Mellanöstern
Betänkande 1991/92:UU4
Utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU04
Mellanöstern
Innehåll
1991/92 UU4
Motionerna
1990/91:U429 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för en konferens om säkerhet och samarbete i Mellersta Östern,
1990/91:U522 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information i samband med beviljande av transitvisering för sovjetiska medborgare av judiskt ursprung som utvandrar till Israel. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf638.
1990/91:U601 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN bör ta initiativ till FN-beslutade sanktioner mot Israel på grund av Israels ovilja att följa FNs beslut angående Palestina, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör stärka sina diplomatiska relationer med PLO så att de når samma status som de som upprätthålls av Österrike, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör stå till förfogande för aktiv medverkan i försök att nå fred i Mellanöstern, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör verka för att en fredskonferens om Mellanöstern med representation för alla parter, däribland Israel och PLO, bör sammankallas under FNs överinseende.
1990/91:U625 av Ingela Mårtensson och Kjell-Arne Welin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om diplomatiska insatser för att få till stånd en internationell fredskonferens i Mellersta Östern.
1990/91:U627 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella sammanhang skall agera för fördömande av Israels ockupations- och våldspolitik mot det palestinska folket, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall agera för att sanktionspolitik används mot Israel för att på fredlig väg få till stånd ett realiserande av FNs resolutioner i Palestinafrågan, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige internationellt skall agera för att de judar som utvandrar från Sovjetunionen själva bestämmer var de vill bosätta sig, men inte ges möjlighet att bosätta sig på områden som sedan 1967 är ockuperade av Israel, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall agera för inkallandet av en internationell Mellersta Östern-konferens för att finna en två-statslösning av Palestinafrågan, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige stegvis erkänner den den 15 november 1988 utropade palestinska staten och som första steg, på samma sätt som Österrike redan gjort, höjer PLOs informationskontors diplomatiska status, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige ger biståndsmedel till PLOs humanitära verksamhet omfattande exempelvis utbildning och hälsovård.
1990/91:U638 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om FN-sanktioner mot Israel,
1990/91:U652 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för en fredsordning i Mellanöstern som kan inspireras av ESK-processens tre korgar,
1990/91:U658 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den aktivt verkar för att stoppa kriget, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en FN-ledd internationell Mellanösternkonferens, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av humanitära insatser i Mellanöstern.
1990/91:U668 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige på alla sätt bör främja en fredlig lösning av krisen i Persiska viken, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige aktivt bör motsätta sig att trupper under FNs överinseende eller med FNs sanktion uppträder som stridande part i en konflikt, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör hävda att militära FN-insatser skall ske i formen av fredsbevarande trupper som sätts in mellan stridande parter, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN bör ta initiativ till en omprövning av resolution 678, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN bör ta initiativ till en förutsättningslös prövning av stadgar och beslutsformer beträffande FNs rätt att använda eller legitimera militärt våld för att upprätthålla respekten för FN-stadgan, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör ta initiativ till en helhetslösning av krissituationen i Mellanöstern så att alla ockupationer, däribland den irakiska av Kuwait och den israeliska av Palestina, bringas att upphöra, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sveriges konkreta insats i den nu aktuella krissituationen icke får ske genom militär insats -- inbegripet militär sjukvård -- på endera sidan, utan enbart i form av humanitär hjälp genom Röda korset som kan komma alla parters krigsoffer till del, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige omedelbart måste ta initiativ till en vapenvila och en förnyelse av de ekonomiska och andra icke-militära sanktionerna mot landet tills de irakiska trupperna har lämnat Kuwait, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör ta initiativ till att s.k. Marshallhjälp på sammanlagt 100 miljarder dollar för återuppbyggnad till Mellanöstern från industri- och oljeländer verkställs så snart kriget är slut, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige vid en sådan Marshallhjälp bör delta i proportion till sin ekonomiska förmåga.
Bakgrund
Alltsedan Förenta nationernas tillkomst har Mellanösternfrågorna haft en framskjutande plats på världsorganisationens dagordning. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt relationerna mellan staten Israel, det palestinska folket och de omgivande arabstaterna. Inom arabstaterna finns emellertid också politiska konflikter som i sig inte är direkt relaterade till staten Israels existens. Efter Iraks invasion av Kuwait i augusti 1990 och den därpå följande multinationella krigsinsatsen har ansträngningarna att finna bestående lösningar på problemen i Mellanöstern intensifierats. För att en bestående fred skall kunna uppnås i regionen måste även konflikten mellan Israel och dess grannar lösas. Framför allt Förenta Staternas regering har efter gulfkrigets upphörande varit pådrivande i försöken att få till stånd en internationell fredskonferens där denna konflikt kan diskuteras av de berörda parterna.
Mellanöstern är som geografiskt begrepp inte klart definierat men brukar innefatta Israel, de flesta arabstaterna och Iran. I regionen beräknas omkring två tredjedelar av världens oljetillgångar finnas. Mellanöstern är också vagga till tre av världens mest utbredda religioner -- kristendomen, islam och judendomen. Den sammanlagda befolkningen i regionen uppgår till ca 220 miljoner invånare.
Efter det första världskriget lämnade Nationernas förbund mandat åt vissa stater till administration av de områden som frånhänts Turkiet. Freden i Sèvres 1920 resulterade i franska mandat över vad som i dag är Libanon och republiken Syrien. Storbritannien tillerkändes mandat över Irak, Palestina och Transjordanien.
I det brittiska mandatet över Palestina ingick
implementeringen av den s.k. Balfourdeklarationen av 1917 (efter
Storbritanniens utrikesminister James Balfour). Denna
deklaration innebar att ett judiskt nationalhem ("a national
home") skulle etableras i Palestina. Ingenting skulle emellertid
göras som kunde "inverka menligt på de civila och religiösa
rättigheterna hos det existerande icke-judiska samfundet i
Palestina". I Storbritanniens mandat ingick även att underlätta
den judiska immigrationen till Palestina. Begreppet nationellt
hem härrör från de formuleringar som användes av den sionistiska
rörelsen i 1897 års s.k. Baselprogram. Balfourdeklarationen var
med avsikt vag på punkten huruvida ett nationellt hem också
innefattade upprättandet av en egen stat.
Balfourdeklarationen fick speciell folkrättslig betydelse genom att den införlivades i texten till det brittiska mandatet för området Palestina. De omgivande arabiska staterna var emellertid inte medlemmar av Nationernas förbund när detta beslut togs.
De nya gränser som drogs upp i de arabisktalande områdena efter det första världskriget tog inte alltid hänsyn till de politiska, religiösa och kulturella konflikter som fanns. I det hashemitiska kungadömet i Irak och Transjordanien, i kalifatet i Egypten, i det wahhabistiska riket i Saudiarabien och inom den icke-religiösa nationalistiska panarabismen i Syrien och Libanon utvecklades politiska ambitioner som ofta stod i konflikt med varandra.
Området öster om Jordanfloden undantogs från det ursprungliga mandatområdet Palestina, och 1921 tillskapades där den arabiska staten Transjordanien. Palestina blev en väl avgränsad geografisk enhet väster om Jordanfloden och inkluderade Cisjordanien, eller vad som i dag kallas Västbanken. Namnet Palestina kommer från det hebreiska namnet Pelaesaet och betecknade ursprungligen filistéernas land, som endast utgjorde den sydvästligaste delen av mandatområdet. Efter korstågstiden föll begreppet Palestina ur bruk och kvarlevde egentligen endast som synonym till det "heliga landet". Palestina var ingen egen administrativ enhet under det ottomanska rikets tid, utan ingick då i provinsen Syrien. Med mandatets upprättande 1922 återinfördes beteckningen Palestina som officiellt namn på området.
Efter nazisternas makttillträde i Tyskland 1933 ökade den judiska invandringen till Palestina kraftigt. Efter protester från den arabiska delen av Palestinas befolkning förklarade Storbritanniens regering därför år 1939 att man inte skulle tillåta större invandring än högst 75000 personer under påföljande femårsperiod, samt att Palestina skulle omvandlas till en självständig stat efter tio år. Efter den första femårsperioden skulle ingen judisk immigration tillåtas utan arabiskt medgivande. Våldsamma judiska protester, påtryckningar från stormakterna och internationella reaktioner mot nazisternas folkmord ledde emellertid till att mandatärmakten överlämnade frågan om Palestina till Förenta nationerna 1947.
En av FN bildad Palestina-kommission (UNSCOP) rekommenderade samma år en uppdelning av Palestina i två stater, en judisk och en arabisk. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling rekommendationen, och Storbritannien förklarade att dess mandat över Palestina skulle upphöra den 15 maj 1948. Vidare sades att staden Jerusalem med omgivningar skulle göras till en s.k. corpus separatum, en speciell enhet under FN-administration. Syftet var att skydda de "andliga och religiösa intressen som delas av stadens tre monoteistiska religioner".
De palestinska araberna och de omgivande arabstaterna opponerade sig mot Palestinas delning, som ansågs illegal och ej tog hänsyn till den arabiska majoriteten. Arabiska försök att få dessa frågor prövade av den Internationella domstolen i Haag lyckades inte vinna gehör.
Vid tidpunkten för Palestinas föreslagna delning i två stater utgjorde den judiska befolkningen ungefär en tredjedel av den totala befolkningen i området. Även i den av dessa två stater som avsågs utgöra den judiska bestod drygt hälften av araber. Det privata markinnehavet dominerades i än högre grad av araberna, och den judiska minoritet som redan 1949 kontrollerade över två tredjedelar av Palestinas territorium svarade vid tidpunkten för Palestinas föreslagna delning för endast 6 % av det privata markinnehavet.
Israel förklarade sig som självständig stat den 14 maj 1948, dagen före det brittiska mandatets upphörande. I den israeliska självständighetsförklaringen åberopas FN-resolutionen om delningen av Palestina. I förklaringen finns också en åberopning av det judiska folkets historiska rätt till Israel.
De omgivande arabiska staterna angrep militärt den nya judiska staten omedelbart efter det brittiska mandatets upphörande. Den 22 maj 1948 krävde FNs säkerhetsråd eld upphör i striderna. Greve Folke Bernadotte utnämndes till FN-medlare men mördades av judiska extremister den 17 september 1948. Ett eldupphöravtal undertecknades av Israel, Libanon, Transjordanien och Syrien. Överenskommelsen innebar att nya gränser drogs "utan inverkan på endera partens rättigheter, krav eller positioner, vad den slutliga lösningen av den palestinska frågan beträffar".
Israel erövrade i kriget 1948 delar av de områden som enligt FNs delningsplan skulle ingå i den arabiska staten.
I juni 1949 införlivades de områden som enligt FNs delningsbeslut skulle ingå i den arabiska staten Palestina med Transjordanien, som samtidigt ändrade sitt namn till Jordanien. I april 1950 proklamerade det jordanska parlamentet, i strid mot folkrätten, att Västbanken annekterats. Gazaremsan, som kom under egyptisk ockupation i väntan på en slutlig lösning av Palestinafrågan, införlivades i kontrast till det jordanska beslutet aldrig med Egypten.
FNs generalförsamling överlät den mördade svenske medlarens funktioner till en särskild medlingskommission, som den 12 maj 1949 lyckades få parterna att underteckna det s.k. Lausanneavtalet, enligt vilket FNs uppdelning av Palestina skulle utgöra den grund på vilken fortsatta diskussioner skulle föras. Medlingskommissionen misslyckades emellertid att föra frågan vidare, eftersom de arabiska staterna inte accepterade staten Israels existens. Israel å sin sida vägrade tillåta palestinska flyktingar att återvända och förklarade sig inte heller ha för avsikt att återlämna de territorier som erövrats och som ej ingått i den ursprungliga judiska statens egentliga territorium.
Ett stort antal araber flydde området, och vid UNRWAs (United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East) bildande år 1950 beräknades ca 960 000 palestinier ha flyktingstatus.
Det inledande angreppet på Israel har följts av flera väpnade konflikter i området: Det krig som utbröt 1956 och som blivit känt som Suezkriget hade på grund av den egyptiska nationaliseringen av Suezkanalen och den brittisk-franska interventionen vidare internationella komplikationer. Genom sin militära överlägsenhet intog Israel snabbt större delen av Sinaihalvön, inkl. den av Egypten ockuperade Gazaremsan. Israel uppmanades i generalförsamlingens resolution nr 997 att dra sig tillbaka till 1949 års demarkationslinjer, vilken uppmaning landet också efterkom.
År 1964 bildades PLO (Palestine Liberation Organization), med en styrande exekutivkommitté och ett nationalråd. PLO accepterades 1974 av Arabförbundet som den enda legitima representanten för den palestinska befolkningen. I oktober 1974 tillät FN PLO att delta i generalförsamlingens debatt, och organisationen gavs även framgent rätten att delta som observatör. Israel vägrade att befatta sig med den nya organisationen, som betecknades som en terroristorganisation med syfte att utplåna den judiska staten.
Egypten koncentrerade i maj 1967 stora styrkor i Sinai, lät avstänga Tiransundet för israelisk sjöfart och uppmanade FN att dra tillbaka UNEF (United Nations Emergency Force), som hade tillskapats i samband med 1956 års krig för att övervaka vapenvilan. Den 5 juni gick Israel till attack. Kriget fördes på tre fronter, mot Egypten, Syrien och Jordanien. Efter sex dagar hade Israel segrat på alla fronter, ockuperat hela Västbanken, inkl. östra Jerusalem, de syriska Golanhöjderna, Gaza och hela Sinai.
I november 1967 antog FNs säkerhetsråd resolution 242 i avsikt att etablera en "rättvis och varaktig fred" i Mellanöstern. Resolutionen krävde att Israel skulle dra tillbaka sina väpnade styrkor från områden som ockuperats, att de existerande staternas territoriella integritet och politiska oberoende skulle respekteras samt att staterna i regionen skulle få leva utan hot och våldsaktioner innanför säkra och erkända gränser. Säkerhetsrådet fastslog också "otillåtligheten i erövrandet av territorier genom krig". Efter kriget 1973 antog säkerhetsrådet resolution 338, som införde eld upphör, samtidigt som parterna manades att acceptera resolution 242.
Den 6 oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överraskande anfall mot Israel och nådde vissa framgångar. Israel lyckades dock gripa initiativet, och vid vapenvilan den 22 oktober befann sig Israel i ett förmånligt strategiskt läge. Säkerhetsrådet antog i oktober 1973 resolution 338, genom vilken eld-upphör infördes och parterna uppmanades att acceptera resolution 242. Israel och Egypten undertecknade i januari 1974 ett avtal om åtskiljande av styrkorna på ömse sidor om en ny demarkationslinje längs Gidi- och Mitla-passen på Sinaihalvön. Avtal träffades också mellan Israel och Syrien i maj 1974 om åtskiljande av stridskrafterna.
Den 26 mars 1979 tecknades ett fredsavtal mellan Israel och Egypten baserat på den s.k. Camp David-överenskommelsen av 1978. Israel drog sig slutgiltigt tillbaka från Sinai men ockuperade fortsättningsvis östra Jerusalem, Västbanken, Gaza och Golanhöjderna. År 1981 förklarade Israel Golanhöjderna och östra Jerusalem som annekterade. Enligt israelisk mening har Jerusalem alltid varit Israels huvudstad, ett förhållande som inte har accepterats av världssamfundet. I juni 1982 invaderade israeliska styrkor Libanon i avsikt att driva ut PLO ur detta land. Så skedde och PLO flyttade sitt högkvarter från Beirut till Tunis.
Den 15 november 1988 beslöt PLOs högsta organ, det palestinska nationalrådet, vid ett möte i Alger att utropa en palestinsk stat och att godta FNs resolution 242 i förening med krav på självbestämmanderätt för det palestinska folket. Nationalrådets beslut innebär ett de facto-erkännande av Israels existens samt att PLO beslutat inrikta sig på en tvåstatslösning. Israels regering har ifrågasatt trovärdigheten i dessa ställningstaganden och betraktar fortfarande PLO som en terroristorganisation.
Det palestinska nationalrådets beslut att erkänna Israels existens, och den förhandlingsvilja som detta ställningstagande internationellt uppfattades vara ett uttryck för, ledde genom bl.a. svensk förmedling till att Förenta Staterna inledde en direkt dialog med PLO i syfte att åstadkomma en lösning på konflikten. På grund av en palestinsk terroristattack mot Israel och ett, enligt amerikanskt förmenande, alltför lamt avståndstagande från PLOs lednings sida, avbröt den amerikanska regeringen i juni 1990 denna dialog.
I kontrast till världssamfundets kraftiga fördömande av Iraks invasion av Kuwait den 2 augusti markerade PLO inte heller sitt klara avståndstagande från denna aktion. Det vidtogs åtgärder som snarare tydde på att PLO gav irakiska regeringen stöd. Detta har försvårat PLOs möjligheter att av Israel accepteras som en trovärdig förhandlingspartner. Flera arabstater upphörde på grund av det inträffade med sitt ekonomiska stöd till PLO. PLO-ledaren Yassir Arafat gjorde också uttalanden om Iraks oprovocerade anfall på Israel som åtminstone i massmedia presenterades som ett helhjärtat stöd för attackerna. Robotanfallen riktades mot civila områden i Irael.
Under de senaste åren har en intensifierad invandring till Israel från Sovjetunionen skett. Judiska nationalister har strävat efter att de nya immigranterna till stor del skall bosätta sig på Västbanken. Även om just denna politik av flera skäl inte har lyckats fortsätter utbyggnaden av judiska bosättningar på Västbanken, i Gaza och på Golanhöjderna trots internationella fördömanden. De israeliska bosättningarna är folkrättsstridiga, eftersom de upprättas på ockuperade områden i stor skala. Även i östra Jerusalem förekommer israeliska bosättningar i betydande omfattning. Enligt världssamfundet förvärrar de endast en redan infekterad situation.
Befolkningen i Israel uppgår enligt officiell israelisk statistik till ca 4,5 miljoner invånare. Härtill kommer 1,5 miljoner människor på de ockuperade områdena. Av sammanlagt 6 miljoner människor är ungefär 4 miljoner judar. Ca 300 000 av dessa återfinns på de ockuperade områdena, de flesta i östra Jerusalem. Av de 2 miljoner araberna bor 1,3 miljoner på Västbanken, i Jerusalem och i Gaza. Ca 125 000 av den arabiska befolkningen är kristna.
Araberna i Israel har formellt samma rättigheter som judarna men är i praktiken undantagna från vissa typer av arbeten och sociala förmåner. Stora skillnader i levnadsstandard föreligger mellan den judiska befolkningen i Israel och den arabiska på de ockuperade områdena. Den senare är i viss utsträckning sysselsatt som tillfällig och okvalificerad arbetskraft i Israel, som är ett industriland med en hög andel utbildad befolkning.
Irak var ett brittiskt mandatområde 1920--1932 med kung Faisal I som monark. 1932 blev Irak självständigt och medlem av Nationernas förbund. Monarkin varade fram till år 1958, då kungafamiljen avrättades i samband med en militärkupp. En republik under ledning av överste Abdul Karim Kassem utropades. I en ny militärkupp tio år senare avsattes Kassem. Saddam Hussein utsågs till vice ordförande i Iraks styrande revolutionsråd med ansvar för den interna säkerheten. Några år senare hade han erövrat den politiska makten i landet. Kuwait var i praktiken redan 1899 ett brittiskt protektorat och undantogs från mandatområdet. Kuwait blev självständigt 1961, men hamnade omedelbart i konflikt med Irak. Kuwait kunde därför inte upptas som medlem i FN förrän 1963.
Irak genomförde under 70- och 80-talen en kraftig militär upprustning. Den irakiska regeringen försökte med denna som bas skaffa sig allt större politiskt inflytande i hela Mellanöstern. I och med Saddam Husseins formella makttillträde i juli 1979 ägnade Irak ökad uppmärksamhet åt gulfområdet. Samtidigt visade Irans nya makthavare efter den islamiska revolutionen i februari 1979 ökat intresse för att sprida sina politiska och religiösa idéer till grannländerna i regionen. Mellan 1980 och 1988 pågick ett utdraget krig mellan Iran och Irak. Kriget ledde inte till några territoriella förändringar.
De irakiska maktambitionerna ledde den 2 augusti 1990 till invasionen av Kuwait. Som en följd av en kraftfull multinationell FN-insats kunde Kuwait befrias från irakiska invasionsstyrkor i februari 1991. Den förstörelse som den kortvariga ockupationen resulterade i blev omfattande. Bl.a. sattes ett stort antal kuwaitiska oljekällor i brand.
Efter gulfkriget har förutsättningarna för en bestående fredsordning i Mellanöstern förbättrats. En regional Mellanösternkonferens har, efter omfattande förberedande insatser främst från amerikansk sida, inletts i Madrid. Konferensen ledde inte till några omedelbara genombrott, men det faktum att parterna träffades i direkta samtal, inkl. bilaterala israelisk-palestinska överläggningar, var i sig ett framsteg. Nästa fas i den inledda processen är fortsatta samtal i Washington D.C., USA.
Utskottet
Utskottet konstaterar att Sveriges inställning till konflikterna i Mellanöstern baserar sig på principen om folkens rätt till självbestämmande. Sverige ger sitt självklara stöd till FNs säkerhetsråds resolutioner 242 och 338, med den därav följande principen om land för fred. I resolutionerna fastställs de existerande staternas rätt att existera inom säkra och erkända gränser, "fria från hot om våld eller våldshandlingar". Resolutionerna uppmanar också Israel att dra sig tillbaka från ockuperade områden.
Enligt utskottet innebär accepterandet av resolution 242 att Israels existens måste erkännas av de omgivande arabstaterna samt att palestinierna av Israel tillerkänns rätten till självbestämmande, inkl. rätten att upprätta en egen stat. Sverige har också givit sitt stöd till de resolutioner som antogs av säkerhetsrådet i samband med Iraks ockupation av Kuwait, inkl. resolution 678, i vilken de av FNs medlemsstater som samarbetar med Kuwaits regering bemyndigas att med alla nödvändiga medel framtvinga ett irakiskt tillbakadragande.
Frågan om en internationell fredskonferens
I motion 1990/91:U625 (fp) föreslås att Sverige intensifierar det diplomatiska arbetet för att få till stånd en fredlig lösning av Palestinafrågan. Ett sätt att åstadkomma detta vore, enligt motionärerna, att aktivt verka för en internationell fredskonferens. I yrkande 4 i motion 1990/91:U627 (v) föreslås att Sverige i FN skall agera för sammankallandet av en internationell konferens för att finna en tvåstatslösning av Palestinafrågan. I motion 1990/91:U601 (mp), yrkandena 3 och 4, i yrkande 2 i motion 1990/91:U658 (s) samt i yrkande 6 i motion 1990/91:U668 (mp) föreslås på liknande sätt att Sverige bör verka för en internationell fredskonferens i Mellanösternfrågan.
I motionerna 1990/91:U429 (c), yrkande 3, och 1990/91:U652 (m), yrkande 1, föreslås att Sverige skall verka för en fredsordning i Mellanöstern som tar till vara de erfarenheter som gjorts i ESK-processen, där frågorna har sorterats i "korgar". Enligt motionärerna måste den fredsordning som skall ta vid innehålla tre fundamentala komponenter -- säkerhetsarrangemang, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Dessutom måste hänsyn tas till den ekonomiska och den sociala utvecklingen.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att en regional fredskonferens om Mellanöstern har inletts samt att förutsättningarna för att en bestående fredlig lösning skall kunna uppnås har förbättrats.
Sverige har ända sedan greve Bernadottes insatser haft viktiga medlingsuppdrag i olika skeden av Mellanösternkonflikterna och dessutom i internationella fora verkat för fredliga lösningar. Sverige har sedan länge givit sitt aktiva stöd till tanken om en internationell fredskonferens. Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter att aktivt verka för en varaktig och rättvis lösning av denna konflikt.
Därmed får yrkande 3 i motion 1990/91:U429 (c), yrkandena 3 och 4 i motion 1990/91:U601 (mp), motion 1990/91:U625 (fp), yrkande 4 i motion 1990/91:U627 (v), yrkande 1 i motion 1990/91:U652 (m), yrkande 2 i motion 1990/91:U658 (s) och yrkande 6 i motion 1990/91:U668 (mp) anses besvarade med vad utskottet anfört.
Iraks ockupation av Kuwait
Utskottet noterar att ett antal motioner diskuterar förslag och metoder för att få Iraks ockupation av Kuwait att upphöra. Som har konstaterats hävdes ockupationen genom de irakiska truppernas fördrivande i februari 1991.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion 1990/91:U658 (s) samt yrkandena 1 och 11 i motion 1990/91:U668 (mp) som besvarade.
Israels ockupation av vissa områden
I motion 1990/91:U627 (v), yrkande 1, föreslås att Sverige i FN och andra internationella sammanhang skall agera för att Israels ockupations- och våldspolitik mot det palestinska folket fördöms.
Utskottet konstaterar att Sverige, bl.a. genom sitt agerande i FN, redan arbetar för att Israels ockupation av de aktuella territorierna skall upphöra. Kravet att den israeliska ockupationen av omgivande områden skall upphöra måste enligt utskottet ingå i en allomfattande lösning som också tar hänsyn till de hot och våldshandlingar som omger den israeliska staten. Utskottet fäster därför stor vikt vid den påbörjade konferensen om fred och säkerhet i Mellanöstern.
Därmed får yrkande 1 i motion 1990/91:U627 (v) anses besvarat.
Sanktioner mot Israel
I motion 1990/91:U627 (v), yrkande 2, motion 1990/91:U601 (mp), yrkande 1, samt motion 1990/91:U638 (mp), yrkande 2, föreslås att Sverige i FN skall agera för att sanktioner vidtas mot Israel på grund av ockupationspolitiken.
Frågan om sanktioner mot Israel behandlades av utskottet i dess senaste betänkande om Mellanöstern, 1990/91:UU6. Utskottet konstaterade då att det inte skulle tjäna några konstruktiva syften att i FN väcka frågan om sanktioner mot Israel. Utskottet är fortfarande av denna åsikt. Sanktioner mot Israel kan i sig inte bidra till en förbättring av den situation som råder. De skulle enligt utskottets mening snarare motverka sitt syfte genom att omintetgöra förutsättningarna för fortsatta samtal inom ramen för den regionala Mellanösternkonferensen.
Därmed avstyrks yrkande 2 i motion 1990/91:U627 (v), yrkande 1 i motion 1990/91:U601 (mp) samt yrkande 2 i motion 1990/91:U638 (mp).
Bistånd, humanitära insatser
I yrkande 6 i motion 1990/91:U627 (v) föreslås att Sverige ger biståndsmedel till PLOs humanitära verksamhet, exempelvis till utbildning och hälsovård.
Utskottet konstaterade i sitt betänkande 1990/91:UU15 att Sverige redan ger bistånd till det palestinska folket. Insatsen kanaliseras genom UNRWA och svenska enskilda organisationer. Sveriges bidrag till UNRWA är betydande. Av de medel som ges till organisationen tillfaller cirka en tredjedel Västbanken och Gaza.
Därmed får yrkande 6 i motion 1990/91:U627 (v) anses besvarat.
I motion 1990/91:U658 (s), yrkande 3, understryks behovet av humanitära insatser i Mellanöstern. Enligt motionärerna måste det humanitära biståndet utökas och ges till behövande i regionen, oavsett i vilket land de befinner sig, även Irak. I yrkandena 14 och 15 i motion 1990/91:U668 (mp) föreslås att Sverige tar initiativ till en s.k. Marshallhjälp om sammanlagt 100 miljarder USD till Mellanöstern.
Utskottet konstaterar att Sverige, vad humanitära insatser i Mellanöstern beträffar, har att ta hänsyn till de rekommendationer som lämnas av FN. Sverige bör pröva de behov som föreligger i ljuset av dessa rekommendationer. Utskottet delar motionärernas önskan att bidra till lindrandet av nöden i området. Samtidigt kan också konstateras att många av länderna i Mellanöstern har omfattande ekonomiska resurser som kan frigöras för humanitära ändamål när väl de egna militära rustningarna begränsas.
Därmed får yrkande 3 i motion 1990/91:U658 (s) samt yrkandena 14 och 15 i motion 1990/91:U668 (mp) anses besvarade.
Erkännande av Palestina
I motion 1990/91:U627 (v), yrkande 5 (delvis), föreslås att Sverige stegvis erkänner Palestina, som av PLO den 15 november 1988 utropades som en självständig stat.
Som utskottet påpekade i sitt betänkande 1990/91:UU6 finns vissa sedan länge uppställda kriterier för Sveriges erkännande av andra stater. Bl.a. krävs effektiv myndighetsutövning inom eget territorium. Dessa förhållanden kan inte anses föreligga i dag. Sverige har konsekvent eftersträvat att erkänna stater så snart de folkrättsliga förutsättningarna härför föreligger och inga särskilda skäl talar emot ett erkännande. Ett erkännande är i sig varken ett uttryck för politiskt stöd till eller sympati för staten i fråga. Enligt samma princip behöver frånvaron av ett erkännande inte innebära att den svenska regeringen inte ger sitt stöd till ett folks rätt till självbestämmande i ett territorium som det för tillfället inte behärskar.
Därmed avstyrks yrkande 5 (delvis) i motion 1990/91:U627 (v).
Diplomatiska relationer med PLO
I motion 1990/91:U601 (mp), yrkande 2, och motion 1990/91:U627 (v), yrkande 5 (delvis), föreslås att Sverige bör stärka sina diplomatiska relationer med PLO och höja PLOs informationskontors diplomatiska status.
Som ovan konstaterats uppfylls inte de villkor som krävs för ett erkännande av en palestinsk stat. Några förutsättningar för att etablera diplomatiska relationer med PLO föreligger därför heller inte.
Därmed avstyrks yrkande 2 i motion 1990/91:U601 (mp) och yrkande 5 (delvis) i motion 1990/91:U627 (v).
Judisk invandring från Sovjetunionen
I motion 1990/91:U522 (v) föreslås att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att den svenska utlandsrepresentationen i Sovjetunionen skall informera sovjetiska medborgare av judisk börd, som ansöker om transitviseringar, om de av FNs resolutioner som rör de av Israel ockuperade territorierna samt om Sveriges inställning till israeliska bosättningar i dessa områden.
Utskottet konstaterar att Sovjetunionen och Israel nyligen har etablerat diplomatiska relationer. Vidare finns numera direkta flygförbindelser mellan Moskva och Tel Aviv. Frågan om transitviseringar torde därmed ha mist sin aktualitet.
Utskottet konstaterar vidare att det inte ankommer på svensk utlandsrepresentation att informera främmande medborgare om förhållanden som råder i tredje land.
Därmed avstyrks motion 1990/91:U522 (v).
I motion 1990/91:U627 (v), yrkande 3, föreslås att Sverige internationellt skall verka för att de judar som utvandrar från Sovjetunionen själva skall kunna bestämma var de vill bosätta sig samt att de inte ges möjlighet att bosätta sig på områden som sedan 1967 är ockuperade av Israel.
Som framgår av vad utskottet anfört tidigare i betänkandet är det utskottets uppfattning att annektering av ockuperade områden strider mot den moderna folkrätten. Om ockupationsmakten medvetet strävar efter att ersätta civilbefolkningen i ockuperade områden med egna medborgare är detta också folkrättsstridigt. Utskottet konstaterar att även den Europeiska Gemenskapen har uttryckt stark kritik mot den israeliska ockupationspolitiken samt betecknat de nya bosättningarna på ockuperade territorier som illegala.
Därmed får yrkande 3 i motion 1990/91:U627 (v) anses besvarat.
Svenska insatser inom FNs ram
Miljöpartiet har i motion 1990/91:U668, yrkandena 2--5 samt yrkande 10, presenterat förslag som skulle innebära att Sverige i framtiden inte skulle kunna hörsamma rekommendationer och förfrågningar från FNs säkerhetsråd om svenskt deltagande i fredsbevarande operationer.
Utskottet har tidigare behandlat denna frågeställning i sitt betänkande 1990/91:UU18. I detta betänkande konstaterade utskottet bl.a. att FNs medlemsstater enligt artikel 25 i FNs stadga är skyldiga att "godtaga och verkställa säkerhetsrådets beslut". Det är inte möjligt att genom ett riksdagsuttalande skapa en särställning åt Sverige bland FNs medlemmar. Sveriges skyldigheter är inte villkorslösa, men Sverige kan å andra sidan inte kategoriskt friskriva sig från dem. Utskottet vill understryka den traditionellt stora vikt Sverige fäster vid FNs ansvar för bevarandet av freden och det starka stöd som Sverige under lång tid har lämnat för att FNs roll på detta område skall kunna bli effektivare.
Därmed avstyrks yrkandena 2--5 och 10 i motion 1990/91:U668 (mp).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande internationell fredskonferens att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U429, yrkandena 3 och 4 i motion 1990/91:U601, motion 1990/91:U625, yrkande 4 i motion 1990/91:U627, yrkande 1 i motion 1990/91:U652, yrkande 2 i motion 1990/91:U658 samt yrkande 6 i motion 1990/91:U668 besvarade med vad utskottet anfört,
2. beträffande Iraks ockupation av Kuwait att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U658 samt yrkandena 1 och 11 i motion 1990/91:U668 besvarade med vad utskottet anfört,
3. beträffande Israels ockupation av vissa områden att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U627 besvarat med vad utskottet anfört,
4. beträffande sanktioner mot Israel att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1990/91:U627, yrkande 1 i motion 1990/91:U601 samt yrkande 2 i motion 1990/91:U638, men. (v)
5. beträffande bistånd och humanitära insatser att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1990/91:U627, yrkande 3 i motion 1990/91:U658 samt yrkandena 14 och 15 i motion 1990/91:U668 besvarade med vad utskottet anfört,
6. beträffande diplomatiska relationer till Palestina och PLO att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1990/91:U601 och yrkande 5 i motion 1990/91:U627,
7. beträffande judisk invandring från Sovjetunionen att riksdagen med avslag på motion 1990/91:U522 förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U627 besvarat med vad utskottet anfört,
8. beträffande svenska insatser inom FNs ram att riksdagen avslår yrkandena 2, 3, 4, 5 och 10 i motion 1990/91:U668.
Stockholm den 14 november 1991
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Nic Grönvall (m), Alf Wennerfors (m), Maj Britt Theorin (s), Pär Granstedt (c), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T Svensson (s), Lars Moquist (nyd), Karl-Göran Biörsmark (fp), Berndt Ekholm (s), Bengt Silfverstrand (s), Ulla-Britt Åbark (s), Hans Göran Franck (s) och Fanny Rizell (kds).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Seija Viitamäki-Carlsson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Seija Viitamäki-Carlsson (v) anför:
Enligt vänsterpartiets mening är det uppenbart att USA under den pågående fredskonferensen håller inne en del av sitt ekonomiska bistånd i syfte att få Israel att medverka i förhandlingarna. Liknande sanktioner tillämpas även av EG. I denna mening kan man säga att en viss form av sanktioner redan förekommer. Att vidta ytterligare konkreta åtgärder för att sätta makt bakom orden och förmå Israel att medverka till ett positivt förhandlingsresultat kan bli nödvändigt. Fredsprocessens vidareutveckling får avgöra när sådana konkreta åtgärder kan vara lämpliga från världssamfundets sida. Utskottet instämmer i princip i motionärens uppfattning men vill överlåta åt regeringen att bedöma om och när sanktioner kan behöva föreslås.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 4 borde ha hemställt: 4. beträffande sanktioner mot Israel att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1990/91:U627 (v) som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del.