Medbestämmande i arbetslivet

Betänkande 1988/89:AU4

Arbetsmarknadsutskottets

betänkande
1988/89 :AU4

1988/89

AU4

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 18 motioner om medbestämmandefrågor från den
allmänna motionstiden vid föregående riksmöte. I dem har moderata
samlingspartiet, folkpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna
redovisat sin syn på behovet av förändringar på medbestämmandeområdet.
Dessutom begärs i enskilda motioner mer avgränsade förändringar på
samma område.

Till de frågor som härigenom kommer att belysas i betänkandet hör
behovet av en utvärdering av lagstiftningen på det arbetsrättsliga området
med krav på mer allmänna omprövningar i väsentliga avseenden liksom
medbestämmandet på den offentliga sektorn och den negativa föreningsrätten.
Vidare behandlas den fackliga vetorätten vid entreprenader, företagsblockader,
fredspliktsbestämmelserna och den s.k. 200-kronorsregeln samt
frågor om arbetsgivares skadeståndsskyldighet m.m.

Samtliga motioner har avstyrkts av utskottet. Till betänkandet har fogats
17 reservationer.

Under ärendets behandling har utskottet haft en hearing med statssekreteraren
i arbetsmarknadsdepartementet om det arbetsrättsliga beredningsarbetet
i departementet.

Motionerna

1987/88: A702 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan lagstiftning, att förbud mot blockader av enmansföretag
eller mot företag, där de anställda inte vill ha kollektivavtal införs.

1987/88:A703 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om ett samlat program för facklig kontroll över
införande av en ny teknik och arbetsorganisation samt över teknikens
användning och utveckling enligt vad som anförs i motionen.

1987/88:A705 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om facklig vetorätt mot
utflyttning av verksamhet till annat land.

1987/88:A708 av Kurt Ove Johansson och Stig Gustafsson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

1 Riksdagen 1988189.18sami. Nr 4

att inom ramen för arbetarskyddsfondens och arbetslivscentrums uppgifter
initiera ett utredningsarbete kring integritetsfrågoma i arbetslivet.

1987/88: A715 av Anna Wohlin-Andersson och Marianne Andersson (c) vari
yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av medbestämmandelagen.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:Fi708.

1987/88:A718 av Filip Fridolfsson m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om förslag till lagstadgad negativ föreningsrätt.

1987/88: A719 av Erik Hovhammar m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen anhåller om sådana ändringar i 39 § medbestämmandelagen att
arbetstagarorganisation inte ges möjlighet att utestänga företag utan kollektivavtal/separatavtal
från att konkurrera om entreprenader på likvärdiga
villkor.

1987/88:A720 av Marianne Karlsson m.fl. (c,m,fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till förbud mot blockad av enmansföretag för
dess vägran att teckna avtal separat eller via arbetsgivarorganisation.

1987/88:A721 av Filip Fridolfsson m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till förbud mot blockad av företag där det inte finns
någon fackligt ansluten för dess vägran att teckna avtal separat eller via
arbetsgivarorganisation.

1987/88:A727 av Rolf Clarkson m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning med uppgift att skyndsamt framtaga förslag
till sådana ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen att en rimligare
relation uppnås mellan mindre arbetsgivare och arbetstagare när det gäller
skadestånd enligt vad i motionen anförts samt att denna utredning också ges i
uppdrag att utreda eventuellt missbruk av s.k. informella skadestånd i
enlighet med vad i motionen anförts.

1987/88:A730 av Rolf Clarkson m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning med uppgift att skyndsamt framtaga förslag
till sådana ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen att en rimligare
relation uppnås mellan mindre arbetsgivare och arbetstagare när det gäller
skadestånd enligt vad som i motionen anförts samt att denna utredning också
ges i uppdrag att utreda eventuellt missbruk av s.k. informella skadestånd i
enlighet med vad som i motionen anförts.

1987/88:A731 av Alf Wennerfors m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmarknadslagarnas nuvarande utformning och effekter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmarknadslagarnas framtida utformning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medbestämmandelagens allmänna utformning,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet för att säkerställa den negativa föreningsrätten,

1988/89:AU4

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet så att s.k. organisationsklausuler förbjuds,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen om
medbestämmande i arbetslivet (1976:580) i enlighet med vad i motionen
anförts angående avdrag på lön för fackföreningsavgifter,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen om
medbestämmande i arbetslivet i enlighet med vad i motionen anförts
angående arbetstagarnas representation,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fackliga stridsåtgärder,

9. att riksdagen beslutar att 60 § i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall ha den lydelse angående arbetsrättsliga skadestånd den hade
den 31 december 1984,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot blockad av
enmansföretag och företag med anställda familjemedlemmar i enlighet med
vad som anförts i motionen,

11. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om begränsning
av facklig organisations rätt att genomföra blockad av företag enligt vad
som anförts i motionen,

12. att riksdagen beslutar att upphäva reglerna om facklig vetorätt i 38-40
§§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

13. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av skadeståndsreglerna i
den arbetsrättsliga lagstiftningen i enlighet med vad i motionen anförts,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ideella skadestånd,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändringar om
medbestämmande för arbetstagare inom offentlig förvaltning i enlighet med
vad som i motionen anförts,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillämpningen inom regeringskansliet av lagen om medbestämmande
i arbetslivet (1976:580),

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet vad gäller förhandlingsplikt
vid chefstillsättningar i enlighet med vad i motionen anförts.

1987/88:A733 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen tillsätter en utredning med uppgift att framlägga förslag till
demokratiska rättigheter i arbetslivet inför 1990-talet.

1987/88:A738 av Birger Hagård (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till lagstiftning mot rättsstridigt tvång på arbetsplatser.

1987/88:A742 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär lagförslag som innebär att rätten att tillgripa lockout
upphör eller att arbetsköparnas möjlighet att använda lockout starkt
begränsas.

1988/89:AU4

1987/88:A746 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning av negativ
föreningsrätt.

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning mot organisationsklausuler,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av de arbetsrättsliga skadestånden,

4. att riksdagen beslutar att avskaffa den s.k. 200-kronorsregeln i enlighet
med vad som anförs i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om facklig vetorätt vid entreprenader,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om MBL inom offentlig sektor.

1987/88:A748 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentariskt sammansatt
kommitté tillkallas med direktiv att genomföra en total översyn av arbetsrättslagstiftningen
i enlighet med vad som anförs i motionen.

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om
medbestämmande i arbetslivet beträffande facklig vetorätt vid entreprenader
och blockad av enmansföretag i enlighet med vad som anförs i motionen.

1987/88:A749 av Christer Eirefelt m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att företag som är enmansföretag och/eller saknar kollektivavtal
inte får diskrimineras,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av de arbetsrättsliga
lagarna med syfte att få en bättre anpassning till de mindre företagen.

Motiveringen återfinns i motion 1987/88:N322.

Medbestämmandelagen

Innehållet i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) kan i
huvudsak delas upp i två grupper av regler. Den ena gruppen utgörs av
avsnitt som har hämtats från den tidigare s.k. arbetsfredslagstiftningen. Hit
hör MBL:s regler om föreningsrätt (7-9 §§), de grundläggande reglerna om
parternas förhandlingsrätt (främst 10 §), bestämmelserna om kollektivavtal
(23-31 §§) samt avsnitten om fredsplikt (41-45 §§) och om medling i
arbetstvister (46-52 §§). Även reglerna om skadestånd och andra påföljder
(54-62 §§) bygger i viktiga delar på äldre lag.

Den andra gruppen regler hör till det genom MBL införda regelsystemet
för arbetstagarnas medbestämmanderätt. Hit hör först reglerna om den
förstärkta förhandlingsrätten för arbetstagarsidan (11-14 §§). Dessa bestämmelser
omfattar i första hand arbets- och företagsledningsfrågor i vid
bemärkelse. Den primära förhandlingsskyldigheten enligt 11 § är ett medel
som lagen ger arbetstagarna att påverka arbetsgivarens beslut. Enligt den
primära förhandlingsskyldigheten är arbetsgivaren skyldig att begära förhandling
innan han fattar vissa beslut. Arbetsgivaren är vidare utom i vissa
undantagsfall skyldig att dröja med sitt beslut tills förhandlingen har

1988/89 :AU4

slutförts. Genom denna uppskovsskyldighet får arbetstagarsidan tillfälle att
lämna sina synpunkter på förhandlingsfrågan och påverka arbetsgivaren i
dennes beslutsfattande.

En arbetstagarorganisation, som har primär förhandlingsrätt enligt 11 §,
har enligt 12 § också rätt att på eget initiativ begära förhandling med
arbetsgivaren i varje fråga där arbetsgivaren står i begrepp att fatta ett beslut
som rör en medlem i organisationen.

För att de anställda skall kunna utnyttja sin rätt att genom förhandlingar
medverka i beslutsprocessen hos arbetsgivaren måste de hållas underrättade
om och få insyn i arbetsgivarens verksamhet. Lagens regler om rätt till
information (18-22 §§) syftar till att tillgodose detta.

En grundtanke bakom arbetsrättsreformen har varit att det är arbetsmarknadens
parter som utformar och vidareutvecklar arbetstagarnas medbestämmande
med utgångspunkt i lagens regler. Ett av syftena med MBL har därför
varit att främja tillkomsten av medbestämmandeavtal. Sådana avtal har också
kommit till stånd på de stora avtalsområdena.

Ett inslag i det genom MBL införda systemet av regler om arbetstagarnas
medbestämmanderätt utgörs av bestämmelserna i 38-40 §§ om facklig
vetorätt i vissa fall. Dessa syftar till att komma till rätta med missförhållanden
av skilda slag som kan uppkomma när en arbetsgivare avser att lämna ut ett
arbete till icke anställd arbetskraft, t.ex. uppdragstagare eller entreprenörer.

Slutligen kan nämnas MBL:s regler om överläggning vid arbetstagares
olovliga stridsåtgärder (43 §), vissa skadeståndsregler inkl. den s.k. 200-kronorsregeln i 60 § och regler om tvisteförhandling och rättegång (63-69
§§).

Utskottet

Inledning

Utskottet tar i detta betänkande upp olika frågor om medbestämmande i
arbetslivet med anledning av motioner som väcktes under allmänna motionstiden
vid föregående riksmöte. Dessutom kommer att beröras vissa mer
allmänna arbetsrättsliga frågor.

De frågor som redovisas i det följande har i flertalet fall behandlats av
utskottet i tidigare sammanhang, senast AU 1987/88:8.

I ärendet har utskottet hållit hearing med statssekreteraren i arbetsmarknadsdepartementet
Ulf Westerberg om det arbetsrättsliga beredningsarbetet
i departementet.

Allmänna arbetsrättsliga frågor
Motionerna

Alf Wennerfors m.fl. begär i de inledande avsnitten till kommittémotionen
1987/88:A731 ett tillkännagivande till regeringen om arbetsmarknadslagarnas
nuvarande utformning och effekter. Motionärerna erinrar om att
1970-talets arbetsrättsliga lagar huvudsakligen har varit inriktade på att öka

1988/89:AU4

1* Riksdagen 1988189.18sami. Nr 4

de anställdas inflytande och trygghet i anställningen. Dessa allmänt accepterade
syften har i viss utsträckning uppnåtts. Lagstiftningens främsta förtjänst
ligger inte så mycket i regelsystemets utformning som dess förmåga att
medvetandegöra arbetstagarnas berättigade krav på medinflytande, personlig
utveckling och anställningstrygghet.

Men lagstiftningen har också haft andra - mindre uttalade - syften än de
tidigare nämnda, nämligen att stärka de fackliga organisationernas politiska
och ekonomiska inflytande. Genom lagstiftningen har vissa fackliga organisationers
krav på långtgående inflytande inom näringslivet tillgodosetts utan
att de har behövt ta det därmed följande ansvaret. Dessutom har organisationerna
successivt blivit en del av den politiska maktapparaten genom att de
har representanter i offentliga organ och utredningar och därtill betraktas
som tunga remissinstanser.

I denna utveckling utgör den arbetsrättsliga lagstiftningen ett betydelsefullt
instrument. En facklig organisation vars existens är säkerställd med
lagstiftning förlorar dock lätt medlemmarnas förtroende. Den likställs med
offentlig verksamhet. Utvecklingen innebär vidare att den samverkan mellan
likvärdiga parter som präglade den s.k. svenska modellen har ersatts med en
strävan att inte bara stärka arbetstagarorganisationernas ställning utan även
att ge dem en avgörande dominans. Den balans och det samspel mellan olika
intressenter som är en förutsättning för en väl fungerande marknadsekonomi
föreligger på avgörande punkter inte längre. Motsättningarna mellan
parterna har hårdnat och lett till ett ökat antal konflikter. Särskilt anmärkningsvärt
är de upprepade fallen av konflikter till följd av gränsdragningstvister
mellan fackliga organisationer.

Medlemskap i en facklig organisation har, fortsätter motionärerna, i
flertalet fall blivit i det närmaste obligatoriskt. Medlemskapet får emellertid
ofta politiska och privaträttsliga konsekvenser som går långt utöver den
fackliga uppgiften att företräda medlemmarnas intressen på arbetsplatsen.
Detta exemplifieras av motionärerna, som samtidigt påpekar att den
nuvarande lagstiftningen syftar till att stärka de centrala fackliga organen,
medan den vägledande principen för lagstiftningen borde vara att beslut och
medinflytande borde läggas så nära de enskilda arbetstagarna som möjligt.

Efter övertagandet av regeringsmakten år 1982 har socialdemokraterna
enligt motionärerna vidtagit anmärkningsvärda lagändringar, exempelvis
återinförande av den s.k. 200-kronorsregeln. I en del fall har regeringen på
ett olyckligt sätt med hot om lagstiftning försvagat den ena partens ställning. I
andra fall har de centrala fackliga organens ställning stärkts, medan de lokala
organens eller de enskilda medlemmarnas ställning har försvagats. Man får
utgå från att socialdemokraterna har för avsikt att gå vidare på vägen mot ett
korporativt samhälle med ökat inflytande för centrala fackliga organ. Därför
är det angeläget att slå fast var gränserna går i en demokrati mellan politiker,
organisationer och enskilda människor.

Avslutningsvis i detta avsnitt av motionen dras upp riktlinjer för vad
motionärerna kallar en arbetsmarknadslagstiftning för framsteg. Dessa
riktlinjer innebär sammanfattningsvis att det fortsatta översyns- och utvecklingsarbetet
inom arbetsrätten måste inriktas på att förbättra arbetsmarknadens
funktion och samspelet mellan olika lagar. Byråkratisering och

1988/89:AU4

centralstyrning måste undvikas. I den nuvarande lagstiftningen är det
genomgående så, att de enskilda arbetsgivarnas och de fackliga företrädarnas
juridiska kompetens övervärderas. Reglerna måste i stället utformas så klart
och entydigt att arbetstagarna och deras fackliga representanter samt
arbetsgivarna på förhand kan avgöra vilken rätt de har. I de fall lagstiftning
inte är nödvändig av rättssäkerhetsskäl bör den undvikas. Möjligheterna att
lösa uppkommande frågor avtalsvägen bör vara så vida som möjligt. På
många områden bör lagstiftningen därför ändras i syfte att återge arbetstagare
och arbetsgivare möjligheter att träffa individuella eller kollektiva avtal.

Den enskildes lagstadgade rättigheter på arbetsplatsen bör, framhåller
motionärerna, inte göras beroende av huruvida arbetstagaren är medlem i en
facklig organisation. Medlemskapet är den enskildes angelägenhet. Det
måste vara ett oavvisligt krav att den enskildes integritet respekteras.

I motionen föreslås därjämte ett tillkännagivande om medbestämmandelagens
allmänna utformning. Motionärerna menar att de tidigare gynnsamma
förutsättningarna för samförstånd mellan parterna på arbetsmarknaden
har försämrats, att lagen inte tar hänsyn till förhållandena i de mindre
företagen och att tillämpningen på den offentliga sektorn har lett till ökat
krångel och byråkrati utan att ge de anställda det medinflytande som
förutskickades vid lagens tillkomst.

Christer Eirefeldt m.fl. (fp) önskar i motion 1987/88:A749 en översyn av
de arbetsrättliga lagarna för en bättre anpassning av dem till de mindre
företagens förhållanden. Översynen förutsätts bl.a. gälla arbetstagarbegreppet
så att man får klarare regler för vem som är att betrakta som anställd eller
företagare. Vidare måste man beakta reglerna om saklig grund för uppsägning
och turordning vid driftinskränkningar och de nya permitteringslönereglerna
som har vållat betydande problem i synnerhet för småföretagen.
Lika så bör de arbetsrättsliga skadestånden ingå i översynen, eftersom dessa
skadestånd ofta inte står i rimlig proportion till den uppkomna skadan.

Börje Hörnlund m.fl. (c) anser i motion 1987/88:A748 att reformeringen
av arbetsrättslagstiftningen har inneburit att arbetstagarorganisationerna har
stärkt sin position. Denna utveckling är positiv och ger möjligheter att ta till
vara arbetstagarnas kunskaper och speciella erfarenheter inom såväl näringslivet
som den offentliga förvaltningen vid beslutsfattandet. Lagstiftningen
har emellertid fungerat i över ett årtionde och det har under denna tid ställts
många krav på förändringar. Centerpartiet har för sin del pekat på olika
problem med medbestämmandelagen, ledighetslagstiftningen och anställningsskyddslagen.
Enligt motionärernas mening krävs förändringar som ger
utrymme för en större flexibilitet i tillämpning och därmed på ett bättre sätt
än för närvarande både tar hänsyn till de mindre företagens förhållanden och
de enskilda individernas rättigheter.

Arbetsrättslagstiftningen måste, framhåller motionärerna, få en annorlunda
utformning där de enskilda individerna får en starkare ställning.
Revideringen måste vidare utgå från att klara gränsdragningar upprättas
mellan den parlamentariska demokratins principer och fackligt inflytande.
Varken arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer skall lagstiftningsvägen
ges möjligheter att delta i den rent politiska beslutsprocessen. Mot denna
bakgrund föreslår motionärerna att en parlamentariskt sammansatt kommit -

1988/89:AU4

té tillsätts för en total översyn av den gällande arbetsrättslagstiftningen.

Vänsterpartiet kommunisterna är i motion 1987/88:A733 om demokratiska
rättigheter i arbetslivet inför 1990-talet kritiskt mot begreppet medbestämmande.
Kapitalister och lönearbetare har oförenliga klassintressen. De
kan inte bestämma gemensamt. Däremot kan facket genom självständig
kamp tvinga fram eftergifter av arbetsköparna och påverka deras beslut. Vad
som behövs är en rättighetslag som bör ligga till grund för ett rättighetsavtal
som ersätter de menlösa s.k. medbestämmandeavtalen.

Motionärerna föreslår att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en
utredning om demokratiska rättigheter i arbetslivet innefattande

utvidgad informations- och förhandlingsrätt i alla frågor - även på
koncernnivå

strejkrätt utan begränsningar i lag samtidigt som strejkskadestånden
avskaffas
förbud att avskeda strejkande

rätt för fackligt förtroendevalda att solidarisera sig med strejkande
förbud mot lockout

vetorätt för fackföreningar vid företagsnedläggningar,
utlandsinvesteringar, entreprenader, rationaliseringar och införande av ny
teknik

utökad rätt till fackföreningsmöten på betald arbetstid
fritt tillträde till arbetsplatser för forskare som anlitas av facket
rätt till politisk verksamhet på arbetsplatserna
rätt till internationella solidaritetsmanifestationer.

Kravet på vetorätt vid utlandsinvesteringar upprepas av vpk i motion
1987/88:A705.

Utskottets överväganden

När likartade synpunkter och krav på översyn tidigare har förts fram i
motioner till riksdagen har utskottet likväl ansett sig kunna konstatera att det
har funnits en bred uppslutning kring huvudtankarna i vår arbetsrättsliga
lagstiftning. Utskottet har vidare framhållit att utvecklingen inom denna
lagstiftning och inom avtalsområdet har varit till gagn för såväl arbetstagarna
som näringslivet och samhället i dess helhet.

Det bör vidare beaktas att de arbetsrättsliga lagarna i viktiga delar består
av ganska allmänt hållna grundregler som kan jämkas och utvecklas genom
avtal, så att tillämpningarna kan anpassas till förhållandena i en viss bransch
eller på en viss arbetsplats. Sådana avtal har ingåtts i betydande omfattning.

Med anledning av att MBL varit gällande i tio år anordnade utskottet förra
hösten en serie hearings med arbetsmarknadsorganisationerna om deras
erfarenheter av den praktiska tillämpningen av lagen. Vid dessa hearings
restes kritik mot enskildheter i lagstiftningen, men det framställdes inte
något krav på någon mer genomgripande omarbetning. Tvärtom ansågs det
vara en fördel att den snabba lagstiftningstakten undet 1970-talet inte hade
fått en efterföljd under 1980-talet, varigenom det arbetsrättsliga regelverket
hade fått möjlighet att stabiliseras. Från både arbetsgivar- och arbetstagarhåll
markerades fördelen med att önskvärda förändringar görs avtalsvägen.
Detta är en uppfattning som utskottet delar. Av denna följer självfallet

1988/89:AU4

inte att lagstiftning skall undvikas i alla lägen. Den arbetsrättsliga lagstiftningsprocessen
har i själva verket fortsatt under 1980-talet, låt vara i ett
lugnare tempo. Under denna tid har bl.a. de tidigare lagarna om arbetstid,
anställningsskydd och styrelserepresentation för privatanställda ersatts med
ny lagstiftning. Arbetstids- och semesterfrågorna är för närvarande under
utredning. I höst ämnar regeringen tillsätta en arbetsmiljökommission, vars
arbete i första hand kommer att gälla arbetsmiljölagstiftningen men också
kan komma att beröra andra arbetsrättsliga frågor.

Vad nu anförts innebär sammantaget att utskottet inte kan ansluta sig till
vare sig centerpartiets bedömning i motion A748 att det föreligger behov av
en total översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen eller till den starkt
kritiska inställning som ligger bakom moderata samlingspartiets begäran i
motion A731 om meningsyttringar från riksdagens sida om denna lagstiftning.

I vad gäller yrkandet i motion A749 (fp) om en översyn av arbetsrättslagstiftningen
med hänsyn till de mindre företagens förhållanden bör påpekas
att flertalet av de frågor som aktualiseras i det sammanhanget i sak har
behandlats i betänkandet AU 1988/89:7 om anställningsskyddslagen. Det
gäller arbetstagarbegreppet, saklig grund för uppsägning och reglerna om
permitteringslön. Till den återstående frågan, de arbetsrättsliga skadestånden,
återkommer utskottet i den följande framställningen med anledning av
andra motionsyrkanden härom. Mot bakgrund av dessa ställningstaganden
anser utskottet att det inte finns skäl för ett översynsarbete med den antydda
inriktningen på småföretag.

Med åberopande av den anförda avstyrker utskottet motionerna A731,
A748 och A749 i de nu behandlade delarna.

Vad utskottet ovan anfört har i vissa delar även tillämpning på yrkandet i
vpk:s partimotion A733 om en utredning som skall tillföra medbestämmandelagen
förstärkta eller nya rättigheter för de anställda - av motionärerna
sammanfattade som demokratiska rättigheter i arbetslivet. Förslagen har sin
grund i att att vpk, som framgår av motionen, inte accepterar själva
begreppet medbestämmande utan anser att fackföreningarna skall påverka
arbetslivets villkor genom självständig kamp - en självständighet som sägs
omfatta även förhållandet till såväl kapital som stat och politiska partier. I
denna kamp skall arbetstagarna ha rätt att lokalt tillgripa stridsåtgärder när
helst detta synes befogat och därutöver utöva en omfattande vetorätt vid
förändringar. Som utskottet har framhållit i tidigare sammanhang ligger det i
själva benämningen medbestämmandelagen att det är begrepp som samverkan
och medinflytande som skall styra den utveckling mot demokrati på
arbetsplatserna som lagen vill främja. Detta grundläggande synsätt som
präglar medbestämmandelagen och övrig arbetslagstiftning bör inte överges
till förmån för den linje vpk förespråkar. Motionerna A733 och yrkandet om
vetorätt i motion A705 avstyrks för den skull av utskottet.

Ny teknik och arbetets organisation

I partimotion 1987/88:A703 begär vänsterpartiet kommunisterna ett samlat
program för facklig kontroll över införande av en ny teknik och arbetsorga -

1988/89:AU4

nisation samt över teknikens användning och utveckling. Motionärerna går
in på teknikens faror och möjligheter, särskilt med tanke på det teknologiska
genombrott som mikroelektroniken utgör. Motionärernas slutsats blir att de
arbetandes fackliga organisationer måste rustas till kamp för en arbetsorganisation
och för tekniska lösningar som utgår från de arbetandes behov. Som
centrala krav på lagar och avtal för facklig kontroll över teknikanvändningen
anges följande:

övergång från löne- till produktionsbeskattning

vinster av ny teknik används bl.a. till kortare arbetsdag vilket ger fler jobb
fackligt forskningsinstitut och fackliga forskningskonsulter
yrkesutbildning med datatekniska tillämpningar utan att grundläggande
yrkeskunskaper eftersätts

teknisk-humanistisk utbildningsreform
vuxenutbildningsreform för alla med dålig grundutbildning.

Därjämte bör i programmet ingå en utveckling mot nationellt oberoende
på elektronikområdet, bl.a. genom att det byggs upp en samhällsägd
elektronikindustri.

Utskottet har med anledning av vpk-motioner tagit upp frågan om ny
teknik och arbetsorganisation till närmare behandling i de senare årens
medbestämmandebetänkanden, se AU 1986/87:8 s. 14-15 och AU 1987/88:8
(s. 11). Övervägandena har mynnat ut i att de frågor som hänger samman
med den tekniska utvecklingen får lösas i överläggningar parterna emellan.
Utskottet har därvid kunnat peka på att dessa frågor uppmärksammats såväl i
1982 års Utvecklingsavtal på den privata arbetsmarknaden liksom i andra
medbestämmandeavtal. Utskottet har vidare ansett att en utvecklad vetorätt
och ett av regeringen utarbetat program för facklig kontroll över teknikens
användning inte framstår som den bästa vägen att gå för att öka de anställdas
inflytande i hithörande frågor. Utskottet vidhåller denna uppfattning och
avstyrker därför den föreliggande motionen A703.

Kurt Ove Johansson (s) och Stig Gustafsson (s) föreslår i motion
1987/88: A708 en utredning om integritetsfrågor i arbetslivet vid införande av
ny teknik. Motionärerna åberopar i sin motivering de ökade möjligheter till
övervakning i arbetet som datatekniken ger. Frågan berörs också i den nyss
redovisade vpk-motionen A703.

Utskottet har inhämtat att arbetsmarknadsministern den 5 oktober i år har
tillsatt en arbetsgrupp som skall kartlägga olika frågor om data och integritet i
arbetslivet. Gruppen skall bl.a. undersöka om den utvecklade datatekniken i
Sverige har lett till ökad risk för otillbörligt intrång i den personliga
integriteten vid ledning och övervakning av arbete och arbetstagare. Den
förutsätts i sitt arbete samråda med arbetsmarknadens parter. En rapport
skall lämnas före utgången av februari 1989.

Med tillsättandet av den nämnda arbetsgruppen i arbetsmarknadsdepartementet
har syftet med motion A708 väsentligen tillgodosetts. Motionen
påkallar därmed inte någon riksdagens åtgärd.

1988/89:AU4

Negativ föreningsrätt m.m.

Gällande rätt

Med negativ föreningsrätt avses rätten att stå utanför en förening. Nya
arbetsrättskommittén (NARK) anförde i sitt betänkande (SOU 1982:60 s.
278 f.) att man i likhet med den förra arbetsrättskommittén hade funnit att
det saknas anledning att föreslå lagregler som tar sikte på den negativa
föreningsrätten och föreningsrättsskyddet för arbetssökande. När det gäller
användningen av s.k. organisationsklausuler i kollektivavtal - som kan
innebära att arbetsgivare inte får anställa någon oorganiserad eller någon
som tillhör en annan facklig organisation - underströk kommittén betydelsen
av att en facklig anslutning skall vara frivillig och bero av den enskildes
bestämmanderätt. Detta innebär emellertid inte att kommittén ville förorda
ett lagfäst förbud mot organisationsklausuler.

Frågan om en medlems rätt att träda ut ur en facklig organisation har också
aktualiserats i arbetsdomstolen. I ett mål som gällde utträde ur Sjöfolksförbundet
(dom nr 25 år 1980) ansåg domstolen att medlemmar av det aktuella
förbundet måste anses ha rätt att säga upp sitt medlemskap utan hinder av att
förbundets stadgar saknade bestämmelser härom. En uppsägningstid måste
dock iakttas. Dess längd fick bestämmas av vad som efter en mer fri
bedömning var skälig. I detta fall fastställdes uppsägningstiden till tre
månader.

Motionerna

Hithörande frågor tas upp i tre motioner med yrkanden om att en lagfäst
negativ föreningsrätt skall införas. Alf Wennerfors m.fl. anför i kommittémotionen
1987/88:A731 att den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att få
ansluta sig till och tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen och i
MBL. Med rätten att tillhöra en förening bör självklart också följa rätten att
slippa tillhöra en förening. Vidare bör organisationsklausuler i kollektivavtal
förbjudas. Sådana klausuler kan betraktas som en form av yrkesförbud och
innebär ett otillbörligt ingrepp i den enskildes integritet. Hittills har
utträdesrätten inte varit någon självklarhet i Sverige. 1986 års LO-kongress
beslutade visserligen att utträdesrätt skall medges för medlemmar i de
anslutna förbunden, men ännu återstår att utröna de praktiska konsekvenserna
av dessa beslut och de eventuella villkor som kan bli förknippade med
ett utträde ur förbunden.

Därjämte anförs i motionen följande: För att garantera medlemmarnas
kontroll över inbetalningen av medlemsavgifter och möjligheten att förhindra
att inbetalning av medlemsavgifter sker trots anmälan om utträde, bör rätt
för en arbetsgivare att göra avdrag på lönen för fackföreningsavgifter endast
kunna medges genom fullmakt från varje enskild arbetstagare. Motionärerna
begär att vad de anfört om löneavdrag i dessa fall skall ges regeringen till
känna.

Med liknande motiveringar begärs lagstiftning om negativ föreningsrätt
och förbud mot organisationsklausuler även i motionerna 1987/88 :A718 av
Filip Fridolfsson m.fl. (m,fp,c) och 1987/88:A746 av Elver Jonsson m.fl.
(fp)-

1988/89:AU4

Utskottets överväganden

1988/89:AU4

De föreningsrättsliga bestämmelserna i MBL ger rätt åt arbetsgivare och
arbetstagare att tillhöra en arbetsgivar- eller en arbetstagarorganisation.
Detta är den positiva föreningsrätten. Denna rätt skall vara okränkt.
Därmed förbjuds exempelvis att en arbetstagare blir uppsagd eller avskedad
för att han eller hon har anslutit sig till en facklig organisation.

Den omvända rätten att utträda ur en facklig organisation är fastslagen
genom arbetsdomstolens ovannämnda dom. Detta led i den negativa
föreningsrätten är därmed att anse som gällande rätt, och det krävs inte
någon lagstiftning för att fastställa själva rättsläget i den delen. Annorlunda
förhåller det sig med föreningsrättsskyddet för arbetssökande och den
därmed sammanhängande frågan om organisationsklausuler. Dessa problem
diskuterades ingående i NARK:s betänkande. Kommitténs överväganden
mynnade ut i att man borde avstå från att ingripa med lagstiftning om den
negativa föreningsrätten och bruket av organisationsklausuler. Utskottet har
i tidigare betänkanden anslutit sig till denna uppfattning och vidhåller sin
inställning. De problem som kan föreligga och som utskottet bedömer vara
av begränsad omfattning bör kunna lösas på annat sätt än genom lagstiftning.

Vad slutligen beträffar den i motion A731 föreslagna begränsningen av
möjligheterna att göra löneavdrag för fackföreningsavgifter vill utskottet
erinra om följande. Arbetsgivarnas medverkan till avgiftsuppbörden bygger
på åtaganden genom kollektivavtal. Den ordning motionärerna förordar
tillämpas för övrigt redan i dag på så sätt att den enskilda arbetstagaren vid
inträde i en facklig organisation lämnar denna en fullmakt att genom
löneavdrag uppbära medlemsavgiften. En lagreglering skulle vara en onödig
inskränkning i parternas avtalsfrihet.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna A718, A731 och A746, i
förekommande fall i aktuella delar.

MBL inom offentlig sektor

Bakgrund

Frågan om medbestämmande i samband med de politiska besluten t
regeringen och hos kommuner och landsting har diskuterats vid åtskilliga
tillfällen alltsedan tillkomsten av MBL.

Hösten 1981 begärde riksdagen på förslag av arbetsmarknadsutskottet en
utredning som skulle syfta till en klarare gränsdragning i förhandlingsfrågorna
på de landstings- och primärkommunala områdena (AU 1981/82:4). Mot
beslutet reserverade sig de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet.

Efter regeringsskiftet hösten 1982 anförde den nya regeringen i skrivelse
1982/83:176 att man borde pröva möjligheterna att avtalsvägen lösa förekommande
gränsdragningsproblem. Ytterligare åtgärder borde vidtas först
om denna väg inte var framkomlig. Utskottet instämde (AU 1983/84:5). I en
reservation anförde representanterna för m, c och fp att den begärda
utredningen borde fullföljas och utvidgas till att omfatta även de statligt
anställdas förhandlingsrätt.

I maj 1984 uttalade konstitutionsutskottet att en omprövning av MBL:s
förhandlingssystem i samband med beredningen av regeringsärendena borde
komma till stånd (KU 1983/84:30). På förslag av regeringen i proposition
1986/87:147 (AU 18) godkände riksdagen ett den 21 mars 1987 mellan statens
arbetsgivarverk och de statsanställdas huvudorganisationer träffat avtal om
medbestämmande vid beredningen av regeringsärendena. Avtalet, som
ersatte ett tio år tidigare träffat avtal i motsvarande ämne, ger huvudorganisationerna
rätt till information i viktigare frågor med möjlighet för dem att
påkalla muntlig överläggning.

Efter beslut av riksdagen (prop. 1986/87:99, KU29, AU 3 y), har den
tidigare rätten för personalföreträdare att med vissa undantag delta i
styrelsebesluten hos statliga myndigheter ersatts med en närvaro- och
yttranderätt. Därmed har man på den statliga sidan anslutit till den ordning
som tidigare införts när det gäller personalföreträdare i kommunala
nämnder.

Motionerna

Alf Wennerfors m.fl. (m) anför i motion 1987/88: A731 att de offentliganställdas
förhandlingsrätt trots de inskränkningar som gjorts ändå är utomordentligt
vidsträckt. Personalföreträdarna i de statliga styrelserna har långtgående
befogenheter, vartill kommer att de fackliga huvudorganisationerna har
egna mandat i ett antal statliga verk och styrelser. I kommunala nämnder och
styrelser har de anställdas fackliga representanter erhållit närvarorätt. Den
vidsträckta förhandlingsrätten i kombination med den fackliga representationen
i de beslutande organen ger de fackliga organisationerna och deras
företrädare möjlighet att påverka det politiska beslutsfattandet i flera led -de har i realiteten flerdubbel rösträtt. Detta är betänkligt från demokratisk
synpunkt.

Den socialdemokratiska regeringen har ansett att gränsdragningen mellan
förhandlingsrätten om den politiska demokratin kan lösas genom avtal.
Motionärerna anser att det är principiellt felaktigt att frågor som rör
gränsdragningen mellan förhandlingsrätten och den politiska demokratin
hänvisas till avgörande i avtal mellan arbetsmarknadens parter. De framhåller
vidare att den rådande oklarheten om gränserna för förhandlingsskyldighetens
omfattning inom de offentliga sektorerna även har andra aspekter än
hänsynen till den politiska demokratin. Den medför nämligen risker för
ineffektivitet och byråkrati genom det förhandlingssystem som är involverat i
beslutsfattandet.

I motionen föreslås mot den angivna bakgrunden en genomgripande
översyn av gällande lagar och förordningar i syfte att åstadkomma en klar
gränsdragning mellan den politiska demokratin och de offentliganställdas
berättigade krav på medinflytande. Härutöver föreslår motionärerna ett
tillkännagivande om tillämpningen av MBL i regeringskansliet. De anser att
det av riksdagen godkända avtalet ger de anställdas organisationer långtgående
möjligheter att påverka regeringens beslut och innebär vidare risk för
förlängda handläggningstider.

Även i motion 1987/88:A746 av Elver Jonsson m.fl. (fp) påtalas som
principiellt felaktigt att frågor om gränsdragningen mellan förhandlingsrät -

1988/89:AU4

1** Riksdagen 1988/89. 18saml. Nr4

ten och den politiska demokratin avgörs genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter. Behovet av det utredningsarbete som tidigare begärts kvarstår
och bör inledas snarast. Arbetet bör omfatta hela den offentliga sektorn.
Motionärerna föreslår ett tillkännagivande till regeringen av det anförda.

Utskottets överväganden

Alltsedan 1980-talets början föreligger skilda ståndpunkter i fråga om
behovet av att särskilt utreda gränsdragningen mellan den politiska demokratin
och medbestämmandet. Några nya argument som skulle kunna
motivera ett ändrat ställningstagande från utskottets sida har inte förts fram
av motionärerna. Vad som skett under den gångna delen av decenniet är att
den tidigare försöksverksamheten med närvaro- och yttranderätt för personalföreträdare
i kommunala organ har permanentats. På den statliga sidan
har personalföreträdarnas tidigare beslutsrätt i styrelserna som tidigare
nämnts utgått och ersatts med en närvaro- och yttranderätt. 1977 års avtal om
personalorganisationernas mer långtgående förhandlings- och informationsrätt
beträffande regeringsärendena har ersatts med ett nytt avtal som lägger
tyngdpunkten på informationsrätten. Utskottet är inte berett att initiera ett
utredningsarbete som syftar till ytterligare förändringar beträffande de
offentliganställdas medbestämmande. Inte heller anser utskottet att det är
påkallat med ett särskilt riksdagsuttalande om medbestämmandeformerna i
regeringskansliet. Motionerna A731 (m) och A746 (fp) avstyrks därmed i de
förevarande delarna.

Chefstillsättningar

Arbetsdomstolen har genom tre domar åren 1979 och 1980 slagit fast att en
arbetsgivare är skyldig att föra förhandlingar enligt 11 § MBL före beslut om
att tillsätta chefsbefattningar. I motion 1987/887:A731 av Alf Wennerfors
m.fl. (m) föreslås att förhandlingsplikten vid chefstillsättningar avskaffas och
att de anställda får rätt till information och samråd i de fall detta är möjligt.
Även inom den offentliga verksamheten bör förhandlingsrätten avskaffas.
Däremot bör de anställda i denna verksamhet ha rätt till information.
Regeringen bör utarbeta förslag till lagändring med det angivna syftet.

Frågan om förhandlingsplikten vid chefstillsättningar har varit uppe till
behandling i utskottet vid flera tidigare tillfällen. Utskottet har avstyrkt att
man genom en specialregel i MBL avskaffar förhandlingsrätten vid chefstillsättningar.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser att det inte heller
har tillkommit några nya omständigheter som skulle motivera en annan
ståndpunkt. På den offentliga sidan är motionärerna i sak tillgodosedda när
det gäller de utnämningar som görs av regeringen, dvs. till de högsta chefsoch
domarposterna. I de fallen har de offentliganställdas organisationer i
princip endast informationsrätt enligt det tidigare nämnda avtalet om
medbestämmande vid beredningen av regeringsärenden.

Med det anförda avstyrker utskottet motion A731 i den föreliggande
delen.

1988/89:AU4

Förhandlingar och information i småföretag

1988/89:AU4

Arbetsgivarens informations- och förhandlingsskyldighet skall enligt MBL
fullgöras i första hand mot den lokala arbetstagarorganisationen. Alf
Wennerfors (m) m.fl. framhåller i motion 1987/88: A731 att det på de större
företagen som regel ankommer på fackklubbarna att förhandla och ta emot
information enligt MBL. På mindre företag utan fackklubb blir det de
centrala och regionala fackliga organen som avgör huruvida de anställda skall
representeras av ett ombud på den egna arbetsplatsen eller inte. Detta leder
ofta till att arbetstagarna representeras av en facklig ombudsman utan
anknytning till det egna företaget.

Det finns inte heller, fortsätter motionärerna, någon skyldighet för en
sådan facklig representant att samråda med de anställda. Ordningen innebär
att förhandling och information mellan parterna på ett olyckligt sätt har lyfts
över huvudet på dem som känner de lokala förhållandena. Den strider mot
lagens syfte att ge ökat inflytande åt de anställda på arbetsplatserna.
Motionärerna föreslår att det uppdras åt regeringen att lägga fram förslag till
ändring av MBL så att de anställda på de små företagen garanteras
deltagande i och ansvar för förhandlingar och information. Garantin bör
också omfatta rätt för de anställda att anlita fackligt ombud om de så önskar.

Utskottet gör följande bedömning.

När liknande förslag har framförts tidigare år har utskottet anlagt följande
synsätt:

Med lagens utformning är medbestämmandet en del av den fackliga
verksamheten. Hur denna skall läggas upp och genomföras bör bestämmas
av arbetstagarna och de fackliga organisationerna. Det bör följaktligen
överlåtas åt parterna på arbetsmarknaden att avtalsvägen ange de lämpliga
formerna för förhandling och information med utgångspunkt i den allmänna
grundsatsen att huvudpunkten i medbestämmandet skall ligga på den lokala
nivån. I Utvecklingsavtalet mellan SAF, LO och PTK har särskilt framhållits
att formerna för samverkan och medbestämmande skall anpassas till de
lokala förhållandena ute på arbetsplatserna. Beträffande mindre arbetsplatser
utan lokal facklig organisation förutsätter avtalet att det skall kunna utses
kontakt- eller arbetsplatsombud.

MBL liksom annan arbetsrättslig lagstiftning är, som förut nämnts, en
ramlagstiftning som parterna kan utfylla genom bransch- eller företagsanpassade
avtal. På den nu aktuella punkten föreligger genom Utvecklingsavtalet
en av parterna träffad överenskommelse. Utskottet anser för sin del att det
inte finns skäl att genom lagstiftning sätta avtalet i denna del ur spel.

Vad som anförts i den nu föreliggande motionen ger inte utskottet anledning
att frångå de ovan redovisade övervägandena. Utskottet anser alltså att det
inte är motiverat att företa den lagändring som begärs i motion A731, som
avstyrks i den aktuella delen.

Facklig vetorätt vid entreprenader

Gällande rätt

Bestämmelserna i 38-40 §§ MBL ålägger arbetsgivarna att förhandla med de
fackliga organisationerna i de fall då arbetsuppgifter avses bli utlagda på
entreprenad eller som uppdrag. Om man inte kommer överens vid förhandlingarna
har den fackliga organisationen möjlighet att förbjuda att entreprenaden
(motsv.) kommer till stånd, men det förutsätter att det arrangemang
arbetsgivaren vill genomföra kan antas leda till att lag eller kollektivavtal
åsidosätts eller att detta på annat sätt skulle strida mot vad som är godtaget
inom parternas avtalsområde. Används vetot på obefogat sätt kan det
medföra skadeståndsskyldighet för den fackliga organisationen. Skadeståndsskyldighet
kan också uppstå för den arbetsgivare som bryter mot
bestämmelserna.

Vetorätten utövas normalt av den centrala fackliga organisationen.
Motionerna

Alf Wennerfors m.fl. (m) framhåller i motion 1987/88: A731 att avsikten med
bestämmelserna om den fackliga vetorätten aldrig har varit att de skulle
hindra seriösa entreprenörer. Det sker dock i många fall till följd av att de
fackliga representanterna vill utöka arbetsuppgifterna på den egna arbetsplatsen.
Ännu allvarligare är att vetorätten utnyttjas för att utestänga
företagare på godtyckliga grunder eller acceptera dem endast på vissa villkor.
I praktiken har de fackliga organisationerna därmed skaffat sig möjlighet att
utfärda näringsförbud.

Motionärerna anför vidare att de fackliga organisationerna i vissa fall,
särskilt bland kommunerna, utvidgat vetorätten att omfatta upphandling i
allmänhet. Det händer dessutom att organisationerna föreslår aktioner av i
det närmaste polisiär karaktär för att kontrollera om företag erlagt skatter
och avgifter. Att endast ett fåtal fall har förts upp till arbetsdomstolen,
fortsätter motionärerna, ger ingen rättvisande bild av vetorättens användning.
Redan hotet om veto kan vara tillräckligt för att en arbetsgivare skall
avstå från att anlita en tilltänkt entreprenör. I Utvecklingsavtalet mellan
SAF, LO och PTK har parterna ålagt sig att följa utvecklingen på
entreprenadområdet. Av allt att döma används dock vetorätten fortfarande
på ett sätt som inte kan accepteras. Frågor som rör rättstryggheten bör
lagstiftaren inte överlåta till reglering i avtal mellan parterna på arbetsmarknaden.
Med hänvisning härtill och till vad i övrigt anförts yrkar motionärerna
att riksdagen skall upphäva 38-40 §§ i MBL.

Erik Hovhammar m.fl. (m,fp,c) anför i motion 1987/88: A719 att det måste
betraktas som orimligt att en facklig organisation med lagens hjälp skall
kunna stoppa småföretag från att få arbete av det enda skälet att det saknar
kollektivavtal/hängavtal samt att enda chansen till rättelse är att det
upphandlande företaget tar en process i arbetsdomstolen med sin fackliga
motpart. Skyddet för de små företagen är alldeles för svagt. 39 § MBL bör
därför ändras på så sätt att en arbetstagarorganisation inte får möjlighet att
utnyttja sin starka ställning i entreprenadfrågor till att utestänga företag utan

1988/89:AU4

kollektivavtal/separatavtal från att konkurrera på likvärdiga villkor.

Elver Jonsson m.fl. (fp) anser i motion 1987/88:A746 att det är betänkligt
att vetorättsreglerna i MBL ibland används av de fackliga organisationerna
för att försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet. Detta
drabbar särskilt enmansföretagen och innefattar därigenom ett hot mot
etableringsfriheten. Dessa företagare bör få bättre förutsättningar för sin
näringsutövning på entreprenadområdet genom ändringar i MBL så att de
påtalade missförhållandena kan undanröjas. Motionärerna föreslår att
riksdagen uppdrar åt regeringen att lägga fram förslag härom.

Även Börje Hörnlund m.fl. (c) uttalar i motion 1987/88:A748 att det är
betänkligt att vetorättsreglerna ibland utnyttjas av de fackliga organisationerna
för att försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet. Detta
drabbar särskilt enmansföretagen.

Slutligen förordar Anna Wohlin-Andersson (c) och Marianne Andersson
(c) i motion 1987/88: A715 en översyn av MBL för att underlätta upphandling
av externa tjänster.

Motiveringen till yrkandet finns i motion 1987/88:Fi708 med förslag
avsedda att främja förutsättningarna för tjänsteföretagen.

Utskottets överväganden

Motionsyrkanden med syfte att slopa eller inskränka vetorättsbestämmelserna
har framställts i stort sett alltsedan bestämmelserna kom till. Yrkandena
har avvisats av riksdagen, på senare år med hänvisning dels till att Nya
arbetsrättskommittén studerade användningen av reglerna utan att finna att
de i någon större omfattning utnyttjades för andra syften än de avsedda, dels
till att det av SAF, LO och PTK inrättade Rådet för utvecklingsfrågor skall
aktivt följa utvecklingen på entreprenadområdet. När det gäller den
särskilda frågan om enmansföretagen har utskottet redovisat att näringsfrihetsombudsmannen
gjort en anmälan till regeringen om vissa förhållanden
inom elektrikerbranschen och att regeringen inte fann skäl till lagändring
men gjorde vissa uttalanden i ärendet (se vidare AU 1985/86:1 s. 13-15 och
AU 1986/87:8 s. 24-25 med reservationer av m,fp,c resp. vpk).

Enligt utskottets mening har det inte framkommit några nya skäl som ger
riksdagen anledning att ändra sina tidigare ställningstaganden till de
yrkanden som framställts om att bestämmelserna om den fackliga vetorätten
skall upphävas eller inskränkas. Utskottet avstyrker sålunda motionerna
A715 (c), A719 (m,fp,c), A731 (m), A746 (fp) samt A748 (c), i förekommande
fall i aktuella delar.

Fredspliktsbestämmelserna
Gällande rätt

Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder - på både arbetsgivar- och arbetstagarsidan
- är fastslagen i grundlagen genom en bestämmelse härom i 2 kap.
17 § regeringsformen. Denna grundlagsfästa rätt kan emellertid begränsas
genom lag eller avtal.

Det brukar hävdas att det råder en i princip fri rätt att tillgripa fackliga

1988/89:AU4

stridsåtgärder. Svensk rätt saknar nämligen lagstiftning för arbetsmarknaden
i stort som positivt anger rättsliga förutsättningar för bruket av stridsåtgärder
eller på annat sätt ställer upp allmänna regler om rätten att gå till facklig strid.
Fredspliktsreglerna i medbestämmandelagen liksom i den tidigare kollektivavtalslagen
gäller enbart den fredsplikt som följer av att kollektivavtal har
träffats. De inskränkningar som därutöver genom lagstiftning finns i rätten
att tillgripa stridsåtgärder är av mindre räckvidd. Enligt lagen om offentlig
anställning finns vissa begränsningar i stridsrätten för offentligt anställda.
Det är vidare inte tillåtet att vidta åtgärder som skulle strida mot straffrättsliga
regler, såsom reglerna i brottsbalken om olaga intrång, ofredande,
skadegörelse eller ärekränkning. När det gäller stridsåtgärder av särskilt
farlig eller skadlig karaktär eller omfattning har det överlåtits på arbetsmarknadens
parter att själva inför en konflikt ta hänsyn till samhällsskyddets eller
tredje mans intressen. Regler om sådana förfaranden har tagits upp i
huvudavtal som täcker större delen av arbetsmarknaden. I sista hand har
statsmakterna möjlighet att gripa in med lagstiftning. Detta har dock hittills
behövt övervägas vid endast ett fåtal tillfällen.

Införandet av medbestämmandelagen innebar inte någon förändring i
friheten för arbetsmarknadens parter att vidta stridsåtgärder när de inte
genom att träffa kollektivavtal har bundit sig att iaktta fredsplikt. I
förarbetena till lagen uttalas att samhällets uppgift främst bör vara att bidra
med positiva åtgärder för att främja fredliga lösningar av intressemotsättningar
på arbetsmarknaden. Man har i sammanhanget pekat på medlingsförfarandet
och det statliga förlikningsmannaväsendet.

Mer i detalj innebär lagens bestämmelser följande.

Bestämmelserna i 41-45 §§ om fredsplikt understryker principen om
arbetsfred under den tid då kollektivavtal gäller. Grundregeln är att fackliga
stridsåtgärder inte får vidtas för att tvinga fram ändringar i gällande avtal
eller för att utöva påtryckningar i tvister om tillämpningen av avtalet eller
MBL. Det är inte heller tillåtet med stridsåtgärder för att genomföra
bestämmelser avsedda att tillämpas när avtalet har upphört att gälla.
Begränsningar ges i rätten att tillgripa stridsåtgärder som fackliga sympatiåtgärder.
Lagen ger vidare föreskrifter om arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas
ansvar för att medlemmarna inte vidtar olovliga stridsåtgärder
liksom - i 43 § - om skyldighet att ta upp överläggningar när sådana åtgärder
inletts och verka för att de upphör. Slutligen innehåller det aktuella avsnittet i
MBL regler om de varsel som skall föregå stridsåtgärder samt om den s.k.
kvarlevande stridsrätten för att genomdriva ett medbestämmandeavtal.

I 60 § ges bestämmelser om skadestånd när arbetstagare deltar i olovliga
konflikter. Dessutom finns föreskrifter som gör det möjligt för arbetsdomstolen
att ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet samt förordna att nya
överläggningar om konflikten skall äga rum mellan arbetsgivaren och den
berörda fackliga organisationen under ledning av en förlikningsman.

Skadeståndet för deltagande i olovliga konflikter är enligt huvudregeln i
60 § maximerat till 200 kr. (den s.k. 200-kronorsregeln). Om konflikten
avbrutits på ett tidigt stadium, senast i samband med en första överläggning
enligt 43 §, skall arbetstagarna normalt inte åläggas något skadestånd. I

1988/89:AU4

särskilt allvarliga eller anmärkningsvärda fall kan skadestånd å andra sidan
dömas ut med högre belopp än 200 kr.

Motionerna

Alf Wennerfors m.fl. (m) föreslår i motion 1987/88:A731 ett tillkännagivande
med anledning av vad som i motionen anförts om fackliga stridsåtgärder.
Motionärerna pekar på en ökad strejkbenägenhet under senare år. Särskilt
konflikterna på den offentliga arbetsmarknaden drabbar tredje man, dvs.
allmänheten. Även begränsade strejker kan få långtgående konsekvenser
och måste av arbetsgivaren mötas med mycket omfattande stridsåtgärder för
att dessa skall bli verkningsfulla. Konflikter till följd av fackliga gränsdragningstvister
har blivit vanligare. Sådana konfliktsituationer kan inte påverkas
av arbetsgivaren, som dock måste tillhandahålla slagfältet. Avslutningsvis
säger motionärerna att det är angeläget att den av regeringen tillsatta
konfliktutredningen leder till en stabilare ordning och ett återupprättande av
respekten för hävdvunna spelregler.

Vänsterpartiet kommunisterna yrkar i motion 1987/88: A742 på ett lagförslag
från regeringen som innebär att arbetsgivarnas rätt att tillgripa lockout
avskaffas eller starkt begränsas. Motionärerna hävdar att strejk och lockout
inte är jämförbara vapen. Medan arbetarnas möjligheter till försörjning
hotas genom en lockout, hotar strejker endast de rikas/kapitalägarnas
möjligheter att berika sig.

I den moderata kommittémotionen A731 samt i motion 1987/88:A746 av
Elver Jonsson m.fl. (fp) yrkas att 200-kronorsregeln skall avskaffas. Enligt
motion 1987/88:A731 innebär regeln i sin nya lydelse egentligen ett
erkännande av den olovliga strejken som påtryckningsmedel. Eftersom
olovliga konflikter ofta riktar sig i lika hög grad mot den fackliga organisationen
som mot arbetsgivaren, innebär denna ordning ett undergrävande även
av de fackliga organisationernas auktoritet och därmed av deras möjligheter
att hävda sin ställning som avtalsslutande part. Detta utgör ett allvarligt
avsteg från den hittillsvarande principen att fredsplikt föreligger under
avtalsperioden.

I motion A746 anförs att de tidigare skadeståndsreglerna inte ledde till
någon generell höjning av skadeståndsnivån men gav arbetsdomstolen bättre
möjligheter än nu att göra nyanserade bedömningar i de olika målen och, när
så var motiverat, göra särskilda markeringar av rättsstridigheten hos olovliga
konflikter.

Utskottets överväganden

Utskottet behandlar först de önskemål om begränsningar i rätten att tillgripa
stridsåtgärder som innefattas i yrkandena i motionerna A731 (m) resp. A742
(vpk).

Utnyttjandet av stridsåtgärder på den svenska arbetsmarknaden har under
1980-talet studerats av två utredningar, konfliktutredningen och förhandlingsutredningen.

Konfliktutredningen tillsattes år 1981 med uppgift att utföra en allsidig
kartläggning av de arbetsrättsliga aspekterna på arbetskonflikter. Utred -

1988/89: A U4

ningen avgav år 1984 betänkandena Arbetsmarknadsstriden I och II (SOU
1984:18 och 19) samt hösten 1987 kartläggningsrapporten Gränstvister på
arbetsmarknaden.

Förhandlingsutredningen tillsattes hösten 1987 med uppdrag att undersöka
förutsättningarna att förbättra reglerna för avtalsförhandling och arbetskonflikter
på den offentliga arbetsmarknaden. Utredningen avgav i januari i
år rapporten Fack & Samhälle.

Med det redovisade utredningsmaterialet har skett en dokumentering av
användningen av fackliga stridsåtgärder. Det kan därmed inte anses påkallat
att riksdagen, såsom begärs i motion A731 (m), med ett särskilt uttalande
fäster regeringens uppmärksamhet på hur stridsmedlen har utnyttjats.
Utskottet vill tillägga att den frihet att tillgripa stridsåtgärder som av hävd
råder i vårt land bygger på tillit till arbetsmarknadsparternas omdöme och
ansvarskänsla. I detta ligger en förväntan att i första hand parterna själva
ingriper för att lösa uppkommande problem av det slag som exempelvis de
senaste årens organisationstvister har medfört.

Av det ovan anförda framgår att utskottet inte anser sig på grundval av
motion A731 böra initiera begränsningar i arbetstagarorganisationernas
möjligheter att gå till facklig strid. Inte heller är utskottet berett att tillstyrka
kravet i vpk-motionen A742 på att arbetsgivarnas lockouträtt skall avskaffas,
alternativt starkt begränsas.

Utskottet avstyrker sålunda motionerna A731 i aktuell del och A742.

Vad härefter gäller yrkandena i motionerna A731 och A746 att 200-kronorsregeln skall avskaffas vill utskottet anföra följande. I den modifierade
form regeln har fått vid återinförandet år 1985 syftar den å ena sidan till att
lägga ökad tonvikt vid åtgärder för att komma till rätta med de bakomliggande
faktorer som har utlöst en olovlig konflikt och å andra sidan att tona ned
den roll som skadestånden har fått i den allmänna debatten. Skadeståndens
uppgift bör vara att stryka under grundsatsen att träffade kollektivavtal skall
respekteras och den åtföljande fredsplikten iakttas. Den nu gällande
200-kronorsregeln fyller dessa syften väl, och därför avstyrker utskottet
motionerna A731 och A746 i hithörande delar.

I motion 1987/88:A738 hemställer Birger Hagård (m) om lagstiftning mot
rättsstridigt tvång på arbetsplatser. Motionären förordar ett tillägg till
straffbestämmelsen i 4 kap. 4 § brottsbalken av följande lydelse:

Lag samma vare, där man, på sätt nu är sagt, försöker tvinga någon till
deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbete eller att
antaga erbjudet arbete.

En straffbestämmelse av det angivna slaget infördes vid sekelskiftet i den då
gällande strafflagen. Bestämmelsen upphävdes år 1938. Utskottet anser inte
att den efter 50 år bör införas på nytt utan avstyrker motionen.

Företagsblockader

Bakgrund

I de exempel på stridsåtgärder som anges i 41 § MBL ingår blockad, bojkott
”eller annan därmed j ämförlig åtgärd”. I samma paragraf ges också regler för

1988/89:AU4

tillåtligheten av en form för blockader, den s.k. indrivningsblockaden, som
får användas även under avtalstid för att anställda skall få ut sina obetalda
löner. En annan form av blockad, som uppmärksammats i nedanstående
motioner, är blockad för att förmå företag att teckna kollektivavtal.

Motionerna

Följande motionsyrkanden syftar till ett förbud mot blockad av enmansföretag,
varmed här likställs familjeföretag, dvs. företag med endast familjemedlemmar
som anställda.

Alf Wennerfors m.fl. (m) yrkar i motion 1987/88: A731 att riksdagen skall
begära förslag till lagstiftning som innebär förbud mot blockad av enmansföretag.
De fackliga organisationerna bör inte få utnyttja blockader på ett sätt
som uppfattas som stridande mot näringsfriheten eller den enskildes fri- och
rättigheter, inte heller så att de uppfattas som stötande för rättsmedvetandet.
Det förekommer också att blockad tillgrips mot enmansföretagare som inte
vill sluta kollektivavtal, därför att de inte har några anställda, liksom mot
företag vars anställda inte vill ansluta sig till en facklig organisation.
Motionärerna konstaterar att de fackliga organisationerna på senare år inte
har förmått motsvara det ansvar som följer med den fria stridsrätten. De
tillägger att blockader i vissa fall kan vara både rimliga och motiverade.
Blockader mot enmansföretag och företag med enbart familjemedlemmar
som anställda bör dock över huvud taget inte få förekomma.

Filip Fridolfsson m.fl. (m,fp,c) yrkar i motion 1987/88: A721 på förbud mot
blockad av företag utan anställda som är fackligt anslutna. Motionärerna
anför bl.a. att följden av en blockad kan bli att företaget tvingas skriva på ett
avtal med en facklig organisation som de anställda inte vill låta sig
representeras av. Detta är speciellt stötande i företag med endast familjemedlemmar
som anställda. Åtgärden kan dessutom användas för att hindra
tillkomsten av kompanjonföretag.

Christer Eirefelt m.fl. (fp) föreslår i motion 1987/88:A749 ett tillkännagivande
till regeringen om att företag inte skall få diskrimineras på grund av att
de är enmansföretag och/eller saknar kollektivavtal.

Börje Hörnlund m.fl. (c) yrkar i motion 1987/88:A748 att MBL skall
ändras så att blockad av enmans- och familjeföretag förklaras vara en
otillåten stridsåtgärd.

Slutligen föreslås förbud mot blockad av enmansföretag i motion 1987/
88:A720 av Marianne Karlsson m.fl. (c,m,fp) på grund av vägran att teckna
avtal separat eller via en arbetsgivarorganisation.

I den ovannämnda motionen A731 framställer Alf Wennerfors m.fl. (m)
ett särskilt yrkande om begränsning av blockadrätten i övrigt. Motionärerna
anför i den delen att det bör uppdras åt regeringen att snarast utforma förslag
till lagfästa regler i syfte att begränsa blockader mot företag utan att man
därmed kränker arbetsmarknadsparternas eljest grundlagsskyddade rätt att
vidta stridsåtgärder.

1988/89:AU4

Utskottets överväganden

1988/89:AU4

När utskottet tidigare år har behandlat motionsyrkanden om begränsning av
blockadrätten likartade dem som ovan redovisats har utskottet hänvisat till
att det har varit en gängse princip att statsmakterna inte bör ingripa med
lagstiftning i arbetsmarknadsparternas rätt att använda ekonomiska stridsåtgärder.
Det ankommer på parterna att på eget ansvar sinsemellan utveckla
och tillämpa de regler som skall gälla vid användningen av sådana åtgärder.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker därmed de förevarande
yrkandena om förbud mot blockad av enmansföretag i motionerna A702,
A720, A731, A748 och A759.

Av samma skäl avstyrks även yrkandena om begränsning av blockadrätten
i övrigt i motionerna A702, A721 och A731.

Arbetsrättsliga skadestånd

Inledning

I den föregående framställningen har behandlats skadestånd som sanktionsform
vid olovliga arbetskonflikter. Utskottet redovisar nedan några frågor
om skadestånd riktade mot arbetsgivare. Gemensamt för motionerna är att
de begär en översyn av de arbetsrättsliga skadestånden.

Motionerna

I motion 1987/88: A731 av Alf Wennerfors m.fl. (m) konstateras att flertalet
skadeståndsfrågor görs upp genom överenskommelser mellan arbetsgivaren
och den berörda fackliga organisationen. Dessa avgörs därför inte av
arbetsdomstolen.

Många gånger utkrävs skadestånd för rent bagatellartade förseelser,
fortsätter motionärerna. Ofta betalar dock främst mindre företag hellre ett
informellt skadestånd än att de ger sig in i en omfattande och dyrbar process
med de konsekvenser detta kan ha inte minst för klimatet på arbetsplatsen.

Det har efter hand utvecklats en standardiserad bedömning av skadeståndens
storlek. Alltför litet hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda
fallet. En liten företagares begränsade möjligheter att behärska lagstiftningen
i alla dess detaljer bedöms efter samma principer som ett storföretag med
tillgång till all tänkbar juridisk expertis. Detta är särskilt allvarligt sedan
avdragsrätten för arbetsrättsliga skadestånd vid taxeringen slopades.

Det finns anledning analysera konsekvenserna av den arbetsrättsliga
lagstiftningen i fråga om skadestånd och vidta sådana förändringar att det
klart kan utläsas i vilka fall och under vilka former skadestånd kan utkrävas.

En översyn av skadeståndsfrågorna begärs vidare i de likalydande
motionerna 1987/88: A727 och 1987/88: A730 av Rolf Clarkson m.fl. (m,fp,c).
Motionärerna framhåller att den arbetsrättsliga lagstiftningen måste betraktas
som både svårtolkad och svårtillgänglig, vilket innebär problem inte minst
för småföretagen. Genom 1984 års riksdagsbeslut har skadestånden blivit än
mer kännbara genom att arbetsgivarnas avdragsrätt har slopats. Samtidigt
har den s.k. 200-kronorsregeln för arbetstagarna återinförts. Därmed finns i

dag ingen som helst relation mellan skadeståndsbeloppen för mindre
arbetsgivare och för arbetstagare.

Motionärerna föreslår att en utredning tillsätts med uppgift att skyndsamt
ta fram förslag till sådana ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen att en
rimligare relation uppnås mellan de skadestånd som kan ådömas mindre
arbetsgivare resp. arbetstagare samt att uppsåtsrekvisitet i betydligt högre
grad än i dag skall vara utslagsgivande om skadestånd över huvud taget skall
utdömas eller ej. I utredningen bör ingå att man analyserar konsekvenserna
av den arbetsrättsliga lagstiftningen mot bakgrund av de s.k. informella
skadestånden och eventuella missbruk av dem.

Vidare föreslår Elver Jonsson m.fl. (fp) i motion 1987/88: A746 en översyn
av de arbetsrättsliga skadestånden. Som motivering anförs att det torde vara
en allmän uppfattning att de arbetsrättsliga skadestånden ofta inte står i
rimlig proportion till den uppkomna skadan. Den arbetsrättsliga lagstiftningen
är numera ett omfattande regelverk med ett dussintal lagar, vartill
kommer den reglering som sker genom kollektivavtalen. Det är svårt att
överblicka ett så omfattande regelsystem och efterleva det i alla dess detaljer.
Inte minst gäller det om mindre företagare, som av naturliga skäl inte kan ha
tillgång till egen arbetsrättslig expertis. Skadestånd utkrävs emellertid även
för bagatellartade förseelser. I samband med den föreslagna översynen bör
även uppmärksammas de s.k. informella skadestånden.

Utskottets överväganden

Vid behandlingen av likartade motionsyrkanden har utskottet anfört följande
(AU 1986/87:8 s. 21-22):

Motionärerna vänder sig bl.a. mot de s.k. informella skadestånden, dvs.
ersättningar som arbetsgivare betalar till motparten utan föregående domstolsprocess.
Med anledning härav bör framhållas att den allmänna inriktningen
av de arbetsrättsliga reglerna är att parterna skall lösa uppkommande
tvister i första hand genom förhandlingar i stället för genom rättegång.
Denna princip understryks av en regel i arbetstvistlagen (4 kap. 7 §) som
säger att arbetsdomstolen inte får ta upp ett mål till prövning utan föregående
förhandlingar enligt MBL eller genom avtal fastställda förhandlingsordningar.
Den praktiska innebörden av motionärernas förslag synes vara att det bör
införas någon form av övre beloppsgräns för vad parterna vid sina förhandlingar
får komma överens om. Det är tveksamt om det är lämpligt eller ens
möjligt att göra en sådan begränsning i den parterna tillkommande avtalsfriheten.
Om arbetsgivaren av skäl som anges i motionerna är mindre väl
informerad om lagar och avtal och därigenom vid förhandlingarna kommer i
underläge i förhållande till motparten så är detta, som utskottet framhållit i
tidigare sammanhang, ett informationsproblem som inte skall avhjälpas
genom ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen.

I motionerna framförs tanken att skadestånden bör vara möjliga att gradera
efter företagens storlek, och i motionerna A727 och A730 ifrågasätts om
ouppsåtliga fel över huvud taget skall leda till skadestånd. En sådan ordning
bryter mot det arbetsrättsliga mönstret att reglerna gäller lika för alla och tar
inte hänsyn till skadeståndens reparativa funktion. Blir exempelvis en
arbetstagare uppsagd utan saklig grund är kränkningen lika stor vare sig

1988/89:AU4

uppsägningen sker från ett större eller ett mindre företag. Företagets storlek
bör av det skälet inte påverka den ekonomiska gottgörelsen för kränkningen.

Med åberopande av vad som redovisats anser utskottet sammanfattningsvis
att vad som anförts i motionerna A727, A730, A731 och A746 inte
motiverar ett initiativ från riksdagens sida till översyn av de arbetsrättsliga
skadestånden och avstyrker för den skull de nämnda motionerna i motsvarande
delar.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande arbetsmarknadslagarnas utformning och effekter
att riksdagen avslår motionerna 1987/88:A731 yrkandena 1-3, 1987/
88:A748 yrkande 1 och 1987/88:A749 yrkande 2,

2. beträffande utredning om demokratiska rättigheter i arbetslivet
att riksdagen avslår motionerna 1987/88:A705 yrkande 1 och 1987/
88:A733,

3. beträffande program för facklig kontroll över ny teknik
att riksdagen avslår motion 1987/88:A703,

4. beträffande integritetsfrågor i arbetslivet vid införande av ny
teknik

att riksdagen avslår motion 1987/88:A708,

5. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:A718, 1987/88:A731 yrkandena
4-6 och 1987/88:A746 yrkandena 1 och 2,

6. beträffande MBL inom den offentliga sektorn

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:A731 yrkandena 15 och 16
samt 1987/88:A746 yrkande 6,

7. beträffande chefstillsättningar

att riksdagen avslår motion 1987/88:A731 yrkande 17,

8. beträffande förhandlingar och information i småföretag
att riksdagen avslår motion 1987/88:A731 yrkande 7,

9. beträffande facklig vetorätt vid entreprenader

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:A715 yrkande 1, 1987/
88:A719, 1987/88:A731 yrkande 12, 1987/88:A746 yrkande 5 och
1987/88:A748 yrkande 2 i motsvarande del,

10. beträffande begränsningar av rätten att tillgripa stridsåtgärder
att riksdagen avslår motionerna 1987/88:A731 yrkande 8 och 1987/
88:A742,

11. beträffande 200-kronorsregeln

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:A731 yrkande 9 och 1987/
88:A746 yrkande 4,

12. beträffande lagstiftning mot rättsstridigt tvång på arbetsplatser
att riksdagen avslår motion 1987/88:A738,

13. beträffande förbud mot blockad av enmansföretag

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:A702 i motsvarande del,
1987/88:A720, 1987/88:A731 yrkande 10, 1987/88:A748 yrkande 2 i
motsvarande del och 1987/88:A749 yrkande 1,

1988/89 :AU4

14. beträffande blockadrätten i övrigt

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:A702 i motsvarande del,
1987/88:A721 och 1987/88:A731 yrkande 11,

15. beträffande arbetsråttsliga skadestånd

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:A727, 1987/88:A730, 1987/
88:A731 yrkandena 13 och 14 samt 1987/88:A746 yrkande 3.

Stockholm den 17 november 1988
På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m),
Marianne Stålberg (s), Lahja Exner (s), Anders G Högmark (m), Gustav
Persson (s), Sten Ostlund (s), Bo Nilsson (s), Kersti Johansson (c), Lars-Ove
Hagberg (vpk), Anna Horn af Rantzien (mp), Eivor Husing (s), Erik
Holmkvist (m), Britt Bohlin (s), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran Engström

(c).

Reservationer

1. Arbetsmarknadslagarnas utformning och effekter (morn. 1)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kersti
Johansson (c), Erik Holmkvist (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran
Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”När likartade”
och på s. 9 slutar med ”behandlade delarna” bort ha följande lydelse:

Ny teknik inom samhällslivets alla sektorer är en förutsättning för att vi
skall kunna lösa sysselsättningsproblemen och få balans i den svenska
ekonomin. Förändringarna sker i högt tempo och ställer stora krav på
arbetsmarknadens funktionssätt liksom på de enskilda arbetstagarna, arbetsgivarna
och företagen. Kravet på anpassningsförmåga är stort, samtidigt som
utvecklingen ger positiva möjligheter för såväl de enskilda arbetstagarna som
företagen och den offentliga verksamheten.

Denna strukturomvandling måste bygga på den kompetens, ansvarskänsla
och vilja att finna goda lösningar som finns hos arbetstagare och arbetsgivare.
Det innebär att inflytandefrågorna måste ta sikte på att engagera de enskilda
anställda i frågor som rör dem i arbetet.

1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning har nu fungerat i över ett årtionde.
Den har främst haft som motiv att ge arbetstagarna ett ökat inflytande på
beslutsprocessen inom näringsliv och offentlig förvaltning. Det är en viktig
princip att människor skall kunna vara med och påverka även på sin
arbetsplats. Det ökade inflytandet ger också ett större ansvar för den egna
arbetsplatsen. Lagstiftningen har vidare gett möjligheter att ta till vara

1988/89:AU4

arbetstagarnas kunskaper och speciella erfarenheter. Men det har under
denna tid också ställts många krav på förändringar. Lagstiftningen har
kritiserats för stelbenthet och för att den i vissa avseenden lett till
byråkratisering och centralstyrning. Ett genomgående drag är att den
övervärderar arbetsgivarnas och de fackliga företrädarnas juridiska kompetens.
Fortfarande har den viktiga frågan om gränsdragningen mellan
medbestämmandet och den politiska demokratin inte kunnat få en tillfredsställande
lösning.

Utskottet delar mot den bakgrunden uppfattningen i de föreliggande
motionerna att de arbetsrättsliga reglerna nu bör ses över. Översynen bör
inte begränsas till medbestämmandeområdet utan ha formen av en allmän
översyn av hela den arbetsrättsliga lagstiftningen. Det är önskvärt att
reglerna blir så långt möjligt klart och entydigt utformade samtidigt som det
skapas utrymme för en större flexibilitet i tillämpningen som bättre än för
närvarande tar hänsyn till både de mindre företagens förhållanden och de
enskilda arbetstagarnas rättigheter.

I vad gäller de enskilda arbetstagarna bör översynsarbetet syfta till att
stärka deras rätt och öka deras inflytande på den egna arbetsplatsen.

Revideringen bör vidare utgå från att det skall upprättas en klar
gränsdragning mellan den parlamentariska demokratins principer och det
fackliga inflytandet. Varken arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer bör
via lagstiftningen ha möjlighet att delta i den rent politiska beslutsprocessen.

Utskottet kommer senare i detta betänkande in på ytterligare frågor av
stor betydelse för reformarbetet på medbestämmandeområdet. I de sammanhangen
kommer utskottet att närmare redovisa sin syn på den negativa
föreningsrätten, den fackliga vetorätten vid entreprenader, företagsblockader,
arbetskonflikter och skadestånd m.fl. frågor.

Sammanfattningsvis anser utskottet att den nu förordade översynen av
arbetsrättslagstiftningen skall leda till att de enskilda individerna får en
starkare ställning, att det dras upp en klar gräns mot den politiska
demokratin och att arbetsmarknadens funktionssätt underlättas och villkoren
för nyskapande förbättras.

Översynen bör ges parlamentarisk förankring.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna A731, A748 och A749
bör delges regeringen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande arbetsmarknadslagarnas utformning och effekter
att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88:A731 yrkandena
1-3, 1987/88:A748 yrkande 1 och 1987/88:A749 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av
den arbetsrättsliga lagstiftningen.

1988/89:AU4

2. Arbetsmarknadslagarnas utformning och effekter (mom. 1,
motiveringen)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 8
börjar med ”När likartade” och på s. 9 slutar med ”behandlade delarna” bort
ha följande lydelse:

Som utskottet kommer att utveckla senare i betänkandet vid behandling av
förslag från vpk bör den nuvarande MBL-lagstiftningen ersättas med en
facklig rättighetslag som ger förstärkt förhandlingsrätt och vidgad strejk- och
vetorätt m.m. Erfarenheterna av den nuvarande lagstiftningen visar nämligen
att den inte har förmått ändra maktpositionerna på arbetsplatserna. En
översyn av MBL från de utgångspunkter som förordas i de tre borgerliga
motionerna skulle innebära att de arbetandes ställning ytterligare försvagades
i förhållande till arbetsgivarna. Ett sådant översynsarbete har inte
utskottets stöd, varför motionerna A731, A748 och A749 avstyrks i de
aktuella delarna.

3. Utredning om demokratiska rättigheter i arbetslivet (mom.
2)

Lars-Ove Hagberg(vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Vad utskottet”
och slutar med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

När MBL tillkom framställdes den nya lagen av socialdemokraternna som
den största demokratiska reformen sedan den allmänna rösträtten infördes.
Socialdemokraterna och de borgerliga partierna anförde gemensamt bl.a. att
reformen gav nya utgångspunkter för klassamarbete på arbetsplatserna. Den
nya lagens karaktär av samarbetslag var sålunda uppenbar redan från
början.

Det kan konstateras att MBL inte har gett lönearbetarna de demokratiska
fri- och rättigheter de har rätt att kräva. Arbetarna och deras fackliga
organisationer har också under de år som gått upplevt MBL som en stor
besvikelse. Lagen har inte förmått förändra maktpositionerna på arbetsplatserna.
Detta bekräftades vid utskottets hearings förra hösten med arbetstagarorganisationerna.
Man får information och man får förhandla - fast ofta
för sent, när affären är uppgjord, och i slutändan är det som förr alltid
arbetsgivarna som bestämmer.

Som anförs i vpk:s motion A733 finns det anledning att vara kritisk mot
begreppet medbestämmande. Kapitalister och lönearbetare har oförenliga
klassintressen. De kan inte bestämma gemensamt. Däremot kan facket
genom självständig kamp tvinga fram eftergifter av arbetsgivarna. För att ge
stöd åt denna kamp behövs en rättighetslag som kan ligga till grund för ett
rättighetsavtal som ersätter de menlösa s.k. medbestämmandeavtalen. I
denna lagstiftning bör föras in förstärkta eller nya rättigheter för lönearbetarna,
exempelvis strejkrätt, förstärkt förhandlingsrätt och facklig vetorätt, rätt
till fackliga möten på betald arbetstid och till politisk verksamhet på
arbetsplatserna, såsom närmare utvecklats i den nämnda motionen. Vetorät -

1988/89:AU4

ten förutsätts gälla även åtgärder för utflyttning av verksamhet till annat land
i enlighet med vad som anförts i vpk-motionen A705.

Utskottet anser sammanfattningsvis att det bör tillsättas en utredning med
uppgift att lägga fram förslag till demokratiska rättigheter i arbetslivet inför
1990-talet. Regeringen bör underrättas härom.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande utredning om demokratiska rättigheter i arbetslivet
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:A705 yrkande 1 och
1987/88:A733 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

4. Program för facklig kontroll över ny teknik (mom. 3)

Lars-Ove Hagberg(vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med ”Utskottet
har” och slutar med ”motionen A703” bort ha följande lydelse:

Utskottet ställer sig bakom vad som anförs i vpk-motionen A703 om
facklig kontroll av teknikanvändningen. Den snabba utvecklingen inom
främst mikroelektroniken får med nuvarande maktfördelning i samhället
oftast negativa konsekvenser för såväl enskilda lönearbetare som orter och
regioner. Svensk arbetarrörelse saknar ett självständigt program för att möta
denna nya fas i den industriella utvecklingen.

Som framhålls i motionen finns det alternativ till de negativa inslagen i den
teknologiska utvecklingen. Men det förutsätter att de anställda har alternativen
klara när de möter den nya teknologin. En alternativ arbetsorganisation
måste bygga på jämlik kunskapsnivå, bredare kompetens och möjlighet att
förstå varandras arbete. I denna organisation skall finnas solidariskt ansvar
för kollektivet medan hierarkiska ledningsprinciper bekämpas.

För att öka de fackliga organisationernas möjligheter att snabbt möta det
hot mot sysselsättning och en god arbetsmiljö som ligger i den nuvarande
utvecklingen bör regeringen skyndsamt återkomma till riksdagen med
förslag om ett samlat program för facklig kontroll över teknikens utveckling
och användning i enlighet med vad som anförts i motion A703.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande program för facklig kontroll över ny teknik

att riksdagen med bifall till motion 1987/88: A703 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Negativ föreningsrätt (mom. 5)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kersti
Johansson (c), Erik Holmkvist (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran
Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”De
föreningsrättsliga” och slutar med "aktuella delar” bort ha följande lydelse:
Den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att fritt ansluta sig till och tillhöra
en förening, finns inskriven i grundlagen och i MBL. Det borde vara en

1988/89:AU4

självklarhet att med rätten att tillhöra en förening följer rätten att inte
behöva tillhöra en förening. Så har också föreningsrätten tolkats i ett
uttalande av Europakommissionen.

I Sverige är dock rätten att stå utanför en förening ingen självklarhet.
Landsorganisationen beslöt visserligen vid 1986 års kongress att ändra sina
stadgar så att utträdesrätten i fortsättningen blir ovillkorlig. Det återstår
emellertid att se vilket genomslag detta får i praktiken hos de anslutna
fackförbunden och hos utanförstående förbund.

Förekomsten av organisationsklausuler i kollektivavtal kan enligt utskottets
mening betraktas som en form av yrkesförbud och innebär ett otillbörligt
ingrepp i den enskildes integritet och ett avsteg från de medborgerliga fri- och
rättigheterna.

Rätten till arbete liksom den enskildes lagstadgade rättigheter på arbetsplatsen
får aldrig göras beroende av huruvida den enskilde arbetstagaren är
medlem i en facklig organisation eller ej. Medlemsskapet är den enskildes
angelägenhet. För att garantera den enskildes frihet att själv välja eller avstå
från medlemsskap i en facklig organisation bör som föreslås i motionerna den
negativa föreningsrätten garanteras i lag som även innefattar förbud mot
organisationsklausuler.

Utskottet anser slutligen att arbetsgivaren inte bör ha rätt att göra avdrag
på lönen för fackföreningsavgift mot den enskildes vilja.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker aktuella delar i motionerna
A718, A731 och A746.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande negativ föreningsrätt
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:A718, 1987/88:A731
yrkandena 4-6 och 1987/88:A746 yrkandena 1 och 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. MBL inom den offentliga sektorn (mom. 6)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kersti
Johansson (c), Erik Holmkvist (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran
Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Alltsedan
1980-talets” och slutar med ”förevarande delarna” bort ha följande lydelse:

I debatten om de anställdas rätt till medbestämmande och den politiska
demokratin har från regeringshåll hävdats att förekommande gränsdragningsproblem
kan lösas genom avtal. Detta är principiellt felaktigt. Frågor
som gäller gränsdragningen mellan förhandlingsrätten och den politiska
demokratin får inte hänvisas till avgörande genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter.

Gränsdragningsfrågan bör med hänsyn till det sagda bli föremål för en
utredning med sikte på att man uppnår en klar gränsdragning mellan den
politiska demokratin och de anställdas förhandlingsrätt. Vad utskottet
anförde i betänkandet 1981/82:4 i detta ämne, när det gäller beslutsprocessen
i kommuner och landsting, kan vara utgångspunkt för översynen, dock att

1988/89AU4

denna nu bör omfatta hela den offentliga sektorn. Översynen skall alltså
omfatta även det statliga området, inkl. den omdiskuterade frågan om
formerna för de statsanställdas medbestämmande vid beredningen av
regeringsärendena.

Utskottet tillstyrker med det anförda de föreliggande yrkandena i motionerna
A731 och A746.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande MBL inom den offentliga sektorn
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:A731 yrkandena 15
och 16 samt 1987/88: A746 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

7. MBL inom den offentliga sektorn (mom. 6, motiveringen)

Under förutsättning av bifall till reservation 3

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. 14 som
börjar ”Alltsedan 1980-talets” och slutar ”förevarande delarna” bort ha
följande lydelse:

De aktuella yrkandena i motionerna A731 (m) och A746 (fp) syftar till att
försvaga arbetstagarnas ställning i förhållande till de offentliga arbetsgivarna.
Detta syfte är inte förenligt med den begäran om en utredning om
demokratiska rättigheter i arbetslivet inför 1990-talet som utskottet har
begärt i det föregående. Detta utredningsarbete avser tvärtom att förstärka
de anställdas positioner. Med hänvisning härtill avstyrks de nämnda motionsyrkandena.

8. Chefstillsättningar (mom. 7)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Frågan om”
och slutar med ”föreliggande delen” bort ha följande lydelse:

Tillsättandet av chefer betraktas numera som en sådan viktig förändring av
verksamheten som omfattas av förhandlingsskyldigheten i MBL. Som
framhålls i motion A731 kan denna ordning starkt ifrågasättas.

En chef kan betraktas som arbetsgivarens förlängda arm och företräder
ofta arbetsgivaren i förhandlingar med de anställda och/eller deras organisationer.
Eftersom arbetsgivaren har det yttersta ansvaret för verksamheten
måste det vara hans rätt att utse den som skall vara chef och företräda honom.
Detta hindrar givetvis inte samråd med eller information till de fackliga
representanterna - under förutsättning att kravet på sekretess av hänsyn till
dem som söker chefsbefattningarna kan upprätthållas.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet med tillstyrkan av
motionen i denna del att regeringen får i uppdrag att snarast återkomma till
riksdagen med lagförslag som innebär att tillsättandet av chef inte skall
omfattas av förhandlingsskyldigheten enligt MBL.

1988/89:AU4

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande chefstillsättningar

att riksdagen med bifall till motion 1987/88: A731 yrkande 17 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Förhandlingar och information i småföretag (mom. 8)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”När
liknande” och slutar med ”aktuella delen” bort ha följande lydelse:

MBL tillämpas inte så att information och förhandlingar i de små företagen
kan ske direkt med de anställda. På många små arbetsplatser företräds de
anställda i stället av en facklig ombudsman, som ofta har begränsade
möjligheter att sätta sig in i förhållandena på den enskilda arbetsplatsen. Det
kan därför förekomma att väsentlig information når de anställda först långt
efter det att arbetsgivaren har fullgjort sin lagstadgade informations- och
förhandlingsskyldighet gentemot den fackliga organisationen.

En ändring bör enligt utskottets mening komma till stånd i detta
hänseende. Det bör uppdras åt regeringen att inom ramen för dess
arbetsrättsliga beredningsarbete pröva nya modeller för fullgörande av
förhandlings- och informationsskyldigheten med beaktande av vad som har
anförts i motion A731.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande förhandlingar och information i småföretag

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:A731 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Facklig vetorätt vid entreprenader (mom. 9)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kersti
Johansson (c), Erik Holmkvist (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran
Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med ”Motionsyrkanden
med” och slutar med ”aktuella delar” bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är betänkligt att
vetorättsreglerna ibland används av de fackliga organisationerna för att
försöka stoppa även seriösa entreprenörers verksamhet. Detta drabbar
särskilt enmansföretagen och innefattar därigenom ett hot mot etableringsfriheten.
Dessa företagare bör ges bättre förutsättningar för sin näringsutövning
på entreprenadområdet genom ändringar i MBL, så att de påtalade
missförhållandena kan undanröjas. Regeringen bör lägga fram förslag härom
med ledning av vad som anförts i motionerna A715, A719, A731, A746 och
A748.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande facklig vetorätt vid entreprenader

att riksdagen med anledning av motionerna 1987/88: A715 yrkande 1,
1987/88: A719,1987/88: A731 yrkande 12,1987/88: A746 yrkande 5 och

1988/89:AU4

1987/88:A748 yrkande 2 i motsvarande del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Begränsningar av rätten att tillgripa stridsåtgärder
(mom. 10)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ”Utnyttjandet
av” och på s. 20 slutar med ”och A742” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i anslutning till motion A731 anföra följande:

Med rätten att vidta stridsåtgärder och lagstiftarens förtroende för
parterna att själva besluta om arten och omfattningen av stridsåtgärder följer
ett ansvar för att dessa står i rimlig proportion till det resultat man väntar sig
att uppnå.

En ytterligare förutsättning för statsmakternas inställning är att det råder
balans mellan parterna på arbetsmarknaden i den meningen att en stridsåtgärd
från den ena parten kan mötas med motåtgärder från den andra parten.
Så är inte längre fallet.

Under senare år har den fackliga stridsrätten utnyttjats på ett sätt som ger
anledning till oro. Strejkbenägenheten är högre än tidigare. Konflikterna får
allvarligare konsekvenser än tidigare för hela samhället på grund av dess
ökade komplexitet och sårbarhet.

Till principerna för fackliga stridsåtgärder hör att tredje man i görligaste
mån skall hållas utanför konflikterna, men på den offentliga sektorn kan
denna princip över huvud taget inte upprätthållas. Arbetsgivarna är i stort
sett okänsliga för konfliktens ekonomiska verkningar. De kan inte besvara
en omfattande strejk med en motsvarande lockout, eftersom en sådan åtgärd
i första hand inte drabbar dem själva utan de svaga grupperna i samhället.

Som ett utslag av de stigande spänningarna mellan de offentliganställdas
och privatanställdas organisationer har konflikter till följd av fackliga
gränsdragningstvister blivit vanligare. I dessa konfliktsituationer kan arbetsgivaren
inte påverka konfliktens utgång utan har bara att tillhandahålla
slagfältet.

Mot den angivna bakgrunden är det beklagligt att regeringen ännu inte
framlagt förslag i syfte att skapa en stabilare ordning och ett återupprättande
av respekten för hävdvunna spelregler.

Vad utskottet anfört bör delges regeringen. Motion A742 (vpk) om
lockouträtten avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffade begränsningar av rätten att tillgripa stridsåtgärder
att riksdagen med bifall till motion 1987/88: A731 yrkande 8 samt med
avslag på motion 1987/88: A742 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

1988/89.-AU4

12. Begränsningar av rätten att tillgripa stridsåtgärder
(mom. 10)

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ”Utnyttjandet
av” och på s. 20 slutar med ”och A742” bort ha följande lydelse:

Enligt en särskild bestämmelse i regeringsformen har såväl arbetstagare
som arbetsgivare rätt att vidta fackliga stridsåtgärder såsom strejk resp.
lockout, om inte annat följer av lag eller avtal. Utskottet instämmer med
vänsterpartiet kommunisterna i att man i lagstiftningen bör göra en klar
åtskillnad mellan strejk och lockout. Strejken är arbetarnas yttersta vapen i
en arbetskonflikt när de drar tillbaka sin arbetskraft som kapitalet behöver
för att berika sig. Kapitalisterna äger naturtillgångar, energi, kapital,
fabriker och varor. De behärskar forskning, teknik och handel, och de har
makten att besluta om nedläggningar och investeringar.

Med den oinskränkta lockouträtt som nu råder har arbetsgivarna alla
medel på sin sida: ägandet, makten och dessutom den lagliga möjligheten att
ställa arbetstagarna utan försörjning. Mot den bakgrunden bör regeringen,
såsom föreslås i motion A742, utarbeta ett lagförslag som innebär att rätten
att tillgripa lockout upphör eller i varje fall att möjligheterna för arbetsgivarna
att sätta in denna stridsåtgärd starkt begränsas.

Samtidigt avstyrker utskottet yrkandet i motion A731 (m) om ett
tillkännagivande till regeringen som syftar till inskränkningar i arbetstagarnas
möjligheter att gå till facklig strid.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande begränsningar av rätten att tillgripa stridsåtgärder
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:A742 samt med avslag på
motion 1987/88:A731 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

13.200-kronorsregeln (mom. 11)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kersti
Johansson (c), Erik Holmkvist (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran
Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Vad
härefter” och slutar med ”hithörande delar” bort ha följande lydelse:
Regeln i 60 § MBL att skadestånd normalt inte skall dömas ut om en
arbetsnedläggelse upphört senast när arbetsgivaren och facket har tagit upp
överläggningar enligt 43 § innebär att den olovliga strejken erkänns om
påtryckningsmedel. Eftersom olovliga konflikter ofta riktar sig i lika hög
grad mot den fackliga organisationen som mot arbetsgivaren, innebär denna
ordning även att man undergräver de fackliga organisationernas auktoritet
och därmed deras möjligheter att hävda sin ställning som avtalsslutande part.
Detta utgör ett allvarligt avsteg från den hittillsvarande principen att
fredsplikt föreligger under avtalsperioden.

Den nuvarande begränsningen av skadeståndet till 200 kr. infördes redan

1988/89: A U4

år 1928. Beloppet var på den tiden en kännbar påföljd. I dag är det samma
belopp som en parkeringsbot, fastän brott mot fredsplikten är en väsentligt
allvarligare sak.

Mot den angivna bakgrunden delar utskottet motionärernas uppfattning
att skadeståndsreglerna i 60 § bör återfå den lydelse de hade åren 1977-84.
De skadeståndsregler som då gällde ledde inte till någon generell höjning av
skadeståndsnivån men gav arbetsdomstolen bättre möjligheter än nu är fallet
att göra nyanserade bedömningar med hänsyn till omständigheterna i de
olika målen och, när så var motiverat, göra särskilda markeringar av
rättsstridigheten hos olovliga konflikter. Nedan läggs fram förslag till
lagändring.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande 200-kronorsregeln
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:A731 yrkande 9 och
1987/88:A746 yrkande 4 antar följande

1988/89:AU4

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

Om det är skäligt kan skadestånd
sättas ned eller helt falla bort.

I mål om skadestånd för arbetstagares
deltagande i en olovlig stridsåtgärd
skall domstolen, om arbetskonflikten
ännu pågår och om domstolen
finner den olovlig, så snart som möjligt 1.

ålägga arbetstagarna att återgå
till arbetet och

2. om det bedöms lämpligt för att
undanröja orsakerna till arbetskonflikten,
besluta attén ny överläggning
enligt 43 § genast efter återgång till
arbete skall tas upp under ledning av
en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i samband
med en första överläggning enligt 43 §
varaktigt har återgått till arbetet får
åläggas skadestånd bara om det finns
skäl till det.

Högre skadestånd än tvåhundra
kronor får inte åläggas en arbetstagare
för deltagande i en olovlig stridsåtgärd.
Denna begränsning gäller dock
inte, om arbetstagaren underlåter att
följa ett åläggande av domstolen om
återgång till arbetet och stridsåtgärden
med hänsyn till omständigheterna
måste betraktas som särskilt allvarlig
eller anmärkningsvärd.

Ar någon skadeståndsskyldig em
ligt denna lag, kan skadeståndets belopp
nedsättas i förhållande till vad
som annars skulle ha utgått, om det är
skäligt med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende på tvisten,
skadans storlek i jämförelse med den
skadevållandes tillgångar eller omständigheterna
i övrigt. Fullständig
befrielse frän skadeståndsskyldighet
kan också medges.

Vid bedömande enligt första stycket
av arbetstagares skadeståndsskyldighet
för deltagande i olovlig stridsåtgärd
skall särskild hänsyn tagas till
omständigheter, som har framkommit
vid överläggning enligt 43 §, och
verkningarna av överläggningen.

1988/89 :AU4

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. De nya bestämmelserna
tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet.
I annat fall tillämpas paragrafen i sin äldre lydelse.

14. 200-kronorsregeln (mom. 11)

Under förutsättning av bifall till reservation 3

Lars-Ove Hagberg (vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. 20 som
börjar med ”Vad härefter” och slutar med ”hithörande delar” bort ha
följande lydelse:

I de demokratiska rättigheter i arbetslivet som utskottet i det föregående
har ställt sig bakom skall ingå att strejkskadestånden avskaffas. Samtidigt
med framställningen om ett utredningsarbete om denna rättighetslagstiftning
kan riksdagen inte acceptera en höjning av skadeståndsnivån, varför
yrkandena i motionerna A731 (m) och 746 (fp) med den inriktningen
avstyrks.

15. Förbud mot blockad av enmansföretag (mom. 13)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kersti
Johansson (c), Erik Holmkvist (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran
Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”När
utskottet” och slutar med ”och A759” bort ha följande lydelse:

Det har i princip överlåtits till parterna på arbetsmarknaden att bestämma
vilka stridsåtgärder som i olika lägen skall tillgripas. Med denna frihet följer
emellertid ett ansvar för att en så ingripande stridsåtgärd som blockad står i
rimlig proportion till de resultat man vill uppnå. Utskottet menar för sin del
att blockad av enmansföretag och rena familjeföretag sett mot den bakgrunden
är en omotiverad facklig stridsåtgärd som bör förbjudas i MBL. Förslag
till en sådan lagändring bör av regeringen läggas fram för riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande förbud mot blockad av enmansföretag
att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:A702 i motsvarande
del, 1987/88:A720,1987/88: A731 yrkande 10,1987/88:A748 yrkande 2
i motsvarande del och 1987/88:A749 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

16. Blockadrätten i övrigt (mom. 14)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Erik Holmkvist (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med ”Av samma”
och slutar med ”och A731” bort ha följande lydelse:

Med rätten att vidta stridsåtgärder och lagstiftarens förtroende för
parterna att själva besluta om art och omfattning av dessa åtgärder följer som
tidigare framhållits att åtgärderna står i rimlig proportion till det resultat man

1988/89:AU4

väntar sig att uppnå. Alla fackliga organisationer har inte förmått leva upp till
detta ansvar.

Mot den bakgrunden bör det uppdras åt regeringen att snarast lägga fram
förslag som utöver ett förbud mot blockad av enmans- och familjeföretag i
övrigt begränsar blockader mot företag utan att därmed kränka arbetsmarknadsparternas
eljest grundlagsskyddade rätt att vidta stridsåtgärder.

Vad utskottet anfört i anslutning till motionerna A702, A721 och A731 bör
bringas till regeringens kännedom.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffade blockadrätten i övrigt

att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:A702 i motsvarande
del, 1987/88:A721 och 1987/88:A731 yrkande 11 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

17. Arbetsrättsligaskadestånd (mom. 15)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kersti
Johansson (c), Erik Holmkvist (m), Kjell-Arne Welin (fp) och Göran
Engström (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”Vid
behandlingen” och på s. 24 slutar med ”motsvarande delar” bort ha följande
lydelse:

Utskottet har samma uppfattning som motionärerna att de arbetsrättsliga
skadestånden ofta inte står i rimlig proportion till den uppkomna skadan.
Den arbetsrättsliga lagstiftningen är numera ett omfattande regelverk med
ett dussintal lagar, vartill kommer den reglering som sker genom kollektivavtalen.
Det är svårt att överblicka ett så omfattande regelsystem och efterleva
det i alla dess detaljer. Inte minst gäller det om mindre företag, som av
naturliga skäl inte kan ha tillgång till egen arbetsrättslig expertis. Skadestånd
utkrävs emellertid även för bagatellartade förseelser.

Konsekvenserna av denna utveckling bör nu bli föremål för en analys med
sikte på behövliga förändringar i lagstiftningen. I samband härmed bör även
uppmärksammas de s.k. informella skadestånden. Det får ankomma på
regeringen att bestämma i vilken form detta översynsarbete skall bedrivas.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

15. beträffande arbetsrättsliga skadestånd

att riksdagen med bifall till motionerna 1987/88:A727,1987/88:A730,
1987/88:A731 yrkandena 13 och 14 samt 1987/88: A746 yrkande 3 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1988/89: AU4