Mellanöstern (Betänkande 1989/90:UU3 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets betänkande
1989/90: UU3

Mellanöstern

Motionerna

1988/89:U529 av Per Gahrton m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen sorn
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det
önskvärda i ett svenskt erkännande av Palestina.

1988/89:U545 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen uttalar sig för en internationell fredskonferens om
Mellanöstern under FNs överhöghet med säkerhetsrådets fem ständiga
medlemmar som deltagare och Palestina som jämlik part,

2. att riksdagen hos regeringen begär att regeringen tar initiativ i FN
och dess kommission för de mänskliga rättigheterna för att påtala
Israels brott mot folkrätten och de utSstelser som följer med FNmedlems
kapel,

4. att riksdagen hos regeringen begär initiativ för att möjliggöra
direktimport av palestinska produkter.

Bakgrund

Mellanösternkonflikten har stått på FNs dagordning sedan 1947. Riksdagen
har under en lång följd av år haft anledning att diskutera
konflikten, möjliga lösningar på denna, samt relationerna mellan
Sverige och konfliktens två huvudparter, Israel och det palestinska
folket, representerat av PLO.

För historik samt en redogörelse för den svenska inställningen till
konflikten hänvisas till utskottets senaste betänkanden i frågan: UU
1986/87:15 och UU 1987/88:25.

Den folkresning, intifadan, som sedan december 1987 pågått på de
ockuperade områdena Västbanken och Gaza fortsätter. Hittills har
över 600 palestinier dödats och tusentals har sårats. Samtidigt har ett
antal israeler dödats. Den israeliska ockupationsmaktens våldshandlingar
och övergrepp har skarpt kritiserats av en närmast enig världsopinion.

Intifadan har ökat det politiska trycket på parterna att uppnå en
fredlig lösning på konflikten i Mellersta Östern. En annan händelse
som likaså bidragit till utvecklingen mot en fredsprocess var den
jordanske kungens beslut att avbryta de legala och administrativa
banden med Västbanken, varefter PLO har hela ansvaret att representera
palestinierna. Den 15 november 1988 beslöt det palestinska nationalrådet
(Palestinian National Council, PNC) i Alger att utropa en

1989/90

UU3

1 Riksdagen 1989190. 9sami. Nr UU3

palestinsk stat och att erkänna FNs resolution 242 i förening med krav
på självbestämmanderätt för det palestinska folket. Resolution 242 talar
bl.a. om varje stats rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser.
PNCs beslut som även omfattade ett avståndstagande från terrorism
innebär ett de facto -erkännande av Israels existens, samt att PLO nu
inriktar sig på en tvåstatslösning. Den israeliska regeringen ifrågasätter
trovärdigheten i dessa ställningstaganden.

PNCs beslut i Alger och den vilja till förhandlingslösning som detta
internationellt sett uppfattades som uttryck för, ledde bl.a. genom
svensk förmedling fram till att USA nu har inlett en direkt dialog med
PLO med syfte att nå fram till en lösning på konflikten. Det amerikanska
målet synes därvid i första hand vara att förmå parterna,
inklusive palestinierna, att börja en indirekt förtroendeskapande dialog,
som så småningom skulle kunna utgöra en grund för mer långtgående
förhandlingar.

Den israeliska regeringen motsätter sig PLOs medverkan i förhandlingar.
I stället har regeringen i maj 1989 lagt fram ett "fredsinitiativ"
som riktar sig till palestinierna på de ockuperade områdena och till
Jordanien. Planen som till stora delar bygger på Camp David-avtalet är
en tvåstegsprocess: i ett första skede skall lokala val hållas på de
ockuperade områdena (östra Jerusalem undantaget) för att utse en
palestinsk förhandlingsdelegation. Denna delegation skall förhandla
om en övergångsperiod på fem år med självstyre för palestinierna på
de ockuperade områdena. Under ett senare skede under femårsperioden
skall förhandlingar föras om en permanent lösning. Denna permanenta
lösning utesluter möjligheten av en palestinsk stat. Den israeliska
regeringen motsätter sig också en internationell fredskonferens i
FNs regi.

PLO har avvisat den israeliska planen men förklarat sig vara positiv
till tanken på val. PLO anser att valen måste leda vidare som en del av
en process och att denna process måste ha ett definierat slutmål: en
självständig palestinsk stat.

I syfte att försöka sammanjämka de israeliska och palestinska kraven
har den egyptiska regeringen presenterat en plan för valen i tio
punkter. 1 det egyptiska förslaget ingår krav på att även östra Jerusalems
medborgare skall delta i valen. Andra förslag i tio-punktsprogrammet
är att den israeliska regeringen skall förbinda sig att respektera
valresultatet, att valet skall övervakas av internationella observatörer
och att bosättningarna skall upphöra. Ett bestämt datum skall vidare
sättas för förhandlingarna om den permanenta lösningen. Det egyptiska
förslaget innehåller även krav på att Israel i förväg accepterar
principen om land-mot-fred, säkerhet för alla stater i området och
palestiniernas politiska rättigheter. Den israeliska regeringen har förkastat
förslaget. Regeringsbeslutet var dock inte enhälligt.

1989/90:UU3

Enligt den svenska regeringens uppfattning måste val vara en integrerad
del av fredsprocessen. Dessa måste föregås av åtminstone partiellt
israeliskt tillbakadragande från de ockuperade områdena. Valen
måste äga rum under internationell övervakning och befolkningen i
östra Jerusalem måste tillåtas delta. Vidare anses från svensk sida att
det måste finnas en stark länk mellan val och förhandlingar om
områdenas slutliga status. Sverige stöder även tanken på en internationell
fredskonferens i FNs regi med deltagande av alla direkt berörda
parter inklusive PLO.

Den svenska regeringen har förklarat sig villig att även fortsättningsvis
aktivt arbeta för en lösning på konflikten.

Utskottet

Vad gäller frågan om en internationell fredskonferens om Mellanöstern
under FNs överhöghet, vilken tas upp i motion 1988/89:U545 har
utskottet redan tidigare (bet. UU 1987/88:25) uttalat sig till förmån för
en sådan konferens. Den svenska regeringen har även internationellt i
FN tillsammans med de övriga nordiska länderna framfört sitt stöd till
internationell konferens i FNs regi med deltagande av de berörda
parterna inklusive PLO. Den svenska regeringen deltar också aktivt i
den fredsprocess som nu synes vara på gång, en fredsprocess som alltså
enligt svensk uppfattning bör inkludera en internationell fredskonferens.

Yrkande 1 i motion 1988/89:U545 får därmed anses besvarat.

De brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna som Israel
begår genom sin ockupationspolitik och brutala behandling av palestinierna
på de ockuperade områdena har tagits upp i FNs kommission
för de mänskliga rättigheterna.

I en resolution som antogs vid det 45e mötet med kommissionen
fördöms Israel för brott mot de mänskliga rättigheterna enligt internationella
konventioner, internationell lag och fjärde Genévekonventionen
om skydd för civila vid krig. Resolutionen uppdelades i två delar,
varav den första delen behandlade de förbrytelser som Israel gör sig
skyldig till på de ockuperade palestinska områdena. Brotten inkluderar
våld mot palestinier inklusive havande kvinnor och barn, svåruthärdliga
levnadsförhållanden föranledda av utegångsförbud, fysisk och psykisk
tortyr av palestinska fångar, kollektiva bestraffningar, t.ex. raserande
av hus, administrativt förvar, deportationer från hemlandet,
expropriation av palestinsk mark och bosättningspolitiken, konfiskering
av palestinsk egendom, annekteringen av Jerusalem samt stängning
av utbildningsanstalter på de ockuperade områdena.

Resolutionens andra del fördömer Israels vägran att tillämpa 1949
års fjärde Genévekonvention om skydd för civilpersoner under krigstid
på de ockuperade områdena. I synnerhet fördöms Israel för att inte
respektera konventionens artikel 49 vari bl.a. deportationer förbjuds.

1989/90: UU3

Sverige röstade för resolutionens båda delar och kritiserade i ett
anförande Israel för den avsaknad av respekt för mänskliga rättigheter
som Israel visar på de ockuperade områdena och de hårda metoder
som används mot palestinerna, bl.a. administrativt förvar, deportationer,
rasering av hus som kollektiv bestraffning och stängning av
palestinska universitet och skolor. Införandet av en ny typ av ammunition
och rätten för israeliska soldater att skjuta även när nödvärn inte
föreligger kritiserades även. Sverige framförde i sitt anförande särskild
oro över att barn dödas och skadas. Israel uppmanades vidare i
anförandet att omedelbart respektera den fjärde Genéve-konventionen,
i synnerhet artikel 49.

Frågan om Israels brott mot de mänskliga rättigheterna kommer att
ånyo tas upp vid kommissionens för de mänskliga rättigheterna 46e
möte. Utskottet utgår ifrån att Sverige då kommer att fortsätta att
aktivt verka för att Israel förmås respektera palestiniernas mänskliga
rättigheter. Det är dock inte endast Israel som gör sig skyldig till
övergrepp mot mänskliga rättigheter. PLO har numera tagit avstånd
från användandet av terrorism. Fortfarande förekommer dock att palestinska
grupper, bl.a. Syrienstödda, begår terrorhandlingar. Självklart
måste även sådana handlingar fördömas.

Utskottet får konstatera — vilket även framfördes i det svenska
anförandet vid MR- kom missionen — att en orsak till ockupationen
och allt denna för med sig av brott mot mänskliga rättigheter, är en
olöst politisk konflikt. Det palestinska folkets grundläggande rättigheter
kan endast tillgodoses genom en politisk lösning som tillerkänner
dem deras rätt till självbestämmande inklusive skapandet av en egen
stat.

Härmed får yrkande 2 i motion 1988/89:U545 anses vara besvarat.

Möjligheterna till direktimport av palestinska produkter har utskottet
behandlat i betänkande UU 1987/88:25 och i 1988/89:UU18. Utskottet
hade då tillfälle konstatera att såväl UDs handelsavdelning som importkontoret
för u-landsprodukter (IMPOD) undersöker förutsättningarna
för import av bl.a. frukt från palestinska odlare i Gaza och på
Västbanken. En palestinsk delegation som besökte Sverige i april 1989
diskuterade bl.a. möjligheterna till export. Det är främst jordbruksprodukter
som skulle komma i fråga. Det föreligger även ett intresse för
att exportera hantverksprodukter.

Enligt vad utskottet erfar fortsätter IMPOD att aktivt undersöka
möjligheterna till direktimport av palestinska produkter.

1989/90: UU3

Efter EGs rådsbeslut 1986 att de ockuperade områdena skulle omfattas
av samma importbestämmelser som gäller för övriga medelhavsländer
(dvs. i princip tullfrihet för industriprodukter och preferensbehandling
för vissa jordbruksprodukter) har palestinska exportörer efter
överenskommelse med de israeliska myndigheterna fatt en ram på 16

000 ton citrusfrukter för direktexport till EG-marknaden. Denna ram
utnyttjades till endast en liten del bl.a. på grund av dåligt väder och
kommunikationsproblem. Exporten förväntas fortsätta. Aven grönsaker
(auberginer) har exporterats från ockuperade Västbanken.

Härmed får yrkande 4 i motion 1988/89:U545 anses vara besvarat.

1 motion 1988/89:U529 krävs att svenska regeringen skall erkänna
staten Palestina.

Utskottet Sr med anledning härav anföra följande.

Sverige tillämpar folkrättens principer för erkännande av stater. Ett
formellt erkännande av en stat kräver enligt dessa principer att vissa
kriterier uppfylls: existensen av ett territorium, att detta territorium
har en befolkning och att det finns en myndighet som självständigt
utövar effektiv makt över territoriet i fråga. Sverige tillämpar universalitetsprincipen
när det gäller erkännande av nya stater. Vi har konsekvent
eftersträvat att erkänna stater så snart de folkrättsliga förutsättningarna
härför föreligger och inga särskilda skäl talar mot ett
erkännande. Det betyder att varken erkännandet av en stat eller
upprättandet av diplomatiska förbindelser för Sveriges del är ett uttryck
för politiskt stöd till, eller sympati för staten i fråga.

Mot bakgrund av dessa principer kan, enligt utskottets uppfattning,
ett formellt svenskt erkännande av staten Palestina inte ges innan det
finns en myndighet som utövar effektiv kontroll över territoriet i fråga.
Detta hindrar dock inte att Sverige kan ha kontakter med en eventuell
provisorisk palestinsk regering eller exilregering eller att Sverige ger
sitt politiska stöd till strävanden att förverkliga en Palestinsk stat.
Utrikesministern konstaterade i riksdagen den 15 november 1988 att
Sverige sedan länge hävdat det palestinska folkets rätt till självbestämmande,
som inbegriper rätten att bilda en egen stat. Utrikesministern
sade vidare att "när PLO nu väljer att utropa en egen stat är det den
svenska regeringens förhoppning att denna skall kunna förverkligas på
de palestinska områden som idag är ockuperade av Israel sedan 1967.
Vi utgår ifrån att de exakta gränserna kommer att bestämmas i
förhandlingar mellan parterna". Utskottet delar denna förhoppning.

Utskottet får konstatera att enligt PLO ett 90-tal stater hittills har
erkänt Palestina. Olika länder tillämpar skilda kriterier för erkännande
av stater: enbart folkrättsliga kriterier, politiska kriterier eller
bådadera. Det är hittills till övervägande del länder som tillämpar
politiska kriterier för erkännande som har erkänt Palestina.

Härmed avstyrks motion 1988/89:U529.

1989/90: LILO

Hemställan

1989/90:UU3

Utskottet hemställer

1. beträffande internationell fredskonferens

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1988/89:U545 besvarat
med vad utskottet anfört,

2. beträffande Israels brott mot folkrätten

att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1988/89:U545 besvarat
med vad utskottet anfört,

3. beträffande direktimport av palestinska produkter

att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1988/89:U545 besvarat
med vad utskottet anfört,

4. beträffande svenskt erkännande av Palestina
att riksdagen avslår motion 1988/89:U529.

Stockholm den 10 oktober 1989
På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert Svensson (s),
Margaretha af Ugglas (m), Sture Ericson (s), Alf Wennerfors (m), Axel
Andersson (s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Karl-Göran
Biörsmark (fp), Birgitta Hambraeus (c), Bertil Måbrink (vpk), Per
Gahrton (mp), Viola Furubjelke (s), Maria Leissner (fp), Arne Mellqvist
(s) och Hans Göran Franck (s).

Reservation

Svenskt erkännande av Palestina (mom. 4)

Bertil Måbrink (vpk) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med "Utskottet
får med" och slutar med "1988/89:U529" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar denna uppfattning. Palestina har samma legala
grundval som Israel. FNs delningsbeslut 1947 som är den legala
grundvalen för såväl Israel som Palestina stöddes av Sverige. En
tidsskillnad på drygt fyrtio år mellan utropandet av den judiska republiken
och den arabiska staten i det delade brittiska mandatet Palestina
kan inte i princip betyda att den legala grundvalen för de båda staterna
är olika. Ett svenskt erkännande nu av Palestina vore enligt utskottets
uppfattning inget brott mot etablerade svenska erkännandeprinciper.

Utskottet får konstatera att Sverige erkände Israel i etapper. På
grund av särskilt oklara omständigheter (bl.a. Bernadottemordet) erkände
Sverige inte Israel omedelbart de jure utan nöjde sig till en
början med ett de facto -erkännande av den nya judiska staten. Detsamma
kan ske i fallet Palestina eftersom det kan hävdas att vissa
oklara omständigheter föreligger, närmast beträffande graden av palestinsk
kontroll över det palestinska territoriet. En del av de erkännanden
som hittills gjorts av Palestina har också skett i två steg.

Det vore enligt utskottets uppfattning att hylla vapenmakt framför
legalitet om man skulle vänta med erkännande tills en stat i alla
avseenden uppfyller exakt samma kriterier som Sverige med sin uråldriga
frihet och 180-åriga fred. I stället bör små folk ha rätt till sin
frihet och sitt självbestämmande utan att behöva slåss för det. Har en
stat juridisk rätt att existera så skall den också erkännas.

Utskottet vill dessutom erinra om att 94 stater (däribland Österrike
och Jugoslavien) har erkänt Palestina. Dessutom har, enligt PLOkontoret
i Stockholm, ytterligare 12 stater, däribland Frankrike, Grekland,
Italien, Spanien och Japan, utfärdat särskilda kommunikéer till
stöd för den palestinska staten.

Utskottet kan alltså konstatera att bland de 106 stater som på olika
sätt officiellt erkänt eller välkomnat staten Palestina, saknas Sverige.
Enligt utskottet står detta förhållande i bjärt motsats till den svenska
regeringens politiska agerande till stöd för en rättvis fred i Mellanöstern.

Följande stater har erkänt staten Palestina: Afghanistan, Albanien,
Algeriet, Angola, Bahrein, Bangladesh, Benin, Bhutan, Botswana, Brunei,
Bulgarien, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska republiken,
Congo-Brazzaville, Cuba, Cypern, Djibouti, Ekvatorialguinea, Egypten,
Etiopien, Filippinerna, Förenade Arabemiraten, Gabon, Gambia, Ghana,
Guinea, Guinea-Bissau, Indien, Indonesien, Irak, Iran, Jordanien,
Jugoslavien, Kambodja, Kamerun, Kap Verdeöarna, Kenya, Kina, Komorerna,
Kuwait, Laos, Lesotho, Libanon, Libyen, Madagaskar, Malaysia,
Maldiverna, Mali, Malta, Marocko, Mauretanien, Mauritius, Mongoliet,
Mozambique, Namibia, Nepal, Nicaragua, Niger, Nigeria,
Nordkorea, Nordjemen, Oman, Pakistan, Polen, Quatar, Rumänien,
Ruanda, Saö Tomé & Principe, Saudiarabien, Senegal, Seyshellerna,
Sierra Leone, Singapore, Somalia, Sydjemen, Sri Lanka, Sovjetunionen,
Sudan, Surinam, Tanzania, Tchad, Tjeckoslovakien, Togo, Tunisien,
Turkiet, Tyska Demokratiska Republiken, Uganda, Ungern, Vietnam,
ZaTre, Zambia, Zimbabwe och Österrike.

Följande stater har välkomnat utropandet av staten Palestina:
Argentina, Brasilien, Chile, Frankrike, Grekland, Japan, Italien, Mexiko,
Peru, Spanien, Syrien och Vatikanstaten.

Utskottet tillstyrker därmed motion 1988/89:U529.

1989/90: UU3

dels att utskottets hemställan i moment 4 bort ha följande lydelse:

4 beträffande svenskt erkännande av Palestina
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:U529 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90: UU3

gotab 99050, Stockholm 1989