borde den då rimligen inbegripa det som är samiskt präglat i samhällslivet. När det gällde Sametingets speciella uppgifter anförde departementschefen att vilka dessa uppgifter skall vara inte kan besvaras en gång för alla. Utvecklingen fick visa vad som är lämpligt. Departementschefen ansåg att man kunde börja med ett begränsat antal uppgifter, som tydligt är av den karaktären att de ägnar sig för tinget att pröva och avgöra.
Tidigare riksdagsbehandling Konstitutionsutskottet behandlade under hösten 1993 en motion vari yrkades ett tillkännagivande om hur viktigt det var att regeringen följde Sametingets möjlighet att verka för den samiska kulturen (bet. 1993/94:KU6). Med hänsyn till de uppgifter Sametinget har och mot bakgrund av de uttalanden som gjordes i förarbetena till sametingslagen utgick utskottet från att regeringen skulle komma att följa tingets möjligheter att verka för den samiska kulturen. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:25). Konstitutionsutskottet hade samma inställning när det våren 1994 behandlade en motion med liknande yrkande (bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246). Även under riksmötet 1994/95 behandlade konstitutionsutskottet motioner med liknande innehåll (bet. 1994/95:KU37). Utskottet anförde att mot bakgrund av uttalandena i förarbetena till sametingslagen och den relativt korta tid som tingets verksamhet hade pågått, ansåg utskottet att det saknades skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionerna. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottet (rskr. 1994/95:244).
Utredning om en ny rennäringspolitik samt en översyn av stödet till rennäringen och samisk kultur, rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen, m.m. Vid sitt sammanträde den 11 september 1997 beslutade regeringen att tillkalla en kommitté (dir. 1997:102) med uppgift att kartlägga och redovisa de stödformer som kommer rennäringen, samerna, samisk kultur och sameskolorna till del samt göra en översyn av rennäringslagen (1971:437) och rennäringsförordningen (1993:348). Utifrån kartläggningen och översynen skall kommittén lämna förslag till bl.a. en ny rennäringspolitik, föreslå hur renskötseln bör organiseras i framtiden samt utreda vilka uppgifter som i fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter. I direktiven anger regeringen bl.a. att utökade befogenheter för Sametinget bör övervägas i vissa avseenden. Det handlar bl.a. om huruvida ansvaret för stödgivningen till rennäringen kan överlåtas åt Sametinget. Kommittén skall också överväga om vissa myndighetsuppgifter rörande rennäringsadministrationen kan tas över av Sametinget. Vidare skall kommittén överväga om det finns anledning att även fortsättningsvis reglera frågor om renmärken i rennäringslagstiftningen. Finner kommittén att frågan om renmärken bör vara en myndighetsuppgift skall kommittén överväga om handläggningen kan skötas av Sametinget. Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast vid utgången av år 1999.
Utskottets bedömning Som redovisats ovan har regeringen nyligen tillsatt en utredning med uppgift att bl.a. överväga utökade befogenheter för Sametinget i vissa avseenden. Vad som anförs i motionerna 1996/97:K427 yrkande 8, 1996/97:K918 yrkande 1 och 1997/98:K524 yrkande 1 torde därmed vara tillgodosett. Motionerna avstyrks således.
Samernas ställning i Nordiska rådet
Motionen I motion 1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i Nordiska rådet verkar för att samerna i de nordiska länderna erkänns som ursprungsbefolkning och ges fullt medlemskap i rådet (yrkande 4). Motionären anser att det nu är dags att samerna blir fullvärdiga medlemmar i rådet. Sverige intar enligt motionären en för försiktig hållning i de samiska frågorna. Sverige borde visa på hemmaplan, i Norden och i EU-sammanhang att vi aktivt arbetar för att undanröja olika typer av demokratiskt underskott, som i det här fallet när det gäller samerna och Nordiska rådet. Ett likalydande yrkande framförs av Ulf Björklund (kd) i motion 1997/98:K524 från allmänna motionstiden 1997 (yrkande 5).
Tidigare riksdagsbehandling Under riksmötet 1995/96 behandlade utrikesutskottet tre motioner som behandlade samernas ställning i Nordiska rådet (bet. 1995/96:UU23). En av motionerna hade ett likalydande yrkande som de nu aktuella motionerna. I de andra två yrkades att Sverige skulle stödja samernas ansökan om medlemskap i Nordiska rådet samt att samerna borde beredas plats vid Nordiska rådets bord. Utrikesutskottet erinrade om att frågan om samernas deltagande i det nordiska samarbetet hade utretts och diskuterats under en längre period. Såväl Nordiska rådet som Nordiska ministerrådet stöder samarbete med samerna i olika former. Utskottet anförde att det i ett tidigare sammanhang (t.ex. i bet. 1994/95:UU16) erinrat om det arbete som bedrivs inom ramen för exempelvis Nordiska samiskinstitutets (NSI) verksamhet. NSI, som bl.a. driver forsknings- och utvecklingsprojekt rörande samernas situation i Barentsregionen, finansieras över Nordiska ministerrådets budget. Utskottet ville erinra om att samerna nu hade erhållit observatörsstatus i Nordiska rådet. Det innebar att en representant för vart och ett av de tre sametingen har rätt att närvara och yttra sig vid Nordiska rådets sessioner. Motionen med yrkande om att samerna borde beredas plats vid Nordiska rådets bord ansågs därmed tillgodosedd och besvarad. Beträffande frågan om fullt medlemskap för samerna i Nordiska rådet noterade utrikesutskottet att rådet vid den 46:e sessionen i Reykjavik 1995 hade beslutat att inte företa sig något med anledning av ett medlemsförslag om samiskt medlemskap. Villkoren för medlemskap återfinns i Helsingforsavtalet. Enligt avtalet skall Nordiska rådets medlemmar vara ledamöter av ett lands eller ett självstyrt områdes folkrepresentation. Samerna uppfyllde inte detta krav. Bland annat mot denna bakgrund fann utrikesutskottet rådets ställningstagande naturligt. Motionerna med yrkanden om att Sverige skulle verka för att samerna skulle ges medlemskap i Nordiska rådet avstyrktes därmed. När det gällde frågan om Sverige i Norden bör verka för att samerna i de nordiska länderna erkänns som ursprungsbefolkning hänvisade utrikesutskottet till konstitutionsutskottets av riksdagen godkända betänkande 1994/95:KU37. Utrikesutskottet noterade att konstitutionsutskottet hänvisat bl.a. till att riksdagen i ett uttalande redan 1977 markerat samernas särställning i egenskap av ursprunglig befolkning. Konstitutionsutskottet menade vidare att samerna som etnisk minoritet ges ett grundlagsskydd. Enligt konstitutionsutskottets mening fanns mot den bakgrunden ingen anledning att ytterligare markera samernas särskilda ställning. Utrikesutskottet ansåg att den uppfattningen fortfarande var giltig. Den aktuella motionen avstyrktes därför även i denna del. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1995/96:256).
Utskottets bedömning Som redovisats ovan behandlade utrikesutskottet under riksmötet 1995/96 motioner med liknande yrkanden som de nu aktuella. Utrikesutskottet konstaterade att det i Helsingforsavtalet uppställs som villkor att Nordiska rådets medlemmar skall vara ledamöter av ett lands eller ett självstyrt områdes folkrepresentation. Eftersom samerna inte uppfyllde nämnda villkor, hade Nordiska rådet under 1995 beslutat att inte företa sig något med anledning av ett förslag om samiskt medlemskap. Utrikesutskottet fann rådets ställningstagande naturligt och motionerna avstyrktes därför i denna del. När det gällde frågan om Sverige i Norden borde verka för att samerna i de nordiska länderna erkänns som ursprungsbefolkning hänvisade utskottet till konstitutionsutskottets betänkande 1994/95:KU37. Konstitutionsutskottet hade i detta erinrat om att riksdagen redan 1977 markerat samernas särställning i egenskap av ursprunglig befolkning och att samerna som etnisk minoritet ges ett grundlagsskydd. Utrikesutskottet delade konstitutionsutskottets uppfattning att det saknades anledning att ytterligare markera samernas särskilda ställning. Den aktuella motionen avstyrktes även i denna del. Konstitutionsutskottet finner inte anledning att nu göra någon annan bedömning. Motionerna 1996/97:K918 yrkande 4 och 1997/98:K524 yrkande 5 avstyrks därför.
Utredning om samernas situation
Motionen I motion 1996/97:K911 av Siw Persson (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om samernas situation. Motionären anför att samernas rätt att leva och utöva sin verksamhet under årens lopp har försämrats på ett sätt som gör att man nu en gång för alla måste ta ställning till hur deras framtid skall gestalta sig. För att individuell urminnes hävd skall kunna beaktas måste enligt motionären rennäringslagen ändras. För att den sönderslagna kulturtraditionen skall kunna återställas måste en ändring av ripjakten ske. Motionären anser vidare att man en gång för alla måste bestämma om Sverige skall ratificera ILO:s konvention nr 169. Upprättandet av en språklag är enligt motionären också viktigt. Motionären framhåller att samernas framtid nu är allvarligt hotad och att man en gång för alla måste bestämma hur deras framtid skall se ut. En ny utredning måste därför göras, där alla samer får komma till tals. Målet måste enligt motionären vara ett antal lagändringar som syftar till att trygga samernas framtid och där den kulturella mångfalden tas till vara.
Bakgrund Under föregående riksmöte behandlade jordbruksutskottet i sitt betänkande 1996/97:JoU19 Jakt och viltvård bl.a. en motion från allmänna motionstiden 1996 som berörde dels att småviltsjakten ovan odlingsgränsen måste vara ekologiskt hållbar och ta hänsyn både till naturskyddets intressen och jägarnas önskan att få bedriva jakt, dels att det är angeläget att följa utvecklingen av vissa rovdjur och deras behov av ripa. Utskottet instämde i vad som anfördes i motionen och påpekade att Sametinget, Jordbruksverket och Naturvårdsverket i april 1996 redovisat ett uppdrag att efter samråd med berörda länsstyrelser, jägarorganisationer och fiskeorganisationer göra en utvärdering av systemet för upplåtelse av rätt till småviltsjakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Utvärderingen har remissbehandlats. Jordbruksutskottet konstaterade vidare att Jordbruksdepartementet i februari 1997 hade en hearing med berörda myndigheter och organisationer. Utskottet hade inhämtat att beslut om hur den fortsatta upplåtelseverksamheten skall utformas skulle komma att fattas under våren 1997. Mot bl.a. denna bakgrund ansåg utskottet syftet med motionen till stor del tillgodosedd. Konstitutionsutskottet har från Jordbruksdepartementet inhämtat att beslut om hur den fortsatta uppplåtelseverksamheten skall utformas ännu inte har fattats, men är att vänta efter årsskiftet 1997/98.
Utskottets bedömning I motion 1996/97:K911 framhålls att rennäringslagen måste ändras så att individuell urminnes hävd skall kunna beaktas. En ändring av reglerna för ripjakten måste också ske. Vidare måste det enligt motionären bestämmas om Sverige skall ratificera ILO:s konvention nr 169. Motionären anser också att upprättandet av en samisk språklag är viktigt. Motionären yrkar att vad som anförts om behovet av en utredning om samernas situation bör ges regeringen till känna. Utskottet konstaterar att regeringen nyligen tillkallat en kommitté med uppdrag att bl.a. göra en översyn av rennäringslagen (dir. 1997:102). Av redogörelsen ovan framgår vidare att frågan om utformningen av den fortsatta upplåtelseverksamheten på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen är under beredning i Regeringskansliet. Regeringen har också nyligen tillkallat en särskild utredare med uppgift att utreda frågan om Sverige kan ratificera ILO:s konvention nr 169 (dir. 1997:103). Minoritetsspråkskommittén kommer vidare inom kort att redovisa sitt arbete med att utreda frågan om Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk. Utskottet har tidigare anfört att det utgår från att detta utredningsarbete kan vara av betydelse för frågan om det samiska språkets ställning. Mot bakgrund av vad som nu sagts konstaterar utskottet att det behov av utredning som framhålls i motionen synes i stort vara tillgodosett genom det utrednings- och beredningsarbete som för närvarande pågår. Motionen avstyrks därför.
Svensk-finskt folkting
Motionerna I motion 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) anförs att det vore av stort värde om riksdagen markerade en positiv inställning till de planer på att bilda ett svensk-finskt folkting som beretts sedan något år tillbaka inom Sverigefinska Riksförbundet. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 3). I motion 1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett sverigefinskt folkting (yrkande 15). Motionärerna anser att den sverigefinska minoriteten bör få möjlighet att genom ett sverigefinskt folkting behandla frågor av betydelse för gruppen. Detta folkting kan anordnas enligt mönster av Sametinget. Varje sverigefinne som så önskar skulle kunna registrera sig som medlem av minoriteten. En sådan registrering behöver enligt motionärerna inte vara offentlig handling när det gäller enskilda individer, men det sammanlagda antalet sverigefinnar kan räknas som underlag för olika åtgärder. Varje sverigefinne som registrerat sig skulle ha rösträtt till folktinget.
Bakgrund I samband med inrättandet av Sametinget erinrade regeringen i proposition 1992/93:32 (bilaga 1, s. 34 f.) om att riksdagen år 1977 vid behandlingen av propositionen om insatser för samerna redovisat sin syn på samernas ställning som etnisk minoritet i Sverige (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289, se ovan s. 15). Regeringen konstaterade att riksdagen vid detta tillfälle klart uttalat sig för att samerna, såsom en del av Sveriges ursprungliga befolkning, intar en särskild ställning i förhållande till andra minoriteter i landet. Regeringen konstaterade vidare att samerna själva hade skapat olika organisationer för att bevaka vad de såg som samiska intressen. Ett mer kraftfullt instrument för främjandet av den samiska kulturens utveckling borde enligt regeringen dock kunna skapas genom en särskild statlig myndighet med överblick över de samiska frågorna, förutsatt att samerna själva engagerades i denna myndighets verksamhet. Regeringen ansåg att myndigheten borde få formen av ett sameting. Vid sin behandling av proposition 1992/93:32 redovisade konstitutionsutskottet riksdagens uttalande år 1977 (bet. 1992/93:KU17). För egen del anförde utskottet att ett inrättande av ett Sameting som en särskild statlig myndighet borde ses mot bakgrund av detta uttalande om att samerna, som en del av Sveriges ursprungliga befolkning, intar en särskild ställning i förhållande till andra minoriteter i landet. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:114).
Utskottets bedömning Utskottet konstaterar att riksdagen i samband med inrättandet av Sametinget markerat att detta tings inrättande borde ses mot bakgrund av riksdagens uttalande år 1977 om att samerna, som en del av Sveriges ursprungliga befolkning, intar en särskild ställning i förhållande till andra minoriteter i landet. Mot denna bakgrund anser sig utskottet inte nu berett att förorda att ett svensk-finskt folkting skall inrättas. Motionerna 1996/97:K427 yrkande 3 och 1996/97:Sf625 yrkande 15 avstyrks således.
De samiska och sverigefinska minoriteternas särställning
Motionen I motion 1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) framhålls att samiska och finska vid sidan av svenska är de äldsta språken i Sverige. Av historiska skäl bör därför de samiska och sverigefinska minoriteterna ha en särställning i det svenska samhället. Det bör inte minst framgå i historie- och samhällskunskapsundervisningen i den svenska skolan. Vad som anförts om de samiska och sverigefinska minoriteternas särställning i det svenska samhället bör enligt motionärerna ges regeringen till känna (yrkande 6).
Bakgrund Regeringen har i förordning om läroplan för det obligatoriska skolväsendet (SKOLFS 1994:1) fastställt den läroplan som framgår av bilagan till förordningen. I läroplanen för det obligatoriska skolväsendet anges som mål att varje elev efter genomgången grundskola bl.a. skall ha förtrogenhet med centrala delar av vårt svenska och nordiska, inklusive det samiska, samt västerländska kulturarv. Även i läroplanen för de frivilliga skolformerna anges att skolan skall sträva mot att varje elev i gymnasieskolans nationella och specialutformade program samt den gymnasiala vuxenutbildningen bl.a. har god insikt i centrala delar av det svenska, nordiska, inklusive det samiska, och västerländska kulturarvet.
Utskottets bedömning Utskottet konstaterar att riksdagen, som redovisats i det föregående, redan år 1977 genom ett uttalande markerat samernas särskilda ställning som en del av Sveriges ursprungliga befolkning. Av den tidigare redogörelsen framgår vidare att riksdagen har godtagit regeringens ställningstagande i skrivelsen 1994/95:1 om att finska språket har en särställning i det svenska samhället. Som nämnts ovan har det också i läroplanen för såväl grundskolan som gymnasieskolan och andra frivilliga skolformer lagts fast mål för undervisningen som innebär att eleverna skall ha insikt i bl.a. centrala delar av vårt svenska och nordiska, inklusive det samiska, kulturarv. Utskottet utgår därutöver från att arbetet i Minoritetsspråkskommittén kan ha betydelse för den aktuella frågan. Mot denna bakgrund anser utskottet att det saknas anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av vad som anförs i motion 1996/97:Sf625 yrkande 6. Motionen avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande Europarådskonventioner om minoritetsspråk m.m. att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K322 yrkande 1 och 1997/98:K344 yrkande 1, 2. beträffande representationen i Minoritetsspråkskommittén att riksdagen avslår motion 1997/98:K344 yrkande 3, 3. beträffande tilläggsdirektiv till Minoritetsspråkskommittén att riksdagen avslår motion 1997/98:K344 yrkande 4, 4. beträffande samisk språklag att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K427 yrkande 7, 1996/97: K918 yrkande 2, 1997/98:K344 yrkande 2, delvis, och 1997/98:K524 yrkande 3, 5. beträffande skrivelse om finska språkets ställning att riksdagen avslår motion 1996/97:K427 yrkande 4, 6. beträffande åtgärder för att höja finska språkets status att riksdagen avslår motion 1996/97:K427 yrkande 5, 7. beträffande finska språkets status som minoritetsspråk att riksdagen avslår motion 1997/98:K322 yrkande 2, 8. beträffande minoritetsspråkens behov av IT-standard att riksdagen avslår motion 1997/98:K336, 9. beträffande ILO:s konvention nr 169 att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K918 yrkande 3, 1997/98: K344 yrkande 2, delvis, 1997/98:K524 yrkande 4 och 1997/98:U412 yrkande 1, 10. beträffande samernas rättsliga ställning att riksdagen avslår motion 1996/97:K427 yrkande 6, 11. beträffande Sametingets status att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K427 yrkande 8, 1996/97: K918 yrkande 1 och 1997/98:K524 yrkande 1, 12. beträffande samernas ställning i Nordiska rådet att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K918 yrkande 4 och 1997/98:K524 yrkande 5, res. (v, mp) 13. beträffande utredning om samernas situation att riksdagen avslår motion 1996/97:K911, 14. beträffande svensk-finskt folkting att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K427 yrkande 3 och 1996/97:Sf625 yrkande 15, 15. beträffande de samiska och sverigefinska minoriteternas särställning att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf625 yrkande 6.
Stockholm den 4 november 1997
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m) och Ann-Kristin Føsker (fp).
Reservation
Samernas ställning i Nordiska rådet (mom. 12) Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Som redovisats? och slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse: Utskottet konstaterar att samerna sedan en tid har observatörsstatus i Nordiska rådet. Enligt utskottets mening finns det dock anledning att nu ytterligare stärka samernas ställning i de nordiska länderna genom att anta dem som fullvärdiga medlemmar i rådet. Utskottet anser därför, i enlighet med vad som anförs i motionerna 1996/97:K918 yrkande 4 och 1997/98:K524 yrkande 5, att Sverige i Nordiska rådet bör verka för att samerna i de nordiska länderna erkänns som ursprungsbefolkning och ges medlemskap i rådet. Motionerna bör således bifallas.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse: 12. beträffande samernas ställning i Nordiska rådet att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K918 yrkande 4 och 1997/98:K524 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motioner från allmänna motionstiden 1996..............1 Motioner från allmänna motionstiden 1997..............2 Utskottet.............................................3 Minoritetsspråk 3 Europarådskonventioner om minoritetsspråk m.m. 3 Motionerna 3 Bakgrund 3 Utskottets bedömning 5 Samisk språklag 6 Motionerna 6 Bakgrund 7 Utskottets bedömning 8 Finska språkets ställning 8 Motionerna 8 Bakgrund 9 Utskottets bedömning 10 Minoritetsspråkens behov av IT-standard 11 Motionen 11 Bakgrund 12 Utskottets bedömning 13 ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder 13 Motionerna 13 Bakgrund 13 ILO:s konvention nr 169 13 Tidigare behandling i riksdagen 14 Utredning om ratificering av ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder 16 Utskottets bedömning 17 Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen 17 Motion 17 Bakgrund 17 Gällande grundlagsbestämmelser 17 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen 18 Tidigare riksdagsbehandling 18 Utskottets bedömning 19 Sametingets status 19 Motionerna 19 Bakgrund 20 Gällande bestämmelser 20 Tidigare riksdagsbehandling 20 Utredning om en ny rennäringspolitik samt en översyn av stödet till rennäringen och samisk kultur, rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen, m.m. 21 Utskottets bedömning 21 Samernas ställning i Nordiska rådet 21 Motionen 21 Tidigare riksdagsbehandling 22 Utskottets bedömning 23 Utredning om samernas situation 23 Motionen 23 Bakgrund 24 Utskottets bedömning 24 Svensk-finskt folkting 25 Motionerna 25 Bakgrund 25 Utskottets bedömning 26 De samiska och sverigefinska minoriteternas särställning 26 Motionen 26 Bakgrund 26 Utskottets bedömning 26 Hemställan 27 Reservation..........................................28 Samernas ställning i Nordiska rådet (mom. 12) 28