Med anledning av propositioner om jämställdhetsfrågor (Betänkande 1979/80:AU30 Arbetsmarknadsutskottet)

AU 1979/80:30

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1979/80:30

med anledning av propositioner om jämställdhetsfrågor

I betänkandet behandlas

dels propositionen 1979/80:92 om bestridande av kostnader för jämställdhetsombudsmannens
och jämställdhetsnämndens verksamhet,

dels propositionen 1979/80:129 om ändring i lagen (1979:1118) Om
jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, m. m. jämte motionen
1979/80:1965 av Lars Werner m. fl. (vpk),

dels propositionen 1979/80:147 om godkännande av Förenta nationernas
konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tre propositioner som rör olika frågor
på jämställdhetsområdet. Samtliga propositioner godtas av utskottet.

Propositionen 129 innehåller vissa kompletteringar av jämställdhetslagen
som träder i kraft den 1 juli i år. Reglerna avser dels rättegången i
diskrimineringstvister då skadeståndsanspråk riktas från flera håll, dels
huvuddragen av förfarandet inför jämställdhetsnämnden.

Handläggning inför nämnden skall vara ett förvaltningsförfarande som
dock i vissa avseenden står rättegången nära. Förfarandet förutsätter sålunda
två parter, jämställdhetsombudsmannen och den arbetsgivare mot vilken
riktas krav att han skall fullgöra sina skyldigheter enligt lagen. Den princip
som gäller vid rättegångar att förhandling skall vara offentlig har inte ansetts
böra gälla vid förfarandet inför nämnden. Mot en arbetsgivares bestridande
skall därför enligt förslaget en förhandling inte vara offentlig. Vpk vänder sig
mot detta i en motion och yrkar att offentlighetsprincipen skall gälla.
Utskottet avstyrker motionen med hänvisning till att en obligatorisk regel om
offentlighet i vissa fall skulle kunna motverka lagens syfte att uppnå positiva
lösningar för att föra jämställdhetsarbetet framåt.

I propositionen 92 läggs fram förslag om anslag till jämställdhetsombudsmannens
och jämställdhetsnämndens verksamhet. Kostnaderna har i avvaktan
på det slutliga ställningstagandet till organisationsfrågorna beräknats till
1 milj. kr.

I propositionen 147 föreslås att riksdagen skall godkänna en FNkonvention
om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

1 Riksdagen 1979/80. 18 sami Nr 30

AU 1979/80:30

Propositionerna

Alla tre propositionerna har handlagts i arbetsmarknadsdepartementet
och föredragits i regeringen av statsrådet Andersson.

1979180:129

I propositionen föreslås att riksdagen skall anta

1. lag om ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och
män i arbetslivet,

2. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

3. lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar.

1979/80:92

I propositionen föreslås att riksdagen skall

1. med ändring av vad som föreslagits i 1980 års budgetproposition, till
Kommittéer m. m. för budgetåret 1980/81 under tolfte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 12 072 000 kr.,

2. till Jämställdhet mellan kvinnor och män för budgetåret 1980/81 under
tolfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 4 000 000 kr.

1979180:147

I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna FN:s konvention om
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

Motionen

I motionen 1979180:1965 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen
med avslag på propositionen i motsvarande del som sin mening uttalar vad
som i motionen anförts vad gäller offentlighetsprincipen vid förhandlingar
inför jämställdhetsnämnden och begär nytt förslag i enlighet härmed.

Utskottet

Jämställdhetslagen

Riksdagen antog i höstas en lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i
arbetslivet (prop. 1979/80:56, AU 1979/80:10, rskr 117). Den ersatte en
tidigare lag i samma ämne (prop. 1978/79:175, AU 1978/79:39, rskr411), som
aldrig hann träda i kraft.

I sin slutliga utformning innehåller lagen två huvudavsnitt, ett om förbud
mot könsdiskriminering (2-5 §§) och ett om skyldighet för arbetsgivare att
vidta aktiva åtgärder för att främja jämställdhet på arbetsplatserna (6-7 §§).
Till dessa regelkomplex är kopplat bestämmelser om en jämställdhetsombudsman
och en jämställdhetsnämnd. Lagen träder i kraft den 1 juli i år. Då
lagstiftningen antogs stod det klart att viss komplettering av denna var

AU 1979/80:30

nödvändig före ikraftträdandet. Det gällde i huvudsak regler av processuell
natur för rättegången i diskrimineringstvister och förfarandet hos jämställdhetsnämnden.
Förslag till lagstiftning i dessa avseenden läggs nu fram i
propositionen 1979/80:129.

Rättegången i diskrimineringstvister

Jämställdhetslagen innehåller redan vissa grundläggande regler om
rättegången i diskrimineringstvister. Sådana tvister behandlas i processuellt
hänseende som arbetstvister och skall följaktligen handläggas enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister. Om i en diskrimineringstvist talan
förs med anledning av uppsägning eller avskedande gäller processuella
bestämmelser i lagen (1974:12) om anställningsskydd. I fråga om annan talan
tillämpas regler om tvisteförhandling och rättegång i medbestämmandelagen.

Utöver dessa allmänna bestämmelser behövs rättegångsregler för en
speciell kategori diskrimineringstvister. Det gäller tvister i vilka skadeståndskrav
rests av flera personer på grund av missgynnande av kön enligt 3 §
jämställdhetslagen. För att handläggningen av sådana tvister skall fungera
praktiskt krävs att de skilda skadeståndsanspråken sammanförs till en och
samma rättegång och till ett gemensamt domstolsavgörande. I lagförslaget
öppnas möjligheter härtill genom bestämmelser i 12 § jämställdhetslagen.
Reglerna bygger på att den arbetsgivare, mot vilken skadeståndsanspråk
riktas, i eget intresse får begära att anspråken upptas till gemensam
handläggning. Bestämmelserna kompletteras i 13 § med en regel om
uppskov med handläggningen av det först väckta skadeståndsmålet och i 14 §
med en föreskrift om en yttersta tidsgräns av 6 månader för väckande av talan
om skadestånd i sådana mål som det här gäller.

I detta sammanhang förordas också en jämkning av lagtexten i 8 § andra
stycket jämställdhetslagen. Härigenom uttrycks klarare syftet med regeln
nämligen att alla som blivit förbigångna i t. ex. ett anställningsärende har rätt
till del i det skadestånd som tillkommer den närmast missgynnade.

Lagens materiella bestämmelser har nära beröring med frågan om
möjligheterna att med giltig verkan träffa skiljeavtal med avseende på
diskrimineringstvister. I tvist rörande föreningsrätt har i bestämmelsen i 1
kap. 3 § lagen (1937:249) om rättegången i arbetstvister stadgats ett
uttryckligt undantag från huvudregeln att arbetstvister kan avgöras slutligt
genom skiljeavtal. Skälen härför går tillbaka på arbetsdomstolens dom AD
1954 nr 21 och senare praxis hos domstolen.

Enligt propositionen talar samma skäl som i fråga om föreningsrättstvisterna
mot att diskrimineringstvister enligt jämställdhetslagen skall kunna
avgöras slutligt genom skiljeavtal. Det rör sig i båda fallen om grundläggande
regler om skydd mot diskriminerande förfaranden. Garantier bör enligt
propositionen skapas för att dessa regler skall kunna hävdas i ett sakkunnigt

AU 1979/80:30

och opartiskt förfarande. Även intresset av en enhetlig lagtillämpning kräver
detta. Härtill kommer att ombudsmannen skall ta till vara den enskildes rätt i
diskrimineringstvister. Det ter sig inte naturligt att ombudsmannen därvid
skall vara bunden av ett skiljeavtal. Statsrådet Andersson framhåller
slutligen att möjligheten att träffa skiljeavtal om framtida diskrimineringstvister
inte kan förenas med den konstruktion av skadeståndspåföljden som
valts i 8 § andra stycket jämställdhetslagen. Konstruktionen kräver regler om
gemensam handläggning inför samma forum av flera skadeståndsanspråk.

Med hänvisning till det anförda föreslås i propositionen att undantagsregeln
i 1 kap. 3 § arbetstvistlagen görs tillämplig även på diskrimineringstvister,
oavsett om dessa grundas på jämställdhetslagen eller på kollektivavtal
som hänför sig till lagen.

Socialdemokraterna föreslog i en motion i samband med behandlingen av
det ursprungliga förslaget till jämställdhetslag ett tillägg som avsåg att
säkerställa att tvist om diskriminering inte avgörs utan att vederbörande
lokala arbetstagarorganisations uppfattning inhämtats. Enligt utskottets av
riksdagen godtagna uppfattning (AU 1978/79:39 s. 23, rskr 411) fanns skäl
som talade för en sådan ordning. Frågan borde emellertid övervägas i
samband med en översyn av arbetstvistlagen.

Statsrådet Andersson återkommer nu till frågan. Hon är inte beredd att i
detta sammanhang förorda en regel av den föreslagna innebörden. Regler i
arbetstvistlagen och rättegångsbalken anses ge tillräckligt utrymme för att en
utomstående arbetsmarknadsorganisation skall kunna tillvarata sina intressen
i berörda hänseenden.

Utskottet godtar propositionen i den nu behandlade delen.

Förfarandet inför jämställdhetsnämnden m. m.

Jämställdhetsnämndens verksamhet tillhör förvaltningsförfarandet. I
propositionen 1978/79:175 förutsattes med hänsyn härtill att handläggningen
inför nämnden inte skulle regleras i lag utan i en särskild av regeringen
utfärdad instruktion. Då förfarandet ansågs ligga rättegången nära fann
emellertid riksdagen (AU 1978/79:39 s. 24) med anledning av en motion från
moderata samlingspartiet att reglerna om huvuddragen i förhandlingarna
borde regleras i lag.

I propositionen föreslås nu att jämställdhetslagen skall kompletteras i
enlighet med riksdagens begäran. Regler härom har tagits in i lagförslagets
15-22 §§. Lagtexten ger en bild av hur nämndens uppgifter och verksamhet
är tänkt. Av bestämmelserna, som här återges endast i huvuddrag, framgår
att det är fråga om förhandling mellan två parter. Jämställdhetsombudsmannen
inleder med en framställning om att arbetsgivaren skall åläggas att
fullgöra sina skyldigheter enligt lagen i närmare angivna hänseenden.
Arbetsgivaren anger därefter sin ståndpunkt i frågan. Jämställdhetsnämnden
ansvarar för att ärendet utreds tillräckligt för att ett riktigt avgörande skall

AU 1979/80:30

kunna träffas. Förhandlingen föreslås i regel bli muntlig. Nämnden skall
kunna kalla personer som kan ha något att upplysa av intresse för saken,
t. ex. företrädare för lokal facklig organisation eller parterna i det
jämställdhetsavtal som gäller inom branschen. Bevisupptagning såsom vid
domstol genom parts förhör under sanningsförsäkran eller vittnesförhör
under ed skall emellertid inte kunna äga rum. Till förhandlingen kan
arbetsgivaren eller ställföreträdare för arbetsgivare kallas personligen vid
vite.

Jämställdhetsnämnden har att på grund av de omständigheter som
framkommer självständigt bedöma vad som bör krävas av arbetsgivaren för
att han skall uppfylla sina åligganden enligt lagen. Nämnden bör dock inte
kunna ålägga arbetsgivaren att vidta åtgärder , som är uppenbart mer
betungande än de som påfordras av jämställdhetsombudsmannen. I vissa
frågor om t. ex. jäv, anlitande av ombud eller tolk o. d. anses reglerna i
förvaltningslagen (1971:290) bli tillämpliga utan särskilt omnämnande.

Beträffande frågan om förhandling skall vara offentlig sägs i propositionen
att det får ankomma på nämnden att i samråd med jämställdhetsombudsmannen
och arbetsgivaren bestämma hur det skall förfaras på den punkten.
Mot arbetsgivarens bestridande bör förhandlingen dock inte kunna göras
offentlig.

Enligt vpk-motionen 1965 kan det inte accepteras att arbetsgivaren ensam
skall kunna avgöra om en förhandling inför nämnden skall vara offentlig.
Med en sådan ordning finns det risk för att inga förhandlingar inför nämnden
blir offentliga. Motionären anser att jämställdhetsnämnden bör avgöra
frågan enligt samma principer som gäller vid rättegångar i arbetstvister.

Frågan om offentlighet vid jämställdhetsnämndens förhandlingar ses mot
bakgrund av den uppläggning som jämställdhetsombudsmannens och
jämställdhetsnämndens verksamhet fått som helhet. Ombudsmannen skall i
det längsta arbeta med råd och upplysningar, överläggningar med arbetsgivare
och andra berörda samt med frivilliga överenskommelser. Även hos
jämställdhetsnämnden skall syftet vara att i första hand nå resultat utan att
rättsliga tvångsmedel behöver anlitas. Offentlighet såsom huvudregel inför
jämställdhetsnämnden skulle kunna ge en annan karaktär åt förfarandet än
det avsedda. Tvångsinslaget skulle träda i förgrunden på bekostnad av
förhandlingsmöjligheterna. Förfarandet skulle därigenom också blir mer
inriktat på frågan om arbetsgivarens underlåtelser än på att söka nå ett i sak
gott förhandlingsresultat för framtiden. En sådan ordning gagnar knappast
jämställdhetsarbetet i stort. Förslaget i propositionen bör jämföras med
vedertagna regler för förvaltningsförfarandet. Linder lagstiftningens tidigare
behandling (prop. 1978/79:175, AU 1978/79:39) har utgångspunkten varit att
de regler som gäller för ett sådant förfarande också skall tillämpas vid
förhandlingarna inför jämställdhetsnämnden. Utskottet godtar den i propositionen
föreslagna regleringen av jämställdhetsnämndens verksamhet. Det

AU 1979/80:30

innebär att vpk-motionen avstyrks med hänvisning till de ovan redovisade
skälen.

En annan fråga som hänger ihop med förfarandet inför nämnden är frågan
om sekretessbestämmelser. Av hänsyn såväl till företagens affärs- eller
driftsförhållanden som till enskildas personliga förhållanden bör det enligt
propositionen finnas möjligheter att undanta handlingar hos jämställdhetsombudsmannen
och jämställdhetsnämnden från offentligheten. Vidare
anses att tystnadsplikt bör gälla för dem som får kännedom om sådana
förhållanden. Bestämmelser i ämnet föreslås tills vidare ingå i 1937 års
sekretesslag och i jämställdhetslagen i avvaktan på att de infogas i en ny
sekretesslag.

Utskottet har inget att erinra mot förslaget på denna punkt.

Jämställdhetsombudsmannens kansli m. m.

En särskild organisationskommitté har arbetat med förslag till kansliorganisation
m. m. för jämställdhetsombudsmannen och jämställdhetsnämnden.
Den nya organisationen skall börja sin verksamhet då jämställdhetslagen
träder i kraft den 1 juli 1980. För verksamheten under budgetåret 1980/81
har organisationskommittén hemställt om 1 milj. kr.

Statsrådet Andersson förordar i propositionen 1979/80:92 att ett preliminärt
belopp om 1 milj. kr. beräknas för ändamålet. När propositionen avgavs
hade kommittén ännu ej tagit ställning till kansliorganisationens dimensionering,
varför den slutliga prövningen av medelsbehovet enligt statsrådet fick
anstå.

Kommittén har numera lagt fram sitt förslag i frågan. Enligt detta skall
jämställdhetsombudsmannens kansli samlokaliseras med jämställdhetskommitténs
sekretariat. Ett avgörande skäl härför är att ombudsmannens
kansliresurser på detta sätt begränsas genom att vissa personal- och
kansliresurser samt intern service kan utnyttjas gemensamt. Mot denna
bakgrund föreslås att 4 1/2 tjänst inrättas vid ombudsmannens kansli fr. o. m.
den 1 juli 1980. Erfarenheterna från den inledande perioden får enligt
förslaget vara vägledande för den framtida organisationen. Beträffande
jämställdhetsnämnden föreslår kommittén att behovet av kansliresurser
skall tillgodoses av arbetsdomstolen.

I propositionen föreslås att medlen beräknas under ett nytt anslag benämnt
A 6. Jämställdhet mellan kvinnor och män. Vidare föreslås - för att uppnå
större överblick - att 3 milj. kr. skall föras över till detta anslag av de medel
som riksdagen beslutat om (prop. 1979/80:100 bilaga 15, AU 1979/80:20)
under anslaget A 2. Kommittéer m. m. för forskning och utveckling i fråga
om jämställdhet mellan kvinnor och män m. m.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag.

AU 1979/80:30

FN-konventionen mot diskriminering av kvinnor

FN arbetar sedan många år med att förbättra kvinnornas ställning. De
mest påtagliga resultaten av dessa ansträngningar är de konventioner som
har antagits på området. Innehållet i en år 1967 antagen konvention om
avskaffande av diskriminering av kvinnor täcker alla de tidigare FNkonventionerna
i frågan. Sedan 1972 har ett arbete bedrivits inom FN i syfte
att utforma ytterligare en konvention i ämnet. Konventionen antogs av FN:s
generalförsamling i december 1979. Den undertecknades av Sverige den 7
mars 1980. Syftet med konventionen är att i ett enda övergripande
instrument av bindande karaktär föra samman olika aspekter på frågan om
jämställdhet mellan kvinnor och män samt om förbud mot diskriminering.

I propositionen 1979/80:147 föreslås att riksdagen godkänner konventionen.
Utskottet tillstyrker förslaget.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med bifall till propositionen 1979/80:129 och med
avslag på motionen 1979/80:1965 antar förslaget till lag om
ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och
män i arbetslivet,

2. att riksdagen med bifall till propositionen 1979/80:129 i övrigt
antar

dels förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister,

dels förslaget till lag om ändring i lagen (1937:249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

3. att riksdagen med bifall till propositionen 1979/80:92

dels med ändring av vad riksdagen tidigare beslutat1* till
Kommittéer m. m. för budgetåret 1980/81 under tolfte huvudtiteln
anvisar ett reservationsanslag av 12 072 000 kr.,
dels till Jämställdhet mellan kvinnor och män för budgetåret
1980/81 under tolfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 4 000 000 kr.,

4. att riksdagen med bifall till propositionen 1979/80:147 godkän -

'*Prop. 1979/80:100 bilaga 15 punkten A 2,
AU 1979/80:20, hemställan under A, mom. 2.

AU 1979/80:30

ner FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering
av kvinnor.

Stockholm den 8 maj 1980

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
ELVER JONSSON

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s). Alf Wennerfors
(m), Arne Fransson (c), Erik Johansson (s), Bernt Nilsson (s). Sten Svensson
(m), Frida Berglund (s), Pär Granstedt (c), Lars Ulander (s). Margit
Odelsparr (c), Marianne Stålberg (s), Eva Winther (fp), Sune Johansson (s)
och Görel Bohlin (m).

GOTAB 65139 Stockholm 1980