Med anledning av vissa motioner om planering, planläggning och byggande (Betänkande 1978/79:CU30 Civilutskottet)

CU 1978/79:30

Civilutskottets betänkande
1978/79:30

med anledning av vissa motioner om planering, planläggning och
byggande

1. Motionerna

Utskottet tar i detta sammanhang upp motionerna 1978/79:

301 av Pär Granstedt m. fl. (c) vari föreslås att riksdagen hos regeringen
hemställer om förslag till utvidgning av sakägarbegreppet i planärenden i
enlighet med vad som anförts i motionen,

396 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari, såvitt nu är i fråga, föreslås

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att aviserat förslag
till ny byggnadslagstiftning bl. a. bör utgå från att de boende eller eljest
berörda boendeintressen skall ha ett avgörande inflytande över utformningen
av bostäderna och närmiljön,

488 av Maj-Lis Landberg (s) och Per Olof Håkansson (s) vari, såvitt nu är i
fråga, hemställs

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av förköps-, expropriations-
och fastighetsbildningsreglerna i enlighet med vad som anges i
motionen,

778 (delvis) av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) vari, såvitt nu är i
fråga, föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om sådan ändring av
byggnadslagstiftningen att kommunernas möjligheter att få tillgång till
lämpliga lokaler för barnstugeändamål väsentligt förbättras,

781 av Marianne Karlsson (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär att kommunaldemokratiska kommittén tar upp frågan, hur ortsbefolkningen
skall kunna ges större möjlighet att påverka att kulturhistoriska
byggnader och för orten värdefulla byggnader skall kunna bevaras,

782 av Marianne Karlsson (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär direktiv att kommunaldemokratikommittén prövar om man till
kommundelsorgan kan knyta beslutsrätt. i byggnadslovsärende genom
ändring i 7 § BL,

788 av Olof Palme m. fl. (s) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att riksdagen bör
föreläggas förslag till lag om ändring i byggnadsstadgan som främjar
planläggning från social bostadsförsörjningssynpunkt i enlighet med vad i
motionen anförts,

799 av Lars Werner (vpk) vari, med hänvisning till motiveringen i
motionen 1978/79:797, föreslås att riksdagen uttalar att planering av ett
tillräckligt antal barnstugeplatser vid ny- och ombyggnad av bostäder bör vara
en förutsättning för godkännande av stadsplan resp. tillstånd till sanering.

1 Riksdagen 1978/79. 19 sami. Nr 30

CU 1978/79:30

1575 av Arne Fransson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
anhåller om förslag till ändring av byggnadsstadgan i enlighet med de
synpunkter som framförts i motionen (krav på byggnadslov för stat och
landsting),

1584 av Marianne Karlsson (c) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
begär ändring av 149 § BL i enlighet med motionen,

1585 av Ralf Lindström m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
anhåller om att åtgärder vidtas för att striktare regler införs i byggnadsstadgan,
så att den fortgående handikappanpassningen av ”allmänna lokaler" ej
ytterligare försinkas,

1591 av Kjell Mattsson m. fl. (c) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vad därom i
motionen anförts skall utgöra allmänna utgångspunkter för den framtida
förnyelseverksamheten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett ökat
brukarinflytande i förnyelseverksamheten måste läggas till grund för fortsatta
åtgärder,

3. att riksdagen hos regeringen begär utredning och försöksverksamhet
beträffande en effektivare organisation av förnyelseåtgärder genom ombyggnadsförättningar,

1604 av Lars Ulander m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
hemställer att de åtgärder som anvisas i motionen vidtas i syfte att öka
säkerheten vid arbete på tak,

1669 av Gösta Bohman m. fl. (m) vari, såvitt nu är i fråga och med
hänvisning till motiveringen i motionen 1978/79:1108 avsnittet "Mark- och
bostadspolitik”, hemställs

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts rörande arbetet med förändring av byggnadslagstiftningen,

2089 av Kjell Mattsson m. fl. (c) vari, såvitt nu är i fråga, hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

1. att sådana riktlinjer bör ges förden kommunala översiktliga planeringen
som främjar utvecklingen av de mindre orterna och landsbygden,

2. att kommunerna bör tillhandahållas ytterligare underlag och anvisningar
för en planering enligt vad i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att åtgärder
snarast bör vidtas för att-utöver vad i hemställan under 1 och 2 anges, främja
en utveckling av de mindre orterna och landsbygden enligt vad i motionen
anförts,

2090 av Jan-Ivan Nilsson (c) och Svea Wiklund (c) vari hemställs att
riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna att den ånyo bör
pröva formerna för en ökad samordning mellan statliga myndigheter och
organisationer för att bättre kunna ta till vara och förmedla erfarenheter till
kommunerna i planerings- och bebyggelsemiljöfrågor,

2092 av Hans Nyhage (m) och Maj Pehrsson (c) vari hemställs att riksdagen

CU 1978/79:30

anhåller att regeringen ger statens planverk i uppdrag att låta utarbeta normer
för inbrottsskydd i all nybyggnadsproduktion i enlighet med vad som angivits
i motionen,

2094 av Karl Erik Olsson (c) vari hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om beaktandet i
kommunal planering av ekologiska aspekter,

2096 av Per Petersson m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
anhåller om ändringar i fastighetsbildningsregler och byggnadslag i syfte att
underlätta lantbruks övergång till en ny jordbrukargeneration,

2130 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari, med hänvisning till motiveringen i
motionen 1978/79:2129, föreslås att riksdagen beslutar att hos regeringen
hemställa om förslag till riktlinjer för att tillgodose behovet av lek- och
idrottsutrymmen vid ny- och ombyggnation av förskolor, skolor och
bostadshus.

1 ett utskottets kommande betänkande om energisparfrågor m. m. berörs
även vissa motionsförslag som rör planering och byggande.

2. Vissa uppgifter till motionerna

2.1 Vissa förslag om ett utvecklingsprogram för den framtida samhällsutbyggnaden Utskottet

har i betänkandet CU 1978/79:26 (s. 19-20, 78-80) tidigare
behandlat ett förslag i motionen 1978/79:788 (s)om viss utredning m. m. Den
i motionen förordade utredningen skulle avse förberedelser och planering för
ett "utvecklingsprogram för den framtida samhällsutbyggnaden”. Som en
första åtgärd skulle genom utredningen kommunerna uppmuntras att
inventera och redovisa tillgången på outnyttjad byggnadsmark. Den andra
huvuduppgiften angavs vara att studera och pröva frågan om ombyggnadsverksamhetens
finansiering även utanför bostadssektorn. Utredningens
tredje angivna uppgift skulle vara att överväga möjligheterna att komplettera
kommunernas bostadsbyggnadsprogram med program förden totala bebyggelseutvecklingen
- program som borde läggas till grund för ett långsiktigt
”nationellt miljöutvecklingsprogram". I motiven förden sålunda föreslagna
utredningen utvecklar motionärerna sin syn på utvecklingen av
samhällsutbyggnaden i framtiden. Riksdagen avslog motionsförslaget.

Riksdagen har även tidigare, i samband med behandlingen av
energisparplanen (CU 1977/78:31 s. 21, 38-39), behandlat likartade frågor,
väckta genom motionen 1977/78:393 (s). Där föreslogs riksdagen bl. a. uttala
sig för att den närmaste treårsperioden skulle användas för medvetna
förberedelser för ett "miljöpolitiskt program för resurshushållning". Dessa
förberedelser skulle omfatta i princip de åtgärder som i den närmast tidigare
nämnda motionen angetts som huvuduppgifter för en utredning. Här

CU 1978/79:30

begränsades dock uppgiften för en utredning till att studera och pröva frågan
om ombyggnadsverksamhetens finansiering även utanför bostadssektorn.
Vidare skulle, utan att formerna därför berördes, kommunerna uppmuntras
att inventera och redovisa tillgången på sådan outnyttjad byggnadsmark
inom tätorterna som skulle kunna ta emot kommande bostadsbebyggelse.
Slutligen skulle, på inte heller närmare angivet sätt, övervägas möjligheterna
att komplettera kommunernas bostadsbyggnadsprogram med program för
den totala bebyggelseutvecklingen - program som skulle läggas till grund för
ett långsiktigt ”nationellt miljöutvecklingsprogram”. I det miljöpolitiska
programmet, som avsågs komma till stånd efter tre år, skulle inordnas även
investeringsprogrammet för energibesparing. Som motiv därför utvecklades
en syn på samhällsutbyggnaden som sammanfaller med vad som utvecklats i
motionen 1978/79:788. Även detta förslag avslogs av riksdagen.

Vidare noteras att i den energipolitiska motionen 1978/79:2413 (s) förs fram
förslaget att riksdagen ger regeringen till känna att en utredning snarast bör
tillsättas för att överväga och lämna förslag till ett utvecklingsprogram för den
framtida samhällsutbyggnaden enligt vad som anförts i motionen. Där sägs
bl. a. att en effektiv energihushållning förutsätter en helhetssyn och en
samordning av åtgärder inom samhällsplanering, bostadspolitik och trafikpolitik.
Det hänvisas till förslaget i motionen 1978/79:788 om ett utvecklingsprogram
för den framtida samhällsutbyggnaden. Det anförs vidare att i
detta program bör åtgärder för energihushållning samordnas med andra
åtgärder som rör bebyggelse, t. ex. planer för sanering, stadsförnyelse och
kulturminnesvård. Motionen 1978/79:2413 (s), i denna del, utmynnar,
liksom motionen 1978/79:788, i att frågan om ett sådant utvecklingsprogram
borde bli föremål för en samlad översyn i en statlig utredning. Denna
utrednings huvuduppgifter anges på i princip samma sätt som tidigare:
kartläggning av outnyttjad byggnadsmark, finansiering av ombyggnad även
utanför bostadssektorn och utvidgning av bostadsförsörjningsprogrammen
till sådana program för den totala bebyggelseutvecklingen som kan läggas till
grund för ett nationellt miljöutvecklingsprogram. Detta motionsförslag
kommer att behandlas i ett utskottets senare betänkande om energisparåtgärderna.

2.2 Vissa planeringsriktlinjer

2.2.1 Bygglagarbetet

Bygglagutredningen avlämnade i mars 1974 betänkandet (SOU 1974:21)
Markanvändning och byggande med förslag till principer för framtida
lagstiftning i dessa frågor. I propositionen 1974:150 (s. 4 och 391) anförde
dåvarande bostadsministern att betänkandet, med hänsyn till utfallet av
remissbehandlingen, inte kunde läggas till grund för statsmakternas ställningstagande.
Ämnet har därefter behandlats inom departementet fram till

CU 1978/79:30

november 1978, då en särskild utredningsman tillkallades. Enligt vad
bostadsministern nyligen angett kommer ett förslag till ny plan- och
byggnadslag att läggas fram senast före valet.

2.2.2 Fysisk riksplanering

Regeringen har successivt fattat beslut om det fortsatta arbetet med den
fysiska riksplaneringen inom länen. Detta beslut kommer att följas av en
samlad redovisning till riksdagen genom en proposition, som uppgetts
komma senast den 26 april i år.

Vidare pågår inom departementet arbete med en ny samlad rapport om
hushållning med mark och vatten med förslag till kompletterande riktlinjer
och andra åtgärder samt förslag om fortsatt fysisk riksplanering.

1 den inom bostadsdepartementet upprättade promemorian (1978-09-07)
Fysisk riksplanering - fullföljande av fastlagda riktlinjer har angetts allmänna
utgångspunkter för de centrala verkens, länsmyndigheternas och kommunernas
arbete med att fullfölja fastlagda riktlinjer för hushållning med mark
och vatten. Enligt denna promemoria bör tyngdpunkten i de närmaste årens
arbete läggas bl. a. vid att upprätta områdesplaner - ett begrepp som
motsvarar bygglagutredningens kommundelsplan - för tätorter vars expansion
kan komma att beröra jordbruksmark. I sammanhanget anförs (s. 26) att
detta planeringsarbete för de enskilda tätorterna bör innefatta överväganden
om fördelning av byggandet mellan olika tätorter inom resp. kommun.
Förutsättningarna för komplettering och utbyggnad av mindre orter i
kommunerna bör därvid också övervägas. Vidare bör övervägas möjligheterna
att på olika sätt minska tätorternas anspråk på mark med beaktande av
kravet på en god boendemiljö. Förhållandet mellan bebyggelsemönstrets
utveckling och energihushållning bör också uppmärksammas.

Till vad som ovan refererats om ett arbete med områdesplaner som
innefattar överväganden om fördelning av byggandet mellan olika tätorter
inom resp. kommun knyts uttalanden i promemorian som berör översiktliga
överväganden även i regional skala. Bl. a. hänvisas till länsplaneringens
material. Det sägs att närhet och väl fungerande samband mellan arbetsplatser,
bostäder, friluftsområden och serviceinrättningar är centrala förutsättningar
för att de regionalpolitiska målen skall uppnås. Slutligen, i detta
sammanhang, sägs att kommunernas planering för tätortsutbyggnad bör med
hänsyn bl. a. till kravet på hushållning med jordbruksmarken ske inom
ramen för en områdesplanering som anger behovet av mark för tätortsändamål
fram till år 1990 och att länsplaneringens planeringstal därvid bör tjäna
som riktmärke.

Regeringen har i skrivelse den 7 september 1978 till vissa myndigheter

1* Riksdagen 1978/79. 19 sami Nr 30

CU 1978/79:30

bl. a. uppdragit åt dem att medverka i det fortsatta arbetet på det sätt som
anges i promemorian.

2.2.3 Länsplanering m. m.

Den regionalpolitiska planeringen syftar till att åstadkomma balans mellan
och inom olika regioner. För att förverkliga de riktlinjer som dras upp i
planeringen används ortsplan, planeringstal och stödområden samt
administrativa och ekonomiska medel.

Den nämnda planeringen bedrivs regionalt av länsstyrelserna och ställs
samman och utvärderas på central nivå. Genom särskilt cirkulär (1973:24,
ändrat senast 1977:2) har statsmyndigheterna ålagts skyldighet bl. a. att följa
de riktlinjer som riksdagen godkänt. 1 propositionen 1978/79:112 om
regionalpolitiken anförs i fråga om sambandet mellan länsplaneringen och
bl. a. kommunal planering enligt byggnadslagstiftningen följande (s. 43 n):

När det gäller samverkan mellan länsplaneringen och annan planering vill
jag slutligen framhålla att en väsentlig del av arbetet med de regionalpolitiska
frågorna är att i den fysiska planeringen åstadkomma en bebyggelsestruktur
som ger goda lokala arbetsmarknader. Länsstyrelsen skall i dialog med
kommunerna verka för att dessa bedriver en fysisk planering som leder till att
lokaliseringen av bostäder, service och arbetsområden står i överensstämmelse
med de övergripande regionalpolitiska målen. Länsstyrelsen bör
ytterligare förstärka samverkan mellan länsplaneringen och den kommunala
planeringen.

I ortsplanen, som läggs fast av riksdagen, är kommunerna indelade i centra
inom storstadsområden, primära centra, regionala centra och kommundelscentra.
Ortsplanen har sin största betydelse när det gäller planeringen
av skilda servicefunktioner. I propositionen 1978/79:112 föreslås (s.
56) att i ortsplanen bör göras en komplettering med den innebörden att
områden mellan vilka pendlingen är omfattande, eller där pendlingsavstånden
är rimliga, bör behandlas sammantagna (pendlingsregioner).

I anslutning till förslaget om pendlingsregioner konstateras i propositionen
(s. 57) att arbetsplatsers och bostäders lokalisering avgörs i den kommunala
fysiska planeringen. Det sägs vidare att arbetet med ortsplanen i vissa
områden bör vara till fördel för de regionalpolitiska ambitionerna att öka
tillgängligheten till arbetstillfällena inom olika pendlingsregioner. Det sägs
också att övervägandena inom den kommunala fysiska planeringen bör
kunna utgöra en väsentlig del i kommunernas medverkan i länsplaneringen. 1
anslutning till bedömningen av regionalpolitiska medel i bl. a. kommunernas
verksamhet anförs (s. 78-79) att det är av stor betydelse att kommunerna
genom sin decentraliserade verksamhet kan medverka till att undanröja
förvärvshinderbl. a. genom en fysisk planering som leder till så kort avstånd
som möjligt mellan bostäder och arbetsplatser.

Riksdagen har år 1976 lagt fast planeringstal för varje län i form av

CU 1978/79:30

befolkningsramar för år 1985, ramar som anger ett högsta resp. lägsta antal
invånare. Förslagen i den nämnda propositionen 1978/79:112 innebär att
dessa planeringstal fortfarande skall tjäna som utgångspunkt för planeringen.
Länsstyrelserna har fått i uppdrag att i länsplanering 1980 lämna förslag till
planeringstal för år 1990. De kommer också att bedöma den totala folkmängden
och arbetskraftsefterfrågan i kommuner och län även för år 2000.

2.3 Materiella krav på planeringen, m. m.

Bygglagutredningen ansåg (SOU 1974:21, mars 1974) att det även i en ny
lagstiftning bör finnas allmänna riktlinjer som anger planläggningens syfte
och inriktning i stort. Den föreslog bestämmelser som bl. a. innehöll följande
huvudpunkter:

1 Planläggningens uppgift är att få till stånd en från allmän synpunkt lämplig
markanvändning.

2 För ändring av markanvändningen fordras att ändringen vid planläggning
prövats vara godtagbar från allmän synpunkt.

3 Planläggning skall främja en god hushållning med mark och vatten. Om
inte särskilda förhållanden föranleder annat skall mark avses för det
ändamål som den med hänsyn till beskaffenhet, läge, föreliggande
markanvändningsbehov och övriga omständigheter är mest lämpad för.

4 Planläggning skall syfta till en socialt och i övrigt god miljö för människorna.

5 Planläggning skall främja en lämplig samhällsekonomisk utveckling.

Den nya lagstiftningen borde enligt utredningen också innehålla vissa
egenskapskrav i fråga om bebyggelsemiljöns utformning. Däribland angavs
bl. a:

1 Bebyggelse skall vara anordnad så att den under hänsynstagande till vad
nedan sägs på ett tillfredssställande sätt kan fylla sin funktion och ge en
socialt och eljest god miljö för dem som bor och arbetar där.

2 Bebyggelse skall vara anordnad på ett ekonomiskt lämpligt sätt.

3 För bebyggelse skall finnas en med hänsyn till bebyggelsens karaktär
godtagbar tillgång till samhällelig och kommersiell service samt lokaler och
utrymmen för fritidsaktiviteter.

4 För bebyggelse skall finnas med hänsyn till bebyggelsens karaktär
tillräckligt stora samt lämpligt lokaliserade och anordnade ytor för lek,
motion och rekreativ utevistelse.

5 Bebyggelse skall vara anordnad så att skäliga anspråk på tillgänglighet av
samhällelig och kommersiell service är tillfredsställda för personer med
nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga.

6 Vid lokalisering och utformning av bebyggelse skall samfärdselns krav
beaktas, varvid särskilt skall iakttas att en tillfredsställande kollektiv
personbefordran möjliggörs.

CU 1978/79:30

12 Bebyggelse skall vara anordnad så att tillgängliga natur- och kulturvärden
tillvaratas samt så att skäliga anspråk på skönhet tillfredsställs.

13 Bebyggelse skall vara anordnad så att möjligheterna till framtida förändringar
och kompletteringar iakttas.

Boende- och bostadsfmansieringsutredningarna föreslog i juli 1975 (SOU
1975:51) bl. a. en ny bostadsförsörjningslag innefattande i lagen ställda krav
på kommunerna. Utredningarna föreslog också bostadsförsörjningsprogram
som jämfört med bostadsbyggnadsprogrammen skulle kartlägga brister i den
fysiska miljön och ställa upp en översiktlig tidsplan för bristernas avveckling.
De skulle också vidgas att avse vissa lokaler för verksamheter som
huvudsakligen var avsedda för hushållens behov inom bostadsområdets
gränser.

Utredningarna förutsatte att de allmänna synpunkter som anfördes i
anslutning till den föreslagna bostadsförsörjningslagen skulle beaktas i det
fortsatta bygglagarbetet. De aktualiserade också (s. 224) vissa förändringar av
gällande byggnadslagstiftning för att understryka intentionerna med den
föreslagna bostadsförsörjningslagen - ändringar som inte ansågs påverka
möjligheterna till mer genomgripande reformer. Dessa förändringar innebar i
huvudsak följande.

Om förslaget till bostadsförsörjningslag genomfördes borde enligt utredningarna
kommuns skyldighet i nämnda hänseende beaktas vid planläggning
enligt byggnadslagstiftningen. Utredningarna förordade i denna del att 9 §
byggnadsstadgan (BS) skulle kompletteras genom att i uppräkningar av
faktorer, till vilka tillbörlig hänsyn skall tas, skulle ingå även ”bostadsförsörjningens
krav”.

Vidare förslogs att bland de materiella kraven på stadsplan i 12 § 1 mom.
BS skulle införas en hänvisning till att hänsyn skall tas till de fordringar som
bör ställas upp på ”god social miljö”.

Utredningarna föreslog också en ändring i 12 §2 mom. BS som skulle
undanröja eventuell ovisshet om möjligheterna att bestämma lägenhetsfördelning
genom stadsplan. Förslaget framställdes under förutsättning att
denna ovisshet kvarstod..

Slutligen föreslog utredningarna att 56 § 1 mom. BS skulle kompletteras så
att byggnadslov kunde vägras om ett byggnadsföretag stred mot gällande
bostadsförsörjningsprogram, upprättat enligt den föreslagna nya bostadsförsörjningslagen.
Ändringen angavs syfta till att ge byggnadsnämnden
möjlighet att såsom villkor för byggnadslov föreskriva viss lägenhetsfördelning
eller utfärda annan föreskrift för att säkerställa bostadsförsörjningens
syften med god bostadsmiljö och förutsättningar för allsidig hushållssammansättning.

CU 1978/79:30

2.4 Vissa normer

2.4.1 Skyddsanordningar vid takarbeten

Byggnadsstadgan (BS)( 1959:612, ändrad senast 1978:369) trädde i kraft den
1 juli 1960.145 § stadgan anges att byggnad i den mån det erfordras skall vara
försedd med anordning för uppstigning på tak samt att byggnad skall vara
försedd med anordningar till skydd mot olycksfall genom nedstörtning från
taket om byggnaden är mera än åtta meter hög eller om på taket finns
lanternin, ljusbrunn eller liknande. Skydd krävs inte om det av särskild orsak
kan anses obehövligt. Enligt stadgans 82 § gäller 45 § i nu refererade delar
även i fråga om byggnad som uppförts eller för vilken byggnadslov beviljats
före stadgans ikraftträdande.

I 45 § stadgas även att anordning för uppstigning på skorsten skall finnas, i
denna del gäller ikraftträdande den 1 juli 1960. Med stöd av brandstadgan kan
krävas att anordningar för tillträde till skorsten monteras även för tidigare
uppförda hus som saknar sådana. Anordningarna skall underhållas
(50 § BS).

Närmare föreskrifter beträffande bl. a. konstruktion och utförande i övrigt
av byggnader meddelas enligt BS (76 § 1 mom.) av statens planverk eller -beträffande föreskrift som rör även annan myndighets verksamhetsområde -av planverket i samråd med myndigheten. Föreskrift av inte oväsentlig
ekonomisk betydelse liksom föreskrift som av annan orsak är av större vikt
skall fastställas av regeringen.

Statens planverk har även enligt BS (76 § 2 mom.) att utfärda de ytterligare
råd och anvisningar som kan vara erforderliga för tillämpning av BS.

Regeringen har vid skilda tillfällen jämlikt 76 § 1 mom. BS fastställt av
statens planverk meddelade föreskrifter rörande tillämpningen av BS samt
bemyndigat planverket att utfärda råd och anvisningar enligt 76 § 2 mom.BS.
Föreskrifterna liksom råden och anvisningarna har publicerats i Svensk
byggnorm 1975 (SBN 75). Föreskrifterna som innehåller krav baserade på BS
är bindande för såväl de byggande som för byggmyndigheterna. Råd och
anvisningar innehåller främst exempel på lösningar m. m., som bedömts
uppfylla föreskrifternas krav m. m. Råden och anvisningarna är inte
bindande för den byggande och får därför inte ställas som villkor för
byggnadslov eller annat godkännande. Anvisningarnas exempel på
konstruktioner m. m. skall godtas av byggnadsnämnd.

I SBN 75 (utgåva 3, kap. 41:3, s. 287-292) finns föreskrifter, råd och
anvisningar beträffande bl. a. tillträdes- och skyddsanordningar för tak,
förbindelseled till tak och skorsten, uppstigningsanordningar på skorsten,
fästanordningar för lina till säkerhetsbälte. SBN gäller i första hand vid
nybyggnad.

1 skrivelse till bostadsministern den 18 januari 1979 har Svenska bleck- och
plåtslagareförbundet samt Plåtslageriernas riksförbund tagit upp frågan om
skyddsanordningar vid arbeten på tak. I skrivelsen hemställs att SBN

CU 1978/79:30

kompletteras så att säkerheten m. m. vid takarbeten ökar. Vidare hemställer
förbunden bl. a. att förslag till en särskild förordning läggs fram i syfte att
komplettera säkerhetsutrustningen på äldre hus så att SBN:s krav uppfylls,
att byggnadsnämnderna före utgången av 1982 inspekterar äldre fastigheter
samt utfärdar förelägganden om säkerhetsanordningarna inte uppfyller
kraven samt att de framförda förslagen till förbättringar planläggs i samråd
med branschorganisationer och fackliga organisationen inom plåtslageribranschen
och andra berörda branscher.

Skrivelsen har av bostadsdepartementet remitterats till arbetarskyddsstyrelsen,
planverket och Kommunförbundet. Den kommer därefter att behandlas
inom departementet.

2.4.2 Handikappanpassning av offentlig miljö

Enligt nuvarande lydelse av 42 a § BS gäller att bostäder för annat ändamål
än fritidsändamål och de utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger
tillträde eller som utgör arbetslokal skall utformas så att de blir tillgängliga för
och kan utnyttjas av personer vilkas rörelseförmåga eller orienteringsförmåga
är nedsatt till följd av ålder, handikapp eller sjukdom. Bostadsbyggnad i två
våningar och bostadsbyggnad med högst två lägenheter får uppföras utan hiss
eller motsvarande anordning. Byggnadsnämnd kan i vissa fall medge dispens
från tillgänglighetskravet till bostadsbyggnad i högst två våningar och
bostadsbyggnad med högst två lägenheter. I 48 a § BS stadgas att reglerna i
42 a § gäller vid ändring av byggnad beträffande de delar av byggnaden som
berörs av ändringen och i den omfattning som behövs för att dessa delar av
byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk på bl. a. handikappanpassning. 42 a
och 48 §§ BS i nuvarande lydelse gäller fr. o. m. den 1 juli 1977.

I svensk byggnorm 1975 (SBN 75) har med stöd av BS meddelats
föreskrifter, råd och anvisningar hur krav på handikappanpassning skall
tillgodoses både beträffande bostäder och vissa typer av lokaler. 1 SBN finns
angivet hur handikappanpassningen skall ske både vid nybyggnad av
bostäder och lokaler samt vid ombyggnad av lokaler. I budgetpropositionen
(bil. 16 s. 11) anförs att regeringen inom kort kommer att ta upp frågan om
fastställelse av verkställighetsföreskriftertill 42 a och 48 §§BS. Föreskrifterna
rör nybyggnad av arbetslokaler och ombyggnad av bostäder. Beslut om
fastställelse fattades vid regeringssammanträde den 29 mars 1979.

I propositionen 1978/79:99 om en ny trafikpolitik föreslås att 42 a § BS om
handikappanpassning skall tillämpas även i fråga om byggnad som har
uppförts före den 1 juli 1977 eller för vilken byggnadslov beviljats före denna
dag, om det i byggnaden finns utrymme för resanden i kollektivtrafik enligt
lagen om handikappanpassad kollektivtrafik. Därvid skall tillses att sådant
utrymme anordnas så att det uppfyller skäliga anspråk på handikappanpassning.
Ändring i BS föreslås träda i kraft den 1 juli 1980. 1 motivering till
förslaget anför kommunikationsministern (prop. 1978/79:99, s. 138-140) att

CU 1978/79:30

den nödvändiga handikappanpassningen av terminalbeståndet m. m. bör
åstadkommas oavsett om anpassningen är föranledd av annan ombyggnad
eller inte. Hänsyn skall dock tas till problem främst av ekonomisk och teknisk
natur. Sålunda kan kostnaderna för handikappanpassning vara så stora att de
inte står i rimlig proportion till vad man vill uppnå. Vidare kan byggnadens
konstruktion vara sådan att möjlighet saknas att genomföra en viss
anpassningsåtgärd. Enligt kommunikationsministern bör anpassningen i
huvudsak successivt genomföras inom en tioårsperiod.

Vissa terminalbyggnader ägs och förvaltas av statliga myndigheter och av
landstingskommunerna. Enligt BS (54 § 2 mom. tredje stycket) är bestämmelserna
om byggnadslov inte tillämpliga på statens och landstingets
byggnader. 1 stället skall (BS 66 § andra stycket) anmälan göras till byggnadsnämnden
innan sådana byggnader påbörjas. I fråga om statliga byggnader
gäller dessutom att den myndighet som har att pröva ritningarna till
byggnaden får medge avvikelse från bestämmelserna i BS eller med stöd av
BS meddelade föreskrifter (66 § första stycket). För att klargöra att någon
dispensrätt enligt 66 § första stycket inte föreligger i fråga om bl. a.
handikappanpassning av utrymmen för resanden med kollektivtrafik har ett
nytt andra stycke föreslagits i 66 §.

Riksdagen kommer senare under våren 1979 att behandla propositionen
1978/79:99 om en ny trafikpolitik.

Riksdagen har (prop. 1976/77:87 bil. 3, CU 1976/77:31) godkänt ändrade
grunder för upprustningsbidrag till allmänna samlingslokaler för handikappanpassning.
Sådant bidrag utgår numera med 100 % av godtagbar kostnad för
handikappbetingade åtgärder och lösa inventarier intill i regel 100 000 kr. För
överskjutande belopp gäller att bidrag utgår med högst 50 % av det s. k.
låneunderlaget under förutsättning att kommunen bidrar med belopp
motsvarande minst 30 % av upprustningsbidraget.

3. Utskottets yttrande

3.1 Inriktningsfrdgor m. m.

3.1.1 Förnyelse av bebyggelsemiljön

Genom motioner i skilda sammanhang och genom en härvid fogad till
bostadsdepartementet överlämnad promemoria har aktualiserats överväganden
i fråga om förnyelse inom befintliga bebyggelsemiljöer.

Utskottet ansluter sig till bedömningen att det finns ett uttalat behov av
överväganden som kan ge en konkret grund till aktiva åtgärder. Regeringen
bör därför i nära kontakt med planverket, bostadsstyrelsen och lantmäteriverket
klarlägga de skilda behov av kartläggningar, analyser och utredningar
som aktualiseras. Det kan inte uteslutas att ett sålunda grundlagt utredningsprogram
kan innefatta studier, överväganden och utredningar i skilda former
med hänsyn till de olika ämnesområden som berörs. Det är dock viktigt att ett

CU 1978/79:30

sådant utredningsprogram formuleras så att de övergripande målen inte
skyms och så att sambanden mellan olika insatser inte bryts genom formella
gränsdragningar mellan skilda administrativa sektorer. Med hänsyn därtill
blir en parlamentarisk medverkan redan i detta programarbete ofrånkomlig I

propositionen 1978/79:111 (bil. 12 s. 13) har uttalats att behovet av
ändring i 38 § byggnadsstadgan - bevarande av kulturmiljöer - kommer att
övervägas i arbetet med en analys av de frågor som rör förnyelseverksamheten
liksom inom bygglagarbetet.

Utskottet noterar att övervägandena i denna del i flera hänseenden torde
ansluta till den av Europarådet initierade Urban Renewal Campaign, som
planeras för 1980-1981.

Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört i denna del.

Förslagen i motionen 1978/79:1591 (c) innebär att riksdagen nu skulle ta
konkret ställning till utgångspunkter för förnyelseverksamheten på ett sätt som
skulle binda det avsedda utredningsarbetet. Även om vissa av dessa
utgångspunkter kan vara obestridda är emellertid ett sådant beslut inte
lämpligt. Motionen avstyrks.

3.1.2 Landsbygden och de mindre orterna

1 motionen 1978/79:2089 (c), yrkandet 1, föreslås riksdagen begära sådana
riktlinjerför den kommunala översiktliga planeringen som främjar utvecklingen
av de mindre orterna och landsbygden. Förslaget innebär att kommunöversikternas
utformning och tillämpning skall ses över.

Vad först gäller kommunöversikterna hävdar motionärerna att riktlinjer i
kommunöversikt inte skall vara helt avgörande vid lämplighetsprövning i ett
byggnadslovsärende. Omständigheterna i det enskilda fallet måste kunna
beaktas.

Motionärerna torde närmast ha syftat på vissa restriktioner med bakgrund i
den fysiska riksplaneringen som redovisas områdesvis i kommunöversikterna:
jordbruk, skogsbruk, naturvård, friluftsliv, kulturminnesvård.
Dessa s. k. riktlinjeområden redovisar dels vilka intressen som finns, dels
vilken inställning kommunen har när det gäller att tillgodose dessa intressen.
Motionärernas utgångspunkt att kommunöversiktens karaktär kan tillåta
tolkningar i ett enskilt fall av om skyddsintresset tillgodosetts enligt
riktlinjerna torde inte vara bestridd som princip. Någon översyn utifrån dessa
utgångspunkter är därför inte påkallad.

Den grundläggande frågan i här aktuella konfliktsituationer torde snarast
ligga i att kommunen utifrån byggnadslagstiftningens allmänna planeringsgrunder
anser att viss bebyggelse inte bör komma till stånd - även
bortsett från restriktionerna - medan markägaren däremot hävdar att dessa
grunder inte innebär något hinder. Denna senare fråga hör nära samman med

CU 1978/79:30

det pågående arbetet med en ny plan- och byggnadslagstiftning och bör därför
inte nu leda till någon åtgärd från riksdagens sida.

I den nämnda motionens yrkande 2 föreslås att kommunerna bör
tillhandahållas ytterligare underlag och anvisningar för att bryta det etablerade
byggandet i de större orterna.

Enligt utskottets mening finns inte heller anledning för riksdagen att på här
föreliggande grunder ta något initiativ till statlig eller annan information
m. m. till kommunerna om lämpligheten av en viss kommunal planeringsinriktning.

Slutligen, i detta sammanhang, föreslås i yrkandet 4 en begäran om
ytterligare åtgärder för att främja en utveckling av de mindre orterna och
landsbygden. Där tas upp önskemål om rådgivning hur den nuvarande
lagstiftningen kan tillämpas liksom uttalandet att ett primärt mål bör vara att
rädda skola och affär genom nybebyggelse i områden med nedläggningsrisk.
Där tas också upp åtgärder för att förbättra finansieringen av enstaka eller ett
fåtal småhus. Vidare förordas regler som underlättar för enskilda att
samverka om exploatering liksom vissa möjligheter att lösa in mark. Det
uttalas också att kraven på att störningar genom t. ex. lukt inte skall behöva
tålas bör få en mer generös tillämpning. Slutligen utvecklas i detta
sammanhang arbetsmarknadsfrågorna.

Inga delade meningar torde råda om att kommunen genom byggnadslagstiftningen
tillagts uppgiften att bedöma lämpligheten av den fysiska
planeringsstrukturen i stort. De möjligheter som staten har att mot kommunernas
vilja ingripa i dessa bedömningar är uttömmande reglerade i
byggnadslagstiftningen.

Det förhållandet att statsmakterna i den fysiska riksplaneringen hävdar
andra än den enskilda kommunens intressen är inte ett avsteg från
huvudprincipen - preciseringen skall ske i kommunal planering. De uttalanden
som gjorts om lämpligheten av områdesplaner för vissa tätorter och
därmed sammanhängande strukturfrågor får uppfattas som en anvisning av
vägar för att konkretisera ett avsett skydd för jordbruksmarksintressena.

Den regionalpolitiska planeringen har i regel kommunen som minsta enhet
- i första hand då det gäller befolkningsramar. De avsteg från denna princip
som ligger i att statsmakterna anger även kommundelscentra och uttalanden
om en önskvärd planeringsstruktur inom kommunens yta innebär inte heller
något avsteg från principen att statliga ingripanden i den kommunala fysiska
planeringen måste grundas i byggnadslagstiftningen.

Den grundläggande frågan i struktursammanhangen är frågan om fördelningen
av ansvaret för markanvändningen mellan samhället och markägaren
och hur samhällsansvaret skall fördelas mellan stat och kommun med
tillgodoseende även av de boendes och brukarnas intressen. Dessa grundläggande
överväganden torde vara en av de centrala frågorna i det pågående
bygglagarbetet. Det är enligt utskottets mening inte lämpligt att riksdagen nu
gör några uttalanden i detta ämne.

1** Riksdagen 1978/79. 19 sami. Nr 30

CU 1978/79:30

Vad i motionen anförts om åtgärder på skilda områden för att främja
utvecklingen av de mindre orterna och landsbygden får tas upp i sammanhang
med konkreta yrkanden i dessa frågor.

3.1.3 Statens roll som samordnare

Utskottet harden 20april 1978 godtagit(prop. 1977/78:93,CU 1977/78:28)
att ett bostadssocialt råd knöts till [»stadsstyrelsen och att den regeringen
direkt underställda bostadssociala delegationen liksom bostadsstyrelsens
boendemiljödelegation skulle avvecklas i anslutning därtill. 1 reservation (s)
hävdades att de bostadssociala frågorna även i fortsättningen bör handläggas i
en bostadssocial delegation direkt underställd regeringen, bl. a. därför att
samordningsfrågorna då kunde få en mer tillfredsställande behandling. Den
dag då utskottets betänkande behandlades i riksdagen tillsatte regeringen en
referensgrupp för bebyggelsefrågor som skulle representera ett tjugofemtal
olika verk och organisationer. Bostadsministern har sedermera den 29
december 1978 meddelat de myndigheter och organisationer som var beredda
att delta i referensgruppens arbete att de avsedda uppgifterna i framtiden skall
bevakas på annat sätt, bl. a. genom bostadsstyrelsens bostadssociala råd.

I motionen 1978/79:2090(c) föreslås riksdagen begära att regeringen på nytt
bör pröva formerna för en ökad samordning mellan statliga myndigheter och
organisationer för att bättre kunna ta till vara och förmedla erfarenheter till
kommunerna i planerings- och bebyggelsemiljöfrågor. Motionärerna finnér
det angeläget att dessa samordningsfrågor handhas av ett organ med
övergripande uppgifter direkt underställt regeringen.

Motionsförslaget har i fråga om nivån på ett centralt organ samma
principiella utgångspunkt som det nämnda reservationsförslaget om ett
bostadssocialt råd. Skillnaden ligger närmast i olika betoning av arbetsuppgifternas
inriktning - en skillnad som även speglar de olika administrativa
verksamhetsområdena för bostadsstyrelsen och planverket. Det väsentliga är
emellertid i båda fallen att frågan samordnas - inom eller i direkt anknytning
till-regeringsarbete!. Hur än målformuleringarna görs kommer bedömningarna
i praktiskt arbete alltid att få uttryck inom båda de nämnda centrala
verkens ansvarsområden. Vad utskottet anfört ovan i fråga om planering och
genomförande av förnyelse visar att även bl. a. lantmäteriverkets och
byggforskningens uppgifter kommer att påverkas i det framtida arbetet, ett
arbete där bostadssociala värderingar är en av de givna utgångspunkterna.

Utskottet föreslår riksdagen att som sin mening ge regeringen till känna
vad utskottet i detta sammanhang anfört om behovet av aktiva insatser för en
samordning av planerings- och bebyggelsemiljöfrågor med bostadssociala
mål i vid mening. De organisatoriska formerna för denna samordning
ankommer på regeringen.

CU 1978/79:30

3.1.4 Bygglagarbetets allmänna inriktning

I motionen 1978/79:1669 (m) föreslås riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna vad som anförts i motionen 1978/79:1108 (s. 157-158)
rörande arbetet med förändring av byggnadslagstiftningen.

Bygglagarbetet är i sitt slutskede. Det är därför inte lämpligt att riksdagen
nu överväger särskilda direktiv för dess fullföljande.Utskottet avstyrker
motionsförslaget.

3.1.5 Översyn av viss lagstiftning

I motionen 1978/79:488 (s), yrkandet 2, föreslås en översyn a\ förköps-,
expropriations- och fastighetsbildningseglerna. Motionärernas syfte är att
garantera att bebyggelsen kan organiseras med hänsyn även till möjligheterna
att effektivt utnyttja de tekniska anläggningarna som gator, vägar, vatten,
avlopp, fjärrvärme etc. Vikten för de boende och från energihushållningssynpunkt
av effektiva kollektiva kommunikationer betonas.

Utskottet kan i och för sig ansluta sig till tanken att en fortsatt översyn av
den angivna lagstiftningen behövs. De angivna syftena leder närmast till att
dessa frågor, förutom i löpande verksamhet, får beaktas vid de överväganden
om förnyelsefrågorna som utskottet ovan berört. Någon särskild åtgärd från
riksdagens sida i fråga om denna lagstiftning behövs därför inte.

Vidare föreslås i motionen 1978/79:2096 (m) attfastighetsbildningsregler och
byggnadslag skall ändras i syfte att underlätta lantbruks övergång till en ny
jordbrukargeneration. Närmast avses bättre förutsättningar för att få uppföra
ytterligare en bostad på ett jordbruk och därmed underlätta bl. a. generationsskiftena.

De av motionärerna betonade frågorna har ett nära samband med
bygglagarbetet. Ett uttalande i detta sammanhang från riksdagens sida är inte
lämpligt.

Riksdagen har (prop. 1976/77:122, CU 1976/77:35) antagit förslag till
ändringar i byggnadslagstiftningen med syfte bl. a. att underlätta prövningen
av tätbebyggelse av mindre omfattning. Det får även förutsättas att
kommande förslag till ny plan- och byggnadslagstiftning ytterligare kommer
att belysa denna fråga. Motionärernas syfte får därmed anses vara i väsentliga
delar tillgodosett och inte nu kräva något beslut från riksdagens sida.

3.2 Materiella krav på planeringen, m. m.

I motionen 1978/79:788 (s), yrkandet 3, föreslås att riksdagen begär förslag
till ändring i byggnadsstadgan som främjar planläggning från social bostadsförsörjningssynpunkt
i enlighet med vad i motionen anförs. Förslaget innebär i
princip att boende- och bostadsfinansieringsutredningarnas förslag (SOU

CU 1978/79:30

1975:51 s. 22-227, se ovan avsnitt 2.3) i denna del åter förs fram. När ett
motsvarande yrkande senast fördes fram ansåg utskottet (CU 1978/79:2 s. 21)
att det inte kunde behandlas isolerat från bygglagarbetet.

Utskottet anser även nu att riksdagen inte bör påkalla ändringar i gällande
byggnadsstadga för att tillgodose motionsförslaget. Yrkandets allmänna
inriktning och syfte torde numera få anses som obestritt. Syftet torde också i
praktiken, allmänt sett, beaktas i planarbetet. Yrkandets faktiska innebörd är
emellertid inriktat på att få till stånd specifika ändringar - ändringar som
behandlas i bygglagarbetet. Motionsförslaget avstyrks. Utskottet vidhåller
därmed den ståndpunkt det senast intagit i betänkandet CU 1978/79:2 (s.
21).

Likartade men ämnesmässigt mer specifika frågor tas upp även i andra
motioner. Sålunda föreslås i motionerna 1978/79:778 (apk) (delvis) att
byggnadslagstiftningen ändras för att öka kommunernas möjligheter att få
tillgång till lämpliga lokaler för barnstugor. Ett likartat förslag förs fram i
motionen 1978/79:799 (vpk) med dess yrkande bl. a. att stadsplan inte får
fastställas om inte barnstugebehovet beaktats.

Utskottet har vid tidigare behandling under innevarande riksmöte av
motsvarande förslag i betänkandet CU 1978/79:2 (s. 3-5, 21-22) utförligt
redovisat och behandlat här aktuella frågor och bl. a. hänvisat till planverkets
råd och anvisningar i ämnet. Med hänvisning till nämnda bedömningar
avstyrks motionsförslagen.

Vidare föreslås i motionen 1978/79:2130 (vpk) att regeringen begär förslag
till riktlinjer för att tillgodose behovet av lek- och idrottsutrymmen vid ny- och
ombyggnad av förskolor, skolor och bostadshus.

I planverkets råd och anvisningar för planering av bostadsbebyggelse,
Bostadens grannskap, ges riktlinjer för den bedömning av boendemiljöns
kvalitet som skall inrymmas i länsstyrelsernas granskning av stadsplaner och
byggnadsplaner. Där behandlas bl. a. anläggningar för motion och rekreation
och ytbehov för tomter för skolor och förskolor för angivna ändamål. Detta
område beaktas fortlöpande av planverket. Någon åtgärd från riksdagens sida
är inte nödvändig i detta sammanhang.

Utskottet har i yttrande till finansutskottet, CU 1978/79:3 y, behandlat
frågan om lån för idrotts- och friluftsanläggningar i bostadens grannskap.

3.3 Beslutsprocess och inflytande i planeringen

I motionen 1978/79:1575 (c) föreslås att riksdagen begär förslag till ändring i
byggnadsstadgan som innebär att även stat och landsting skall behöva
byggnadslov för sina byggnadsinitiativ. Bygglagutredningen föreslog att även
stat och landsting i blivande lagstiftning skall behöva byggnadslov i samma
utsträckning som enskild. Remissinstanserna har i allmänhet delat denna
uppfattning. Utskottet har inte heller anledning att inta en annan principiell
ståndpunkt. Det finns emellertid enligt utskottets mening inte anledning att

CU 1978/79:30

nu begära ett separat förslag i denna fråga.

I motionen 1978/79:301 (c) föreslås att hyresgäster och miljöorganisationer
samt grupper av kringboende med viss förankring skall tillerkännas samma
besvärsrätt och egenskap av sakägare som fastighetsägare nu har. En därtill
anslutande tanke, begränsad till kulturhistoriska miljöer, får uttryck i
motionen 1978/79:781 (c) med dess förslag att kommunaldemokratiska
kommittén tar upp frågan hur ortsbefolkningen skall få större inflytande i
bevarandefrågor. Till denna åsiktsgrupp hör även motionen 1978/79:782 (c)
om att den nämnda kommunaldemokratiska kommittén prövar om man till
kommundelsorgan kan knyta beslutanderätt i byggnadslovsärende. Ytterligare
förordas i motionen 1978/79:396 (vpk), yrkandet 5, att det väntade
bygglagförslaget bör utgå från att de boende eller eljest berörda boendeintressen
skall ha ett avgörande inflytande över utformningen av bostäderna och
närmiljön.

Motionsförslagen i angiven del är naturligen i första hand att anse som
ståndpunktstaganden till var avgörandet anses böra ligga i vissa konflikter -en mer specifik markering av synpunkter som ytterst kan återföras till en
motsättning mellan olikaenskilda och allmänna intressen. Det är naturligt att
i en sådan konflikt de intressen, som uppfattar sig som eftersatta, söker
påverka innehållet i de allmänna intressena genom att söka överlåta deras
formulering till sig närstående grupper. Lösningen av denna i samhällsverksamheten
inbyggda intressemotsättning är emellertid en av de
grundläggande frågor som skall behandlas idet pågående bygglagarbetet. Det
är därför enligt utskottets mening olämpligt om riksdagen tar ställning till
grundfrågorna genom bifall till något av de här behandlade motionsförslagen.
Dessa motionsförslag avstyrks därför.

I motionen 1978/79:1584 (c) tas upp den speciella frågan om besvärsrätt
över kommunfullmäktiges framställning om fastställelse av generalplan eller
en annan åtgärd av regering eller länsstyrelse enligt byggnadslagen. Motionären
hävdar att markägaren kan hindras att få sina enskilda synpunkter
prövade och att det är osäkert om förvaltningslagens 14-20 §§ gäller i fråga
om kommunalbesvär på detta område. Motionären föreslår att riksdagen
begär ändring av 149 § byggnadslagen så att besvärsrätten vidgas att avse
framställning om annan åtgärd (än fastställelse av generalplan) av regeringen
eller länsstyrelsen enligt byggnadslagen. Syftet torde vara att skapa en
besvärsrätt över beslut om framställning om byggnadsförbud eller förlängning
av byggnadsförbud. Åberopandet av förvaltningslagen - som motiv för
yrkandet - torde avse att göra dess krav på motivering av beslut tillämpliga
även i dessa typer av ärenden.

Den nämnda regeln i 149 § byggnadslagen innehåller ett förbud mot att
anföra särskilda besvär i bl. a. angivna fall. Regeln anvisar i stället möjligheten
att framställa erinringar mot förslaget. Motivet för regeln har varit bl. a. att
om en möjlighet att överklaga framställning om byggnadsförbud fanns,
skulle detta förbud kunna avsevärt fördröjas.

CU 1978/79:30

Den grundläggande frågan om att undanröja olägenheten av långvariga
byggnadsförbud är en av utgångspunkterna för bygglagarbetet. Det är enligt
utskottets mening inte meningsfullt att i detta skede av arbetet ta upp
särfrågor i syfte att motverka byggnadsförbud i allmänhet. Motionsförslaget
avstyrks.

Förslaget i motionen 1978/79:2094 (c) är att riksdagen skall uttala sig enligt
motionen om beaktandet i kommunal planering av ekologiska aspekter.
Uttalandet innebär i sak en rekommendation till kommunerna att anställa
kommunal ekologisk expertis.

De ökade anspråk som ställs på kommunerna i planarbetet leder i sig till
överväganden om byggnadsnämndernas tillgång till personal och till personal
med den kompetens som är nödvändig. Dessa frågor torde också komma att
aktualiseras i anslutning till bygglagarbetet. Ett uttalande enligt
motionsförslaget bör därför inte göras av riksdagen.

3.4 Vissa normer

3.4.1 Skyddsanordningar vid takarbeten

I motionen 1978/79:1604 (s) hemställs att åtgärder vidtas i syfte att öka
säkerheten vid arbeten på tak. Motionen överensstämmer huvudsakligen
med den ovan (avsnitt 2.4.1) nämnda skrivelsen från företrädare för
plåtslageribranschen om skyddsanordningar på tak.

Den i motionen och skrivelsen upptagna frågan kan enligt utskottets
mening delas upp i tre delfrågor. För det första krävs en skärpning av Svensk
byggnorm (SBN) i syfte att ytterligare öka säkerheten vid takarbeten m. m.
För det andra krävs en regel som innebär att äldre hus undantagslöst skall
uppfylla krav motsvarande dem som enligt motionen i en ny SBN i dessa
delar kan komma att gälla. Slutligen och för det tredje föreslås byggnadsnämnderna
få i uppdrag att undersöka huruvida äldre fastigheter uppfyller
ställda krav såvitt gäller säkerhetsanordningar vid takarbeten och - om så inte
är fallet - utfärda förelägganden om att så måtte ske.

Regler om skyddsanordningar på tak finns i byggnadsstadgan (BS)45 § och
närmare föreskrifter, råd och anvisningar i SBN. Nuvarande BS trädde i kraft
vid halvårsskiftet 1960. Beträffande 45 § BS gäller den i nu behandlad del även
beträffande byggnad som uppförts eller för vilken byggnadslov beviljats före
BS ikraftträdande. Enligt utskottets mening tar motionärerna upp en viktig
fråga. De brister avseende skyddsanordningar på tak som enligt deras mening
finns beror huvudsakligen på att från gällande regler undantag och dispenser
beviljats. Bristerna beror enligt motionärerna även på att byggnadsnämnderna
saknat resurser och program för att inspektera säkerhetsanordningarna på
tak i äldre fastigheter.

CU 1978/79:30

Utskottet vill anföra följande. Vad beträffar de ändringar i byggnadslagstiftningen
m. m. som erfordras för att öka säkerheten vid takarbeten finnér
utskottet det väsentligt att denna fråga skyndsamt övervägs - utan att
avvakta det fortsatta bygglagarbetet - och i huvudsak i linje med vad i
skrivelsen och i motionen anförts samt i samråd med berörda branschorganisationer
och fackliga organisationer.

Vad angår frågan om byggnadsnämndernas medverkan vid inventeringen
av äldre fastigheter i syfte att undersöka om dessa fastigheter uppfyller ställda
krav såvitt gäller skyddsanordningar vid takarbeten anser utskottet att även
den frågan bör uppmärksammas i den fortsatta översynen och att därvid
betonas vikten av att resurser för ändamålet tillskapas.

Vad utskottet med anledning av motionen anfört om säkerheten vid
takarbeten m. m. bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3.4.2 Handikappanpassning av offentlig miljö

1 42 a § byggnadsstadgan (BS) finns regler om handikappanpassning vid
nybyggnad. Reglerna gäller bostäder, dock inte bostäder för fritidsändamål.
De gäller dessutom utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger tillträde
eller som är arbetslokaler.

148 a § BS finns regler om handikappanpassning vid ändring av byggnad.
Reglerna i 42 a § gäller vid ändring i princip dock endast beträffande de delar
av byggnaden som berörs av ändringen och i den omfattning som behövs för
att dessa delar av byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk på handikappanpassning.

I motionen 1978/79:1585 (s) anhålls om åtgärder så att striktare regler införs
i BS i avsikt att förhindra att den fortgående handikappanpassningen av
"allmänna lokaler" ytterligare fördröjs. De enligt motionärerna tänjbara
reglerna om handikappanpassning i samband med ombyggnad har medfört
att anpassningsåtgärderna i lokaler dit allmänheten bör ha möjlighet till
tillträde kan lämnas ogjorda.

Som framgått ovan (avsnitt 2.4.2) har i propositionen 1978/79:99 om en ny
trafikpolitik förslag lagts fram om att utrymmen för resanden i kollektivtrafik
skall uppfylla skäliga anspråk på handikappanpassning. Ombyggnader av
dessa utrymmen avses ske huvudsakligen under 1980-talet. Ombyggnaderna
skall utföras även utan samband med andra ändringsarbeten. Propositionen
kommer att behandlas av riksdagen senare under våren 1979.

Beträffande övriga "allmänna lokaler” anser utskottet det väsentligt att
överväganden görs om ett genomförande av handikappanpassning även av
dessa. Utskottet har ovan (avsnitt 3.1) behandlat överväganden om förnyelse
av befintliga bebyggelsemiljöer. De frågor som motionärerna tar upp måste
anses ingå som en given del i detta sammanhang. En ytterligare åtgärd från
riksdagens sida är därmed inte nu påkallad.

CU 1978/79:30

3.4.3 Inbrottsskydd

I motionen 1978/79:2092 (m, c) föreslås att statens planverk får i uppdrag
att utarbeta normer för inbrottsskydd i all nybyggnadsproduktion. Ett motsvarande
förslag i motion (s) har behandlats av utskottet i oktober 1978 i
betänkandet CU 1978/79:2 (s. 19-20,29). Ett enhälligt utskott ansåg att någon
åtgärd inte var erforderlig med hänsyn till att frågan behandlades i anslutning
till bygglagarbetet. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet har inte funnit anledning till annat ställningstagande i detta
sammanhang. I den mån bygglagarbetet inte kommer att täcka denna fråga
får det förutsättas att dess avgörande aktualiseras i annat lämpligt sammanhang.

4. Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utredning m. m. om förnyelse av bebyggelsemiljön att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

2. beträffande utgångspunkter för förnyelseverksamheten m. m. att
riksdagen avslår motionen 1978/79:1591,

3. beträffande landsbygden och de mindre orterna att riksdagen
avslår motionen 1978/79:2089, yrkandena 1, 2 och 4,

4. beträffande samordning mellan statliga myndigheter m. fl. att
riksdagen med anledning av motionen 1978/79:2090 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande bygglagarbetets allmänna inriktning att riksdagen
avslår motionen 1978/79:1669, yrkandet 7,

6. beträffande regler för effektivare plangenomförande att riksdagen
avslår motionen 1978/79:488, yrkandet 2,

7. beträffande ytterligare bostadsbyggande pä vissa jordbruksfastigheter
att riksdagen avslår motionen 1978/79:2096,

8. beträffande planläggning från social bostadsförsörjningssynpunkt,
m. m. att riksdagen avslår motionen 1978/79:788, yrkandet
3,

9. beträffande barnstugor att riksdagen avslår motionerna 1978/
79:778, såvitt avser byggnadslagstiftningen, samt 799,

10. beträffande lek- och idrottsutrymmen att riksdagen avslår motionen
1978/79:2130,

11. beträffande byggnadslov för stat och landsting att riksdagen avslår
motionen 1978/79:1575,

12. beträffande besvärsrätt för hyresgäster m. fl. att riksdagen avslår
motionen 1978/79:301,

13. beträffande ortsbefolkningens inflytande i bevarandefrågor att

CU 1978/79:30

riksdagen avslår motionen 1978/79:781,

14. beträffande beslutanderätt för kommundelsorgan att riksdagen
avslår motionen 1978/79:782,

15. beträffande de boendes inflytande, m. m. att riksdagen avslår
motionen 1978/79:396, yrkandet 5,

16. beträffande besvärsrätt över framställning om byggnadsförbud
m. m. att riksdagen avslår motionen 1978/79:1584,

17. beträffande kommunal ekologisk expertis att riksdagen avslår
motionen 1978/79:2094,

18. beträffande skyddsanordningar vid takarbeten att riksdagen med
anledning av motionen 1978/79:1604 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. beträffande handikappanpassning av allmänna lokaler att ri ksdagen
avslår motionen 1978/79:1585,

20. beträffande normer för inbrottsskydd att riksdagen avslår motionen
1978/79:2092.

Stockholm den 19 april 1979

På civilutskottets vägnar

KJELL A. -MATTSSON

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Per Bergman (s), Oskar Lindkvist (s), Sven
Eric Åkerfeldt (c), Lars Henrikson (s), Thure Jadestig (s), Anna Eliasson (c),
Maj-Lis Landberg (s), Per-Erik Nisser (m), Magnus Persson (s), Karin
Ahrland (fp), Elvy Olsson (c), Roland Brännström (s), Rolf Dahlberg (m) och
Eric Rejdnell (fp).

Reservationer

1. Utredning m. m. om förnyelse av bebyggelsemiljön

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Thure Jadestig, Maj-Lis
Landberg, Magnus Persson och Roland Brännström, alla (s), anser att efter det
stycke i utskottets yttrande på s. 12 som börjar "Utskottet föreslår” och slutar
"denna del” bort tilläggas följande:

Utångspunkter för ett programarbete och kommande utredningar m. m.
bör tas i vissa tidigare motionsförslag (s). Sålunda föreslogs i motionen
1977/78:393 (s) förberedelser för ett miljöpolitiskt program för resurshushållning,
dvs. ett sammanhållet grepp på en utveckling av samhällsbyggnaden
som nu måste bedömas utifrån i flera avseenden ändrade förutsättningar.
Samma grundläggande syn på behovet av aktiva åtgärder återkom i motionen
1978/79:788 (s). 1 den skiss till utredningsuppdrag vilken fogats som bilaga till

CU 1978/79:30

detta betänkande återfinns som motivering för utredning i ämnet huvudtankar
från de ovan nämnda motionerna. Dessa utgångspunkter har utskottet att
senare behandla också med anledning av motionen 1978/79:2413 (s) om
riktlinjer för energipolitiken.

Det framtida bostadsbyggandet kommer i mindre omfattning än hittills att
ske på nyexploaterad mark. 1 ökande omfattning måste insatserna för
bostadsförsörjningen i stället ske som upprustning och ombyggnad av det
redan existerande bostadsbeståndet och genom komplettering och förtätning
av detta. De bostäder som har kommit till under efterkrigstiden är i allmänhet
av god teknisk beskaffenhet, men det finns ändå många problem inom
bostadsbeståndet, som ännu inte fått någon lösning. Många områden har
t. ex. en olämplig sammansättning av lägenhetstyper, har brister vad beträffar
utrustning och utomhusmiljö, tillgång till arbetsplatser och social och
kommersiell service, tillgänglighet för rörelsehindrade, trafikförsörjning och
trafiksäkerhet samt hushållning med energi.

Dessa brister i tätbebyggelsens funktioner, som ofta återspeglas i press och
andra massmedier, gäller främst hur ofullständigt miljöerna fungerar, hur det
finns brister inte minst på servicesidan och hur bostadssegregationen
tenderar att öka i omfattning. Det är därför enligt utskottets mening viktigt att
kommunerna gör klart för sig den totala bebyggelsesituationen. De sociala
skillnader som kan iakttas mellan tätorternas olika delar har ofta en direkt
koppling till bostadsbeståndets beskaffenhet, framför allt dess ålder och
rymlighet. Sociala inventeringar kombinerade med kartläggningar av bostadsbebyggelsens
tekniska beskaffenhet - däribland också dess energiegenskaper
- bör läggas till grund för kommunala handlingsprogram för
utveckling av bostadsförsörjningen.

Med utgångspunkt i en kommunal planering bör den fortsatta bebyggelseutvecklingen
kunna styras så att förbättrade miljöegenskaper successivt
kan nås samtidigt med en ökad hushållning med energi för uppvärmning och
transporter, med vatten och råvaror samt med ett effektivare utnyttjande av
redan gjorda investeringar.

Den stora nödvändiga bostadsexpansionen under 1950- och 1960-talen
skedde i stort sett på råmark. I tätortsområdena finns i allmänhet outnyttjade
markresurser mellan de äldre och nyare bebyggelsedelarna, som kan ta emot
stora delar av den kommande bostadsbebyggelsen. Denna kan på så sätt
utnyttja redan utbyggda kommunikationer och tekniska system. 1 tillskottsbebyggelsen
kan inrymmas lokaler för daghem, gemensamhetsbruk, social
och kommersiell service, parkeringsanläggningar m. m., som kan komplettera
brister i existerande bebyggelse.

All planering av bebyggelseutvecklingen bör göras så att existerande
bebyggelse kan utnyttjas med små förändringar. Genom bostadstillskotten i
tätorternas inre delar kan också behoven av mer blandad lägenhetssammansättning
och varierad användning uppnås i dessa.

Även för näringslivets lokaler förligger stora behov av förnyelse. Tillämp -

CU 1978/79:30

ningen av arbetsmiljölagstiftningen och den nya arbetsrättsliga lagstiftningen
kommer att ställa krav på upprustning, ombyggnad och nybyggnad av
arbetslokaler. Kraven på en bättre inre miljö leder i de flesta fall också till att
störningarna på den yttre miljön blir mindre. Av detta foijer att även
arbetslokaler bör kunna lokaliseras till sparade markutrymmen i bebyggelsen.

Krav på t. ex. bättre boendemiljöjämställdhet, barnomsorg och åldringsvård,
handikappanpassning, närhet mellan bostäder och arbetsplatser, tillgänglighet
till allmänna lokaler, trafikförsörjning, trafiksanering, avfallshantering
och energihushållning ställer också krav på förändringar i bebyggelsen.
För att åtgärderna för att förbättra bebyggelsemiljöerna i dessa avseenden
skall bli effektiva med hänsyn till kravet på hushållning med resurserna krävs
en samordnad planering. Åtgärderna skulle kunna fogas in i de kommunala
bostadsförsörjningsprogrammen i enlighet med vad utskottet föreslår i det
följande.

I en planerad utveckling av bebyggelsen ges också möjligheter till en
långsiktig och genomgripande förbättring av bebyggelsens energiegenskaper.
Ett systematiskt genomförande av fjärrvärmeförsörjning kan säkras, och
systemet kan göras så att det senare kan anpassas till utnyttjande av sol- eller
ytjordvärme. I sådana fall kan dyrbara tilläggsisoleringar visa sig oekonomiska.
I andra fall kan omfattande isolerings- och förbättringsprogram, kombinerade
med övrig tenisk och social upprustning av bebyggelsen, genomföras
samlat och rationellt. Samhällets finansieringsåtaganden får härigenom
påtagligt större effekt.

Genom att utvecklingsprogrammet omfattar all bebyggelse, inte bara
bostäder, ges ökade möjligheter att lokalt utnyttja tillgång till billig överskotts-
eller restenergi från producerande företag.

Till miljöutvecklingen hören systematisk förändring av bebyggelsen för att
öka tillgängligheten till allmänna lokaler, arbetsplatser och bostäder för
rörelsehindrade och handikappade. Genom samordning av åtgärder i byggnader,
på tomtmark och på allmän mark kan förändringarna få avsevärt större
räckvidd än genom punktvisa insatser.

Miljöutvecklingen har också ett estetiskt innehåll. På många ställen finns
ett behov av att knyta samman splittrade miljöer som blivit resultat av
punktsaneringar, trafikombyggnader och nybyggande. En samlad planering
av de fortsatta byggnadsåtgärderna skulle kunna bidra till en stabilisering av
sådana bebyggelsemiljöer.

2. Utgångspunkter för förnyelseverksamhet, m. m.

Kjell A. Mattsson, Sven Eric Åkerfeldt, Anna Eliasson och Elvy Olson, alla
(c), anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 12 som börjar ”Förslagen i” och
slutar ”Motionen avstyrks” bort lyda:

CU 1978/79:30

Förslagen i motionen 1978/79:1591 (c) om förnyelse av befintliga
bostadsmiljöer har legat till grund för vad utskottet ovan uttalat om
utredningar i ämnet. Motionärernas intresse är därmed i motsvarande del
tillgodosett. En central del i motionsförslaget är därutöver att riksdagen bör
lägga fast vissa utgångspunkter för detta arbete.

Som anförs i motionen angår förnyelsen åtgärder beträffande såväl
lägenheterna som huset i övrigt samt närmiljön och omgivningarna.
Åtgärderna kan bestå i mycket enkel upprustning och förbättring, som höjer
standarden i befintlig bebyggelse i begränsad omfattning, dock när det gäller
flerfamiljshus åtminstone till lägsta godtagbara standard. Likaså avses mer
omfattande ombyggnader, och självfallet måste även en förnyelse genom
rivning och nybyggnad finnas med i bilden. Förtätning genom nyexploatering,
byggande av servicekomplement, arbetsplatser osv. ingår också som
önskvärda åtgärder, t. ex. för att få mer differentierade och kompletta
samhällen.

Enligt även utskottets uppfattning bör med befintliga bebyggelsemiljöer
verkligen avses alla redan bebyggda miljöer. Självfallet intar städerna och
stadsförnyelsen en framträdande plats. Men det vore fel att inte utgå från den
befintl iga bebyggelsen som sådan, oavsett om det är stora städer, små tätorter
eller glest liggande bebyggelse. Även den senare behöver rustas upp,
kompletteras med service osv.

Särskilt under åren 1973 och 1974 tillkom en rad lagändringar för att
underlätta bostadssanering. Stödmöjligheterna förbättrades. Utskottet går
dock här inte närmare in på de olika då tillkomna instrumenten.
Effektiviteten och ändamålsenligheten, det må gälla kontrollerade bestämmelser,
finansiering och lånesystem eller korrektiva bestämmelser, bör nu
utvärderas. Mycket talar för att de i alltför hög grad fortfarande är påverkade
av bl. a. nyexploateringssituationer. En utvärdering bör dock inte ske genom
att omfattande utredningar tillsätts som tar lång tid. Arbetet bör i stället ske
snabbt genom att erfarenheter tas till vara från fältet, dvs. från alla de parter
som är inblandade i processen med förnyelse av befintlig bebyggelse.

Utskottet anser vidare att den beskrivning som lämnas i motionen
(s. 11-12) av hindren för en ökad förnyelseverksamhet ger en klargörande bild
av brister som måste uppmärksammas i kommande utredningsarbete
m. m.

Lagstiftning och normer på skilda områden som har med mark, byggnader
och anläggningar att göra är i stor utsträckning anpassade till nyexploatering
av större områden i ett sammanhang. Samma gäller t. ex. administrativa
regleringar och rutiner, organisation och kunskap. De ekonomiska hjälpmedlen,
t. ex. bostadsfinansieringen, har särskilt tidigare gynnat nyexploateringen
av råmark eller rivning och nybyggnad. Över huvud taget gäller det nu
enligt utskottets mening att i en helt annan utsträckning tänka om på många
punkter och utveckla instrument för att i ökad utsträckning kunna ./or/jya den
befintliga bebyggelsen.

CU 1978/79:30

När det gäller möjligheterna att genomföra förändringar i befintliga
bebyggelsemiljöer torde det vara alldeles uppenbart att sådana förändringar
normalt inte kan komma till stånd enbart med ett offentligt genomförandeansvar.
Samhället har självfallet genom såväl program som översiktliga
ekonomiska och fysiska planer att ställa upp mål för både förnyelse och
bevarande. Samtidigt som det är nödvändigt att förbättra det allmännas
instrument för både planering och genomförande av åtgärder i befintlig
bebyggelse, är det nödvändigt att ta till vara fastighetsägarnas och brukarnas
medverkan. Dessas vilja att själva ta initiativ till, planera och genomföra
förändringar måste stimuleras. Det allmännas hjälpmedel är inga effektiva
hjälpmedel, om man samtidigt har att forcera en mur av motstånd från
fastighetsägare och brukare mot föreslagna åtgärder.

Det gäller, särskilt vid befintlig bebyggelse, att genomförandefrågorna av
såväl teknisk som ekonomisk och rättslig art oftast måste klaras ut innan
t. ex. planläggningen tar sin början eller i varje fall innan den mera konkret
utformas.

Genomförandeåtgärder av mer verkställande natur tillkommer också. Om
inte särskild vikt läggs vid genomförandeaspekterna, riskerar både samhället
och den enskilde att genomförandet av programplaner eller tillstånd i
realiteten kör fast.

Radikala ändringar när det gäller finaniseringssystemet måste till, för att inte
den flexibilitet i omfattning och inriktning av möjliga förnyelseåtgärder som
bör eftersträvas skall gå förlorad. Detta gäller halvmoderna och omoderna
lägenheter som behöver förbättras och köp och ombyggnad av äldre småhus.
För att kunna underlätta en begränsad utbyggnad, det må gälla förnyelseprojekt
i den tätare bebyggelsen eller ett begränsat byggande t. ex. i byar, bör
förändringar i bostadsfinansieringsförordningen ske så att pantvärdet inte
endast knyts till produktionskostnaderna för relativt stora projekt. Ett annat
område där finansieringsformerna behöver ses över och samordnas är
skollokaler kontra andra lokaler i bostadsområdena, typ barnstugor, kvartersgårdar
m. m.

En rad fastighetsrättsliga spörsmål behöver studeras. De försök som de
senaste åren gjorts i många kommuner när det gäller att blanda hyres-,
bostads- och äganderätt samt små och stora lägenheter i samma områden har
inte så sällan stupat på genomförandet. Instrumenten räcker inte till. Särskilt
gäller detta när man har eftersträvat gemensam förvaltning av skilda
anläggningar. Hyres- och bostadsrättslagstiftningen måste här beröras liksom
anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter.

För att öka brukarnas inflytande över hus och närmiljö krävs över huvud
taget en satsning på byggande av anläggningar av skilda slag. Ett mycket
angeläget önskemål är att kunna öppna bakgårdar och genom gårdssanering
förbättra miljöerna för de kringboende. Stödet till gårdssaneringar behöver
således förbättras.

1 framtiden måste brukarnas ställning stärkas. En sådan utveckling ligger i

CU 1978/79:30

linje med att ansvar och inflytande rent allmänt ökas för brukarna. Såväl
sociala som miljömässiga och ekonomiska skäl liksom jämställdhetsskäl
ligger bakom den utvecklingen. Brukarinflytande! måste självfallet anpassas
till de olika situationer som uppträder vid förnyelse av befintliga bebyggelsemiljöer.

För den enskilde fastighetsägaren och för brukarna kan det ofta vara
lämpligt med åtgärder i etapper, främst därför att man då kan överblicka de
ekonomiska konsekvenserna. I framtiden måste successiv förnyelse godtas,
även om förnyelsen i sig är mycket begränsad. De krav som samhället härvid
bör ställa är att förnyelsen ligger i linje med långsiktiga målsättningar om
förnyelse. Finns kommunala planer för huset i fråga, bör självfallet krävas att
de åtgärder som vidtas inte motverkar planens syfte.

Byggregler (SBN 75) och låneregler måste enligt utskottets mening kunna
medge jämkningar med hänsyn till husens egenskaper samt brukarnas och
ägarnas krav. Självfallet kan detta ej gälla t. ex. viktiga säkerhetskrav.

Ett angeläget önskemål är att man vid mer omfattande och komplicerade
åtgärder i lägenheter och hus åstadkommer en sammanhållande faktor för de
olika parterna från början till slut. Kunskaper när det gäller att förhandla med
olika parter och jämka olika uppfattningar är av stort värde. Med hänsyn till
de krav som ställs på kunskap, förhandlingsskicklighet och sammanjämkning
av skilda parter samt önskemålet om ett sammanhållet ansvar, från
ansökan om förnyelseåtgärder i befintlig bebyggelse till verkställighet, bör
organisationsfrågor tillmätas en stor betydelse. En metod som bör undersökas
är att utnyttja ev. förrättningsmetod för att efterhöra enskilda och
allmänna intressenters mening och sammanjämka dessa, fatta beslut om
genomförande och kostnadsfördelning m. m.

dels utskottet under 2 bort hemställa

2. beträffande utgångspunkter för Jornyelseverksamheten m. m. att
riksdagen med bifall till motionen 1978/79:1591, yrkandena 1
och 2, och med anledning av samma motion, yrkandet 3, som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Landsbygden och de mindre orterna

Kjell A. Mattsson, Sven Eric Åkerfeldt, Anna Eliasson och Elvy Olsson,
alla (s), anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar ”Den grundläggande”
och på s. 19 slutar ”dessa frågor" bort lyda:

Vad utskottet ovan redovisat i fråga om kommunöversiktens karaktär och
innebörd får anses tillgodose en central fråga bakom motionsförslagets
yrkande 1 om riktlinjer för den kommunala översiktliga planeringen. Yrkandet i
övrigt får förutsättas bli behandlat i bygglagarbetet. Utan att föregripa detta

CU 1978/79:30

arbete är det emellertid möjligt att redan nu lägga fast vissa noteringar
beträffande innehållet i gällande lagstiftning på vissa punkter där tillämpningen
röjt en viss osäkerhet. Utskottets nämnda uttalande om möjligheten
att i ett enskilt fall kunna avvika från generella planeringsriktlinjer i
kommunöversikt grundade på den fysiska riksplaneringen, är självfallet
gällande även för andra likartade översiktliga kommunala riktlinjer eller
principer för planeringen. Utskottets nämnda uttalande grundar sig på iakttagelsen
att man i översiktligt sammanhang ej kan, och inte heller bör sträva
efter att, beakta alla faktorer sorn bör vara avgörande för ställningstagande i
det enskilda fallet. Det är sålunda uppenbart att t. ex. en generellt avvisande
hållning till spridd bebyggelse eller bebyggelse i mindre orter inte får
uppfattas som en ogenombrytbar planeringsgrund. Vidare gäller, att allmänna
kommunalekonomiska hänsyn inte enligt gällande byggnadslagstiftning
avsetts kunna få bli avgörande för frågan om bebyggelse skall få komma till
stånd eller ej. Självfallet måste kostnadsfrågor kunna diskuteras, men en
vägning måste ske mot tyngden av den enskildes intresse att välja en av
honom önskad boendeform. Självfallet fåren sådan vägning inte elimineras
genom att ekonomiska överväganden läggs till grund för riktlinjer i
kommunöversikt som sedan uppfattas som avgörande för bedömningen i
tillståndsärenden.

När det gäller yrkandet 2 om att kommunerna bör tillhandahålla ytterligare
underlag och anvisningar för att bryta en ensidig utvecklig mot koncentrerat
byggande har utskottet gjort följande bedömning.

Kommunerna bör tillhandahållas ytterligare underlag och anvisningar för
en planering som främjar utvecklingen av de mindre orterna och landsbygden.
Utskottet fäster uppmärksamheten på att redan ett klarläggande av
gällande lagstiftning, planeringssystem, teknik, finansieringsmöjligheter osv.
skulle ha stor betydelse för att främja den eftersträvade utvecklingen. Som
framgår av motionen 1978/79:2089 (c) skulle en bred sammanställning av de i
motionen upptagna frågorna ge ökad kunskap hos kommunerna, statliga
myndigheter och enskilda. Det gäller således i första hand att underlätta för
en planeringsinriktning som samhället i olika sammanhang redan ställt sig
positiv till.

Utskottet vill därutöver särskilt fästa uppmärksamheten på att byggnadslagstiftningen
är krånglig att tillämpa. Det kan starkt ifrågasättas om
tillräckligt gjorts från centralt håll för att få t. ex. lagändringarna från
1973-01-01 och 1977-07-01 att snabbt slå igenom i praktiken. Såvitt utskottet
har sig bekant har t. ex. beträffande den senast angivna lagändringen endast
minimala informationsinsatser gjorts.

Enskilda kommuner och länsstyrelser har på grund av bristande vägledning
fått mycket stora svårigheter att tillämpa lagändringen - därom vittnar
bl. a. den mycket oenhetliga praxis som utvecklats i inledningsskedet av
lagändringens tillämpning. Det sagda gäller lagändringen från 1973-01-01,
t. ex. beträffande möjligheter till bostadsbebyggelse på jordbruksfastighet,

CU 1978/79:30

samt utnyttjandet av regeln i 53 § 3 mom. BS om att kunna fl besvärsgrundande
beslut vid frågor om vägrat byggnadslov utan tillgång till ritningar
rörande företaget.

Vad slutligen gäller yrkandet 4 i motionen, vari begärs ytterligare åtgärder
för att främja en utveckling av de mindre orterna och landsbygden redovisar
utskottet följande ställningstaganden.

Utskottet ansluter sig till meningen att i en utvecklad landsbygdsplanering
inom den översiktliga planeringens ram bör ett primärt mål vara att rädda
skolan och affären genom att lokalisera ny bebyggelse till områden där risk för
nedläggning föreligger. Små skolor, små klasser och B-form i utbildningen
måste accepteras.

Det är av stor social och miljömässig betydelse att de mindre orterna kan
byggas ut successivt. Människor med förankring i bygden har då en chans att
bo kvar och chansen att arbetstillfällena ligger nära ökar. Men när en
kommun bygger många hus i en del av kommunen under flera år och inga i
andra delar, minskar chanserna att kunna bo och arbeta i kommunen. Även
för den nödvändiga kompletteringen med små lägenheter för t. ex. äldre
behöver bebyggelse i begränsad omfattning kunna tillföras. Särskilt orter med
ensidig villabebyggelse kan från inkomst-, yrkes- och åldersstruktursynpunkter
behöva kompletteras.

Finansieringssystemet erbjuder här hinder därigenom att produktionskostnader
för gruppbyggda hus räknas på förhållandevis stora objekt. Att
bygga t. ex. 3-4 hus eller lägenheter i sänder leder till överkostnader som ej
kan klaras.

Det har under de senaste åren ofta påståtts att boende i glesbygd och i
mindre orter är en för samhället dyrare form av boende. Man pekar särskilt på
behoven av skolskjutsar, barntillsyn o. d. som kan fordra större insatser per
person. Symtomatiskt för påståendena är att de oftast är obevisade. En
fullständig belysning av samhällets kostnader för glesbygdsboendet fordrar
bedömning av en mängd faktorer.

Exempel på frågor som borde ingå i en fullständig belysning av frågan är
t. ex. samhällets kostnader för gator, vägar, parker och andra fysiska
miljöelement per person, behov av och kostnader för olika fritidsaktiviteter,
förekomsten av sociala störningar, brottslighet m. m. samt kostnaderna
härför, värdet av att en bygd hålls vid liv från skilda synpunkter, t. ex.
landskapsbilden osv.

Självfallet bör även kostnadsfrågor kunna diskuteras, men mer nyanserat
än som för närvarande ibland är fallet. Ett ökat byggande i mindre orter torde
nästan undantagslöst leda till att existerande service bevaras. Nedläggningshotade
skolor och butiker får ett bättre underlag. Skolskjutsar går ej
halvtomma. Busslinjer får behållas. Alla som är bosatta i glesbygden gynnas
av detta.

Normalt utgör markfrågan inget större hinder för byggandet i mindre orter,
självfallet under förutsättning att det finns lämplig mark att bygga på. Genom

CU 1978/79:30

frivilliga avtal kan marken förvärvas och bebyggas.

Det kan hända att markåtkomsten kan utgöra problem. Bebyggelsen bör ju
tillkomma där det är lämpligast, och markägarfrågan får då inte vara
avgörande. I andra fall kan det röra sig om en splittrad fastighetsindelning
som försvårar lokaliseringen av hus och anläggningar.

Kommunen har alltid möjlighet att expropriera, men detta är ofta en
process som inte lämpar sig för begränsad utbyggnad i mindre orter.
Möjligheten att införa regler som underlättar också för enskilda att samverka
om exploateringen bör prövas. En viss möjlighet till inlösen av mark bör
ges.

En nödvändig förutsättning för att i framtiden hålla många bygder vid liv är
att även bebyggelse för annat ändamål än jord- och skogsbruk tillförs
bygderna. Prövning av nya bostadshus placering i byar och på landsbygden
föranleder ibland svårigheter såvitt gäller hänsynstagandet till miljöskyddsoch
hälsovårdslagstiftningen. Tillämpningen av reglerna varierar emellertid.

Enligt även utskottets uppfattning bör kraven på t. ex. ”luktfrihet” för
nytillkommande bebyggelse inte få föras för långt. Eljest förloras den
målsättningen som angetts ovan. Den som bosätter sig i byar och på landet
bör räkna med landsbygdens störningsmoment och liksom tåla normala
ändringar i driften på jordbruksfastigheterna. Tillämpningen av lagstiftningen
bör på denna punkt ses över så att den nuvarande låsningen i vissa
områden hävs.

Bebyggelse i små orter är ett sätt att bedriva inomkommunal strukturpolitik.
Redan byggandet av hus och anläggningar ger en utspridd sysselsättning.
Sysselsättningen med förvaltning och skötsel ökar och den blir
bestående.

Jord- och skogsbrukets naturliga förutsättningar för utveckling i respektive
bygder måste noga analyseras samt redovisas vad det betyder för den lokala
sysselsättningen och respektive bygders sociala och kulturella liv i övrigt.

Hinder som bromsar utvecklingen inom lantbruket måste undanröjas.
Förutom bristerna i den jordbrukspolitiska lagstiftningen och dess praktiska
tillämpning kan här nämnas ägostrukturen, ålderssammansättningen, kapitalsituationen
och olika psykologiska hinder.

Statsmakterna har under senare år fattat en rad beslut som på väsentliga
punkter ställer nya instrument till förfogande eller som kan väntas påverka
förutsättningarna för lantbruket. Dit hör främst reformerna på jordbrukspolitikens
område, det pågående reformarbetet på närings- och regionalpolitikens
områden. Av stor betydelse för utvecklingen av näringslivet på
landsbygden och inom jordbruket kan vidare bli statsmakternas ökade
satsning på de mindre och medelstora företagen genom bl. a. de regionala
utvecklingsfonderna. De bör på ett verksamt sätt kunna bidra till att förändra
det näringspolitiska klimat som lantbruket har att verka i.

För det alldeles övervägande antalet lantbruksföretag gäller att man bör

CU 1978/79:30

pröva hur man kan åstadkomma en ökad sysselsättning respektive lönsamhet
inom ramen för de företag man redan har eller i anknytning till dessa,
t. ex. genom kompletterande sysselsättning i andra näringar eller i nya
verksamheter knutna till lantbruksföretaget.

För att upprätthålla och om möjligt öka sysselsättningen i anknytning till
lantbruksföretagen måste förutsättningslöst prövas möjligheterna att till
lantbruksföretagen knyta nya verksamheter. Som exempel på sådana verksamheter
har nämnts fiskodling, uthyrning av fritidshus osv. Inte minst
måste man i detta avseende undersöka vilket bidrag till sysselsättningen en
ny energipolitik kan ge. Jord- och skogsbruk utgör i detta avseende en viktig
råvarukälla.

En dold arbetslöshet, särskilt bland kvinnor, finns. Detta förhållande måste
vägas in när sysselsättningsfrågorna diskuteras. När det gäller sysselsättning
som ej utgår från eller har samband med de areella näringarna bör särskilt den
offentliga verksamheten och servicen skjutas fram som möjliga att lokalisera i
de mindre orterna. EJet kan gälla t. ex. distriktsläkare, åldringsvård, varuförsörjning,
post, barnomsorg, skolor och fritidsverksamhet.

Självfallet är det av stor betydelse om även annan sysselsättning kan
tillskapas. Genom en kartläggning och utveckling av kommunens egna
resurser i de glesare bebyggda delarna kan nya sysselsättningstillfällen
skapas.

Också utskottet vill betona vikten av att jämställdhetssträvandena beaktas.

dets utskottet under 3 bort hemställa

3. beträffande landsbygden och de mindre orterna att riksdagen med
bifall till motionen 1978/79:2089, yrkandena 1,2 och 4, som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Samordning mellan statliga myndigheter m. fl.

Per-Erik Nisser (m), Karin Ahrland (fp), Rolf Dahlberg (m) och Eric
Rejdnell (fp) anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar ”Motionsförslaget
har” och slutar ”på regeringen" bort lyda:

Motionsförslaget är i sak närmast en begäran att den tidigare referensgruppen
för bebyggelsemiljöfrågor skall realiseras. Frågor av denna art är inte
organisatoriska i sådan mening att de bör falla under riksdagens bedömning.
Ett föreslaget tillkännagivande bör därför inte göras.

dels utskottet under 4 bort hemställa

4. beträffande samordning mellan statliga myndigheter m.Jl. att
riksdagen avslår motionen 1978/79:2090,

CU 1978/79:30

5. Planläggning från social bostadsförsörjningssynpunkt, m. m.

Per Bergman, Oskar Lindkvist, Lars Henrikson, Thure Jadestig, Maj-Lis
Landberg, Magnus Persson och Roland Bränström, alla (s), anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 16 som börjar ”Utskottet anser”
och slutar ”CU 1978/79:2 (s. 21)” bort lyda:

Motionsförslagets allmänna inriktning och syfte torde numera få anses
som obestritt. Den invändning som rests under utskottsbehandlingen är
närmast att bygglagarbetets genomförande i ny lagstiftning bör avvaktas.
Som anförs i propositionen 1978/79:111 bilaga 12 (s. 4) kan en ny lagstiftning
på området knappast träda i kraft förrän några år in på 1980-talet. Ett
genomförande av förslaget föregriper inte kommande beslut om en ny planoch
byggnadslagstiftning. Mot bakgrund av dessa förhållanden och med
hänsyn till förslagets vikt tillstyrks motionen i denna del.

dels utskottet under 8 bort hemställa

8. beträffande planläggning från social bostadsförsörjningssynpunkt,
m. m. att riksdagen med bifall till motionen 1978/79:788,
yrkandet 3, som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts i motsvarande del,

CU 1978/79:30

Bilaga

Bostadsstyrelsen Promemoria

Statens planverk 1978-12-29

Stadsförnyelse

Skiss till utredningsprojekt i samarbete mellan bostadsstyrelsen och
planverket.

1. Några utgångspunkter

De senaste årtiondenas tätortsutveckling har kännetecknats bl. a. av en
snabb tillväxt i efterfrågan på bostäder som väsentligen har tillgodosetts
genom nybyggnad utanför de äldre områdena. Fram till de första åren av
1970-talet bestod detta byggande till största delen av flerbostadshus i område
med relativt högt markutnyttjande. Senare har byggandet mest bestått av
småhus med lägre markutnyttjande och följaktligen större markbehov per
person.

Många skäl talar emellertid för att det närmaste årtiondets stadsbyggande i
stor utsträckning måste komma att ske inom de etablerade tätorterna.
Behovet har ökat att mera effektivt utnyttja redan gjorda investeringar i
byggnader och tekniska anläggningar i kommunerna, kravet på hushållning
med jordbruksmark minskar expansionsmöjligheterna, behovet av att underhålla
och upprusta det befintliga bostadsbeståndet ökar och intresset för att ta
till vara den kulturhistoriskt intressanta miljön stiger. Därtill kommer att
statsmakterna reserverat omfattande resurser för ett tioårigt program för
förbättrad energihushållning i bebyggelsen, vilket i sin tur redan givit upphov
till en våg av upprustning av bebyggelsen, främst småhusen och de mindre
flerbostadshusen.

De äldre stadsområdena har omdanats i relativt stor omfattning främst
genom att cityverksamheterna har ökat och koncentrerats och genom att
biltrafiken har ökat. Bostadsbeståndet har minskat i dessa områden. De
kvarvarande äldre bostäderna har delvis moderniserats. Någon genomgripande
anpassning av det äldre beståndet till nutida bostadsanspråk har dock inte
kommit till stånd utan avsevärda brister kvarstår i fråga om både den yttre
bostadsmiljön och själva lägenheterna.

2. Tidigare och pågående utredningar

Frågan om förnyelse och sanering av tätorternas bebyggelse har varit
föremål föråtskilliga utredningar. Ett allvarligt försök att föra fram saneringsfrågan
till diskussion och åtgärder gjordes under 1940-talet av bostadssociala
utredningen, som i första delen av sitt slutbetänkande (SOU 1945:63)
diskuterade saneringens inordnande i en långtidsplan för bostadsförsörjningen
och i en andra del (SOU 1947:26) lämnade förslag till
effektivisering av saneringsverksamheten. Utredningens förslag föranledde

CU 1978/79:30

ingen proposition till riksdagen, främst beroende på att efterfrågan på
bostäder kom att öka snabbare än utredningen förutsatt och att de offentliga
resurserna mera kom att användas för nyproduktion av bostäder.

Utredningsarbetet i saneringsfrågan togs åter upp 1950, då regeringen
uppdrog åt bostadsstyrelsen att utreda vissa ekonomiska frågor i anslutning
till sanering. År 1953 uppdrog regeringen åt bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen
att gemensamt utarbeta förslag till riktlinjer för upprättande av
saneringsplaner m. m. Den för de båda styrelserna gemensamma delegationen
redovisade år 1954 resultatet i ”Saneringsfrågan. Betänkandet om
förnyelse av stadssamhällenas bebyggelse” (SOU 1954:31). Förslagen ledde
bl. a. till att byggnadslagen år 1959 ändrades vad avser rätten till och
grundvalarna för att påkalla tomtindelningsändring.

Slutligen uppdrog regeringen 1968 åt en parlamentarisk utredning att
utreda frågan om åtgärder för sanering av det äldre bostadsbeståndet.
Saneringsutredningen avgav tre delbetänkanden i saneringsfrågan (SOU
1971:64, 1971:65, 1973:27).

Av särskilt intresse för den framtida utvecklingen är den av chefen för
bostadsdepartementet tillsatta underhållsfondsutredningen som bl. a. ska
kartlägga underhållsbehov och finansiering av underhåll vid hyresrätt. Den
av bostadsministern tillsatta utredningen om ökad tillämpning av bostadsrätt,
utredningen om real beskattning, tillsatt av ekonomiministern, samt
pågående översyn av byggnadslagen torde också få stor betydelse för framtida
stadsförnyelse.

3. Bostadssektorns utveckling

Utvecklingen inom bostadssektorn på längre sikt är svår att bedöma. Man
kan dock med relativt stor säkerhet ange vissa faktorer som har väsentlig
betydelse för ny- och ombyggnadsverksamheten och för den sociala miljön i
befintliga områden.

Den totala tillväxten av bostadsbeståndet - uttryckt i antal lägenheter - kan
förväntas bli svag. Skillnaderna i utveckling kan antas bli stora mellan olika
kommuner och för olika typer av bebyggelse. På en del håll kan exempelvis
efterfrågan på lägenheter i traditionella flerbostadshus komma att karaktäriseras
av stillastående eller rentav tillbakagång, medan tillväxten fortsätter för
andra hus- eller miljötyper.

Vid en svag tillväxt i efterfrågan på lägenheter, som dessutom kan vara
mycket ensidig med avseende på bostadstyper - blir det svårt att åstadkomma
nya bostadsområden med ett differentierat bostadsbestånd. Avvägningen
mellan å ena sidan vad som byggs i nya exploateringsområden och å andra
sidan förändringar i befintliga områden blir därför allt känsligare.

Inom det befintliga bostadsbeståndet går utvecklingen mot en allt mer
ensidig sammansättning av befolkningen främst med avseende på hushållstyper
och åldersfördelning. Utvecklingen i fråga om socio-ekonomisk

CU 1978/79:30

fördelning är svårare att förutse. Det finns dock uppenbara risker för att en
utarmning av bostadsmiljön på grund av en ensidig befolkningssammansättning
och ett homogent utbud av bostäder leder till en upptrappning av
segregationsprocessen även i andra avseenden.

Det finns risker för att särskilt förortsområden och kransbebyggelse med
fierbostadshus utvecklas till problemområden och det är uppenbart att de inte
kan bli mer allsidiga utan att beståndet och bostadsmiljön förändras
väsentligt.

Regeringen och riksdagen har i olika sammanhang, bl. a. i propositionen
1974:150, uttalat att nybyggnad och ombyggnad av bostäder samt övriga
förändringar av den fysiska bostadsmiljön bör genomföras på ett sådant sätt
att de främjar en allsidig sammansättning av befolkning och hushåll i
bostadsområdena. Motiven härför är i främsta rummet att åstadkomma en
rikare social miljö. Men också ekonomiska motiv har anförts. En jämnare
fördelning mellan olika åldersgrupper ger ett effektivare utnyttjande av såväl
kommunala anläggningar som den byggda miljön i övrigt.

De ovan antydda utvecklingstendenserna går huvudsakligen rakt emot
den bostadspolitiskt önskvärda utvecklingen.

Hushållningen med mark och energi ställer allt större krav på att redan
exploaterade områden utnyttjas väl och att spridning av bostäder till nya
områden begränsas så mycket som möjligt. Även i dessa avseenden går
emellertid den faktiska utvecklingen stick i stäv med uppställda mål. Inom
välbelägna områden minskar således folkmängden och är på väg mot en
gleshet som utarmar miljön och gör det omöjligt att ordna god kollektiv
service. Exploateringsgraden i nya områden är i huvudsak låg och det
förekommer en splittring i små bebyggelsegrupper, vilket medför ett stort
markbehov för bostäder och för trafikleder m. m.

De bostadsområden med fierbostadshus som tillkommit från 1930-talet
och framåt börjar allt mer att te sig bristfälliga inte bara när det gäller
byggnaderna och det ensidiga utbudet av bostäder utan också då det gäller
t. ex. krav på framkomlighet och trafiksäkerhet samt markanvändningen i
stort.

4. Utredningsbehov

Behovet av att förändra befintliga tätortsmiljöer är väl motiverat av flera
utredningar, t. ex. saneringsutredningen och boende- och bostadsfinansieringsutredningarna.
Av statsmakterna uttalade bostadspolitiska
intentioner - främst främjande av en allsidig befolkningssammansättning i
bostadsområdena - förutsätter också att sådana förändringar kommer till
stånd.

Det är också fullt klart att förändringarna på längre sikt blir av annan
karaktär än den traditionella saneringen. Problemet för bostadsförsörjningen

CU 1978/79:30

är inte längre i första hand att ersätta eller modernisera överbefolkade och
omoderna lägenheter. Vissa sådana problem kvarstår visserligen, men den
dominerande uppgiften består i att ta hand om ett byggnadsbestånd med lång
återstående användningstid, relativt god lägenhetsstandard och låg boendetäthet.
Det är också fråga om att utnyttja välbelägen och i vissa fall lågt
exploaterad mark i syfte att dels begränsa behovet av nyexploatering, dels
motverka en allt för långt gående utglesning av befolkningen i områdena.

De problem som uppkommer vid genomförande av förändringar i sådana
områden är knappast alls studerade. Det är angeläget att ett sådant
utredningsarbete kommer i gång snabbt.

Utredningsproblemen gäller sociala, ekonomiska, tekniska, fastighetsrättsliga
och administrativa frågor. Som en första ansats kan problemområdet
sorteras i sex huvudfrågor:

1. Sociala problem och de boendes inflytande vid stadsförnyelse

2. Ekonomiska förutsättningar för och konsekvenser av en aktiv förnyelse
från samhällsekonomisk och hushållsekonomisk synpunkt

3. Översiktliga bedömningar av stadens struktur och tekniska försörjning 4.

Markens åtkomlighet, pris-, taxerings- och lånefrågor

5. Närmiljöns utformning och underhåll

6. Ombyggnad, förbättring och underhåll av byggnader

Frågan om sociala problem gäller dels de risker för utarmning av den sociala
miljön och för förslumning som uppkommer om förändringar inte genomförs,
dels de behov av social omsorg som uppkommer på grund av
befolkningsutvecklingen, dels konflikter mellan önskemål om kvarboende
och krav på förändringar. Om inga åtgärder vidtas kommer de tendenser till
segregation som kan iakttas ytterligare att förstärkas.

Frågan om de ekonomiska förutsättningarna avser kostnads- och finansieringsproblem
vid stadsförnyelse varvid utnyttjande av redan gjorda kommunala
investeringar är av särskild betydelse. 1 ämnet ingår även att belysa
efterfrågeproblem med särskild hänsyn till prisbildning och skillnader mellan
olika hushållsgrupper då det gäller bostadspreferenser och ekonomisk
bärkraft.

Frågan om stadsstruktur bör inrymma bedömningar av hur ett
generalplanemässigt grepp kan tas på tätortens utveckling och inre omdaning,
områdesvis. Hit hör att ange vilka kunskaper kring bebyggelsestruktur,
trafikförhållanden, näringsstruktur, serviceförsörjning, tekniskt ledningsnät,
kulturhistoriska aspekter, energiförsörjningsaspekter och ytterligare faktorer
som på ett översiktligt sätt måste tas fram för att komma till ställningstagande
om framtida utveckling av den byggda miljön.

Frågan om markens åtkomlighet bör inrymma analys av ägareförhållanden,
fastighetsvärden och prisutveckling samt bedömningar av kommunernas
legala och ekonomiska möjligheter att påverka dessa förhållanden. Hit hör

CU 1978/79:30

också frågor om belåning av mark vid statlig bostadslångivning. Hit hör också
frågor om rättsliga och ekonomiska förutsättningar och konsekvenser av att
ändra byggnadsrätten i den mån dessa inte klarläggs av den pågående
bygglagöversynen.

Frågan om närmiljöns utformning avser att finna former för den långsiktiga
och successiva förnyelsen av byggnadskvarteren och att utveckla planeringsrutiner
så att ett aktivt inflytande kan utövas av kvarterets boende och
övriga nyttjare. Hit hör också frågan om hur plan- och byggnadslagstiftningen,
efter nu pågående översyn, kan och bör utnyttjas för att i detaljplan reglera
ett byggnadskvarters fysiska utformning. Likaså ingår frågor om uppförande
och drift av gemensamhetsanläggningar samt lösningar av parkeringsfrågor.

Frågan om ombyggnad, förbättring och underhåll av byggnader, gäller vilka
krav som kan ställas på teknisk och utrymmesmässig standard i skilda
situationer. En utgångspunkt bör vara att ombyggnader ska kunna genomföras
med hänsyn till de förutsättningar som ges av befintliga byggnader och
närmiljö. Innehåll i och tillämpning av begreppet lägsta godtagbara standard
bör prövas och värderingsregler vid statlig belåning studeras med hänsyn till
tillämpning vid utföranden som avviker från det normala. Hit hör också
frågan om utökning av retroaktiva förbättringskrav utöver handikappanpassning
och sophämtarnas arbetsmiljö, bedömningar av kulturhistoriska hänsyn
och tillämpning av krav på energihushållning.

5. Arbetets uppläggning och redovisning

Sanering och förbättring av den befintliga miljön har i stor utsträckning
hittills skett genom dispensgivning från de regler som ställts upp för
nybyggande av bl. a. bostäder. Det är angeläget att utveckla kunskaper,
förutsättningar och regler för stadsförnyelsen så att den kan ske på sina egna
villkor och inte kräver att man från fall till fall gör undantag från
nybyggnadsregler.

Samtliga tidigare utredningar har i första hand behandlat frågan om en
totalsanering av centrala bebyggelseområden. Den syn som för närvarande
håller på att växa fram kring förnyelse av den byggda miljön innebär att ett
mycket större mått av omsorg ska ägnas den befintliga miljön. Sociala och
kulturella värden anses allt mera väsentliga och detta leder till att förnyelsen
måste ske med större grad av anpassning till lokala förhållanden och i mindre
skala än tidigare.

Det föreligger således ett klart behov av att i denna nya situation kartlägga
förutsättningarna för stadens - i första hand den medelstora och större
stadens - förnyelse.

Det som behövs i första hand är dels utredningar som beskriver och
analyserar olika problem, dels ett utvecklingsarbete med syfte att finna
ekonomiska, tekniska och organisatoriska lösningar så att åtgärder kan

CU 1978/79:30

genomföras. Genomförandet är en kommunal uppgift och det ankommer
också på kommunerna att bedriva långsiktigt utredningsarbete och planering
som syftar till lokala lösningar. Vid genomförandet blir det också fråga om
kommunalpolitiska ställningstaganden av central betydelse.

På staten ankommer främst att ta fram baskunskap av mer generell
karaktär, att medverka vid utveckling av utrednings- och planeringsmetoder
och att stimulera och stödja kommunala insatser. Det är lämpligast att sådant
utredningsarbete bedrivs direkt i de berörda verken med nära anknytning till
den löpande administrationen. Härigenom blir det möjligt att ta till vara de
erfarenheter som fortlöpande erhålls och att samtidigt inom verken bygga
upp den kunskap som är nödvändig för att på sikt kunna medverka aktivt i
utvecklingsarbete och komma med adekvata råd och anvisningar till
kommuner.

En utredning om stadsförnyelse efter i huvudsak de riktlinjer som har
angetts i det föregående bör genomföras av bostadsverket och planverket
gemensamt. För att arbetet ska kunna komma i gång snabbt bör särskilda
utredningsanslag ställas till förfogande.

Utredningen bör bedrivas med en ledningsgrupp bestående av
verkscheferna och de ytterligare personer från vardera verket som utses av
respektive verkschef. Arbetssättet bör väsentligen kunna bli detsamma som
är vanligt i av departementschefer tillkallade expertutredningar. Ett nära
samarbete bör bedrivas med kommuner och intresseorganisationer med
verksamhet inom stadsbyggnads- och bostadssektorn. Detta kan ske dels
genom kontakter med de till verken knutna råden, dels genom särskilda
referensgrupper i den mån sådana visar sig lämpliga.

Vardera verket bör anvisas medel för arvodesanställning av en kvalificerad
utredare. Eftersom utredningsarbetet är av sådan karaktär att det så långt
resurserna tillåter bör ingå i verkens normala verksamhet skall båda verken
därutöver utnyttja egna resurser så långt det är möjligt. Behov av särskilda
expensanslag för resor, eventuella konsulter, databehandling o. d. bör prövas
sedan ett mer detaljerat program har utarbetats.

Utredningsuppdraget bör redovisas under 1980 i form av en rapport
publicerad i serien SOU.

Det förtjänar påpekas att materialet med fördel kan komma att utnyttjas i
samband med det ”Urban Renewal Year” 1980 som proklamerats av
Europarådet.

I den mån utredningen föranleder förslag som kräver åtgärder av
statsmakterna skall sådana prövas av verken enligt normal arbetsordning och
lämnas i samband med anslagsframställning eller särskilda skrivelser till
regeringen.

CU 1978/79:30

Innehåll

1 Motionerna 1

2 Vissa uppgifter till motionerna 3

2.1 Vissa förslag om ett utvecklingsprogram för den framtida

samhällsutbyggnaden 3

2.2 Vissa planeringsriktlinjer 4

2.2.1 Bygglagarbetet 4

2.2.2 Fysisk riksplanering 5

2.2.3 Länsplanering m. m 6

2.3 Materiella krav på planeringen, m. m 7

2.4 Vissa normer 9

2.4.1 Skyddsanordningar vid takarbeten 9

2.4.2 Handikappanpassning av offentlig miljö 10

3 Utskottets yttrande 11

3.1 Inriktningsfrågor m. m 11

3.1.1 Förnyelse av bebgyggelsemiljön 11

3.1.2 Landsbygden och de mindre orterna 12

3.1.3 Statens roll som samordnare 14

3.1.4 Bygglagarbetets allmänna inriktning 15

3.1.5 Översyn av viss lagstiftning 15

3.2 Materiella krav på planeringen, m. m 15

3.3 Beslutsprocess och inflytande i planeringen 16

3.4 Vissa normer 18

3.4.1 Skyddsanordningar vid takarbeten 18

3.4.2 Handikappanpassning av offentlig miljö 19

3.4.3 Inbrottsskydd 20

4 Utskottets hemställan 20

Reservationer 21

1 Utredning m. m. om förnyelse av bebyggelsemiljön (s) 21

2 Utgångspunkter för förnyelseverksamheten, m. m. (c) 23

3 Landsbygden och de mindre orterna (c) 26

4 Samordning mellan statliga myndigheter m. fl. (m, fp) 30

5 Planläggning från social bostadsförsörjningssynpunkt, m. m.

(s) 31

Bilaga: Bostadsstyrelsen, statens planverk: Stadsförnyelse 32

GOTAB 61974 Slockholm 1979