Medbestämmande i arbetslivet

Betänkande 1989/90:AU6

Arbetsmarknadsutskottets
betänkande
1989/90:AU6

Medbestämmande i arbetslivet AU6 9°

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 18 motioner om medbestämmandefrågor från
den allmänna motionstiden vid föregående riksmöte. I dem har moderata
samlingspartiet, folkpartiet, centern och vänsterpartiet kommunisterna
liksom tidigare år redovisat sin syn på behovet av förändringar
på medbestämmandeområdet. Förslag till förändringar finns också från
miljöpartiet de gröna. Dessutom begärs i enskilda motioner mer avgränsade
förändringar på samma område.

Till de frågor som härigenom kommer att belysas i betänkandet hör
behovet av en utvärdering av lagstiftningen på det arbetsrättsliga området
med krav på mer allmänna omprövningar i väsentliga avseenden
liksom medbestämmandet på den offentliga sektorn och den negativa
föreningsrätten. Vidare behandlas den fackliga vetorätten vid entreprenader,
företagsblockader, stridsrätten och den s.k. 200-kronorsregeln
samt frågor om arbetsgivares skadeståndsskyldighet m.m.

Samtliga motioner har avstyrkts av utskottet. Till betänkandet har
fogats 20 reservationer och två särskilda yttranden.

Motionerna

1988/89:A224 av Anna Wohlin-Andersson och Marianne Andersson
(båda c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
upphandling av externa tjänster bör stimuleras.

Motiveringen återfinns i motion 1988/89:N255.

1988/89:A453 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående förköpsrätt för anställda vid försäljning
eller nedläggning av företag.

1988/89:A715 av Maj-Inger Klingvall och Berit Löfstedt (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en översyn av de arbetsrättsliga
förhållandena för familjehem och förslag till åtgärder.

1

1 Riksdagen 1988189.18sami. Nr 6

1988/89:A717 av Erik Holmkvist m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär sådana ändringar i 39 § medbestämmandelagen
att arbetstagarorganisation inte ges möjlighet att utestänga företag utan
kollektivavtal/separatavtal från att konkurrera om entreprenader på
likvärdiga villkor.

1988/89:A718 av Kjell Johansson m.fl. (fp,m,c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen anhåller om förslag till förbud mot blockad av enmansföretag
för dess vägran att teckna avtal separat eller via arbetsgivarorganisation.

1988/89:A720 av Filip Fridolfsson m.fl. (m,fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om förbud mot blockad av företag där det
inte finns någon fackligt ansluten för dess vägran att teckna avtal
separat eller via arbetsgivarorganisation.

1988/89:A721 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp,m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till förtydligande av
begreppet motpart i 45 § MBL i enlighet med vad som ovan anförts.

1988/89:A723 av Rolf Clarkson m.fl. (m,fp,c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att
skyndsamt framtaga förslag till sådana ändringar i den arbetsrättsliga
lagstiftningen att en rimligare relation uppnås mellan mindre arbetsgivare
och arbetstagare när det gäller skadestånd enligt vad som i
motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär att den i yrkande 1 föreslagna
utredningen också ges i uppdrag att utreda eventuellt missbruk av s.k.
informella skadestånd i enlighet med vad som i motionen anförts.

1988/89:A724 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att en parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas
med direktiv att genomföra en total översyn av arbetsrättslagstiftningen
i enlighet med vad som anförs i motionen.

1988/89:A725 av Lars-Ove Hagberg m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förhandlingsrätt och
informationsrätt enligt vad i motionen anförs,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om obegränsad strejkrätt
och borttagande av strejkskadestånd och förbud mot avsked på
grund av deltagande i strejk,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot lockout,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om vetorätt för fackförening
i avgörande frågor enligt vad i motionen anförs,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tid för fackliga
möten på betald arbetstid enligt vad i motionen anförs,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om rätt till politisk
verksamhet på arbetsplatserna,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om rätt till internationella
solidaritetsmanifestationer enligt vad i motionen anförs,

1989/90: AU6

2

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett samlat program
för facklig kontroll över införande av en ny teknik och arbetsorganisation
samt över teknikens användning och utveckling enligt vad som
anförs i motionen,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en teknisk-humanistisk
utbildning för att minska kunskapsklyftorna i arbetslivet enligt
vad i motionen anförs.

1988/89:A727 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att företag som är enmansföretag och/eller saknar
kollektivavtal inte får diskrimineras,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av de arbetsrättsliga
lagarna med syfte att få en bättre anpassning till de mindre företagen.

Motiveringarna återfinns i motion 1988/89:N256.

1988/89:A729 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inflytande
för löntagare.

1988/89:A736 av Birger Schlaug och Anna Horn af Rantzien (båda
mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att den arbetsrättsliga lagstiftningen
ses över för att öka de anställdas inflytande vid nedläggning av
företag,

2. att riksdagen hos regeringen begär att de anställda vid företagsnedläggning
ges förköpsrätt till en kostnad som motsvarar det lägsta av
bokfört värde eller marknadsvärde.

1988/89:A739 av Charlotte Branting m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
negativ föreningsrätt,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning mot
organisationsklausuler,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om MBL inom offentlig sektor,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om facklig vetorätt vid entreprenader,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av de arbetsrättsliga skadestånden,

12. att riksdagen beslutar att 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet skall ha följande lydelse: "Är någon skadeståndsskyldig
enligt denna lag, kan skadeståndets belopp nedsättas i förhållande
till vad som annars skulle ha utgått, om det är skäligt med
hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande
i avseende på tvisten, skadans storlek i jämförelse med den
skadevållandes tillgångar eller omständigheter i övrigt. Fullständig be -

1989/90: AU6

3

frielse från skadeståndsskyldighet kan också medges. Vid bedömande
enligt första stycket av arbetstagares skadeståndsskyldighet för deltagande
i olovlig stridsåtgärd skall särskild hänsyn tagas till omständigheter,
som har framkommit vid överläggning enligt 43 §, och verkningarna
av överläggningen."

1988/89:A740 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om medlemsomröstning innan en facklig organisation kan sätta i gång
i en strejk.

1988/89:A744 av Hans Petersson m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om facklig vetorätt mot
utflyttning av verksamhet till annat land.

1988/89:A753 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning
om den arbetsrättsliga lagstiftningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om arbetsmarknadslagarnas framtida utformning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om medbestämmandelagens allmänna utformning,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet för att säkerställa den
negativa föreningsrätten,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet så att s.k. organisationsklausuler
förbjuds,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om
medbestämmande i arbetslivet (1976:580) i enlighet med vad som i
motionen anförts om avdrag på lön för fackföreningsavgifter,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet i enlighet med vad som i
motionen anförts om arbetstagarnas representation,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om fackliga stridsåtgärder,

9. att riksdagen beslutar att 60 § i lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet skall ha den lydelse angående arbetsrättsliga skadestånd
den hade den 31 december 1984,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot
blockad av enmansföretag och företag med anställda familjemedlemmar
i enlighet med vad som anförts i motionen,

11. att riksdagen hos regeringen begär utredning om och förslag om
begränsning av facklig organisations rätt att genomföra blockad av
företag enligt vad som anförts i motionen,

12. att riksdagen beslutar att upphäva reglerna om facklig vetorätt i
38— 40 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

1989/90: AU6

4

13. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av skadeståndsreglerna
i den arbetsrättsliga lagstiftningen i enlighet med vad som i
motionen anförts,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om ideella skadestånd,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändringar om
medbestämmande för arbetstagare inom offentlig förvaltning i enlighet
med vad som i motionen anförts,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet vad gäller förhandlingsplikt
vid chefstillsättningar i enlighet med vad som i motionen anförts.

1988/89:K217 av Filip Fridolfsson m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till lagstadgad negativ föreningsrätt.

Medbestämmandelagen

Innehållet i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL)
kan i huvudsak delas upp i två grupper av regler. Den ena gruppen
utgörs av avsnitt som har hämtats från den tidigare s.k. arbetsfredslagstiftningen.
Hit hör MBL:s regler om föreningsrätt (7— 9 §§), de
grundläggande reglerna om parternas förhandlingsrätt (främst 10 §),
bestämmelserna om kollektivavtal (23— 31 §§) samt avsnitten om
fredsplikt (41 — 45 §§) och om medling i arbetstvister (46— 52 §§).
Även reglerna om skadestånd och andra påföljder (54— 62 §§) bygger
i viktiga delar på äldre lag.

Den andra gruppen regler hör till det genom MBL införda regelsystemet
för arbetstagarnas medbestämmanderätt. Hit hör först reglerna
om den förstärkta förhandlingsrätten för arbetstagarsidan (11— 14 §§).
Dessa bestämmelser omfattar i första hand arbets- och företagsledningsfrågor
i vid bemärkelse. Den primära förhandlingsskyldigheten enligt 11
§ är ett medel som lagen ger arbetstagarna att påverka arbetsgivarens
beslut. Enligt den primära förhandlingsskyldigheten är arbetsgivaren
skyldig att begära förhandling innan han fattar vissa beslut. Arbetsgivaren
är vidare utom i vissa undantagsfall skyldig att dröja med sitt
beslut tills förhandlingen har slutförts. Genom denna uppskovsskyldighet
får arbetstagarsidan tillfälle att lämna sina synpunkter på förhandlingsfrågan
och påverka arbetsgivaren i dennes beslutsfattande.

En arbetstagarorganisation, som har primär förhandlingsrätt enligt

11 §, har enligt 12 § också rätt att på eget initiativ begära förhandling
med arbetsgivaren i varje fråga där arbetsgivaren står i begrepp att fatta
ett beslut som rör en medlem i organisationen.

För att de anställda skall kunna utnyttja sin rätt att genom förhandlingar
medverka i beslutsprocessen hos arbetsgivaren måste de hållas
underrättade om och få insyn i arbetsgivarens verksamhet. Lagens
regler om rätt till information (18— 22 §§) syftar till att tillgodose
detta.

1989/90: AU6

5

En grundtanke bakom arbetsrättsreformen har varit att det är arbetsmarknadens
parter som utformar och vidareutvecklar arbetstagarnas
medbestämmande med utgångspunkt i lagens regler. Ett av syftena
med MBL har därför varit att främja tillkomsten av medbestämmandeavtal
. Sådana avtal har också kommit till stånd på de stora avtalsområdena.

Ett inslag i det genom MBL införda systemet av regler om arbetstagarnas
medbestämmanderätt utgörs av bestämmelserna i 38— 40 §§
om facklig vetorätt i vissa fall. Dessa syftar till att komma till rätta med
missförhållanden av skilda slag som kan uppkomma när en arbetsgivare
avser att lämna ut ett arbete till icke anställd arbetskraft, t.ex.
uppdragstagare eller entreprenörer.

Slutligen kan nämnas MBL:s regler om överläggning vid arbetstagares
olovliga stridsåtgärder (43 §), vissa skadeståndsregler inkl. den s.k.
200-kronorsregeln i 60 § och regler om tvisteförhandling och rättegång
(63 - 69 §§).

Utskottet

Inledning

Utskottet tar i detta betänkande upp olika frågor om medbestämmande
i arbetslivet med anledning av motioner som väcktes under allmänna
motionstiden vid föregående riksmöte. Dessutom kommer att beröras
vissa mer allmänna arbetsrättsliga frågor.

De frågor som redovisas i dt,t följande har i flertalet fall behandlats
av utskottet i tidigare sammanhang, senast i betänkandet 1988/89:AU4.

Allmänna arbetsrättsliga frågor
Övergripande utredningar av arbetsrätten

Motionerna

Sonja Rembo m.fl. (m) begär i de inledande avsnitten till kommittémotionen
A753 en parlamentarisk utredning om den arbetsrättsliga
lagstiftningen samt ett tillkännagivande till regeringen om arbetsmarknadslagarnas
framtida utformning. Motionärerna erinrar om att
1970-talets arbetsrättsliga lagar huvudsakligen har varit inriktade på att
öka de anställdas inflytande och trygghet i anställningen. Dessa allmänt
accepterade syften har i viss utsträckning uppnåtts. Lagstiftningens
främsta förtjänst ligger inte så mycket i regelsystemets utformning som
dess förmåga att medvetandegöra arbetstagarnas berättigade krav på
medinflytande, personlig utveckling och anställningstrygghet.

1989/90: AU6

6

Men lagstiftningen har också haft andra — mindre uttalade — syften
än de tidigare nämnda, nämligen att stärka de fackliga organisationernas
politiska och ekonomiska inflytande. Genom lagstiftningen har
vissa fackliga organisationers krav på långtgående inflytande inom
näringslivet tillgodosetts utan att de har behövt ta det därmed följande
ansvaret. Dessutom har organisationerna successivt blivit en del av den
politiska maktapparaten genom att de har representanter i offentliga
organ och utredningar och därtill betraktas som tunga remissinstanser.

I denna utveckling utgör den arbetsrättsliga lagstiftningen ett betydelsefullt
instrument. En facklig organisation vars existens är säkerställd
med lagstiftning förlorar dock lätt medlemmarnas förtroende.
Den likställs med offentlig verksamhet. Utvecklingen innebär vidare
att den samverkan mellan likvärdiga parter som präglade den s.k.
svenska modellen har ersatts med en strävan att inte bara stärka
arbetstagarorganisationernas ställning utan även att ge dem en avgörande
dominans. Den balans och det samspel mellan olika intressenter
som är en förutsättning för en väl fungerande marknadsekonomi
föreligger på avgörande punkter inte längre. Motsättningarna mellan
parterna har hårdnat och lett till ett ökat antal konflikter. Särskilt
anmärkningsvärt är de upprepade fallen av konflikter till följd av
gränsdragningst vister mellan fackliga organisationer.

Medlemskap i en facklig organisation har, fortsätter motionärerna, i
flertalet fall blivit i det närmaste obligatoriskt. Medlemskapet får
emellertid ofta politiska och privaträttsliga konsekvenser sorn går långt
utöver den fackliga uppgiften att företräda medlemmarnas intressen på
arbetsplatsen. Detta exemplifieras av motionärerna, som samtidigt påpekar
att den nuvarande lagstiftningen syftar till att stärka de centrala
fackliga organen, medan den vägledande principen för lagstiftningen
borde vara att beslut och medinflytande borde läggas så nära de
enskilda arbetstagarna som möjligt.

Efter övertagandet av regeringsmakten år 1982 har socialdemokraterna
enligt motionärerna vidtagit anmärkningsvärda lagändringar,
exempelvis återinförande av den s.k. 200-kronorsregeln. I en del fall
har regeringen på ett olyckligt sätt med hot om lagstiftning försvagat
den ena partens ställning. I andra fall har de centrala fackliga organens
ställning stärkts, medan de lokala organens eller de enskilda medlemmarnas
ställning har försvagats. Man får utgå från att socialdemokraterna
har för avsikt att gå vidare på vägen mot ett korporativt samhälle
med ökat inflytande för centrala fackliga organ. Därför är det angeläget
att slå fast var gränserna går i en demokrati mellan politiker, organisationer
och enskilda människor.

Avslutningsvis i detta avsnitt av motionen dras upp riktlinjer för vad
motionärerna kallar en arbetsmarknadslagstiftning för framsteg. Dessa
riktlinjer innebär sammanfattningsvis att det fortsatta översyns- och
utvecklingsarbetet inom arbetsrätten måste inriktas på att förbättra
arbetsmarknadens funktion och samspelet mellan olika lagar. Byråkratisering
och centralstyrning måste undvikas. I den nuvarande lagstift -

1989/90: AU6

7

ningen är det genomgående så, att de enskilda arbetsgivarnas och de
fackliga företrädarnas juridiska kompetens övervärderas. Reglerna måste
i stället utformas så klart och entydigt att arbetstagarna och deras
fackliga representanter samt arbetsgivarna på förhand kan avgöra vilken
rätt de har. I de fall lagstiftning inte är nödvändig av rättssäkerhetsskäl
bör den undvikas. Möjligheterna att lösa uppkommande frågor
avtalsvägen bör vara så vida som möjligt. På många områden bör
lagstiftningen därför ändras i syfte att återge arbetstagare och arbetsgivare
möjligheter att träte individuella eller kollektiva avtal.

Den enskildes lagstadgade rättigheter på arbetsplatsen bör, framhåller
motionärerna, inte göras beroende av huruvida arbetstagaren är
medlem i en facklig organisation. Medlemskapet är den enskildes
angelägenhet. Det måste vara ett oavvisligt krav att den enskildes
integritet respekteras.

I motionen föreslås därjämte ett tillkännagivande om medbestämmandelagens
allmänna utformning. Motionärerna menar att de tidigare
gynnsamma förutsättningarna för samförstånd mellan parterna på
arbetsmarknaden har försämrats, att lagen inte tar hänsyn till förhållandena
i de mindre företagen och att tillämpningen inom den offentliga
sektorn har lett till ökat krångel och byråkrati utan att ge de
anställda det medinflytande som förutskickades vid lagens tillkomst.

Folkpartiet önskar i motion A727 en översyn av de arbetsrättliga
lagarna för att få en bättre anpassning av dem till de mindre företagens
förhållanden. Översynen förutsätts bl.a. gälla arbetstagarbegreppet så
att man får klarare regler för vem som är att betrakta som anställd
eller företagare. Vidare måste man beakta reglerna om saklig grund för
uppsägning, de arbetsrättsliga skadestånden och provanställningarna.

Börje Hörnlund m.fl. (c) föreslår i motion A724 att en parlamentariskt
sammansatt kommitté tillsätts för en total översyn av den gällande
arbetsrättslagstiftningen. Reglerna på det arbetsrättsliga området måste
enligt motionärerna vara klart och entydigt utformade samtidigt som
en bättre flexibilitet blir möjlig. Lagstiftningen måste också vara anpassad
till de mindre arbetsplatsernas förhållanden och de enskilda arbetstagarnas
rättigheter.

Målsättningen för översynsarbetet måste bl.a. vara att klart slå fest
rollfördelningen för de fackliga organisationerna till såväl arbetsgivare
som t.ex. politiska partier. Varken arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer
skall lagstiftningsvägen ges möjligheter att delta i den rent
politiska beslutsprocessen. Lagstiftningen måste även få en mer flexibel
utformning som innebär att arbetsmarknadens funktionssätt underlättas
och villkoren för nyskapande förbättras samt att den inneboende
utvecklingskraften hos småföretagare inte stäcks i en djungel av regler
och byråkrati.

1989/90: AU6

8

De fackliga förtroendemännens ledigheter på arbetstid bör koncentreras
till att gälla förhållanden med direkt anknytning till den egna
arbetsplatsen. Ledighetslagstiftningen behöver vidare revideras med
hänsyn till dagens krav på jämställdhet, valfrihet i barnomsorgen,
bättre möjligheter för anhöriga till omsorg om äldre och solidariteten
med utvecklingsländernas folk m.m.

Andra områden där krav ställs på revideringar är t.ex. den negativa
föreningsrätten, information och förhandlingar i små företag, fredspliktsbestämmelserna,
turordningsreglerna vid uppsägning, arbetsrättsliga
skadestånd m.m. Till detta skall läggas behovet att pröva hur
storföretagens internationalisering påverkar möjligheterna till fackligt
inflytande och hur ett närmande till EG påverkar utformningen av
arbetsrättslagstiftn ingen.

Utskottets överväganden

När motsvarande utredningskrav tidigare har förts fram i motioner till
riksdagen har utskottet inledningsvis konstaterat att det har funnits en
bred uppslutning kring huvudtankarna i vår arbetsrättsliga lagstiftning.
Utskottet har vidare framhållit att utvecklingen inom denna lagstiftning
och inom avtalsområdet har varit till gagn för såväl arbetstagarna
som näringslivet och samhället i dess helhet.

Det bör vidare beaktas att de arbetsrättsliga lagarna i viktiga delar
består av ganska allmänt hållna grundregler som kan jämkas och
utvecklas genom avtal, så att tillämpningarna kan anpassas till förhållandena
i en viss bransch eller på en viss arbetsplats. Sådana avtal har
ingåtts i betydande omfattning.

I förra årets medbestämmandebetänkande (1988/89:AU4 s. 8) erinrade
utskottet om vad som anförts vid utskottets hearings med arbetsmarknadsorganisationerna
hösten 1987 om deras erfarenheter av den
praktiska tillämpningen av lagen. Vid dessa hearings restes kritik mot
enskildheter i lagstiftningen, men det framställdes inte något krav på
någon mer genomgripande omarbetning. Tvärtom ansågs det vara en
fördel att den snabba lagstiftningstakten undet 1970-talet inte hade fatt
en efterföljd under 1980-talet, varigenom det arbetsrättsliga regelverket
hade fatt möjlighet att stabiliseras. Från både arbetsgivar- och arbetstagarhåll
markerades fördelen med att önskvärda förändringar görs avtalsvägen.

Detta är en uppfattning som utskottet delar. Av denna följer självfallet
inte att utskottet anser att lagstiftning i fortsättningen är obehövlig.
Den arbetsrättsliga lagstiftningsprocessen har fortsatt under 1980-talet,
låt vara i ett lugnare tempo. Under denna tid har bl.a. de tidigare
lagarna om arbetstid, anställningsskydd och styrelserepresentation för
privatanställda ersatts med ny lagstiftning. Arbetstids- och semesterfrågorna
har nyligen setts över av statliga utredningar. Den hösten 1988
tillsatta arbetsmiljökommissionens arbete gäller i första hand arbetsmiljölagstiftningen,
men kommissionen har också ett allmänt uppdrag att
aktualisera förändringar i andra arbetsrättsliga lagar.

1989/90: AU6

9

Vad nu anförts innebär sammantaget att utskottet inte kan ansluta
sig till moderata samlingspartiets och centerpartiets bedömningar i
motionerna A753 resp. A724 att det föreligger ett behov av en övergripande
översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Inte heller kan
utskottet ställa sig bakom den starkt kritiska inställning som ligger
bakom yrkandena i den nämnda moderatmotionen om meningsyttringar
från riksdagens sida om lagstiftningens framtida utformning och
om medbestämmandelagens allmänna utformning.

I vad gäller yrkandet i motion A727 (fp) om en översyn av arbetsrättslagstiftningen
med hänsyn till de mindre företagens förhållanden
bör påpekas att de frågor som aktualiseras i det sammanhanget i sak
behandlas i betänkandet 1988/89:AU5 om anställningsskyddslagen. Det
gäller arbetstagarbegreppet, saklig grund för uppsägning och provanställningar.
Den återstående frågan, de arbetsrättsliga skadestånden,
återkommer utskottet till i den följande framställningen med anledning
av andra motionsyrkanden härom. Mot bakgrund av dessa ställningstaganden
anser utskottet att det inte finns skäl för ett allmänt
översynsarbete med den antydda inriktningen på småföretag.

Även i övrigt hänvisar utskottet till att flertalet av de arbetsrättsliga
frågor som man i de ovan redovisade motionerna A724 och A753
önskar få belysta i ett övergripande utredningsarbete sakprövas i detta
och andra arbetsrättsbetänkanden som utskottet avger i höst.

Med åberopande av det anförda avstyrker utskottet motionerna
A724, A727 och A753 i de nu behandlade delarna.

Ökat arbetstagarinflytande

Motionerna

I motion A725 av Lars-Ove Hagberg m.fl. (vpk) begärs bl.a. att
regeringen skall lägga fram förslag till en utvidgad förhandlings- och
informationsrätt som förstärks med en facklig vetorätt i frågor som är
avgörande för fackföreningarna. Motionärerna anser att alla undantagsregler
i lagen avseende förhandlingsrätten måste slopas. Vidare bör
lagtexten ändras så att informationsrätten kan utnyttjas utan att fackliga
representanter blir belagda med sekretess av företag och myndigheter.
En facklig vetorätt anses viktig främst i fråga om företagsnedläggningar
och industriinvesteringar, utlandsinvesteringar och
företagsfusioner, entreprenader och konsultverksamhet samt vid rationaliseringar
och införande av ny teknik.

1989/90: AU6

10

Vidare föreslår motionärerna att riksdagen av regeringen skall begära
ett samlat program för facklig kontroll över införande av en ny
teknik och arbetsorganisation samt över teknikens användning och
utveckling. Motionärerna går in på verkningarna av den nya tekniken

- särskilt mikroelektroniken — och deras slutsats blir att de arbetandes
fackliga organisationer måste rustas till kamp för en arbetsorganisation
och för tekniska lösningar som utgår från de arbetandes behov.
Som centrala krav på lagar och avtal för facklig kontroll över teknikanvändningen
anges följande:

- ny teknik får införas bara med fackets godkännande
-övergång från löne- till produktionsbeskattning

-vinster av ny teknik används bl.a. till kortare arbetsdag vilket ger
fler jobb

-fackligt forskningsinstitut och fackliga forskningskonsulter
-yrkesutbildning med datatekniska tillämpningar utan att grundläggande
yrkeskunskaper eftersatts

- teknisk-humanistisk utbildningsreform

- vuxenutbildningsreform för alla med dålig grundutbildning.

Det ovan redovisade kravet på facklig vetorätt vid utlandsinvesteringar
utvecklas i motion A744 av Hans Petersson m.fl. (vpk).

Birger Schlaug och Anna Horn af Rantzien (båda mp) yrkar i
motion A736 att den arbetsrättsliga lagstiftningen ses över med syfte att
öka de anställdas inflytande vid nedläggning av företag. Motionärerna
anser att lagstiftningen på det området är klart otillfredsställande.
Kapitalägarna sägs ha ett helt dominerande inflytande över om en
verksamhet skall fortsätta eller inte. Det händer t.o.m. att de anställda
motverkas att ta över företaget då detta hotas av nedläggning. De
anställdas inflytande i dessa situationer bör stärkas. Bl.a. bör de ha
förköpsrätt till en kostnad som motsvarar det lägsta av bokfört värde
eller marknadsvärdet.

Ett liknande yrkande om förköpsrätt för de anställda framställs
vidare i motion A453 av Inger Schörling m.fl. (mp). Yrkandet, som i
denna motion har en regionalpolitisk motivering, innefattar även
förköpsrätt för lokalbefolkningen vid försäljning eller nedläggning av
företag.

Slutligen föreslår Ove Karlsson m.fl. (s) i motion A729 att riksdagen
i ett tillkännagivande till regeringen uttalar sig för ett förstärkt löntagarinflytande
i företagen. Motionärerna menar att i kampen för jobben
och den framtida inriktningen av företagen har de fackliga organisationerna
alltför ofta kommit till korta. Medbestämmandelagen behöver
skärpas och lagen om styrelserepresentation ses över för att nästa
strukturkris skall kunna hanteras på ett för löntagarna och för det
allmännas bästa godtagbart sätt. Vidare är det nödvändigt att finna
vägar för fackligt inflytande i flernationella företag.

Utskottet får anföra följande.

1989/90: AU6

11

Vad forst gäller yrkandena i vpk-motionen A725 om en undantagslös
förhandlings- och informationsrätt för de fackliga organisationerna
bör påpekas att lagens undantag i dessa hänseenden är fa, särskilt i
fråga om den privata arbetsmarknaden. Sekretessbestämmelserna i
medbestämmandelagen innebär att arbetsgivare och feick skall komma
överens i de enskilda follen eller, vid oenighet, att begärd sekretess
skall sanktioneras av arbetsdomstolen, allt i den mån sekretessfrågorna
inte är reglerade genom kollektivavtal eller, på den offentliga sektorn,
i sekretesslagen. Utskottet anser inte att det finns skäl att föreslå
ändringar i de intresseavvägningar som ligger bakom medbestämmandelagens
förhandlings- och informationsregler i de avseenden motionärerna
har begärt. Det kan dock tilläggas att regeringen den 31 augusti
beslutat att i höst förelägga riksdagen regeländringar på ett angränsande
område, nämligen sekretessen och tystnadsplikten på arbetsmiljöområdet
för skyddsombud och andra fackliga förtroendemän.

Av vpk tidigare framförda förslag till en omfattande vetorätt vid
införande av ny teknik, utlandsinvesteringar och andra förändringar
har inte fått utskottets stöd. Inte heller har utskottet ansett att ett av
regeringen utarbetat program för facklig kontroll över teknikanvändning
är den bästa vägen för att öka de anställdas inflytande i hithörande
frågor. Utskottets mening är att frågor sammanhängande med den
tekniska utvecklingen bör lösas i överläggningar arbetsmarknadsparterna
emellan. Frågor av detta slag har uppmärksammats i såväl 1982 års
utvecklingsavtal på den privata arbetsmarknaden som andra medbestämmandeavtal.

Vidare är utskottet inte berett att tillstyrka det alternativ till en
utvidgad vetorätt som föreslås i motionerna A453 och A736 (mp) i
form av en lagfäst förköpsrätt för de anställda beträffande nedläggningshotade
företag. 1 de fall ett löntagarövertagande framstår som en
realistisk lösning utgår utskottet från att detta seriöst prövas i nedläggningssituationer
och vid företagsrekonstruktioner.

Av vad nu sagts följer slutligen att utskottet inte anser det påkallat
med ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en skärpning
av lagarna om medbestämmande och styrelserepresentation för privatanställda
med anledning av motion A729 (s). Den sistnämnda lagen
trädde för övrigt i kraft för mindre än två år sedan efter en revidering
av tidigare lagstiftning i ämnet. Till den i motionen berörda frågan om
fackligt inflytande i flernationella företag återkommer utskottet i betänkandet
1989/90:AU3 om förtroendemannalagen.

Med det ovan anförda avstyrker utskottet motionerna A453, A725,
A729 och A736, i förekommande fall i aktuella delar.

1 detta avsnitt har utskottet slutligen att redovisa yrkandet i motion
A715 av Maj-Inger Klingvall och Berit Löfstedt (båda s) om familjehemmens
arbetsråttsliga ställning.

1989/90: AU6

12

Ett liknande motionsyrkande (fp,m,c,vpk) behandlades av utskottet i
betänkandet AU 1986/87:8. Utskottet ansåg att det fanns en del oklarheter
kring familjehemmen som kunde behöva utredas närmare. Detta
gavs regeringen till känna (rskr. 1986/87:50). Den av riksdagen begärda
utredningen skall genomföras av socialstyrelsen i anslutning till det
uppdrag som i början av januari 1988 gavs styrelsen att göra en
utvärdering av socialtjänstlagen. Uppdraget skall redovisas till regeringen
senast vid utgången av 1989. Mot denna bakgrund har riksdagen
inte anledning att ta ett nytt initiativ i frågan, utan motionen avstyrks
med det anförda.

Negativ föreningsrätt m.m.

Gällande rätt

Med negativ föreningsrätt avses rätten att stå utanför en förening. Nya
arbetsrättskommittén (NARK) anförde i sitt betänkande (SOU 1982:60
s. 278 f.) att man i likhet med den förra arbetsrättskommittén hade
funnit att det saknas anledning att föreslå lagregler som tar sikte på
den negativa föreningsrätten och föreningsrättsskyddet för arbetssökande.
När det gäller användningen av s.k. organisationsklausuler i kollektivavtal
— som kan innebära att arbetsgivare inte får anställa någon
oorganiserad eller någon som tillhör en annan facklig organisation

— underströk kommittén betydelsen av att en facklig anslutning skall
vara frivillig och bero av den enskildes bestämmanderätt. Detta innebär
emellertid inte att kommittén ville förorda ett lagfäst förbud mot
organisationsklausu ler.

Frågan om en medlems rätt att träda ut ur en facklig organisation
har aktualiserats i arbetsdomstolen. I ett mål som gällde utträde ur
Sjöfolksförbundet (dom nr 25 år 1980) ansåg domstolen att medlemmar
av det aktuella förbundet måste anses ha rätt att säga upp sitt
medlemskap utan hinder av att förbundets stadgar saknade bestämmelser
härom. En uppsägningstid måste dock iakttas. Dess längd fick
bestämmas av vad som efter en mer fri bedömning var skälig. I detta
fall fastställdes uppsägningstiden till tre månader.

Motionerna

Hithörande frågor tas upp i tre motioner med yrkanden om att en
lagfast negativ föreningsrätt skall införas. Sonja Rembo m.fl. (m) anför
i kommittémotionen A753 att den positiva föreningsrätten, dvs. rätten
att fa ansluta sig till och tillhöra en förening, finns inskriven i
grundlagen och i MBL. Med rätten att tillhöra en förening bör
självklart också följa rätten att slippa tillhöra en förening. Vidare bör
organisationsklausuler i kollektivavtal förbjudas. Sådana klausuler kan
betraktas som en form av yrkesförbud och innebär ett otillbörligt
ingrepp i den enskildes integritet. Hittills har utträdesrätten inte varit

1989/90: AU6

13

någon självklarhet i Sverige. 1986 års LO-kongress beslutade visserligen
att utträdesrätt skall medges för medlemmar i de anslutna förbunden,
men ännu återstår att utröna de praktiska konsekvenserna av
dessa beslut och de eventuella villkor som kan bli förknippade med ett
utträde ur förbunden.

Därjämte anförs i motionen följande: För att garantera medlemmarnas
kontroll över inbetalningen av medlemsavgifter och möjligheten
att förhindra att inbetalning av medlemsavgifter sker trots anmälan om
utträde, bör rätt för en arbetsgivare att göra avdrag på lönen för
fackföreningsavgifter endast kunna medges genom fullmakt från varje
enskild arbetstagare. Motionärerna begär att vad de anfört om löneavdrag
i dessa fall skall ges regeringen till känna.

Med liknande motiveringar begärs lagstiftning om negativ föreningsrätt
och förbud mot organisationsklausuler även i motionerna K.217 av
Filip Fridolfsson m.fl. (m,fp,c) och A739 av Charlotte Branting m.fl.
(fp).

Utskottets överväganden

De föreningsrättsliga bestämmelserna i MBL ger rätt åt arbetsgivare
och arbetstagare att tillhöra en arbetsgivar- eller en arbetstagarorganisation.
Detta är den positiva föreningsrätten. Denna rätt skall vara
okränkt. Därmed förbjuds exempelvis att en arbetstagare blir uppsagd
eller avskedad för att han eller hon har anslutit sig till en facklig
organisation.

Den omvända rätten att utträda ur en facklig organisation är fastslagen
genom arbetsdomstolens ovannämnda dom. Detta led i den negativa
föreningsrätten är därmed att anse som gällande rätt, och det krävs
inte någon lagstiftning för att fastställa själva rättsläget i den delen.
Annorlunda förhåller det sig med föreningsrättsskyddet för arbetssökande
och den därmed sammanhängande frågan om organisationsklausuler.
Detta problem diskuterades ingående av nya arbetsrättsko mm ittén,
som kom fram till att man borde avstå från att ingripa med
lagstiftning om den negativa föreningsrätten och bruket av organisationsklausuler.
Utskottet har i tidigare betänkanden anslutit sig till
denna uppfattning och vidhåller sin inställning. De problem som kan
föreligga och som utskottet bedömer vara av begränsad omfattning bör
kunna lösas på annat sätt än genom lagstiftning.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna K217, A739 och
A753, i förekommande fall i aktuella delar.

De i motion A753 påtalade löneavdragen för fackföreningsavgifter
förutsätter att arbetsgivarna har gjort åtagande härom i kollektivavtal.
Den ordning motionärerna förordar tillämpas för övrigt redan i dag på
så sätt att den enskilda arbetstagaren vid inträde i en facklig organisation
lämnar denna en fullmakt att genom löneavdrag uppbära medlemsavgiften.
En lagreglering skulle vara en onödig inskränkning i
parternas avtalsfrihet, och utskottet avstyrker motionen även i denna
del.

1989/90: AU6

14

Förhandlingsrätten

1989/90: AU6

MBL inom offentlig sektor

Bakgrund

Frågan om medbestämmande i samband med de politiska besluten i
regeringen och hos kommuner och landsting har diskuterats vid
åtskilliga tillfällen alltsedan tillkomsten av MBL.

Hösten 1981 begärde riksdagen på förslag av arbetsmarknadsutskottet
en utredning som skulle syfta till en klarare gränsdragning i
förhandlingsfrågorna på de landstings- och primärkommunala områdena
(AU 1981/82:4). Mot beslutet reserverade sig de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet.

Efter regeringsskiftet hösten 1982 anförde den socialdemokratiska
regeringen i skrivelse 1982/83:176 att man borde pröva möjligheterna
att avtalsvägen lösa förekommande gränsdragningsproblem. Ytterligare
åtgärder borde vidtas först om denna väg inte var framkomlig. Utskottet
instämde (AU 1983/84:5). I en reservation anförde representanterna
för m, c och fp att den begärda utredningen borde fullföljas och
utvidgas till att omfatta även de statligt anställdas förhandlingsrätt.

I maj 1984 uttalade konstitutionsutskottet att en omprövning av
MBL:s förhandlingssystem i samband med beredningen av regeringsärendena
borde komma till stånd (KU 1983/84:30). På förslag av regeringen
i proposition 1986/87:147 (AU 18) godkände riksdagen ett den
21 mars 1987 mellan statens arbetsgivarverk och de statsanställdas
huvudorganisationer träffat avtal om medbestämmande vid beredningen
av regeringsärendena. Avtalet, som ersatte ett tio år tidigare träffat
avtal i motsvarande ämne, ger huvudorganisationerna rätt till information
i viktigare frågor med möjlighet för dem att påkalla muntlig
överläggning.

Efter beslut av riksdagen (prop. 1986/87:99, KU29, AU 3y), har den
tidigare rätten för personalföreträdare att med vissa undantag delta i
styrelsebesluten hos statliga myndigheter ersatts med en närvaro- och
yttranderätt. Därmed har man på den statliga sidan anslutit till den
ordning som tidigare införts när det gäller personalföreträdare i kommunala
nämnder.

Motionerna

Sonja Rembo m.fl. (m) anför i motion A753 att de offentliganställdas
förhandlingsrätt trots de inskränkningar som gjorts ändå är utomordentligt
vidsträckt. Personalföreträdarna i de statliga styrelserna har
långtgående befogenheter, vartill kommer att de fackliga huvudorganisationerna
har egna mandat i ett antal statliga verk och styrelser. I
kommunala nämnder och styrelser har de anställdas fackliga represen -

15

tanter erhållit närvarorätt. Den vidsträckta förhandlingsrätten i kombination
med den fackliga representationen i de beslutande organen ger
de fackliga organisationerna och deras företrädare möjlighet att påverka
det politiska beslutsfattandet i flera led — de har i realiteten
flerdubbel rösträtt. Detta är betänkligt från demokratisk synpunkt.

Den socialdemokratiska regeringen har ansett att gränsdragningen
mellan förhandlingsrätten och den politiska demokratin kan lösas
genom avtal. Motionärerna anser att det är principiellt felaktigt att
frågor som rör gränsdragningen mellan förhandlingsrätten och den
politiska demokratin hänvisas till avgörande i avtal mellan arbetsmarknadens
parter. De framhåller vidare att den rådande oklarheten om
gränserna för förhandlingsskyldighetens omfattning inom de offentliga
sektorerna även har andra aspekter än hänsynen till den politiska
demokratin. Den medför nämligen risker för ineffektivitet och byråkrati
genom det förhandlingssystem som är involverat i beslutsfattandet.

I motionen föreslås mot den angivna bakgrunden en genomgripande
översyn av gällande lagar och förordningar i syfte att åstadkomma en
klar gränsdragning mellan den politiska demokratin och de offentliganställdas
berättigade krav på medinflytande. En grundlig översyn av
medbestämmandelagens tillämpning på den statliga sidan också i övrigt
är påkallad. Syftet bör vara att åstadkomma en klar gränsdragning
mellan statens fullgörande av rollen som arbetsgivare och utövandet av
de politiska ledningsfunktionerna.

Även i motion A739 av Charlotte Branting m.fl. (fp) påtalas som
principiellt felaktigt att frågor om gränsdragningen mellan förhandlingsrätten
och den politiska demokratin avgörs genom avtal mellan
arbetsmarknadens parter. Behovet av det utredningsarbete som tidigare
begärts kvarstår och bör inledas snarast. Arbetet bör omfatta hela den
offentliga sektorn. Motionärerna föreslår ett tillkännagivande till regeringen
av det anförda.

Utskottets överväganden

Som utskottet konstaterat i tidigare sammanhang föreligger sedan
1980-talets början skilda ståndpunkter i fråga om behovet att särskilt
utreda gränsdragningen mellan den politiska demokratin och medbestämmandet.
Några nya argument som motiverar ett ändrat ställningstagande
från utskottets sida har inte förts fram av motionärerna, och
utskottet är inte berett att initiera ett utredningsarbete som syftar till
ytterligare förändringar beträffande de offentliganställdas medbestämmande.
Motionerna A739 (fp) och A753 (m) avstyrks därmed i de
förevarande delarna.

1989/90: AU6

16

Förhandlingar och information i mindre företag

1989/90: AU6

Arbetsgivarens informations- och förhandlingsskyldighet skall enligt
MBL fullgöras i första hand mot den lokala arbetstagarorganisationen.
Sonja Rembo m.fl. (m) framhåller i motion A753 att det på de större
företagen som regel ankommer på fackklubbarna att förhandla och ta
emot information enligt MBL. På mindre företag utan fackklubb blir
det de centrala och regionala fackliga organen som avgör huruvida de
anställda skall representeras av ett ombud på den egna arbetsplatsen
eller inte. Detta leder ofta till att arbetstagarna representeras av en
facklig ombudsman utan anknytning till det egna företaget.

Det finns inte heller, fortsätter motionärerna, någon skyldighet för
en sådan facklig representant att samråda med de anställda. Ordningen
innebär att förhandling och information mellan parterna på ett olyckligt
sätt har lyfts över huvudet på dem som känner de lokala förhållandena.
Den strider mot lagens syfte att ge ökat inflytande åt de anställda
på arbetsplatserna. Motionärerna föreslår att det uppdras åt regeringen
att lägga fram förslag till ändring av MBL, så att de anställda på de små
företagen garanteras deltagande i och ansvar för förhandlingar och
information. Garantin bör också omfatta rätt för de anställda att anlita
fackligt ombud om de så önskar.

När liknande förslag har framförts tidigare år har utskottet sammanfattningsvis
anfört:

Medbestämmandet är en del av den fackliga verksamheten, och hur
denna skall läggas upp och genomföras bör bestämmas av arbetstagarna
och deras fackliga organisationer. I fråga om den privata arbetsmarknaden
har i 1982 års utvecklingsavtal särskilt framhållits att formerna för
samverkan och medbestämmande skall anpassas till de lokala förhållandena
ute på arbetsplatserna. På mindre arbetsplatser utan lokal
facklig organisation förutsätter avtalet att man utser kontakt- eller
arbetsplatsombud. Genom utvecklingsavtalet föreligger en av parterna
träffad överenskommelse på den nu aktuella punkten. Det finns inte
skäl att genom lagstiftning sätta avtalet i denna del ur spel.

Utskottet finner inte anledning att i detta sammanhang frångå sin
tidigare ståndpunkt i frågan utan avstyrker motion A753 i den förevarande
delen.

Chefstillsättningar

Arbetsdomstolen har genom tre domar åren 1979 och 1980 slagit fast
att en arbetsgivare är skyldig att föra förhandlingar enligt 11 § MBL
före beslut om att tillsätta chefsbefattningar. I motion A753 av Sonja
Rembo m.fl. (m) föreslås att förhandlingsplikten vid chefstillsättningar
avskaffas och att de anställda får rätt till information och samråd i de
fall detta är möjligt. Även inom den offentliga verksamheten bör
förhandlingsrätten avskaffas. Däremot bör de anställda i denna verksamhet
ha rätt till information. Regeringen bör utarbeta förslag till
lagändring med det angivna syftet.

2 Riksdagen 1988/89.18sami. Nr 6

Frågan om förhandlingsplikten vid chefstillsättningar har varit uppe
till behandling i utskottet vid flera tidigare tillfällen. Utskottet har
avstyrkt att man genom en specialregel i MBL avskaffar förhandlingsrätten
vid chefstillsättningar. Utskottet vidhåller denna uppfattning och
anser att det inte heller har tillkommit några nya omständigheter som
skulle motivera en annan ståndpunkt. När det gäller regeringens
chefsutnämningar kan påpekas att de offentliganställdas organisationer
i princip numera endast har informationsrätt enligt 1987 års avtal om
medbestämmande vid beredningen av regeringsärenden.

Med det anförda avstyrker utskottet motion A753 i den föreliggande
delen.

Facklig vetorätt vid entreprenader
Gällande rätt

Bestämmelserna i 38— 40 §§ MBL ålägger arbetsgivarna att förhandla
med de fackliga organisationerna i de fall då arbetsuppgifter avses bli
utlagda på entreprenad eller som uppdrag. Om man inte kommer
överens vid förhandlingarna har den fackliga organisationen möjlighet
att förbjuda att entreprenaden (motsv.) kommer till stånd, men det
förutsätter att det arrangemang arbetsgivaren vill genomföra kan antas
leda till att lag eller kollektivavtal åsidosätts eller att detta på annat sätt
skulle strida mot vad som är godtaget inom parternas avtalsområde.
Används vetot på obefogat sätt kan det medföra skadeståndsskyldighet
för den fackliga organisationen. Skadeståndsskyldighet kan också uppstå
för den arbetsgivare som bryter mot bestämmelserna.

Vetorätten utövas normalt av den centrala fackliga organisationen.

Motionerna

Sonja Rembo m.fl. (m) framhåller i motion A753 att avsikten med
bestämmelserna om den fackliga vetorätten aldrig har varit att de
skulle hindra seriösa entreprenörer. Det sker dock i många fall till
följd av att de fackliga representanterna vill utöka arbetsuppgifterna på
den egna arbetsplatsen. Ännu allvarligare är att vetorätten utnyttjas för
att utestänga företagare på godtyckliga grunder eller acceptera dem
endast på vissa villkor. I praktiken har de fackliga organisationerna
därmed skaffat sig möjlighet att utfärda näringsförbud.

Motionärerna anför vidare att de fackliga organisationerna i vissa
fall, särskilt bland kommunerna, utvidgat vetorätten att omfatta upphandling
i allmänhet. Det händer dessutom att organisationerna föreslår
aktioner av i det närmaste polisiär karaktär för att kontrollera om
företag erlagt skatter och avgifter. Att endast ett fåtal fall har förts upp
till arbetsdomstolen, fortsätter motionärerna, ger ingen rättvisande bild
av vetorättens användning. Redan hotet om veto kan vara tillräckligt
för att en arbetsgivare skall avstå från att anlita en tilltänkt entreprenör.
I utvecklingsavtalet mellan SAF, LO och PTK har parterna ålagt

1989/90: AU6

18

sig att följa utvecklingen på entreprenadområdet. Av allt att döma
används dock vetorätten fortfarande på ett sätt som inte kan accepteras.
Frågor som rör rättstryggheten bör lagstiftaren inte överlåta till
reglering i avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Med hänvisning
härtill och till vad i övrigt anförts yrkar motionärerna att riksdagen
skall upphäva 38— 40 §§ i MBL.

Erik Holmkvist m.fl. (m,fp,c) anför i motion A717 att det måste
betraktas som orimligt att en facklig organisation med lagens hjälp
skall kunna stoppa småföretag från att få arbete av det enda skälet att
det saknar kollektivavtal/hängavtal samt att enda chansen till rättelse är
att det upphandlande företaget tar en process i arbetsdomstolen med
sin fackliga motpart. Skyddet för de små företagen är alldeles för svagt.
39 § MBL bör därför ändras på så sätt att en arbetstagarorganisation
inte får möjlighet att utnyttja sin starka ställning i entreprenadfrågor
till att utestänga företag utan kollektivavtal/separatavtal från att konkurrera
på likvärdiga villkor.

Charlotte Branting anser i motion A739 att det är betänkligt att
vetorättsreglerna i MBL ibland används av de fackliga organisationerna
för att försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet. Detta
drabbar särskilt enmansföretagen och innefattar därigenom ett hot mot
etableringsfriheten. Dessa företagare bör få bättre förutsättningar för
sin näringsutövning på entreprenadområdet genom ändringar i MBL
så att de påtalade missförhållandena kan undanröjas. Motionärerna
föreslår att riksdagen uppdrar åt regeringen att lägga fram förslag
härom.

Vidare yrkas av folkpartiet i partimotionen A727 att riksdagen skall
göra ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen
anförts om att enmansföretag och företag som saknar kollektivavtal
inte får diskrimineras. Motiveringen till yrkandet ges i motion
1988/89:N256 om åtgärder för att främja småföretagsamheten.

Slutligen förordar Anna Wohlin-Andersson och Marianne Andersson
(båda c) i motion A224 en översyn av MBL för att underlätta
upphandling av externa tjänster.

Motiveringen till yrkandet finns i motion 1988/89:N255 med förslag
avsedda att främja tjänsteföretagens möjligheter att utveckla sin utlandsverksamhet.

Utskottets överväganden

Motionsyrkanden med syfte att slopa eller inskränka veto rättsbestämmelserna
har framställts i stort sett alltsedan bestämmelserna kom till.
Yrkandena har avvisats av riksdagen, på senare år med hänvisning dels
till att nya arbetsrättskommittén studerade användningen av reglerna
utan att finna att de i någon större omfattning utnyttjades för andra
syften än de avsedda, dels till att det av SAF, LO och PTK inrättade
Rådet för utvecklingsfrågor aktivt skall följa utvecklingen på entreprenadområdet.
När det gäller den särskilda frågan om enmansföretagen

1989/90: AU6

19

har utskottet redovisat att näringsfrihetsombudsmannen anmält till
regeringen vissa förhållanden inom elektrikerbranschen och att regeringen
inte fenn skäl till lagändring men gjorde vissa uttalanden i
ärendet (se vidare AU 1985/86:1 s. 13— 15 och AU 1986/87:8 s.
24— 25 med reservationer av m,fp,c resp. vpk).

Enligt utskottets mening har det inte framkommit några nya skäl
som ger riksdagen anledning att ändra sina tidigare ställningstaganden
till de yrkanden som framställts om att bestämmelserna om den
fackliga vetorätten skall upphävas eller inskränkas. Utskottet avstyrker
sålunda motionerna A224 (c), A717 (m,fp,c), A727 (fp), A739 (fp)
samt A753 (m), i förekommande fell i aktuella delar.

Fredspliktsbestämmelserna
Gällande rätt

Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder — på både arbetsgivar- och
arbetstagarsidan — är festslagen i grundlagen genom en bestämmelse
härom i 2 kap. 17 § regeringsformen. Denna grundlagsfästa rätt kan
emellertid begränsas genom lag eller avtal.

Det brukar hävdas att det råder en i princip fri rätt att tillgripa
fackliga stridsåtgärder. Svensk rätt saknar nämligen lagstiftning för
arbetsmarknaden i stort, som positivt anger rättsliga förutsättningar för
bruket av stridsåtgärder eller på annat sätt ställer upp allmänna regler
om rätten att gå till facklig strid. Fredspliktsreglerna i medbestämmandelagen
liksom i den tidigare kollektivavtalslagen gäller enbart den
fredsplikt som följer av att kollektivavtal har träffats. De inskränkningar
som därutöver genom lagstiftning finns i rätten att tillgripa stridsåtgärder
är av mindre räckvidd. Enligt lagen om offentlig anställning
finns vissa begränsningar i stridsrätten för offentligt anställda. Det är
vidare inte tillåtet att vidta åtgärder som skulle strida mot straffrättsliga
regler, såsom reglerna i brottsbalken om olaga intrång, ofredande,
skadegörelse eller ärekränkning. När det gäller stridsåtgärder av särskilt
farlig eller skadlig karaktär eller omfattning har det överlåtits på
arbetsmarknadens parter att själva inför en konflikt ta hänsyn till
samhällsskyddets eller tredje mans intressen. Regler om sådana förfaranden
har tagits upp i huvudavtal som täcker större delen av arbetsmarknaden.
I sista hand har statsmakterna möjlighet att gripa in med
lagstiftning. Detta har dock hittills behövt övervägas vid endast ett fåtal
tillfällen.

Införandet av medbestämmandelagen innebar inte någon förändring
i friheten för arbetsmarknadens parter att vidta stridsåtgärder när de
inte genom att träffa kollektivavtal har bundit sig att iaktta fredsplikt. I
förarbetena till lagen uttalas att samhällets uppgift främst bör vara att
bidra med positiva åtgärder för att främja fredliga lösningar av intressemotsättningar
på arbetsmarknaden. Man har i sammanhanget pekat på
medlingsförferandet och det statliga förlikningsmannaväsendet.

Mer i detalj innebär lagens bestämmelser följande.

1989/90: AU6

20

Bestämmelserna i 41— 45 §§ om fredsplikt understryker principen
om arbetsfred under den tid då kollektivavtal gäller. Grundregeln är
att fackliga stridsåtgärder inte får vidtas för att tvinga fram ändringar i
gällande avtal eller för att utöva påtryckningar i tvister om tillämpningen
av avtalet eller MBL. Det är inte heller tillåtet med stridsåtgärder
för att genomföra bestämmelser avsedda att tillämpas när avtalet
har upphört att gälla. Begränsningar ges i rätten att tillgripa stridsåtgärder
som fackliga sympatiåtgärder. Lagen ger vidare föreskrifter om
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas ansvar för att medlemmarna
inte vidtar olovliga stridsåtgärder liksom — i 43 § — om
skyldighet att ta upp överläggningar när sådana åtgärder inletts och
verka för att de upphör. Slutligen innehåller det aktuella avsnittet i
MBL regler om de varsel som skall föregå stridsåtgärder samt om den
s.k. kvarlevande stridsrätten för att genomdriva ett medbestämmandeavtal.

I 60 § ges bestämmelser om skadestånd när arbetstagare deltar i
olovliga konflikter. Dessutom finns föreskrifter som gör det möjligt för
arbetsdomstolen att ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet samt
förordna att nya överläggningar om konflikten skall äga rum mellan
arbetsgivaren och den berörda fackliga organisationen under ledning
av en förlikningsman.

Skadeståndet för deltagande i olovliga konflikter är enligt huvudregeln
i 60 § maximerat till 200 kr. (den s.k. 200-kronorsregeln). Om
konflikten avbrutits på ett tidigt stadium, senast i samband med en
första överläggning enligt 43 §, skall arbetstagarna normalt inte åläggas
något skadestånd. I särskilt allvarliga eller anmärkningsvärda fall kan
skadestånd å andra sidan dömas ut med högre belopp än 200 kr.

Motionerna

Sonja Rembo m.fl. (m) föreslår i motion A753 ett tillkännagivande
med anledning av vad som i motionen anförts om fackliga stridsåtgärder.
Motionärerna pekar på en ökad strejkbenägenhet under senare år.
Särskilt konflikterna på den offentliga arbetsmarknaden drabbar tredje
man, dvs. allmänheten. Även begränsade strejker kan få långtgående
konsekvenser och måste av arbetsgivaren mötas med mycket omfattande
stridsåtgärder för att dessa skall bli verkningsfulla. Konflikter till
följd av fackliga gränsdragningstvister har blivit vanligare. Sådana
konfliktsituationer kan inte påverkas av arbetsgivaren, som dock måste
tillhandahålla slagfältet. Avslutningsvis säger motionärerna att det är
angeläget att den av regeringen tillsatta konfliktutredningen leder till
en stabilare ordning och ett återupprättande av respekten för hävdvunna
spelregler.

Lars-Ove Hagberg m.fl. (vpk) yrkar i motion A725 att regeringen
skall lägga fram ett lagförslag om förbud mot lockout. I kraft av sitt
ägande till produktionsmedlen, anför motionärerna, har kapitalägarna
en nästan total överlägsenhet i frågor av avgörande betydelse för
löntagare, regioner och hela samhällsekonomin. Allt tal om "jämställ -

1989/90: AU6

21

da parter" med motsvarande konfliktverktyg — strejk eller lockout

— som balanserar varandra är felaktigt och grundar sig på en borgerligt
influerad samhällssyn. Vidare begär motionärerna förslag om obegränsad
strejkrätt och borttagande av strejkskadestånden samt att riksdagen
skall uttala sig för ett förbud mot avsked på grund av strejk.

I motion A725 yrkas dessutom på förslag från regeringen om rätt till
internationella solidaritetsmanifestationer utan hänsyn till lagstiftningen
i andra länder.

I den moderata kommittémotionen A753 samt i motion A739 av
Charlotte Branting m.fl. (fp) yrkas att 200-kronorsregeln skall avskaffas.
Enligt motion A753 innebär regeln i sin nya lydelse egentligen ett
erkännande av den olovliga strejken som påtryckningsmedel. Eftersom
olovliga konflikter ofta riktar sig i lika hög grad mot den fackliga
organisationen som mot arbetsgivaren, innebär denna ordning ett
undergrävande även av de fackliga organisationernas auktoritet och
därmed av deras möjligheter att hävda sin ställning som avtalsslutande
part. Detta utgör ett allvarligt avsteg från den hittillsvarande principen
att fredsplikt föreligger under avtalsperioden.

I motion A739 anförs att de tidigare skadeståndsreglerna inte ledde
till någon generell höjning av skadeståndsnivån men gav arbetsdomstolen
bättre möjligheter än nu att göra nyanserade bedömningar i de
olika målen och, när så var motiverat, göra särskilda markeringar av
rättsstridigheten hos olovliga konflikter.

Sten Andersson i Malmö (m) anför i motion A740 att han vill att
inga beslut om en strejk får fattas innan mer än hälften av medlemmarna
i en facklig organisation i en sluten omröstning så beslutat.
Dessutom anser han att huvudorsaken till strejkerna i Sverige beror på
den socialdemokratiska skattepolitiken, vilken tillsammans med en
misslyckad inflationspolitik tvingar fram höga avtalskrav och därmed
konflikter. Motionären yrkar att vad han anfört skall ges regeringen
till känna.

Bengt Harding Olson m.fl. (fp,m) yrkar i motion A721 ett förtydligande
av begreppet motpart i bestämmelserna om varsel i 45 §
medbestämmandelagen. Motionärerna vänder sig mot att fackliga organisationer
som vidtar sympatiåtgärder inte är skyldiga att varsla den
arbetsgivare som åtgärderna riktar sig mot om denne är oorganiserad.

Utskottets överväganden

Utskottet behandlar först de önskemål om begränsningar i rätten att
tillgripa stridsåtgärder som innefattas i yrkandena i motionerna A753
(m) resp. A725 (vpk).

Utnyttjandet av stridsåtgärder på den svenska arbetsmarknaden har
under 1980-talet studerats av två utredningar, konfliktutredningen och
förhandlingsutredningen.

1989/90: AU6

22

Konfliktutredningen tillsattes år 1981 med uppgift att utföra en
allsidig kartläggning av de arbetsrättsliga aspekterna på arbetskonflikter.
Utredningen avgav år 1984 betänkandena (SOU 1984:18 och 19)
Arbetsmarknadsstriden I och II, hösten 1987 kartläggningsrapporten
Gränstvister på arbetsmarknaden samt år 1988 betänkandet (SOU
1988:49) Arbetsmarknadsstriden III. Uppdraget är därmed slutfört.

Förhandlingsutredningen tillsattes hösten 1987 med uppdrag att
undersöka förutsättningarna att förbättra reglerna för avtalsförhandling
och arbetskonflikter på den offentliga arbetsmarknaden. Utredningen
avgav i januari 1988 rapporten Fack & Samhälle.

Som utskottet anförde förra året har med det redovisade utredningsmaterialet
skett en dokumentering av användningen av fackliga stridsåtgärder.
Det kan därmed inte anses påkallat att riksdagen, såsom
begärs i motion A731 (m), med ett särskilt uttalande skall fästa
regeringens uppmärksamhet på hur stridsmedlen har utnyttjats. Utskottet
vill tillägga att den frihet att tillgripa stridsåtgärder som av hävd
råder i vårt land bygger på tillit till arbetsmarknadsparternas omdöme
och ansvarskänsla. I detta ligger en förväntan att i första hand parterna
själva ingriper för att lösa uppkommande problem av det slag som
exempelvis organisationstvister medför.

Av det ovan anförda framgår att utskottet inte vill på grundval av
motion A753 initiera begränsningar i arbetstagarorganisationernas möjligheter
att gå till facklig strid. Inte heller är utskottet berett att
tillstyrka kravet i vpk-motionen A725 att arbetsgivarnas lockouträtt
skall avskaffas. De problem som är förenade med att avskaffa eller
begränsa lockouträtten har ingående belysts av nya arbetsrättskommittén
(se SOU 1982:60 s. 186- 196).

Utskottet avstyrker sålunda motionerna A753 och A725 i de aktuella
delarna.

Vad härefter gäller yrkandena i motionerna A739 (fp) och A753 (m)
att 200-kronorsregeln skall avskaffas vill utskottet anföra följande. I den
modifierade form regeln har fatt vid återinförandet år 1985 syftar den
å ena sidan till att lägga ökad tonvikt vid åtgärder för att komma till
rätta med de bakomliggande faktorer som har utlöst en olovlig konflikt
och å andra sidan att tona ned den roll som skadestånden har fatt
i den allmänna debatten. Skadeståndens uppgift bör vara att stryka
under grundsatsen att träffade kollektivavtal skall respekteras och den
åtföljande fredsplikten iakttas. Utskottet anser att den nu gällande
200-kronorsregeln tillgodoser dessa syften.

Krav på en obegränsad strejkrätt och ett avskaffande av strejkskadestånden
har av vpk framförts upprepade gånger under åren. Utskottet
har invänt att det inte får råda någon tvekan om att arbetsfred skall
råda under avtalstid. Den som bryter mot fredsplikten skall vara
medveten om att det kan leda till ett rättsligt ansvar. Inom arbetsrätten
är skadestånd den gängse sanktionsformen. Av detta följer att möjligheten
att utdöma skadestånd för deltagande i olovliga arbetskonflikter

1989/90: AU6

23

bör behållas, och utskottet kan därför inte biträda det i motion A725
ånyo framställda yrkandet. Den i samma yrkande aktualiserade frågan
om förbud mot avsked på grund av deltagande i strejk återkommer i
ett annat yrkande i samma motion. Detta senare yrkande behandlas i
utskottets betänkande 1989/90:AU5 om anställningsskydd.

På grund av det anförda avstyrker utskottet motionerna A725, A739
och A753 i de ovan behandlade delarna.

I vad sedan gäller yrkandet i motion A740 (m) om medlemsomröstning
före strejk erinras om att ett motsvarande yrkande av samme
motionär avvisades av utskottet i betänkandet AU 1987/88:8 (s.
22— 23). Utskottet saknar anledning att frångå sin inställning och
avstyrker det på nytt framställda yrkandet.

Bakom yrkandet i motion A721 (fp,m) om förtydligande av begreppet
motpart vid sympatiåtgärder ligger kritik av att fackliga organisationer
som ämnar vidta sympatiåtgärder till förmån för en annan organisation
endast är skyldiga att varsla — förutom statens
förlikningsmannaexpedition — den arbetsgivare/ arbetsgivarorganisation
med vilken de har kollektivavtal om den tilltänkta åtgärden.
Däremot behöver varsel inte lämnas till den arbetsgivare mot vilken
åtgärderna egentligen riktar sig om denne är oorganiserad. Motionärerna
vill att varselskyldigheten skall utsträckas att gälla även den oorganiserade
arbetsgivaren, och de anser att begreppet motpart i 45 §
medbestämmandelagen bör ändras i enlighet med vad de anfört.

Utskottet har inte övertygats om det praktiska behovet av en lagändring
på denna punkt utan avstyrker motionen.

Lars-Ove Hagberg m.fl. (vpk) föreslår i den ovannämnda motionen
A725 en rätt till internationella solidaritetsaktioner utan hänsyn till
lagstiftningen i andra länder.

Ett av undantagen från principen att stridsåtgärder inte får vidtas
under avtalstid är rätten att stödja en stridande part med sympatiåtgärder.
Detta förutsätter dock att den s.k. primärkonflikten är lovlig. Äger
primärkonflikten rum i annat land än Sverige skall lovligheten i
princip bedömas enligt rättsordningen i det landet.

Vid medbestämmandelagens tillkomst anförde departementschefen
(prop. 1975/76:105 bilaga 1 s. 275) att han fann det helt naturligt att
svenska arbetstagarorganisationer inte skall vara förhindrade att delta i
internationellt organiserade sympatiaktioner till stöd för broderorganisationer
utomlands eller för att uttrycka solidaritet med dem som
utsätts för politiskt förtryck eller eljest behöver internationellt stöd.
Begär i sådana sammanhang, fortsatte departementschefen, en facklig
international att dess svenska medlemsorganisation skall ansluta sig till
en internationell aktion kan det inte vara rimligt att resa rättsliga
hinder häremot. Han ansåg det därför inte vara motiverat att föreslå
lagstiftning på detta område.

1989/90: AU6

24

Vid ärendets behandling i riksdagen instämde utskottet i att medbestämmandelagen
utan tvivel ger utrymme för svenska arbetstagarorganisationer
att delta i internationellt organiserade stödorganisationer för
arbetstagare i andra länder (InU 1975/76:45 s. 47).

Frågan om primärkonflikts lovlighet i annat land har sedan medbestämmandelagen
trätt i kraft prövats av arbetsdomstolen i målet 1978
nr 160. Domstolen ansåg då att Svenska metallindustriarbetareförbundet
hade rätt att med stridsåtgärder i Sverige stödja arbetstagarsidan i
en belgisk arbetskonflikt. I målet 1980 nr 15 ansåg domstolen att en av
tre arbetstagarorganisationer utlyst tidsbegränsad blockad av transporter
till och från Chile var en lovlig, politisk stridsåtgärd. Denna hade
vidtagits av de svenska organisationerna som ett led i en internationell
bojkottaktion riktad mot den dåvarande regimen i Chile.

Som nyss nämnts ansågs det inte påkallat vid medbestämmandelagens
tillkomst med särskild lagstiftning på den nu behandlade punkten.
Utskottet anser att utvecklingen därefter inte motiverar en ändrad
bedömning och avstyrker sålunda motion A725 i denna del.

Företagsblockader

Bakgrund

I de exempel på stridsåtgärder som anges i 41 § MBL ingår blockad,
bojkott "eller annan därmed jämförlig åtgärd". I samma paragraf ges
också regler för tillåtligheten av en form för blockader, den s.k.
indrivningsblockaden, som får användas även under avtalstid för att
anställda skall få ut sina obetalda löner. En annan form av blockad,
som uppmärksammats i nedanstående motioner, är blockad för att
förmå företag att teckna kollektivavtal.

Motionerna

Följande motionsyrkanden syftar till ett förbud mot blockad av enmansföretag,
varmed här likställs familjeföretag, dvs. företag med endast
familjemedlemmar som anställda.

Sonja Rembo m.fl. (m) yrkar i motion A753 att riksdagen skall
begära förslag till lagstiftning som innebär förbud mot blockad av
enmansföretag. De fackliga organisationerna bör inte få utnyttja blockader
på ett sätt som uppfattas som stridande mot näringsfriheten eller
den enskildes fri- och rättigheter, inte heller så att de uppfattas som
stötande för rättsmedvetandet. Det förekommer också att blockad
tillgrips mot företag vars anställda inte vill ansluta sig till en facklig
organisation och inte heller önskar att arbetsgivaren tecknar kollektivavtal.
Motionärerna konstaterar att de fackliga organisationerna på

1989/90: AU6

25

senare år inte har förmått motsvara det ansvar som följer med den fria
stridsrätten. De tillägger att blockader i vissa fall kan vara både rimliga
och motiverade. Blockader mot enmansföretag och företag med enbart
familjemedlemmar som anställda bör dock över huvud taget inte få
förekomma.

Filip Fridolfsson m.fl. (m,fp) yrkar i motion A720 på förbud mot
blockad av företag utan anställda som är fackligt anslutna. Motionärerna
anför bl.a. att följden av en blockad kan bli att företaget tvingas
skriva på ett avtal med en facklig organisation som de anställda inte
vill låta sig representeras av. Detta är speciellt stötande i företag med
endast familjemedlemmar som anställda. Åtgärden kan dessutom användas
för att hindra tillkomsten av kompanjonföretag.

Slutligen föreslås förbud mot blockad av enmansföretag i motion
A718 av Kjell Johansson m.fl. (fp,m,c) på grund av vägran att teckna
avtal separat eller via en arbetsgivarorganisation.

I den ovannämnda motionen A753 framställer Sonja Rembo m.fl.
(m) ett särskilt yrkande om begränsning av blockadråtten i övrigt. Motionärerna
syftar i den delen till lagfästa regler som begränsar blockader
mot företag utan att man därmed kränker arbetsmarknadsparternas
eljest grundlagsskyddade rätt att vidta stridsåtgärder. Detta bör utredas
av den i motionen begärda parlamentariska utredningen om arbetsrätten.

Utskottets överväganden

När likartade önskemål om begränsning av blockadrätten har framställts
de föregående åren har utskottet hänvisat till att det har varit en
gängse princip att statsmakterna inte bör ingripa med lagstiftning i
arbetsmarknadsparternas rätt att använda ekonomiska stridsåtgärder.
Det ankommer på parterna att på eget ansvar sinsemellan utveckla och
tillämpa de regler som skall gälla vid användningen av sådana åtgärder.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker därmed de förevarande
yrkandena om förbud mot blockad av enmansföretag i motionerna
A718, 720 och 753, de båda sistnämnda i motsvarande delar.

Av samma skäl avstyrks även yrkandena om begränsning av
blockadrätten i övrigt i motionerna A720 och A753.

Arbetsrättsliga skadestånd

Inledning

I den föregående framställningen har behandlats skadestånd som sanktionsform
vid olovliga arbetskonflikter. Utskottet redovisar nedan några
frågor om skadestånd riktade mot arbetsgivare. Gemensamt för
motionerna är att de begär en översyn av de arbetsrättsliga skadestånden.

1989/90: AU6

26

Motionerna

1989/90: AU6

I motion A753 av Sonja Rembo m.fl. (m) konstateras att flertalet
skadeståndsfrågor görs upp genom överenskommelser mellan arbetsgivaren
och den berörda fackliga organisationen. Dessa avgörs därför
inte av arbetsdomstolen.

Många gånger utkrävs skadestånd för rent bagatellartade förseelser,
fortsätter motionärerna. Ofta betalar dock främst mindre företag hellre
ett informellt skadestånd än att de ger sig in i en omfattande och
dyrbar process med de konsekvenser detta kan ha inte minst för
klimatet på arbetsplatsen.

Det har efter hand utvecklats en standardiserad bedömning av
skadeståndens storlek. Alltför liten hänsyn tas till omständigheterna i
det enskilda fallet. En liten företagares begränsade möjligheter att
behärska lagstiftningen i alla dess detaljer bedöms efter samma principer
som ett storföretag med tillgång till all tänkbar juridisk expertis.
Detta är särskilt allvarligt sedan avdragsrätten för arbetsrättsliga skadestånd
vid taxeringen slopades.

Det finns anledning analysera konsekvenserna av den arbetsrättsliga
lagstiftningen i fråga om skadestånd och vidta sådana förändringar att
det klart kan utläsas i vilka fall och under vilka former skadestånd kan
utkrävas.

En översyn av skadeståndsfrågorna begärs vidare i motion A723 av
Rolf Clarkson m.fl. (m,fp,c). Motionärerna framhåller att den arbetsrättsliga
lagstiftningen måste betraktas som både svårtolkad och svårtillgänglig,
vilket innebär problem inte minst för småföretagen. Genom
1984 års riksdagsbeslut har skadestånden blivit än mer kännbara
genom att arbetsgivarnas avdragsrätt har slopats. Samtidigt har den s.k.
200-kronorsregeln för arbetstagarna återinförts. Därmed finns i dag
ingen som helst relation mellan skadeståndsbeloppen för mindre arbetsgivare
och för arbetstagare.

Motionärerna föreslår att en utredning tillsätts med uppgift att
skyndsamt ta fram förslag till sådana ändringar i den arbetsrättsliga
lagstiftningen att en rimligare relation uppnås mellan de skadestånd
som kan ådömas mindre arbetsgivare resp. arbetstagare samt att uppsåtsrekvisitet
i betydligt högre grad än i dag skall vara utslagsgivande
om skadestånd över huvud taget skall utdömas eller ej. I utredningen
bör ingå att man analyserar konsekvenserna av den arbetsrättsliga
lagstiftningen mot bakgrund av de s.k. informella skadestånden och
eventuella missbruk av dem.

Vidare föreslår Charlotte Branting m.fl. (fp) i motion A739 en
översyn av de arbetsrättsliga skadestånden. Som motivering anförs att
det torde vara en allmän uppfattning att de arbetsrättsliga skadestånden
ofta inte står i rimlig proportion till den uppkomna skadan. Den
arbetsrättsliga lagstiftningen är numera ett omfattande regelverk med
ett dussintal lagar, vartill kommer den reglering som sker genom
kollektivavtalen. Det är svårt att överblicka ett så omfattande regelsy -

27

stern och efterleva det i alla dess detaljer. Inte minst gäller det om
mindre företagare, som av naturliga skäl inte kan ha tillgång till egen
arbetsrättslig expertis. Skadestånd utkrävs emellertid även för bagatellartade
förseelser. I samband med den föreslagna översynen bör även
uppmärksammas de s.k. informella skadestånden.

Utskottets överväganden

Vid tidigare behandling av likartade önskemål om översyn av de
arbetsrättsliga skadestånden har utskottet i sammandrag anfört följande: När

det gäller kritiken mot de s.k. informella skadestånden, dvs.
ersättningar som betalas till enskilda eller fackliga organisationer utan
domstolsprocess, kan invändas att det är en grundtanke i arbetsrätten
att parterna skall lösa uppkommande tvister genom inbördes överenskommelser
efter förhandlingar i stället för genom rättegång. Det är
inte lämpligt att inskränka avtalsfriheten i sådana sammanhang genom
att införa någon form av övre beloppsgräns för vad parterna vid dessa
förhandlingar får komma överens om, vilket är den praktiska innebörden
av motionsförslagen.

Den i motionerna härutöver framförda tanken att gradera skadestånden
efter det felande företagets storlek tar inte hänsyn till skadeståndens
reparativa funktion eller till det arbetsrättsliga mönstret att
reglerna gäller lika för alla.

Utskottet står fast vid dessa synsätt och anser därför att vad som
anförts i motionerna A723, A739 och A753 inte motiverar ett initiativ
från riksdagens sida till översyn av de arbetsrättsliga skadestånden.
Motionerna avstyrks för den skull i hithörande delar.

Facklig och politisk verksamhet på arbetsplatserna

Lars-Ove Hagberg m.fl. (vpk) föreslår i motion A725 tillkännagivanden
till regeringen om vad som i motionen anförts om fackliga möten
på betald arbetstid och om rätt att bedriva politisk verksamhet på
arbetsplatserna.

Som motionärerna är medvetna om innehåller utvecklingsavtalet
och andra medbestämmandeavtal rätt till facklig information till medlemmarna
på betald arbetstid fem timmar per år. Behöver denna tid
utsträckas bör detta ske på samma sätt, dvs. genom överenskommelser
parterna emellan och inte genom lagstiftning. Även när det gäller den
andra frågan om politisk verksamhet på arbetsplatserna hänvisar utskottet
— liksom tidigare — till att den bör lösas genom partsöverenskommelser.
Med det sagda avstyrks motion A725 i de nu behandlade
delarna.

1989/90. AU6

28

Hemställan

1989/90: AU6

Utskottet hemställer

1. beträffande övergripande utredningar av arbetsrätten

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:A724, 1988/89:A727 yrkande
2 och 1988/89:A753 yrkandena 1— 3,

2. beträffande ökat arbetstagarinflytande

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:A453 yrkande 4,
1988/89:A725 yrkandena 1, 4, 12 och 13, 1988/89:A729,
1988/89:A736 och 1988/89:A744 yrkande 1,

3. beträffande familjehemmens arbetsråttsliga ställning
att riksdagen avslår motion 1988/89:A715,

4. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:K217, 1988/89:A739 yrkandena
1 och 2 samt 1988/89:A753 yrkandena 4 och 5,

5. beträffande löneavdrag för fackföreningsavgifter
att riksdagen avslår motion 1988/89:A753 yrkande 6,

6. beträffande MBL och den offentliga sektorn

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:A739 yrkande 7 och
1988/89:A753 yrkande 15,

7. beträffande förhandlingar och information i mindre företag
att riksdagen avslår motion 1988/89:A753 yrkande 7,

8. beträffande chefstillsättningar

att riksdagen avslår motion 1988/89:A753 yrkande 16,

9. beträffande facklig vetorätt vid entreprenader

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:A224 yrkande 1,
1988/89:A717, 1988/89:A727 yrkande 1, 1988/89:A739 yrkande 9
och 1988/89:A753 yrkande 12,

10. beträffande begränsningar i rätten till stridsåtgärder

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:A725 yrkande 3 och
1988/89:A753 yrkande 8,

11. beträffande 200-kronorsregeln m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89: A725 yrkande 2,
1988/89:A739 yrkande 12 och 1988/89:A753 yrkande 9,

12. beträffande medlemsomröstning före strejk
att riksdagen avslår motion 1988/89:A740,

13. beträffande begreppet motpart vid sympatiåtgärder
att riksdagen avslår motion 1988/89:A721,

14. beträffande internationella solidaritetsaktioner
att riksdagen avslår motion 1988/89:A725 yrkande 7,

15. beträffande förbud mot blockad av enmansföretag

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:A718, 1988/89:A720 i
motsvarande del och 1988/89:A753 yrkande 10,

16. beträffande blockadrätten i övrigt

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:A720 i motsvarande del
och 1988/89:A753 yrkande 11,

29

17. beträffande arbetsrätts liga skadestånd.

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:A723, 1988/89:A739 yrkande
11 och 1988/89:A753 yrkandena 13 och 14,

18. beträffande facklig och politisk verksamhet på arbetsplatserna att

riksdagen avslår motion 1988/89:A725 yrkandena 5 och 6.

Stockholm den 15 september 1989
På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m),
Börje Hörnlund (c), Lahja Exner (s), Anders G Högmark (m), Gustav
Persson (s), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m),
Kersti Johansson (c), Anna Horn af Rantzien (mp), Mona Sahlin (s),
Eivor Husing (s), Karl-Erik Persson (vpk) och Gunilla Andersson (s).

Reservationer

1. Övergripande utredningar av arbetsrätten (mom. 1)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Börje Hörnlund (c), Anders G
Högmark (m), Mona Saint Cyr (m) och Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "När
motsvarande" och på s. 10 slutar med "behandlade delarna" bort ha
följande lydelse:

1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning hade främst som motiv att ge
arbetstagarna ett ökat inflytande på beslutsprocessen inom näringsliv
och offentlig förvaltning. Det är en viktig princip att människor skall
kunna vara med och påverka även på sin arbetsplats. Det ökade
inflytandet ger också ett större ansvar för den egna arbetsplatsen.
Lagstiftningen har vidare gett möjligheter att ta till vara arbetstagarnas
kunskaper och speciella erfarenheter. Men det har under denna tid
också ställts många krav på förändringar. Lagstiftningen har kritiserats
för stelbenthet och för att den i vissa avseenden lett till byråkratisering
och centralstyrning. Ett genomgående drag är att den övervärderar
arbetsgivarnas och de fackliga företrädarnas juridiska kompetens. Fortfarande
har den viktiga frågan om gränsdragningen mellan medbestämmandet
och den politiska demokratin inte kunnat få en tillfredsställande
lösning.

1989/90: AU6

30

Utskottet delar mot den bakgrunden uppfattningen i de föreliggande
motionerna att de arbetsrättsliga reglerna nu bör ses över. Översynen
bör inte begränsas till medbestämmandeområdet utan ha formen av en
total översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Det är önskvärt att
reglerna blir så långt möjligt klart och entydigt utformade, samtidigt
som det skapas utrymme för en större flexibilitet i tillämpningen som
bättre än för närvarande tar hänsyn till både de mindre företagens
förhållanden och de enskilda arbetstagarnas rättigheter.

I vad gäller de enskilda arbetstagarna bör översynsarbetet syfta till att
stärka deras rätt och öka deras inflytande på den egna arbetsplatsen.

Revideringen bör vidare utgå från att det skall upprättas en klar
gränsdragning mellan den parlamentariska demokratins principer och
det fackliga inflytandet. Varken arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer
bör via lagstiftningen ha möjlighet att delta i den rent politiska
beslutsprocessen.

Utskottet kommer senare i detta betänkande in på ytterligare frågor
av stor betydelse för reformarbetet på medbestämmandeområdet. I de
sammanhangen kommer utskottet att närmare redovisa sin syn på den
negativa föreningsrätten, den fackliga vetorätten vid entreprenader,
företagsblockader, arbetskonflikter och skadestånd m.fl. frågor.

Sammanfattningsvis anser utskottet att den nu förordade översynen
av arbetsrättslagstiftningen skall leda till att de enskilda individerna får
en starkare ställning, att det dras upp en klar gräns mot den politiska
demokratin och att arbetsmarknadens funktionssätt underlättas och
villkoren för nyskapande förbättras.

Översynen bör ha en parlamentarisk förankring.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna A724, A727 och
A753 i hithörande delar bör delges regeringen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande övergripande utredningar av arbetsrätten
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:A724,
1988/89:A727 yrkande 2 och 1988/89:A753 yrkandena 1—3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen.

2. Ökat arbetstagarinflytande (mom. 2)

Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Vad
först" och slutar med "aktuella delar" bort ha följande lydelse:

Såsom vpk anför i motion A725 har elva år med MBL fördjupat den
fackliga kris som härrör ur den klassamarbetspolitik och samförståndsanda
som den fackliga ledningen gått i spetsen för sedan Saltsjöbadsavtalets
tillkomst. Verkligheten på arbetsplatserna tvingar i dag de arbetande
till motstånd mot kapital, företagsledningar och myndigheter.
Det tragiska är att detta lokala motstånd inte har något stöd hos

1989/90: AU6

31

fackföreningsrörelsens ledning på olika nivåer. Mot den bakgrunden
måste makten på arbetsplatserna förändras. De arbetande skall ha
demokratiska rättigheter i arbetslivet. Det avgörande för att uppnå
detta är stridbara fackföreningar, som mobiliserar sina medlemmar för
gemensamma intressen.

I dessa rättigheter, som skall ersätta dagens menlösa medbestämmandefilosofi,
bör för det första ingå en undantagslös förhandlings- och
informationsrätt i alla frågor, att gälla även på koncernnivå. De
undantagsregler som finns i lagstiftningen och som nu är ett hinder för
en utvidgad förhandlings- och informationsrätt slopas. Detta innebär
bl.a. att informationsrätten kan utnyttjas av fackets representanter utan
den sekretess de nu kan åläggas av företag och myndigheter.

Vidare förutsätts att förhandlingsrätten förstärks med en utvidgad
facklig vetorätt, som främst bör omfatta företagsnedläggningar och
industriinvesteringar, utlandsinvesteringar och företagsfusioner, entreprenader
och konsultverksamhet samt rationaliseringar och införande
av ny teknik.

Kravet att ny teknik bara får införas med fackets godkännande är
emellertid inte tillräckligt. Storkapitalet har i dag i praktiken monopol
på utvecklingsarbetet i industrin. När arbetsställena möter den nya
teknologin måste de anställda ha tillgång till egna alternativ. En
alternativ arbetsorganisation måste bygga på jämlik kunskapsnivå, bredare
kompetens och möjlighet att förstå varandras arbete. I denna
organisation skall finnas solidariskt ansvar för kollektivet, medan hierarkiska
ledningsprinciper bekämpas.

Utskottet återkommer i det följande till andra förändringar av den
arbetsrättsliga lagstiftningen som syftar till att ta till vara de arbetandes
demokratiska rättigheter i arbetslivet.

De ovan redovisade förslagen till vidgad förhandlings- och vetorätt
innebär att utskottet instämmer i yrkandet i motion A744 (vpk) om
facklig vetorätt vid utlandsinvesteringar. Samtidigt tillgodoses även
motion A729 (s) i vad avser motionens begäran om en skärpning av
medbestämmandelagen som stärker de anställdas positioner vid företagsnedläggningar
och driftinskränkningar. Däremot kan utskottet inte
biträda förslagen i mp-motionerna A453 och A736 om anställdas
förköpsrätt beträffande nedläggningshotade företag.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande ökat arbetstagarinflytande
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:A725 yrkandena

1, 4, 12 och 13 och 1988/89-.A744 yrkande 1, med anledning av
motion 1988/89:A729 samt med avslag på motionerna
1988/89:A453 yrkande 4 och 1988/89:A736 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90: AU6

32

3. Ökat arbetstagarinflytande (mom. 2)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

1989/90: AU6

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Vad
först" och slutar med "aktuella delar" bort ha följande lydelse:

Vad först — — — = utskottet — — — andra medbestämmandeavtal.

Nedläggningshot och driftinskränkningar har i en del fall lett till att
de anställda har övertagit hela eller delar av verksamheten vid företaget.
Detta visar att frågan om övertagande från de anställdas sida kan
komma upp till seriös prövning vid nedläggningssituationer och företagsrekonstruktioner.
Det händer emellertid också i sådana situationer
att de anställdas intressen direkt motarbetas, så att de helt enkelt
hindras att ta över sitt eget företag då detta hotas av nedläggning. På
denna punkt är den arbetsrättsliga lagstiftningen, såsom sägs i mpmotionerna
A453 och A736, klart otillfredsställande. De anställdas
möjligheter att öva inflytande i sådana fall bör stärkas, bl.a. genom att
de ges förköpsrätt till nedläggningshotade företag. Om förköpsrätten
utnyttjas av de anställda förutsätts detta ske till ett i lag bestämt högsta
värde i enlighet med vad motionärerna har föreslagit.

Av vad — — — = utskottet — — — om förtroendemannalagen.

De ovan gjorda ställningstagandena innebär sammanfattningsvis att
utskottet tillstyrker mp-motionerna A453 och A736 men anser att
motionerna A725 (vpk) i aktuella delar och A729 (s) bör lämnas utan
bifall.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande ökat arbetstagarinflytande
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:A453 yrkande 4
och 1988/89:A736 samt med avslag på motionerna 1988/89:A725
yrkandena 1, 4, 12 och 13 och 1988/89:A729 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört. ’

4. Negativ föreningsrätt (mom. 4)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Börje Hörnlund (c), Anders G
Högmark (m), Mona Saint Cyr (m) och Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "De
föreningsrättsliga" och slutar med "aktuella delar" bort ha följande
lydelse:

Den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att fritt ansluta sig till och
tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen och i MBL. Det
borde vara en självklarhet att med rätten att tillhöra en förening följer
rätten att inte behöva tillhöra en förening. Så har också föreningsrätten
tolkats i ett uttalande av Europakommissionen.

33

3 Riksdagen 1988/89.18sami. Nr 6

I Sverige är dock rätten att stå utanför en förening ingen självklarhet.
Landsorganisationen beslöt visserligen vid 1986 års kongress att
ändra sina stadgar så att utträdesrätten i fortsättningen blir ovillkorlig.
Det återstår emellertid att se vilket genomslag detta får i praktiken hos
de anslutna fackförbunden och hos utanförstående förbund.

Förekomsten av organisationsklausuler i kollektivavtal kan enligt
utskottets mening betraktas som en form av yrkesförbud och innebär
ett otillbörligt ingrepp i den enskildes integritet och ett avsteg från de
medborgerliga fri- och rättigheterna.

Rätten till arbete liksom den enskildes lagstadgade rättigheter på
arbetsplatsen får aldrig göras beroende av huruvida den enskilde
arbetstagaren är medlem i en facklig organisation eller ej. Medlemskapet
är den enskildes angelägenhet. För att garantera den enskildes
frihet att själv välja eller avstå från medlemskap i en facklig organisation
bör som föreslås i motionerna den negativa föreningsrätten garanteras
i lag som även innefattar förbud mot organisationsklausuler.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker aktuella delar av motionerna
A718, A731 och A746.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:K217,
1988/89-.A739 yrkandena 1 och 2 samt 1988/89:A753 yrkandena
4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

5. Löneavdrag för fackföreningsavgifter (mom. 5)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "De i"
och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:

Vidare anser utskottet i likhet med de moderata motionärerna att
rätten för arbetsgivare att göra avdrag på lön för fackföreningsavgifter
knyts till en fullmakt från den enskilde arbetstagaren. Återkallas
fullmakten skall avdragsrätten således upphöra oavsett de föreskrifter
om löneavdrag som kan finnas intagna i det på arbetsplatsen gällande
kollektivavtalet. Det kommande lagstiftningsarbetet om negativ föreningsrätt
bör således inkludera en lagreglering av löneavdragsrätten i
enlighet med vad utskottet nu med tillstyrkan av motion A753 på
denna punkt har anfört.

dels att utskottets hemställan under S bort ha följande lydelse:

5. beträffande löneavdrag för fackföreningsavgifter

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:A753 yrkande 6 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90: AU6

34

6. MBL och den offentliga sektorn (mom. 6)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Börje Hörnlund (c), Anders G
Högmark (m), Mona Saint Cyr (m) och Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Som
utskottet" och slutar med "förevarande delarna" bort ha följande
lydelse:

I debatten om de anställdas rätt till medbestämmande och den
politiska demokratin har från regeringshåll hävdats att förekommande
gränsdragningsproblem kan lösas genom avtal. Detta är principiellt
felaktigt. Frågor som gäller gränsdragningen mellan förhandlingsrätten
och den politiska demokratin Sr inte hänvisas till avgörande genom
avtal mellan arbetsmarknadens parter.

Gränsdragningsfrågan bör med hänsyn till det sagda bli föremål för
en utredning med sikte på att man uppnår en klar gränsdragning
mellan den politiska demokratin och de anställdas förhandlingsrätt.
Vad utskottet anförde i betänkandet AU 1981/82:4 i detta ämne, när
det gäller beslutsprocessen i kommuner och landsting, kan vara utgångspunkt
för översynen, dock att denna nu bör omfatta hela den
offentliga sektorn. Översynen skall alltså omfatta även det statliga
området, inkl. frågan om formerna för de statsanställdas medbestämmande
vid beredningen av regeringsärendena.

Utskottet tillstyrker med det anförda de föreliggande yrkandena i
motionerna A739 och A753.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande MBL och den offentliga sektorn
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89.A739 yrkande 7
och 1988/89:A753 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

7. Förhandlingar och information i mindre företag
(mom. 7)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "När
liknande" och slutar med "förevarande delen" bort ha följande lydelse:
MBL tillämpas inte så att information och förhandlingar i de små
företagen kan ske direkt med de anställda. På många små arbetsplatser
företräds de anställda i stället av en facklig ombudsman, som ofta har
begränsade möjligheter att sätta sig in i förhållandena på den enskilda
arbetsplatsen. Det kan därför förekomma att väsentlig information når
de anställda först långt efter det att arbetsgivaren har fullgjort sin
lagstadgade informations- och förhandlingsskyldighet gentemot den
fackliga organisationen.

1989/90: AU6

35

En ändring bör enligt utskottets mening komma till ständ i detta
hänseende. Det bör uppdras åt regeringen att inom ramen för dess
arbetsrättsliga beredningsarbete pröva nya modeller för fullgörande av
förhandlings- och informationsskyldigheten med beaktande av vad som
har anförts i motion A753.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande förhandlingar och information i mindre företag
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:A753 yrkande 7 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Chefstillsättningar (mom. 8)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Frågan
om" och slutar med "föreliggande delen" bort ha följande lydelse:
Tillsättandet av chefer betraktas numera som en sådan viktig förändring
av verksamheten som omfattas av förhandlingsskyldigheten i
MBL. Som framhålls i motion A753 kan denna ordning starkt ifrågasättas.

En chef kan betraktas som arbetsgivarens förlängda arm och företräder
ofta arbetsgivaren i förhandlingar med de anställda och/eller deras
organisationer. Eftersom arbetsgivaren har det yttersta ansvaret för
verksamheten måste det vara hans rätt att utse den som skall vara chef
och företräda honom. Detta hindrar givetvis inte samråd med eller
information till de fackliga representanterna — under förutsättning att
kravet på sekretess av hänsyn till dem som söker chefsbefattningarna
kan upprätthållas.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet med tillstyrkan av
motionen i denna del att regeringen får i uppdrag att snarast återkomma
till riksdagen med lagförslag som innebär att tillsättandet av chef
inte skall omfattas av förhandlingsskyldigheten enligt MBL.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande chefstillsättningar

att riksdagen med bifall till motion 1988/89:A753 yrkande 16
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90: AU6

36

9. Facklig vetorätt vid entreprenader (mom. 9)

1989/90: AU6

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Börje Hörnlund (c), Anders G
Högmark (m), Mona Saint Cyr (m) och Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med
"Motionsyrkanden med" och på s. 20 slutar med "aktuella delar" bort
ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är betänkligt att
vetorättsreglerna ibland används av de fackliga organisationerna för att
försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet. Detta drabbar
särskilt enmansföretagen och innefattar därigenom ett hot mot etableringsfriheten.
Dessa företagare bör ges bättre förutsättningar för sin
näringsutövning på entreprenadområdet genom ändringar i MBL, så
att de påtalade missförhållandena kan undanröjas. Regeringen bör
lägga fram förslag härom med ledning av vad som anförts i motionerna
A224, A717, A727, A739 och A753.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande facklig vetorätt vid entreprenader
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:A224,
1988/89:A717, 1988/89:A727 yrkande 1, 1988/89:A739 yrkande 9
och 1988/89:A753 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

10. Begränsningar i rätten till stridsåtgärder (mom.

10)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med
"Utnyttjandet av" och på s. 23 slutar med "aktuella delarna" bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill i anslutning till motion A753 (m) anföra följande:

Med rätten att vidta stridsåtgärder och lagstiftarens förtroende för
parterna att själva besluta om arten och omfattningen av stridsåtgärder
följer ett ansvar för att dessa står i rimlig proportion till det resultat
man väntar sig att uppnå.

En ytterligare förutsättning för statsmakternas inställning är att det
råder balans mellan parterna på arbetsmarknaden i den meningen att
en stridsåtgärd från den ena parten kan mötas med motåtgärder från
den andra parten. Så är inte längre fallet.

Under senare år har den fackliga stridsrätten utnyttjats på ett sätt
som ger anledning till oro. Strejkbenägenheten är högre än tidigare.
Konflikterna får allvarligare konsekvenser än tidigare för hela samhället
på grund av dess ökade komplexitet och sårbarhet.

37

Till principerna för fackliga stridsåtgärder hör att tredje man i
görligaste mån skall hållas utanför konflikterna, men på den offentliga
sektorn kan denna princip över huvud taget inte upprätthållas. De
offentliga arbetsgivarna är i stort sett okänsliga för konfliktens ekonomiska
verkningar som kan överföras på skattebetalarna. A andra sidan
kan de offentliga arbetsgivarna inte besvara en omfattande strejk med
en motsvarande lockout, eftersom en sådan åtgärd i första hand inte
drabbar dem själva utan vitala samhällsfunktioner.

Framför allt som ett utslag av de stigande spänningarna mellan de
offentliganställdas och privatanställdas organisationer har konflikter till
följd av fackliga gränsdragningstvister blivit vanligare. I dessa konfliktsituationer
kan arbetsgivaren inte påverka konfliktens utgång utan har
bara att tillhandahålla slagfältet.

Mot den angivna bakgrunden är det beklagligt att regeringen ännu
inte framlagt förslag i syfte att skapa en stabilare ordning och ett
återupprättande av respekten för hävdvunna spelregler. Den i det
föregående begärda parlamentariska utredningen bör fa i uppdrag att
grundligt belysa konfliktutvecklingen och lägga fram förslag till åtgärder,
exempelvis förlängda varseltider, särskilda medlingsinsatser, stärkt
medlemsdemokrati etc.

Vad utskottet anfört bör delges regeringen. Yrkandet i motion A725
(vpk) om lockouträtten avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande begränsningar i rätten till stridsåtgärder
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:A753 yrkande 8
samt med avslag på motion 1988/89:A725 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Begränsningar i rätten till stridsåtgärder (mom.

10)

Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med
"Utnyttjandet av" och på s. 23 slutar med "aktuella delarna" bort ha
följande lydelse:

Enligt en särskild bestämmelse i regeringsformen har såväl arbetstagare
som arbetsgivare rätt att vidta fackliga stridsåtgärder såsom strejk
resp. lockout, om inte annat följer av lag eller avtal. Utskottet instämmer
med vänsterpartiet kommunisterna i att man genom lagstiftningen
bör beröva arbetsgivarna deras möjlighet att tillgripa lockout. Såsom
anförs i motion A725 har kapitalägarna i kraft av sitt ägande till
produktionsmedlen en nästan total överlägsenhet i frågor av avgörande
betydelse för löntagare, regioner och hela samhällsekonomin. Allt tal
om jämställda parter med motsvarande konfliktverktyg — strejk eller
lockout — som balanserar varandra är felaktigt och grundar sig på en
borgerligt influerad samhällssyn.

1989/90: AU6

38

En följd av detta ställningstagande är att utskottet samtidigt avstyrker
yrkandet i motion A753 (m) om ett tillkännagivande till regeringen
som syftar till inskränkningar i arbetstagarnas möjligheter att gå till
facklig strid.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande begränsningar i rätten till stridsåtgärder

att riksdagen med bifall till motion 1988/89-.A725 yrkande 3
samt med avslag på motion 1988/89:A753 yrkande 8 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. 200-kronorsregeln (mom. 11)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Börje Hörnlund (c), Anders G
Högmark (m), Mona Saint Cyr (m) och Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "Vad
härefter" och på s. 24 slutar med "behandlade delarna" bort ha
följande lydelse:

Regeln i 60 § MBL att skadestånd normalt inte skall dömas ut om
en arbetsnedläggelse upphört senast när arbetsgivaren och facket har
tagit upp överläggningar enligt 43 § innebär att den olovliga strejken
erkänns som påtryckningsmedel. Eftersom olovliga konflikter ofta
riktar sig i lika hög grad mot den fackliga organisationen som mot
arbetsgivaren, innebär denna ordning även att man undergräver de
fackliga organisationernas auktoritet och därmed deras möjligheter att
hävda sin ställning som avtalsslutande part. Detta utgör ett allvarligt
avsteg från den hittillsvarande principen att fredsplikt föreligger under
avtalsperioden.

Den nuvarande begränsningen av skadeståndet till 200 kr. infördes
redan år 1928. Beloppet var på den tiden en kännbar påföljd. I dag är
beloppet försumbart, fastän brott mot fredsplikten är en väsentligt
allvarligare sak.

Mot den angivna bakgrunden delar utskottet motionärernas uppfattning
att skadeståndsreglerna i 60 § bör återfå den lydelse de hade åren
1977— 1984. De skadeståndsregler som då gällde ledde inte till någon
generell höjning av skadeståndsnivån men gav arbetsdomstolen bättre
möjligheter än nu är fallet att göra nyanserade bedömningar med
hänsyn till omständigheterna i de olika målen och, när så var motiverat,
göra särskilda markeringar av rättsstridigheten hos olovliga konflikter.
Nedan läggs fram förslag till lagändring.

Som en följd av utskottets ställningstagande avstyrker utskottet yrkandet
i motion A72S (vpk) om avskaffande av strejkskadestånden.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande 200-kronorsregeln

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:A739 yrkande
12 och 1988/89:A753 yrkande 9 samt med avslag på motion
1988/89:A725 yrkande 2 antar följande

1989/90: AU6

39

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

60

Om det är skäligt kan skadestånd
sättas ned eller helt falla bort.

I mål om skadestånd för arbetstagares
deltagande i en olovlig stridsåtgärd
skall domstolen, om arbets konflikten
ännu pågår och om domstolen
finnér den olovlig, sä snart som möjligt 1.

ålägga arbetstagarna att återgå
till arbetet och

2. om det bedöms lämpligt för att
undanröja orsakerna till arbetskonflikten,
besluta att en ny överläggning
enligt 43 § genast efter återgång till
arbete skall tas upp under ledning av
en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i samband
med en första överläggning enligt 43 §
varaktigt har återgått till arbetet får
åläggas skadestånd bara om det finns
skäl till det.

Högre skadestånd än tvåhundra
kronor får inte åläggas en arbetstagare
för deltagande i en olovlig stridsåtgärd.
Denna begränsning gäller dock
inte, om arbetstagaren underlåter att
följa ett åläggande av domstolen om
återgång till arbetet och stridsåtgärden
med hänsyn till omständigheterna
måste betraktas som särskilt allvarlig
eller anmärkningsvärd.

§

Är någon skadeståndsskyldig enligt
denna lag, kan skadeståndets belopp
nedsättas i förhållande till vad
som annars skulle ha utgått, om det är
skäligt med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende på tvisten,
skadans storlek i jämförelse med den
skadevållandes tillgångar eller omständigheterna
i övrigt. Fullständig
befrielse från skadeståndsskyldighet
kan också medges.

Vid bedömande enligt första stycket
av arbetstagares skadeståndsskyldighet
för deltagande i olovlig stridsåtgärd
skall särskild hänsyn tagas till
omständigheter, som har framkommit
vid överläggning enligt 43 §, och
verkningarna av överläggningen.

1989/90: AU6

40

med hänsyn till omständigheterna
måste betraktas som särskilt allvarlig
eller anmärkningsvärd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990. De nya bestämmelserna
tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet.
I annat £all tillämpas paragrafen i sin äldre lydelse.

13. 200-kronorsregeln (mom. 11)

Karl-Erik Persson (vpk)

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "Vad
härefter" och på s. 24 slutar med "behandlade delarna" bort ha
följande lydelse:

Till de demokratiska rättigheter i arbetslivet som bör införas enligt
utskottets förslag i den föregående framställningen hör att strejkskadestånden
avskaffas. Utskottet ställer sig därför bakom yrkandet härom i
motion A725 (vpk). Till den i samma motion aktualiserade frågan om
avsked på grund av deltagande i strejk återkommer utskottet i betänkandet
1989/90:AU5 om anställningsskydd.

Av vad nu sagts följer att utskottet avstyrker yrkandena i motionerna
A739 (fp) och A753 (m) beträffande den s.k. 200-kronorsregeln med
inriktningen att skadestånden för deltagande i strejk skall höjas.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande 200-kronorsregeln
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:A725 yrkande 2
samt med avslag på motionerna 1988/89:A739 yrkande 12 och
1988/89:A753 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

14. Medlemsomröstning före strejk (mom. 12,
motiveringen)

Under förutsättning av bifall till reservation 10

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m) anser
att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med "I vad" och
slutar med "framställda yrkandet" bort ha följande lydelse:

I vad sedan gäller yrkandet i motion A740 (m) om medlemsomröstning
före strejk hänvisar utskottet till förslaget i det föregående om
utredning av konfliktutvecklingen och därav betingade behov av åtgärder,
exempelvis i form av förstärkt medlemsdemokrati. Med hänsyn
härtill anser utskottet att det inte är behövligt med någon ytterligare
åtgärd med anledning av motion A740.

1989/90: AU6

41

15. Begreppet motpart vid sympatiåtgärder (mom. 13,
motiveringen)

Under förutsättning av bifall till reservation 10

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med "Utskottet
har" och slutar med "avstyrker motionen" bort ha följande lydelse:
Även i detta fall hänvisar utskottet till den i det föregående begärda
utredningen om konfliktutvecklingen m.m. Någon åtgärd med anledning
av motion A721 (fp) kan därmed inte anses vara påkallad.

16. Internationella solidaritetsaktioner (mom. 14)

Anna Horn af Rantzien (mp) och Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Frågan
om" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:

Vid medbestämmandelagens tillkomst diskuterades frågan om rätten
att vidta sympatiåtgärder med internationell bakgrund. Vid detta tillfälle
ansågs det inte motiverat att tillgripa lagstiftning i frågan, vilket
innebar att frågan lämnades olöst. Med de principer som har utvecklats
i rättspraxis kan lagstiftningen i ett främmande iand avgöra tillåtligheten
av sådana sympatiåtgärder. Utskottet anser att våra möjligheter
att genomföra internationella solidaritetsaktioner inte skall vara beroende
av rättsordningen i andra länder och att detta bör komma till
uttryck i vår lagstiftning. Riksdagen bör delge regeringen ett uttalande
av denna innebörd. Motion A725 tillstyrks sålunda på denna punkt.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande internationella solidaritetsaktioner
att riksdagen med bifall till motion 1988/89:A725 yrkande 7 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

17. Förbud mot blockad av enmansföretag (mom. 15)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Börje Hörnlund (c), Anders G
Högmark (m), Mona Saint Cyr (m) och Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med "När
likartade" och slutar med "motsvarande delar" bort ha följande lydelse: Det

har i princip överlåtits till parterna på arbetsmarknaden att
bestämma vilka stridsåtgärder som i olika lägen skall tillgripas. Med
denna frihet följer emellertid ett ansvar för att en så ingripande
stridsåtgärd som blockad står i rimlig proportion till de resultat man
vill uppnå. Utskottet menar för sin del att blockad av enmansföretag
och företag i vilka endast familjemedlemmar arbetar sett mot den
bakgrunden är en omotiverad facklig stridsåtgärd som bör förbjudas i
MBL. Förslag till en sådan lagändring bör av regeringen läggas fram
för riksdagen.

1989/90: AU6

42

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande förbud mot blockad av enmansföretag

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:A718,
1988/89:A720 i motsvarande del och 1988/89:A753 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Blockadrätten i övrigt (mom. 16)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med "Av
samma11 och slutar med "och A753" bort ha följande lydelse:

Med rätten att vidta stridsåtgärder och lagstiftarens förtroende för
parterna att själva besluta om art och omfattning av dessa åtgärder
följer som tidigare framhållits att åtgärderna står i rimlig proportion
till det resultat man väntar sig att uppnå. Alla fackliga organisationer
har inte förmått leva upp till detta ansvar.

Mot den bakgrunden bör regeringen få i uppdrag att snarast lägga
fram förslag som utöver ett förbud mot blockad av enmans- och
familjeföretag i övrigt begränsar blockader mot företag utan att man
därmed kränker arbetsmarknadsparternas eljest grundlagsskyddade rätt
att vidta stridsåtgärder.

Vad utskottet anfört i anslutning till motionerna A720 och A753 bör
bringas till regeringens kännedom.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffade blockadrätten i övrigt

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:A720 i motsvarande
del och 1988/89:A753 yrkande 11 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

19. Arbetsrättsliga skadestånd (mom. 17)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Börje Hörnlund (c), Anders G
Högmark (m), Mona Saint Cyr (m) och Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "Vid
tidigare" och slutar med "hithörande delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet har samma uppfattning som motionärerna att de arbetsrättsliga
skadestånden ofta inte står i rimlig proportion till den uppkomna
skadan. Den arbetsrättsliga lagstiftningen är numera ett omfattande
regelverk med ett dussintal lagar, vartill kommer den reglering
som sker genom kollektivavtalen. Det är svårt att överblicka ett så
omfattande regelsystem och efterleva det i alla dess detaljer. Inte minst
gäller det om mindre företag, som av naturliga skäl inte kan ha
tillgång till egen arbetsrättslig expertis. Skadestånd utkrävs emellertid
även för bagatellartade förseelser.

1989/90: AU6

43

Konsekvenserna av denna utveckling bör nu bli föremål för en
analys med sikte på behövliga förändringar i lagstiftningen. I samband
härmed bör även uppmärksammas de s.k. informella skadestånden.
Det får ankomma på regeringen att bestämma i vilken form detta
översynsarbete skall bedrivas.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:

17. beträffande arbetsrättsliga skadestånd

att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:A723,
1988/89:A739 yrkande 11 och 1988/89:A753 yrkandena 13 och
14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

20. Facklig och politisk verksamhet på
arbetsplatserna (mom. 18)

Karl-Erik Persson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "Som
motionärerna" och slutar med "behandlade delarna" bort ha följande
lydelse:

De flesta s.k. medbestämmandeavtal ger rätt till fem timmars fackliga
möten per år. Detta ger bara utrymme för informationsmöten och
är otillräckligt för att medlemmarna skall kunna diskutera egna verksamhetsalternativ
och förhandlingskrav. Lagstiftningen måste ge de
lokala fackföreningarna ett bestämt antal timmar per medlem och år
att användas till fackligt arbete på betald tid.

Rätten till politisk verksamhet hör till de grundlagsfästa demokratiska
fri- och rättigheterna. Arbetsgivarna har obegränsad möjlighet att
bedriva politisk verksamhet och sprida sina värderingar på arbetsplatserna.
En motsvarande rätt till politisk verksamhet på arbetsplatserna
tillkommer inte de anställda eller deras fackliga organisationer i den
mån tillstånd härtill inte kan utverkas genom avtal. Denna rätt är
emellertid så betydelsefull att den bör läggas fast genom lagstiftning så
att den inte görs beroende av arbetsgivarnas inställning.

Vad utskottet anfört med anslutning till motion A725 (vpk) i dessa
delar bör regeringen underrättas om.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande facklig och politisk verksamhet på arbetsplatserna att

riksdagen med bifall till motion 1988/89:A725 yrkandena 5
och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

1989/90: AU6

44

Särskilda yttranden

1989/90: AU6

1. Familjehemmens arbetsrättsliga ställning (mom. 3)

Elver Jonsson (fp) anför:

På förslag av utskottet i ett i denna del enhälligt betänkande (AU
1986/87:8) begärde riksdagen hösten 1986 att regeringen skulle göra en
närmare utredning av familjehemmens arbetsrättsliga ställning och
andra oklara frågor sammanhängande med deras verksamhet. Denna
begäran från riksdagens sida ledde först drygt ett år senare till ett
beslut om uppdrag till socialstyrelsen. Styrelsen fick två år på sig att
genomföra utredningen i anslutning till ett samtidigt lämnat uppdrag
att utvärdera socialtjänsten.

Vad nu redovisats innebär att en lösning av de angelägna frågor det
här gäller har fördröjts på ett anmärkningsvärt sätt. Jag förutsätter att
regeringen, efter det att socialstyrelsen fullgjort uppdragen, skyndsamt
för riksdagen anmäler de åtgärder som bör vidtas.

2. Begreppet motpart vid sympatiåtgärder (mom. 13)

Elver Jonsson (fp) anför:

I reservation 1 till detta betänkande har jag i likhet med företrädarna
för moderata samlingspartiet och centerpartiet begärt en total översyn
av arbetsrättslagstiftningen, bl.a. mot bakgrund av de mindre företagens
förhållanden. Jag utgår från att problem av det i motion A721 berörda
slaget aktualiseras i detta utredningssammanhang.

45