Mellanöstern
Betänkande 1993/94:UU2
Utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU2
Mellanöstern
Innehåll
1993/94 UU2
Ärendet
I detta betänkande behandlas ett antal motionsyrkanden angående den israelisk-arabiska konflikten, den pågående fredsprocessen och förhållandena i ockuperade arabiska områden i Mellanöstern.
Motionerna
1992/93:U614 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ökat svenskt stöd ges åt fredsprocessen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att en särskild arbetsgrupp för mänskliga rättigheter upprättas i anslutning till den internationella fredskonferensen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige förklarar sig berett att ta ett särskilt ansvar för denna arbetsgrupps verksamhet, 4. att riksdagen hos regeringen begär en särskild redogörelse till riksdagen för de kränkningar som företagits mot folkrätten och konventioner om mänskliga rättigheter i Israel, östra Jerusalem, Gaza och Västbanken, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att all tortyr och annan brutal behandling liksom alla deportationer upphör, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla deporterade fritt får återvända till sina hem samt att deportationerna upphör, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla politiskt frihetsberövade friges genom en amnesti, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla nya bosättningar på ockuperade områden upphör, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla skolor och universitet öppnas för undervisning.
1992/93:U647 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN verkar för att FN övertar administrationen av de ockuperade områdena till dess den palestinska staten är verklighet, 2. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN verkar för att FN går in i fredsförhandlingarna och leder dessa, 3. att riksdagen hos regeringen begär att den -- om fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinier avslutas utan att en palestinsk stat blivit resultatet av dessa -- i FN verkar för att sanktioner vidtas mot Israel.
Utskottet
Bakgrund
Riksdagen har under en följd av år haft anledning att behandla konflikterna i Mellanöstern samt de förslag som framlagts för att söka lösa dessa. I centrum för uppmärksamheten har ofta stått relationerna mellan Israel, det palestinska folket och de omgivande arabstaterna. I regionen finns emellertid också politiska och ekonomiska motsättningar som inte har anknytning till staten Israel.
Den israelisk-arabiska konflikten har stått på Förenta nationernas dagordning sedan 1947. Dagen efter det att Israel förklarat sig självständigt 1948 inledde omgivande arabiska stater ett anfallskrig mot Israel. I de separata stilleståndsavtal som slöts 1949 mellan Israel och Egypten, Libanon, Transjordanien och Syrien erhöll Israel delar av de områden som enligt FN:s ursprungliga delningsplan avseende Palestina skulle ingå i en arabisk stat, bl.a. Galiléen, Negev och en landsremsa som förband erhållna kustområden med Jerusalems västra delar.
Av övriga områden, som enligt FN:s delningsplan skulle ingå i en arabisk stat, ockuperades Gazaremsan av Egypten och Västbanken av Transjordanien, som samtidigt ändrade sitt namn till Jordanien. I april 1950 annekterades Västbanken formellt av Jordanien. Gazaremsan, som kom under egyptisk ockupation i väntan på en slutlig lösning av Palestinafrågan, administrerades av, men kom formellt aldrig att införlivas med, Egypten. Jerusalem, som enligt FN:s delningsplan avsetts bli internationaliserat område, delades mellan Israel och Jordanien.
Det inledande angreppet på Israel har följts av flera väpnade konflikter i området liksom av ansträngningar från arabländernas sida att på olika sätt söka isolera Israel, exempelvis genom en handelsbojkott. I sexdagarskriget 1967 erövrade Israel såväl Västbanken, inkl. östra Jerusalem och Gazaremsan, som Sinai och de syriska Golanhöjderna. Israels därpå följande annektering av östra Jerusalem samt Golanhöjderna har inte vunnit internationellt erkännande.
Efter kriget år 1967 antog säkerhetsrådet resolution 242 om en lösning som baserar sig dels på israeliskt tillbakadragande från territorier som ockuperades under kriget, dels på varje stats rättighet att leva i fred inom säkra och erkända gränser. I en ytterligare resolution, nr 338, som antogs efter kriget i oktober 1973, uppmanas samtliga parter att upphöra med all stridsverksamhet, att följa resolution 242 och att inleda förhandlingar om en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern. Dessa båda resolutioner är fortfarande grundvalen för en lösning av konflikten. Ingen av dem uppmärksammar frågan om det palestinska folkets anspråk.
Den palestinska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) bildades 1964 och accepterades 1974 av Arabförbundet som den enda legitima representanten för den palestinska befolkningen. PLO hade ursprungligen en helt annorlunda karaktär än i dag. Organisationen skapades av Arabförbundet och uppfattades av de palestinier, som då redan var organiserade i olika motståndsrörelser riktade mot Israel, som ett försök från de arabiska staterna att kontrollera palestinierna.
Den 26 mars 1979 undertecknades ett fredsavtal mellan Israel och Egypten baserat på den s.k. Camp David-överenskommelsen av 1978. Denna innehöll två principdeklarationer: i den ena aviserades fredsavtalet mellan Israel och Egypten; den andra deklarationen förutskickade införande av "autonomi" och tillbakadragande av Israels militära administration på Västbanken och i Gaza. Enligt överenskommelsen skulle fem års "autonomi" följas av förhandlingar om de ockuperade områdenas slutgiltiga status.
En följd av fredsavtalet blev att Israel drog sig tillbaka från Sinaihalvön, som erövrats av Israel i sexdagarskriget 1967, och att diplomatiska relationer upprättades mellan Egypten och Israel 1980. Samtalen om palestinsk autonomi kom emellertid inte att leda till några genombrott.
Israel ockuperade fortsättningsvis Västbanken, inkl. östra Jerusalem, Gaza samt Golanhöjderna. År 1981 förklarade Israel Golanhöjderna och östra Jerusalem som annekterade. Enligt israelisk mening har Jerusalem alltid varit Israels huvudstad, ett förhållande som inte har accepterats av världssamfundet.
Efter Israels invasion i Libanon i juni 1982 uppmanade säkerhetsrådet Israel i resolution 509 att omedelbart och villkorslöst dra tillbaka sina trupper från Libanon. Huvuddelen av de israeliska styrkorna drogs tillbaka 1985, men Israel har fortfarande en militär närvaro i den av Israel upprättade s.k. säkerhetszonen i sydligaste Libanon. Zonen syftar till att skapa en buffert mellan Israel och de palestinska baser i södra Libanon varifrån Israel vid flera tillfällen attackerats.
Under 1980-talets intensifierade invandring till Israel från Sovjetunionen strävade judiska nationalister efter att de nya immigranterna till stor del skulle bosätta sig på Västbanken. Den dåvarande israeliska regeringen sanktionerade, trots internationella fördömanden, utbyggnaden av judiska bosättningar såväl på Västbanken som i Gaza och på Golanhöjderna.
I praktiken innebär den av FN uttryckta uppfattningen om de ockuperade områdenas status att Israels regering inte erkänt tillämpningen på områdena av fjärde Genèvekonventionen av 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid. En rad åtgärder som Israel vidtagit -- utöver upprättandet av bosättningar även t.ex. kollektiva bestraffningar och deportation av icke önskvärda personer -- strider mot konventionen.
Den palestinska befolkningen på Västbanken beräknas uppgå till mellan 1,1 och 1,4 miljoner invånare. I Gaza uppgår den palestinska befolkningen till ca 800 000 personer. I östra, ockuperade Jerusalem uppskattas invånarantalet till ca 150 000 palestinier och till ungefär lika många israeler. För närvarande beräknas omkring 115 000 israeliska bosättare leva på Västbanken och 5 000 i Gaza.
De palestinska kraven på rätt till självbestämmande, inkl. rätten att bilda en egen stat, och befolkningens reaktion på lidandet under ockupationen har sedan 1987 kommit till uttryck i en folkresning, intifadan, som den israeliska regeringen, med delvis folkrättstridiga medel, har sökt slå ner. Palestiniernas politiska roll har även kommit att accentueras sedan Jordanien i juli 1988 helt avstått från anspråk på de områden som ockuperades 1967. PLO slog i november 1988 in på en politisk linje som innebar att man erkände resolutionerna 242 och 338 samt Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser och därmed principen om en tvåstatslösning. Sedan PLO-ledaren Arafat i FN:s generalförsamling preciserat PLO:s politik på bl.a. dessa punkter, inledde Förenta staterna en dialog med PLO. Diplomatiska ansträngningar av bl.a. Sveriges dåvarande utrikesminister Andersson bidrog till att denna dialog kunde inledas. Dialogen avbröts dock av den amerikanska regeringen 1990 med hänvisning till terrordåd som PLO ej tog avstånd från.
FN:s generalförsamling har i flera års tid i resolutioner fördömt Israels politik och de åtgärder, vilka enligt församlingens uppfattning innebär brott mot de mänskliga rättigheter som tillkommer det palestinska folket på de ockuperade områdena, inkl. Jerusalem. År 1975 antog generalförsamlingen en resolution i vilken sionism likställs med rasism. Denna återkallades 1991 av FN:s 46:e generalförsamling.
FN har särskilt fördömt sådana åtgärder som den israeliska arméns och bosättares beskjutning av försvarslösa civila palestinier, deportation av palestinier, konfiskering av egendom, förstörelse av hus, införande av ekonomiska restriktioner m.m. Det palestinska upproret, intifadan, har enligt många iakttagare ökat det politiska trycket på parterna att uppnå en fredlig lösning av konflikten.
Det kalla krigets slut förändrade förutsättningarna för en bestående fredsordning i Mellanöstern. Skälen härför var flera. Kriget i Persiska viken 1990--1991 innebar en delvis ny maktbalans i regionen. PLO:s ställningstagande för Irak i konflikten medförde att många palestinier tvingades lämna Kuwait och andra arabstater runt Persiska viken. Därmed minskade också drastiskt de ekonomiska bidrag till PLO som traditionellt kommit organisationen till del.
Den israeliska begäran om amerikanska lånegarantier på 10 miljarder dollar var en annan viktig faktor. Israel begärde krediter för att bl.a. kunna ta emot det stora antal, närmare en halv miljon, invandrare som under 1990-talets första år immigrerat från f.d. Sovjetunionen till Israel. Förenta staterna ställde som villkor för krediterna att Israel omedelbart stoppade utbyggnaden av bostäder för judiska bosättare i de ockuperade områdena. Först efter det att Israels nya regering tillkännagivit en frysning av nybyggnationen biföll den amerikanska kongressen Israels begäran om lånegarantier.
Efter omfattande förberedande insatser främst från amerikansk sida kunde en regional Mellanösternkonferens inledas i Madrid i oktober 1991. Konferensen innebar att Israel och dess närmaste arabiska grannländer, Syrien, Libanon och Jordanien, för första gången samtalade med varandra om fred. Samtidigt inleddes en dialog mellan israeler och palestinier.
Förhandlingarna har förts i en bilateral och en multilateral del. Syftet med de bilaterala förhandlingarna har varit att uppnå en varaktig fred mellan parterna, medan de mulitlaterala samtalen syftat till att konsolidera denna genom att fylla freden med ett konkret innehåll. Förenta staterna och Sovjetunionen, senare Ryssland, har stått som sponsorer för hela fredsprocessen.
De bilaterala samtalen har löpt längs två spår som berör dels Israel och dess arabiska grannländer (Syrien, Libanon, Jordanien), dels samlevnaden mellan israeler och palestinier. De multilaterala samtalen förs i fem olika ämnesinriktade arbetsgrupper som behandlar frågor av regional betydelse: 1) säkerhets- och rustningskontroll, 2) ekonomiskt samarbete, 3) flyktingfrågor, 4) miljöfrågor och 5) vattenresurser. Sverige deltar i samtliga arbetsgrupper. I arbetsgruppen för flyktingproblem har Sverige sedan oktober 1993 ansvar för samordningen av frågor som gäller barnens välfärd i Mellanöstern.
Det israeliska arbetarpartiet segrade i valet i juni 1992 bl.a. på löften om pragmatiska lösningar i fredssamtalen. Den nya koalitionsregeringen, som också omfattar fredsgrupperingen Meretz och det religiösa partiet Shas, betonade i uttalanden att samlevnaden mellan palestinier i de ockuperade områdena och Israel utgör kärnan i en fredsprocess. Den israeliska regeringens beslut i december 1992 att deportera drygt 400 palestinier som anklagas för samröre med fundamentalistiska terrorister, innebar en kris i fredssamtalen. Samtalen kunde dock, efter bl.a. omfattande amerikansk diplomati, återupptas i april 1993.
De bilaterala överläggningarna har alltmer kommit att fokusera på frågan om en länk mellan diskussionerna om en palestinsk interimsförvaltning och ett territoriellt slutmål. Inför inledandet av en ny omgång bilaterala överläggningar i augusti 1993 tillkännagavs att en rad icke-offentliga möten ägt rum sedan början av året mellan representanter för Israels regering och för PLO. Sedemera har framkommit att bl.a. Norges utrikesminister Holst spelat en central roll i ansträngningarna att gjuta nytt liv i fredsprocessen.
Direktkontakterna mellan Israel och PLO har hittills resulterat i flera betydelsefulla genombrott i förhandlingarna. Den 9 september utväxlade Israels premiärminister Rabin och PLO:s ordförande Arafat brev i vilka parterna ömsesidigt erkänner varandra och PLO tar avstånd från terrorism. Breven liksom en principöverenskommelse om fred undertecknades i Washington den 13 september. Förenta staterna tillkännagav samtidigt sin avsikt att återuppta dialogen med PLO. Överenskommelsen bygger i väsentliga avseenden på de principer som slogs fast i 1978 års Camp David-överenskommelse.
Överenskommelsen mellan Israel och PLO, som godkänts av Israels parlament, Knesset, och PLO:s centralråd och därmed formellt trädde i kraft den 13 oktober, innebär att palestinierna ges begränsat självstyre under en femårsperiod i Gaza och i staden Jeriko på Västbanken. I tidsplanen ingår att de israeliska trupperna skall dras tillbaka från Gaza och Jeriko samt tätbefolkade områden på Västbanken senast tre månader efter det att avtalet trätt i kraft. Hur omfattande truppreträtten skall bli och vilka befogenheter israelerna och palestinierna skall ha är föremål för förhandlingar mellan parterna. Det förutsätts att palestinsk polis börjar ta ansvar för säkerheten i Gaza och Jeriko. Trupptillbakadragandet skall vara helt avslutat senast den 13 april 1994.
Enligt överenskommelsen skall ett gemensamt israeliskt-palestinskt råd bildas för att leda ekonomiska utvecklingsprogram för Gaza och Jeriko. Överenskommelsen stipulerar vidare hållandet av val bland palestinierna inom nio månader, eller senast den 13 juli 1994, i syfte att rösta fram ett råd som skall svara för utbildning, ekonomisk utveckling, miljövård, skatter och socialvård. I valet skall palestinier från alla de ockuperade områdena, inkl. östra Jerusalem, delta. Två år efter överenskommelsens undertecknande, eller senast den 13 december 1995, skall förhandlingar om en permanent lösning inledas. Frågan om Jerusalems framtida status skall diskuteras i denna fas av förhandlingarna. Målet för dessa skall vara undertecknandet av ett fredsavtal för samtliga ockuperade områden senast tre år därefter, dvs. den 13 december 1998.
Överenskommelsen mellan Israel och PLO följdes den 14 september av undertecknandet av ett avtal mellan Israel och Jordanien, vilket lägger fast en dagordning för fortsatta samtal mellan länderna. Avtalet utgör den första formella överenskommelsen mellan Israel och ett arabland sedan fredsuppgörelsen med Egypten 1979. Därefter har avtal också slutits mellan Israel och Marocko. Förhoppningen finns att ytterligare avtal skall kunna undertecknas inom kort, i första hand med Syrien om Golanhöjderna.
Fredsavtalet mellan Israel och PLO har fått betydande internationellt stöd. Vid en konferens i Washington den 1 oktober utlovade 45 länder sammanlagt 2 miljarder dollar (16 miljarder kronor) under en femårsperiod till stöd för olika insatser och utvecklingprojekt i Gaza och på Västbanken. EG, Förenta staterna, Japan och Saudiarabien hör till dem som utfäst mest pengar till stöd för överenskommelsen.
Israel och Jordanien beslutade i samband med Washingtonkonferensen att skapa en gemensam ekonomisk kommitté för samarbete i ekonomiska frågor och miljöfrågor. Denna skall börja arbeta innan de formella fredsförhandlingarna resulterat i en överenskommelse. En del av de pengar som utfästes i Washington skall via denna kommitté slussas vidare till Jordanien, som har en betydande palestinsk befolkning.
Sverige lovade öka sitt stöd under 1993/94 med 30 % eller 50 miljoner kronor. Redan tidigare har Sverige varit ett av de aktivaste länderna i områdena genom sina betydande bilaterala bidrag samt bidrag till FN:s särskilda organisation för palestinaflyktingar, UNRWA, och andra hjälporganisationer. En del av de nya medlen kommer att ges till den Världsbanksfond som inrättats till stöd för fredsöverenskommelsen. Sverige planerar också att kanalisera medel genom FN och bilateralt. Utrikesminister af Ugglas framhöll i sitt anförande i Washington bl.a. betydelsen av att etablera och stärka palestinska institutioner som gradvis kan överta och genomföra mer och mer av biståndsprogrammen.
I delar av arabvärlden har PLO:s ordförande Arafat kritiserats för att ha gjort för stora eftergifter mot Israel. I en slutkommuniké från sitt utrikesministermöte i Kairo den 19--20 september välkomnar Arabförbundet dock uppgörelsen mellan Israel och PLO, men framhåller samtidigt att "avtalet snabbt måste följas upp av andra åtgärder". Som exempel nämns i kommunikén israeliskt tillbakadragande från bl.a. ockuperat syriskt och libanesiskt område.
Stöd till fredsprocessen
Sammanfattning av motionsyrkandena
I motion U614 (s) från allmänna motionstiden anförs att fredsprocessen i Mellanöstern erfordrar större internationell uppmärksamhet och stöd. I motionens yrkande 1 begärs att Sverige för egen del och tillsammans med övriga nordiska länder skall spela en pådrivande roll i kontakterna med samtliga berörda parter. I yrkande 2 föreslås att Sverige bör ta initiativ för att en särskild arbetsgrupp för mänskliga rättigheter kommer till stånd i anslutning till den internationella fredskonferensen. I motionens yrkande 3 begärs att Sverige skall förklara sig berett att ta ett särskilt ansvar för denna arbetsgrupps verksamhet.
I motion U647 (s) -- också den från allmänna motionstiden -- anförs att regeringen av riksdagen bör ges i uppdrag att noga följa de förhandlingar som pågår mellan Israel och palestinier. Enligt motionärerna borde FN spela en betydligt mer aktiv roll i fredsprocessen än vad som för närvarande är fallet. FN borde omedelbart ta över administrationen av de ockuperade områdena för att garantera den palestinska befolkningens säkerhet och påbörja uppbyggandet av ett samhälle utan våld. FN borde också, menar motionärerna, vara det organ som leder och driver på förhandlingarna för att åstadkomma en fredlig lösning av Israel--Palestina-konflikten. I motionens yrkanden 1 och 2 anförs att regeringen borde driva dessa krav i FN. I motionens yrkande 3 föreslås att regeringen -- om fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinier avslutas utan att en palestinsk stat blivit resultatet av dessa -- i FN skall verka för att sanktioner vidtas mot Israel.
Utskottets överväganden
Utskottet välkomnar den senaste tidens positiva utveckling av fredsprocessen i Mellanöstern. Beslutet om ömsesidigt erkännande av Israel och PLO innebär ett historiskt genombrott i en komplex och svårlöst konflikt. Det är utskottets förhoppning att fredsuppgörelsen mellan Israel och PLO skall innebära att ett avgörande steg tagits i riktning mot en varaktig och allomfattande fred i regionen. En positiv faktor är även den överenskommelse om fortsatta förhandlingar som slutits mellan Israel och Jordanien. Ytterligare avtal, i första hand mellan Israel och Syrien samt mellan Israel och Libanon, är en förutsättning för att etablera ömsesidigt förtroende och samarbete mellan parterna i den fortsatta processen och därmed för möjligheten av en varaktig fredsordning i området.
Utskottet har i tidigare betänkanden, senast i betänkande 1992/93:UU2, framhållit att en bestående lösning på den israelisk-arabiska konflikten förutsätter en varaktig och allomfattande uppgörelse mellan Israel och dess grannar, inkl. det palestinska folket. Sveriges inställning till konflikten baserar sig på principen om folkens rätt till självbestämmande. Det palestinska folket har enligt denna uppfattning rätt till självbestämmande och rätt till att upprätta en egen stat.
Sverige ger sitt självklara stöd till FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338, med den därav följande principen om land för fred. En fredsuppgörelse måste innebära att Israel efter förhandlingar drar sig tillbaka från de år 1967 ockuperade områdena, dvs. Västbanken (inkl. östra Jerusalem), Golanhöjderna samt Gaza, samtidigt som Israels grannar måste erkänna den israeliska statens rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser. Frågan om Jerusalems ställning måste enligt svensk uppfattning inkluderas i en allomfattande fredsuppgörelse.
Det genombrott som nu skett i fredsförhandlingarna om Mellanöstern innebär glädjande nog att betydelsefulla steg tagits i riktning mot en lösning av konflikten som baserar sig på dessa principer.
Processen i riktning mot fred i Mellanöstern riskerar givetvis även framdeles att drabbas av bakslag och motgångar. En bedömning av framstegstakten i processen måste därför enligt utskottets uppfattning alltjämt ske mot bakgrund av konfliktens komplexitet och långa historia. Det genombrott i förhandlingarna som nu skett innebär en ny dynamik i processen som sannolikt borgar för dess fortlevnad.
Utskottet noterar att svensk Mellanösternpolitik även fortsättningsvis har som övergripande mål att, genom stöd till fredsprocessen, bidra till att fred och säkerhet uppnås i området. I förhandlingsprocessen förutsätts parterna själva vara den drivande kraften, vilket inte hindrar att även Sverige har en roll att spela för att främja fredsprocessen.
Grundläggande för Sveriges möjligheter härvidlag är att upprätthålla öppna och positiva kontakter med alla inblandade parter. Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att utrikesminister af Ugglas och andra statsråd under 1992 och 1993 upprätthållit det traditionellt livliga besöksutbytet mellan Sverige och exempelvis Israel, de ockuperade områdena samt Egypten.
Utskottet noterar att den svenska regeringen inte försummat att påtala de hot, verkliga och potentiella, som föreligger mot fredsprocessen. Exempelvis klargjordes vid ett flertal tillfällen, bl.a. vid bilaterala samtal och i det gemensamma nordiska inlägg som hölls vid mötet med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna den 4 februari i år, den svenska åsikten att deportationen av över 400 palestinier i december 1992 ägt rum i strid med den fjärde Genèvekonventionen. Likaså har från svensk sida uttryckts djup oro över den våldsanvändning som utövas av extremistiska grupper, vilka vill skada fredsprocessen.
Utskottet noterar vidare de nordiska utrikesministrarnas uttalande den 1 september 1993 i vilket bl.a. påtalas det hot mot freden och fredsansträngningarna som utgörs av den ekonomiska krisen i de ockuperade områdena. I uttalandet betonas behovet av ett brett och omfattande internationellt bistånd för att skapa ett livskraftigt palestinskt självstyre och en bärkraftig ekonomisk utveckling i de ockuperade områdena. Ministrarna framhåller vidare den roll som UNRWA, UNDP, andra FN-organ samt Världsbanken har att spela i de internationella ansträngningarna för att befästa och föra den fortsatta fredsprocessen framåt.
Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former fortsätter att stödja fredsprocessen och konkret bidrar till att den fredsplan som nu antagits kan förverkligas.
Med det anförda får motion U614 (s) yrkande 1 anses besvarat.
Utskottet noterar att utomregionala stater som Sverige även fortsättningsvis kan spela en konstruktiv roll för fredsprocessen genom att delta i de multilaterala fredssamtalen. Dessa samtal har som huvudsyfte att lägga grunden till ett framtida fredsscenario på basis av en regional helhetssyn. Sverige deltar i alla fem arbetsgrupperna och avser att alltmer konkret söka främja fredsprocessen på detta viktiga parallellspår till de bilaterala överläggningarna.
Det är enligt utskottets uppfattning önskvärt att respekten för mänskliga rättigheter blir ett viktigt element i en framtida fredsordning. Det är därför med tillfredsställelse som utskottet noterar att Sverige förklarat sig berett att vara värd för en multilateral arbetsgrupp för mänskliga rättigheter. En förutsättning för att arbetsgruppen skall komma till stånd är givetvis att de inblandade parterna själva är överens om detta. Vidare noterar utskottet att Sverige förklarat sig berett att stödja även andra initiativ som kan bli aktuella för att främja de mänskliga rättigheterna i Mellanöstern. Frågan om valövervakning kan eventuellt bli aktuell i samband med upprättandet av ett övergångsstyre i Gaza och Jeriko eller, i ett senare skede, vad avser de ockuperade områdena som helhet. Enligt utskottet bör Sverige då vara berett att bidra med valobservatörer.
Därmed betraktar utskottet motion U614 (s) yrkandena 2--3 besvarade med vad utskottet anfört.
Huvudsponsorerna av fredskonferensen om den israelisk-arabiska konflikten -- Förenta staterna och Sovjetunionen, numera Ryssland -- var tidigare mycket återhållsamma beträffande möjligheterna att mer aktivt engagera FN i fredsprocessen. Sponsorernas uppfattning har varit -- och är alltjämt -- att det främst ankommer på parterna själva att föra processen framåt. De ansträngningar som gjorts för att finna en formel för en mer central roll för FN i överläggningarna har resulterat i att FN eller dess underorgan sedan hösten 1992 agerar som fullvärdiga deltagare i de multilaterala arbetsgrupperna.
Därmed får motion U647 (s) yrkande 2 anses besvarat.
I yrkandena 1 och 3 i motion U647 (s) väcks frågan om FN-administration av de ockuperade områdena samt om FN-sanktioner mot Israel om fredsförhandlingarna skulle avslutas utan att en palestinsk stat upprättas. Utskottet konstaterar att dessa frågor saknar aktualitet mot bakgrund av de framsteg som nyligen gjorts i fredsförhandlingarna.
Utskottet avstyrker därför motion U647 (s) yrkandena 1 och 3.
Förhållandena i de ockuperade områdena
Sammanfattning av motionsyrkandena
I motion U614 (s) ges ett flertal exempel på kränkningar av folkrätten och de mänskliga rättigheterna i Israel och i av Israel ockuperade områden. Motionärerna noterar förekomsten av bl.a. administrativt frihetsberövande, deportationer, tortyr och annan brutal behandling. I motionen sägs att nya bosättningar i ockuperade områden har minskat, men inte helt upphört, trots att dessa står i strid med internationell rätt. I motionens yrkande 4 föreslås att riksdagen hos regeringen skall begära en särskild redogörelse till riksdagen för de kränkningar som företagits mot folkrätten och konventioner om mänskliga rättigheter i Israel, östra Jerusalem, Gaza och Västbanken.
I motionens yrkande 5 begärs att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att all tortyr och annan brutal behandling liksom alla deportationer måste upphöra. I yrkande 6 upprepas kravet på att deportationerna skall upphöra samt att alla deporterade skall få möjlighet att fritt återvända till sina hem. Enligt motionärerna måste lägren för s.k. administrativt frihetsberövade läggas ned och amnesti beviljas dem som varit föremål för denna form av bestraffning (yrkande 7). I yrkandena 8 och 9 anförs att riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna att alla nya bosättningar på ockuperade områden måste upphöra och alla utbildningsanstalter öppnas för undervisning.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i de av Israel ockuperade områdena tills helt nyligen varit allvarlig. Under 1992 och huvuddelen av 1993 syntes ingen förbättring ha skett trots de pågående fredsförhandlingarna och de av den tillträdande israeliska regeringen vidtagna förtroendeskapande åtgärderna. Utskottet anser att uppgifterna om ökat våld under 1992/93 i de ockuperade områdena är oroande. Kränkningar av mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt har ägt rum i form av terrorhandlingar mot civila, frihetsberövanden utan rättegång, deporteringar, olika former av kollektiv bestraffning och tortyr. Den fjärde Genèvekonventionen om skydd för civilbefolkningen under krig och ockupation är, som även understrukits ovan, enligt svensk uppfattning tillämplig på de ockuperade områdena. Brott mot konventionen har varit vanligt förekommande i dessa områden.
Utskottet konstaterar att de tragiska brott mot mänskliga rättigheter som drabbar såväl palestinier som israeler bottnar i den pågående konflikten. Läget komplicerades ytterligare av den israeliska regeringens beslut den 31 mars 1993 att genomdriva en avspärrning av Västbanken och Gaza.
Stängningen av gränserna till de ockuperade områdena motiverades av Israel av säkerhetsskäl i syfte att stävja en växande våg av terrordåd inom det egentliga Israel. Våldsupptrappningen ansågs nödvändiggöra säkerhetsåtgärder, bl.a. för att inte undergräva den israeliska regeringens möjligheter att göra framsteg i fredsprocessen. Över 100 000 palestinier i de ockuperade områdena arbetade tidigare inne i Israel. Dessa berövades genom avspärrningen sin försörjning, vilket har drabbat många palestinier hårt. En politisk -- om än sannolikt inte avsedd -- bieffekt av avstängningen har emellertid varit att den territoriella avgränsningen av en framtida palestinsk statsbildning därmed framträder klarare. Även sedan fredsavtalet mellan Israel och PLO undertecknats har den israeliska regeringen, med anförande av säkerhetsskäl, låtit temporärt spärra av de ockuperade områdena. Så har skett bl.a. i anslutning till firandet av den judiska försoningshögtiden, Yom Kippur.
Den svenska uppfattningen om läget avseende de mänskliga rättigheterna i de ockuperade områdena har, som också noterats tidigare av utskottet, kommit till uttryck i ett gemensamt nordiskt inlägg vid mötet med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna 1993. Vid mötet stödde Sverige dessutom genom medförslagställarskap en resolution som krävde att Israel fullt ut upphör med bosättningarna på de ockuperade områdena. FN kommer i framtiden att få en ökad roll i bevakningen av de mänskliga rättigheterna i de ockuperade områdena, genom tillsättandet av en rapportör. Mot bakgrund av våldsupptrappningen i områdena kan en sådan enligt utskottets uppfattning komma att fylla en viktig funktion.
MR-situationen försämrades även i södra Libanon under sommaren 1993 som en följd av Hizbollah-gerillans attacker mot norra Israel och den israeliska regeringens vedergällningsaktioner mot gerillan. Utskottet noterar att utrikesminister af Ugglas i uttalanden understrukit att dessa aktioner på ett oacceptabelt sätt drabbat Libanons befolkning och kränkt Libanons suveränitet. Utskottet noterar att den svenska synen på såväl deportationen av drygt 400 palestinier i december 1992 som andra kränkningar av mänskliga rättigheter i de ockuperade områdena har framlagts med eftertryck ett flertal gånger under årets lopp. Sverige gav sitt stöd till resolution 799, i vilken krävdes att de deporterade skulle tillåtas återvända omedelbart. Utskottet noterar att Israels regering tillkännagivit att samtliga deporterade kommer att få möjlighet att återvända till sina hem i de ockuperade områdena före 1993 års utgång.
Främjandet av respekten för mänskliga rättigheter utgör enligt utskottets uppfattning en fundamental del av arbetet för internationell fred och säkerhet. Det är endast genom fortsatta förhandlingar som en bestående lösning av den långvariga konflikten i Mellanöstern kan uppnås. Utskottet noterar med tillfredsställelse att den israeliska regeringen aviserat avsikten att frige ett stort antal -- över 4 000 -- palestinska fångar, under förutsättning att fredsavtalet leder till fortsatt israelisk-palestinsk avspänning.
Utskottet vill framhålla att det är av central vikt att de överenskommelser som hittills uppnåtts även snarast leder till konkreta förbättringar av det dagliga livet i de ockuperade områdena. Fredsavtalet kan förhoppningsvis på sikt också leda till att många av de palestinier som sedan årtionden lever i flyktingläger i Jordanien, Syrien och Libanon skall få möjlighet att återvända till sina ursprungliga hemorter. Många våldshandlingar under senare tid kan relateras till det motstånd mot fredsförhandlingarna som extremistiska grupper står för. Det är utskottets förhoppning att denna tendens skall vändas när konkreta resultat av förhandlingarna blir märkbara.
Respekten för mänskliga rättigheter utgör en av de principiella grundvalarna för utformningen av svensk Mellanösternpolitik. Utskottet utgår från att regeringen på lämpligt sätt fortsätter att verka för att de mänskliga rättigheterna respekteras i hela området. Därmed gagnas också den fortsatta fredsprocessen i Mellanöstern.
Med det ovan anförda får motion U614 (s) yrkandena 5--9 anses besvarade.
I motion U614 (s) yrkande 4 föreslås att riksdagen hos regeringen skall begära en särskild redogörelse till riksdagen för de kränkningar mot folkrätten och MR-konventionerna som äger rum i Israel, östra Jerusalem, Gaza och Västbanken. Utskottet konstaterar att Sverige redan stöder flera MR-organisationer som regelbundet rapporterar om MR-brott i Mellanöstern. Därtill kommer den löpande information som lämnas om situationen i Israel och i de ockuperade områdena av Sveriges beskickning i Tel Aviv resp. av generalkonsulatet i Jerusalem, liksom av organisationer som t.ex. Amnesty International och Middle East Watch. Utskottets uppfattning är därför att något behov av en särskild rapport till riksdagen i dessa frågor inte föreligger.
Därmed avstyrks motion U614 (s) yrkande 4.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande Sveriges engagemang i fredsprocessen att riksdagen förklarar motion 1992/93:U614 yrkande 1 besvarat med vad utskottet anfört,
2. beträffande arbetsgrupp för mänskliga rättigheter att riksdagen förklarar motion 1992/93:U614 yrkandena 2 och 3 besvarade med vad utskottet anfört,
3. beträffande FN:s roll att riksdagen förklarar motion 1992/93:U647 yrkande 2 besvarat med vad utskottet anfört samt avslår motion 1992/93:U647 yrkandena 1 och 3,
4. beträffande förhållandena i de ockuperade områdena att riksdagen förklarar motion 1992/93:U614 yrkandena 5, 6, 7, 8 och 9 besvarade med vad utskottet anfört,
5. beträffande särskild redogörelse till riksdagen att riksdagen avslår motion 1992/93:U614 yrkande 4.
Stockholm den 21 oktober 1993
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre Schori (s), Alf Wennerfors (m), Maj Britt Theorin (s), Pär Granstedt (c), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s), Peeter Luksep (m), Berndt Ekholm (s), Bertil Persson (m), Håkan Holmberg (fp) och Lena Boström (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.