Mellanöstern
Betänkande 1990/91:UU6
Utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU06
Mellanöstern
Innehåll
1990/91 UU6
Motionerna
1989/90:U606 av Ingela Mårtensson och Kjell-Arne Welin (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om diplomatiska insatser för att få till stånd fredsförhandlingar i Mellanöstern.
1989/90:U625 av Per Gahrton och Carl Frick (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utrikeshandelsdepartementets handelsavdelning bör få i uppdrag att utarbeta förslag till stöd för direkthandel mellan Sverige och Palestina, 2. att riksdagen hos regeringen begär att regeringen i FN väcker frågan om sanktioner mot Israel på grund av dess uppenbara nonchalans och brott mot Genèvekonventionen om skydd för civilbefolkningen i ockuperade områden, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör höja PLO-kontorets diplomatiska status, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den i lämplig form bör markera att den anser staten Palestina utgöra den rättmätiga förvaltaren av den arabisk-palestinska stat som upprättades av FN i november 1947.
1989/90:U642 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser för att medverka i fredsprocessen i Palestina.
1989/90:U647 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka internationellt och i internationella fora för att stödja en process mot fred och demokratisk utveckling i Mellanöstern.
Bakgrund
Konflikten i Mellanöstern har sedan 1947 stått på FNs dagordning och kommit att domineras av relationerna mellan staten Israel och det palestinska folket. Palestinierna, ättlingar till kanaaniterna, filistéerna och andra stammar, har kunnat påträffas i Palestina under i princip all historisk tid. Palestina erövrades av araberna 637 e.Kr. och ingick i det ottomanska imperiet 1517--1917. Från 1922 styrdes landet genom ett av Nationernas förbund till Storbritannien givet mandat fram till staten Israels bildande 1948.
Judisk bosättning har också förekommit i Palestina under mycket lång tid. Ett judiskt kungadöme som etablerades 1050 f.Kr. varade i ca 500 år. Babylonierna försökte driva ut judarna år 586 f.Kr. och romarna gjorde detsamma år 70 e.Kr. Inget av försöken lyckades helt. År 1839 fanns emellertid endast ca 11000 judar i Palestina. År 1914 uppgick de till 85000. Under det första världskriget reducerades antalet något på grund av att det ottomanska riket tvingade judar som var medborgare i "fientligt sinnade länder" att emigrera. Vid det första världskrigets slut utgjorde den judiska delen av Palestinas totala befolkning knappt 10 % eller ca 56000 personer.
Den brittiska regeringen förklarade i den s.k.
Balfour-deklarationen av 1917 (efter Storbritanniens
utrikesminister James Balfour), att den stödde tanken på
etablerandet av ett judiskt nationalhem ("a national home") i
Palestina. Enligt deklarationen skulle ingenting göras som kunde
"inverka menligt på de civila och religiösa rättigheterna hos
det existerande icke-judiska samfundet i Palestina".
Efter det första världskriget lämnade Nationernas förbund mandat åt vissa stater till administration av de områden som frånhänts Turkiet. 1922 gavs Storbritannien mandat att administrera Palestina. I mandatet ingick implementering av Balfour-deklarationen. Effekten härav blev att araberna i Palestina i praktiken förvägrades självstyre under mandatperioden. Arabisk vägran att acceptera en begränsad autonomi år 1922 motiverades med det omfattande arabiska motståndet mot Balfour-deklarationens innehåll.
I Storbritanniens mandat från Nationernas förbund ingick även att underlätta den judiska immigrationen. Till att börja med, under perioden 1923--1932, var immigranternas antal relativt blygsamt, ca 85000 personer. Efter nazisternas makttillträde i Tyskland 1933 ökade invandringen kraftigt. Den arabiska delen av Palestinas befolkning protesterade häftigt mot den snabba tillväxten av icke-araber i landet. Storbritanniens regering förklarade därför år 1939 att man inte skulle tillåta större invandring än högst 75000 personer under påföljande femårsperiod samt att Palestina skulle omvandlas till en självständig stat efter tio år. Efter den första femårsperioden skulle ingen judisk immigration tillåtas utan arabiskt medgivande. Våldsamma judiska protester, påtryckningar från Förenta Staterna och internationella reaktioner mot nazisternas folkmord ledde emellertid till att mandatärmakten överlämnade frågan om Palestina till Förenta nationerna 1947.
En av FN bildad Palestina-kommission (UNSCOP) rekommenderade samma år en uppdelning av Palestina i två stater, en judisk och en arabisk. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling rekommendationen och Storbritannien förklarade att dess mandat över Palestina skulle upphöra den 15 maj 1948. Förutom att de två staterna skulle bildas önskade majoriteten i FN även att staden Jerusalem med omgivningar skulle göras till en s.k. corpus separatum, en speciell enhet under FN-administration. Syftet var att skydda de "andliga och religiösa intressen som delas av stadens tre monoteistiska religioner".
De palestinska araberna och de omgivande arabstaterna opponerade sig mot Palestinas delning, som ansågs illegal och ej baserad på demokratiska principer. Arabiska försök att få dessa frågor prövade av den Internationella domstolen i Haag lyckades inte vinna gehör.
Vid tidpunkten för Palestinas föreslagna delning i två stater utgjorde den judiska befolkningen ungefär en tredjedel av den totala befolkningen i området. Även i den av dessa två stater som avsågs utgöra den judiska bestod majoriteten av araber (509780 araber mot 499020 judar enligt FNs statistik). Det privata markinnehavet dominerades i än högre grad av araberna, och den judiska minoritet som redan 1949 kontrollerade över två tredjedelar av Palestinas territorium svarade vid tidpunkten för Palestinas föreslagna delning för endast 6 % av det privata markinnehavet.
De omgivande arabiska staterna angrep den nya judiska staten militärt omedelbart efter det brittiska mandatets upphörande. Den 22 maj 1948 krävde FNs säkerhetsråd eld upphör i striderna. Greve Folke Bernadotte utnämndes till FN-medlare, men mördades av judiska extremister den 17 september 1948. Ett eldupphöravtal undertecknades av Israel, Libanon, Transjordanien och Syrien. Överenskommelsen innebar att nya gränser drogs "utan inverkan på endera partens rättigheter, krav eller positioner, vad den slutliga lösningen av den palestinska frågan beträffar".
FNs generalförsamling överlät den mördade svenske medlarens funktioner till en särskild medlingskommission, som den 12 maj 1949 lyckades få parterna att underteckna det s.k. Lausanne-avtalet, enligt vilket FNs uppdelning av Palestina skulle utgöra den grund på vilken fortsatta diskussioner skulle föras. Medlingskommissionen misslyckades emellertid att föra frågan vidare, eftersom Israel vägrade tillåta palestinska flyktingar att återvända och heller inte avsåg återlämna de territorier som erövrats och som hamnade utanför den ursprungliga judiska statens egentliga territorium. De arabiska staterna, å sin sida, accepterade inte staten Israels existens.
Ett stort antal araber tvingades lämna sina hem och vid UNRWAs (U.N. Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East) bildande år 1950 beräknades 960000 palestinier ha flyktingstatus.
Det inledande kriget mellan Israel och dess grannar har följts
av flera väpnade konflikter i området ("Suez-kriget" i
oktober--november 1956, "sexdagarskriget" i juni 1967 och
"oktoberkriget" 1973).
År 1964 bildades PLO (Palestine Liberation Organization), med en styrande exekutivkommitté och ett nationalråd. PLO accepterades 1974 av Arabförbundet som den enda legitima representanten för den palestinska befolkningen. I oktober 1974 tillät FN PLO att deltaga i generalförsamlingens debatt, och organisationen gavs även framgent rätten att deltaga som observatör. Israel vägrade att befatta sig med den nya organisationen, som betecknades som en terroristorganisation med syfte att utplåna den judiska staten.
I november 1967 antog FNs säkerhetsråd resolution 242 i avsikt att etablera en "rättvis och varaktig fred" i Mellanöstern. Resolutionen krävde att Israel skulle dra tillbaka sina väpnade styrkor från områden som ockuperats, att de existerande staternas territoriella integritet och politiska oberoende skulle respekteras, samt att staterna i regionen skulle få leva utan hot och våldsaktioner innanför säkra och erkända gränser. Efter kriget 1973 antog säkerhetsrådet resolution 338, som införde eld upphör, samtidigt som parterna manades att acceptera resolution 242.
Den 26 mars 1979 tecknades ett fredsavtal mellan Israel och Egypten baserat på den s.k. Camp David-överenskommelsen av 1978. Israel drog sig slutgiltigt tillbaka från Sinai, men ockuperade fortsättningsvis Västbanken, Gaza, östra Jerusalem och Golanhöjderna. I juni 1982 invaderade israeliska styrkor Libanon i avsikt att driva ut PLO ur detta land. Så skedde och PLO flyttade sitt högkvarter från Beirut till Tunis.
Sedan december 1987 pågår intifadan, en folkresning, bland palestinierna på de ockuperade områdena. Den 15 november 1988 beslöt PLOs högsta organ, det palestinska nationalrådet, vid ett möte i Alger att utropa en palestinsk stat och att godtaga FNs resolution 242 i förening med krav på självbestämmanderätt för det palestinska folket. Nationalrådets beslut innebär ett de facto-erkännande av Israels existens, samt att PLO beslutat inrikta sig på en tvåstatslösning. Israels regering har ifrågasatt trovärdigheten i dessa ställningstaganden och betraktar fortfarande PLO som en terroristorganisation.
Det palestinska nationalrådets beslut att erkänna Israels existens, och den förhandlingsvilja som detta ställningstagande internationellt uppfattades vara ett uttryck för, ledde genom bl.a. svensk förmedling till att Förenta Staterna inledde en direkt dialog med PLO i syfte att åstadkomma en lösning på konflikten. På grund av en palestinsk terroristattack mot Israel och ett, enligt amerikanskt förmenande, alltför lamt avståndstagande från PLOs lednings sida, avbröt den amerikanska regeringen i juni detta år denna dialog.
Till skillnad från världssamfundets kraftiga fördömande av Iraks invasion av Kuwait den 2 augusti, har PLO inte klart tagit ställning mot denna aktion. Detta har ytterligare försvårat PLOs möjligheter till samtal med den amerikanska regeringen. Iraks president Hussein har gjort det egna landets tillbakadragande från Kuwait avhängigt av Israels tillbakadragande från de ockuperade områdena och Syriens från Libanon. Detta förfarande har med få undantag förkastats av världssamfundet.
Samtidigt som den israeliska regeringen motsatte sig PLOs medverkan i förhandlingar i konflikten mellan Israel och den palestinska befolkningen, lade Israel i maj 1989 fram ett eget förhandlingsförslag. Enligt detta förslag skall, som ett första skede i en tvåstegsprocess, lokala val hållas på de ockuperade områdena i avsikt att utse en palestinsk förhandlingsdelegation. Denna delegation skall, enligt den israeliska planen, förhandla om självstyre för palestinierna. Någon självständig palestinsk stat vill den israeliska regeringen av nationella säkerhetsskäl inte acceptera. Ej heller ger Israel stöd till förslagen om en internationell fredskonferens i FNs regi.
PLO å sin sida har krävt att förhandlingarna också måste omfatta upprättandet av en självständig palestinsk stat. Organisationen har inte förkastat förslaget om lokalval.
I syfte att sammanjämka de israeliska och palestinska kraven har den egyptiska regeringen presenterat en tiopunktsplan för de föreslagna valen och en israelisk-palestinsk dialog. I det egyptiska förslaget ingår krav på att även östra Jerusalems medborgare skall få deltaga i valen. Det egyptiska förslaget innehåller även krav på att Israel i förväg accepterar principen om land-mot-fred, säkerhet för alla stater i regionen och palestiniernas politiska rättigheter. Det egyptiska förslaget har inte accepterats av den israeliska regeringen.
I december 1989 presenterade utrikesminister James Baker den
amerikanska regeringens s.k. fempunktsprogram. I dessa punkter
förklarade den amerikanska regeringen att man hyste förståelse
för att en israelisk delegation skulle föra en dialog med en
palestinsk delegation i Kairo ("eftersom Egypten och Israel har
arbetat hårt med fredsprocessen"), att Egypten inte
representerade palestinierna och därför skulle konsultera med
palestinierna om dialogens alla aspekter, samt att Israel kommer
att deltaga i dialogen endast efter det att en
"tillfredsställande lista" över den palestinska delegationen har
presenterats. Utrikesminister Baker sade också att han förstod
att Israel skulle komma till dialogen på basis av sitt
majinitiativ, medan palestinierna skulle deltaga i dialogen med
beredskap "att diskutera val och förhandlingsprocessen i
enlighet med Israels initiativ".
Den israeliska koalitionsregeringen splittrades på grund av att delade meningar rådde kring detta initiativ. Sittande israeliska regering har ställt sig avvisande till en dialog och fredsprocessen har för tillfället avstannat.
Under intifadan har närmare tusen palestinier dödats av israelisk militär och polis. Den nyligen inträffade massakern i Jerusalem i en rad av dödsskjutningar av palestinier under det senaste året har föranlett FNs säkerhetsråd att besluta sända en undersökningskommission till Israel. Detta har Israel emellertid motsatt sig. Ett flertal israeliska medborgare har likaledes mist sina liv till följd av hämndaktioner utförda av palestinier, bland vilka enighet om politiska metoder och motståndets villkor inte alltid föreligger.
Under det senaste året har en intensifierad invandring till Israel från Sovjetunionen inletts. Judiska nationalister har strävat efter att de nya immigranterna till stor del skall bosätta sig på Västbanken. De israeliska bosättningarna på de ockuperade områdena är folkrättsstridiga och har lett till negativa reaktioner från världssamfundet, som menar att de endast förvärrar en redan infekterad situation.
Befolkningen i Israel uppgick enligt officiell israelisk statistik i december 1988 till 4,5 miljoner invånare. Härtill kom 1,5 miljoner människor på de ockuperade områdena. Av dessa 6 miljoner människor var ungefär 4 miljoner judar. Ca 300000 av dessa återfinns på de ockuperade områdena, de flesta i östra Jerusalem. Av de 2 miljoner araberna bodde 1,3 miljoner på Västbanken, i Jerusalem och i Gaza. 125000 av den arabiska befolkningen är kristna. Många av dessa deltar också i det palestinska upproret.
Ett amerikanskt intresse har länge varit att motarbeta att Sovjetunionen får ett alltför stort inflytande i Mellanöstern. Av bl.a. den anledningen har den amerikanska regeringen ställt sig avvisande till en internationell fredskonferens i regionen. Med de omvälvande förändringarna i Central- och Östeuropa och det politiska närmandet mellan de två supermakterna framstår Sovjetunionen emellertid inte längre som det direkta hot det tidigare har gjort. Under toppmötet i Helsingfors mellan president Bush och president Gorbatjov den 9 september i år diskuterades bl.a. en möjlig roll för Sovjetunionen i Mellanöstern.
Möjligheterna att få till stånd en internationell fredskonferens i FNs regi har därmed ökat. Den svenska regeringen deltar aktivt i de fredssträvanden som förekommer, och enligt svensk uppfattning bör dessa inkludera en internationell fredskonferens.
Utskottet
Utskottet konstaterar att Sveriges inställning till konflikten i Mellanöstern baseras på principen om folkens rätt till självbestämmande. Sverige erkänner staten Israel, men erkänner också palestiniernas rätt till en egen stat och deras rätt att själva välja sina politiska representanter. Sverige ger sitt självklara stöd till FNs säkerhetsråds resolutioner 242 och 338, som erkänner de existerande staternas rätt att existera inom säkra och erkända gränser, men också av Israel kräver ett tillbakadragande från ockuperade områden efter förhandlingar. Den israeliska ockupationspolitiken innebär ett brott mot grundläggande rättigheter enligt folkrätten och strider mot flera punkter i den 4:e Genèvekonventionen av 1949.
I yrkande 1 i motion 1989/90:U606 (fp), yrkande 12 i motion 1989/90:U642 (c) samt i motion 1989/90:U647 (m) föreslås att Sverige internationellt skall verka för förhandlingar som kan leda till en utveckling mot fred och demokrati för alla folken i regionen.
Sverige har i olika skeden av Mellanösternkonflikten haft viktiga medlingsuppdrag och i internationella fora verkat för en fredlig lösning av konflikten. Det är utskottets uppfattning att regeringen även fortsättningsvis, i den utsträckning som omständigheterna medger, skall verka för att uppnå en förhandlingslösning på konflikten.
Därmed får yrkande 1 i motion 1989/90:U606 (fp), yrkande 12 i motion 1989/90:U642 (c) samt motion 1989/90:U647 (m) anses vara besvarade.
I yrkande 1 i motion 1989/90:U625 (mp) föreslås att utrikesdepartementets handelsavdelning bör få i uppdrag att utarbeta förslag till stöd för direkthandel mellan Sverige och Palestina.
Utrikesdepartementets handelsavdelning undersöker för närvarande möjligheterna till direkthandel mellan Sverige och de ockuperade områdena. I arbetet tas hänsyn till de åtgärder som har tagits av EG. Ett frihandelsavtal mellan EG och Israel tecknades 1975. Avtalet omfattar emellertid inte de ockuperade områdena, varför EGs ministerråd i oktober 1986 unilateralt beslöt att importen från dessa områden skulle omfattas av samma importbestämmelser som gällde för övriga medelhavsländer, dvs. i princip tullfrihet för industriprodukter och preferensbehandling för vissa jordbruksprodukter. De större kommersiella importörerna har inte funnit att de palestinska produkterna håller konkurrenskraftig kvalitet. EG har bl.a. av den anledningen beslutat bistå de palestinska odlarna med teknisk expertis (två personer). Efter förhandlingar med de israeliska myndigheterna har viss direkt handelsverksamhet mellan EG och de ockuperade områdena nu kommit i gång, om än i blygsam skala.
Sverige har inget frihandelsavtal med Israel. Frågan om EFTAs förhållande till Israel undersöks för närvarande av EFTAs sekretariat. En studie kommer troligtvis att presenteras vid EFTAs ministerrådsmöte i december detta år. Det svenska importkontoret för u-landsprodukter (IMPOD) har också undersökt förutsättningarna för import av bl.a. frukt från odlare på de ockuperade områdena, i huvudsak Gaza.
Utskottet konstaterar att marknadsmässiga villkor måste föreligga för att ansträngningarna att importera de ockuperade områdenas produkter skall ge realistiska resultat. IMPOD kan uppmuntra till import, men kan exempelvis inte garantera en viss prisnivå för den importerade frukten, något som har varit ett önskemål från de palestinska odlarnas sida.
Sedan EFTAs studie framlagts avser utrikesdepartementets
handelsavdelning granska de förutsättningar som kan finnas för
att innefatta de ockuperade områdena i vårt GSP-system
("Generalized System of Preferences", ett system bestående av
preferensbehandling av u-länders produkter i i-ländernas
tulltaxor. Systemet varierar från land till land.).
GSP-behandling ges dock i normala fall endast till u-länder som
ingår i den s.k. 77-gruppen och till territorier som är
underställda GSP-givarländer.
Utskottet konstaterar också att GSP-behandling av varor från
de ockuperade områdena skulle ha liten kommersiell betydelse,
eftersom de produkter som torde komma i fråga kan importeras
tullfritt till Sverige på MGN-basis ("Mest Gynnad Nation", eller
MFN, "Most Favoured Nation Treatment", innebär att lägsta
tullnivå skall gälla samtliga länder som sinsemellan kommit
överens om sådan behandling).
Yrkande 1 i motion 1989/90:U625 (mp) får därmed anses besvarat.
I yrkande 2 i motion 1989/90:U625 (mp) föreslås att Sverige i FN skall väcka frågan om sanktioner mot Israel på grund av vad motionärerna kallar dess uppenbara nonchalans och brott mot Genèvekonventionen om skydd för civilbefolkningen i ockuperade områden.
Ehuru den svenska regeringen vid ett flertal tillfällen, bl.a. i FNs generalförsamling, har konstaterat att brott mot folkrättens krav på skydd för civilbefolkningen i de ockuperade områdena föreligger skulle det, enligt utskottets bedömning, inte tjäna några konstruktiva syften att i detta läge i FN väcka frågan om sanktioner mot Israel. Sådana sanktioner skulle endast skada de känsliga förhandlingsprocesser som är i gång. Sverige ger endast sitt stöd till internationella sanktioner som har beslutats av FNs säkerhetsråd. Till följd av den vetorätt säkerhetsrådets permanenta medlemmar besitter finns inga realistiska förutsättningar för ett säkerhetsrådsbeslut eller rekommendationer om sanktioner mot Israel.
Yrkande 2 i motion 1989/90:U625 (mp) avstyrks därför.
Frågan om PLO-kontorets i Stockholm status behandlas i motion 1989/90:U625 (mp), som i yrkande 3 föreslår att kontoret bör ges ambassadstatus.
Utskottet konstaterar att ambassads ställning av den svenska regeringen endast kan tillerkännas beskickningar vilka representerar av Sverige erkända stater. För ett svenskt erkännande krävs att vissa kriterier är uppfyllda, bl.a. effektiv myndighetsutövning inom ett eget territorium. Sverige har konsekvent eftersträvat att erkänna stater så snart de folkrättsliga förutsättningarna härför föreligger och inga särskilda skäl talar emot ett erkännande. Ett erkännande är i sig varken ett uttryck för politiskt stöd till eller sympati för staten i fråga. Enligt samma princip innebär frånvaron av ett erkännande inte nödvändigtvis att den svenska regeringen inte ger sitt stöd till ett folks rätt till självbestämmande i ett territorium som det för tillfället inte behärskar.
Utskottet avstyrker därmed yrkande 3 i motion 1989/90:U625 (mp).
I yrkande 4 i motion 1989/90:U625 (mp) föreslås att Sverige i lämplig form bör markera att den anser staten Palestina utgöra den rättmätiga förvaltaren av den arabisk-palestinska stat som upprättades av FN i november 1947.
Utskottet konstaterar att FN i november 1947 på sätt som framgår av bakgrundsbeskrivningen rekommenderade bildandet av två stater på Palestinas territorium, en judisk och en arabisk. Denna uppdelning ansågs illegal av majoriteten av araber i området, samtidigt som staten Israel expanderade utanför av FN givna territoriella ramar och i strid mot folkrätten ockuperade delar av det territorium som avsågs för den arabiska staten. Först genom PLOs nationalråds beslut i Alger i november 1988 kan palestiniernas representanter anses ha accepterat tanken på en tvåstatslösning. Utskottet anser att palestinierna har rätt till självbestämmande och därmed också rätt att upprätta en egen stat. Att någon palestinsk stat ännu inte föreligger har också konstaterats av utskottet. Vilka gränser en palestinsk stat skall ha och huruvida dessa gränser överensstämmer med FNs rekommendation av 1947 är något som parterna måste komma överens om i direkta förhandlingar.
Yrkande 4 i motion 1989/)0:U625 (mp) avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande fredsförhandlingar att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U606, yrkande 12 i motion 1989/90:U642 och motion 1989/90:U647 besvarade med vad utskottet anfört,
2. beträffande direkthandel med de ockuperade områdena att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1989/90:U625 besvarat med vad utskottet anfört,
3. beträffande sanktioner mot Israel att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1989/90:U625, Qres. 1 (v, mp)
4. beträffande PLO-kontorets diplomatiska status att riksdagen avslår yrkande 3 i motion 1989/90:U625, Qres. 2 (v, mp)
5. beträffande frågan om en palestinsk stat att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1989/90:U625. Qres. 3 (v, mp)
Stockholm den 8 november 1990
På utrikesutskottets vägnar
Stig Alemyr
Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert Svensson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Alf Wennerfors (m), Axel Andersson (s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Bertil Måbrink (v), Per Gahrton (mp), Viola Furubjelke (s), Anneli Hulthén (s), Eva Björne (m), Arne Mellqvist (s), Ingbritt Irhammar (c), Grethe Lundblad (s) och Börje Stensson (fp).
Reservationer
1. Sanktioner mot Israel (mom. 3)
Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Ehuru den" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet har kunnat konstatera att brott mot folkrättens krav på skydd för civilbefolkningen i de ockuperade områdena föreligger från Israels sida. Mot den bakgrunden finner utskottet att hänsyn till respekten för folkrätt och FN-principen motiverar en seriös prövning av vilka sanktionsåtgärder som kan vara lämpliga från världssamfundets sida för att förmå Israel att efterkomma FNs beslut och internationell rätt. Att konkreta åtgärder behövs för att sätta makt bakom orden har på nytt illustrerats genom den israeliska regeringens för FN förödmjukande reaktion på säkerhetsrådets beslut om att skicka en undersökningskommission till Israel med anledning av israeliska truppers massdödande av palestinier på islams heliga platser i Jerusalem i oktober 1990. Utskottet instämmer därför i motionärernas uppfattning att den svenska regeringen i FN bör väcka frågan om sanktioner mot Israel på grund av dess brott mot folkrätten.
Yrkande 2 i motion 1989/90:U625 (mp) bifalls därför.
dels att utskottets hemställan i moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande sanktioner mot Israel att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1989/90:U625 hos regeringen begär att den i FN väcker frågan om sanktioner mot Israel på grund av dess uppenbara nonchalans och brott mot Genèvekonventionen om skydd för civilbefolkningen i ockuperade områden.
2. PLO-kontorets diplomatiska status (mom. 4)
Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Utskottet konstaterar att ambassads ställning" och slutar med "1989/90:U625 (mp)" bort ha följande lydelse:
Utskottet har inhämtat att åtskilliga länder utan att för den skull fullt ut erkänna staten Palestina har beviljat PLO-kontor olika former av förhöjd diplomatisk status. Det gäller bl.a. Frankrike, Spanien, Österrike och Grekland. Utskottet finner mot den bakgrunden motionens krav rimliga. Utskottet anser att det förutsättningslöst bör undersökas i vilken form PLO-kontoret i Stockholm kan beviljas förhöjd diplomatisk status även utan ett formellt svenskt erkännande av staten Palestina. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan i moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande PLO-kontorets diplomatiska status att riksdagen med bifall till yrkande 3 i motion U625 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förhöjd diplomatisk status för PLO-kontoret i Stockholm.
3. Frågan om en palestinsk stat (mom. 5)
Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Att någon" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Upprättandet av en palestinsk stat måste bygga på tillämpning i största möjliga mån av samtliga relevanta FN-resolutioner. Den judiska staten Palestina hämtar sin folkrättsliga legitimitet från FNs delningsbeslut 1947. På samma sätt är det, som motionärerna framhåller, rimligt att betrakta upprättandet av en palestinsk stat som ett förverkligande av den i 1947 års delningsbeslut avsedda palestinaarabiska staten. Detta utesluter givetvis inte att åtskilliga detaljer, däribland den exakta gränsdragningen och Jerusalems status, måste fastställas i direkta förhandlingar mellan alla inblandade parter.
Yrkande 4 i motion 1989/90:U625 (mp) bifalls därför.
dels att utskottets hemställan i moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande frågan om en palestinsk stat att riksdagen med bifall till yrkande 4 i motion U625 ger regeringen till känna vad som av utskottet anförs om att upprättandet av en palestinsk stat bör betraktas som ett fullföljande av 1947 års FN-beslut om delning av mandatet Palestina.