Med anledning av regeringens i propositionen 1975/76:150 gjorda framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m. jämte motioner (Betänkande 1975/76:FiU40 Finansutskottet)

FiU 1975/76:40

Finansutskottets betänkande
1975/76: 40

med anledning av regeringens i propositionen 1975/76:150 gjorda
framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken m. m. jämte motioner

I propositionen 1975/76:150 har regeringen (finansdepartementet) föreslagit
riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2. till Avskrivning av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1976/77
anvisa visst förslagsanslag,

3. till Avskrivning av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1976/77
anvisa vissa reservationsanslag,

4. bemyndiga regeringen att träffa avtal med Svenska travsportens centralförbund
och Svenska galoppsportens centralförbund i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i propositionen förordats,

5. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda staten garanti
för lån till Aktiebolaget Trav och Galopp med högst 30 000 000 kr. jämte
ränta,

6. till Lån för vissa investeringar inom trav- och galoppsporten för budgetåret
1976/77 under fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kr.,

7. bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter om 20 procents vinstavdrag
vid kombinerad vadhållning avseende galopptävlingar,

8. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i anslagsbehållningarna
för budgetåret 1976/77,

9. godkänna i propositionen framlagd beräkning av förändringarna i dispositionen
av rörliga krediter för budgetåret 1976/77,

10. antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om storleken
av statlig inkomstskatt som ingår i preliminär skatt för budgetåret
1976/77,

11. antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring
i lagen (1975:1147) om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig
inkomstskatt,

12. antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring
i lagen (1975:1149) om statligt investeringsbidrag för inventarieanskaffning,

13. godkänna beräkning av driftbudgetens inkomster för budgetåret
1976/77 enligt den vid propositionen fogade specifikationen,

14. godkänna förslaget till investeringsplan och investeringsstater för budgetåret
1976/77,

15. på kapitalbudgeten beräkna den mot investeringsplanen svarande in1
Riksdagen 1975/76. 5 sami. Nr 40

FiU 1975/76:40

komsttiteln Lånemedel till 5 690 789 000 kr.,

16. med ändring av förslag i prop. 1975/76:100 bil. 17, till Oförutsedda
utgifter för budgetåret 1976/77 anvisa ett förslagsanslag av 1 500 000 000
kr. att stå till regeringens förfogande för de ändamål och på de villkor som
förordats i propositionen.

Till propositionen har fogats som

Reviderad nationalbudget 1976
Långtidsbudget för perioden 1976/77-1980/81
1975 års långtidsutredning och remissinstanserna
Riksrevisionsverkets approximativa beräkning av budgetutfallet
för budgetåret 1975/76

Riksrevisionsverkets förnyade inkomstberäkning för budgetåret
1976/77

Specifikation av inkomsterna på driftbudgeten för budgetåret
1976/77

Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till budgetpropositionen
för budgetåret 1976/77

Förslag till investeringsplan och investeringsstater för budgetåret
1976/77

Förändringar i förslaget till statsbudget förbudgetåret 1976/77
sedan budgetpropositionen

Allmänna Pensionsfonden, fjärde fondstyrelsen: Årsredovisning
för verksamhetsåret 1975

Post- och Kreditbanken, PK-banken: Årsredovisning för verksamhetsåret
1975
Lagförslag

Bilaga	1:
Bilaga	2:
Bilaga	3:
Bilaga	4:
Bilaga	5:
Bilaga	6:
Bilaga	7:
Bilaga	8:
Bilaga	9:
Bilaga 10:
Bilaga 11:
Bilaga 12:

Propositionen har såvitt avser punkterna Särskilda frågor 2 (Allmänna
Pensionsfondens fjärde fondstyrelses verksamhet under år 1975) och 3 (Postoch
Kreditbankens, PK-banken, verksamhet) hänvisats till näringsutskottet.
Momenten 4-7 i hemställan har hänvisats till jordbruksutskottet och momenten
10-12 till skatteutskottet. I övrigt har propositionen remitterats till
finansutskottet.

Finansutskottet kommer att behandla momenten 2 och 3 i hemställan
i sitt betänkande med anledning av regeringens förslag om anslag för budgetåret
1976/77 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar, momenten 8,
9 och 13-15 i sitt betänkande angående budgetregleringen för budgetåret
1976/77 och moment 16 i sitt betänkande med anledning av regeringens
förslag till Oförutsedda utgifter för budgetåret 1976/77.

1 detta betänkande behandlar utskottet

dels propositionens hemställan under 1 om godkännande av de allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i propositionen,

FiU 1975/76:40

dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner:
1975/76:453 av herr Johansson i Holmgården m. fl. (c) om en regional
uppdelning av redovisningen för viss statlig verksamhet, m. m.,

1975/76:1986 av herr Bohman m. fl. (m) om sparstimulerande åtgärder,
1975/76:2045 av herr Fälldin m. fl. (c) om beaktande av välfärdspolitiska
effekter vid beräkningen av bruttonationalprodukten, m. m.,

1975/76:2047 av herrar Hyltander (fp) och Carlström (fp) om värdesäkert
småsparande,

dels de med anledning av propositionen 1975/76:150 väckta motionerna
1975/76:2556 av herrar Ahlmark (fp) och Fälldin (c) i vad avser hemställan
under momenten 2-5,

1975/76:2557 av herr Bohman m. fl. (m) i vad avser hemställan under
momenten 1 och 4-6,

1975/76:2558 av herr Hermansson m. fl. (vpk) i vad avser hemställan
under 2.

Hemställan under 1 i motionen 2556, under 2 och 3 i motionen 2557
och under 1 i motionen 2558 har remitterats till skatteutskottet.

Finansutskottet har vidare beretts tillfälle yttra sig till skatteutskottet över
propositionen 1975/76:150 (kompletteringspropositionen) i vad avser investeringsavdrag
och investeringsbidrag jämte eventuella motioner rörande dessa
frågor eller beskattningen i övrigt. Finansutskottets yttrande, som begränsades
till förslagen om höjda avdrag respektive bidrag, avgavs 1976-05-18 i form av protokollsutdrag. Yttrandet ingår som bilaga i SkU
1975/76:67.

Propositionen

Den internationella konjunkturen nådde enligt propositionen sin lägsta nivå
under sommaren 1975. Under hösten blev tecknen på konjunkturuppgång
allt tydligare. Den ekonomiska politiken i de större industriländerna hade
lagts om i expansiv riktning redan i början av 1975. Arbetslösheten var
dock vid årets utgång fortfarande mycket hög. Inflationen bromsades in
under loppet av 1975 men låg vid ingången av 1976 fortfarande på en hög
nivå.

Enligt de bedömningar som nu kan göras kommer produktionen inom
hela OECD-området att öka med 4-5 96 1976. Världshandeln förutses öka
med 7-8 96. Den viktigaste orsaken till detta är att handeln mellan OECDstaterna
åter expanderar. Jämviktsbristerna i bytesbalanserna kommer dock
att bestå. De större OECD-länderna som grupp kommer i stort sett att
vara i balans, medan de mindre OECD-länderna kommer att ha fortsatt
höga underskott. Av det underskott på 17 miljarder dollar som beräknas
för hela OECD faller 14 miljarder på de mindre länderna. För de icke oljeproducerande
u-länderna väntas en viss minskning av det stora underskottet
ske. Oljeländernas överskott väntas ligga kvar på en nivå av ca

FiU 1975/76:40

36 miljarder dollar.

Förslag till ändring av valutafondens stadgar i vad avser växelkurssystemet
och guldets roll i valutasystemet och till höjning av medlemmarnas
kvoter i valutafonden har godkänts av fondens styrelse. Förslag om svenskt
godkännande av dessa ändringar kommer att underställas riksdagen.

Som allmän bakgrund till den ekonomiska politiken 1976 redovisas i propositionen
regeringens syn på 1975 års långtidsutrednings bedömingar och på
vad som framkommit vid remissbehandlingen av utredningens betänkande.

Långtidsutredningen har som utgångspunkt haft de av statsmakterna uppställda
målen för den ekonomiska politiken: full sysselsättning, snabb ekonomisk
tillväxt, jämnare inkomstfördelning, rimlig prisstabilitet och balans
i utrikesbetalningarna. Liksom tidigare innefattas i dessa mål kravet på bättre
regional balans. Utredningen har anvisat alternativa vägar för hur den ekonomiska
politiken kan utformas så att dessa mål tillgodoses under åren
fram till 1980.

Under andra hälften av 1970-talet stagnerar befolkningen i arbetsför ålder,
och en ökning av arbetskraften kan därför endast åstadkommas genom en
höjd förvärvsintensitet eller en ökad nettoinvandring. Föredraganden finner
inte anledning att från arbetskraftssynpunkt målsätta en ökad invandring.
Däremot bör fortsatta insatser göras för att bryta ned olika förvärvshinder
och underlätta en fortsatt snabb ökning av förvärvsfrekvensen. Med hänsyn
till att den femte semesterveckan kommer att genomföras under den aktuella
perioden räknar dock föredraganden med att antalet arbetade timmar knappast
kommer att öka under dessa år.

I propositionen anförs att utredningens antagande, att produktiviteten
i samhällsekonomin skulle öka med ca 3 % om året, i stort sett kan ligga
till grund för den ekonomiska politikens utformning. Det gäller sedan att
fördela denna ökning på olika användningsområden.

En första utgångspunkt för denna resursfördelning anges vara att balansen
i utrikesbetalningarna skall återställas. Utredningen har förutsatt att detta
skall ske till 1980, en bedömning som regeringen och riksdagen redan tidigare
anslutit sig till.

För att det skall bli möjligt att uppnå detta mål krävs inte endast att
det nuvarande underskottet i handelsbalansen elimineras utan även att varuexporten
förmår kompensera för den förutsedda fortgående försvagningen
av tjänste- och transfereringsbalansen. En återställd strukturell jämvikt i
utrikesbetalningarna under åren fram till 1980 kräver en årlig ökning av
varuexporten på 7-9 % under hela perioden - dvs. även sedan den nu inledda
konjunkturuppgången ebbat ut. En så kraftig exportökning förutsätter att
svenskt näringsliv fortsätter att hävda sig i en hårdnande internationell konkurrens.

En annan förutsättning för att exportindustrin och de importkonkurrerande
hemmamarknadsindustrierna skall kunna medverka i att återställa
bytesbalansen är att deras investeringar fortsätter att öka. För industrisektorn
har utredningen beräknat den nödvändiga genomsnittliga ökningen till

FiU 1975/76:40

5-6 % om året.

Exporten och industriinvesteringarna måste sålunda ha sin självklara andel
av det växande resursutrymmet. Ytterligare visst utrymme måste dessutom
avsättas för vissa nödvändiga investeringar för näringslivet i övrigt, för bostäder
och offentlig sektor. Det därefter tillgängliga utrymmet står till förfogande
för att i olika former användas till en ytterligare ökning av vår
standard och välfärd.

Utredningen har redovisat två alternativ där konsumtionsutrymmet utnyttjas
till att sänka veckoarbetstiden med 2,5 timmar. Tillväxttakten i ekonomin
sjunker då till 2,5 % per år eller något därunder. Med hänsyn till
att betalningsbalansmålet kvarstår oförändrat slår resursminskningen främst
ut på konsumtionens ökningstakt. Detta innebär en total stagnation i löneutvecklingen
och/eller en socialpolitisk nedrustning.

Föredraganden, statsrådet Sträng, ansluter sig här till bedömningen hos
huvuddelen av remissinstanserna att en sådan utveckling varken är acceptabel
eller praktiskt genomförbar.

Utredningen har också redovisat två alternativ som utgår från 3 % årlig
resurstillväxt där valet ställs mellan en prioritering av privat (alt. I) eller
offentlig (alt II) konsumtion.

Av betydelse vid bedömningen av de alternativa inriktningarna är vilka
inteckningar som redan gjorts i konsumtionsutrymmet. Vad gäller den privata
konsumtionen framhålls bl. a. i propositionen att antalet pensionärer,
till följd dels av pensionsåldersreformerna, dels av förändringen i befolkningsstrukturen,
kommer att öka med drygt 3 % om året fram till 1980.
Redan beslutade förmånsförbättringar, inkl. ATP-betalningarna, beräknas
ge pensionärerna som grupp en årlig real inkomstökning på nästan 5 %.

När det gäller offentlig konsumtion beräknas resursbehovet för att upprätthålla
oförändrad ambitionsnivå i offentlig sektor till 1,8 % per år, vilket
överstiger det tillgängliga resursutrymmet för offentlig konsumtion enligt
alternativ I. Alternativet kräver således en viss begränsning av redan gjorda
åtaganden.

Beträffande valet mellan de två alternativen anför föredraganden att en
given utgångspunkt måste vara att den aktiva befolkning som åstadkommer
resurstillväxten också får del av dess resultat i form av en ökad personlig
konsumtion. Samtidigt är det uppenbart att behoven av vård och service
på den offentliga sektorn är mycket stora. Resursutrymmet tillåter inte både
en snabb privat standardstegring och en snabb offentlig konsumtionsökning.
Föredraganden finner det inte heller möjligt att ensidigt satsa på endera
sektorn. Vid sidan av redan gjorda åtaganden, bl. a. beträffande barnomsorgen,
framstår det som nödvändigt att prioritera långtidssjukvården för
de äldre. Takten i utbyggnaden får emellertid bli beroende på det ekonomiska
utrymmet.

Vid behandlingen av de finansiella aspekterna av utvecklingen anför föredraganden
att underskottet i bytesbalansen återspeglar det förhållandet
att sparandet inom den svenska ekonomin totalt sett är otillräckligt. I sam -

FiU 1975/76:40

band med ett återställande av balansen i utrikesbetalningarna måste detta
sparande öka. 1 forsta hand anförs detta behöva ske inom den offentliga
sektorn. Detta innebär att budgetpolitiken måste präglas av en stark restriktivitet.

Det är mot bakgrund av nu redovisade perspektiv som långtidsbudgeten
för åren 1976/77-1980/81 skall ses. Långtidsbudgeten är en konsekvensberäkning
för statsutgifterna av redan fattade beslut och gällande normer
och omfattar sålunda varken nya reformer eller standardhöjningar för pågående
verksamhet. Enligt långtidsbudgeten ökar statsutgifterna med i
genomsnitt 2% per år i fasta priser. Konsumtionsutgifterna ökar med 2,5 %
till budgetåret 1977/78, vilket är väsentligt mer än som förutsetts för statlig
konsumtion i långtidsutredningens högre alternativ för offentlig konsumtion.
Beräkningarna i långtidsbudgeten understryker enligt föredraganden
ytterligare vikten av återhållsamhet i finanspolitiken.

Tabellen visar beräkningen i långtidsbudgeten av budgetsaldots utveckling.
På inkomstsidan har man härvid utgått från de statsinkomster för
budgetåret 1976/77 som anges i den reviderade finansplanen. Därefter har
en rent schablonmässig framskrivning med 1 % per år gjorts.

Budgetsaldots utveckling 1975/76-1978/79

(Milj. kr., löpande priser)

	1975/76	1976/77	1977/78	1978/79
Inkomster	89 810	99 197	106 141	113 571
Utgifter	99 895	lil 099	120 707	126 400
Saldo	-10 085	-11 902	-14 566	-12 829

Långtidsutredningen har enligt propositionen visat att förutsättningarna
för en positiv utveckling av svensk ekonomi in mot 1980-talet är goda.
Föredraganden anför att, även om den ekonomiska politiken alltid måste
anpassas till ibland snabbt växlande förutsättningar, bör man nu kunna
ange en huvudinriktning för den ekonomiska politiken under återstoden
av 1970-talet:

- Målen för den ekonomiska politiken, syftande till full sysselsättning,
ligger fast.

- Särskilda insatser görs för att öka sysselsättningen och höja produktiviteten.

- Industriinvesteringarna och exporten prioriteras i syfte att skapa balans
i våra utrikes betalningar år 1980.

- Kostnadsutvecklingen i svensk ekonomi måste begränsas och får inte
komma i otakt med vår omvärld.

- De förvärvsarbetande grupperna tillförsäkras en rimlig ökning av sin
privata konsumtion. Ökningstakten får dock vägas mot de stora behoven
inom den offentliga sektom, i första hand vad avser service och vård för
barn och pensionärer.

FiU 1975/76:40

- Den offentliga sektorns expansionsbehov liksom andra reformkrav får
bedömas mot bakgrund av våra resurser under de närmast kommande
åren. Redan gjorda åtaganden inskränker möjligheterna att snabbt genomföra
nya reformer.

- Statens budgetpolitik inriktas på att på sikt bringa ned nuvarande budgetunderskott.

I propositionen framhålls att den ekonomiska politiken under 1974 och

1975 med framgång har avvärjt det hot mot vår ekonomi som den djupa
internationella konjunkturnedgången utgjort. När den internationella konjunkturen
nu börjar vända uppåt måste den ekonomiska politiken under 1976
präglas av en betydande fasthet. Föredraganden anför att endast en stram
ekonomisk hushållning tryggar vår handlingsfrihet som nation och ger
oss möjlighet att också i fortsättningen stå emot verkningarna av kriser
i vår omvärld.

Regeringens sysselsättningspolitik är uppbyggd längs två handlingslinjer.
Den första huvudlinjen är att möta uppkommande arbetsmarknadsproblem
inne på arbetsplatserna. Föredraganden understryker den stora betydelse
som lagstiftningen om anställningstrygghet har i detta sammanhang.

Företagen har vidare stimulerats att upprätthålla sysselsättningen genom
frisläpp av investerings- och arbetsmiljöfonder samt genom lagerstöd och
höjda bidrag för utbildning av anställda. Regeringen lämnade vidare i februari

1976 ett bemyndigande till arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) att ge bidrag
till kommunerna med 20 % av kostnaderna för tidigarelagda industribeställningar.

För att stärka utvecklingen inom byggbranschen beslutade regeringen i
december 1975 att tidigarelägga statliga byggen för 300 milj. kr. och öka
skolbyggnadsramen med 100 milj. kr.

Som en följd av den internationella konjunkturuppgången förutses nu
en snabb ökning av den svenska exporten. Detta innebär att de insatta
stimulansåtgärderna successivt kan avlösas av den växande utländska efterfrågan.
Effekten av denna kan emellertid inom vissa branscher och företag
förväntas ske med viss eftersläpning. Detta gäller särskilt verkstadsindustrin.
Regeringen har därför beslutat om en ny lagerstödsperiod för tiden 1 juli—31
december 1976. Det bedöms inte bli aktuellt med någon ny lagerstödsperiod
vid utgången av denna period.

Föredraganden anför vidare att inriktningen av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna inför den förestående konjunkturuppgången gradvis måste
ställas om och ambitionen sättas högre än bibehållen sysselsättning i företagen.
Företagen bör så långt möjligt tidigarelägga kommande nyrekryteringar
bl. a. för att ökningen i efterfrågan på arbetskraft skall jämnas ut
under konjunkturuppsvinget. Åtgärder i detta syfte har redan satts in.
Fr. o. m. den 1 januari 1976 kan bidrag med 15 kr./tim. utgå till företag
som utbildar en tidigare anställd och samtidigt rekryterar en fast anställd
ersättare. Regeringen beslutade vidare i mars 1976 att bidrag med upp till
10 kr./tim. kan utgå till företag som anställer arbetslösa ungdomar under

FiU 1975/76:40

20 år. Även de statliga affärsverken har fått extra resurser för tidigareläggning
av sin personalrekrytering med syfte att i första hand nyanställa ungdomar.

Den andra huvudlinjen i sysselsättningspolitiken är att stödja dem som
trots allt blir arbetslösa eller som är nytillträdande på arbetsmarknaden och
har svårt att få arbete. Som ett led i denna del av politiken anvisade regeringen
i december 1975 ytterligare 300 milj. kr. till beredskapsarbeten. Inom den
statliga sektorn har antalet praktikplatser ökat kraftigt. Kommunala beredskapsarbeten
sysselsatte i april närmare 8 000 ungdomar under 25 år. Bidrag
med upptill lOkr./tim. utgår till företag som anställer arbetslösa ungdomar.

1 propositionen anförs att man inte kan utesluta att efterverkningarna
av den tidigare djupa internationella recessionen alltjämt kan påverka vårt
sysselsättningsläge. Planeringsberedskapen inför en möjlig försämring av
läget måste vara fortsatt hög. Med stöd av den av riksdagen beviljade finansfullmakten
kan regeringen vid behov snabbt sätta in erforderliga åtgärder.

För att uppnå de ekonomisk-politiska målen krävs en förnyelse och utbyggnad
av den svenska industrin. Till följd av sviktande internationell efterfrågan
var Sveriges industriella kapacitet under 1975, trots lagerstödet, långt ifrån
utnyttjad. Likväl låg investeringsaktiviteten på en hög nivå.

Industrins investeringsverksamhet måste, vid sidan av ökning av produktionskapaciteten,
också vara inriktad på att förbättra den inre och yttre
miljön. Här hänvisas till arbetsmiljöfonderna som ett verksamt instrument
för att finansiera en snabb och omfattande förbättring i ett stort antal företag.
Särskilda möjligheter till arbetsmiljölån finns för mindre och medelstora
företag.

En förutsättning för att industrins investeringsvilja skall omsättas i faktisk
investeringsaktivitet är att de finansiella resurserna är tillräckliga. Företagens
likviditet är för närvarande mycket god och bör ytterligare förbättras då
de uppbyggda lagren börjar avvecklas. Företagens eget kapital förstärks
genom en hög nivå på emissionsverksamheten.

Riksdagens beslut att tillföra fjärde AP-fonden ytterligare 500 milj. kr
ger fondstyrelsen en möjlighet att aktivt bidra till företagens behov av nytt
aktiekapital.

Kreditpolitiken har varit och är inriktad på att tillföra industrin allt erforderligt
kapital. Stora belopp har bl. a. gått till företagens lageruppbyggnad.
Företagens utlandsupplåning har också stimulerats.

Omläggningen av kreditpolitiken våren 1975 med en höjning av den långa
räntan möjliggjorde en kraftig expansion av kapitalmarknaden. Volymen
industriobligationer beräknas minst kunna ligga kvar på 1975 års höga nivå.

För små och medelstora företag ges statligt kreditstöd i form av hantverksoch
industrilån samt industrigarantilån. Garantilåneramen har för 1976/77
föreslagits höjd till 100 milj. kr. Av avgörande betydelse för de mindre
och medelstora företagen är vidare mellanhandsinstitutens lånemöjligheter.
Instituten har tillförts kapital i sådan omfattning att någon egentlig lånekö
inte föreligger. De beräknas tillföras erforderliga medel även under åter -

FiU 1975/76:40

stoden av 1976.

Föredraganden erinrar också om frisläppen av de allmänna och särskilda
investeringsfonderna samt arbetsmiljöfonderna.

Eftersom verkstadsindustrins efterfrågeläge antas vara svagt ännu någon
tid föreslås att de extra avdragen för maskininvesteringar höjs från 10 %
till 25 96. Bidraget föreslås samtidigt höjt från 4 96 till 10 96. Det förhöjda
avdraget och bidraget föreslås utgå för anskaffningar gjorda under tiden
1 maj-31 december 1976. Leverans bör ske senast den 31 december 1976.
Föredraganden räknar dock med att gällande dispensregel bör kunna tilllämpas
generöst i de fall leverans av här aktuella maskininvesteringar på
grund av leveranssvårigheter sker under första kvartalet 1977.

Föredraganden anför beträffande investeringspolitikens uppläggning på
längre sikt att det i samband med den markerade högkonjunkturen blir
naturligt att avveckla investeringsavdraget och -bidraget i och med utgången
av 1976. Dessutom bör övervägas att upphöra med det generella frisläppet
av de särskilda investeringsfonderna. Även frisläpp av de allmänna investeringsfonderna
kan komma att prövas mera restriktivt. Däremot anser föredraganden
att arbetsmiljöns förbättring har en sådan prioritet att arbetsmiljöfonderna
bör bli tillgängliga även fortsättningsvis. Föredraganden anser
det vidare strida mot satsning på industriell produktion att införa en investeringsavgift
på industrins produktiva investeringar.

I propositionen betonas även vikten av en in/lationsbekämpande politik.
Sverige har i likhet med omvärlden drabbats av en hög inflationstakt.
Under 1974 steg konsumentprisindex med 10,5 % och under 1975 med
ca 10 96. Vid överläggningar mellan de politiska partierna och andra berörda
parter - utom LO och TCO, som avböjt att delta - lade regeringen vid
månadsskiftet mars/april fram sju punkter som underlag för ett program
för åtgärder mot inflationen, nämligen
Återhållsam kostnadsutveckling
Skatteomläggning
Front mot överbuden
Prisövervakning
Aktiv arbetsmarknadspolitik

Stimulans av investeringar, sparande och en hög produktivitet
Fast valutapolitik.

Ett oeftergivligt krav anges vara att finanspolitiken ges en sådan utformning
att den inte driver fram ytterligare pris- och kostnadsstegringar. Skattepolitikens
utformning har sin givna roll för att avtalsrörelsen 1977 skall
kunna genomföras inom de ramar som sätts av det samhällsekonomiska
resursutrymmet. Proposition om en provisorisk skatteomläggning kommer
att framläggas under riksmötet 1976/77. Förslaget - som tillstyrkts av styrelserna
för LO och TCO - innebär att den direkta statsskatten sänks med
1 950 kr./år för de breda löntagarskikten. Marginalskatten sänks i inkomstlägen
upp till 50 000 kr.

Skattereformen innebär en minskning av statsinkomsterna med drygt 5

FiU 1975/76:40

miljarder kr., vilket avses kompenseras med en ökning av arbetsgivar- eller
socialförsäkringsavgifterna med 3 96.

För löntagare i genomsnittliga inkomstlägen innebär skatteomläggningen
en ökning av de disponibla inkomsterna som motsvarar en lönestegring
med 8-10 96. Genom att detta åstadkommes med en kostnadsökning för
arbetsgivaren på endast 3 96 bedöms omläggningen verka klart dämpande
på kostnadsutvecklingen. Omläggningen innebär vidare en markant sänkning
av marginaleffekten på inkomstökningarna 1977.

Föredraganden understryker att inte bara löntagarna och deras organisationer
utan även t. ex. producenter, företag och kapitalägare måste ålägga
sig återhållsamhet. Det anförs i samband härmed att regeringen även i fortsättningen
kommer att ingripa med erforderliga åtgärder om omotiverade
prisstegringar på olika varuområden skulle uppenbara sig.

Statsbudgeten för nästa budgetår beräknas uppvisa ett underskott på ca
11,9 miljarder kr. Detta innebären saldoförsämring gentemot innevarande
år på ca 1,8 miljarder kr. En sådan försvagning kan enligt föredraganden
accepteras så länge konjunkturuppgången inte har gett fullt utslag i den
svenska ekonomin.

Också de kommunala finanserna är utsatta för trycket från reformambitionerna.
1 syfte att göra det möjligt för kommuner och landsting att fullfölja
sina planer med begränsade skattehöjningar träffade regeringen våren 1975
en överenskommelse med kommunerna om ett särskilt statsbidrag på 600
milj. kr. för vart och ett av åren 1976 och 1977. Kommunförbunden förband
sig att verka för att begränsa de kommunala skattehöjningarna till sammanlagt
1 kr. för bägge åren.

Överläggningar har nu ägt rum om den ekonomiska utvecklingen sedan
överenskommelsen träffades och om villkoren för den kommunala verksamheten
1977. Då underlaget för en mera slutlig bedömning ännu saknas
har parterna kommit överens om att fortsätta överläggningarna i augusti
i år.

Ett fortsatt högt hushållssparande anförs utgöra en viktig betingelse för
samhällsekonomisk balans under de närmaste åren. Det är bl. a. mot den
bakgrunden sparavdraget vid beskattningen höjts fr. o. m. 1976 års taxering.

I propositionen erinras också om den sparstimulans som finns i det allmänna
lönsparandet, sparobligationerna och premieobligationerna. Föredraganden
räknar även fortsättningsvis med ett högt hushållssparande även om det
sjunker något från den exceptionellt höga nivå som uppnåddes 1975.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1976 förutses komma att präglas
av den internationella konjunkturuppgången. Det innebär bl. a. att exporten
på nytt blir en expansiv faktor i den svenska ekonomin. Bruttonationalprodukten
beräknas öka med ca 2 96.

Investeringarna exkl. lager förväntas ligga något lägre 1976 än 1975.
Minskningen kan helt återföras till bostadsbyggandet som beräknas minska
med 10 96 i volym.

FiU 1975/76:40

De statliga investeringarna väntas öka kraftigt 1976, bl. a. som en följd
av de sysselsättningsfrämjande åtgärder som satts in under hösten 1975
och början av 1976. Flera av dessa åtgärder riktar sig också mot de kommunala
investeringarna som väntas stiga med 3 %.

Näringslivets investeringar förutses vara i huvudsak oförändrade 1976.

En kraftig omsvängning förutses i lagerinvesteringarna. Sammanlagt uppgick
lagerökningen under 1974 och 1975 till ca 15 miljarder kr. För 1976
beräknas lagerinvesteringarna komma att sjunka till ungefär 2 miljarder
kr.

Den offentliga konsumtionen beräknas öka med drygt 3 %. Sysselsättningen
beräknas öka med ca 3 % inom den statliga sektorn och med ca
4 % i den kommunala. Här medverkar de särskilda åtgärderna för att motverka
ungdomsarbetslösheten.

Den privata konsumtionen bedöms komma att öka med ca 3,5 %, dvs.
något snabbare än realinkomsterna. Detta innebär en viss försvagning av
den nu mycket höga sparkvoten.

Konsumentpriserna väntas stiga med ca 8 % under loppet av 1976.

Den reviderade finansplanens bedömning av försörjningsbalansen i övrigt
sammanfattas i nedanstående tabell.

Med den beskrivna utvecklingen av import och export skulle handelsbalansen
för 1976 visa ett överskott på nära 3 miljarder kr.

Reviderad försörjningsbalans för 1976

	Miljarder kr. 1975	Procentuell volymför-ändring från föregående i 1975 1976
Tillgång
Bruttonationalprodukt	287,5	0,6	2,0
Import	74,0	-3,3	1,8
Summa tillgång	361,5	-0,2	2,0
Efterfrågan
Bruttoinvestering	60,2	-3,1	-0,9
näringsliv	30,0	-1,6	0,5
därav: industri	14,2	1,3	1,0
statliga affärsverk och myndigheter	7,0	-0,1	5,0
kommuner	11,0	-2,2	3,0
bostäder	12,2	-8,4	-10,2
Lagerinvestering	9,3	(0,7)1	(-2,3)1
Privat konsumtion	149,4	2,9	3,5
Offentlig konsumtion	71,9	5,6	3,1
Tjänstenetto	-1,5
Export	72,2	-8,6	10,0
Summa efterfrågan	361,5	-0,2	2,0

1 Lagerinvesteringens förändring i procent av föregående års bruttonationalprodukt.

FiU 1975/76:40

Sjöfartsnettot väntas stiga obetydligt. Turistnettot försämras ytterligare
och transfereringarna väntas ge ett underskott 1976 på ca 4,8 miljarder kr.,
en ökning med 1,2 miljarder kr. från 1975. Detta förklaras främst av räntebetalningarna
på den ökade utländska upplåningen och den fortsatta ökningen
av u-landsbiståndet. Bytesbalansen för 1976 väntas visa ett underskott
på 3,6 miljarder kr., ca 3 miljarder kr. mindre än 1975.

Sammanfattningsvis anför föredraganden att den ekonomiska utvecklingen
1976 bör präglas av en tilltagande produktionsökning, en dämpad inflationstakt
och en förbättrad bytesbalans.

Problemet i det klart förändrade konjunkturperspektivet blir att anpassa
den ekonomiska politiken till vad läget kräver. Även om alla tecken på
en begynnande konjunkturuppgång nu börjar kunna avläsas så är enligt
föredraganden samhällets ansvar för en lugn utveckling av ekonomin ej
mindre. Lika ofrånkomligt som att stimulera i nedgången blir det för samhället
att visa erforderlig restriktivitet i uppgången. En stark finanspolitik
och en kontrollerad och behärskad penningpolitik är statsmakternas medel
i en sådan situation. Dessa nödvändiga medel är enligt föredraganden ej
förenliga med lättsinniga överbud vare sig på skattepolitikens eller på andra
områden.

Motionerna

I motionen 2556 av herrar Ahlmark (fp) och Fälldin (c) hemställs såvitt
nu är i fråga att riksdagen beslutar

2. att hos regeringen hemställa om förslag till sparstimulerande åtgärder
i syfte att stimulera det enskilda sparandet i enlighet med vad som har
anförts i motionen,

3. att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen
beträffande utformningen av långtidsbudgeten,

4. att som sin mening ge regeringen och fullmäktige i riksbanken till
känna vad som anförts beträffande kreditkapaciteten i mellanhandsinstituten
och Sveriges allmänna hypoteksbank,

5. att som sin mening ge regeringen till känna vad som i övrigt anförts
i motionen beträffande inriktningen av den ekonomiska politiken.

I motionen 2557 av herr Bohman m. fl. (m) hemställs såvitt nu är i fråga
att riksdagen måtte besluta

1. att vad gäller riktlinjerna för den ekonomiska politiken ge regeringen
till känna vad i motionen anförts,

4. att riksdagen i skrivelse till regeringen begär att regeringen i kommande
långtidsbudgetar redovisar en framskrivning över en femårsperiod av såväl
statens utgifter som dess inkomster i enlighet med vad i motionen anförts,

5. att vad gäller riktlinjerna för den ekonomiska politiken på längre sikt
ge regeringen till känna vad i motionen anförts.

FiU 1975/76:40

6. att ge regeringen till känna att den ekonomiska politiken i syfte att
uppnå långsiktig balans och god sysselsättning och utveckling inriktas på
att förbättra den mindre och medelstora företagsamhetens villkor i enlighet
med vad som i motionen anförts.

I motionen 2558 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs såvitt nu är
i fråga att riksdagen måtte besluta

2. att med avslag på regeringens hemställan under 1 i propositionen
1975/76:150 samt med anledning av propositionen i övrigt som sin mening
ge regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjerna för den
ekonomiska politiken.

I motionen 453 av herr Johansson i Holmgården m. fl. (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om utredning angående

1. regionaliserad redovisning av statlig verksamhet i enlighet med vad
i motionen anförts,

2. insyn för länsstyrelser, landsting och kommuner i statliga verks, myndigheters
och liknande institutioners räkenskaper i enlighet med vad i motionen
anförts.

I motionen 1986 av herr Bohman m. fl. (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen hemställer om utredning och förslag till stimulans av sparandet
i enlighet med i motionen 1979 framförda förslag om allmänt sparstöd genom
premie, särskilt sparstöd, sparlön och sparande via aktiefonder.

I motionen 2045 av herr Fälldin m. fl. (c) hemställs

1. att riksdagen beslutar hos regeringen begära en snar redovisning och
sammanfattning av de välfärdspolitiska effekterna av de i långtidsutredningen
genomförda kalkylalternativen,

2. att riksdagen beslutar hos regeringen begära en regionalisering av det
slutligt förordade alternativet med anledning av LU:s förslag senast i samband
med avstämningen under perioden 1975-1980,

3. att riksdagen hos regeringen begär utredning beträffande en modifierad
och rensad BNP-beräkning vid sidan av den traditionella med hänsyn till
välfärdspolitiska bedömningar i enlighet med motionen.

I motionen 2047 av herrar Hyltander (fp) och Carlström (fp) hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag att värdesäkra realbankräntan
för småspararna i enlighet med vad som anförts i motionen.

1 motionen 2556 av herrar Ahlmark (fp) och Fälldin (c) konstateras inledningsvis
att den ekonomiska utvecklingen i Sverige varit förhållandevis
gynnsam under de senaste åren. Medan de flesta andra industriländer drabbats
mycket hårt av den djupa lågkonjunkturen har vi i Sverige lyckats
undvika massarbetslöshet och sjunkande välstånd. Tvärtom har både sysselsättningen
och de reala inkomsterna ökat. Denna utveckling skall jämföras
med den förra lågkonjunkturen 1971/72. Sverige hörde då till de industri -

FiU 1975/76:40

länder som hade den högsta relativa arbetslösheten och inkomsterna sjönk.

En förklaring till denna utveckling är enligt motionärerna att statsmakterna
fört en annan ekonomisk politik än åren 1971/72. Som en följd av
de tidigare dyrköpta erfarenheterna och bristen på egen majoritet i riksdagen
har regeringen tvingats lägga om den ekonomiska politiken mot en mera
mittenbetonad politik. Därmed har riksdagen alltsedan vintern 1974 med
breda majoriteter kunnat lägga fast en expansiv ekonomisk politik med
syfte att rädda den fulla sysselsättningen, förbättra den offentliga servicen
och investera i ökad produktionskapacitet. Riktlinjerna förden ekonomiska
politiken och besluten om direkta åtgärder för att motverka arbetslöshet
och stärka konsumenternas köpkraft har i hög grad grundats på centerns
och folkpartiets förslag och motioner. Bland sådana beslut kan nämnas tillfällig
sänkning av mervärdeskatten, tidigarelagd höjning av barnbidragen,
åtgärder mot ungdomsarbetslösheten, upprättandet av en konjunkturpolitisk
beredskapsplan för 1975/76 och förbättrade lånemöjligheter för mindre företag.
Denna politik avviker tydligt från den som fördes vid förra lågkonjunkturen,
då regeringen satte en förstärkning av valutareserven framför
den fulla sysselsättningen.

Det finns emellertid, enligt motionärerna, förfarande allvarliga brister i
den ekonomiska politiken. De hänför sig till områden, där regeringen inte
velat följa förslag från mittenpartierna eller alltför sent tagit fasta på deras
förslag. Motionärerna anför följande exempel:

Skattepolitiken har misskötts. Skattesystemet har bl. a. stor skuld i den
oacceptabelt höga prisstegringstakten. Trots gjorda utfästelser har regeringens
vilja att få till stånd ett rättvisare och mera varaktigt skattesystem varit
svag. Provisorier har blivit nödvändiga för att komma till rätta med de
värsta problemen. Frågan om ett inflationsskydd av skatteskalorna har regeringen
inte ens varit villig utreda.

Industrins investeringar har inte stimulerats i tillräcklig grad. Om vi skall
kunna återställa balansen i utrikesaffärerna, måste utbyggnaden av industrin
ges förtur. Balans i utrikesaffärerna är på sikt en förutsättning för våra möjligheter
att klara sysselsättningen. Industrins investeringar måste därför hållas
uppe på en hög och jämn nivå. Trots att regeringen insett detta behov,
har man dröjt med att dra de rätta slutsatserna. För två månader sedan
avslog regeringspartiet våra krav på höjda investeringsavdrag. Nu har man
tvingats att föreslå samma sak själv.

Småföretagens problem har inte uppmärksammats tillräckligt. Regeringens
politik har inriktats på de stora företagen och de statliga bolagen medan
de många tusen små och medelstora företagen ofta glömts bort. Reglerna
för investeringsfonder, den fjärde AP-fondens köp av aktier och tillskottet
av kapital till Statsföretag AB är exempel på nödvändiga näringspolitiska
åtgärder, som stärkt de stora och statliga företagens expansionsförmåga men
lämnat de mindre företagen lottlösa trots att dessa sysselsätter nära en miljon
människor och betyder mycket för vår försörjning.

Arbetslösheten bland ungdom är fortfarande mer än dubbelt så hög som
bland andra grupper. 1 april i år var lika många ungdomar arbetslösa som
i april i fjol. Höjda bidrag till kommuner och företag som ordnar jobb åt

Fil) 1975/76:40

ungdomar har efter hand införts. Men det har varit först sedan regeringspartiet
röstat mot förslagen i riksdagen. Härigenom har värdefull tid försuttits
i kampen mot ungdomsarbetslösheten.

De regionala skillnaderna i sysselsättningen har inte angripits tillräckligt
effektivt. Mot regeringspartiets vilja beslutade riksdagen om sänkt löneskatt
i skogslänen i syfte att stimulera till ökad sysselsättning.

Regeringen har saknat intresse för att skydda barnbidragen och småspararnas
insättningar mot inflationen. Våra förslag om värdebeständiga barnbidrag
har avslagits. Kraven på utredning om ett inflationsskydd för småspararnas
insättningar och om utformningen av pensionernas inflationsskydd
har rönt samma öde.

Regeringens försumligheter på de nu nämnda områdena kan i allmänhet
inte rättas till omedelbart. De brister motionärerna påtalat måste mötas med
en regeringspolitik klart inriktad på att skydda och utveckla en decentraliserad
och socialt styrd marknadsekonomi. De många små företagens växtkraft
måste tillvaratas och de utsatta konsumentgruppernas ställning och
köpkraft stärkas. Bl. a. följande riktlinjer bör enligt motionärerna ligga till
grund för den ekonomiska politiken på längre sikt:

1. En stark ekonomi är grunden för att ge människor trygghet och för
att kunna skapa ett rättvisare samhälle. Vi kan inte år efter år konsumera
mer än vi producerar. Det driver på inflationen och hotar sysselsättningen.
Ett viktigt mål för den ekonomiska politiken är därför att återställa balansen
i utrikesaffarerna. För att klara det måste vi bygga ut såväl exportindustrin
som de företag som konkurrerar på den svenska marknaden med utländska
företag. Målsättningen om balans i utrikesaffärerna bör enligt motionärerna
kunna nås inom en femårsperiod. Statsmakterna får emellertid inte känna
sig så bundna av att balansmålet skall vara uppnått vid en viss tid, att
inte anpassning kan ske till den faktiska konjunkturutvecklingen. Kravet
på full sysselsättning får t. ex. inte eftersättas.

2. Den fulla sysselsättningen måste tryggas. Målet måste vara att alla som
söker sig ut på arbetsmarknaden skall kunna få ett tryggt och meningsfullt
arbete. De regionala skillnaderna måste jämnas ut. Det förutsätter en aktiv
konjunkturpolitik och en näringspolitik, som tillvaratar expansionskraften
i hela näringslivet.

3. Näringspolitiken måste inriktas på att tillvarata expansionskraften i alla
typer av företag, små och stora, enskilda såväl som kooperativa och statliga.
Staten skall ange villkoren för verksamheten men får inte styra företagen
inifrån. Förstatligande av hela branscher av dogmatiska skäl måste med
kraft avvisas. De näringspolitiska åtgärderna måste förstärkas och förbättras
på bl. a. följande områden:

- stöd till nyetableringar

- stöd till exportfrämjande åtgärder

- differentiering av arbetsgivaravgifter till förmån för de mindre företagen

- nej till statliga styrelserepresentanter i industriföretag men ökat inflytande

för de anställda

FiU 1975/76:40

- skattelättnader vid generationsväxlingar

- skärpta regler för att motverka monopol och karteller.

4. Inflationen måste bekämpas effektivare. Snabba kostnadsökningar försämrar
vår konkurrenskraft i förhållande till andra länder och hotar därmed
sysselsättningen. Inflationen är också ett hot mot solidariteten mellan människor.
Regeringen, riksdagen och arbetsmarknadens parter har alla ansvar
för att dämpa inflationen. Den ekonomiska poiitiken skall efter samråd med
arbetsmarknadens parter lägga grunden för lugna avtalsrörelser i vilka parterna
kan fördela det reala utrymmet utan inblandning från statsmakternas
sida. Inflationens urholkning av småspararnas insättningar måste motverkas.

5. Ett fastare penningvärde förutsätter en ny skattepolitik. Det nuvarande
skattesystemet med höga marginalskatter för vanliga inkomster förvärrar
inflationen. Ett rättvisare och mer varaktigt skattesystem med sänkta marginalskatter
i vanliga inkomstlägen är därför nödvändigt. Ett sådant skattesystem
måste förses med ett inflationsskydd.

Ett nytt skattesystem måste ge stat, landsting och kommuner erforderliga
inkomster. Den sociala tryggheten får inte äventyras. Tvärtom måste omsorgen
om barn och gamla bli bättre. Planen för hundratusen nya daghemsplatser
de närmaste fem åren, som centern och folkpartiet varit med
och tagit ansvar för, är en viktig del av den utbyggnad av familjepolitiken,
som måste komma till stånd. En motsvarande utbyggnad av långtidsvården
är nödvändig. Löften om sänkningar av de samlade skatterna är därför oförenliga
både med en ansvarsfull ekonomisk politik och med den sociala
omsorg som måste prägla vårt samhälle.

6. Utrymmet för konsumtionsökning blir under de närmaste åren begränsat.
Fördelningen av det tillgängliga utrymmet mellan privat och offentlig konsumtion
måste därför ske med stor omsorg. På det sociala området måste
reformer som tar sikte på att förbättra villkoren för barn och gamla komma
i första hand. Detta måste ske med hänsyn till berättigade krav på viss
real inkomstökning för den aktiva delen av befolkningen. En ansvarsfull
ekonomisk politik måste därför sikta till en avvägning, som förenar en måttlig
ökning av den privata konsumtionen med en stark koncentration av
reformpolitiken till åtgärder, som förbättrar villkoren för barn och gamla.

När det gäller elen ekonomiska politiken på kortare sikt - dvs. under 1976
och 1977 - förordar motionärerna fortsatta insatser för att stödja sysselsättningen
och omedelbara åtgärder för att hejda den just nu mycket markerade
nedgången i näringslivets investeringar. Samtidigt kräver pris- och
kostnadsutvecklingen skärpt uppmärksamhet.

När det gäller sysselsättningspolitiken hävdas att det är nödvändigt att
fullfölja de arbetsmarknadspolitiska insatserna för att ge ungdom och nytillträdande
kvinnor arbetsmöjligheter. En förstärkning av de regionalpolitiska
insatserna blir nödvändig om flyttningen till storstadsregionerna åter
skulle ta fart.

För att stimulera investeringsverksamheten inom näringslivet vill mo -

FiU 1975/76:40

tionärerna att regeringens förslag om höjda investeringsavdrag/bidrag kompletteras
med nytt avdrag på 10 96 och bidrag på 4 % för näringslivets byggnadsinvesteringar.
De understryker också att riksdagens uttalande (FiU
1975/76:20, rskr 173) om tillförsel av kapital från AP-fonden till AB Industrikredit,
AB Företagskredit och AB Lantbrukskredit följes upp. De anser
det också befogat att den ram på 500 milj. kr. för Hypoteksbankens obligationsemissioner
som riksdagen tidigare rekommenderat höjs till 600
milj. kr.

För att möjliggöra tillräcklig kapitalbildning inom landet anser motionärerna
att regeringen bör lägga fram förslag till nästa riksmöte om olika
sparstimulerande åtgärder. Bl. a. bör möjligheterna att införa värdesäkra sparformer
för småsparare undersökas.

Slutligen bör nämnas att motionärerna anser att det länge varit en brist
att Sverige saknar en ekonomisk långtidsbudget i ordets egentliga mening.
En sådan budget måste baseras på ett program i vilket regeringens val mellan
olika krav på utgifter och erforderliga förslag till finansiering framgår. Riksdagen
bör enligt deras mening begära att ett förslag om en femårig rambudget
föreläggs riksdagen så snart som möjligt.

I motionen 2557 av herr Bohman m. fl. (m) görs beträffande den internationella
utvecklingen ingen annan bedömning än den regeringen redovisar
i den reviderade finansplanen. Det understryks dock att det finns en påtaglig
osäkerhet i bedömningen av takten i konjunkturuppgången.

I beskrivningen av den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1975
framhålls särskilt att de stora arbetskraftskostnadsökningarna lett till en
försämring av vår exportindustris och importkonkurrerande industris konkurrensläge,
vilket givit påtagliga effekter på bytesbalansen. Beträffande prisutvecklingen
anförs att medan inflationstakten i andra länder har avtagit
under senare tid, har någon motsvarande tendens inte kunnat iakttagas
för Sveriges del.

Anställning i offentlig tjänst har enligt motionärerna varit det kanske
viktigaste sysselsättningspolitiska instrumentet under 1975. Detta anses vara
en på sikt vådlig metod eftersom det är en sysselsättningsstimulans som
inte kan bringas att upphöra vid ett ändrat konjunkturläge.

Motionärerna pekar vidare på att trots den stora ökningen av antalet offentliganställda
har den absorberade arbetslösheten - arbetsmarknadsutbildning,
beredskapsarbeten och skyddad eller halvskyddad verksamhet - varit
oförändrat hög. Justeras arbetslöshetssiffrorna med hänsyn till detta kommer
man upp i en arbetslöshet på ca 5 96, vilket inte är någon internationellt
sett särskilt låg siffra. Vidare framhålls att det finns en dold arbetslöshet
inom industrin, dvs. personer som är anställda men inte fullt sysselsatta.

Vad gäller den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1976 bedöms
exporten öka långsammare än enligt regeringens prognos eller med 5 å 6 96.
Inte minst den ogynnsamma svenska kostnadsutvecklingen antas medverka

2 Riksdagen 1975/76. 5 sami. Nr 40

FiU 1975/76:40

till detta. Industriinvesteringarna förutses av motionärerna komma att minska
med 2 å 3 %.

Vissa tecken tyder på att hushållssparandets utveckling kommit att överskattas.
Eftersom dessutom den faktiska ökningen i sparandet i stor utsträckning
är bunden i form av amorteringssparande bedöms hushållssparande!
inte komma att minska i någon större utsträckning.

Konsumentpriserna förutses stiga med åtminstone 10 % under 1976. De
reala disponibla inkomsterna anses kunna komma att öka med 2 %. BNPökningen
blir med de gjorda antagandena knappt 1 % jämfört med de 2 %
som förutses i den reviderade finansplanen.

Det finns enligt motionen, genom den långsammare efterf rågeökning man
räknar med, en betydande risk för att arbetslösheten kommer att öka inte
obetydligt under 1976.

En inflation av den beräknade storleksordningen betraktas som helt oacceptabel.
Motionärerna hänvisar till tidigare förslag till program mot inflationen
som framlagts av moderata samlingspartiet.

Motionärerna anför att regeringen inte följt den av riksdagen begärda ordningen
för sammankallande av en stabiI iseringspolitisk konferens. Vidare
anförs att det snabbt stod klart att regeringen inte hade några seriösa avsikter
med sin inbjudan. De sju punkter för åtgärder mot inflationen som regeringen
lade fram vid överläggningarna framstår i ett mera seriöst ekonomiskt-politiskt
sammanhang som tomma slagord.

Enligt motionärernas bedömning kommer det av regeringen aviserade
förslaget till ny provisorisk skatteomläggning för 1977 inte att vara effektivare
i kampen mot inflationen än de skatteomläggningar som trädde i kraft 1975
eller 1976. En marginalskattesänkning måste inta en central plats i ett program
mot inflationen. Vidare bör skattesystemet indexregleras.

Om moderata samlingspartiet kommer i regeringsställning efter höstens
val kommer partiet att verka för

-att allvarligt syftande stabiliseringspolitiska överläggningar kommer till
stånd mellan regeringen och parterna på arbetsmarknaden om utrymmet
för ökad konsumtion och för löneökningar och om metoderna att realisera
uppställda mål inom de ramar som samhällsekonomisk balans och stabila
priser uppställer;

- att skattesystemet indexregleras från och med 1977 för att automatiska
skatteskärpningar och kostnadsdrivande effekter därav skall undvikas;

-att marginalskatten successivt justeras ned i normalinkomstlägena;

- att statsmakterna garanterar löntagarna viss real inkomstökning efter
skatt och därvid utfäster sig att i den mån från årsskiftet genomförda skatteåtgärder
inte skulle visa sig tillräckliga för att realisera den garanterade
realinkomstökningen vidtaga ytterligare sänkningar av den direkta eller indirekta
skatten;

- att löntagarorganisationerna i utbyte mot skattesänkningar ålägger sig
stark restriktivitet i fråga om krav på nominella löneökningar;

FiU 1975/76:40

- att näringslivet ålägger sig stark restriktivitet i fråga om prishöjningar;

- att genom en fortsatt prisövervakning onödiga prisökningar förhindras;

- att några ytterligare skärpningar av arbetsgivaravgifterna inte kommer
till stånd;

- att en utbyggnad av produktionskapaciteten kommer till stånd och att
effekti viseringar och rationaliseringar befrämjas inom såväl den offentliga
sektorn som det privata näringslivet. Kostnadssänkande investeringar måste
underlättas. Därigenom skapas också möjligheter att använda växelkursförändringar
i stabiliseringspolitiskt syfte för att utestänga eventuella utlandsgenererade
prisstegringar.

Motionärerna framhåller beträffande den ekonomiska politiken på längre
sikt att långtidsutredningens alternativ II ger ett ytterst begränsat utrymme
för köpkraftens förbättring under de närmaste fem åren för en yrkesverksam
person, vilket betraktas om en i längden omöjlig utveckling. Utredningens
alternativ I ställer sig inte särskilt mycket mer förmånligt för den aktiva
befolkningen.

Enligt motionärernas uppfattning är en förutsättning för en stabil ekonomisk
utveckling i Sverige och för återställandet av den externa balansen
att den offentliga sektorns expansion begränsas. En självklarhet anges vara
att gjorda utfästelser gentemot pensionärerna skall fullföljas. På eftersatta
områden måste reformarbetet fortsätta. Ett sådant område är långtidssjukvården.

Långtidsbudgeten visar, vilket motionärerna med intresse konstaterar, att
om stor återhållsamhet med nya utgifter iakttages, så minskar den offentliga
sektorns utgiftsanspråk förhållandevis snabbt. Den femårsredovisning som
tidigare gjorts i långtidsbudgeten av statens beräknade utgifter och inkomster
till fasta och löpande priser bör återupptas i nästa års långtidsbudget.

Motionärerna instämmer i vad som sägs i den reviderade finansplanen
om behovet av en industriell expansion och ökade näringslivsinvesteringar
för att balansen skall kunna återställas och för att möjliggöra full sysselsättning
och ökat välstånd. Man ifrågasätter emellertid om regeringens näringspolitik
är rätta sätt,et att realisera detta.

På grund av den förda näringspolitiken och skattepolitiken hårde mindre
och medelstora företagen fått allt större problem. Ett av målen för näringspolitiken
och den ekonomiska politiken måste vara att öka denna företagsgrupps
möjligheter att överleva och vidareutvecklas.

Motionärerna menar att finanspolitiken under 1975 har haft och under
1976 har en alltför restriktiv utformning. Här framhålls att statsbudgetens
saldo är ett dåligt mått på den ekonomiska politikens inriktning och att
om något saldomått skall användas bör det i stället vara den totala offentliga
sektorns saldo.

Motionärerna framställer i åtta punkter krav på ekonomisk-politiska åtgärder: -

FiU 1975/76:40

1. Vi begärde i vår motion 1975/76:1979 åtgärder för att stimulera näringslivets
investeringar. Genom regeringens förslag om höjda investeringsavdrag
och -bidrag för maskininvesteringar har detta krav delvis tillgodosetts.
Vi anser emellertid att den tidsgräns som satts i regeringsförslaget för det
höjda avdraget - den 31 december 1976 - för levererade investeringsobjekt
bör skjutas till den 31 mars 1977. För många investeringar är tiden fram
till årsskiftet en kort leveranstid. Beställningen skall däremot ha gjorts senast
den 31 december i år.

2. I vår motion i januari begärde vi också att näringslivet skulle ges rätt
till ett avdrag pä 10 procent för byggnadsinvesteringar eller ett motsvarande
investeringsbidrag. Inte minst med tanke på den fortsatta, kraftiga nedgången
av bostadsinvesteringarna är en sådan avdragsrätt motiverad. Företag
som påbörjar investeringar i byggnader eller andra anläggningar senast den
31 december 1976 bör medges rätt till sådant avdrag.

3. Vidare bör i enlighet med vad vi begärde i motionen 1975/76:1979
byggnadsverksamheten stimuleras genom att sanering av äldre fastigheter underlättas
och ett fortsatt småhusbyggande uppmuntras.

4. Kreditpolitiken har stor betydelse för näringslivets möjligheter att
genomföra erforderliga investeringar. Det är nödvändigt att kreditpolitiken
ges en sådan utformning att näringslivets behov av lånekapital tryggas.

5. Ett program mot inflationen måste utarbetas. Möjligheterna att i någon
väsentlig utsträckning komma tillrätta med inflationen under 1976 är begränsade.
Kampen mot inflationen måste i första hand inrikta sig på att
förhindra en fortsatt inflationsutveckling under 1977.

6. Den offentliga sektorns expansion måste begränsas i ett längre perspektiv.
Strävan att effektivisera och rationalisera den offentliga verksamheten måste
ges ökad prioritet. Gjorda utgiftsåtaganden bör överses.

7. En fortsatt skärpning av skattetrycket måste förhindras. Centrala skattepolitiska
mål måste vara att sänka marginalskatterna och att indexreglera
skattesystemet.

8. De mindre och medelstora företagens framtid måste hyggås. Fortsatta
höjningar av arbetsgivaravgifterna måste undvikas. Familjeföretagens speciella
problem i samband med arvsskiften måste underlättas.

I motionen 2558 av herr Hermansson m. fl. (vpk) anförs att ett genomgående
drag i regeringens finanspolitiska dokument har varit ett klasslöst
betraktelsesätt gentemot ekonomin. Regeringen talar inte oriktigt om ekonomin
som om den vore allas angelägenhet men bortser från att det är
enskilda kapital som styr den efter sina profitintressen.

Angående strävandena att öka exporten säger motionärerna att välstånd
skapas i själva produktionen och inte genom exporten. Utrikeshandel är
inte oviktigt men exporten sker nu för att i första hand ge exportkapitalet
mera profiter, för ackumulation i ökad exportproduktion.

Det genomgående i den av regeringen förordade ekonomiska politiken
är, enligt motionärerna, för det första att öka stödet till kapitalisterna, till
de investeringar, vilkas innehåll kapitalisterna bestämmer över, och som
de i huvudsak ändå skulle göra, för det andra att öka arbetskraftens anpassning
till kapitalets behov och för det tredje att lindra något för offren
för den kapitalistiska utslagningen.

FiU 1975/76:40

Förslaget att höja investeringsavdrag och -bidrag förutses av motionärerna
inte leda till någon förändring på sikt av företagens investeringsvolym.

Summan av regeringens sjupunktersprogram för kamp mot inflationen
anses av motionärerna vara sju punkter för omfördelning till kapitalet. Inflationen
och dess bekämpande är en klassfråga. Som exempel på faktorer
och samband som skapar prisstegring och inflation nämns: överackumulation
av kapital och strävan att få hög profitkvot på det ökade kapitalet,
monopolens och särskilt de stora internationella koncernernas makt att höja
priserna, den permanenta militariseringen av ekonomin, växande byråkrati
och övriga improduktiva sektorer, den statsmonopolistiska kapitalismens
ekonomi. Även förväntningar om en fortsatt stark inflation anges spela
in.

Fördelningspolitiskt är inflationen enligt motionärerna ett storkapitalets
medel att till sin fördel omfördela de värden som skapas i samhället. Regeringens
sju punkter bedöms ha samma fördelningspolitiska verkan.

Inflationen anges vara ett uttryck för hela det kapitalistiska systemets
tilltagande kris och den möjliga nedgången i prisstegringstakten sannolikt
bara tillfällig.

För att bryta den nuvarande ekonomiska utvecklingen, som framdeles
anges komma att förorsaka allt större ekonomisk och social otrygghet för
de arbetande, krävs enligt motionärerna en politik som angriper de maktrelationer
och ekonomiska förhållanden som utgör utvecklingens drivkraft.
Det krävs en politik som angriper monopolens makt och banar väg för
en socialistisk planhushållning.

Som viktiga delar i'en sådan politik anges följande sju punkter:

1. En aktiv, solidarisk lönekamp, där olika lönarbetargrupper stödjer varandra
i kampen för bättre löner och arbetsförhållanden, med målsättningen
att öka arbetets andel av produktionsresultatet.

2. En aktiv prispolitik som ingriper mot monopolistisk prissättning genom
prisstopp på alla dagligvaror, åtgärder för hyresstopp osv.

3. En demokratisk skattepolitik, där bördorna lättas för lönarbetarna och
små inkomsttagare genom att beskattningen skärps på stora inkomster, stora
förmögenheter, spekulationsvinster, bolagsvinster, arv och gåvor.

4. En aktiv statlig investerings- och regionalpolitik, som bygger nya basindustrier
med medel ur AP-fonden.

5. En beslutsam kamp för att minska de militära rustningarna och annan
kostnadskrävande onyttig och improduktiv verksamhet.

6. Förstatligande av de stora monopolen - affärsbankerna, stålindustrin,
byggnadsmaterialindustrin osv.

7. En politik av aktiv kamp mot de stora internationella monopolen,
deras spekulation i valutorna och deras strävan att slå under sig allt större
delar av ekonomin.

FiU 1975/76:40

I motionen 453 av herr Johansson i Holmgården m. fl. (c) framhålls det
stora behov som föreligger av en regional uppdelning av redovisningen av
produktionen. Det gäller att på ett enkelt sätt mäta varuströmmarna över
länsgränserna. Motionärerna bedömer att redovisningen av utgifterna för
den statliga förvaltningen, för arbetsmarknadspolitiken, försvaret och skolväsendet
sannolikt på ett enkelt sätt skulle kunna regionaliseras. Detsamma
gäller den varu- och tjänsteproduktion som sker inom de statliga verken.
Av särskilt intresse i det här sammanhanget är SJ och Vattenfall.

Motionärerna erinrar om att Norrbotten svarar för ungefär hälften av Vattenfalls
kraftproduktion, och att Vattenfalls rörelseöverskott, som 1973/74
uppgick till drygt en halv miljard kronor, i sin helhet kan hänföras till
vattenkraftsproduktionen. Överskottet påverkas emellertid av en rad kostnader
som vid en särredovisning i högre grad skulle falla på olje- och kärnkraft.
Motionärerna anser det orimligt att man skönsmässigt skall behöva
försöka fördela administrationskostnader och projekteringskostnader m. m.
på olika kraftkällor och på så sätt söka beräkna vilka överskott som kan
komma från olika delar av verksamheten samt från olika delar av landet.
Genom en större öppenhet från verkens sida skulle faktaunderlaget i den
regionalpolitiska debatten och de regionalpolitiska besluten väsentligen förbättras.

I motionen 1986 av herr Bohman m. fl. (m) begär motionärerna att regeringen
skall utreda och lämna riksdagen förslag till sparstimulanser. Motiveringen
till motionsyrkandet återfinns i motionen 1979. I sistnämnda motion
fastslås att moderata samlingspartiets mål är att genom ett spritt personligt
ägande inom ramen för en bevarad marknadsekonomi befrämja den
personliga friheten. Härför krävs stimulans av det frivilliga, enskilda sparandet.
Motionärerna anger fem sparstimulerande åtgärder som bör införas.

1. Allmänt sparstöd genom premie

Ett generellt sparstimulerande system bör införas, inom vilket staten
genom sparpremier understödjer hushållens sparande på bankkonton, i värdepapper,
i bostäder (småhus och lägenheter) och i vissa försäkringar. Endast
sådant sparande som överstiger viss procentsats av den taxerade inkomsten
bör berättiga till premie. Gränsen bör utesluta huvuddelen av det ordinarie
sparandet från stöd, och det blir hushållets extra sparansträngning som premieras.
Procentsatsen bör anpassas efter familjestorleken. Den stimulerande
effekten blir därigenom maximal, och det är möjligt att låta premien vara
generöst tilltagen utan att den blir alltför betungande för statsfinanserna.

2. Särskilt sparstöd

Det generella sparstödet bör kompletteras med ett särskilt stöd åt hushåll
med låga inkomster och låg förmögenhet. Härskall ingen kvalifikationsgräns
för sparandets storlek gälla, utan premier skall utgå för insättningar på särskilda
bankkonton, som är spärrade under ett begränsat antal år.

FiU 1975/76:40

3. Sparlön

En extra stimulans bör utgå till individuellt lönsparande, som avtalas
mellan arbetsmarknadens parter i samband med löneuppgörelserna. Detta
stöd kan lämpligen ta formen av att en extra avdragsrätt beviljas för arbetsgivarens
lönekostnad i den utsträckning denna motsvaras av "sparlön”.

4. Aktiefonder

Efter utredning bör regeringen förelägga riksdagen förslag om hur nu
befintliga och nytillkommande s. k. aktiefonder skall kunna få bättre arbetsvillkor
och därmed underlätta för breda medborgargrupper att spara aktier.

5. Bostadssparande

Bostadssparande bör berättiga till ett avdrag vid taxeringen från inkomsten
med 50 % av under året sparat belopp som överstiger 2 96 av den taxerade
inkomsten intill ett högsta sparbelopp av 5 000 kr. om året.

I motionen 2045 av herr Fälldin m. fl. (c) poängteras att det tyvärr f. n.
inte finns några förhoppningar om ett samlat grepp angående välfärdsmätningar
i nu pågående utredningsarbete. Den senaste långtidsutredningen
(LU) var likaså mycket kortfattad vad gäller välfärdsproblematiken. Man
redovisar endast en del beräkningar och förutsättningar av betydelse för
välfärdsutvecklingen, t. ex. för arbetslivet, inkomsterna, hälsa, utbildning
och miljö.

Motionärerna anser dock att det borde vara en viktig uppgift för de statliga
långtidsutredningarna att mot bakgrund av den vidgade debatten om välfärdsbegreppet
i varje fall redovisa materielli mätbara samband mellan olika
alternativa handlingslinjer och välfärden.

De alternativ som LU slutligen redovisar bör innehålla beräkningar av
de välfärdspolitiska konsekvenserna, även om dessa inte alltid låter sig relateras
till de ekonomisk-politiska målsättningarna som de f. n. är formulerade.
Regeringen bör mot denna bakgrund ge LU inom finansdepartementets
ekonomiska avdelning direktiv att snarast redovisa och sammanfatta
effekterna av de genomförda kalkylalternativen ur välfardspolitisk synpunkt.
Med sikte på avstämningen av LU under perioden 1975-1980 bör
också en regionalisering av det alternativ som statsmakterna förordar redovisas
för riksdagen.

Motionärerna anser vidare att nationalräkenskapssystemet bör revideras.
Man utesluter visserligen inte att nationalräkenskaperna i sin nuvarande
utformning kan vara till nytta som analysinstrument i konjunkturpolitiken
eller för jämförelser med andra länder. BNP-beräkningarna i Sverige sker
nämligen i enlighet med FN-rekommendationer liksom i många andra länder.
Det hindrar inte att man också i den internationella debatten om BNP
framför tankar på att modifiera BNP "med hänsyn till de uppoffringar produktionen
kräver”. En sådan modifiering med hänsyn till i dag undantagna
tjänster och varor utan marknadspris och rensning från negativa inslag ur

FiU 1975/76:40

välfärdssynpunkt borde vara möjlig att utreda här i anslutning till utvecklingen
av nationalräkenskapsstatistiken med sikte på ett system med regionalräkenskaper.
En sådan utredning bör enligt motionärerna vara brett
parlamentariskt förankrad.

I motionen 2047 av herrar Hyltander (fp) och Carlström (fp) framhålls
att hushållssparande! är centralt för samhällsekonomin och bör uppmuntras.
Realräntan på banksparandet har emellertid under en rad år varit negativ.
För att ge främst småspararna kompensation för penningvärdeförsämringen
kräver motionärerna att någon form av garanti skall utfärdas från statens
sida så att, intill ett visst kapitalbelopp på bankkonto för fysisk person,
den reala räntan aldrig understeg exempelvis 1 eller 2 %. Kapitalbeloppet
kunde lämpligen sättas till två gånger basbeloppet vid det aktuella årsskiftet
för enskild person och till det dubbla för makar.

Utskottet

Den ekonomiska politiken under 1976

Förutsättningar

Enighet råder om att den internationella konjunkturen nu är på väg mot
en klar förbättring efter den djupa nedgången under 1975. Omsvängningen
kom först i USA, där dock konjunkturbilden fortfarande är något splittrad.
Industriinvesteringarna t. ex. har ännu inte uppvisat någon påtaglig ökning.
Förhållandena är likartade i Japan.

I Västeuropa kan en uppgång registreras för Västtyskland och Frankrike
när det gäller främst privat konsumtion men även bostadsbyggande och
offentlig verksamhet. Även här släpar dock återhämtningen i exporten och
industriinvesteringarna efter. Utvecklingen kan förväntas bli långsammare
i Storbritannien och Italien.

Uppgången i flera större OECD-länder bör efter hand komma att påverka
den svenska ekonomiska utvecklingen positivt. Denna påverkan kan dock
dröja till slutet av 1976 eller början av 1977, bl. a. genom att den ekonomiska
uppgången i de stora industriländerna sker från ett läge med mycket lågt
kapacitetsutnyttjande.

Konjunkturen kan även i Sverige förväntas visa ett något ojämnt mönster.
Den ökade internationella efterfrågan kommer i början av konjunkturuppgången
främst att gälla råvaror och halvfabrikat, medan efterfrågan på verkstadsprodukter
ökar först i ett senare skede. Vidare påverkas den svenska
utvecklingen av de stora lager som byggts upp under 1974 och 1975. Avvecklingen
av dessa lager innebär att en uppgång i exporten inte omedelbart
kommer att påverka sysselsättning och produktion. Den svenska ekonomin
kommer därför ännu en tid att präglas av låg aktivitet.

Avmattningen inom industrin under hösten och vintern har efter hand

FiU 1975/76:40

lett till påtagligt minskad takt i sysselsättningsökningen. Samtidigt har företagen
under den gångna lågkonjunkturen av olika orsaker frivilligt valt
att behålla sin arbetskraft i betydligt större utsträckning än tidigare i väntan
på bättre tider. Arbetslösheten har härigenom kommit att koncentreras till
nytillträdande grupper på arbetsmarknaden, dvs. främst ungdomar och kvinnor.

Genom att industrins rekryteringsbehov sannolikt blir ganska litet även
under återstoden av 1976 kommer problemen för ungdomar och nytillträdande
kvinnor att kvarstå. Det föreligger därför ett behov av fortsatta insatser
för att stödja sysselsättningen.

Vid en uppgång i konjunkturen finns uppenbara risker för att regionala
skillnader på arbetsmarknaden ytterligare markeras. Förstärkta insatser för
att upprätthålla regional balans kommer därför att bli nödvändiga.

Redan i samband med behandlingen av finansplanen uttalade riksdagen
att balansen i våra utrikes betalningar successivt bör återställas fram till
1980. För att detta mål skall kunna uppnås fordras en snabb utbyggnad
av produktionskapaciteten, framför allt inom export- och de importkonkurrerande
företagen. I detta perspektiv är den nu mycket markerade nedgången
i industriinvesteringarna särskilt allvarlig. Åtgärder för att hejda
denna utveckling behöver omedelbart sättas in.

En ytterligare förutsättning för att exporten skall få den utveckling som
behövs för att bytesbalansmålet skall uppnås är att den svenska exportindustrins
konkurrenskraft upprätthålls. För detta krävs att pris- och kostnadsutvecklingen
kan bemästras.

Utskottet förordar mot denna bakgrund följande allmänna riktlinjer för
den ekonomiska politiken under 1976.

De sysselsättningspolitiska insatserna bör fullföljas, med bl. a. åtgärder
mot arbetslösheten och särskilda insatser inom delar av landet med mera
allmän undersysselsättning.

De investeringsstödjande åtgärderna måste förstärkas, bl. a. i syfte att
underlätta investeringar inom den mindre företagsamheten.

Åtgärder för att begränsa kostnads- och prisstegringar krävs, bl. a. för
att bevara den svenska industrins internationella konkurrenskraft.

Målet att återställa balansen i utrikes betalningarna inom en femårsperiod
bör stå fast, men inte binda statsmakterna på sådant sätt att inte anpassning
kan ske till den faktiska konjunkturutvecklingen. Kravet på full sysselsättning
får t. ex. inte eftersättas.

Sysselsättningspolitiken

Utskottet har redan framhållit att företagen under den gångna lågkonjunkturen
i högre grad än vid tidigare avmattningsperioder avhållit sig från
avskedanden eller permitteringar. Den ökande andelen deltidsarbetande har
också bidragit till att det funnits behov av att göra nyanställningar.

Som framhålls i motionen 2556 är dock en betydelsefull orsak till den

Fili 1975/76:40

förhållandevis gynnsamma ekonomiska utvecklingen under 1974 och 1975
att statsmakterna fört en annan ekonomisk politik än vid lågkonjunkturen
1971/72. Regeringen har tvingats lägga om politiken i sådan riktning att
breda majoriteter i riksdagen kunnat lägga fast en expansiv ekonomisk politik
med syfte att rädda den fulla sysselsättningen, förbättra offentlig service
och investera i ökad produktionskapacitet. Riktlinjerna för denna politik,
som präglas av en kombination av generella och selektiva åtgärder, har
i hög grad grundats på centerns och folkpartiets förslag och motioner.

De sysselsättningspolitiska insatserna har varit av avgörande betydelse
för att hålla arbetslösheten nere. Riksdag och regering utarbetade i början
av 1975 på initiativ av mittenpartierna en konjunkturpolitisk beredskapsplan.
Sysselsättningspolitiken har därefter i stor utsträckning följt denna plan.

Vid olika tillfällen har regeringen gjort en alltför optimistisk bedömning
av konjunkturutvecklingen. Som en konsekvens av vad som senare visat
sig vara mera realistiska bedömningar har de icke-socialistiska oppositionspartierna
tagit initiativ till och genomdrivit mer omfattande stimulansåtgärder
än vad regeringen har varit beredd till. Dessa har i efterhand visat
sig i hög grad behövliga. Till dessa insatser hör sänkningen av den allmänna
arbetsgivaravgiften inom inre stödområdet under 1976 och förstärkningen
av låneresurserna för de s. k. mellanhandsinstituten, som företrädesvis bedriver
utlåning till mindre och medelstora företag.

Under det senaste halvåret har regeringens politik allt mer kommit att
återgå till mönstret från 1971/72 med en markerad ovillighet att sätta in
stimulansåtgärder av generell karaktär.

Tyngdpunkten i sysselsättningspolitiken har under innevarande år lagts
på selektiva insatser för att hålla tillbaka den omfattande arbetslösheten
bland ungdom och kvinnor. Som en följd därav har antalet sysselsatta i
beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning ökat kraftigt. Ökningen
hänför sig i mycket stor utsträckning till ungdomar under 25 år, som för
närvarande utgör omkring 40 % av de beredskapsarbetande. Omvänt innebär
detta att man har lyckats förhindra en försämrad sysselsättningssituation
bland ungdom genom denna ökning av beredskapsarbetena. Ansträngningarna
att få fler ungdomar sysselsatta på den öppna arbetsmarknaden har
däremot i stort sett blivit resultatlösa.

En annan framträdande förklaring till att sysselsättningen kunnat hållas
på en så hög nivå är den starka ökningen av antalet offentligt anställda
under 1975. Mot bakgrund av de mera långsiktiga perspektiv som utskottet
behandlar senare i betänkandet kan den bedömningen göras att en lika
snabb expansion av den offentliga sektorn inte är möjlig i längden. Någon
större nyrekrytering inom industrin kan inte förväntas inom den närmaste
tiden, eftersom en ökad varuefterfrågan till stor del kan mötas genom förbättrat
kapacitetsutnyttjande och utförsäljning av inneliggande lager. Sammantaget
innebär detta att det blir nödvändigt med fortsatta insatser för
att motverka arbetslöshet bland ungdom och nytillträdande kvinnor. Bl. a.

FiU 1975/76:40

behövs insatser för att bereda arbete åt de ungdomar som i vår lämnar
skolan.

I propositionen påpekas att vi går in i en ny efterfrågekonjunktur med
mindre reserver i fråga om arbetskraften än vid något tidigare liknande
tillfälle, vilket ger oss anledning att ambitiöst ta vara på den arbetskraft
som visar sig vara tillgänglig vid en ökad efterfrågan. Det kvinnliga arbetskraftsutbudet
jämte ungdomen framhålls särskilt. Utskottet delar i och
för sig denna uppfattning, men vill samtidigt peka på att tillgänglig arbetskraft
framför allt står att finna i regioner med mera allmän undersysselsättning.

Det finns en påtaglig risk att det i propositionen uppmärksammade förhållandet
ger upphov till ökade regionala skillnader på arbetsmarknaden.
Det finns redan nu ansatser till att flyttningsrörelserna har ökat i riktning
mot en del större tätorter. Utskottet instämmer i den bedömning som görs
i motionen 2556 att en förstärkning av de regionalpolitiska insatserna kommer
att bli nödvändig för att upprätthålla regional balans.

Investeringspolitiken

Bred enighet råder om nödvändigheten av att upprätthålla industrins investeringar
på en fortsatt hög nivå. I detta syfte har det statliga investeringsstödet
successivt förstärkts. Direkt stöd i form av skatteavdrag och
bidrag lämnas nu bl. a. till produktion på lager, maskininvesteringar och
investeringar i energibesparande syfte. Dessutom har företagen fått vidsträckta
möjligheter att utnyttja sina investeringsfonder samt i förekommande
fall även de särskilda investeringsfonderna och arbetsmiljöfonderna.
Även kreditpolitiken har varit inriktad på att ge förtur för industrins investeringar.

Åtgärderna har dock inte räckt till för att förverkliga den ökning av industriinvesteringarna
på 9-10 procent under 1975, som förutskickades i finansplanen
förra året. De uppgifter som nu finns tillgängliga tyder på att
investeringsuppgången inom industrin förra året stannade vid ca 1 procent.

Efter årsskiftet haren klaruppbromsning skett i investeringsverksamheten
i industrin. Denna utveckling har ett nära samband med det allt lägre kapacitetsutnyttjandet,
den sjunkande lönsamheten och den mycket omfattande
uppbindningen av kapital i lager. Brist på kapital och osäkerhet om
framtiden gör att allt fler investeringsprojekt skjuts på framtiden.

I motioner från centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet
föreslogs i januari, att de investeringsstödjande åtgärderna skulle förstärkas.
Målsättningen var bl. a. att underlätta investeringar inom den mindre företagsamheten.
De förslag som regeringen vid denna tidpunkt lade fram
tog ensidigt sikte på de stora företagen och de statligt ägda företagen. Förslag
om en utvidgad kreditgivning via de s. k. mellanhandsinstituten godtogs
också av riksdagen. Däremot avvisades både kravet på en förstärkning av

FiU 1975/76:40

det generella investeringsstödet genom en höjning av det utgående investeringsavdraget
och det motsvarande bidraget samt förslaget om en kraftig
förstärkning av företagareföreningarnas låneresurser genom en uppräkning
av anslaget till hantverks- och industrilånefonden till 150 milj. kr.

Utskottet anser det värdefullt att regeringen nu har lagt fram förslag beträffande
en förstärkning av investeringsstödet. Samtidigt måste utskottet
konstatera att värdefull tid gått förlorad. Förutsättningarna är nu betydligt
sämre än för två å tre månader sedan att hejda den påbörjade nedgången
i industriinvesteringarna. Även förlängningen av lagerstödet är enligt utskottets
uppfattning en riktig åtgärd.

Propositionens och motionernas förslag i vad avser investeringsavdrag
och -bidrag har remitterats till skatteutskottet. Finansutskottets majoritet
har i yttrande till skatteutskottet anfört bl. a. följande:

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att regeringen nu ändrat sin avvisande
inställning till ytterligare investeringsstimulans. Utskottet biträder
därför förslaget i propositionen. Därutöver behövs emellertid en utvidgning
av stimulansen till att omfatta även näringslivets byggnadsinvesteringar.
Utskottet tillstyrker förslaget om en sådan utvidgning i motionerna 2556
och 2557. Däremot är utskottet inte berett att nu biträda en utsträckning
för avdragens och bidragens giltighetstid till den 31 mars 1977. Vi kan
då vara inne i en konjunkturfas, där det föreligger risk för överhettning.
Utskottet vill dock i sammanhanget understryka vikten av att föreliggande
dispensmöjlighet vid leveranssvårigheter tillämpas generöst.

Utskottet bedömer stimulanseffekten av den avdrags/bidragshöjning som
föreslås i motionen 2559 som ringa. Huruvida en sådan höjning är berättigad
av rättviseskäl torde få ankomma på skatteutskottet att bedöma.

Av vad utskottet tidigare anfört om behovet av förstärkt investeringsstimulans
följer att utskottet ej kan biträda avslagsyrkandet i motionen 2558.

Som framhålls i propositionen är en förutsättning för att industrins investeringsvilja
skall omsättas i faktisk investeringsaktivitet att de finansiella
resurserna finns tillgängliga. I propositionen framhålls vidare att upplåningsbehovet
för industrins del inte skulle komma att öka under innevarande
år trots växande investeringar, eftersom lageruppbyggnaden kraftigt avtar.

Utskottet delar den uppfattning som uttrycks i motionen 2556 att det
föreligger en betydande risk för att konjunkturuppgången dröjer så länge
att någon reell avveckling av lagren inte hinner ske under detta år. För att
fullfölja en aktiv investeringspolitik kommer betydande anspråk att ställas
på upplåning för näringslivets räkning. Det är därför bl. a. angeläget att
de s. k. mellanhandsinstituten utan onödigt dröjsmål erhåller tillräcklig utlåningskapacitet.

I utskottets av riksdagen godkända uttalande rörande kreditpolitiken i
betänkandet FiU 1975/76:20 s. 23 förordas att AB Industrikredit, AB Företagskredit
och AB Lantbrukskredit skall tillföras kapital från AP-fonderna
så att lånekön elimineras. Utskottet vill med instämmande i motionen 2556

FiU 1975/76:40

understryka det angelägna i att detta riksdagsbeslut fullföljs. De tre instituten
bör därvid jämställas i tilldelningen av resurser för finansiering av investeringar
i tillverknings- och förädlingsindustri.

Finansutskottets uttalande i denna fråga innefattade också en rekommendation
att höja ramen för emission av obligationer för Sveriges allmänna
hypoteksbank till 500 milj. kr. för 1976. Sedan riksdagen bifallit finansutskottets
hemställan i dessa frågor har riksdagen på jordbruksutskottets
förslag beslutat anta ett uttalande om att lantbrukets tillgång på krediter
med hänsyn till näringens växande kapitalbehov och eftersatta behov av
investeringar i maskiner och byggnader skulle väsentligt ytterligare utökas.
Enligt uppgifter från landshypoteksorganisationen motsvarar den kö av låneansökningar,
som man för närvarande har, ett belopp om 1,6 miljarder
kr. Mot bakgrund av detta och riksdagens nyligen fattade beslut förefaller
det, som anförs i motionen 2556, befogat att höja den ram för hypoteksbanken
obligationsemissioner som riksdagen tidigare uttalat sig för från
500 milj. kr. till 600 milj. kr. för år 1976. Utskottet tillstyrker bifall till
motionen 2556 moment 4.

Åtgärder mot inflationen

Prisstegringarna inom OECD-området under 1975 uppgick i genomsnitt
till 10 %. Samma siffra gäller för Sverige. Utskottet finner det dock viktigt
att notera att prisstegringstakten nu avtar hos våra största handelspartners,
medan någon sådan tendens inte kunnat registreras för Sveriges del.

Från oppositionshåll har vid flera tillfällen uppmärksammats de icke önskvärda
sociala och fördelningspolitiska konsekvenser som en snabb inflation
för med sig. För att motverka inflationens skadeverkningar för särskilt utsatta
grupper har mittenpartierna föreslagit olika åtgärder. Sålunda har man vid
upprepade tillfällen krävt att barnbidragen värdesäkras. Utredningskrav har
också framställts om utformningen av pensionernas inflationsskydd. Regeringspartiet
har dock visat sig sakna intresse för åtgärder av denna karaktär.

Vid sidan av de nu redovisade effekterna av en snabb inflation vill utskottet
särskilt peka på de allvarliga konsekvenser för företagens relativa
kostnadsläge som prisutvecklingen också medför. De svenska företagens
internationella konkurrenskraft har markant försämrats under 1975 och 1976.

I det konjunkturskede vi nu befinner oss, den inledande fasen i en markerad
uppgång, finns det inslag i ekonomin som är svårbemästrade. Som
utskottet redan framhållit blir konjunkturmönstret inte enhetligt. Inom vissa
sektorer ökar efterfrågan förhållandevis snabbt, vilket kan leda till flaskhalsproblem
och t. o. m. överhettningstendenser. För andra sektorer dröjer
uppsvinget en tid. En sådan situation kan bl. a. medföra en problematisk
avtalsrörelse, där de expansiva sektorerna lätt leder utvecklingen mot lönestegringar
som överstiger det samhällsekonomiska resursutrymmet.

Åtgärder för att bekämpa inflationen bör mot denna bakgrund vara ett

FiU 1975/76:40

framträdande inslag i den ekonomiska politiken både på längre och kortare
sikt. Denna uppfattning kommer också till klart uttryck både i den reviderade
finansplanen och i partimotionerna.

Riksdagen begärde i slutet av förra året att regeringen i anslutning till
den kommande avtalsrörelsen skulle ta initiativ till stabiliseringspolitiska
överläggningar om ett program mot inflationen och åtgärder för att förbättra
bytesbalansen. Till grund för detta beslut låg de stabiliseringspolitiska förslag
som framförts i finansutskottets av en bred riksdagsmajoritet godtagna betänkande
1975/76:16.

Utskottet vill i likhet med vad som anförts i motionerna 2556 och 2557
uttrycka sitt beklagande över att regeringen vid de överläggningar som kom
till stånd i slutet av mars inte var beredd att diskutera de av riksdagen
angivna frågorna i hela deras vidd. Någon stabiliseringspolitisk konferens
i den av riksdagen förordade utformningen har alltså inte kommit till stånd.
Omsorgen om vårt näringslivs konkurrenskraft och därmed om sysselsättningen
hade enligt utskottets mening motiverat ett bättre fullföljande av
riksdagens intentioner.

Regeringen var i stället helt inriktad på att få till stånd en ny skatteöverenskommelse.
Som betonas i motionerna 2556 och 2557 utgör utan
tvekan marginalskatterna och den s. k. automatiken i skattesystemet en
viktig komponent i inflationsproblematiken. Utskottet återkommer till dessa
frågor i avsnittet om den ekonomiska politikens långsiktiga inriktning. Det
råder inga delade meningar om att det behövs nya justeringar i skattesystemet
1977 efter det att arbetet i skatteutredningarna blivit försenat. Enighet
råder nu om att denna fråga bör behandlas i riksdagen i höst.

Sparstimulerande åtgärder

I motionen 1986 föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om utredning
och förslag till stimulans av sparandet i enlighet med i motionen
1979 framförda förslag. Motionärerna anger fem åtgärder som bör vidtas,
nämligen allmänt sparstöd genom premie, särskilt sparstöd, sparlön, bättre
arbetsvillkor för aktiefonder och inkomstskatteavdrag för bostadssparande.

I motionen 2047 föreslås att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag
att värdesäkra realbankräntan för småspararna i enlighet med vad som anförts
i motionen.

I motionen 2556 föreslås att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag
till sparstimulerande åtgärder i syfte att stimulera det enskilda sparandet
i enlighet med vad som anförs i motionen.

I propositionen framhålls att underskottet i bytesbalansen återspeglar det
förhållandet att sparandet inom den svenska ekonomin totalt sett är otillräckligt.
Ett ökat sparande anges i första hand behöva ske inom den offentliga
sektorn, vilket kommer att kräva en starkt restriktiv budgetpolitik.

Utskottet delar uppfattningen att det statliga budgetunderskottet på sikt

FiU 1975/76:40

måste reduceras, vilket kommer att ställa stora anspråk på en stram finanspolitik
under de närmaste åren. För att möjliggöra tillräcklig kapitalbildning
måste emellertid, i enlighet med vad som anförs i motionen 2556,
åtgärder också sättas in för att öka det enskilda sparandet. Regeringen bör
i detta syfte i höst lägga fram förslag till riksdagen beträffande olika sparstimulerande
åtgärder. Möjligheterna att på skilda sätt stimulera ett brett
upplagt banksparande bör därvid i första hand prövas. Utskottet förutsätter
att även de förslag som framförs i motionerna 1986 och 2047 övervägs
i detta sammanhang.

Detta ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker bifall till motionen
2556 moment 2.

Vad utskottet anfört i det föregående innebär att utskottet biträder vad
som framförs i motionen 2556 angående den ekonomiska politiken under 1976.
Liknande synpunkter framförs i motionen 2557.

Den ekonomiska politiken på längre sikt

Utrikesbalans och resursfördelning

I den reviderade finansplanen kommenterar regeringen 1975 års långtidsutrednings
prognoser för den ekonomiska utvecklingen under den närmaste
femårsperioden.

Utredningen konstaterar att vid full sysselsättning och fullt kapacitetsutnyttjande
bestäms tillväxten av arbetskraftens och produktivitetens utveckling.
Eftersom befolkningen i arbetsför ålder vid oförändrad invandring
stagnerar under de närmaste åren blir ökad sysselsättning möjlig endast
om sysselsättningsgraden stiger. För detta krävs att en rad förvärvshinder
undanröjs.

För att målet arbete åt alla skall uppnås, är det enligt utskottets mening
nödvändigt att arbetet med att undanröja förvärvshinder ges hög prioritet.
Detta kräver en bas av regionalpolitiska insatser, vilka också har en stabiliseringspolitisk
motivering.

Utredningen räknar med att tillväxten i ekonomin under de närmaste
fem åren blir 3 % årligen, vilket bygger på antagandet att produktiviteten
ökar i denna takt och att antalet arbetade timmar blir oförändrat.

Den antagna produktivitetsökningen är avsevärt lägre än den som rådde
på 1960-talet. Över hela femårsperioden kan dock enligt utskottets mening

FiU 1975/76:40

t. o. m. en treprocentig årlig produktivitetsökning visa sig bli svår att nå.
Därav följer att också antagandet om tillväxten kan sättas i fråga. Redan
för första året ligger prognosen under 3 % och den annalkande högkonjunkturen
med snabbare tillväxttakt väntas bli tämligen kortvarig. Skulle
antagandet beträffande tillväxten slå fel, blir resultatet självfallet att utrymmet
krymper för ökning av den privata konsumtionen liksom för angelägna
reformer. Det bör anmärkas att prognoserna utgår från oförändrad
skatte- och näringspolitik.

Långtidsutredningens analyser av det tillgängliga resursutrymmet sätter
kravet på ett återställande av balansen i utrikesbetalningarna i centrum.
Under de senaste åren har den svenska ekonomin hållits uppe med hjälp
av kapital upplånat utomlands. Alternativet till ökad skuldsättning i utlandet
hade varit ökad arbetslöshet och minskat välstånd. I det valet har enligt
utskottets mening en ökad upplåning utomlands varit en riktig politik. Sveriges
kreditvärdighet har inte heller blivit allvarligt ansträngd, eftersom bl. a.
lageruppbyggnaden i den svenska industrin samtidigt har varit mycket kraftig.
En successiv återgång till balans i utrikesaffärerna är dock en förutsättning
för att upprätthålla styrkan i den svenska ekonomin. En stark ekonomi
är grunden både för ett samhälle, där människorna kan känna trygghet
och för arbetet på att skapa ett rättvisare samhälle.

Utskottet instämmer sålunda i långtidsutredningens slutsats och den uppfattning
som uttrycks i propositionen och motionerna 2556 och 2557 att
kravet på ett återställande av balansen i utrikesbetalningarna måste vara
en utgångspunkt för den ekonomiska politiken de närmaste åren. Riksdagen
har tidigare uttalat sig för att detta mål i princip bör vara uppnått 1980.
Som utskottet inledningsvis anfört får denna målsättning dock inte innebära
att andra ekonomisk-politiska mål - främst den fulla sysselsättningen -får stå tillbaka. Med målet full sysselsättning eller arbete åt alla är, som
tidigare framhållits, kravet på regional balans nära sammankopplat. Statsmakterna
får med andra ord inte känna sig så bundna av att utrikesbalansmålet
skall vara uppnått vid en viss tidpunkt att inte en anpassning
kan ske till den faktiska konjunkturutvecklingen. Däremot är det under
alla omständigheter ett starkt krav att uppnåendet av detta balansmål inte
skall försvåras genom att den svenska kostnadsutvecklingen försämras i
förhållande till andra länder. Vi kan då riskera att få sysselsättningsproblem
till följd av avsättningssvårigheter för exportindustri och importkonkurrerande
näringar.

I flera remissyttranden över långtidsutredningens betänkande betonas behovet
av att göra en klar skillnad mellan den del av underskottet i bytesbalansen
som kan härledes ur strukturella förändringar och den del som
kan anses vara en naturlig följd av konjunktursituationen. Utskottet delar
denna uppfattning. Det är den förra delen som måste uppmärksammas.
Ett viktigt strukturellt element är de kraftiga höjningarna av priserna på

FiU 1975/76:40

främst olja men också på andra råvaror som genomfördes under 1974. Eftersom
det inte finns någon grund för att anta att oljepriserna kommer att
sänkas, är sparsamhet med energi en av de allra viktigaste åtgärderna för
att på sikt komma till rätta med bytesbalansproblemet. En långsammare
ökningstakt av energiförbrukningen än den nuvarande är sålunda angelägen
också med tanke på vår betalningsbalans.

En annan förändring med direkt effekt på vår betalningssituation visavi
utlandet är de minskade inkomsterna från sjöfarten. Mellan 1974 och 1975
sjönk det s. k. sjöfartsnettot med 1 miljard kronor. En avsevärd del av
underskottet i bytesbalansen beror alltså på denna förändring. Den svenska
handelsflottan intar en strategisk betydelse för vårt ekonomiska oberoende.
Det är därför angeläget att den uppgång i världshandeln som kan förutses
under de närmaste åren också innebär ökade frakter för svenska fartyg.
Den försämrade konkurrenskraften och de aviserade försäljningarna av tonnage
till utländska rederier inger i det sammanhanget oro.

Satsningen på ökade investeringar och ökad export i syfte att återställa
balansen i utrikesaffärema begränsar med nödvändighet utrymmet för konsumtionsökning.
Avvägningen mellan privat och offentlig konsumtion måste
ske med hänsyn både till behovet av angelägna reformer och till kravet
på en rimlig reallöneutveckling för den aktiva befolkningen.

Långtidsutredningen har i sitt betänkande skisserat fyra alternativ till fördelning
av det tillgängliga utrymmet. Två av alternativen innehåller en
generell arbetstidsförkortning. Dessa alternativ tar så stor del av ett redan
knappt utrymme att de enligt både propositionen och motionerna 2556 och
2557 bör uteslutas. Utskottet instämmer i denna bedömning. Det förhållandet
att någon mer betydande generell förkortning av arbetstiden för alla
inte är realistisk under de närmaste åren innebär enligt utskottets mening
å andra sidan att småbarnsföräldrarnas möjligheter till kortare arbetsdag
måste ges förtur.

Av utredningens två övriga alternativ ges i alternativ 1 förtur för privat
konsumtionsökning och i alternativ II förtur för offentlig konsumtionsökning.
Det senare alternativet ger knappast utrymme för en rimlig realinkomstutveckling
för den aktiva delen av befolkningen. Anledningen är att
en betydande del av denna konsumtionsökning kommer att tas i anspråk
av ett växande antal pensionärer och av gruppen nytillträdande på arbetsmarknaden.
Det återstående utrymmet ger knappast förutsättningar för en
rimlig realinkomstutveckling för övriga grupper. Kompletteringspropositionen
och motionerna 2556 och 2557 visaratt det råder enighet i bedömningen
att detta skulle kunna skapa svåra motsättningar på arbetsmarknaden, ge
upphov till konflikter och påskynda inflationen.

Som framhålls i propositionen och motionen 2556 ger långtidsutredningens
alternativ I, med betoning på den privata konsumtionen, å andra sidan
inte tillräckligt utrymme för de mest angelägna reformerna inom åldringsvård
och barnomsorg. Det är enligt utskottets mening uteslutet att eftersätta

3 Riksdagen 1975/76. 5 sami Nr 40

FiU 1975/76:40

dessa grupper därför att ekonomin blir kärv. Den offentliga konsumtionsökningen
måste därför kännetecknas av en stark koncentration av möjliga
reformer till dessa båda områden och i övrigt av en betydande återhållsamhet
med nya åtaganden. Alla möjligheter till besparingar inom den offentliga
sektorn måste ges hög prioritet.

Utskottet delar sålunda den uppfattning som kommer till uttryck både
i propositionen och motionen 2556 att avvägningen mellan offentlig och
privat konsumtionsökning måste ske med stor omsorg. De erforderliga begränsningarna
måste bäras solidariskt av alla grupper i samhället.

Utskottet vill också betona att avvägningen mellan offentlig och privat
konsumtionsökning självfallet inte kan ske i form av ett val mellan renodlade
alternativ av det slag långtidsutredningen presenterat. Alternativen skall
följaktligen enligt utskottets mening ses som räkneexempel, som kräver
en närmare analys och diskussion av målen för att kunna ge vägledning
för långsiktiga politiska beslut.

Finanspolitiken

Den slutsats som genomgående dras både i propositionen och i motionerna
av långtidsutredningens överväganden beträffande de statliga finanserna är
att budgetpolitiken under de närmaste åren måste präglas av stark
restriktivitet. Målsättningen att åstadkomma balans i utrikesaffärerna år 1980
ställer med nödvändighet krav på att statens budgetpolitik inriktas på att
fram till dess bringa ned det nuvarande stora budgetunderskottet. Redan
detta förhållande fordrar en stram finanspolitik.

Till detta kommer att ett förhållandevis stort utrymme redan är intecknat
genom tidigare beslutade åtaganden. Till de reformer som kommer att dra
stora kostnader under de närmaste åren hör bl. a. de beslutade förbättringarna
för pensionärerna. Dessutom ökar pensionärerna i antal. Redan de konsumtionsutgifter
som finns upptagna i långtidsbudgeten och som enbart
avser bundna åtaganden överstiger vad som har förutsetts för statlig konsumtion
i långtidsutredningens högre alternativ för offentlig konsumtion.

Som framgått av det föregående delar utskottet den uppfattning som kommer
till uttryck både i propositionen och i motionerna att det utrymme
som kommer att stå till förfogande för att bygga ut statens och kommunernas
verksamhet i första hand måste utnyttjas för att förbättra servicen och vården
för barn och gamla och för att i övrigt förbättra barnfamiljernas förhållanden.
Hit hör bl. a. den utbyggnad av barnomsorgen, som riksdagen redan dragit
upp riktlinjer för, samt en utbyggnad av långtidsvården.

I motionerna 2556 och 2557 anges också en skattereform som tar sikte
på att mildra de höga marginalskatterna som en förutsättning för att på
sikt behålla styrkan i den svenska ekonomin. Ett inflationsskydd av skatteskalorna
skulle enligt motionärernas uppfattning undanröja de problem.

Fil) 1975/76:40

som hänger samman med de automatiska skatteskärpningarna vid inflation.
Utskottet delar dessa bedömningar.

Beträffande möjligheterna att företa sänkningar av det totala skattetrycket
redovisas däremot delvis olika ståndpunkter i propositionen och motion
2556 å ena sidan samt motion 2557 å den andra. Enligt propositionen och
motion 2556 kan inte löften om sänkningar av de samlade skatterna förenas
med ansvarsfull ekonomisk politik och med den omsorg som måste prägla
vårt samhälle. I motion 2557 anges däremot sänkningar av det totala skattetrycket
och begränsningar av den offentliga sektorns expansion som förutsättningar
för att balansen i den svenska utrikeshandeln skall kunna återställas
och för att normalinkomsttagare under de närmaste åren skall få
någon standardförbättring.

De grundläggande förutsättningar för den statliga budgetpolitiken, som
har redovisats i bl. a. långtidsutredningen och i propositionen, visar enligt
utskottets uppfattning med all tydlighet svårigheterna att förena sänkningar
av det totala skattetrycket med en upprätthållen social standard för barn
och gamla av den omfattning som vi hittills vant oss vid. Än mindre kan
en sådan målsättning förenas med en förbättring av de sociala förhållandena
för barn och gamla, bl. a. i form av en indexreglering av barnbidragen. Däremot
kan utskottet instämma i de uttalanden som görs i motionen 2557
om nödvändigheten av att skapa förutsättningar för en fortsatt tillväxt i
det svenska samhället så att nya resurser skapas som kan användas bl. a.
till det sociala reformarbetet. Utskottet instämmer också i uttalandena om
behovet av effektiviseringar och rationaliseringar inom den offentliga sektorn.

Sysselsättnings- och regionalpolitiken

Såväl ett återställande av balansen i utrikesaffärerna som en varaktig skattereform
är förutsättningar för att på sikt upprätthålla målet om full sysselsättning.
Innebörden av det målet måste vara att alla som söker sig ut
på arbetsmarknaden skall kunna anvisas ett tryggt och meningsfullt arbete.

Om detta skall lyckas måste, som utskottet redan framhållit, en rad hinder
undanröjas, som nu står i vägen för människor som önskar förvärvsarbeta.
Den grundläggande förutsättningen är emellertid att fler arbetstillfällen kommer
till.

Vidare måste de regionala skillnaderna i sysselsättningsgrad jämnas ut.
En ny inflyttningsvåg mot storstadsområdena måste förhindras. Det förutsätter
en aktiv konjunkturpolitik, som jämnar ut skillnaderna i efterfrågan
på arbetskraft mellan konjunktursvängningarna och en näringspolitik som
tillvaratar expansionskraften i hela näringslivet. En väsentlig del i en sådan
näringspolitik är en utbyggd regionalpolitik. Utskottet vill i detta sammanhang
betona vikten av att berörda kommuner aktivt verkar för att möjliggöra
ett bostadsbyggande av sådant slag som bostad skonsumenterna föredrar för

FiU 1975/76:40

att främja boende och därmed skattebetalning inom den kommun där förvärvskällan
är belägen.

Riksdagen får anledning att ingående diskutera de här aktuella frågorna
i samband med behandlingen av den proposition om sysselsättnings- och
regionalpolitiken som regeringen lägger fram i dagarna (propositionen
1975/76:211).

Investerings- och näringspolitiken

Industrins investeringar måste även i det längre perspektivet få en framskjuten
plats. Långtidsutredningen har bedömt att en ökning av industrins
investeringar med 5-6 % per år är nödvändig för att nå bytesbalans- och
sysselsättningsmålen. Utskottet finner det mot den bakgrunden allvarligt
att industrins investeringar 1976 endast beräknas öka med 1 %. Som utskottet
redan påpekat fanns motionsförslag från oppositionspartierna om
bättre stimulanser till investeringarna redan i januari, som dock regeringspartiet
motsatte sig. När regeringen nu godtar dessa förslag har viktig tid
försuttits i arbetet med att bygga ut vår produktionskapacitet. Effekten härav
kan sägas vara att bytesbalansmålet alldeles i onödan har skjutits en bit
framåt i tiden. Investeringsstimulanser insatta på ett tidigare stadium skulle
dessutom ha medverkat till att hålla tillbaka arbetslösheten. Uppgången
av arbetslösheten i april visar att åtgärderna borde ha satts in tidigare.

En förstärkning av näringslivets konkurrenskraft måste ta sikte på att
bygga ut exportindustrin men också gälla de företag som möter skärpt konkurrens
på den svenska marknaden från utländska företag. Näringspolitiken
måste därför, som framhålls både i propositionen och motionen 2556, inriktas
på att tillvarata expansionskraften i alla typer av företag, stora och små,
enskilda såväl som kooperativa och statliga.

Näringspolitiken måste också enligt utskottets mening befrias från hot
om förstatligande av hela branscher enbart av dogmatiska skäl. Det är självfallet
inte ägnat att öka intresset för vare sig expansion eller ökade investeringar.
Staten skall ange villkoren för verksamheten men inte styra företagen
inifrån. Ett system med statliga styrelserepresentanter i industriföretagens
styrelser måste därför avvisas. Det är enligt utskottets mening
de anställda som i kraft av sin anställning skall ha ökat medbestämmande.

Näringspolitiken bör i stället inriktas på att öka mångfalden och bekämpa
maktkoncentrationen. Som anförs i motionerna 2556 och 2557 förutsätter
detta ett bättre arbetsklimat för de många mindre företagen.

Utskottet ställer sig i allt väsentligt bakom de förslag till förbättrat arbetsklimat
för de mindre och medelstora företagen som förs fram i motionerna.
Detta innebär bl. a. att näringspolitiken på sikt utformas så
-att nyetableringar stödjas mer än för närvarande,

- att den allmänna arbetsgivaravgiften differentieras till förmån för mindre
företag,

Fil) 1975/76:40

- att skattereglerna ändras så att generationsskiften inom familjeföretag
underlättas,

- att uppkomsten av monopol och karteller motverkas genom skärpt lagstiftning
på detta område.

Med instämmande i vad som anförts beträffande den mindre och medelstora
företagsamhetens villkor i motionen 2556 tillstyrker utskottet bifall
till motionen 2557, moment 6.

Vad utskottet sålunda anfört beträffande den ekonomiska politiken på längre
sikt innebär att utskottet biträder vad som sägs härom i motionen 2556.
I vissa delar framförs likartade synpunkter på denna politik i motionen

2557.

Utskottet kan emellertid inte dela den syn på främst den offentliga sektorns
begränsning och möjligheterna att sänka det totala skattetrycket, som
motionen 2557 ger uttryck åt. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen
2557 moment 5.

I motionen 2558 anförs bl. a. att inflationen nu är ett uttryck för hela
det kapitalistiska systemets tilltagande kris. 1 sju punkter tas upp inslag
i en politik som enligt motionärerna är nödvändig om den nuvarande utvecklingen
mot en djupnande allmän kris skall brytas.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat motioner med liknande
innehåll. Vad motionärerna denna gång anfört har inte givit utskottet anledning
till något ändrat ställningstagande. Utskottet avstyrker följaktligen
bifall till motionen 2558 moment 2.

Särskilda frågor

Långtidsbudgeten

Utformningen av långtidsbudgeten tas upp såväl i motionen 2556 som
i motionen 2557. I motionen 2556 framhålls bl. a. att det känns som en
allvarlig brist att det inte finns någon statlig långtidsbudget i egentlig mening
i Sverige. Den nuvarande långtidsbudgeten är till sin karaktär varken prognos,
plan eller program. Den utgör en beräkning av de statsfinansiella konsekvenserna
på några års sikt av redan fattade beslut och gjorda åtaganden.
Motionärerna anser att den i fortsättningen bör få formen av en femårig
rambudget, som revideras vart tredje år. I motionen 2557 påpekas bl. a.
att inkomstredovisningen varit mera utförlig tidigare. Motionärerna anser
att det bör ske en redovisning av både statens beräknade utgifter och dess
inkomster till fasta och löpande priser för den aktuella perioden.

Utskottet anser att en konsekvensberäkning av fattade beslut och gjorda
åtaganden för en femårsperiod på det sätt långtidsbudgetarna var utformade
t. o. m. 1974 är av värde som beslutsunderlag. Därutöver är det dock angeläget
att en utbyggnad successivt kommer till stånd. Långtidsbudgeten
skall bl. a. kunna ligga till grund för den prioritering som är nödvändig

FiU 1975/76:40

mellan olika krav på nya reformer och gamla åtaganden. Detta förutsätter
utförligare inkomstberäkningar för hela den aktuella perioden men också
analyser av den statsfinansiella utvecklingen i stort. En sådan långtidsbudget
skapar förutsättningar för att föra en allsidig diskussion om olika utgiftsalternativ
och fyller därmed inte bara en ekonomisk uppgift utan har också
en viktig demokratisk funktion.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om det uttalande om en modernisering
av budgettekniken som riksdagen gjorde förra året (FiU 1975:1,
rskr 30). Arbetet med att få till stånd en mera omfattande långtidsbudget
bör lämpligen bedrivas som ett led i denna modernisering av budgettekniken
i stort.

Långtidsutredningarnas metodik, m. m.

Vissa inslag i långtidsutredningarnas metodik berörs i två under den allmänna
motionstiden väckta motioner. Motionen 2045 tar sikte på att få
fram mera omfattande analyser av olika välfärdsproblem som ett led i långtidsutredningarna.
Motionärerna anser bl. a. att det bör lämnas en redovisning
och sammanfattning av de välfärdspolitiska effekterna av de i 1975
års långtidsutredning genomförda kalkylalternativen. Vidare begärs en
”regionalisering” av det slutgiltigt förordade alternativet i 1975 års långtidsutredning
senast i samband med den avstämning som väntas ske i vanlig
ordning under perioden 1975-1980. Motionärerna begär också en modifierad
och rensad BNP-beräkning vid sidan av den traditionella. I motionen 453
hemställs att statliga myndigheter skall lämna en redovisning av sin verksamhet
på regional bas samt att länsstyrelser, landsting och kommuner skall
ges förbättrad insyn i de statliga myndigheternas och affärsverkens räkenskaper.

Utskottet konstaterar att 1975 års långtidsutredning har behandlat de välfärdspolitiska
problem som tas upp i motionen 2045 relativt kortfattat och
fristående från analyserna i övrigt. Utredningen är själv medveten om dessa
svagheter men anser att det varit nödvändigt att begränsa arbetet av bl. a.
rent praktiska skäl.

Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att de välfärdspolitiska analyserna
kan få större utrymme i kommande långtidsutredningar och integreras
i arbetet i övrigt. Som betonas både i motionen 2045 och motionen
453 finns det också ett starkt behov av en längre gående redovisning av
bl. a. långtidsutredningens material på regional bas. Det är önskvärt att dessa
synpunkter beaktas redan i samband med en eventuell avstämning av 1975
års långtidsutredning under den aktuella perioden.

Då det gäller frågan om förbättrad insyn i de statliga myndigheternas
och affärsverkens ekonomiska förhållanden förutsätter utskottet att denna
fråga i viss utsträckning kommer att beaktas vid kommande
länsdemokratiska och kommunaldemokratiska reformer. Det är önskvärt

Fili 1975/76:40

att inte minst de statliga företagen, inklusive affärsverken, försöker ge bättre
möjligheter att bedöma verksamheten inom en viss region inom ramen
för traditionella redovisningsmetoder.

Vad utskottet här anfört beträffande utformningen av långtidsbudgeten
samt beträffande långtidsutredningars metodik i anledning av motionerna
2556 moment 3, 2557 moment 4, 2045 samt 453 bör riksdagen ge regeringen
till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kreditkapaciteten i mellanliandsinstituten och Sveriges
allmänna hypoteksbank att riksdagen med bifall till motionen
1975/76:2556 moment 4 som sin mening ger regeringen och
fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande spatstimulerande åtgärder att riksdagen med bifall
till motionen 1975/76:2556 moment 2 samt med anledning
av motionerna 1975/76:1986 och 1975/76:2047 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken på längre
sikt såvitt avser finanspolitiken att riksdagen avslår motionen
1975/76:2557 moment 5 i denna del,

4. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1975/76:150 moment 1 och motionen 1975/76:2557
moment 1 och moment 5 i denna del samt med avslag på
motionen 1975/76:2558 moment 2 bifaller motionen
1975/76:2556 moment 5 och motionen 1975/76:2557 moment
6 och med godkännande av vad utskottet anfört som sin mening
ger regeringen detta till känna,

5. beträffande utformningen av långtidsbudgeten att riksdagen med
bifall till motionen 1975/76:2556 moment 3 och med anledning
av motionen 1975/76:2557 moment 4 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande välfardspolitiska effekter vid beräkningen av bruttonationalprodukten
m. m. och regionaliserad redovisning av statlig
verksamhet m. m. att riksdagen med anledning av motionerna
1975/76:2045 och 1975/76:453 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 25 maj 1976

På finansutskottets vägnar

NILS G. ÅSLING

FiU 1975/76:40

Närvarande: herrar Åsling (c), Ekström (s), Burenstam Linder (m), Knut
Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Löfgren (fp), Larsson i Karlskoga
(s), Fågelsbo (c), Jansson (s). Söderström (m), Pettersson i Malmö (s), Hermansson
(vpk), Wirtén (fp), Elmstedt (c) och Rämgård (c).

Reservationer

Reservation 1 beträffande kreditkapaciteten i mellanhandsinstituten och Sveriges
allmänna hypoteksbank - i vad avser hemställan under 1 - av herrar Ekström
(s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s),
Jansson (s), Pettersson i Malmö (s) och Hermansson (vpk) som anser att
utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande kreditkapaciteten i mellanhandsinstituten och Sveriges
allmänna hypoteksbank att riksdagen avslår motionen
1975/76:2556 moment 4,

Reservation 2 beträffande kreditkapaciteten i mellanhandsinstituten och Sveriges
allmänna hypoteksbank - i vad avser utskottets motivering

A. av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s).
Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s) och Pettersson i Malmö (s) som - under
förutsättning av bifall till reservationen 1 - anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 28 börjar med ”Sorn framhålls” och på s. 29 slutar
med ”motionen 2556 moment 4” bort ha följande lydelse:

I motionen 2556 framhåller motionärerna det angelägna i att AB Industrikredit,
AB Företagskredit och AB Lantbrukskredit i enlighet med finansutskottets
av riksdagen godkända uttalande utan onödigt dröjsmål skall
tillföras kapital från AP-fonderna så att lånekön elimineras. I samma motion
föreslås även att ramen för emission av obligationer för Sveriges allmänna
hypoteksbank höjs från 500 till 600 milj. kr. för 1976.

I reservation 2 till finansutskottets betänkande FiU 1975/76:20 framhålls
att lånekön hos dessa institut kraftigt minskat under 1975 och i dagsläget
närmat sig den storlek som är oundviklig med hänsyn till helt normala
handläggningstider för ärendenas avgörande. Instituten har under senare
delen av 1975 och första delen av 1976 tillförts medel från bl. a. AP-fonden
i en takt som i stort sett svarat mot lånekundernas avlyft. Att det fortfarande
finns en viss del beviljade men ännu ej avlyfta lån sammanhänger - förutom
med i processen helt normala fördröjningar - också med att den nuvarande
relativt betydande skillnaden mellan den långa och den korta räntan inte
på samma sätt som tidigare motiverar låntagarna att lyfta av de korta krediterna.

De institut som är specialiserade på de mindre och medelstora företagens
kapitalförsörjning har intagit en gynnad ställning på den svenska kapitalmarknaden
under senare tid. Medan de totala kapitalmarknadsplaceringarna
ökade med drygt 25 % under 1975 ökade utlåningen från dessa institut
med 35 % och allmänna hypoteksbankens med hela 70 96. De mindre och

FiU 1975/76:40

medelstora företagen har även erhållit krediter från Sveriges Investeringsbank
i en omfattning som klart överstiger deras andel av de industriella
investeringarna.

Första, andra och tredje fondstyrelserna för den allmänna pensionsfonden
har i skrivelse den 12 maj 1976 till riksdagens finansutskott framhållit att
styrelserna vid fullgörandet av uppdraget att förvalta allmänna pensionsfonden,
som rättesnöre endast äger ha det placeringsreglemente i vilket
styrelsernas kompetens och ansvar klart anges.

Fondstyrelserna tillägger samtidigt att de tillmäter kreditgivningen till
de mindre och medelstora företagen stor vikt. Enligt skrivelsen kommer
fondstyrelserna självfallet även i fortsättningen att eftersträva att medverka
till att tillgodose dessa företags långsiktiga kreditbehov. Fondstyrelserna
framhåller emellertid också att man inom ramen för den kreditgivningskapacitet
som står till buds har att avväga behoven från denna sektor i
förhållande till de behov som representeras av staten, kommunerna, bostadssektorn
samt näringslivet i övrigt.

1 tillägg härtill vill utskottet även framhålla att AP-fonden ingalunda
är den ende placeraren på den här ifrågavarande marknaden. Tvärtom har
en rad andra institutioner ett placeringsbehov som bl. a. kan kanaliseras
till dessa ifrågavarande mellanhandsinstitut.

De industrifmansierande mellanhandsinstituten har alltså i enlighet med
de riktlinjer som gällt för kreditpolitiken under 1975 uppnått en mycket
kraftig ökning av sin utlåningskapacitet. Denna utveckling har fortsatt under
1976. Beträffande Sveriges allmänna hypoteksbank vill utskottet framhålla
att banken under 1975 hade en också i jämförelse med den allmänna utvecklingen
på kreditmarknaden utomordentligt snabb utlåningsökning. Mot
bakgrund av tendenserna på kapitalmarknaden och den faktiska upplåningsökningen
hittills i år finns det anledning räkna med att de ifrågavarande
lånebehoven kommer att bli väl tillgodosedda också under 1976. Några ytterligare
uttalanden från utskottets sida om här berörda institut synes därför
i rådande läge inte vara påkallade.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka det principiellt olämpliga
i att ge preciserade rekommendationer rörande enskilda kreditinstitut. Ett
fastställande av en fixerad ram för emissioner av ett visst instituts obligationer
innebär en låsning av kreditpolitiken som försvårar och om den
utvidgas omöjliggör den anpassning av politiken som måste kunna ske för
att möta förändringar i konjunkturläget. Att vidare som riktlinje ange att
låneköer inte skall uppstå hos visst eller vissa institut, skulle egentligen
innebära att alla mot sådana institut riktade låneanspråk skall tillgodoses.
En sådan politik skulle kunna medföra en helt okontrollerad kreditexpansion
genom att låntagare i växande utsträckning söker sig till de prioriterade
instituten. 1 sina yttersta konsekvenser innebär en sådan inriktning av politiken
att det för de kreditpolitiska myndigheterna inte återstår annat än
att ensidigt lita till räntevapnet. För att hålla tillbaka en alltför kraftig kreditefterfrågan
måste räntenivån höjas, något som kan få helt andra effekter

FiU 1975/76:40

på kreditfördelningen än den sorn motionärerna avsett.

Riksbanken och riksbanksfullmäktige bör inom ramen för de allmänna
riktlinjer som av riksdagen fastställts för den ekonomiska politiken garanteras
en rörelsefrihet vid utformningen av sin del av denna politik. Utformningen
av politiken måste under fullmäktiges ansvar ske under ständigt
hänsynstagande till de föränderliga betingelserna för utvecklingen av den
svenska och den internationella ekonomin.

Utskottet avstyrker således bifall till motionen 1975/76:2556 moment 4.

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till reservationen
1 - anser att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar
med ”Utskottet delar” och på s. 29 slutar med ”2556 moment 4” bort
ha följande lydelse:

I motionen 2556 föreslås att ramen för hypoteksbanken obligationsemissioner
bör höjas till 600 miljoner kronor. Vidare förordas att de s. k.
mellanhandsinstituten skall erhålla en ökad utlåningskapacitet. Utskottet
anser icke motionens krav väl grundade och avstyrker motionen i denna
del.

Reservation 3 beträffande sparstimulerande åtgärder - i vad avser hemställan
under 2 - av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén
(s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s), Pettersson i Malmö (s) och Hermansson
(vpk), som anser att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:

2. beträffande sparstimulerande åtgärder att riksdagen avslår motionerna
1975/76:1986, 1975/76:2047 samt 1975/76:2556 moment
2,

Reservation 4 beträffande sparstimulerande åtgärder - i vad avser utskottets
motivering -

A. av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s),
Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s) och Pettersson i Malmö (s) - som under
förutsättning av bifall till reservationen 3 - anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 30 börjar med ”Utskottet delar” och på s. 31 slutar
med ”motionen 2556 moment 2” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen att det statliga budgetunderskottet på sikt
måste reduceras, vilket kommer att ställa stora anspråk på en stram finanspolitik
under de närmaste åren. Att lägga ansvaret för ett ökat finansiellt
sparande på näringslivet låter sig svårligen förenas med den förutsedda och
eftersträvade investeringsexpansionen. Tvärtom kan man inte utesluta att
näringslivets självfinansiering ytterligare sjunker något. Vidare har hushållens
sparande i dag nått en exceptionellt hög nivå, inemot 10 96. I ett läge
där den privata sektorn måste växa i långsammare takt än under de senaste

FiU 1975/76:40

åren verkar därför en ökning av hushållens sparkvot mindre sannolik. I
absoluta tal kan man dock förutsätta att hushållens sparande fortsätter att
öka. Bidragande härtill är bl. a. den höjning av den skattefria gränsen för
ränteinkomster som för inte så länge sedan beslutats av riksdagen. Den
nu allt långsammare prisstegringstakten kommer även på sikt att medföra
en förbättrad real räntabilitet på bankinsättningar. Den kraftigt ökade avkastningen
på obligationerna gör även dessa till ett mera attraktivt placeringsalternativ
för hushållssektorn.

Genom dessa olika åtgärder synes man ha anledning räkna med att hushållssektorn
även i fortsättningen kommer att lämna sitt bidrag till det samlade
sparandet i vårt land. Mot denna bakgrund föreslår utskottet att de
i motionerna framförda förslagen om sparstimulerande åtgärder avslås.

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till reservationen
3 - anser att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar
med ”1 motionen 1986” och på s. 31 slutar med ”motionen 2557” bort
ha följande lydelse:

I motionerna 1986, 2047 och 2556 diskuteras olika sätt att stimulera det
”enskilda sparandet”. Denna term står egentligen för att man vill öka tillgången
på penningkapital för det kapitalistiska näringslivet. S. k. sparstimulerande
åtgärder gynnar främst dem som har råd att spara mycket, dvs.
som har råd att avsätta stora tillgångar som reserver. I motionernas förlängning
ligger ett värnande om det spekulativa sparandet. Detta är enligt
utskottet ingen godtagbar politik.

Det sparande som de lönarbetande och de med låga inkomster har råd
med syftar till framtida konsumtion och till ekonomisk trygghet för kommande
eventualiteter. Värdet av dessa sparmedel säkras bara genom en
aktiv kamp mot inflationen och de samhällskrafter som åstadkommer denna:
monopol och spekulation. Det sagda innebär att utskottet avstyrker de förslag
som förs fram i motionerna 1986 och 2047 samt i motion 2556 moment

Reservation 5 beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken på längre
sikt såvitt avser finanspolitiken - i vad avser hemställan under 3 - av herrar
Burenstam Linder (m) och Söderström (m) som anser att utskottets hemställan
under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken pä längre sikt
såvitt avser finanspolitiken att riksdagen med bifall till motionen
1975/76:2557 moment 5 i denna del som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

Reservation 6 beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken på längre
sikt såvitt avser finanspolitiken - i vad avser utskottets motivering -

FiU 1975/76:40

A. av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson
i Karlskoga (s), Jansson (s) och Pettersson i Malmö (s) som - under
förutsättning av bifall till utskottets hemställan under 3 - anser att den
del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”1 motionerna 2556”
och på s. 35 slutar med ”offentliga sektorn” bort ha följande lydelse:

Flera statliga utredningar arbetar f. n. med frågorna rörande den framtida
skattepolitiken. Företagsskatteberedningen har enligt sina omfattande direktiv
att som en huvudfråga ta ställning till huruvida avvägningen mellan
skatt på redovisad nettovinst och skatteförmånerna vid avskrivnings- och
nedskrivningsregler ger önskat resultat ur olika synpunkter, främst stabiliseringspolitiska,
tillväxtpolitiska och fördelningspolitiska. Inom 1972 års
skatteutredning sker en bred kartläggning av olika aspekter på skatte- och
avgiftssystemet. En grundläggande utgångspunkt för utredningens arbete
är att beskattningen skall medverka till att åstadkomma en jämnare real
inkomstfördelning och standardutveckling medborgarna emellan. Principerna
om en progressiv statsskatt måste därför bibehållas och de marginalskatteeffekter
som därav föranleds speglar den grundläggande tanken om
beskattning efter bärkraft. Bland de problem som utredningen har att belysa
inom den angivna ramen för dess verksamhet hör bl. a. den inverkan som
prisutvecklingen får på beskattningens fördelningspolitiska målsättningar.

Den kommunalekonomiska utredningen har att belysa en rad problem
inom den kommunala sektorn bl. a. olika frågor som har anknytning till
den kommunala skatteutvecklingen och möjligheterna att begränsa denna.
Ett flertal av de skatteproblem som behandlas i motionerna 2556 och 2557
kommer att successivt få sin belysning genom dessa utredningar. Enligt
utskottets mening bör man därför avvakta resultatet av det nu pågående
utredningsarbetet innan några uttalanden om den långsiktiga inriktningen
av skattepolitiken görs.

Beträffande möjligheterna att företa sänkningar av det totala skattetrycket
redovisas olika ståndpunkter i propositionen och motion 2556 å den ena
sidan samt motion 2557 å den andra. Enligt propositionen och motion 2556
kan inte löften om sänkningar av de samlade skatterna förenas med ansvarsfull
ekonomisk politik och med den omsorg som måste prägla vårt
samhälle. I motion 2557 anges däremot sänkningar av det totala skattetrycket
och begränsningar av den offentliga sektorns expansion som förutsättningar
för att balansen i den svenska utrikeshandeln skall kunna återställas och
för att normalinkomsttagare under de närmaste åren skall få någon standardförbättring.

De grundläggande förutsättningarna för den statliga budgetpolitiken, som
har redovisats i bl. a. långtidsutredningen och i propositionen, visar enligt
utskottets uppfattning med all tydlighet svårigheterna att förena sänkningar
av det totala skattetrycket med en upprätthållen social standard för bl. a.
barn och gamla av den omfattning som vi hittills vant oss vid. Än mindre
kan en sådan målsättning förenas med en förbättring av de sociala förhållandena
för barn och gamla.

FiU 1975/76:40

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till utskottets
hemställan under 3 - anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ”Finanspolitiken"
och på s. 35 slutar med ”offentliga sektorn” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Utskottet
kan” och slutar med ”2557 moment 5” bort utgå.

C. av herrar Burenstam Linder (m) och Söderström (m) som - under förutsättning
av bifall till reservationen 5 - anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”Beträffande
möjligheterna” och slutar med ”offentliga sektorn” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framhålles i motion 2557 att en
förutsättning för en stabil ekonomisk utveckling är att den offentliga sektorns
ökningstakt begränsas. Det inte minst viktiga motivet för en återhållsamhet
är behovet av en verklig skattereform, innebärande en sänkning av de orimligt
höga marginalskatterna. Dessa är inflationsdrivande, vilket försämrar
vårt kostnadsläge och gör det svårare att nå balans också i betalningarna
med utlandet. Automatiska skattehöjningar genom inflationen kan inte heller
godtas. Skatteskalorna måste därför inflationsskyddas. Av dessa anledningar
är det viktigt att ta tillvara möjligheterna att effektivisera den offentliga
sektorns verksamhet. Är man återhållsam med nya utgiftsåtaganden
ger de årliga ökningar av statens inkomster, som den ekonomiska tillväxten
skapar, utrymme för att genomföra de skattepolitiska förslag moderata samlingspartiet
framfört.

Den ekonomiska politiken och - som ett led i denna - skattepolitiken
måste vara så utformad att vi får en fortsatt ekonomisk tillväxt. Utskottet
vill understryka att en skattepolitik, som hejdar ökningarna av det samlade
skattetrycket, inte innebär att det allmännas skatteinkomster behöver minska.
Med en gynnsammare ekonomisk utveckling kan det allmännas skatteinkomster
öka under det att en dålig ekonomisk politik, som hämmar
de välståndsbildande krafterna starkt begränsar det allmännas resurser. Verkligt
reformfientlig är en politik som motverkar fortsatt ekonomisk utveckling.

Utskottet anser självfallet att gjorda utfästelser skall fullföljas. En ekonomisk
politik och skattepolitik som ger ekonomisk stabilitet ökar förutsättningarna
för att framtida åtaganden verkligen kan fullföljas. Nya resurser
behöver också skapas för att vidtaga viktiga reformer. Den äldre generationen
har byggt upp vårt välstånd och bör få del av frukterna därav.

Eftersatta områden ställer krav på resurser. Ett sådant är långtidssjukvården.
En förbättrad familjepolitik, som ger föräldrarna vidgad valfrihet att
utforma vården av barnen som de anser bäst, ställer också krav på nya
resurser.

FiU 1975/76:40

dels den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Utskottet
kan” och slutar med ”2557 moment 5” bort ha följande lydelse:
Utskottet tillstyrker bifall till motionen 2557, moment 5.

Reservation 7 beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

A. av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s),
Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s) och Pettersson i Malmö (s) som anser
att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 24 böijar med ”Enighet
råder” och på s. 28 slutar med ”motionen 2558” bort ha följande lydelse:
Under 1974 och 1975 har den ekonomiska politiken i vårt land med framgång
kunnat avvärja det hot mot vår ekonomi som den djupa internationella
konjunkturnedgången utgjort. I motsats till i vår omvärld har produktionen
kunnat öka, arbetslösheten minska och industriinvesteringarna fortsatt att
expandera samtidigt som prisstegringarna varit internationellt sett måttliga.
Härigenom har medborgarnas grundläggande rättigheter kunnat värnas,
nämligen rättigheterna till arbete, social trygghet och välfärd.

Vi kan nu se klara tecken på att den internationella konjunkturen har
börjat vända uppåt. Utvecklingen hittills under 1976 bekräftar i allt väsentligt
den prognos om en vändning i den internationella konjunkturen som gavs
i finansplanen. Till följd av att lagerinvesteringarna slagit om ökar nu produktionen
samtidigt som hushållens efterfrågan börjat att expandera kraftigt.
Detta gäller i synnerhet de varaktiga konsumtionsvarorna.

En faktor som är av avgörande betydelse för konjunkturuppgångens styrka
och varaktighet är utvecklingen av näringslivets fasta investeringar. Dessa
har under de senaste två åren minskat i de flesta i-länder. Konjunkturdata
av olika slag tyder emellertid på att efterfrågan på investeringsvaror nu
åter ökar. En sådan ökning av investeringarna är för övrigt nödvändig för
att på sikt eliminera de flaskhalsproblem som under 1972 och 1973 så kraftigt
bidrog till att förvärra inflationen.

Konjunkturuppgången i Förenta staterna har redan nu nått en betydande
kraft. Den samlade produktionen kan beräknas öka med 6-7 % mellan 1975
och 1976.1 Västeuropa är uppgången starkast i Förbundsrepubliken Tyskland
och i Frankrike där man för båda länderna kan förutse en tillväxt på mellan
4 och 5 % under 1976. Utvecklingen torde bli något långsammare i Storbritannien
och väsentligen långsammare i Italien. Särskilt det senare landet
brottas f. n. med betydande ekonomiska och politiska problem. De mindre
europeiska länderna som över lag fört en mera expansiv politik under nedgångsåren
kommer med en viss fördröjning att positivt påverkas av uppgången
i Nordamerika och i de större västeuropeiska länderna.

Den växande ekonomiska aktiviteten och efterfrågans inriktning på lagerökningar
och privat konsumtion medför även relativt kraftiga ökningar
i utrikeshandeln. För världshandeln förutses nu en ökning med 7 å 8 96.

FiU 1975/76:40

För en del länder kan detta medföra kraftiga försämringar av handels- och
bytesbalanserna. Detta förefaller emellertid inte föranleda någon omläggning
i restriktiv riktning av den ekonomiska politiken utan utvecklingen under
1976 förefaller att innebära en fortsatt expansion. Det i utgångsläget låga
kapacitetsutnyttjandet medför att efterfrågan kan tillåtas expandera relativt
långt innan den medför några negativa effekter på den inhemska pris- och
kostnadsutvecklingen. Genom snabba produktivitetsstegringar kan också
vinstnivån återställas utan att några egentliga prishöjningar behöver vidtas.
Det innebär emellertid samtidigt att antalet arbetslösa i vår omvärld sannolikt
kommer att sjunka relativt långsamt.

För vårt eget lands vidkommande innebär den förutsedda internationella
utvecklingen en markant uppgång i varuexporten. Även sjöfartsnäringen
kommer sannolikt att dra en betydande fördel av den ökande världshandeln.
Den förstärkning som inträffat i konjunkturuppgången sedan finansplanen
utarbetades har föranlett regeringen att revidera upp exportprognosen för
1976 till 10 96. Den pessimistiska syn på exportuppgången som redovisades
i finansutskottets av riksdagen godkända betänkande FiU 1975/76:20 har
således inte bekräftats utan tvärtom har de expansiva effekterna på den
svenska ekonomin av den internationella konjunkturuppgången förstärkts
sedan början av detta år. Samtidigt är vår inhemska efterfrågan fortfarande
klart uppåtriktad. I första hand gäller detta den privata och offentliga konsumtionen.
Sammantaget förutses i den reviderade finansplanen en uppgång
i den slutliga efterfrågan under 1976 på ca 4 96. Det förutsedda omslaget
i lagerinvesteringarna reducerar emellertid effekten av denna efterfrågeuppgång
på produktionen. Denna förutses komma att öka med 2 96 mellan
1975 och 1976.

Det är mot denna bakgrund som den ekonomiska politiken under 1976
måste utformas. Såsom framhålls i den reviderade finansplanen måste den
kännetecknas av en fasthet som inte låter sig förenas med en lättsinnig
löftespolitik. Endast en stram ekonomisk hushållning tryggar vår handlingsfrihet
som nation och ger oss möjligheter att också i fortsättningen stå emot
verkningarna av kriser i vår omvärld.

Politik för full sysselsättning

I motsats till vad som har gällt i vår omvärld har vi i vårt land lyckats
hävda sysselsättningen som det centrala ekonomisk-politiska målet. Sysselsättningen
har ökat kraftigt samtidigt som arbetslösheten legat på en
mycket låg nivå under 1975. Antalet arbetslösa kassamedlemmar har rört
sig om ca 1,5 96 av samtliga kassamedlemmar. Inemot 1/3 av dessa har
varit över 65 år.

Denna för vårt Iand så lyckosamma utveckling kan i allt väsentligt återföras
på den förda ekonomiska politiken. Redan vid årsskiftet 1974/75 intensifierades
beredskapen inom regeringskansliet. En särskild beredskaps -

FiU 1975/76:40

plan utarbetades. Regeringen gavs även de i finansplanen 1975 föreslagna
finansfullmakterna att användas för finansiering av tidigareläggning, utvidgning
eller påskyndande av statliga investeringar eller för bidrag till kommunala
projekt för investering och sysselsättning.

Den första huvudlinjen i regeringens sysselsättningspolitik har varit att möta
uppkommande arbetsmarknadsproblem inne på arbetsplatserna. Genom frisläpp
av investerings- och arbetsmiljöfonder samt genom lagerstöd och höjda
bidrag för utbildning av anställda har företagen stimulerats att upprätthålla
sysselsättningen. Så sent som i december 1975 beslutade regeringen att förlänga
rätten att använda investeringsfonder under hela 1976 samt att införa
en ny period med lagerstöd. Vidare höjdes den 1 januari bidraget till företag
som utbildar i stället för att permittera anställda till 8 kr./timme. Bidraget
för längre utbildningar fastställdes till 12 kr./timme. Regeringen lämnade
vidare i februari 1976 bemyndigande till arbetsmarknadsstyrelsen att ge bidrag
till kommunerna med 20 % av kostnaderna för tidigarelagda industribeställningar.
Regeringen har vidare i december 1975 beslutat att tidigarelägga
statliga byggen och öka skolbyggnadsramen. Utskottet noterar
vidare med tillfredsställelse regeringens beslut i mars 1976 att bidrag skall
kunna utgå med upp till 10 kr. i timmen till de företag som anställer arbetslösa
ungdomar under 20 år.

Den andra huvudlinjen i regeringens sysselsättningspolitik har varit att stödja
dem som trots allt blir arbetslösa eller som är nytillträdande på arbetsmarknaden
och har svårt att få arbete. Som ett led i denna del av politiken
anvisade regeringen i december 1975 ytterligare 300 milj. kr. till beredskapsarbeten.
Statsbidragsandelen till vissa arbetsintensiva kommunala beredskapsarbeten
har under våren 1976 höjts till 75 %.

Genom denna kraftiga sysselsättningspolitiska satsning har ungdomsarbetslösheten
sjunkit kraftigt. Således uppgick den till 3,8 % 1975 mot 5,7 %
1972. Utskottet vill likväl understryka att ungdomsarbetslösheten alltjämt
är högre än genomsnittet varför samhället allt framgent med kraft måste
gripa sig an frågan om de ungas ställning på arbetsmarknaden genom att
erbjuda dem utbildning, praktik och arbete.

Såsom framhålls i den reviderade finansplanen har en rad insatser gjorts
i detta syfte. Åtgärder har sålunda beslutats för att bereda ungdomar sysselsättning
inom såväl den statliga och den kommunala sektorn som inom
det privata näringslivet. Inom den statliga sektorn har antalet praktikplatser
ökat från drygt 1 000 i november 1975 till 5 000 i april 1976. I april var
närmare 8 000 ungdomar under 25 år sysselsatta med beredskapsarbeten
i kommunerna. Utskottet noterar vidare med tillfredsställelse regeringens
beslut att förlänga försöksverksamheten med intensifierad arbetsförmedling
för ungdom på 20 orter i landet till att gälla även andra halvåret 1976.
Härigenom har 100 rutinerade arbetsförmedlare kunnat avdelas för särskilda
ungdomsinsatser.

Även om effekterna av den begynnande internationella konjunkturupp -

FiU 1975/76:40

gången kommer att göra sig alltmera märkbara i Sverige kan man inte utesluta
att den tidigare internationella recessionen alltjämt kan påverka vårt
sysselsättningsläge. Insatserna för de arbetslösa och för de nytillträdande
bör därför enligt utskottets mening drivas vidare. Beredskapen måste vara
fortsatt hög för att motverka en möjlig försämring av sysselsättningsläget.

Såsom framhålls i den reviderade finansplanen måste valet av sysselsättningspolitiska
insatser under resten av 1976 i första hand ske mot bakgrund
av den väntade konjunkturuppgången. Politiken måste därför i ökande
grad inriktas på åtgärder som underlättar företagens personalrekrytering.
Genom att möjliggöra för företagen att i tid öka sin arbetskraft minskar
man riskerna för en kostnadsuppdrivande kapacitetsbrist senare under konjunkturförloppet.
Arbetsmarknadspolitiken måste med hänsyn härtill bibehålla
sin selektiva inriktning. Utskottet tar därför avstånd från de uttalanden
i motsatt riktning som görs i motionerna 2556 och 2557. Den arbetsmarknadspolitik
som där förespråkas skulle inte förmått åstadkomma den gynnsamma
utveckling som vi haft under senare år samtidigt som den sannolikt
skulle bidragit till att öka riskerna för en inflationistisk utveckling under
kommande år. Det är genom den selektiva inriktningen av politiken som
man kan kombinera en sysselsättningsstimulerande politik med en rimlig
prisstabilitet. Den ekonomiska politikens framgångar i vårt land kan i stor
utsträckning återföras på den selektiva utformningen av åtgärderna. En jämförelse
med utvecklingen i vår omvärld - där de generella metoderna i
allmänhet tillämpats - understryker detta förhållande.

Investeringspolitiken

I den reviderade finansplanen framhåller regeringen att en återställd jämvikt
i bytesbalansen förutsätter en ökad export och en förstärkning av vår
internationella konkurrenskraft. Detta kräver en målmedveten förnyelse och
utbyggnad av den svenska industrin. En sådan utveckling är samtidigt en
förutsättning för full sysselsättning och för ökat välstånd.

Trots en under senare år vikande exportefterfrågan och ett allt lägre kapacitetsutnyttjande
har industriinvesteringarna i Sverige fortsatt att öka under
1975. Härigenom har den svenska ekonomin markant avvikit från vad
som har gällt i utlandet där industrins fasta investeringar i de flesta OECDländerna
minskat - i en del fall med så mycket som 10 å 20 96. I utlandet
har detta fått som följd att konjunktur- och arbetsmarknadssituationen förvärrats
och den långsiktiga kapacitetstillväxten satts tillbaka. I vårt land
har däremot industriinvesteringarna bidragit till att hålla uppe efterfrågan
och successivt förstärka vår internationella konkurrenskraft.

1 den avvikande mening som anmälts av herrar Ekström m. fl. i finansutskottets
yttrande till skatteutskottet över propositionens förslag ang. investeringsavdrag
och investeringsbidrag anförs bl. a. att man bakom denna
expansiva utveckling i vårt land kan se en rad samverkande faktorer. Av

4 Riksdagen 1975/76. 5 sami. Nr 40

FiU 1975/76:40

väsentlig betydelse har säkerligen varit det svenska näringslivets tilltro till
den inneboende styrkan i vår ekonomi och till våra möjligheter att även
i framtiden kunna hävda oss på de internationella marknaderna. Utvecklingen
är säkert också en återspegling av företagens växande insikter om
det lönsamma i att investera under en avmattningsperiod - lönsamt både
med hänsyn till att produktionsfaktorer då i allmänhet finns tillgängliga
och med hänsyn till att den nytillkomna kapaciteten kommer att finnas
tillgänglig när konjunkturen vänder uppåt och efterfrågan på nytt stiger.
Investeringar som görs under en lågkonjunktur kan därför verksamt bidraga
till att minska riskerna för en överhettning i en kommande högkonjunktur.

En viktig förutsättning för att investeringsviljan skall omsättas i en faktisk
investeringsaktivitet är att de finansiella resurserna finns tillgängliga. Under
både 1974 och 1975 har företagens likviditet varit mycket god. Detta har
bl. a. åstadkommits genom en expansion av kreditgivningen till företagen.
Av särskild betydelse för företagens investeringsfinansiering är tillgången
på långt kapital. Den omläggning av kreditpolitiken som skedde under våren
1975 då kapitalmarknadsräntan höjdes i förhållande till den korta räntan
möjliggjorde en kraftig expansion av kapitalmarknaden. Genom flera därpå
följande förändringar i relationerna mellan den korta och den långa räntan
har ytterligare steg tagits i riktning mot en fortsatt ökning av tillgången
på långa krediter. Volymen industriobligationer har som en följd härav kunnat
öka från ca 1,4 miljarder kr. till ca 2,6 miljarder kr. 1975.

Vid sidan av kreditpolitikens investeringsvänliga utformning har olika
direkta statliga stödinsatser varit av stor betydelse. Utskottet vill här erinra
om frisläppen av de allmänna och särskilda investeringsfonderna samt arbetsmiljöfonderna.
Under 1975 frisläpptes sammanlagt ca 6,5 miljarder kr.
ur dessa fonder. I syfte att stimulera näringslivets investeringar i maskiner
och inventarier infördes vidare under hösten 1975 på förslag av regeringen
ett extra investeringsavdrag med 10 % eller bidrag med 4 % för maskininvesteringar
intill utgången av innevarande år.

Enligt de enkäter som företogs under senare delen av 1975 skulle investeringsviljan
inom industrin i stort sett komma att vidmakthållas under
hela 1976. Den goda likviditetssituationen inom näringslivet, det kraftfulla
statliga stödet jämte de under 1976 successivt förbättrade konjunkturutsikterna
underströk det sannolika i denna bedömning. Mot denna bakgrund
fann regeringen i finansplanen i januari det icke vara motiverat att föreslå
några ytterligare åtgärder för förstärkning av investeringsefterfrågan utan
föredrog att avvakta utvecklingen och återkomma i kompletteringspropositionen.
Både med hänsyn till sina konjunkturpolitiska och sina fördelningspolitiska
effekter måste en förstärkning av detta stöd ha varit bättre
dokumenterat än vad som var fallet kring årsskiftet 1975/76. Sedan dess
har emellertid resultaten av en ny investeringsenkät redovisats under mars
1976. Resultaten av denna tyder på att investeringsviljan nu skulle mattas
något. Detta är i och för sig inte ägnat att förvåna med hänsyn till det

FiU 1975/76:40

f. n. relativt låga kapacitetsutnyttjandet och till att konjunkturuppgången
vid enkättillfället ännu var något osäker. Det finns emellertid nu skäl att
anta att investeringsviljan successivt vänder uppåt i takt med att bl. a. den
utländska efterfrågan tilltar.

Trots att den internationella konjunkturen nu förefaller att förbättras i
snabb takt har man dock anledning räkna med att den svenska verkstadsindustrins
efterfrågeläge blir svagt under ännu någon tid. För att öka denna
efterfrågan och samtidigt ge industrins investeringar ytterligare stimulans
bör därför i enlighet med vad som anförts i den av herr Ekström m. fl.
anmälda avvikande meningen i utskottets yttrande till skatteutskottet nu
utgående extra avdrag för maskininvesteringar höjas i enlighet med förslaget
i propositionen. Det förhöjda avdraget och bidraget bör utgå för anskaffningar
gjorda under tiden 1 maj-31 december 1976. Leverans bör även ha skett
senast vid denna tidpunkt. Såsom framhålls i propositionen bör redan nu
gällande dispensregler generöst tillämpas i de fall leverans av här aktuella
investeringsvaror på grund av leveranssvårigheter först kan ske under första
kvartalet 1977.

I motionen 2556 av herrar Ahlmark (fp) och Fälldin (c) föreslås därutöver
att dessa åtgärder utvidgas till att omfatta även näringslivets byggnadsinvesteringar
och att avdraget för dessa bestäms till 10 96 och bidraget till
4 96. Ett likartat yrkande framförs i motionen 2557 av herr Bohman m. fl.
(m). 1 denna motion föreslås även att den tidsgräns för investeringsavdraget
som i regeringsförslaget satts till den 31 december 1976 bör skjutas fram
till att avse leveranser som sker före den 31 mars 1977. Beställningen skall
däremot ha gjorts senast den 31 december i år.

Redan nu utgående stödformer - särskilt de olika investeringsfondskonstruktionerna
- har emellertid huvuddelen av sin stödeffekt lagd på byggnadsinvesteringarna.
Av de nära 5 miljarder kr. som frisläppts ur investeringsfonderna
för konjunkturutjämning sedan den 1 januari 1975 ligger
2/3 på byggnader och anläggningar. Även frisläppen ur de särskilda investeringsfonderna
har samma höga andel byggnadsinvesteringar medan
andelen av frisläppen ur arbetsmiljöfonder uppgår till 50 96.

Det starka stöd som näringslivets byggnadsinvesteringar redan erhåller
har medfört att byggnadssektorn på en hel del håll i landet inte nu kan
ytterligare öka sin produktion. Det finns nu en accentuerad brist på vissa
yrkeskategorier. Ett generellt stöd till näringslivets byggnadsverksamhet av
det slag som föreslås i motionerna 2556 och 2557 medför risker för lokala
överhettningar och för störningar i den regionala balansen. I den mån man
av arbetsmarknadspolitiska skäl behöver gå in och förstärka efterfrågan på
byggnadsmarknaden så bör helt andra och lokalt insatta åtgärder komma
till stånd än de som föreslås i dessa båda motioner. I detta avseende skiljer
sig maskininvesteringarna klart från byggnadsinvesteringarna; efterfrågan
på maskiner gäller i allmänhet varor för vilka vi har en väl utvecklad nationell
marknad. Byggmarknaden är däremot på ett helt annat sätt lokalt och re -

FiU 1975/76:40

gionalt bunden och bör därför också påverkas med medel som kan ges
en sådan styreffekt.

Utskottet vill i anslutning till denna fråga även framhålla att det mera
långsiktiga behovet av en förstärkning av industrins produktionskapacitet
i första hand synes gälla maskinsidan. Den kraftiga investeringsuppgång
som vi haft under 1970-talets första del har främst utgjorts av byggnadsinvesteringar.
I och för sig har detta varit positivt eftersom detta samtidigt
indikerar en i första hand kapacitetsutvidgande och inte rationaliserande
investeringsinriktning. Men samtidigt pekar detta på att behovet av en förstärkning
under den närmaste tiden i första hand ligger på maskininvesteringssidan.
Även sett i ett mera långsiktigt perspektiv framstår därför inte
den föreslagna utvidgningen av stödet till byggnadsinvesteringarna inom
näringslivet som påkallad i nuvarande läge. Den industriella förnyelsen
och expansionen är av central betydelse för vår sysselsättning och för våra
möjligheter att i framtiden erhålla jämvikt i vår bytesbalans. Den skapar
också grundvalen för en ökad välfärd och för en expansion av offentlig
service. Det är därvid av vikt att investeringspolitiken inriktas på att främja
alla typer av företag så att de värdefulla samspel mellan större och mindre
företag som kännetecknar svensk industri kan fortsätta att byggas ut och
förstärkas. Härigenom kan man tillvarata de relativa fördelar som finns
hos olika typer av företag. En ensidig satsning på vissa typer av företag
eller en viss storleksklass leder till en lägre effektivitet och en försvagad
konkurrenskraft. Det är i samverkan mellan olika företagstyper - mellan
små, medelstora och stora företag -mellan privata, statliga och kooperativa
företag - som våra möjligheter ligger att vidareutveckla vår industriella struktur
till gagn för hela vår samhällsekonomi.

Investeringspolitiken måste även inriktas på att utjämna sysselsättningsmöjligheterna
i olika delar av landet. En aktiv lokaliseringspolitik är ett
viktigt instrument härför. Som framhålls i propositionen har under perioden
1965-1975 ca 1 200 företag fått sammanlagt 3,3 miljarder kr. i lokaliseringsstöd.
För femårsperioden 1973/74-1977/78 fastställdes en medelsram på

2,5 miljarder kr. för det regionalpolitiska stödet. På förslag av regeringen
har sedermera denna medelsram ökats med 1 500 milj. kr.

För de mindre och medelstora företagen har lokaliseringsstödet haft en
alldeles särskild betydelse. Inemot 90 % av de rena bidragen har tillfallit
företag med mindre än 200 anställda, drygt 60 % av bidragen har tillfallit
företag med mindre än 50 anställda. Även lånestödet har till sin huvuddel
gått till mindre och medelstora företag. Det är i detta sammanhang även
värt att notera att dessa företagsgrupper i allt större utsträckning utnyttjar
investeringsfondssystemet. Deras andel av såväl de kvarstående fondavsättningarna
som av ianspråktaganden har ökat under 1970-talets första del.
Dessa olika åtgärder kan vara en förklaring till den kraftigt ökade nyetableringen
och till den starka tillväxten i gruppen av företag med mindre
än 20 anställda som inträffat under dessa år.

FiU 1975/76:40 53

Utskottet vill avslutningsvis även framhålla vikten av att den fortsatta
utbyggnaden av vårt näringsliv sker i nära samarbete mellan företagen, deras
anställda och samhället. En hårdnande internationell konkurrens ställer krav
påen fortsatt strukturomvandling av vår ekonomi. Det är då desto viktigare
att denna kan ske i socialt acceptabla former och i samverkan mellan alla
olika berörda parter.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ”Åtgärder
mot inflationen” och på s. 30 slutar med ”riksdagen i höst” bort ha följande
lydelse:

Kampen mot inflationen

Vår ekonomis stora öppenhet gör att vi inte utan stora ekonomisk-politiska
ingrepp kan avskärma oss från en allmän internationell prisuppgång. Vi har
därför inte kunnat undvika att drabbas av den internationella inflation som
härjat under senare år. Under 1974 steg konsumentprisindex i Sverige med

10,5 % och under 1975 med ca 10 96.

Under åren 1974 och 1975 var emellertid prisstegringarna i vårt land lägre
än i vår omvärld. Den ekonomiska politiken har verksamt bidragit härtill
inte minst genom de skatteomläggningar som företagits under dessa år och
som haft en klart dämpande inverkan på kostnadsstegringarna.

I flera för vår utrikeshandel betydelsefulla länder, bl. a. Förbundsrepubliken
Tyskland och Förenta staterna, ligger emellertid inflationstakten nu
klart lägre än tidigare. Den tenderar också att dämpas ytterligare, om än
till priset av en fortfarande mycket hög arbetslöshet. Vissa länder har haft
en klart högre inflationstakt än genomsnittet. I dessa har man sökt motverka
inflationens effekter på konkurrenskraften genom bl. a. växelkursförändringar.
För att ge effekt kräver emellertid denna politik att löntagarna och
hushållen accepterar den åtföljande standardsänkningen. Som framhålls i
den reviderade finansplanen kan emellertid denna väg inte bli aktuell för
vår del. För att värna vår internationella konkurrenskraft blir därför kampen
mot inflationen av central betydelse. Vi måste nedbringa takten i prisstegringarna
till en klart lägre nivå än vi har tvingats acceptera under senare
år.

I den reviderade finansplanen framhåller regeringen att man i vissa länder
har försökt neutralisera inflationens effekt på inkomstfördelning m. m.
genom ett utbyggt system av indexregleringar. De tillgängliga erfarenheterna
pekar emellertid på att en sådan utbyggd indexreglering snarare påskyndar
inflationsprocessen. Det har också visat sig att man efter ett tag tvingats
modifiera eller i vissa fall helt överge sådana indexreglerade system. Utskottet
delar den i propositionen framförda uppfattningen att dessa erfarenheter
inte manar till efterföljd.

För vår del har indexreglering i huvudsak begränsats till pensionsförmånerna.
I detta fall kan man peka på de särskilda sociala skäl som föreligger

FiU 1975/76:40

för den utfärdade värdesäkringen. Enligt gjorda undersökningar har vi härigenom
kunnat tillförsäkra pensionärsgrupperna en fullgod kompensation
för inträffade prisstegringar. En indexreglering utbyggd till andra områden
innebär dock påtagliga risker för att man passivt accepterar inflationens
verkningar och inte koncentrerar ansträngningarna på att förhindra uppkomsten
av prisstegringar.

Kampen mot inflationen måste föras på bred front och under medverkan
av alla grupper i samhället. Regeringen tog därför, i enlighet med riksdagens
beslut i slutet av 1975, initiativ till överläggningar med de politiska partierna
och riksbanken i syfte att skapa en bred samling kring ett antiinflationsprogram.
I överläggningarna deltog även SAF och SACO/SR. LO och TCO
avböjde däremot att delta under hänvisning till att sådana överläggningar
kunde binda de fackliga organisationernas avtalsfrihet.

Vid överläggningarna lade regeringen fram sju punkter som underlag för
ett program för åtgärder mot inflationen. De sju punkterna var följande:

Återhållsam kostnadsutveckling

Skatteomläggning

Front mot överbuden

Prisövervakning

Aktiv arbetsmarknadspolitik

Stimulans av investeringar, sparande och en hög produktivitet
Fast valutapolitik

Det var med utgångspunkt i dessa sju punkter som regeringen ansåg
att kampen mot inflationen måste föras. Vid överläggningarna lyckades
man emellertid inte nå enighet om ett program för att begränsa prisstegringarna.
De av riksdagen begärda överläggningarna mellan de politiska
partierna har således inte lett till det eftersträvade resultatet. Överläggningarna
gav dock vid handen att det föreligger en allmän uppslutning mellan
de i överläggningens slutskede deltagande partierna om nödvändigheten
av en politik som hejdar inflationen.

Ett viktigt element i ett antiinflationsprogram är att skapa förutsättningar
för en lugn avtalsrörelse inför 1977. Det är därför beklagligt att oppositionspartierna
vid överläggningarna inte var beredda att diskutera en skatteomläggning
med detta syfte. Såväl 1974 som 1975 beslutades skatteomläggningar
som fick sin givna betydelse för lönerörelserna 1975 och 1976
genom att skatteomläggningarna var tillstyrkta av de fackliga huvudorganisationerna.
I överenskommelserna med regeringen deltog folkpartiet och
1975 även centerpartiet. Denna gång har regeringen på egen hand fått träffa
överenskommelser med de stora löntagarorganisationerna.

Huvuddragen i det av regeringen framlagda förslaget till skatteomläggning
är att den direkta statsskatten sänks med 1 950 kr./år för de breda löntagarskikten.
De största procentuella skattesänkningarna sker i de lägre inkomstskikten.
Marginalskatten sänks i inkomstlägen upp till 50 000 kr.

FiU 1975/76:40

Skattereformen innebär en minskning av statsinkomsterna med drygt 5
miljarder kr. Inkomstbortfallet kompenseras av en ökning av arbetsgivareller
socialförsäkringsavgifterna med 3 %. De fackliga organisationerna har
uttalat att de vid utformningen av sina lönekrav kommer att beakta att
en del av utrymmet konsumeras av de höjda avgifterna.

Skatteomläggningen innebär för löntagare i genomsnittliga inkomstlägen
en ökning av de disponibla inkomsterna som svarar emot en lönestegring
med 8-10 %. Genom att detta åstadkoms med en kostnadsökning för arbetsgivaren
med endast ca 3 % verkar omläggningen klart dämpande på
kostnadsutvecklingen. Skatteomläggningen innebär vidare en markant sänkning
av marginaleffekten på inkomstökningarna 1977. Enligt vad utskottet
inhämtat kommer proposition om skatteomläggningen att föreläggas riksdagen
senare i år.

Utskottet vill även understryka vad som framhålls i regeringens proposition
nämligen att ansvaret för att stabilisera kostnadsutvecklingen icke
allenast är en sak för löntagarna och deras organisationer utan att alla grupper
som genom sina krav och åtgärder påverkar prisutvecklingen måste ålägga
sig återhållsamhet. Inte minst gäller detta producenter, företag och kapitalägare
i allmänhet.

Politik för ekonomi i balans

Såsom framhålls i propositionen har det svenska välfärdssamhället successivt
byggts ut genom ett målmedvetet och genomtänkt reformarbete.
Önskemålen om fortsatta reformer på olika områden är många. Det gäller
bl. a. barnomsorgen, sjukvård och åldringsvård, familjepolitiken, vuxenutbildningen
och insatserna på miljöområdet. Det gäller även en femte semestervecka
och kortare veckoarbetstid. Men alla önskemål om reformer
kan inte tillgodoses på en gång utan de kan endast genomföras i den takt
som våra ekonomiska möjligheter medger.

Statsbudgeten för nästa budgetår beräknas uppvisa ett underskott på ca
11,9 miljarder kr. Detta är ett underskott av ungefär samma storlek som
förutsågs i budgetpropositionen. Jämfört med innevarande budgetår, som
nu beräknas uppvisa ett underskott på ca 10 miljarder kr., blir det dock
en saldoförsämring på ca 1,8 miljarder kr. Så länge konjunkturuppgången
inte har gett fullt utslag i svensk ekonomi får en sådan budgetförsvagning
accepteras. I propositionen framhålls att ett tillskott av nya reformer och
nya åtaganden som saknar täckning i motsvarande inkomster endast leder
till en icke acceptabel budgetförsvagning och därigenom utgör ett hot mot
den samhällsekonomiska balansen. Utskottet delar denna uppfattning.

dels den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med ”Vad utskottet”
och slutar med ”motionen 2557” bort ha följande lydelse:

Vad utskottet har anfört i det föregående innebär att utskottet biträder

FiU 1975/76:40

vad som framförts i propositionen 150 angående den ekonomiska politiken
under 1976. Däremot är utskottet inte berett att biträda vad som anförs
härom i motionen 2556. Utskottet avstyrker bifall till motionen 2557 momenten
1 och 6.

dels den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Långtidsutredningen
har” och slutar med ”ges förtur” bort ha följande lydelse:

Långtidsutredningen har i sitt betänkande skisserat fyra alternativ till fördelning
av det tillgängliga utrymmet. Två av alternativen innehåller en
generell arbetstidsförkortning. Dessa alternativ tar så stor del av ett redan
knappt utrymme att de enligt både propositionen och motionerna 2556
och 2557 bör uteslutas. Utskottet instämmer i denna bedömning. Det förhållandet
att någon mer betydande generell förkortning av arbetstiden för
alla inte är realistisk under de närmaste åren utesluter inte en tillfredsställande
lösning av småbarnsföräldrarnas behov av ökad ledighet. Denna
bör då utformas i enlighet med det principförslag om utökad föräldraförsäkring
som nyligen lagts fram av den arbetsgrupp som på regeringens uppdrag
närmare utrett dessa frågor.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ”Investeringsoch
näringspolitiken” och på s. 37 slutar med ”2557 moment 6” bort utgå.

dels den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med ”Vad utskottet”
och slutar med ”motionen 2557” bort ha följande lydelse:

Vad utskottet nu har anfört innebär att utskottet biträder vad som anförs
i propositionen 150 angående den ekonomiska politiken på längre sikt. I
stora delar finns i dessa frågor liknande synpunkter i motionen 2556.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1975/76:150 moment 1 och med avslag på motionerna
1975/76:2556 moment 5,1975/76:2557 momenten 1, 5 i denna
del och 6 samt motionen 1975/76:2558 moment 2 godkänner
vad utskottet anfört och som sin mening ger regeringen detta
till känna.

B. av herr Hermansson (vpk) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ”Enighet
råder” och på s. 28 slutar med ”kraftigt avtar” bort ha följande lydelse:

Ekonomins utveckling i kapitalistiska stater kännetecknas av ständiga
växlingar mellan högkonjunkturer och lågkonjunkturer.

De kapitalistiska ekonomierna genomgår också långa vågor. För närvarande
är den långsiktiga tendensen nedgång i de kapitalistiska ekonomierna.
Tillväxttakten minskar långsiktigt, arbetslöshetsproblemen växer, inflationen
förvärras och de strukturella problemen fördjupas. Den högkonjunktur

FiU 1975/76:40

som man hoppas på ändrar inte den långsiktiga bilden. Kapitalismens svårigheter
lindras bara tillfälligt. De förhoppningar som stundom knyts till
en internationell högkonjunktur och att den skall ha ”positiva effekter”
på den svenska ekonomin är blinda. Högkonjunkturer följs för det första
av lågkonjunkturer. För det andra så innebär sällan en högkonjunktur bestående
strukturella förändringar av ekonomin till det bättre. Sådana förbättringar
kan bara åstadkommas genom att kapitalets makt kringskärs och
avskaffas. Den ekonomiska politiken måste syfta till att minska konjunkturberoendet.
Den måste syfta till stabilitet och trygghet för de arbetande.
Den måste syfta till att allas rätt till ett meningsfullt arbete kan garanteras
och att priser och hyror hålls nere. Propositionen och motionerna från de
borgerliga partierna följer inte en sådan linje. De uttrycker riktlinjer för
den ekonomiska politiken som innebär att kapitalet stärks på de arbetandes
bekostnad.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat propositioner och motioner
med ett liknande innehåll. De har inte heller tidigare representerat en riktig
linje. Utskottet finner ingen anledning att inta en annan ställning till de
föreliggande aktstyckena, och avstyrker således bifall till propositionen
150, motionen 2556 moment 5 samt motionen 2557 momenten 1 och 6.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ”Prisstegringarna
inom” och på s. 30 slutar med ”i höst” bort ha följande lydelse:

Kris- och stagnationstendenserna i de kapitalistiska ekonomierna har ledsagats
av en skärpt inflation. Inflationstakten har på 1970-talet i Sverige
varit mer än dubbelt så hög som på 1960-talet.

Inflationen är en följd av de djupnande motsättningarna i produktionssättet.
Kampen mellan monopolen, kapitalisternas strävan att öka utsugningen
av de arbetande och få så få arbetare som möjligt att göra mesta
möjliga har medfört en teknisk utveckling och en sammansättning av kapitalet
som tvingar fram en mycket kraftig kapitalackumulation som kan
betecknas som överackumulation. Kapitalisternas ökade försäljningsansträngningar
med reklam och PR genom att forska fram ständigt nya undermedel
och årsmodeller, deras ökade kontroll över de arbetande, tillväxten
av övervakande och administrerande delar av statsapparaterna, militariseringen
av de kapitalistiska ekonomierna, allt detta har medfört en stark
tillväxt av de improduktiva sektorerna i ekonomin. Alltfler tär på produktionen.
Det statsmonopolistiska systemets strävan att klara överackumulation
och växande improduktiva sektorer får sitt uttryck i inflationen. Denna
är avgörande medel för omfördelning till kapitalägarnas förmån och på samma
gång uttryck för komplexiteten i den moderna kapitalismens motsättningar.

Ett program som riktar sig mot inflationen måste därför vara totalt och
ingripa i ekonomin på alla områden. Detsamma gäller om sysselsättningen
skall kunna hävdas och arbetslösheten avskaffas. Detta kan bara göras i

FiU 1975/76:40

strid mot profitsystemet. Det kan bara göras genom en planmässig inriktning
av produktion och resurser.

I motion 2558 tecknas ett sjupunktsprogram som grund för den ekonomiska
politiken. Utskottet finner detta sjupunktsprogram ligga väl i linje
med vad som utskottet anfört i det föregående. Detta program anger de
riktlinjer som den ekonomiska politiken bör följa. Utskottet yrkar således
bifall till motion 2558 moment 2.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”1 den reviderade”
och på s. 37 slutar med ”2558 moment 2” bort ha följande lydelse:

Långtidsutredningen, som kommenteras av regeringen i den reviderade
finansplanen, försöker att analysera Sveriges ekonomiska utveckling fram
till 1980 och därefter. Utredningen arbetar under förutsättningen att inga
ingrepp görs i det kapitalistiska systemet, att näringspolitiken förblir oförändrad
osv. På grund härav blir den syn på den ekonomiska politiken på
längre sikt som baseras på långtidsutredningen också anpassad till det kapitalistiska
systemets ramar, det blir en politik för att värna de rådande
produktionsförhållandena.

Utredningen visade att den låga tillväxttakten i ekonomin kommer att
gälla även under resten av 1970-talet. Nödvändiga slutsatser dras emellertid
inte härav. De kapitalistiska ekonomierna i hela världen tycks vara inne
i en djupnande vågdal. Koncentrationen av kapital, de skärpta motsättningarna
mellan monopolen, den tekniska utvecklingen som nödvändiggör
allt större kapitalinsatser, växande byråkrati och improduktiva sektorer i
ekonomierna skapar tillsammans hårdare press på produktion och de arbetande,
ökad utslagning, arbetslöshet, inflation, resursslöseri, miljöförstöring,
energikris. Vägen ur detta finns inte i olika kalkyler över fördelning
av de resurser den kapitalistiska ekonomin frambringar samtidigt som man
lämnar åt sidan varje tanke på att göra ingrepp i detta för ekonomin som
helhet planlösa system som baseras på enskilda företags jakt efter profiter
och rofferi.

Den borgerliga ekonomiska teorin och politiken inser nödvändigheten
av att enskilda företag planerar sin verksamhet eller att staten eller kommunerna
planerar sin verksamhet. Den skulle sannolikt anse det ansvarslöst
av ett företag att inte ha en planering för sin verksamhet. Men ekonomin
som helhet den skall inte planeras. Den skall halka omkring mellan konjunkturväxlingar.
Den skall ge upphov till arbetslöshet och utslitning, till
ryckighet i den externa balansen, till regional obalans, till prisstegringar
och inflation. Den ekonomiska politik som grundas på denna förutsats blir
därefter.

I motionen 2558 redovisas ett annorlunda synsätt. För att förhindra att
den sociala och ekonomiska otryggheten för de arbetande ökar genom den
utveckling som ekonomin nu genomgår måste enligt denna motion utvecklingens
drivkrafter angripas. Det krävs en politik som angriper mo -

FiU 1975/76:40

nopolens makt och banar väg för en socialistisk planhushållning. I motionen
redovisas ett program i sju punkter som tar upp såväl långsiktiga som kortsiktiga
uppgifter i den ekonomiska politiken. Utskottet delar motionärernas
mening om att dessa punkter utgör viktiga led i en ekonomisk politik som
angriper monopolens makt.

Det sagda innebär att utskottet icke ansluter sig till vad som anförs i
propositionen eller i motionerna 2556 och 2557 om den ekonomiska politiken
på längre sikt. Utskottet yrkar därmed också avslag på motionen 2557 moment
6.

dels utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen
1975/76:150 moment 1, motionen 1975/76:2556 moment 5 och
motionen 1975/76:2557 momenten 1, 5 i denna del och 6 bifaller
motionen 1975/76:2558 moment 2 och med godkännande
av vad utskottet anfört som sin mening ger regeringen detta
till känna.

Reservation 8 beträffande utformningen av långtidsbudgeten - i vad avser hemställan
under 5 - av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s),
Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s). Jansson (s), Pettersson i Malmö (s)
och Hermansson (vpk) som anser att utskottets hemställan under 5 bort
ha följande lydelse:

5. beträffande utformningen av långtidsbudgeten att riksdagen avslår
motionerna 1975/76:2556 moment 3 och 1975/76:2557 moment
4.

Reservation 9 beträffande utformningen av långtidsbudgeten - i vad avser utskottets
motivering -

A. av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s). Franzén (s),
Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s) och Pettersson i Malmö (s) som - under
förutsättning av bifall till reservationen 8 - anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 37 börjar med ”Utformningen av” och på s. 38 slutar
med ”i stort” bort ha följande lydelse:

1 kompletteringspropositionen har sedan ett flertal år som en bilaga redovisats
en långtidsbudget för den kommande femårsperioden. Syftet med
denna budget är att kartlägga de statsfinansiella konsekvenserna på längre
sikt av redan fattade beslut och gjorda åtaganden. Den utarbetas inom finansdepartementets
budgetavdelning. På utgiftssidan utgör långtidsbudgeten
en kalkyl över omfattningen av de finansiella och reala resurser som
krävs för att av statsmakterna uppställda mål skall kunna uppfyllas och
gjorda åtaganden infrias. På inkomstsidan där tidsperspektivet med nödvändighet
är kortare än på utgiftssidan görs fr. o. m. årets långtidsbudget
en schablonmässig framräkning efter budgetåret 1976/77. Mot bakgrund

FiU 1975/76:40

av ett sådant utredningsmaterial kan sedermera och i annat sammanhang
förslag om nya aktiviteter bedömas och omprövningar av redan gällande
program aktualiseras.

Den främsta anledningen till varför beräkningar över utgiftssidans utveckling
sträcks längre in i framtiden än vad gäller inkomstsidan är att
man i det förra fallet har att utgå ifrån ett jämförelsevis säkert underlag.
Detta gäller i första hand utvecklingen i fasta priser. Man kan här utgå
från ett mycket detaljerat material som arbetats fram inom myndigheter
och departement. Detta redovisas i långtidsbudgeten under ett antal olika
ändamålsgrupper för hela den aktuella femårsperioden och är av ett självklart
intresse när det gäller att bedöma de anspråk på reala resurser som ett fullföljande
av tidigare gjorda åtaganden medför.

Redan omräkningarna av utgiftsutvecklingen från fasta till löpande priser
aktualiserar en rad problem. Osäkerheten om pris- och lönestegringstakten
för en så lång period som här är fallet är betydande. På inkomstsidan blir
denna osäkerhet ännu mera framträdande. Härtill kommer emellertid även
det förhållandet att man inte har någon av alla accepterad skatteskala att
utgå ifrån för hela den kommande femårsperioden. Regeringen har deklarerat
sin avsikt att föreslå riksdagen ändrade skatteskalor för 1977. Även
andra politiska partier har framhållit det angelägna i att en skattereform
genomförs för 1977 och även uttryckt önskemål om en mera varaktig förändring
av skattesystemet för åren därefter. Utskottet vill här även peka
på det omfattande utredningsarbete om det framtida skattesystemets utformning
som förekommer på såväl det statliga som det kommunala området.
Statsmakternas beslut i dessa frågor kommer med all säkerhet att
påverka den faktiska utvecklingen av statens inkomster under långtidsbudgetperioden.
Mot denna bakgrund finner utskottet det vara välmotiverat
att inte lägga de under 1976 gällande skatteskalorna till grund för en hypotetisk
beräkning av statsinkomsternas utveckling på längre sikt. Den i
långtidsbudgeten använda, mera schablonmässiga framskrivningen av de
totala skatteinkomsterna svarar bättre mot de nu föreliggande förutsättningarna
för en sådan beräkning. ,

I motionen 2556 föreslås en omfattande utbyggnad av långtidsbudgeten
så att den ges formen av en rambudget för de närmaste fem åren. Utskottet
kan inte tillstyrka detta förslag. En rambudgetering av ifrågavarande slag
kan inte ske isolerat utan måste sättas in i sitt samhällsekonomiska och
politiska sammanhang. En analys av den offentliga sektorns utvecklingsmöjligheter
görs i de regelbundet återkommande långtidsutredningarna. Det
är i anslutning till dessa som en diskussion om prioriteringar mellan olika
krav på nya åtaganden kan ske. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen
2556 moment 3 och motionen 2557 moment 4.

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till reservationen
8 - anser att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar

FiU 1975/76:40

med ”Utformningen av” och på s. 38 slutar med ”budgettekniken i stort”
bort ha följande lydelse:

1 motionerna 2556 och 2557 förordas en utökning av långtidsbudgeten.
Kravet är i och för sig inte oriktigt, men skall en långtidsbudget kunna
läggas upp med noggrannhet krävs att konjunkturutvecklingen med säkerhet
kan förutses. Så är inte fallet i en kapitalistisk ekonomi. Skall en mer precis
långtidsbudget ha någon effekt förutsätts en planmässig styrning av samhällsekonomin.
Något sådant perspektiv har inte motionärerna. Utskottet
finnér därför inte anledning att nu tillstyrka motionärernas krav härvidlag.

Reservation 10 beträffande välfärdspolitiska effekter vid beräkningen av bruttonationalprodukten
m. m. och regionaliserad redovisning av statlig verksamhet
m. m. - i vad avser hemställan under 6 - av herrar Ekström (s), Knut
Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson
(s) och Pettersson i Malmö (s) som anser att utskottets hemställan under
6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande välfardspolitiska effekter vid beräkningen av bruttonationalprodukten
m. m. och regionaliserad redovisning av statlig
verksamhet m. m. att riksdagen avslår motionerna 1975/76:453
och 1975/76:2045.

Reservation 11 beträffande välfardspolitiska effekter vid beräkningen av bruttonationalprodukten
m. m. och regionaliserad redovisning av statlig verksamhet
m. m. - i vad avser utskottets motivering -

A. av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s),
Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s) och Pettersson i Malmö (s), som - under
förutsättning av bifall till reservationen 10 - anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 38 börjar med ”Vissa inslag” och på s. 39 slutar med
"regeringen till känna” bort ha följande lydelse:

Utskottet noterar med tillfredsställelse att 1975 års långtidsutredning innehåller
en redogörelse för de delar av utredningens beräkningar och förutsättningar
som är av speciell relevans för diskussionen om välfärdsutvecklingen.
Utredningen framhåller emellertid samtidigt att det inte har
varit möjligt att driva denna analys särskilt långt. Man hänvisar till att
man inom såväl FN som OECD har börjat utarbeta system av sociala indikatorer.
Även i Sverige pågår undersökningar av detta slag. Någon allmänt
accepterad metod finns emellertid ännu inte utarbetad på detta område.
Utskottet har emellertid anledning att räkna med att man successivt inkorporerar
resultaten av detta utvecklingsarbete i de kommande långtidsutredningarna.

Utskottet vill även uttala sin tillfredsställelse med den utförliga redovisning
av den regionala utvecklingen som skett i 1975 års långtidsutredning
och det allt närmare samarbetet mellan långtidsutredningarna och den re -

FiU 1975/76:40

gionala utredningsverksamheten. Samtidigt har utskottet förståelse för att
långtidsutredningarnas material inte tillåter en allt för detaljerad regional
nedbrytning. Redan på nationell nivå är utredningens beräkningar av självklara
skäl förenade med en betydande osäkerhet. Varje nedbrytning - oavsett
om det gäller branscher eller regioner - medför en ytterligare ökad osäkerhet.
Drivs nedbrytningen mycket långt kan prognosen komma att gälla enskilda
företags förhållanden. Utskottet har funnit att den av utredningen valda
nivån på den regionala redovisningen är väl avvägd.

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till utskottets
hemställan under 6 - anser att den del av utskottets yttrande som
på s. 38 börjar med ”Vissa inslag” och på s. 39 slutar med ”regeringen
till känna” bort ha följande lydelse:

I motionen 453 förespråkas en regional uppdelning i redovisningen av
produktionen och föreslås en regionaliserad redovisning av statlig verksamhet
och insyn för regionala instanser i statliga verks, myndigheters osv.
räkenskaper. Utskottet finnér att förslagen i motionen kan vara av visst
intresse. En mera ”regionaliserad” ekonomisk statistik kan vara värdefull.
Utskottet vill i detta sammanhang inte ta ställning till hur detta konkret
skall utformas och i vilka sammanhang sådana uppgifter skall publiceras.
Utredning och förslag härom bör kunna verkställas och framställas i finansdepartementet.

I motionen 2045 diskuteras välfärdsbedömningar, som borde in i långtidsutredningarna,
och beaktande av välfärdspolitiska effekter vid beräkning
av BNP.

Utskottet vill i anledning härav framhålla att det i många länder genomförts
undersökningar för att få fram andra välfärdsmått som tar hänsyn
till andra faktorer än de som mäts i de vanliga beräkningarna av bruttonationalprodukten.
Detta borde också vara möjligt att för närvarande göra
i Sverige.

Redovisning av välfärdspolitiska bedömningar kan ges ett större utrymme
i bl. a. långtidsutredningarnas arbete. Det måste dock tillstås att det är svåra
avvägningsproblem. Ingen säger sig vara emot ”välfärd”, ingen uttalar sig
för en ekonomisk politik som inte syftar till välfärd och som syftar till
arbetslöshet, utslagning eller regional obalans. Däremot finns de som förespråkar
ett ekonomiskt system som leder till utslagning av arbetskraft,
äventyrar den fulla sysselsättningen och försämrar den regionala balansen.
Begreppet ”välfärd” i ekonomin är inte oomstritt utan snarare oklart. En
vidgad diskussion om dess innehåll är emellertid nödvändig vid behandlingen
av den ekonomiska politiken.

FiU 1975/76:40

Särskilt yttrande

av herrar Burenstam Linder (m) och Söderström (m) som - beträffande
avsnittet om utrikesbalans och resursfördelning - anför:

På s. 32 i utskottets yttrande konstateras att den svenska ekonomin under
de senaste åren hållits uppe med hjälp av kapital upplånat utomlands. Alternativet
till ökad skuldsättning i utlandet hade enligt utskottets mening
varit ökad arbetslöshet och minskat välstånd. Vi delar denna uppfattning
men vill understryka att omfattningen av upplåningen blivit större än behövligt
på grund av att vi genom den inhemska kostnadsutvecklingen förlorat
utländska marknadsandelar. Detta innebär att den allmänt accepterade
målsättningen att så snart som möjligt uppnå balans i utrikesbetalningarna
har försvårats.

FiU 1975/76:40

Innehåll

Inledning 1

Propositionen 3

Motionerna 12

Utskottet 24

Den ekonomiska politiken under 1976 24

Förutsättningar 24

Sysselsättningspolitiken 25

Investeringspolitiken 27

Åtgärder mot inflationen 29

Sparstimulerande åtgärder 30

Den ekonomiska politiken på längre sikt 31

Utrikesbalans och resursfördelning 31

Finanspolitiken 34

Sysselsättnings- och regionalpolitiken 35

Investerings- och näringspolitiken 36

Särskilda frågor 37

Långtidsbudgeten 37

Långtidsutredningarnas metodik, m. m 38

Hemställan 39

Reservationer 40

Särskilt yttrande 63

GOTAB 52013 Stockholm 1976